Göteborgsbokens dag 2019

Lördagen den 13 april kl 10-16 firar vi Göteborgsbokens dag på Landsarkivet för tredje året i rad! Göteborgsbokens dag är endagsmässan som presenterar böcker, författare, förlag och andra utgivare som alla bidrar till litteraturen om Göteborg. Dagen bjuder bland annat på försäljning av böcker och intressanta föredrag, samt utdelning av priset Årets Göteborgsbok.

För vem: ALLA!
Var: Arkivgatan 9A
Entre: 0 kr och ingen föranmälan krävs.

Varmt välkommen till en dag fylld av inspiration, kunskap och spännande möten!

Föredragsprogram:

Föredragen i hörsalen pågår i 15 minuter. Fri entre till samtliga föredrag!

Starttid

10.20  Bodde Wilhelm Friberg vid Balders Hage? : Roger Andersson

10.40 Riggbyggarna, epoken offshore på Götaverken Arendal :Sten-Göran Johansson & Mats Berggren

11.00 Visst kan man dansa efter Auschwitz : fragment ur Göteborgs judiska historia : Karin Brygger

11.20 Tre nya volymer i bokserien Hundra år i Göteborg: Konstnärer, Konsthantverk och design och Idrott : Gudrun Nyberg

11.40 Rederiaktiebolaget Transatlantic 1904-2004: I krig & fred : Dick Henriksson & Lennart Fougelberg

12.00 Göteborgs historia: Porten mot väst – ett rosat praktverk om stadens spännande historia från medeltid till idag : Peter Sandberg

12.20 Göteborg på två hjul: Cyklar, mopeder och motorcyklar 1868-201 : Claes Rydholm

12.40 Doktor Dubb dikterar: Omsorg om fattiga barn i Göteborg 1800-1850 : Louise Lönnroth

13.00 Årets Göteborgsbok 2018 – Programpunkt i utställningshallen

13.20 Göteborg möter vildmark : Anders Ejdervik

13.40 Axel Adler – Från bonde till stordonator : Malin Clausson

14.00 När polletten trillade ner i Göteborg : Bo Gustavsson

14.20 Artur Nilssons Göteborg – genom konstnärens öga : Bengt Heinö

14.40 Göteborg 1900–1930 – Lilienbergs stad : Hans Bjur & Krister Engström

15.00 Hundrade och en Göteborgskvinnor : Lisbeth Larsson

15.20 En bättre morgondag : en överlevnadshistoria : Rozbeh Aslanian & Anne Lichtenstein

15.40 Här är alla vinnare : historien om Grunden Bois : Grunden Bois

Föredragsprogram i Utställningshallen

Föredragen i utställningshallen pågår i 5 minuter. Fri entré till samtliga föredrag!

 

Du kan också läsa om arrangemanget på Riksarkivets hemsida; https://riksarkivet.se/sok-arrangemang?item=113181

Veckans artikel: Föddes Göta kanal på Kärralunds gård?

I Göteborgsposten och flera andra tidningar berättades det den 1 september 1862 att Berndt Harder Santesson avlidit 86 år gammal. Han hade under livstiden gjort sig känd inom både politik och inom det stora Göta kanalprojektet som omvandlade Sverige under 1800-talet. Men han började sitt liv på en gård invid Delsjöområdet – Kärralund. (GP 1862-09-01)

Berndt Santesson (Foto: SPA)

Berndt Harder Santesson (Foto: SPA)

Den 15 mars 1776 föddes Berndt Harder på gården Kärralund som hans far Gustaf Bernhard Santesson köpt 1772. Gustaf Bernhard räknas som släktens stamfader i Göteborg. Han var född i Skåne men släkten hade rötter i Småland. Fadern hade skickats till Göteborg för att bygga upp en affärsverksamhet byggd på handel med salt sill. (Wilhelmsson, SBL) Några år efter köpet av Kärralund inledde Santesson en större utbyggnad av gården. De gamla ekonombyggnaderna revs och en helt ny och större anläggning uppfördes. De nya ekonomibyggnaderna skulle svara mot den växande åkerarealen som krävde mer lagerutrymmen. Det sägs ofta att köpmännens gårdar utanför staden var ”sommarnöjen”, det kan stämma till viss del, men gårdarna var också ekonomiskt viktiga för handelsfamiljerna. Inkomsterna från handeln kunde variera stort år till år men jorden såg man som något mer beständigt, en slags försäkring i händelse av dåliga tider. Gustaf Bernhard Santesson bodde, till skillnad från många av sina grannar, året om ute på sin lantegendom. Bostaden i centrum av staden hyrde han ut och behöll endast sitt handelskontor inom vallgraven. (Fröding s. 66)

Berndt Harder Santesson växte alltså upp på gården Kärralund med sin familj. De tillhörde de rikare familjerna i staden och när sonen var knappt ett år gammal pågick ett omfattande arbete vid gården och längs med bäcken upp mot Stora Delsjön, bygget av en ny kvarn och flera nya fördämningar som skulle ge kraft åt den nya anläggningen. (Hallén)

När Bernd Harder var endast 9 år gammal skickades han iväg till den herrnhutiska skolan i Christiansfeld och därefter till Uppsala. Men studierna i den uppländska lärdomsstaden fick avbrytas 1790 när fadern Gustaf Bernhard avled och han kallades hem för att förbereda sig att ta över familjens omfattande affärsrörelse. (SBL)

Gustaf Bernhard Santesson har inte någon framträdande plats i beskrivningarna av Göteborgs näringsliv och handel. Ändå var han en betydande aktör och ägde många fartyg och anläggningar kopplade till 1700-talets sillindustri. Vid sin död 1790 på Kärralund ägde Santesson 3/16 i salteriet Majnabbe värt 360 riksdaler, salteriverket Engholm Udde i Bovik värt 2 500, trankokeriet Danestaden på Askerön i Uddevalla värt 1 800. Santessons intressen i sillindustrin gick långt tillbaka i tiden. Från 1770-talet finns förteckningar över salterierna i Göteborgs och Bohuslän och där finns en god källa för att få en inblick i Santessons verksamhet. År 1773 ägde Santesson salteriet Björkö med en årsproduktion på 5 000 tunnor. Det var ett av de större i länet det året och överträffades bara av ett fåtal andra producenter, störst av dem alla var Arfwidssons salterier som gav över 33 000 tunnor detta år. Under följande år köpte och sålde Santesson olika salterier och trankokerier. Det var normalt för köpmännen i Göteborg att ganska ofta sälja av och köpa nytt. Tre år innan Santesson avled gav salterierna över 12 000 tunnor salt sill. Det placerade Santesson bland de mest betydande inom sillindustrin i Göteborg under sent 1780-tal vid sidan av Low & Smith, Olof Westerling och J.D. Wetterling som alla hade salterier som producerade över 10 000 tunnor salt sill. Förutom Kärralunds gård ägde Santesson även Kåseholm och Eröds egendomar samt Tryde i Skåne och de var värderade till över 18 000 riksdaler vilket kan jämföras med endast 6 000 för hela Kärralund. Santesson ägde även ett hus i centrala Göteborg vid Stora (norra) Hamngatan i femte roten vilket värderades till 4 125 riksdaler. Santessons rederiverksamhet omfattade 20 fartyg och två hemförarbåtar 1790, det motsvarade omkring tio procent av stadens samtliga fartyg eller kring fem procent av stadens totala fraktkapacitet (mätt i läster). Jordbruket på Kärralund var välutrustat med tidens bästa redskap, exempelvis järnplogar och effektiva djupharvar. I stall och ladugård fanns 15 kor och kvigor, fyra oxar, sex stutar, en tjur åtta hästar, nio får, två lam och tre större samt sex mindre svin. (EIIIb:9)

Efter några år kunde Berndt Harder ta över faderns företag. Inledningsvis hade han samarbete med sin bror Sante Johan en efter en kort tid etablerades ett kompanjonskap med barndomsvännen Anders Magnus Prytz. Faderns redan omfattande verksamhet kom att växa snabbt med förvärv av Arnäs säteri Forshem där ett glasbruk etablerades, Fimmelstad i Fagre 1810 och Bromö i Torso med dess stora glasbruk. Därutöver köptes egendomarna Melldala och Dämman i Berg 1813 för att vid dessa anlägga Karlsfors alunverk. Det var alltså en mycket expansiv företagsledare som tagit över verksamheterna. (SBL)

Nästan alla som bedrev handel och varuproduktion i Göteborg var intresserade av att det skulle byggas slussar förbi Trollhättefallen, så även Berndt Harder. Det var i samband med familjens omfattande investeringar i byggandet av Trollhätte kanal som Berndt Harder fick kontakt med Baltzar von Platen som ver ledamot av kanalbolagets direktion. När von Platen senare gifte in sig i familjen Ekman (Handelshuset Ekman) fördjupades relationen då Santessons var nära vänner till Ekmans.  (SBL)

Baltzar von Platen presenterade sin idé till en kanal genom Sverige redan 1806, samma år som släkten Santesson sålde Kärralund. Idén att bygga en kanal stöddes av Santesson. Staten ställde sig till sist positiv till projektet 1809 men det skulle dröja innan byggandet av kanalen inleddes. För att skaffa pengar till kanalbygget startades en så kallad diskont, en form av tidig bank där investerare kunde sätta in pengar. Berndt Harder var den största insättaren med 60 000 riksdaler banco och han hade mycket att förlora när bygget drog ut på tiden och kanalaktierna började falla i värde. Trots att han försökte genomföra stödköp satt han slutligen med nästan helt värdelösa papper som köpts in för över 700 000 riksdaler banco. (SBL, Wilhelmsson)

Göta kanal. Lika mycket Santessons verk som von Platen. Foto: Per Hallén 2006.

Göta kanal. Lika mycket Santessons verk som von Platens. Foto: Per Hallén 2006.

Berndt Harder var en framträdande person under hela bygget av Göta Kanal men i frågan om von Platens mycket dyrbara satsning på Motala verkstad uppstog en konflikt mellan de två ledande männen i projektet. Berndt Harder ansåg att kostnaderna för Motala verkstad inte fick stiga ytterligare, det var inte motiverat utifrån behoven vid bygget av kanalen och han fick slutligen tillstånd en kompromiss som räddade både verkstaden och kanalen. (SBL)

Kanalen kom att fullbordas och därefter gav sig Berndt Harder in på nästa projekt, en utbyggnad av Trollhätte kanal. Han blev där efter några år ordförande men det blev en kortvarig post då han hamnade i konflikt med den övriga styrelsen och tvingades avgå. I samband med denna styrelsekonflikt restes frågor och anmärkningar kring hans ekonomiska förvaltning. Det tog två år innan han fick fullständig upprättelse och ansvarsfrihet. (SBL)

Berndt Harder utförde verkliga stordåd i samband med byggandet av Göta kanal och etablerandet av Motala verkstad som på sikt skulle bli ett av landets stora och viktiga verkstadsföretag. Men Berndt Harder från Kärralund har hamnat i skuggan av von Platen, men denna engagerade finansiär förtjänar att lyftas fram. När Berndt Harder bestämde sig för att lämna affärer och kanalbyggen sålde han det mesta av sina tillgångar och drog sig tillbaka till Dämman vid sjön Lången i Västergötland där han senare avled 1862. (SBL)

Göta kanals största finansiär föddes alltså på Kärralunds gård och från sin fars rikedomar, där Kärralund ingick, kom även kapital att föras över till kanalbygget.

Källa

Landsarkivet i Göteborg

Göteborgs Rådhusrätt och Magistrat före år 1900 EIIIb:9 (1788-1790): 1145.

Tidning

Göteborgs Posten (GP)

Litteratur

Fröding, H., Berättelser ur Göteborgs historia under Gustavianska tiden. Göteborg 1922.

Hallén, P., Delsjön i människans tjänst. i Göteborg förr och nu XXXV. Göteborg 2014.

Santesson, släkt, urn:sbl:6532, Svenskt biografiskt lexikon(SBL)  (art av Göran Nilzén), hämtad 2016-10-27.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.


Text av: Per Hallén, tidigare publicerad på Delsjöområdets historia.

Veckans artikel: Ahlbergska huset

Ahlbergska huset, tidigare Sjöräddningens hus (lokalt) eller Sjöräddningssällskapets hus, med fastighetsbeteckningen Inom Vallgraven 64:29, ligger vid Skräddaregatan 1-3 i Göteborg. Tidigare gatuadresser för huset har varit Södra Liden 1 och Sörliden 1.

Fastighetsbeteckning var tidigare tomt nr 29 i kvarteret nr. 68 Bergväggen och före 1923 kvarteret nr 64 Branten. Kvartersnamnen syftar på, att huset är byggt vid en klippbrant på berget Otterhällans norra del. Tomtbeteckningen var före 1932: Fjärde roten nr 97 A-B.

Husets namn kommer av tullvaktmästare Johan Ahlberg, som köpte fastigheten 1873. Den stannade i familjens ägo till 1968. Nuvarande ägare till huset är Svenska Hus i Göteborg AB.

Ahlbergska huset är ett av Otterhällans äldsta hus och ett av de få i Göteborgs innerstad från sent 1700-tal. Det är byggnadsminne sedan den 19 april 1982.

Det nuvarande huset på Skräddaregatan 1-3 byggdes troligen någon gång mellan 1807 och 1816, men stor osäkerhet kring byggnadsåret råder. Ritningarna är troligen utförda av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg, då dessa i mycket bär hans signum. Genom ett tillbyggnadsförslag från 1908 hittades de tidigaste ritningarna över byggnaden. Göteborgs museum lät 1917 utföra noggranna uppmätningsritningar av huset. Stadshistoriker Maja Kjellin menar att byggnaden uppvisar stora likheter med den stenhusbyggnad inom Gamlestadens fabrikers område, som tillskrivits Bengt Wilhelm Carlberg och som uppfördes omkring 1729, manbyggnaden på Ånäs landeri. Byggnaden visar på sin östra fasad samma typ av bottenvåning med källaringångar, samma trappanläggning, samma portalomfattning med mera.

Läs hela artikeln om Ahlbergska huset på Wikipedia.

Text: Artikeln Ahlbergska huset på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

ahlbergska_huset_i_gc3b6teborg

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Storartad Bazarbyggnad

I Göteborgs Aftonblad berättades 1897 om att Göteborg skulle få en ny storartad Bazarbyggnad, senare kallad Arkaden.
”Ett större konsortium med ett kapital gående löst på millioner har i dagarne bildats härstädes för att inköpa en del fastigheter vid Södra Hamngatan och å desamma uppföra en storartad bazarbyggnad med eleganta butiker, kontorslokaler m. m. Stadsmäklare Thure Strömbeck har uppträdt som mellanhand.Enligt hvad det uppgifves har konsor­tiet redan inköpt följande fastigheter, taxe­rade till ett vävde af 846,000 kr., nemligen: åt Södra Hamngatan fastigheterna n:r 39 och 41, den förra såld af d:r G. Bergendahl, den senare af d:r Hj. Schultzberg; vidare åt Östra Hamngatan hr Josef Heymans fastighet med adressnummer 38, det tillgränsande, hr F. A. Denninghoff till­höriga hörnhuset, hvars granne vid Drott­ninggatan utgöres af bakbyggnaden till Heymanska huset, samt målaremästare N. F. Calanders hus, n:r 44 Drottninggatan.Å den areal dessa byggnader upptaga ämnar man nästa vår börja uppförandet af det nya bazarkomplexet, förmodligen med ingångar både från Södra och Östra Hamn­gatorna samt Drottninggatan. Hufvudingången från Södra Hamngatan skulle vara ungefär där Henr. Ahlbergs butik nu är belägen.Konsul Gustaf Bolander, grundaren af Bazar Alliance, sköter affären för konsor­tiets räkning.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 15 juni 1897)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Rivningen av fastigheterna där arkaden skulle uppföras, år 1898.

Veckans artikel: Kvarteret Kommerserådet

Kvarteret Kommerserådet (Kvarteret 16 Kommerserådet) är ett kvarter i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Kvarteret omges av Västra Hamngatan i väster, Drottninggatan i söder, Korsgatan i öster, samt Södra Hamngatan och Stora Hamnkanalen i norr. Kvarteret förstördes i stadsbränderna åren 1721 och 1802. Kvarteret fick sitt namn år 1923 och är namngivet efter kommerserådet Bernt Harder Santesson.

Kvarteret innehåller främst kontors- och affärsbyggnader, men även bostäder. Skandinaviska Enskilda Banken hade sitt centralkontor i större delen av kvarteret fram till flytten till Östra Nordstaden år 1974. Därefter fanns ett bankkontor och senare bankmuseum i Chalmerska huset, vilket år 2006 donerades av banken till Chalmers tekniska högskola. I bankens tidigare huvudbyggnad Västra Hamngatan 6 – Drottninggatan 10–12 finns Antikhallarna. I hörnet Västra Hamngatan 2 – Södra Hamngatan 9 ligger konditori Brogyllen. De äldsta byggnaderna i kvarteret uppfördes åren 1804 och 1806, medan andra uppfördes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En större förnyelse av byggnaderna skedde år 1980, då sex fastigheter från 1800-talet ersattes med en ny byggnad genom kvarteret.

Göteborg delades under åren 1637–1670 in i 28 rotar. År 1670 förändrades roteindelningen och antalet rotar blev tio. I kvarteret Kommerserådet omfattade tomterna mot Drottninggatan fjärde roten och de längs Södra Hamngatan femte roten. Tomterna hade då inga nummer, utan det förekommer först i tomtöres- och taxeringslängder år 1714. I samband med att stadens gamla roteindelning ersattes med kvartersindelning år 1923, fastställdes namnet Kvarteret Kommerserådet i Staden inom Vallgraven.

Under 1600-talet var kvarteret, liksom Kvarteret Frimuraren, ett kvarter för välbeställda köpmän. I kvarteret låg stadens två första apotek.

På kvällen den 14 april 1721 utbröt en brand i ett hus på Holländaregatan (Drottninggatan) och hela kvarteret brann ner. Totalt förstördes 213 byggnader i branden. Det utgick ett påbud från regeringen att de nya husen skulle uppföras i sten eller korsvirke, men trots detta kom de flesta nya husen att uppföras i trä.

Den 20 december 1802 eldhärjades staden åter och hela kvarteret brann ner. Antalet förstörda byggnader var denna gång 179 och alla utom två var av trä. Det genomfördes inte några större ändringar av tomterna efter branden, då stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg ansåg att det skulle skapa kaos och förvirring och inte heller skedde någon breddning av gatorna. Tomterna kartlades och en tomtkartebok blev färdig år 1810.

De nya byggnaderna fick inte uppföras i trä, vilket ledde till att endast förmögna fastighetsägare kunde bebygga sina avbrända tomter. Ritningarna till de nya husen utfördes av Carl Wilhelm Carlberg och hans elev Justus Fredrik Weinberg, men även av Jonas Hagberg, Michael Bälkow, Gottlieb Lindner och Ludvig Dymling.

Läs hela artikeln om Kvarteret Kommerserådet på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Kommerserådet på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

kvarteret_kommerserc3a5det_i_gc3b6teborg

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Hundrade och en Göteborgskvinnor, 20 mars, 18.00 Stadsmuseet, Wallenstamsalen

Hembygdsförbundets föreläsningar på Stadsmuseet fortsätter den 20 mars. Då berättar Birgitta Flensburg, en av författarna till boken Hundrade och en Göteborgskvinnor, om bokens tillkomst, och om några av de kvinnor som på olika sätt bidragit till stadens framväxt och utveckling.

Plats: Stadsmuseet, Wallenstamsalen
Tid: onsdagen den 20 mars, kl 18.00
Avgift: endast entré till museet (årskort alt dagsbiljett, fri entré för ungdomar upp till 25).
Anmälan i museets kassa.

Hundrade-och-en-goteborgskvinnor

 

 

Veckans artikel: Striden om Lejonbryggan

”De sista spåren af den år 1734 uppförda gamla Lejonbryggan äro nu utplånade, och sedan kajen åt Gustaf Adolfs torg blivit fullbordad är det omöjligt att ana hvarest den sista representanten af den antika smaken i våra fordom så halsbrytande bryggor varit belägen.” (GP 30 juli 1864)

Sommaren 1864 försvann ett landmärke i staden då Lejonbryggan revs. Det skedde efter flera års diskussioner kring hur trafiken kring Brunnsparken egentligen skulle lösas. Vi måste här komma ihåg att det vid denna tid gick en kanal i nuvarande Östra Hamngatan och kanaler både norr och söder om Brunnsparken. Lejonbryggan gick från västra sidan av Östra Hamngatan över till Gustav Adolfs torg.

Debatten kring Lejonbryggan började när det föreslogs att ett nytt stort hotell skulle byggas i själva Brunnsparken och vilka effekter det skulle få för trafiken i staden. (GP 18 maj 1860) ”Att det skulle kunne ställas så till, att man från stora inkörsvägen till staden icke skulle kunna komma till stora Torget (Gustav Adolfs torg), utan att göra en besynnerlig omväg till höger eller till venster åt Tyska bryggan, synes verkligen vara så orimligt, att man bör kunna hoppas, att vederbörande besinna sig, innan de definitivt besluta en åtgärd, som kan blifva utsatt för ett så grundadt klander.” (GP 18 maj 1860)

I ett första steg hade det beslutats att den smala kanalen söder och öster om Brunnsparken skulle fyllas igen och det bidrog till diskussionen kring Lejonbryggan, både när det gäller trafikflöden och hur det skulle påverka stadens utseende. (GP 22, 29 och 30 maj 1860, 20 juni 1860)

Insändarna var många och mångordiga dessutom, nedan ett utdrag ur en av dessa från sommaren 1860.

”Också ett förslag i frågan om Lejonbryggans ombyggande. Då det nu lärer vara beslutadt, att låta Östra Hamngatan å östra sidan löpa rakt öfver Brunnsparken och med en brygga kommunicera med norra delen, samt det är fråga om att i sinom tid borttaga Lejonbryggan och måhända bygga en ny, plan bro, hvarunder trafikerande båtar naturligtvis fingo åtnöja sig med så pass plats, som under den nya bron invid hr Andréns hus erbjuder, så har insändaren, som är lekman i facket, tänkt på huru lätt det nu vore att göra något vackert och helgjutet af det hela, med borttagandet af den gamla Lejonbryggan.

Om från Lejonbryggans östra kanter spännes en långsträckt båge, som skulle bilda kaj med genomgångar till östra kanalerna och Slupkanalerne, och det rum som blifver mellan denna båge och Brunnsparken uppfylles, så skulle man derigenom erhålla en ganska rymlig och utmärkt vacker öppen plats.” (GP 2 juni 1860)

De kommentarer som göteborgarna lämnade i sina insända skrivelser till tidningarna visar att invånarna brydde sig om de äldre byggnaderna i staden och reagerade när allt mer av det gamla Göteborg, med dess tydliga koppling till det holländska, försvann i allt snabbare takt. Denna insändare från augusti 1860 får representera de som ville värna stadens historia.

”Göteborg har också sin Drätselkommission, som man måste göra rättvisa, då den i så många stycken befordrat stadens nyttiga företag. Men här hafva de gode äldste fått något om bakfoten, då de, trots magistratens beslut, vilja rasibus taga bort den vackra och mest pittoreska slutpunkt i stora kanalperspektivet, den från Östra Hamngatan till Stora Torget ledande Lejonbron, från hvars midtelpunkt den ståtligaste anblick öppnar sig öfver den präktiga Södra hamngatan och som å andra sidan ger det vackraste fondperspektiv af östra kanalen åt Lilla Bommen till. Lyckligtvis hafva vi ett minne i Elias Martins år 1797 graverade utsigt af denna Göteborgs måhända mest pikanta anblick, som också af gammalt gifvit staden namnet af det nya Amsterdam. Är det meningen att försköningsifvern förbise Salvii plan med dess kanaler och broar? Är det meningen att lika lättsinnigt ”sweep of” med Göta Lejons brygga som man för ett par tiotal af år gjorde med stadens endamonumentala byggnad, den vackra i romersk rustik uppförda Kungsporten, hvilken i Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna står som ett vittnesbörd om Göteborgarnes smaksinne? Nej, felet var ej så mycket deras, som icke mera en tysk architekts, hvilken den tiden huserade i byn, och staden egde då ej en landshöfding, som , i samma mån som dess närvarande, med värma och upplyst sinne intresserade sig för allt hvad till stadens bästa länder; troligen låter aldrig den senare någon slik vandalism passera. Kungsporten ligger begrafven såsom grundsten i den stora Molo man uppfört till ångbåtsbrygga utåt elfven, men det vackra Medusa-hufvudet, som brydde slutstenen i hvalfbågen åt Köpmansgatan till, sitter öfver införsporten å nya Börsen _ ett invita Minerva åt Mercurii söner.” (GP 3 augusti 1860)

I först GP och senare under november även i Handelstidningen (GHT) fördes det fram många förslag till hur debatten för eller emot Lejonbryggan skulle kunna lösas. Där framhölls den låga ”Jernbron” vid Lilla Bommen som ett varnande exempel på hur broarna inte skulle byggas då den blivit ett hinder för de vattenburna transporterna. (GHT 22 november, GP 23 november 1860)

I staden stod kampen mellan Magistraten som ansåg att Lejonbryggan borde bevaras och Borgerskapets Äldste ansåg att den skulle rivas. Ett viktigt argument för de som önskade att riva bron var att trafiken i Stora Hamnkanalen skulle få mer utrymme. (GP 10 december 1860)

Frågan gick upp till regeringen för avgörande och den 12 februari 1861 berättade GHT att beslutet blivit ”att en bro skall läggas öfver ändan af Brunnsparken i linie af Östra hamngatans östra farled, med bibehållande tillsvidare af Lejonbryggan i dess närvarande läge och skick.” Det var alltså en delseger för de som ville bevara bron. När beslutet var fattat dröjde det inte mer än ett par veckor innan bygget av den nya bron parallellt med Lejonbryggan var igång. (GP 28 februari 1861)

Under de följande åren fortsatte frågan att väcka intresse i staden. När beslut fattades om att bygga om tre av de återstående fyra välvda broarna i staden, Tyska bryggan, två över vallgraven vid Rosenlundsvägen och Kungsportsplatsen, insåg allt fler att Lejonbryggan skulle bli den sista av stadens gamla broar. (GP 29 augusti 1863)

”Ensam, grå och skröplig står hon der nu, den gamla Lejonbryggan, en bitande ironi på sitt eget namn. Det förefaller en som den gamla puckelryggiga figuren med den hos ålderdomen vanliga klandersjukan skådade omkring sig på de i föryngrad gestalt prunkande rivalerna och med en tung suck reciterade Valerii ord: I mina dar på jorden rätt och ordning var.” (GP 3 oktober 1863)

I december 1863 fattade Stadsfullmäktige beslutet att riva Lejonbryggan, 27 ledamöter röstade för rivning och 15 emot. (GP 18 december 1863) Under våren 1864 inleddes rivningen och slutligen kunde tidningarna konstatera att, ”De sista spåren af den år 1734 uppförda gamla Lejonbryggan äro nu utplånade.” (GP 30 juli 1864)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: ”Utsigt af Götheborg” Vy över Stora Torget, med hamnkanalerna som korsar vid Lejonbron. Vid brofästet syns stående lejon. Motiv från omkring år 1820.

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs-Posten (GP)

Veckans artikel: Nya Älvsborg

Nya Älvsborg, Nya Älvsborgs fästning eller bara Älvsborg är en fästning på Kyrkogårdsholmen i Älvsborgsfjorden (tidigare Wike fjord) i Göta älvs mynning, vid inloppet till Göteborgs hamn. Fästningen började byggas 1653 för att försvara staden mot den danska flottan. Den har varit belägrad, men aldrig intagen av fientliga styrkor. Nya Älvsborg är statligt byggnadsminne (SBM) sedan den 25 januari 1935. Fastighetsbeteckningen är Älvsborg 855:752. Nya Älvsborg är en av Sveriges 11 salutstationer där officiella saluter avges av Försvarsmakten vid särskilda högtider såsom nationaldagen, Konungens födelsedag, etc.

Fästningen är uppförd på vad som ursprungligen var två separata holmar, av vilken den södra upptas av själva fästningen och den norra av ett så kallat hornverk. Den smala rännan mellan holmarna fungerade under en tid som båthamn, och rännan fanns kvar fram till åtminstone 1820. Anläggningen kallades först Kyrkogårdzholmen innan Gamla Älvsborg blivit utdömt.

Under Skånska kriget 1675-1679 deltog fästningen i Göteborgs försvar mot danska angrepp och under senare delen av stora nordiska kriget var den 1717-1719 inblandad i strider med dansk-norska sjöstyrkor under ledning av amiral Peder Tordenskjold.

När fästningen senare på 1700-talet minskade i betydelse som militär anläggning, användes den i stället i ökande grad som fängelse fram till 1866. Under första världskriget hade fästningen rollen som minförråd, som en del i försvaret av Göteborgs hamn.

Nya Älvsborg ingår i en serie av försvarsanläggningar med namnet Älvsborg vid inloppet till Göteborg som tidsmässigt avlöst varandra. Det skall inte förväxlas med sin föregångare Älvsborgs slott vilket, med början på 1300-talet, hade uppförts vid Klippan längre in i älvmynningen. Fästningen skall heller inte förväxlas med sin efterföljare Älvsborgs fästning, samlingsnamnet för ett antal försvarsanläggningar i Göteborgs hamninlopp, med bland annat Oscar II:s fort insprängt i Västerberget vid älvmynningen i början av 1900-talet.

På bastionen Havsfrun fanns under en tid en fyr, ett fyrkantigt torn beläget på fästningens sydvästra udde, vilken sticker ut mot inseglingsleden till Göteborg. Fyren ledsagade insegling nattetid till Göteborg från Vrångö, stora farleden från Vinga samt den så kallade Kalvsundsleden och syntes på upp till 2,5 sjömils avstånd.

Läs hela artikeln om Nya Älvsborg på Wikipedia.

Text: Artikeln Nya Älvsborg på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

gothenburg_juli_2009_28ubt29-000
Foto: Tomasz Sienicki [CC BY 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/3.0) ], från Wikimedia Commons.

Veckans artikel: Kanalerna var stadens stomme

1600-talets Göteborgs byggdes som en kanalstad där vattenburna transporter skulle föra varor in och ut ur det befästa handelscentrumet. Kanalerna gjorde det möjligt att frakta stora mängder varor och utrymmeskrävande varor. Kanalerna skapade även långa kajer med direktkontakt mellan vattnet och handelshusens byggnader. Det var kanalernas sträckning som först bestämdes, gator och torg fick sedan anpassas till dessa.

Läs mer om detta på hemsidan Göteborgs historia.

Veckans artikel: Kvarteret Idogheten

Kvarteret Idogheten (Kvarteret 24 Idogheten) är ett kvarter i centrala Göteborg i stadsdelen Inom Vallgraven. Kvarteret ligger väster om Kungsportsplatsen och norr om Kungstorget. Kvarteret gränsar i norr till Vallgatan, i söder till Kungstorget och i väster till gågatan Korsgatan. Kvarteret, som har goda kommunikationer med spårvägslinjer vid Kungsportsplatsen, består framför allt av hotell- och affärsbyggnader. Kvarteret fick sitt namn 1923 och är namngivet efter sockerbruket Idogheten, som låg i kvarteret under åren 1808–1849.

Kvarteret var den allra första tomten i planlagt område och bebyggdes år 1637. Kvarteret har under 1900-talet drabbats av svåra bränder 1965 och 1996.

Efter stadens grundande år 1621 delades det som numera utgör området inom vallgraven in i fjärdingar, vilka var och en omfattade sju rotar. Den allra första tomten i planlagt område (vid Vallgatans södra sida, väster om Kungsporten), Nr 1 i Första roten i Kvarteret Idogheten bebyggdes år 1637.

Genom magistratsbeslut år 1923 ändrades stadens kvartersindelning i stadsdelarna Inom Vallgraven och Nordstaden och kvarteren namngavs.

Kvarteret har en oregelbunden långsmal form, då det i söder gränsade till det tidigare befästningsområdet. Vid stadsbranden år 1802 förstördes hela kvarteret, liksom större delen av bebyggelsen mellan Stora Hamnkanalen, Vallgraven, Östra Hamngatan och Västra Hamngatan.

Läs hela artikeln om Kvarteret Idogheten på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Idogheten på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

kungstorget_4-9_i_gc3b6teborg

Kungstorget 4-9 i kvarteret Idogheten.

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons