Veckans artikel: Broströmska stiftelsen

Broströmska stiftelsen vid Kungsladugårdsgatan 17-27.

Broströmska stiftelsen lät 1924 uppföra ett flerbostadshus på Kungsladugårdsgatan 17-27 i stadsdelen Kungsladugård i Göteborg. Huset blev byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen den 3 mars 2017.

Historik

Bostadshusen uppfördes 1924 efter ritningar av arkitekten Andrew Persson. Byggnaderna inrymmer drygt 100 lägenheter fördelade på 1-3 rum och kök. I bottenplanet finns några lokaler för andra verksamheter. Lägenheterna var ursprungligen avsedda för anställda – eller deras änkor – inom sjöfarten, vid Göteborgs hamn, Göteborgs tullverk eller inom järnväg, post-, telegraf- eller kommunalförvaltning. Byggnaderna uppfördes i Broströmska stiftelsens regi efter en donation, som arvingarna till Axel och Mathilda Broström instiftat. Denna angav en tydlig social inriktning för bostadsbyggandet. Än idag finns det hyresgäster med anknytning till sjöfarten.

Byggnaderna infogades i en stadsplan, som upprättats 1916 av Albert Lilienberg för Kungsladugård. Planens utgångspunkt var de breda huvudgatorna Mariagatan–Älvsborgsgatan–Kungsladugårdsgatan. Utmed huvudgatorna förespråkade planen påkostade och monumentala bostadshus varav några få byggdes i tegel, däribland Broströmska stiftelsens byggnader.

Motivering för byggnadsminne

Byggnaderna är ur ett socialhistoriskt perspektiv mycket representativa tidsdokument för det filantropiskt inriktade bostadsbyggandet, som var utmärkande för tiden kring sekelskiftet 1900. Broströmska stiftelsens hus i Kungsladugård har en hög arkitektonisk klass med omsorgsfullt utformade detaljer vad gäller kvalité, materialval och utförande. Byggnaderna är mycket välbevarade såväl interiört som exteriört. Samlingssalen är arkitektoniskt unik i sitt utförande och är ett monument över redaren Axel Broström, som hade mycket stor betydelse för Göteborgs näringsliv. Byggnaderna i kvarteret är ett viktigt arkitektoniskt inslag i den stadsplan, som Albert Lilienberg upprättade för Kungsladugård. Stadsplanen präglas av klassicistiskt utformade byggnader i slutna kvarter och variation i gatutyper och hushöjder.

Läs hela artikeln om Broströmska stiftelsen på Wikipedia.

Text: Artikeln Broströmska stiftelsen på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Göteborg som brunnsort

Brunnsparken är en av de mest besökta platserna i Göteborg. En stor del av stadens kollektivtrafik passerar platsen och många hastar mellan vagnar och bussar. Det är idag svårt att föreställa sig hur det var när Brunnsparken var omgiven av kanaler med enbart broar som förbindelse till den omgivande staden. Platsen var en grön oas i 1800-talets Göteborg som vissa kallade ”Paradiset”.

Namnet brukar tidfästas till 1846 och en referens i ”Göteborgs och Bohusläns calender 1847” enligt bland andra Lindstam (s. 102). Under arbetet med denna artikel har dock namnet påträffats längre tillbaka i tiden. Redan 26 maj 1838 skriver GHT ”I hörnhuset N:o 15 vid södra Hamngatan, midt emot Brunnsparken”.

Karta över Göteborg 1815 (Stadsbyggnadskontoret), visar platsen för gamla Jernvågen där Brunnsparken skulle komma att anläggas. Den var vid denna tid helt omfluten av vatten. Endast en bro bildade förbindelse åt söder.

Brunnsparkens tillkomst

Järnvågen hade sin plats där idag ”Johanna” eller ”Såningskvinnan” står staty. Efter att våginrättningen med dess verksamhet flyttats ut från stadens centrum 1785 användes området, kallat Jernvågsplaten, som en del av upplagsytorna invid Stora hamnkanalen. Omkring år 1822 planterades träd i området, antagligen som en del av det större projekt med trädplantering som då pågick i Nya Allén. (Wimarson s. 111-114) Det förefaller troligt att denna trädplantering hade ett samband med den minskande handelsaktiviteten under åren efter Napoleonkrigens slut. Ytor som under en livlig högkonjunktur hade behövts som varuupplag i stadens centrum kunde under 1820-talet istället ges lite fägring i form av träd. Det blev grunden till stadens mest centrala parkanläggning. Drygt tio år senare kom apotekare Cavallin att omvandla platsen till en brunnsanläggning (dock utan att ha en egen hälsokälla på platsen). Inför öppnandet annonserade Cavallin flitigt i tidningarna.

”Tillkännagifvande: Vid Götheborgs Brunns-Inrättning börjas Brunnsdrickningen d. 1 Juni och slutas i början af Augusti månad. De mest brukliga Mineralvatten, så väl varma som kalla, beredas med noggranhet och serveras ur Appareljerne, från kl. 6 till kl. 9 förmiddagarne, under nämnde månader. Mineralvattnen kunna ock hämtas från Inrättningen om mornarne i medförde, väl rengjorde, buteljer, och reqvisitioner från landsorterna skola med skyndsamhet expedieras. – För dem som ämna begagna denna inrättning, är lista för anteckning och poletter derför att tillgå på Apotheket Kronan. – Efter den vanliga Brunnstiden kunna promenerande hela dagen, emot serskild betalning, erhålla Soda- och Selters-vatten ur Appareljerna, samt Limonade Gazeuse på buteljer. På det högsta anhålles att föräldrar tillsäga sina barn och de personer som dem åtfölja, att icke tillfoga skada å träd och planteringar eller något af Inrättningens tillhörigheter. – För ingång är endast stora porten öppen, hvilken tillslutes hvarje afton kl 9.” (GHT 1834-05-31)

Den nya brunnsinrättningen fick, om vi får tro tidningarna, ett positivt omdöme bland de göteborgare som hade intresse av dess tjänster. Men alla var inte riktigt nöjda och i en insändare påpekades att det vid andra liknande inrättningar fanns läkare som kunde ge gästerna nödvändiga ”råd och dåd”. Men att i Göteborgs brunnsinrättning saknades läkare. (GHT 1834-06-16)

Redan under det första verksamhetsåret fick brunnen många besökare, framförallt från orter utanför Göteborg. I tidningarna infördes allt fler annonser där husägare erbjöd lämpliga rum för brunnsgäster. ”Tvenne väl möblerade Rum med uppassning, vid reel gata, för Brunns- och Badgäster.” (GHT 1935-06-03)

Under året började parken vid brunnshuset att öppnas vissa tider av dagen för allmänheten i Göteborg, men det gick inte riktigt som tänkt och Cavallin kom att återinföra begränsningar redan under sommaren 1836.

”Då åtskillige af härvarande Brunnssällskap, åt hvars begagnande den å gamla Jernvågsplatsen anlagda Park för närvarande egentligen är bestämd, besvärat sig ej mindre öfver trängsel, som uppkommer deraf, att Parken hvarje morgon efter Brunnsdrickningen, upplåtes till allmän promenad, utan ock öfver det oskick och den osnygghet, som deraf jemväl visat sig, så anser jag mig härmed böra tillkännagifva, att Parken hädanefter, så länge Brunnsdrickningen fortfar, är tillgänglig blott för Brunnsgäster och bättre personer, samt för barn, endast då de äro åtföljde af sina föräldrar. Götheborg den 15 Juni 1836. H.J. Cavallin” (GHT 1836-06-18)

Brunnsinrättningen på holmen i Stora Hamnkanalen vid vid 1800-talets mitt. Bild från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Berömda besökare

Brunnshuset i parken tycks ha fått ett gott rykte som lockade ledande personer att resa från Östkusten för att dricka brunn i Göteborg.

”Bland andre resande hitförde ångfartyget Erik Nordewall från Stockholm Ryske ministern vid Svenska hovet Potocks familj, som kommer att begagna härvarande bad. Antalet af bad- och brunnsgäster är nu ganska betydligt och bland dem räknas nu äfven Biskop Tegnér, som i Lördags härstädes inträffade”. (GHT 1837-07-04) Biskopen återvände även följande år, ”Biskop Tegnér begagnar för närvarande brunns-inrättningen i vår stad”. (GHT 1838-07-21)

Apothekaren Cavallin avled 1841 men det innebar inte slutet för brunnsanläggningen. Utrustningen för ”beredning af artificiela mineralvatten” utbjöds till försäljning men det verkar inte ha kommit några köpare så sterbhuset fortsatte att driva verksamheten. (GHT 1842-02-05, 1842-04-06)

”Den af Apothekaren Cavallin i lifstiden uti denna stad anlagda Carlsbader Brunns-Inrättningen kommer innevarande år att för Brunnsdrickning öppnas å vanlig tid vid den inträffande varmare årstiden, och att, på enahanda sätt som förut fortsättas. Vattenberedningen är anförtrodd åt en behörigen examinerad och vid befattningen fullkomligen vand person; och skall dagen för brunnsdrickningens början genom tidningarne kungöras. – Under alla tider af året kunna de vanlige kalle mineralvattnen, såsom Soda, Selfzer, Marienbader, eller hvilka kända mineralvatten som helst, äfvensom Limonade Gaseuze från denna Brunns-Inrätting erhållas efter tillsägelse ho eller requisition från landsorterne genom brefvexling med undertecknad, som, med öfvertygelsen att Inrättningen skall fortfara att förtjena en vördad Allmänhets förtroende, deruti vågar densamma innesluta. Arb. Orrberg.” (GHT 1843-03-13)

Parken och brunnen fortsatte att locka besökare, det kunde ibland bli trångt på den begränsade ytan och det noterades vid 1800-talets mitt att det skulle behövas ett större område för att ge gästerna möjlighet att motionera. Idéer framfördes också om att en vacker park som denna (ibland kallad Paradiset) borde kunna vara lämplig att ge musikunderhållning åt stadens invånare under sommarkvällarna. (GHT 1853-08-10, 1854-02-10)

Under 1850-talet fanns den efterfrågade läkartjänsten vid brunnen och 1855 tog Doktor Herr A. Montén över som läkare i Brunnsparken. Dessutom infördes gratis mineralvatten till mindre bemedlade personer. (GHT 1855-05-21)

En av de största festligheter som hållits i Brunnsparken var för att fira Sevastopols fall hösten 1855, den händelsen kan du läsa mer om via denna länk.

Denna tavla från tiden före 1854 (statyn är ännu inte rest på Stora Torget/Gustav Adolfs torg) visar Brunnsparken till höger. Det är lätt att förstå att parken ibland kallades ”Paradiset”. Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Brunnshuset blev badhus

Verksamheten i brunnshuset avvecklades 1858 och det framfördes istället planer på att bygga ett badhus. Planerna mötte dock kritik då tanken var att det även i fortsättningen skulle vara en ganska exklusiv anläggning och inte ett bad- och tvätthus för alla, så som bland annat Dr Dickson förespråkade. I Brunnsparken tänkte sig ägaren att det endast skulle finnas 6 badkar och därmed en hög inträdesavgift. (GHT 1858-03-17) Någon ny byggnad skulle det dock inte bli. Det gamla stenhuset skulle behållas och byggas om till badinrättning och ”de gamla fula trähusen” skulle undanröjas. (GHT 1858-03-22)

Fredagen den 19 februari 1858 hölls en auktion där brunnsanläggningens apparat för beredning av 10 olika slags artificiella vatten skulle säljas. Till apparaten hörde rör av förtennat koppar, tio kranar av fint silver, en särskild ”compressions apparat av koppar”, därutöver möbler och utrustning i brunnshuset samt själva byggnaderna. (GHT 1858-02-06)

Brunnsepoken i Brunnsparken var därmed till ända och istället inleddes en period då badhuset var parkens centrum. I sin handbok för resande från 1869 beskriver Octavia Carlén platsen.

”Brunnsparken, belägen öster om Lejonbron, mellan Stora Hamnkanalen och Södra hamngatan, planterad med vackra träd, hvilka sommartiden erbjuda en angenäm svalka. Platsen, som fordom varit upplåten för jernvågen, har erhållit sitt nuvarande namn af den vid dess ena sida förr befintliga Brunnsinrättning, hvarest nu stadens nya badhus är beläget.” (Carlén s. 51)

Badhuset (tidigare brunnshuset) syns mitt i bild strax innan Palacehuset. Foto före 1879. Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Johanna tar över Brunnsparken

Verksamheten vid badhuset avvecklades 1 oktober 1878 och stadens företrädare hade inte någon ersättningsverksamhet till lokalerna. Drätselkammaren fick i uppdrag att förvalta byggnaden då stadsfullmäktige inte önskade att riva den. (GP 1879-01-10) Men snart svängde man från bevarande till att auktionera bort byggnaderna. ”Kungörelse, Tisdagen den 11 instundande Mars kl. 12 på dagen försäljes på auktion inför Drätselkammaren i dess lokal i rådhuset det i Brunnsparken stående mindre stenhus. Huset skall vara afflyttadt från platsen före d. 8 påföljande April.” (GP 1879-03-08)

GP skrev om framtiden, ”Hon skall få sen en hel hop nya saker. Hon skall bl.a. få se Brunnsparken befriad från det gamla stenrucklet, som dock under många år utgjort en lifsens källa för många. /—/ få se arbetare sysselsatta med grundläggningen af den nya fontänen, som en enskild främlings välvilja kommer att skänka Göteborg, vare sig att denna blir upprest i Brunnsparken – den onekligen lämpligaste platsen – eller annorstädes.” (GP 1879-03-29)

”Johanna” i Brunnsparken, av P. Hasselberg, uppsatt den 21 juli 1883. Foto: Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Statyn som omtalas är givetvis ”Johanna” eller ”Såningskvinnan” som sedan invigningen 1883 varit kännetecknet för Brunnsparken. ”Johanna” kommer av att statyn invigdes samma dag som Johanna hade namnsdag.

”Fontänen i Brunnsparken blef i lördags middag kl. 1 vederbörligen aftäckt i närvaro af ett rätt stort antal af hrr Stadsfullmäktige, ävfvensom af komiterade för och utförande af arbetet samt åtskilliga andra inbjudna personer, bland hvilka också märktes landshöfding Sjöcrona med fru. Utanför inhägnaden hade redan tidigt på f.m. samlat sig en väldig menniskomassa, som vid tiden för aftäckningen tillväxte allt mer och mer. Sedan vattenkonsten börjat spela och grossh. Pontus Fürstenberg å komiterades vägnar öfverlemnat den vackra och storartade gåfvan till Göteborgs samhälle framträdde stadsfullmäktiges ordförande grossh. J.J. Ekman uttryckande samhällets tacksägelse till de frikostige gifvarne: framl. Ryttmäst. Krook i Helsingborg samt grossh:ne Pontus Fürstenberg och J.W. Wilson i Göteborg. Riktade vidare några tacksamhetens ord till grossh. Carl O. Kjellberg, som gifvit idén för användandet af den Krookska donationen, till byggnadskomiterade och konstverkets skapare, den närvarande artisten Per Hasselberg samt till alla dem som i öfrigt haft med arbetets utförande att bestyra, särskildt nämnande arkitekten Adrian Peterson. Under aftäckningstillfället utfördes musik af Göta Artilleriregementes hela musikkår.” (GP 1883-07-23)


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Tidigare publicerad på Göteborgs historia.


Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs Posten (GP)

Karta

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, Historiska kartor, Göteborg 1815.

Litteratur

Fröding, Hugo, Berättelser ur Göteborgs historia. [5], Under nyare tiden, Göteborg, 1924

Carlén, Octavia, Göteborg: beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande, Rediviva, Stockholm, 1970[1869]

Lindstam, Carl Sigfrid, Göteborgs gatunamn, 3. uppl., Göteborgs kommuns namnberedning, Göteborg, 1986.

Wimarson, Nils, ”Gator, vägar och planteringar”, Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar. Göteborg 1923.

Veckans artikel: Bäckebols gård

Bäckebols gård.

Bäckebols gård är en herrgård och tidigare säteri, belägen vid en bäck i Backa socken i området Backa, Göteborg. Herrgården, med fastighetsbeteckning Backa 766:594, blev byggnadsminne den 9 januari 1969. Herrgården började byggas i sten 1764 av vågmästaren och brukspatronen Johan Oliveholm och den restaurerades 1943–1944.

Beskrivning

Huvudbyggnaden är av sten i två våningar med en källarvåning och brutet tegeltäckt tak, som saknar taksprång på gavlarna. Fasaderna är slätputsade utan dekor. Intressanta äldre detaljer, som ger byggnaden en speciell karaktär är entrésidans fritrappa av kalksten och lunettfönster på gavelspetsarna.

Interiören är delvis bevarad sedan 1700-talet – bland annat har källaren kryssvalv och i hallen finns en minnestavla över husets tillkomst. Ett rum är inrett med en 1700-talskakelugn, som flyttats hit från Lärjeholms gård, och tidigare stod i Tyska kyrkans pastorsboställe.

Nordväst om byggnaden finns en terrasserad park och åt öster ligger en stor fruktträdgård. En 150 meter lång trädallé – Friedländers Gata – leder fram till huset. Gatan är uppkallad efter familjen Friedländer, som åren 1851–1913 var innehavare av Bäckebols gård. Cirka 600 meter väster om gatan ligger den Friedländerska begravningsplatsen.

Historik

Bäckebols gård ägdes fram till 1700-talets mitt av adelsmän, som troligtvis inte bodde på gården. År 1759 köptes gården av Johan Oliveholm, som 1761 genomdrev ett storskifte i hela Lärje by. Han utvecklade gården till en välskött anläggning. Efter det att han låtit uppföra bostadshuset 1764 köpte han 1774 en del av Skälltorps Östergård där en privat begravningsplats – Friedländerska begravningsplatsen – senare kom att anläggas.

Vid sekelskiftet 1800 övertogs gården av en ny ägare. Bäckebol ägdes sedan av bland andra familjerna Lindqvist, Friedländer och Bratt, vilka var besläktade. Under 1830-talet påbyggdes stenhuset med ytterligare en våning och ett nytt bostadshus av trä tillkom. Ungefär samtidigt uppfördes ännu ett bostadshus vid stranden av Göta älv, vilket fick namnet Fredrikshamns gård.

Fram till 1900-talets början tillkom enstaka hus kring huvudbyggnaden. Bostadshuset av trä flyttades 1870 till Fredrikshamns gård. År 1943 genomgick den gamla huvudbyggnaden en större restaurering efter ritningar av arkitekten Anders Funkquist. Därefter revs ekonomibyggnaderna. Numera omfattar Bäckebols gård en huvudbyggnad omgiven av en terrasserad trädgård och ett garage. Söder om trädgården, på mark som tidigare tillhörde Bäckebols gård, finns ett område med odlingslotter och en trädallé.

Läs hela artikeln om Bäckebols gård på Wikipedia.

Text: Artikeln Bäckebols gård på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Göteborgs Arkader – Affärspalatset invigdt idag

”Konsul Gustaf Bolanders storslagna tanke att i hjertat af Göteborg uppföra ett staden värdigt, tidsenligt affärspalats är i dag för­verkligad i och med invigningen af Göteborgs Arkader.

Idén, hemtad från de stora världsstäderna, vann från början den anklang förslagets upphofsman gifvetvis tänkt sig. I eget namn inköpte konsul Bolander under sommaren 1897 de fastigheter som omfatta det af Östra- och Södra Hamngatorna samt Drottninggatan begränsade qvarteret, ett af de »finaste lägena» i Göteborgs »City», och på hösten samma år öfverlät han dessa köp till det då färdigbildade aktiebolaget »Göteborgs Arkader», hvars styrelse utgöres af hrr G.D. Kennedy, Christian Röhss och Gustaf Bolander.

Bolagets första steg var att inbjuda arkitekterna till en täflan om ritningarna till det tillämnade palatset, och af de inkomna förslagen tilldömde prisnämnden första rummet åt det förslag som insändts af arkitekten Louis Enders.

Därefter utbjöds byggnadens uppförande på entreprenad. Byggmästarefirman I. Dähn erhöll kontraktet, som den utfört på ett för alla parter tillfredsställande sätt: firman har här uppfört ett »monumentum perennius ære» såväl åt sig som åt arkitekt Enders.

Bolagets ursprungliga afsikt hade varit att på hela qvarteret uppföra ett affärskomplex, tudeladt af en passage eller genomgång. Planen strandade därpå att några af de gamla hyresgästerna vägrade att på antagliga vilkor uppgifva sina lokaler, och bolaget beslöt att nöja sig med uppförandet af den östra delen af komplexet. Om 3 1/2 år utgå emellertid alla kontrakt och bolaget ämnar då fullända komplexet, som torde blifva ett af de finaste affärspalats som Skandinavien har att uppvisa.

Vår illustration af den nu färdiga östra ; halfvan ger en mycket god föreställning om , dess yttre konturer. Den vestra halfvan, som vetter åt Hamngatorna, skall enligt ritningarna uppföras i sex våningar med stilfulla entréer från de båda Hamngatorna, – det hela krönt af ett ståtligt kupoltorn.

Först år 1904 få vi emellertid se hela komplexet i all dess storslagenhet.

En kort beskrifning af den nu färdiga halfvan torde emellertid ega sitt intresse. Arbetet har nu pågått i 1 1/2 år och vid bygget har hela tiden sysselsatts en arbetsstyrka af, i medeltal, 200 man. Af särskildt intresse är, att under denna byggnads uppförande ej en enda man därvid blifvit på något sätt allvarsamt skadad, hvilket ju vittnar högst fördelaktigt om de försiktighetsåtgärder som vidtagits for att skydda arbetarne.

Såsom bolagets kontrollant har arkitekten C. Übel fungerat; arbetet har för öfrigt ledts af verkmästarne C. Danielsson och S. Höier.

Grundläggningen var en både dyrbar och långvarig operation. I sju månader var en „ stor arbetsstyrka sysselsatt med pålning och i marken nedsattes icke mindre än 10,000 55 fot långa pålar — en hel skog af mastträd!

Efter sålunda verkstäld pålning lades en solid betongrund, hvari stora jämbalkar inbäddades.

Källaren, som ligger till två tredjedelar under vattenytan, är fullkomligt vattentät. Golfvet är af asfalt och grundmuren isolerad med tre olika lag af bly, filt och asfalt.

Det är första gång denna isoleringsmetod, som för tre år sedan patenterades, kommit till användning i vårt land.

I den vidsträckta källaren, som går under hela komplexet, är värmledningsapparaten, som genom ledningar till de i de olika . lokalerna insatta radiatorerna uppvärmer i hela byggnaden. Varmvattensystemet har antagits och apparaternas insättande har verkställts af ingeniörsfirman Gegerfelt & Weijdling.

Uppförandet af den fem våningar höga ^ byggnaden har tagit en tid af ett år. Hufvudentréen, stilfull och värdig, är från Passagen. Man kommer då först in i Café Arkaderna. I första våningen finna vi – dessutom följande firmor: Henrik Ahlberg, manufaktur- och korta varor; Fruktaffären

Pomona; So. Hedenberg j:r: Eskilstuna-smiden, velocipeder, m. m.; Edo. Johansson: skrädderiaffär; Luthy & Roséns Elektriska A. B.; J. F. Nordlöf skobutik; Henry Törnsten & C:o: herrekipering, Jacobsson C:o: kongl. hofblomsterhandel. Joh. U. Johansson, borstbinderiaffär; Gustav Hagman: fotografi- och konsthandel; Alb. Lindstrand: musikhandel; Olof Lindstrand j:r: idrottsaffär.

För att komma upp i de högre belägna våningarna kan man antingen begagna sig af de breda, eleganta trapporna af hyflad kalksten på järnstomme med räcken af smidesjärn och öfverliggare af ljuspolerad mahogny, eller också stiger man in i de båda hypereleganta personhissarna, hvilka insatts af Kristianiafirman Kristian Wisbech. Elektrisk drifkraft användes till dessa såväl som till frakthissen inne på gården. I detta sammanhang må anmärkas att allt »elektriskt» arbete utförts af firman Boye & Thoresen.

I andra våningen finna vi A. Sterners Rak- och Frisérsalong; Erik Wesslau & C:o hafva lejonparten af denna våning och få här en expositionslokal utan like; Henr. Törnsten & C:o hafva i denna våning sin syatelier och lagerlokaler.

Hela tredje våningen med undantag af den åt Drottninggatan vettande delen, som innehafves af Oscar Molander: manufaktur en gros, har förhyrts af källarmästaren Ferd. Kortegast, bekant från Grand Hotel, hvarest han varit anstäld de sista tio åren. Hr Kortegast är äfven innehafvare af kaféet i första våningen, som står i direkt förbindelse med köksdepartementet i tredje. »Hotel Arkaderna» förfogar i tredje våningen öfver kök, matsal, läs- och rökrum samt ett femtiotal gästrum, badrum m. m. Det säger sig sjelf att alla rummen äro stora, ljusa och väl ventilerade, och Holländska Utstyrselmagasinet svarar för att rummens inredning blir i stil med det hela. Axel Örnberg & C:o hafva insatt ljuskronorna och levererat hotellets glas- och porslinsserviser. De stora köken och tvättstugorna äro naturligtvis ultramoderna och särskild uppmärksamhet väcker den storartade spiseln hvarifrån allt godt skall komma — och en särdeles praktisk torkugn.

I fjerde våningen har d:r A. Pihl inflyttat; de öfriga rummen höra till hotellet. Hela femte våningen består af bostadslägenheter.

Om läsaren ännu orkar följa med på denna vandring, gå vi ännu en trappa upp sedan vi först kastat en blick på mansardvåningen, hvilken kommer att i mon af behof inredas till smärre rum, afsedda för de i byggnaden inrymda affärerna — upp på det asfaltbelagda, platta taket. En herrlig utsikt belönar vår möda, när vi väl kommit hit. Hela Göteborg ligger framför våra fötter och blicken når en klar dag långt ut åt landet.

Två höga torn höja sig öfver huset, svarande emot vestra halfvan, som eljes med sina sex våningars höjd alldeles skulle gömma den östra delen. I det södra tornet I kommer ett tornur att insättas som skall förtälja för de goda göteborgarne »hvad klockan är slagen». I norra tornet är inredd fotografiatelier, som förhyrts af fotografen W. Steen-Möller från Halmstad.

Passagen är belagd med asfalt, hvaremot ekonomigården och golfven i förstugor och passager äro belagda med Victoriaplattor. Till fasaderna åt gatorna och passagen har användts dels gul Skromberga facadsten med band af andra färger, dels finhuggen kalksten, stampad cement och granit.

Allt asfaltarbetet har utförts af en Hamburgerfirma.

Mansarden och tornen äro täckta med zinkplåt och Grythytteverks skiffer.

Fönstema i första och andra våningarna äro försedda med spegelglas, i tredje våningen med dubbeltjockt glas i bågar och i öfriga våningar med vanligt glas. Allt glasarbete har levererats af firman Louis Fehn. Allt vatten- och gasledningsarbete har utförts af A. J. G. Bissmarck & Co, tapeterna äro levererade af Joh. Ol. Andréen måleri- och dekorationsarbetet af firman C. W. Vinberg & Co;  stuccatörsarbetet af H. R. Rehder, järnbjelkar m. m. hafva levererats af firman Andersson & Lindberg; slutligen har bildhuggarearbetet på fasaden i sand- och kalksten utförts af Yxhults stenhuggeri, Anderson & Almström.

Byggnadskomplexets betydelse och utsträckning kan bäst förstås däraf att det i nästa års bevillning kommer att taxeras till — två och en half millioner kronor, taxeringen baserad på nu uppgjorda hyreskontrakt.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899). Texten är tidigare publicerad på goteborgshistoria.se

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899.

Veckans artikel: Eriksbergs bockkran

Eriksbergs bockkran.

Eriksbergs bockkran (inom fastigheten Sannegården 734:9, 734:4, 59:2, 5:3) är ett byggnadsminne i Göteborg. Den färdigställdes 1969 som del av Eriksbergs varv. Kranen är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 25 juni 2012. Den är rest i anslutning till en tidigare torrdocka med öppet vattenområde i Göteborg.

Bockkranen, tillsammans med torrdockan på Eriksberg, är ett av de mest påtagliga monumenten över den storskalighet och rationalitet som präglade varvsindustrin under 1960-talet. Som en symbol för en svunnen varvsepok höjer sig den drygt 70 meter höga och närmare 110 meter breda Eriksbergskranen vid kajkanten. Konstruktör var Pohlig-Heckel-Bleichert (PHB) i Köln.

Kranbalken tillverkades av NOHAB i Trollhättan 1968, åtta sektioner totalt, och transporterades med pråm till Göteborg.

Bockkranen stod klar 1969 och möjliggjorde montering av fartyg på uppemot 500 000 ton. Att den förklarats som byggnadsminne innebär att den inte får rivas, flyttas, byggas om eller på annat sätt förändras utan Länsstyrelsens tillstånd. Den invändiga färgsättningen i gult och grönt, som är karaktäristisk för industrikonstruktioner från 1960-talet, får inte heller ändras utan tillstånd.

Historik

År 1876 bildades Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB, som tillverkade produkter av järn och gjutgods innan fartygsproduktionen blev den helt dominerande verksamheten. På 1920-talet utökades varvet med nya bäddar och flytdockor. I januari 1969 påbörjades monteringen av bockkranen och i mitten av maj var stålkonstruktionen på plats. Efter semestern i juli 1969 togs bockkranen i bruk. Kranen var en del av en stor utbyggnad av den byggdocka som varit i drift på varvet sedan 1959. Bockkranen uppfördes som ett komplement till monteringskranarna utmed dockans sidor. Den möjliggjorde montering av fartyg på uppemot 500 000 ton. I slutet av 1970-talet hamnade varvsindustrin i en internationell kris. Oljepriserna sköt i höjden och världshandeln försvagades. År 1977 bildades Svenska varv, som övertog de svenska storvarven. Varvsepoken var över och varven lades ned.

Eriksbergskranen är en av Sveriges största bockkranar och är belägen i stadsdelen Sannegården, som är ett område längs Norra Älvstranden i Göteborg. Kranen är 80 meter hög och 1 750 ton tung. Den byggdes i Köln och installerades i Göteborg år 1969. Eriksbergskranen är en produkt av den stora varvsindustri, som var omfattande i Göteborg från 1910-talet, då Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB på allvar började producera större fartyg för både den nationella och internationella marknaden, fram till år 1979 då varvet lades ned.

År 1993 gjordes bockkranen om till utsiktsattraktion och på sommarhalvåret anordnades även bungyjump från kranen. Med sina 84 meter över havet var det Sveriges högsta plats för bungyjump.

Beskrivning

Eriksbergskranen är en nyttoanläggning där formen betingas helt av funktionen. Ursprungligen var kranen grönmålad med en betydligt diskretare färgsättning än dagens offensiva kulörer. I och med det senaste tillägget av designad belysning, har anläggningen tagit en helt ny plats i stadsrummet. Belysningen tillsammans med kranens funktionella form, dess storlek och den framträdande färgsättningen är självklara värden. Ljussättningen av kranen och dockan intill tilldelades år 2010 Award of Excellence av International Association of Lighting Designers.

Under åren som gått sedan Eriksbergsvarvet lades ned har kranen genomgått omfattande ombyggnader främst på det installationstekniska området. Två av de tre vinschmaskinerierna är demonterade tillsammans med tillhörande wire, trallor och krokar. Koppartjuvar har rensat ställverket på allt som går att sälja och dessutom vandaliserat de elektriska installationerna. Bromsmekanismerna vid framdrivningsenheterna är demonterade och kranen är numera fastsvetsad vid kranbanorna. Lejdare och gradänger längs kranbalkens utsida är demonterade liksom två husliknande tillbyggnader på toppen av kranbalken. Trots dessa ingrepp är kranens grundform tämligen välbehållen.

Värde som byggnadsminne

Det är den enda kvarvarande kranen av sitt slag i Sverige. Anläggningen är av stor betydelse både lokalt, regionalt och nationellt som en stark och framträdande symbol för den en gång världsledande och internationellt kända varvsindustrin i Göteborg. Även i ett internationellt perspektiv är Eriksbergskranen en av få bevarade kranar, som inte skrotats då varven lagts ned. Kranen vid Uddevallavarvet gick till skrot 1986 och Kockumskranen i Malmö såldes 2002 till Hyundai i Sydkorea för 1 dollar.

Trots att flera konstruktiva detaljer för driften av bockkranen har demonterats kvarstår dess ursprungliga grundform. Som bockkran betraktat tillhör Eriksbergskranen den sista generationen riktigt stora bockkranar som uppfördes vid de svenska varven och får betraktas som sällsynt redan då den uppfördes.

Som symbol, landmärke samt riktmärke i stadsbilden har bockkranen starka upplevelsevärden. Länsstyrelsen bedömer, att Eriksbergs bockkran är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde. Beslutet om byggnadsminne bidrar till de svenska miljömålen. Enligt den kulturhistoriska utredningen från 2011 var bedömningen: ”Endast kranarna vid varven i Malmö och Uddevalla var jämförbara med den här aktuella kranen, som därmed måste betraktas som sällsynt redan då den uppfördes. Eriksbergskranen symboliserar den varvstekniska utvecklingen i Göteborg och då särskilt det sista steget innan avvecklingen – att kunna bygga fartyg på upp till 500 000 ton. En anläggning av Eriksbergskranens storlek och färgsättning har ett stort lokalt värde som symbol, landmärke och orienteringspunkt. För de boende i det tidigare varvsområdet är dessutom kranen en viktig del av identiteten i den nyskapade miljön.”

Läs hela artikeln om Eriksbergs bockkran på Wikipedia.

Text: Artikeln Eriksbergs bockkran på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Nordiska sjuårskriget och Älvsborgs slott

Ett omfattande och långvarigt krig utbröt i Norden 1563 och det skulle påverka slottet och staden som då höll på att växa fram nedanför dess murar. Några befästningar fanns inte kring Älvsborgsstaden, vilken möjligen även kallades Nya Lödöse av invånarna och det fanns inte tid att uppföra några värn när beskedet kom om att danska trupper var på väg.

Dåliga vägar och regnigt väder gjorde att det tog lång tid för den danska armén att nå fram till Älvsborg. Omkring den 7 augusti år 1563 stod man i Halmstad, sju dagar senare i Varberg och först den 22 augusti började danska trupper att nå fram till Älvsborgs slott. De tunga kanoner som skulle användas vid belägringen gick inte att föra fram på land, så de transporterades ombord på 6 fartyg med en hel eskader till skydd som sändes från Köpenhamn fram till Göta älvs mynning.

Redan innan den danska armén nått fram till slottet, brände borgarna i Älvsborgsstaden sina hus och flydde in på fästningsområdet. Förutom stadens borgare flydde även många av traktens bönder till Älvsborg när danskarna närmade sig under augusti månad. Totalt fanns det omkring 700 man till fästningens försvar. Men en stor del av dem var alltså borgare och bönder utan någon egentlig erfarenhet av krig. Den militära ledningen på Älvsborg beklagade sig över att dessa var ”svåra olydige” och ”intet förfarne”. Dessa 700 försvarare ställdes mot en dansk armé på cirka 28 000 man.

Kung Fredrik beslutade att hela hären skulle delta i belägringen. Det var naturligtvis riskabelt att låta så mycket soldater slå läger. Faran att det skulle bli brist på livsmedel var uppenbar. Belägringen måste därmed klaras av snabbt för att de danska styrkorna skulle kunna nå framgång. Försvararna fick möjligheten att ge upp, men hövitsmannen på Älvsborg, Erik Kagge, avvisade det danska kravet. Någon dag senare hade det tunga belägringsartilleriet placerats på åsen sydväst om slottet. En dansk styrka erövrade och befäste Skinnareklippan nära borgens hamn och huvudingång. Inledningsvis var beskjutningen inte speciellt intensiv men efter tre dagar, den 4 september, började danskarna använda det tunga artilleriet. Beskjutningen började tidigt på morgonen och fram emot lunchtid hade de stora kanonerna lyckats rasera en del av muren åt öster. Innan danska trupper hann storma borgen valde besättningen att kapitulera. Soldaterna, borgarna och bönderna fick lämna Älvsborg men Erik Kagge och hans underbefälhavare togs som fångar till Danmark. Det var ett i det närmaste intakt slott som erövrats och krigsbytet var omfattande. I slottet fanns inte enbart kronans skatter utan också egendom, som hörde till borgarna i den rika Älvsborgsstaden samt värdeföremål från åtskilliga bondgårdar i trakten. Danskarna hittade guld, silver, kläde, salt och mycket annat innanför slottets murar. Allt detta fick greve Günther von Schwartzburg i gåva av kung Fredrik som belöning för den snabba och framgångsrika belägringen. Utöver alla dessa värdeföremål tog danskarna 148 kanoner av brons och järn, 37 skeppund krut 6 222 kanonkulor av järn och bly samt 219 av sten, 333 pilar, 400 fotanglar samt mängder av lansspetsar och pikar. I Älvsborgs hamn togs örlogsfartygen Krabaten och Svenska Jungfrun vilka omedelbart införlivades med den danska flottan.

Den främsta orsaken till att man gav upp slottet var inte brist på vapen utan berodde på att manskapet på slottet vägrade fortsätta striden. Många i besättningen utgjordes av borgare och bönder och det är inte märkligt att deras motståndsvilja sviktade när de utsattes för tung artilleribeskjutning. När slutligen delar av försvarsverken rasade fruktade de för sina liv. Domen mot Erik Kagge blev hård. Han fick avträda alla sina egendomar och blev dömd till döden efter kriget.

Danskarna var först något förvånade över hur lätt man tagit fästningen. ”Vi vilja hoppas att om de andre svenskarne icke äro värre eller manligare tänka stå än dessa, bliver all ting godt”.

Återuppbyggnadsarbetet inleddes omedelbart under den danske kommendanten Jörgen Rantzaus ledning. Material och hantverkare skickades till Älvsborg för att inleda reparationsarbetena. Kvar utanför Älvsborg stod det danska härlägret. Många soldater hade drabbats av rödsot och alla plågades av svår livsmedelsbrist. Först den 18 september fick hären order om att bryta upp och bege sig tillbaka till Skåne.

Mot slutet av följande år inledde en svensk styrka en belägring av Älvsborg för att återerövra slottet. Denna styrka var inte alls av samma storlek som den danska ett år tidigare, men man lyckades omringa fästningen och hoppades på att kunna svälta ut den danska besättningen. Ännu efter tre månaders belägring hade försvararna inte visat några tecken på att ge upp. Styrkan utanför Älvsborg berövades alla tyngre vapen, då det ansågs viktigare att erövra det starka fästet Bohus. Anfallet mot Bohus misslyckades och man återförde vapen och manskap till belägringen av Älvsborg. Gång på gång lyckades svenskarna slå tillbaka danska undsättningsförsök som kom både över havet och på land. Efter nära fem månaders belägring var försvararna nära att ge upp. De fick då oväntad hjälp från den svenske kungen, som hade tröttnat på den resultatlösa belägringen. Han beslutade sig för att satsa allt på ett nytt anfall mot Bohus. Belägringen av Älvsborg hävdes under första halvan av april månad år 1564. Det innebar att försvararna av slottet kunde få in proviant. Det behövdes för svenska styrkor, som återigen misslyckats med att erövra Bohus återkom och återupptog belägringen under början av maj.

I Danmark pågick samtidigt planeringen för att häva belägringen av Älvsborg. Det tog hela vintern 1564-65 innan man fått tillräckligt med material och pengar att kunna inleda ett nytt fälttåg. I maj månad år 1565 samlades kring 9 000 danska soldater i Halmstad och började marschera norrut på dåliga vägar. Det dröjde till mitten av juni, innan man nådde fram till trakten av Älvsborg. När denna stora danska styrka närmades sig hävde svenskarna belägringen och drog sig tillbaka till Lerum där det fanns möjlighet att försvara sig mot fienden. Den svårframkomliga terrängen gjorde att man med mindre styrkor framgångsrikt kunde försvara sig mot numerärt överlägsna motståndare.

Det danska lägret upprättades på Gullbergs äng. Nästan omedelbart uppstod problem med livsmedelsförsörjningen. Danska rapporter berättar att cirka 300 knektar dött av hunger och man begärde att fartyg med förnödenheter skulle skickas till området. På andra sidan bergspassen i Lerum fanns vid samma tid omkring svenska 10 000 soldater. Även dessa led brist på livsmedel, dessutom härjade sjukdomar svårt bland trupperna. Detta gjorde att ställningarna vid Lerum övergavs redan under juli månad.

Under tiden hade danskarna fått proviant och förstärkningar, så de utnyttjade omedelbart tillfället att rycka fram mot Ale och Flundre härader och där bränna gårdar och plundra. Den svenska armén härjade samtidigt i Marks härad.

Området kring Älvsborg drabbades mycket hårt av dessa strider. I Sävedals och Askims härader samt Angereds socken brändes 329 gårdar, 37 halva gårdar och 10 torp. Knappt 70 gårdar (eller 20 procent) lyckades klara sig undan förödelse i samband med kriget. Allt jordbruk måste ha avstannat och gjort det allt mer omöjligt att försörja en armé i området. Vilka förhållanden den hemlösa bondebefolkningen levde under kan vi knappast föreställa oss.

Prövningarna för områdets befolkning var inte över i och med denna våldsamma ödeläggelse. Redan följande år gjordes ett nytt försök av svenska styrkor att återerövra Älvsborg. Under två månader belägrade flera tusen svenska soldater slottet. De tvingades till slut att bryta belägringen dels på grund av brist på livsmedel dels för att danska förstärkningar var i antågande. Slaget mellan svenskar och danskar böljade fram och tillbaka utmed Göta älvs dalgång samt i dalgångarna upp mot Lerum och Alingsås. Området med utbrända gårdar och ödelagda jordbruksmarker blev allt större under år 1566. Till slut blev den svenska armén kraftigt decimerad och försvagad och tvingades att ge upp. Danskarna började då omedelbart att lägga upp nya lager vid Älvsborg och drog bort större delen av armén från slottet. Kvar lämnades knappt tusen soldater.

Den nya danska befälhavaren på slottet, Jens Kaas, inledde omedelbart nya byggnadsprojekt. Han beordrade bönderna på Hisingen, både de f.d. svenska socknarna Lundby och Tuve samt bönderna i Björlanda, Torslanda, Fotö, Öckerö, Hönö, Hälsö, Björkö och Grötö att arbeta och föra material till fästningen. Troligen hade detta område klarat sig relativt oskatt undan konflikten och det var därför lämpligt att begära dagsverken från Hisingen och norra skärgårdens bönder.

Problemen vid slottet var många år 1567 till 1569. Den danske befälhavaren hade inte tillräckligt med pengar att betala sina trupper och garnisonen var nära myteri. Skattkammaren vid slottet i Marstrand tömdes gång på gång för att betala Älvsborgs knektar. Dessutom var det fortsatt svårt att skaffa fram livsmedel. Slottets garnison fick till stor del lita till fartyg, som levererade kött och spannmål från Danmark samt sill från Marstrand.

Efter några år av relativt lugn vid älvmynningen återkom svenska styrkor år 1570. Deras uppgift var att befästa Gullbergsklippan och på så sätt försvaga Älvsborg. Arbetet på denna nya befästning kom inte speciellt långt innan freden i Stettin den 13 december 1570 avslutade kriget. Sverige återfick Älvsborg och området däromkring mot att man betalade 150 000 riksdaler. Hälften av detta belopp skulle betalas den 7 juni 1571 då slottet skulle återlämnas. Men det var inte lätt att samla in 75 000 riksdaler till utsatt datum. Överlämnande fick vänta tills den 24 juli, då Bengt Bengtsson Gylta tog emot Älvsborg slott.[1]

[1] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 153-187.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Elfsborgs slott omkring 1559.

Referens

Berg, Wilhelm, Gamla Elfsborg., Stockholm, 1882


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Veckans artikel: Kvarteret Furan

Kvarteret Furan i Vasastaden.

Kvarteret Furan med adress Viktoriagatan 15 i Vasastaden i Göteborg har fastighetsbeteckningen Vasastaden 12:8. Byggnaden ritades av arkitekten Carl Fredrik Ebeling och uppfördes 1893 av byggmästarfirman Ullgren & Friman.[1]Kvarteret Furan är byggnadsminne sedan den 27 oktober 1998.

Beskrivning

Kvarteret Furans nedre del, omgiven av slutna stenstadskvarter i öster och väster samt esplanaden Vasagatan i norr, har trots inslag av större nybyggnader från 1950- respektive 1970-talet en bebyggelsestruktur, som är välbevarad sedan 1890-talet. Väsentliga identitetsskapande komponenter i stadsbilden i Viktoriagatans perspekliv från korsningen med Vasagatan utgör de sammanbyggda Hedlundska husen Viktoriagatan 11 med ”Tomtehuset”, Viktoriagatan 15 samt tvillinghusen 15A och 15B. Samtliga har bibehållna förgårdar med originalstaket och planteringar.

Fastigheten Vasastaden 12:8 är genom anläggningssättet och den arkitektoniska utformningen med 35 lägenheter anpassad till kvarterets ursprungliga karaktär av villaområde. Den är numera ett av de sista och bäst bevarade exemplen på hyreshus av sten i ”villastil” från 1800-talets slut. Denna särpräglade typ av bostadsbyggande var tidigare väl representerad i flera stadsdelar utanför Vallgraven där utbyggnaden var intensiv under perioden 1870–1910.

Historik

I planen från 1866, för stadens utvidgning, avsattes bland annat ”Annebergskvarteret” – runt det så kallade Bolanderska berget – till villastad. Detta område tillhörde tidigare ägorna till landeriet Anneberg söder om Vasagatan. I enlighet med planens intentioner anlades 1878–81 den pittoreska ”Tjänstemannastaden” med trävillor i Föreningsgatans kuperade terräng.

Området vann stort erkännande, inte minst utomlands. Annebergskvarterens nordöstra del i nuvarande kvarteret Furan – mot Vasagatan och Viktoriagatan – ligger granne med kvarteren i stenstaden. Här uppfördes under 1880- och 90-talen större villor eller fritt liggande bostadshus med fyra eller fem våningar av sten. Effekten av den ökade exploateringen mildrades något av trädgårdarna och den framskymtande naturen innanför bebyggelsen.

Fastigheten Vasastaden 12:8 tillkom genom delning av en större villatomt. Vid tomtindelningen reglerade staden i sina villkor för byggandet av de två fritt liggande byggnadskomplexen. Den påkostade stenvillan från 1876 med parkliknande trädgård fick lämna plats åt tre hyreshus i fem våningar – Viktoriagatan 15A och 15B uppfördes som ett dubbelhus. Byggmästare Ernst Friman uppförde 1893 den aktuella byggnaden på tomten nummer 87 i 13:e roten.

Byggherren drev sedan 1885 firman Ullgren & Friman efter kompanjonen J.A. Ullgrens död. Firman var en av Göteborgs mest välrenommerade i byggnadsbranschen med specialitet på förnäma stenhus. Ernst Friman bör vid byggnadstillfället ha nått toppen av sin karriär och sparade varken möda eller kostnader för att få en högkvalitativ slutprodukt med hjälp av den ansedde arkitekten Carl Fredrik Ebeling.

Läget vid foten av ”Bolanderska berget” var troligen ett av de mest exklusiva utanför Vallgraven. Viktoriagatan 15 låg granne med stadens förnämsta villor där bland andra några tjänstemän i hög ställning hade sina bostäder, exempelvis stadsarkitekt Victor von Gegerfelt, arkitekt Hans Hedlund och rådman F.M. Colliander.

Läs hela artikeln om Kvarteret Furan på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Furan på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Vogler [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Fuskbyggen och eld farliga hus

”Genom slav såväl å hrr byggmästares sida som af vederbörande besiktningsmän och stadens byggnadsnämnd hafva på senaste tiden uppförts flera hus så bristfälligt att stor eldfara förelegat.

I strid mot byggnadsordningens föreskrifter hafva träbjelkar utan några fodermurar dragits omedelbart intill skor­stenspipor, med påföljd att hotande eldsvådetillbud uppstått. I höst ha två sådana fall inträffat.

I ett af dessa fall kan tyvärr lagens arm ej träffa den försumlige byggmästa­ren, enär han för mer än tio år sedan sålt huset, hvadan prescriptionstiden för åtal mot honom redan är ute.

I denna vecka yppade sig ett hotande tillbud till eldsvåda i huset n:r 7 vid Vasagatan (rättelse i följande dags tidning, skall vara nr 7 vid Vasaplatsen), för ett år sedan uppfördt af byggmästare O. A. Burman. Elden släck­tes raskt af brandmästaren och ett par brandkarlar. Skorstensfejaremästare Johansson, som äfven eftertelefonerades, undersökte noggrannt skorstenspipan och fann då bjelkarna utan fodermurar. Un­der soteld skulle lätt nog eld kunna på en gång utbryta i husets alla våningar på grund af detta byggmästarens oförlåt­liga slarf.

Poliskammaren har nu förordnat om extra brandsyn och anmält saken för byggnadsnämnden.

Under den lifliga byggnadsverksamhet som nu är rådande är en noggrann till­syn från vederbörandes sida i högsta grad af nöden.

Hrr byggmästare uppföra på spekula­tion med svindlande fart väldiga palats, å hvilka mureriarbetarne ha ackordsar­bete, Är tillsynen här bristfällig, blir arbetet också därefter.

Vi skola återkomma till ämnet.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 oktober 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Sträckningsbild Vasagatan sett från Kungsportsavenyn.

Veckans artikel: Olsonska gården

Olsonska gården i Majorna.

Olsonska gården ligger vid Allmänna Vägen 48, Mariebergsgatan 1 och Tellgrensgatan 1 i stadsdelen Majornas 2:a rote i Göteborg. Gården är den sista bevarade av de större handels- och hantverkargårdar, som var vanliga i Majorna under 1700- och 1800-talen.

Olsonska gården är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 9 december 1986. Det stora värdet ligger både i att gårdskomplexet är det enda bevarade i sin art och att byggnaderna är mycket välbevarade. Byggnaderna anknyter väl till Majornas sjöfartstraditioner.

Historik

Ursprungligen hette gården Marieberg vid Mariebergsgatan – namngiven 1803. År 1857 inköptes fastigheten av sjökaptenen Benjamin Olson, som skötte sin rederirörelse härifrån och gav gården dess nuvarande namn och utseende. Den Olsonska skeppsredargården är numera den sista kvarvarande borgargården i Majorna. Anläggningens äldsta del består av en sillsalteribyggnad från 1700-talet, som flyttades hit och byggdes om till bostadshus 1792.

I början av 1800-talet bodde församlingens klockare här. Enligt traditionen användes vinden som gudstjänstlokal under tiden Carl Johans kyrka byggdes. Benjamin Olson lämnade sjön och startade istället skeppsrederi. Bostad och kontor inreddes i huset. Sonen John E. Olson fortsatte och utvidgade verksamheten och blev vår siste store redare med segelfartyg.

Bostadshuset i två våningar mot Allmänna Vägen, byggt före 1790, förhöjdes 1868 och förlängdes dessutom med en tvåvåningsdel vid Tellgrensgatan. Det sammanbyggdes då med ett äldre envåningshus mot Mariebergsgatan. Samtidigt tillkom troligen de båda trapphusen mot gården och det med vedbodlängan sammanhängande avträdet med två avdelningar – den ena för herrskapet och den andra för tjänstefolket.

Vid en ombyggnad 1983–84 ersattes den svårt förfallna vedbodlängan av en ny ekonomibyggnad med i princip samma utseende, men avträdet är bevarat. Byggnadens exteriör, som i stort sett är oförändrad sedan 1870-talet, har ljust gulmålad lockpanel och gråfärgad putsad stensockel. Taken är täckta med tegel utom trapphusen, som har plåttak. I flera bostadslägenheter finns välbevarad fast inredning. Gårdskomplexet byggdes om med hjälp av tilläggslån, som beslutades i samråd med Riksantikvarieämbetet och Göteborgs historiska museum.

Beskrivning

Olsonska gården består av ett oregelbundet byggnadskomplex av trä med anor från 1700-talet, bestående av bostadshus och ekonomibyggnader kring en nästan helt sluten kullerstensbelagd gård, dominerad av tre åldriga kastanjer. I äldre tid omgavs huset mot Allmänna Vägen och Tellgrensgatan av en trädplanterad förgård. Olssonska gården består av ett vinkelbyggt bostadshus i två våningar, en envåningsdel med bostadsrum, tidigare brygghus och en uthuslänga sammanbyggd med ett dass. Mitt på gården står tre stora kastanjeträd. Mot Allmänna vägen och Tellgrensvägen finns det förträdgårdar.

I lägenheterna finns ett par stora spisar och dörrar från 1700-talet liksom kakelugnar och stuckatur bevarade från 1800-talet. Mest intressant är vinden, där väggarna är dekorerade huvudsakligen i blått på omålat mörknat trä. Långa farstun i huvudentrén är utsmyckad med skepp och emblem. Målningarna gjordes av Svea Olson – dotter till John E. Olson – teckningslärare vid Slöjdföreningen.

Läs hela artikeln om Olsonska gården på Wikipedia.

Text: Artikeln Olsonska gården på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Rickard Dahlén [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Swalanders kaffehandel

”År 1897 grundade köpman John E. Swalander en specialaffär i rostat kaffe, vilken torde ha varit en av de första i Sverige. Affären förlades till lokaler belägna vid Kungsgatan 17, och i samma fastighet inrättades år 1902 även ett kafferosteri.

Företaget tillvann sig snart allmänhetens förtroende och för att tillgodose den alltjämt ökande kundkretsen har firman under årens lopp öppnat ett flertal filialer i olika stadsdelar. Huvudaffären är numera belägen vid Korsgatan 13 och filialerna vid Kal Johansgatan 36, Redbergsvägen 18, Älvsborgsgatan 28, Söderlingsgtan 10 och Bazar Alliance 51. Dessutom har firman sedan många år en filial i Marstrand, belägen vid Drottninggatan 5.

Kafferosteriet är sedan år 1931 inrymt i fastigheten Köpmansgatan 50, där det förfogar över rymliga, ändamålsenliga lokaler med modern maskinell utrustning. Förutom rostning för egen räkning drives även i betydande omfattning lönerostning.

Köpman Swalander avled år 1924 och firman äges numera av fru Hulda Swalander, som vid ledningen av företaget biträdes av sonen Rolf Swalander.” (Wendel, s. 817)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Wendel s. 817. Interiör från Swalanders Kaffehandel. Detaljaffären vid Korsgatan 12.

Referens

Wendel, B., Beskrivning över Göteborg med omnejd, Fournir, Stockholm, 1939