Veckans artikel: Göteborg skall börja bygga SCANDINAVIUM

I maj skall Göteborg börja bygga sitt SCANDINAVIUM

Scandinavium blir namnet på det magnifika skandinaviska händelsecentrum, som Göteborg nu skall bygga invid Valhallabadet och Mässhallarna. Ett tiotal år har denna stora inomhusarena diskuterats som idrottsanläggning –  nu skall den uppföras i samarbete med näringslivet och bli centrum för storpublika evenemang inom skilda verksamhetsområden: från enklare underhållning till högklassiga kulturevenemang. Scandinavium, som kommer att bli ett begrepp inte bara i Göteborg och Skandinavien utan över hela världen, har kostnadsberäknats till 23 milj. kr. Tanken är att företaget skall bli självbärande och aktieteckningen för det bolag som skall driva verksamheten pågår redan. Omkring 500 västsvenska företag har fått information om Scandinavium.

Att storhallen inte byggts tidigare beror på att stadens ekonomi icke tillåtit ett realiserande av planerna. För en tid sedan erbjöd emellertid Skandiakoncernen staden ett bottenlån på 15 milj. kr. och utlöste därmed klartecken. Staden ställer ytterligare 5 milj. kr. till förfogande som ett ränte- och amorteringsfritt lån, och 5 milj. kr. skall utgöra aktiekapitalet.

Arbetet med Scandinavium lämnas ut för anbud under mars månad, och i maj beräknas första spadtaget ske. Anläggningen skall som sagt uppföras invid Valhallabadet och Mässhallarna inom det område, som nu upptas av parkeringsplatser och en bensinstation. Det blir en kolossal, ellipsformad betongbyggnad med insvängt tak och utan bärande pelare. Cirka 19.000 personer skall få plats i arenan – flyttar man några bänkrader får man utrymme för en hel fotbollsplan!

Det är också meningen att Scandinavium skall bli centrum för de mest skilda aktiviteter – från den enklaste underhållning till de mest högklassiga kulturevenemangen. Där skall bl.a. kunna arrangeras isshower av gigant format, fotbollsmatcher, ishockey, popgalor och konserter, cirkusföreställningar, opera och variteté.

Det är också meningen att kongresser för upp till 10.000 deltagare samt utställningar skall kunna arrangeras i Scandinavium.

10-års-jubilerande dansorkester planerar LP-inspelning

Glädjande nog börja alltfler ungdomar fråga efter Göteborg Denna Vecka. Kanske är det bioannonserna och Danstabellen som intresserar mest. Faktum är emellertid att den finns i allt flera handskfack i ungdomsbilar, i fickor och handväskor, för att behändigt tas fram och rådfrågas när gänget eller flickan diskuterar ”vad skall vi göra i kväll”.

För att glädja denna del av vår läsekrets presenterar vi i dag ett göteborgsband, som talat en del om sig på sista tiden. Under tio års tid har de målmedvetet utan alltför stora jippon, men på rejäl modern dansmusik Kent Hallbergs Orkester jobbat sig uppåt. De äro väl kända från flera göteborgsrestauranter.

Deras senaste platta Why must young love be so hard, finns ute på Europamarknaden. Nu kommer ännu en EP med Country Western-låtar. En ”DANS-LP” är på gång.

Film


Källa: Göteborg denna vecka: med Göteborgskarta, Göteborg denna vecka, Göteborg, 1931-1977. Tidningen finns i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv.


Veckans artikel: Villa Dalfrid

Villa Dalfrid.

Villa Dalfrid är ett bostadshus beläget på fastigheten Skintebo 432:1 i sydvästra Göteborg. Villan är privatägd och har adressen Kofferdalsvägen 37 i stadsdelen Askim,Västra Göteborg. Den 24 september 1979 blev villan byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.

Historik

Villa Dalfrid uppfördes 1904–07 för konsulnHarald Grebst och hans familj. Arkitekt var Gustav Elliot, arkitekten på modet bland tidens rika göteborgare. Det var Säröbanan, byggd 1903, som gav välbärgade göteborgare möjlighet, att bygga havsnära sommarvillor på pendelavstånd från stadskärnan. Både exteriört och interiört är villan utformad i typisk svensk jugendstil. Villan utgör ett för göteborgsområdet sällsynt exempel på en väl utarbetad högborgerlig hemmiljö från sekelskiftet 1800/1900. Interiören är synnerligen väl bibehållen med såväl möbler som textilier från byggnadstiden.

Beskrivning

Villan är av trä i två våningar med oinredd vind. Planen är oregelbunden med utskjutande partier som balkong, burspråk och entréparti. Byggnadens planlösning och inre disposition är avläsbar i exteriören genom den livfulla planen och fönstrens varierande utformning. Takfallen har varierande former och är mot trädgården försedda med låga mjukt avrundade takkupor. Den avrundade formen återkommer i flera fönster och det starkt framdragna taket över huvudentrén.

Fasaden är klädd med omväxlande liggande och stående gulmålad panel. Fönstrens överlufter är smårutsindelade liksom balkongdörr och trapphusfönster. Byggnadens bjälklag markeras med vita horisontella lister. Vindskivor och trädetaljer är vitmålade. Fönsteromfattningarna har tydlig jugenddekor och taktassarna är figursågade. Gavelröstena markeras av träsniderier. Sockeln är av fogade granitblock. Entrépartiet markeras med ett välvt och utskjutande takparti, som bärs upp av fyra stolpar med jugendstiliserade dekorationer både upp- och nedtill. Takets undersida har ett kassettak med turkosfärgade rutor.

Utvändigt är det spår av schweizerstil och tidiga drag av nationalromantik, som slog igenom stort några år senare. Det är dock inte fasaden utan interiören, som är det märkvärdiga med villan. Inredare var Alf Wallander, pionjär inom den svenska jugendstilen kring år 1900. Wallander specialritade allt i huset, från möbler och ljuskronor i taket till kopparbeslag och väggmålningar. Det mesta av hans i dag k-märkta inredningsverk har fått vara orörd sedan 1907 – exempelvis de mönsterlagda ekgolven, väggpanelerna och takarbetena. Det gäller också barnkammarens lekfulla bård med signaturen ”artisten Alf Wallander”.

Villa Dalfrid har en stor trädgård på omkring 37  000 kvadratmeter. I norr ansluter den till ett större parkområde. Vägen fram till villan kantas av lindar och kastanjer. Villan vänder sig med entrén mot den stora gräsmattan. I trädgårdens södra del finns resterna av den tidigare trädgårdsmästarbostaden. På höjdpartiet norr om villan har ett vindkraftverk uppförts. Inom den ursprungliga tomtens södra del har sex nya villor byggts. Samtliga villor har liksom Villa Dalfrid gulmålade fasader.

Läs hela artikeln om Villa Dalfrid på Wikipedia.

Text: Artikeln Villa Dalfrid på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Lena Emanuelsson, Länsstyrelsen Västra Götaland [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Slottsskogen 1891

Idag skall vi göra ett besök i Slottsskogen med 1891 års ögon och skildringen i Illustrerad vägvisare för Göteborg.

”Man far bäst dit med spårvägen från
Brunsparken. Af en gammal skogsmark har man här
gjort en utmärkt vacker park med gångstigar, körvägar,
små sjöar, der svanor simma, och vackra vattenkonster.
Ett besök å » utsiktspunkten» rekommenderas högligen.

Här är folklif om söndagarne. Visserligen icke
utlänningarnes stormande munterhet, icke en gång
Stockholmarens glädtiga älskvärdhet, men i Slottskogen är dock
Göteborgaren mindre göteborgsk än vanligt. Eleganta
ekipager rulla genom de vackra, af stora lummiga träd
omgifna vägarne, i de små konstgjorda sjöarne seglar
svanen majestätiskt, på gångarne vältar sig fram en
larmande massa folk, musiken spelar (detta gäller dock
söndagarne). Men här möter man en äkta »göteborgsk»
ide: i denna härliga, park och på detta förlustelseställe
råder nästan godtemplarism; visserligen serveras i den
goda restaurationen smörgåsar, sexor, öl o. s. v., men
främlingen, som besöker stället, kan hvarken få sig ett
glas punsch eller äta sin middag i denna härliga natur.
Det är dock för småstadsaktigt.

Ar 1874 i Dec. beviljade »stadens tyranner» ett
anslag af 38,000 kr. till Slottskogen af bränvinsmedlen.
Under tre följande åren 8,000 om året. Sedan 9,000
om året. År 1878 fick Slottskogen 80,000 kr. ur
Renströmska fonden och 1885 ytterligare 25,000.

Slottskogen förtjenar ett besök. Den är redan en
af de vackraste parker i vårt land. En framtidstanke
kan ligga deruti, att parken blefve förvandlad till en stor
zoologisk trädgård, hvartill början redan är gjord genom
donationer till en hjortpark. En sådan fattas vårt land,
och i Göteborg, som har så många mseacenater och
dessutom så stora donationer, borde anläggandet af en
zoologisk trädgård kunna gå för sig.” (Ur: Bellander, s. 24-25)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Slottskogsdammen.; Ludvig Messmann 1890.

Referens

Bellander, Gustaf, Illustrerad vägvisare för Göteborg. [Elektronisk resurs], Göteborg, 1891, http://runeberg.org/illuvagvis/

Veckans artikel: Göteborgs botaniska trädgård

kontorsbyggnaden_i_gc3b6teborgs_botaniska_trc3a4dgc3a5rd

Kontorsbyggnaden i Botaniska uppförd år 1926 efter ritningar av Arvid Bjerke.

Göteborgs botaniska trädgård eller Botaniska ligger i stadsdelen Änggården i Göteborg – på den tidigare egendomen Stora Änggården. Botaniska invigdes den 8 juli 1923 i samband med Jubileumsutställningen i Göteborg, men trädgården ansågs färdig först 1948. Botaniska har som symbol en vitsippa. Trädgården har två stjärnor i Michelinguidens turistguide.

Botaniska hade ursprungligen en area av 37 hektar, men omfattar idag 175 hektar. Däri ingår även delar av Änggårdsbergens naturreservat, där botaniska bland annat har sitt arboretum, det vill säga sin träd- och busksamling. Den egentliga trädgården är 40 hektar stor, varav ungefär halva ytan upptas av sammanhängande planteringar. Trädgårdens naturpark och ytterområde är sedan 1975 fridlysta. År 1998 överfördes ansvaret för trädgården från Göteborgs kommun till Västra Götalandsregionen.

I Göteborgs botaniska trädgård odlas cirka 16 000 olika arter. Ungefär 4 000 av dem odlas i trädgårdens växthus, som bland annat rymmer Sveriges största orkidésamling med 1 500 arter och Påsköträdet (Sophora toromiro), som är utrotat i naturen men har räddats kvar i kultur bland annat tack vare Botaniska trädgården i Göteborg.

Historik

Trädgårdar på Stora och Lilla Änggården före botaniska trädgården

Botaniska trädgården är anlagd på ägorna för Änggården vilken är känd sedan 1600-talet. Gården styckades under slutet av 1700-talet upp i Stora och Lilla Ängården. År 1807 köpte grosshandlaren Gabriel Gréen Stora Änggården. Manbyggnaden på Stora Änggården ersattes med nuvarande prefektbostaden och stod färdig 1812. Sonen Arvid Gren köpte 1840 även Lilla Änggården och 1847 efter moderns död övertog han även Stora Änggården.

Arvid Gren strävade därefter att åter göra gården till en sammanhängande enhet. Han var mycket intresserad av trädgård och anställde 1840 som trädgårdsmästare Anders Jonsson och de planterade på ägorna tusentals träd av olika slag. Tanken var att anlägga en engelsk park på de kala bergen runt gården. De flesta träden planterades under 1860- och 1870-talen, exempelvis sattes 1866 1 857 plantor, 1867 1 000 plantor, 1868 1 844 plantor och 1869 1 605 plantor. Gren ville variera trädslagen för att öka färgskiftningen i lövverken över årstiderna. Huvuddelen av planteringarna skedde på Lilla Änggården vars utmarker nu tillhör Botaniska.

Förberedande diskussioner om anläggande av botaniska trädgården

Området, som skulle komma att utgöra stadsdelen Änggården, köptes in av Göteborgs stad 1892 och införlivades med staden i två etapper: 1904 och 1918. För området längs ”landsvägen” (Frölundagatan, nuvarande Dag Hammarskjöldsleden) söderut upprättades en första stadsplan 1907–1908. Hela området reserverades då för bostadsbebyggelse, men reviderades 1915 för att också lämna plats åt Botaniska trädgården.

Göteborgs skolförening hade i februari 1912 vänt sig till styrelsen för Slottsskogsparken med ett förslag att anlägga en skolträdgård på Slottsskogens marker och begärt medel ur Charles Felix Lindbergs Donationsfond. Detta då de känt ett behov av ett botaniskt undervisningsfält. Den 12 september samma år lade Sigurd Hansson en motion i Göteborgs stadsfullmäktige om anläggande av en botanisk trädgård i Göteborg. Den Lindbergska kommittén förklarade sig övertygad om att minnet av C.F. Lindberg knappast kunde hugfästas på ett värdigare sätt. I ett betänkande den 10 december 1912 framhöll den att ett tidigare förslag om ett botaniskt förevisningsfält för skolorna borde ses som ett led i en större botanisk trädgård varför kommittén vidtagit förberedande åtgärder för en utredning här om. Den 9 januari 1913 beslutade stadsfullmäktige att den planerade utredningen skulle igångsättas.

Charles Felix Lindbergs Donationsfond uppdrog den 4 april 1914 åt en beredning att lämna förslag om att anlägga en botanisk trädgård. Som ordförande i beredningen valdes Hjalmar Wijk och professor Rutger Sernander från Uppsala fick uppgiften som sakkunnig expert att välja en lämplig plats. Övriga i beredningen var: förste stadsingenjören Albert Lilienberg, professor Leonard Jägerskiöld och intendenten vid konstmuseet, professor Axel Romdahl. Sekreterare var Henning Beyer.

Sernander hade beaktat både Trädgårdsföreningen och Slottsskogen men valde att anlägga på ett nytt område och valde då mellan Lilla Torp och Änggården. På grund av naturparken, närheten till Göteborgs högskola, och områdets läge valdes Änggården.Området stakades ut sommaren 1914 i samråd med beredningen.

Tillkomst och anläggning

Trädgården skulle enligt förslaget innefatta ”ett försöksfält, ett biologiskt demonstrationsfält och en naturpark”. Men stadsfullmäktige upphävde den 10 juni 1915 sitt tidigare beslut om anslag till ett botaniskt förevisningsfält och avsatte till en botanisk trädgård det av stadskontoret föreslagna området på Änggården. Vid samma tillfälle beslöts dessutom att uppdraga åt byggnadsnämnden att framlägga förslag till ändring av stadsplan och byggnadsbestämmelser för Änggården (stadsfullmäktiges handlingar 1915, nr 183).

Arbetena påbörjades 1916, naturparken öppnades för allmänheten den 2 maj 1919 och kulturområdena den 8 juli 1923 i samband med Jubileumsutställningen i Göteborg. Namnet föreslogs 1912 och beslöts 1915. Reglemente för förvaltningen av trädgården, antogs av stadsfullmäktige den 14 november 1918, instruktion för prefekten den 23 april 1919 och för trädgårdsdirektören den 17 september 1920.

Trädgården anlades under ledning av Carl Skottsberg, som redan på hösten 1915 engagerades för arbetet. Han blev även den förste föreståndaren och som prefekt den 1 juli 1919 till 1948. Anläggningen bekostades i huvudsak genom ett anslag ur Charles Felix Lindbergs donationsfond med cirka 677 000 kronor (1915: 52 000 kronor, 1918: 189 000 kronor, 1921: 130 000 kronor, 1924: 59 000 kronor, 1927: 81 000 kronor, 1930: 62 000 kronor, 1933: 111 000 kronor och 1936: 27 000 kronor), såsom ett speciellt minne över donatorn. Lindberg anger i sitt testamente bland ändamål för donationen uttryckligen ”botaniska och zoologiska trädgårdar med alla de anläggningar och anstalter, vilka med sådana trädgårdar kunna stå i samband”. Tomtmarken samt vissa äldre byggnader har upplåtits av Göteborgs stad. Betydande områden har därefter tillkommit genom donationer av enskilda personer.

Själva trädgården utgörs av landeriet Stora Änggårdens öppna jord och den avröjda mark, där dess ekonomibyggnader var belägna. Detta område utgjorde 1948, tillsamman med den på annat ställe liggande klippträdgården, en storlek av cirka 11 hektar, vilket ansågs för sitt ändamål i knappaste laget. Genom en ås, som fortsätter det så kallade Håberget och går i nord-sydlig riktning, delas trädgården upp i en yttre och en inre del. Längs åsens krön står en vindskärm av träd, som avslutas med dekorativa, stormformade bergekar.

Trädgårdens ursprungliga uppgift, beskrivs i en av staden utgiven kommunalkalender 1938: ”Trädgårdens uppgift är att verka för väckande och underhållande inom samhället av intresset för växtvärlden samt för botanisk forskning och hortikultur. För detta ändamål skalla trädgården vara en anstalt, där vetenskaplig verksamhet bedrives, samt låta sig angeläget vara att i största möjliga utsträckning göra resultaten av den botaniska forskningen och den vid trädgården bedrivna verksamheten tillgängliga för allmänheten och den studerande ungdomen, särskilt vid stadens läroanstalter.

Parken Lilla Änggården donerades 1963 till Botaniska.

Utveckling av trädgårdens anläggningar och profil

Trädgårdsmästaren och sedermera hortikulturella intendenten Henrik Zetterlund har haft ett stort inflytande över utvecklingen av trädgården och dess anläggningar från mitten av 1970-talet och framåt.

Han har även varit ansvarig och drivande för såväl utformning av de s.k. Bergshusen i växthuskomplexet som de innehållsrika odlingarna där. Han ledde uppbyggnaden av Lökträdgården liksom dess renovering och nyutformning 2006, tillägnad minnet av förre prefekten Per Wendelbo som grundlade det stora intresset för lökväxter i trädgården.

Rigmor Celander var trädgårdschef under perioden 2001-2013. Hennes specialitet var kulturväxter och utformning av planteringar med sådana. Anläggningar som Perennträdgården, Örtagården och ”Gramina et flores” bär hennes design. Celander utformade trädgårdens sommarblomsprogram från mitten av 1980-talet till sin pension 2013. Under 1990-talet introducerade hon tillsammans med dåvarande kollegan Mona Holmberg ett nytt sätt att komponera med sommarblommor. Celander var också drivande i att trädgårdens entréområde byggdes om för att motsvara 2000-talets krav och besökarantal. Landskapsarkitekten Ulf Nordfjell fick uppdraget och gav entréområdet en ny gestaltning, som invigdes 2007.

Uppförande av byggnader i trädgården

Institutionsbyggnaden uppfördes genom donationer av enskilda personer. Herbarieflygeln bekostades av Charles Felix Lindbergs donationsfond samt av statsmedel och stod klar 1936.

En ny entré för trädgården påbörjades 1961. Av den axel av entrén som skulle utgöra förlängningen av själva entrén, hade tidigare endast den 30 meter långa Spegeldammen förverkligats, prydd med Carl Milles ”Najad” samt uppe på åsen ett fundament som därefter stått tomt. Den mellanliggande delen som bland annat består av gråberg i dagen, hade täckts av ett tunt jordlager som endast dög för odling av Sedum-arter och andra enklare växter. Sprängningar för 5 000 kronor av bergspartiet gjorde att större jordlager kunde fyllas på. Därefter planterades rhododendron, azaleor, ljungväxter och spirea på ömse sidor om den trappa av björkslanor som konstruerades. På fundamentet placerades en Linnéstaty som fanns på annat håll i parken. Nedanför planterades pyramidekar, japanska körsbärsträd, blågranar samt två stora band av pyramidenar.

Den botaniska institutionen uppfördes 1926 i trädgården och blev i början av 1930-talet knuten till Göteborgs högskola och senare Göteborgs universitet, med undervisning i botanik. Med smärre avbrott har denna undervisning pågått sedan dess, och institutionens botanister har bedrivit forskning inom dendrologi, taxonomi, allmän växtgeografi och tillämpad botanik. Göteborgs botaniska trädgård har sedan 1924 utgivit en egen publikationsserie, Acta Horti Gotoburgensis, för publicering av i första hand medarbetarnas vetenskapliga resultat. Institutionsbyggnaden inrymde 1961 ett herbarium omfattande cirka 1 miljon ark.

Göteborgs stad överlät 1962 ett område inom botaniska trädgården för uppförandet av byggnader för den Botaniska institutionen vid Göteborgs universitet. Samma år överlät staden till staten det i trädgårdens institutionsbyggnad inrymda biblioteket och herbariet.

Läs hela artikeln om Göteborgs botaniska trädgård på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs botaniska trädgård på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel:Gamla Varmbadhuset rivs

”Vid Lilla och Stora Badhusgatorna, på tomten Skeppsbron n:o 1, skall af byggmästaren F. O. Peterson uppföras en större kontorsbyggnad. Rifning af de där stående gamla byggnaderna har redan utförts, och pålningsarbetet bedrifves med all kraft.

Den bit af Gamla Göteborg, som nu fått maka sig åt sidan för det Nya Göteborg, är ännu i kär åminnelse hos alla de göte­borgare som lefde på 30-, 40- och 50- talen: Gamla Varmbadhuset.

 

Huru många af det yngre släktet har ens reda på att ett dylikt badhus existerat? Badhuset anlades af Alexander Keiller d. ä., grundläggaren af Göteborgs Mek. Verkstad, Rosenlundsfabriken, Tegelslageri, Jonseredsfabrikerna m. m.

Denne företagsamme och framsynte man, en föregångsman i ordets bästa bemärkelse, var det som anlade Badhuset, hvilket, lik­som allt som denne märklige man gjorde, var tilltaget i stor skala. Keillers tanke var att af Göteborg göra ett Ems, ett Marstrand, och han gjorde allt hvad på honom ankom för att förverkliga den vackra och patrio­tiska tanken.

Skeppsbron n:o 1 är en de senare årtion­denas skapelse. På 30-talet lågo här statens förrådsmagasin. Tomten bakom inköp­tes af hr Keiller och därpå uppfördes badhusbyggnaderna, som efter den tidens mått voro storartadt anlagda. Rundt om badhu­set anlades en mycket vacker trädgård, hvarest de badande kunde taga sin motion efter badet. Trädgården gränsade intill landshöfdingens trädgård, som genom Badhusgatan, den tiden en trång, brant gränd, var skild från residenset.

Badhuset var bygdt cirkelformigt och erhöll däraf namnet Rotundan. I husets midt låg det gemensamma väntrummet, ett stort, ljust och elegant möbleradt rum. Ljuset föll in genom en kupol i taket. Sjelfva taket var af koppar, måladt blått med gyllene stjärnor.

Från väntrummet ledde dörrar till de 12 badrummen, som lågo i cirkel rundt det­samma.

Badrummen voro stora, rymliga och ljusa , och bestodo af ett inre afklädningsrum och ett yttre, hvarest det stora badkaret af marmor fått sin plats. Vattnet leddes dit i ledningar af koppar, hvilka alltid höllos blankpolerade och glänsande. Äfven ryska ångbad serverades.

Men för att Göteborg skulle kunna blifva en hafsbadort fordrades naturligtvis saltvat­tenbad — och det kunde man väl få lika litet då som nu i Göteborg? Sådana små bekymmer generade ej en man sådan som Alexander Keiller d. ä. Om ej saltvattnet ville komma till Göteborg frivilligt, så . . .

Och så begaf det sig att Keiller lät hemta in det salta vattnet i två öfvertäckta prå­mar. I hörnet af tomten midt emot inkörs­porten till Göteborgs Mekaniska Verkstad var en liten byggnad af sten uppförd, hvar­est en cistern var insatt, rymmande en half pråmlast. Och till denna cistern pumpa­de två män dag ut och dag in, år ut och år in upp det dyrbara hafsvattnet. Och från badhuset gingo göteborgarne sedan och drucko ett glas i Brunnsparken — för att göra illusionen fullständig.

Så började badhuset ej betala sig, och i slutet på 1850-talet nedlades verksamheten helt och hållet. Och Rotundan, om hvilken biskop Wingård yttrat: »Den kunde ha passat det forna Bajæ!» förvandlades till — magasin.

Det är en del af gamla Rotundan som nu fått ge vika. I dess ställe kommer en trevåningsbyggnad af sten att uppföras, hvars första våning skall inrymma mönsterlokaler

för Ångköket (åt Verkstadsgatan) och lagerlokaler (åt Badhusgatan); andra och tredje våningarna skola inrymma kontorslokaler (åt Verkstadsgatan) och bostadslägenheter (åt Badhusgatan).

Det kommer nog ej att dröja länge, innan äfven den nu qvarstående delen af Rotun­dan kommer att undanrödjas. Ty menin­gen lär vara att därstädes uppföra ett affärs- palats enligt nutidens föreställningar om ett sådant.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 januari 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Varmbadhuset syns längst till höger i bild.

Veckans artikel: Frimurarehuset

frimurarlogen_i_gc3b6teborg_01

Frimurarehuset, Göteborg, är beläget vid Södra Hamngatan 31 och Drottninggatan 32 i Kvarteret Frimuraren 4 i Göteborgs stadskärna. Huset ligger i stadsdelen Inom Vallgraven. Det är ett trevåningshus med ordenslokaler för Göta Provinsialloge inom Svenska Frimurare Orden. I gatuplanet finns restaurangen The Goldens Days.

Huset till den första frimurarelogen på Södra Hamngatan stod klart 1807. Den danske byggmästaren Michael Bälkow svarade för detta. Huset brann 1820, men byggdes upp på nytt under ledning av arkitekten Justus Weinberg. Sitt nuvarande utseende i gult och grått fick huset vid en ombyggnad, som var klar 1918. Arkitekten Ernst Torulf hade gjort ritningarna till denna.

Huset sträcker sig tvärs igenom kvarteret Frimuraren i nord-sydlig riktning. Mot Södra Hamngatan är fasaden i gul slätputs med pilastrar med joniska kapitäl av sandsten. Mot Drottninggatan 32 är det en enklare fasad i puts. Gården är överbyggd. Den 28 juni 1982 blev huset byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.

Fastighetsbeteckning

De tre äldre fastighetsbeteckningarna var: Tomten 22 i femte roten och Tomten 23 i femte roten samt Tomten 114 i fjärde roten Därefter var tomtbeteckningen: 15:e kvarteret Frimuraren nummer 4. Numera är fastighetsbeteckningen Inom Vallgraven 15:4.

Beskrivning

Byggnaden sträcker sig rakt igenom kvarteret mellan Södra Hamngatan och Drottninggatan. Inom kvarteren vid Stora Hamnkanalen finns dels äldre stenhus dels nyare byggnader för bank-, kontors- och affärsverksamhet. Södra Hamngatan fick vid början på 1800-talet en enhetlig bebyggelse präglad av den dåvarande stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg.

Byggnaden har en gulfärgad nyklassicistisk fasad mot Södra Hamngatan. Byggnadens mittparti accentueras av att det är utformat som en risalit med sex kannelerade pilastrar med joniska kapitäl i kolossalordning, allt av kalksten. Fasaden mot Drottninggatan är till stilen modifierad nationalromantik, putsad och avfärgad i grått. Invändigt märks främst pelarsalen mot Södra Hamngatan, dekorerad med en plafondmålning av Louis Jean Desprez och med antikiserande dörröverstycken i relief av den italienskfödde skulptören Gioacchino Frulli. Bottenvåningen i byggnaden mot Södra Hamngatan inrymmer restauranglokaler.

Historik

Bakgrund

Redan på Göteborgs första stadsplaner återfinnes Kvarteret Frimuraren. Bebyggelsen började att växa fram längs Hamngatan och nuvarande Drottninggatan redan i slutet av 1600-talet. Tomterna i nuvarande kvarteret Frimuraren hörde till stadens förnämsta. Här bodde från början många holländare, vilka helst byggde vid S:t Jacobigatan, nuvarande Södra Hamngatan, och Holländaregatan, nuvarande Drottninggatan. I början av 1700-talet var nästan alla tomter vid Södra Hamngatan bebyggda med trähus.

Tomterna vid Stora Hamnkanalen var särskilt attraktiva för handelsmännen, eftersom de kunde lasta varor från båtarna direkt in i sina magasin. Trots påbud från regeringen om hus av sten, byggdes även efter branden 1721 så gott som alla nya hus av trä även inom vallgraven. Först efter branden 1802 blev det en ändring till byggnadsmaterial av sten.

Östra delen av den främre fastigheten – Femte roten, 22 tomten

I början av 1600-talet – från 1636 till 1646 – ägde postmästaren Adolph Wench ett trähus på den östra delen av tomten mot Stora Hamnen, (rote 5 tomten 22). Hans efterföljare var Herman Schmidt, även han postmästare. Slussmakare Johan Jacobsson Kuyll var ägare 1648–52. Näste ägare var David Matzen, från april 1652 till sin död 1692. Från 1692 ägdes den östra delen av Södra Hamngatan 31 av Matzens svärson handelsmannen Johan Schröder. Efter hans död 1698 gifter änkan Clara Matsen om sig med handelsmannen Mathias Schildt, som även övertog huset. Han behöll fastigheten till 1746. Efter branden 1802 kom de båda främre tomterna att ägas av Frimurarorden.

Västra delen av den främre fastigheten – Femte roten, 23 tomten

Jacob Lindsay den äldre ägde tomten 1637–48, därefter hans änka till 1651. De följdes av medicus D. Meierus, superintendent Brunius och överstelöjtnant Nils Påwenfelt. Denne blev ny ägare från 1651 fram till 1676 och därefter hans änka Margareta 1676–77. Enligt tomtöreslängden bodde handelsmannen Johan Manorgen på fastigheten den 24 april 1691. När han dog sålde hans änka tomten till deras mågen, handelsmannen Johan Casper Haberman, gift med Birgitta Manorgen. Efter branden 1721 byggde denne i sin tur ett nytt sammanbyggt hus, som han sålde vidare till Mathias Schildt. Denne ägde redan den östra tomten. Borgmästaren Jacob Schütz köpte därefter den västra tomten av Schildt i maj 1746. Efter Schildts död tre år senare förvärvade borgmästaren även den östra tomten. Gården kallades då Borgmästaregården efter Schütz, som var borgmästare i Göteborg under några år. Efter branden 1802 kom de båda främre tomterna att ägas av Frimurarorden.

Baktomten mot Drottninggatan – Fjärde roten, tomten 114

Handelsmannen Jacob Lindsay var bosatt i andra roten 1637 när mantalslängderna började. Han hade troligen haft en masthamn i Nya Lödöse eftersom stavningen i Nylöse tänkebok är Linsaij. Jacob Lindsay befann sig i Göteborg redan 1622. Enligt en restantielista hade han erhållit 50 stycken tegel 1632. Denne Jacob Lindsay angavs i borgarlängden 1639 ”bruka allehanda handel”.

Drottninggatan 32 omfattade i slutet av 1600-talet tre delar, vilka ägdes av järnhandlaren Jöns Persson. Vid branden 1802 ägdes de av handelsmannen Olof Melin. Frimurarna önskade förvärvat den avbrända tomten med plats för både ett nytt ordenshus och ett nytt barnahus. Sedan den 24 januari 1757 drev frimurarna i Göteborg ett barnhusPrins Gustafs Barnhus – som var beläget vid Magasinsgatan. Den 11 augusti 1803 beslöts, att inköpa tomterna vid Södra Hamngatan och Drottninggatan. Barnhuset vid Magasinsgatan eldhärjades 1804. Då hade redan ett nytt barnhus börjat byggas vid Drottninggatan. Den 5 oktober 1805 stod barnhusbyggnaden färdig. Barnhuset upphörde dock redan 1831, att själva vårda sina skyddslingar. Alla de 73 barnen utackorderades på landet.

Ett hus för frimurarlogen

Det första ordenssammanträdet hölls i den nya byggnaden den 20 december 1806. Det var kaptenen vid fortifikationen Justius Fredrik Weinberg som hade ritat barnhuset. Själva logebyggnaden, som skulle ligga längs Hamngatan, ritades även den av Weinberg. Den blev emellertid inte godkänd av hertig Carl av Södermanland, senare Carl XIII, frimurarlogens högste beskyddare. Efter kompromisser och under ledning av den danske inflyttade arkitekten och byggmästaren Michael Bälkow började logebyggnaden uppföras 1804.

Speciellt anmärkningsvärd var pelarsalen, som sträcker sig i två fulla plan. Denna sal blev dekorerad med en plafondmålning av Louis Jean Desprez. Målningen var från början avsedd att utföras för Gunnebo slott, men den skänktes istället till frimurarorden av John Hall den äldres hustru Christina Gothén. Över salens ingångsdörrar utförde italienaren Gioacchino Frulli, (1766–1801), reliefer med antika motiv. Även denne konstnär var verksam vid Gunnebo.

I bottenplan inreddes en restaurang och i övriga delar ordenslokaler. Den 29 mars 1820 brann kvarteret delvis ner på nytt. Skadorna blev ganska omfattande. Återuppbyggnadsarbetet började omedelbart under ledning av Justus Weinberg. Redan 1821 kunde logerna sammanträda i andra och nedersta våningsplanen. Pelarsalen med plafondmålningen skadades ganska illa, men reparerades.

Förändringar

Under 1870–80-talen inreddes även den östra flygeln och olika sällskapsrum. Under en period från slutet av 1800-talet till 1916 diskuterades diverse om- och tillbyggnader av ordenshuset. Lokalerna mot Drottninggatan hyrdes ut till Göteborgs Sparbank. År 1889 flyttade sparbanken och lokalerna, som formellt ägdes av Barnhuset såldes till Göta Provinsialloge. Ett förslag till ombyggnad av arkitekten Ernst Torulf, godkändes 1915. Byggnadsarbetet blev klart i november följande år.

En helt ny fasad mot Drottninggatan kom till och den klassiska fasaden mot Hamngatan återställdes. Invändigt skedde flera ombyggnader och nya ordenssalar inreddes. Restaurangen ”Bakfickan” mot Drottninggatan slopades och huvudrestaurangen moderniserades. Under årens lopp har ytterligare moderniseringar ägt rum, som ventilation, värme och el. Numera hyr en restaurangverksamhet husets bottenplan. För övrigt är fastigheten fullt inredd med olika lokaler för Göta Provinsialloge.

Läs hela artikeln om Frimurarehuset på Wikipedia.

Text: Artikeln Frimurarehuset, Göteborg på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Gatuexcesserna i Göteborg: Polismästaren sårad

Kravallerna eller gatuexcesserna, i Göteborg 1902 är nog tämligen okända för dagens göteborgare. Här kommer en skildring från huvudstadens horisont över de våldsamheter som pågick i början av mars 1902.

”Om de i telegram omtalade gatuuppträdena i Göteborg i lördags föreligga nu mera detaljerade upplysningar. Redan vid 7-tiden på kvällen samlades på gatorna kring Asklunds ångbageri stora folkskaror. När mörkret fullständigt fallit på, voro Husargatan och närliggande sidogator besvärade af en förfärlig folkträngsel. Man väntade hvarje ögonblick att våldsamheter skulle utbryta, och en ansenlig polisstyrka hade utkommenderats. Om man icke räknar enstaka rop och hotelser från de tätt packade arbetarskarorna, var allt lugnt till 9-tiden, då upploppet började antaga allvarligare karaktär. Nu började stenar hagla genom luften, slungade mot ångbageriet, hvars stora, dyrbara skyltfönster delvis krossades. Ridande polis började anlända till platsen, som — jämte de med battonger beväpnade polistrupperna till fots — gång på gång rensade gatan och äfven använde vapnen, då motståndet blef våldsamt. Men så snart folksamlingarna skingrats på en gata, strömmade de åter tillsammans från andra platser, och så pågick tumultet till kl. 10 med en ständig omsättning af massorna. Kl. 10 anlände polismästaren i uniform och gick från flock till flock under lugnande förklaringar och bevekligt uppmanande de upphetsade massorna att skiljas åt i lugn och lita på myndigheternas opartiskhet och rättvisa. Inga öfvertalningar hjälpte, excesserna och förbittringen tilltogo snarare. Då vände sig polismästaren till redaktör Lindblad, utgifvare af den socialistiska tidningen Ny Tid, som befann sig på platsen, och anmodade honom att bruka sitt inflytande för att lugna massorna. Hr Lindblad efterkom uppmaningen och bad hvar och en gå till sitt. Själf gick han jämte polismästaren först därifrån, hvarefter hela den kolossala folkmassan följde i deras fotspår under sång af ”Socialistmarseljäsen Arbetets söner”.

Så gick det till hörnet af Husargatan och Stora alléen. Då massornas lynne fortfarande var i stark jäsning, stannade polismästaren här och upprepade sina försäkringar om ett rättvist bedömande af saken. Han nedtystades brutalt och omringades af förbittrade arbetare, som häftigt fordrade att han skulle lösgifva de 3 ynglingar, som vid ett föregående tillfälle blifvit häktade. Tåget satte sig åter i rörelse, öfver alléer och planteringar, tvärs och längs ef­ter gator och gränder, och polismästaren formligen drefs fram af folkmassorna. En del röster höjdes: ’’Till Andra Långgatan!” — där ligger det andra ångbageriet — och utan att akta på polismästarens upprepade försök att mana till besinning stormade man dit. På ett ögonblick var det stora Järntorget fylldt af väldiga, oöfverskådliga folkskaror, och där uppstod ett häftigt tumult. Stenar haglade öfver polismännen och polismästaren, som nu skyddades af konstaplar; häftiga sammanstötningar ägde rum, vid hvilka polisen använde handkraft och icke sparade battongena, Men folkmassorna, omringade ordningsmakten i spridda grupper, och arbetarna gjorde sig skyldiga till svåra våldsamheter. Så blef strax utanför ett apotek en ung man bland åskådarne, som räknades till ”öfvevklassen”, illa slagen i ögat af en arbetare. Den misshandlade räddade sig undan genom att trycka på ringknappen till apoteket, dit han sedan tog sin tillflykt.

Upploppet kring Asklunds bageri upprepades åter vid 12-tiden på natten och antog en ytterst våldsam karaktär. Stenarne formligen haglade och anställde stor skada. I etablissementet äro icke endast alla de store skyltfönstren inslagna, utan äfven i de enskilda lägenheterna ha många rutor krossats. Pojkar och andra yngre personer klättrade upp på taken och kastade tegelpannor och vindsfönster ned på polisen. Utanför ångbageriet vid Andra Långgatan sönderslogos båglamporna.

Då spårvagnarna under aftonens lopp passerade genom folkmassorna, blefvo äfven de föremål för stenkastning, så att fönster sönderslogos och de åkande måste huka. sig ned på bänkarna för att skydda sig. De ridande poliserna, som i sporrsträck satte af genom gatorna, råkade flera gånger i den oerhörda trängseln kollidera med spårvagnar; det såg ofta farligt ut, men något svårare olycksfall inträffade icke. På Haga polisstation hade en hel tegelsten kastats in genom ett fönster. Här hade man arbete med att förbinda mer eller mindre svårt sårade polismän och civila personer.

På Järntorget träffades polismästaren af en sten i nacken, så att han föll till marken. Sedan han blifvit förbunden på det vid torget liggande apoteket, fördes han till polisstationen.” (Ur: Dagens Nyheter 10 mars 1902)


Bilderna i dagens inlägg är hämtade ur Hvar 8 dag 1902 nr 25.

Referenser

Dagens Nyheter

Hvar 8 dag, D. F. Bonniers boktryckeri A.-B., Göteborg, 1902

Veckans artikel: Mosaiska kapellet och begravningsplatsen vid Svingeln

mosaiska_kapellet_vid_gamla_begravningsplatsen_vid_svingeln

Gamla begravningsplatsen vid Svingeln, Mosaiska begravningsplatsen, är en av Göteborgs två judiska begravningsplatser. Den ligger i stadsdelen Gullbergsvass med fastighetsbeteckning Gullbergsvass 703:18 och invigdes 1793, utvidgades 1814 och fick sitt namn 1817. Både begravningsplatsen och det mosaiska kapellet är byggnadsminnen sedan 27 juni 2019.

Kapellet från 1864 har fasader av gult tegel och en plåtklädd kupol. Det är byggt i morisk stil, med interiör och mönster från spanska synagogor. På grund av vibrationer från den närliggande järnvägen, blev kapellet i så dåligt skick att det renoverades 2006–2007, då bland annat stora delar av byggnadens tegel ersattes. Begravningsplatsen omges av dekorativt utformat järnstaket. Exteriören liksom interiören med kakelugnar och panelklädda väggar är mycket välbevarade. Kapellet har ingått i kommunens bevarandeprogram sedan 1987.

Historia

1780 bildades Mosaiska församlingen av de judiska släkterna Delbanco, Henriques och Salomon. Under ett besök på Göteborgs magistraten i Göteborg i oktober 1792 begärde Benedict Henriques ”på den judiska nationens vägnar att en plats måtte utses till lägerplats för them af judiska nationen, som härstädes genom döden aflida”. Efter detta beslutades, att ett område på ”30 kvadratalnar” (11 kvadratmeter) skulle avsättas för ändamålet, och redan året därpå var gravplatsen färdig.

Gravplatsen utökades 1817 och var Mosaiska församlingens enda gravområde tills den andra judiska begravningsplatsen i Göteborg, Nya Mosaiska kyrkogården, tillkom. Den ligger sydost om Östra kyrkogården och invigdes 26 maj 1915.

Tomten som utvaldes låg utanför stadens gränser. Den var tidigare ämnad som krigskyrkogård, men uppläts åt församlingen som ett arrende. Den judiska församlingens storlek ökade snabbt i Göteborg kring sekelskiftet 1800 och begravningsplatsen utvidgades 1817 och ett ”benhus” uppfördes. År 1855 exproprierades en oanvänd del av begravningsplatsen då stambanan drogs fram. År 1864 uppfördes kapellet i morisk stil med kupoltak på begravningsplatsen. För uppdraget anlitades byggmästarna Philip Jacob Rapp för den arkitektoniska gestaltningen och C. E. Hansson för uppförandet av byggnaden. En vaktmästarbostad uppfördes också. Det är oklart vem som gestaltat kapellets interiör och fönstrens glasmosaik.

Åt öster, direkt i anslutning till Gamla begravningsplatsen låg en annan kyrkogård under många år, Begravningsplatsen för fångar. Ända fram på 1920-talet hette området sydväst om Gamla begravningsplatsen och fram till i höjd med Alströmergatan, Friggaplatsen.

Anläggandet 1982 av spårvägens nya dubbelspår till Angered innebar, att 17 gravar flyttades till ett nytt område åt nordost. Flera gravvårdar har i dag svåra skador och det finns ett omfattande vårdbehov. Detta trots att judisk tradition förbjuder att en jordad människa flyttas från sitt vilorum. Begravningsplatsen är indelad i fem kvarter, A-D. Kvarter D är det äldsta kvarteret med stentavlor från 1790-talet bevarade.

År 2013 upprättade Antiquum AB på uppdrag av Judiska församlingen i Göteborg ett bevarandeprogram med vårdplan för Gamla Mosaiska begravningsplatsen. Konserveringsarbeten har gjorts på vissa gravvårdar och tillhörande staket.

Kapellet

Kapellets exteriör präglas av moriska influenser från den kontinentala europeiska arkitekturen för synagogor. Rummet har en kvadratisk form, vilket är vanligt hos äldre spanska synagogor. Fasaderna är uppförda i det för Göteborg klassiska gula förbländerteglet. Byggnadens mittdel utmärks av en kopparklädd kupol. Fasadens hörn kröns med plåtbelagda kvadratiska torn med tornspiror i form av davidsstjärnor. De blyspröjsade fönstren är bågformade i överkant med dekor av bland annat davidsstjärnor i svart smide.

Kapellets rum präglas av strikt symmetri. Idag är de panelklädda väggarna målade med blått, orange och grön kulör i kraftfulla nyanser. Två vita kakelugnar finns i två av rummets hörn och i ett hörn finns ett träskåp utformat som en kakelugn och som fungerar som elskåp. Golvet, som är täckt med marmorplattor, har en svag lutning vilket var av väsentlig betydelse för rummets syfte. I rummet utfördes tvagning inför den sista ritualen som föregick svepningen. Ritualen utfördes av det judiska begravningssällskapet.

Under 1950-talet hade kapellet förlorat sin ursprungliga användning och byggnaden kom att användas som förråd. På 1980-talet var byggnaden i stort behov av renovering och omfattande exteriöra och interiöra åtgärder påbörjades. Delar av kapellets murar var i mycket dåligt skick och på sina ställen nedrasade.

I samband med restaureringen åren 2006–2007 fann man bakom de järnplåtsbeklädda dörrarna ett intarsiaarbete i ädelträ med ett vackert träarbete i spanskmorisk stil (mudjéjarstil) som är ovanligt på nordiska breddgrader. Denna dekor valde man dock att skydda och dörrarna övertäcktes.

Motivering för byggnadsminne

Länsstyrelsens bedömer, att Mosaiska kapellet med tillhörande begravningsplats, har ett synnerligen högt kulturhistoriska värde. Motiv för beslutet om byggnadsminne är följande:

”Mosaiska kapellet har få motsvarigheter i Sverige. De är även ovanliga i ett europeiskt perspektiv då många mosaiska kapell revs och brändes ned under andra världskriget. Begravningsplatsen är en av fem judiska begravningsplatser, som anlades i Sverige i slutet av 1700-talet. Begravningsplatsen och kapellet utgör tillsammans en bevarad helhetsmiljö med lång kontinuitet – som sådan besitter den därför ett mycket högt miljöskapande och samhällshistoriskt värde. Kapellet är också ett minnesmärke över den judiska församlingens tidiga roll, och viktiga betydelse, för Göteborg. Miljön utgör en tvåhundraårig göteborgsk släktdokumentation över människor, som haft mycket stor betydelse för staden Göteborg, och är därför av omistligt kulturhistoriskt värde.”

Begravda på Gamla begravningsplatsen – i urval

Läs hela artikeln om Mosaiska kapellet och begravningsplatsen vid Svingeln på Wikipedia.

Text: Artikeln Gamla begravningsplatsen vid Svingeln på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Kor och får på gårdarna i östra Nordstaden långt fram på 1800-talet

Tidningen Ny Tid skrev den 12 mars 1962 om Maja Kjellins pågående arbete med att skriva en historik över Östra Nordstaden. Boken skulle få titeln Östra Nordstaden i Göteborg: en stadsdels historia från grundläggningen till nuvarande tid, den publicerades 1973 i Göteborgs hembygdsförbunds skriftserie.

”Östra Nordstaden i Göteborg omfattar 9 kvarter. De flesta har namn som säger en del om den verksamhet som tidigare utövades där: Hövågen, Klädpressaren, Tenngjutaren, Nålmakaren, Gästgivaren, Köpmannen, Kronobageriet. När dr Maja Kjellin nu skall skriva stadsdelens historia går hon grundligt tillväga. Hon följer både husens och deras ägares öden. Husen har ofta gått i arv. En av hennes äldsta källor är tomtöreslängden som finns sedan 1697. År 1762 kom den första taxeringslängden.

Förödande eldsvådor har gått framöver östra Nordstaden – den största år 1794 då 87 hus i de tre nordliga kvarteren brann ner. Endast några hus vid Kronhusgatan blev kvar. Först efter denna eldsvåda anlades Götgatan, som fanns upptagen redan i 1669 års stadsplan. År 1813 brann de båda sydliga kvarteren Köpmannen och Köpmännen drogs mot Östra Hamngatan och husen där blev i stor utsträckning köpmannahus. I kvarteret Klädpressaren bodde klädmakare, färgare och andra som hade med tyg och kläder att göra. Många garvare höll också till här och folk klagade över att de förorenade vattnet i kanalen där deras rännor med avloppsvatten mynnade.

Många järnbärare bodde i östra Nordstaden så länge Järnvågen låg där Brunsparken senare anlades. I trakten kring Lilla Bommen hade många skeppare sina bostäder.

I kvarteret Kronobageriet mellan Köpmansgatan och Norra Hamngatan bodde mer förmöget folk – det var den #fina” delen av östra Nordstaden. Själva kronobageriet låg där apoteket Vasen nu ligger. Stadens slakthus låg i hörnet av Köpmansgatan och Nils Ericsonsgatan men brann ner år 1813. Efter ett provisorium uppfördes år 1835 ett nytt slakthus invid den nuvarande centralstationens område. Kjellbergska flickskolan började år 1835 sin verksamhet i förhyrda lokaler i garvare Kindbergs hus vid Spannmålsgatan. Kronobageriet, då 96 hus lades i aska. Inte förrän de sista åren av 1700-talet började man bygga husen av sten. Före 1794 fanns inte ett enda stenhus.

Man kan fråga sig varför Götgatan efter 1813 års brand inte drogs ut till Norra Hamngatan. Anledningen var att man ansåg att brandgavlarna mellan de stenhus, som skulle efterträda trähusen, vore ett bättre skydd mot eldfaran än en så smal gata som Götgatan. Trafikförbindelserna tog man inte så stor hänsyn till. Åt norr går Götgatan inte längre än till Spannmålsgatan. Efter eldsvådan 1813 drogs Norra Larmgatan ut.

Stenhusbyggandet kom igång på allvar sedan kmt sagt bestämt nej till alla avsteg från stenhusförordningen av år 1792. Dåvarande stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg gjorde upp förslag till typhus av sten – ett ordinärt borgarhus om två våningar – och lät publicera sina ritningar. I detta sammanhang uppstod en diskussion om man skulle tillåta uppförandet av envåningshus på de avbrända tomterna. I staden var man nog tämligen ense om att husen borde vara i två våningar – högre hus var det aldrig tal om – men kmt ansåg att det skulle stå invånarna fritt att bygga efter vars och ens villkor och förmögenhet. En del gårdshus blev byggda som korsvirkeshus.

I östra Nordstaden finns ännu kvar några hus av omisskännlig Carlbergstyp – enkla och fint proportionerade. Ett av de bäst bevarade ligger vid Lilla Klädpressaregatan. I de nordligaste kvarteren Gustavus Primus och Hövågen började man inte sälja tomter förrän år 1811. I denna del låg stadens kurhus och Chalmerska Slöjdskolan, den senare från 1829-1869, då den flyttade till Storgatan.

Hantverkarna har alltid varit talrika i östra Nordstaden. Det första man började bygga upp på en avbränd tomt var verkstaden. Ofta fanns två hus på samma tomt och ofta hade dessa olika ägare. Man bodde på kronans mark och behövde inte betala tomtören. Här och var inne på gårdarna fanns fähus där man hade kor, getter och får långt in på 1800-talet, liksom hönshus. Ett par slaktare i kvarteret Köpmannen höll sig med kor. Bete fanns på fästningsvallarna och på hela Gullbergsvass.

Även stallar förekom. Fraenkel & Hedenberg hade hus inne på gården där bönderna fick logera och ställa sina hästar.

Krögerierna var talrika. Det gick lätt att få krögerirättigheter och man behövde bara ett rum eller en bod. Längre fram i tiden dominerade de stora handelsfirmorna i stadsdelens pereferi.

Så länge Stora Torget var salutorg var östra Nordstaden ett handelscentrum. När Börsen var färdig och torget döpts om till Gustav Adolfs torg bestämdes att torghandeln skulle flyttas till Kungstorget. Detta föranledde en ursinnig protest från handlarna i östra Nordstaden, berättar dr Kjellin. Här hade de skänkt pengar till den fina statyn – nu skulle det ej längre bli något handelscentrum. Hisingsbönderna klagade över att de fick så lång väg att frakta sina varor. Man yrkade på ett nytt torg vid Lilla Bommen.

Flyttningen av salutorget fick också den konsekvensen att det i fortsättningen inte blev så mycket detaljhandel i östra Nordstaden. I stället fick grosshandeln stor utbredning här. Bland mer kända företag som slog sig ner i denna stadsdel var OP Anderssons brännvinsbränneri. PÅ denna tomt etablerade sig redan Arla med sitt mejeri, varmed brännvinstillverkningen avlöstes av mjölkhantering.

När emigrationen till Amerika tog fart öppnade emigrantagenterna sina kontor i östra Nordstaden. Då kom också alla hotellen. Cunard-linjens agent var den första på platsen med kontor på Postgatan 2. Han annonserade om resa Göteborg-New York på ca 9 dygn.

I dr Kjellins bokhylla står tio volymer med förteckningar över fastighetsägare i östra Nordstaden. Hon gör det sannerligen inte till något hastverk när hon skriver om det gamla Göteborg.” (Ur: Ny Tid 12 mars 1962)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Adrian Crispin Peterson, Gbg i nov. 1873: Lager- och affärshus för F.W. Hasselblad & Co.

Veckans artikel: Sjömannasällskapets hus

sjc3b6mansgatan_7_och_5

Sjömannasällskapets hus, är två hus belägna vid Sjömansgatan 5 och 7 i stadsdelen Olivedal i Göteborg. Bostadshuset vid Sjömansgatan 5 är från 1901 och Sjömansgatan 7 från 1903. Fastigheten Olivedal 32:7 hade tidigare benämningen kvarteret Lustgården 7. De två byggnaderna är ritade av arkitekten Rudolf Steen (1872–1926). Sjömansgatan fick sitt namn 1901 då Sjömannasällskapets hus byggdes där. Tidigare fanns det en gata i Haga med det namnet under åren 1798–1852.

Sjömannasällskapets hus är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 19 mars 1984. Den övre byggnaden, ”Emilie Landgrens gåva”, är hus nummer 1 och ligger ute vid Sjömansgatan 7. Den nedre, ”Emil Ekmans minne” – är hus nummer 2 och beläget vid Sjömansgatan 5. Huset är indraget från gatan och framför det finns en terrass med förträdgård.

Sjömannasällskapets verksamhet

År 1831 bildades Sjömannasällskapet i Göteborg. Sedan dess har Sällskapet och dess medlemmar oförtrutet arbetat för att, som det står i de ursprungliga stadgarna, ”… upprätthålla sjömansyrkets sanna värde; att befordra upplysningens framsteg uti allt vad sjömansyrket angår; att bidraga till vanlottade sjömäns och deras familjers utkomst”.

Bakgrunden till att Sällskapet bildades var, att den svenska handelsflottan under första hälften av 1800-talet drabbades av en kraftig nedgång samtidigt som sjöfarten gick mycket bra i länder som Norge och dåvarande Preussen. Den svenska sjömanskåren minskade och antalet fartyg med utländska flaggor blev allt vanligare i Göteborgs hamn. Därför diskuterades det bland fackfolk om olika motåtgärder.

Sällskapets uppgift är att verka för sjöfartens och dess utövares bästa. Tidigt väcktes tanken, att man skulle ordna bostäder för ålderstigna sjömän och för sjömansänkor. Majorna, Stigberget, Masthugget och västra delen av Olivedal var av tradition det område i staden där sjöfolk bodde. Sällskapets första sjömanshem öppnades 1873 i Masthugget.

Vid sekelskiftet 1899–1900 fick sällskapet flera donationer, som gjorde det möjligt att bygga ett nytt sjömanshem. År 1899 valdes en tomt på bergslänten ovanför det tätbebyggda Stigberget. Tomten hade då beteckningen Majornas 6:te Rote nummer 40, vilken senare ändrades till 32 kvarteret Lustgården i stadsdelen Olivedal. Kvarteret låg ganska fritt när det började bebyggas – endast i västra del vid Paradisgatan fanns ett par landshövdingehus och ett envånings trähus.

Byggnadsbeskrivning

Byggnaderna ligger på en sluttning. Den övre byggnaden, ”Emilie Landgrens gåva”, hus nr 1/ Sjömansgatan 7, ligger ute vid gatan. Den nedre, ”Emil Ekmans minne” – hus nr 2/ Sjömansgatan 5 – är indragen och framför finns en terrass med förträdgård. Terrassen är uppbyggd med naturstensmur mot gatan. På muren står sex stenpollare förbundna med järnkedjor. Mot gatan avskärmas gården med ett smidesjärnstaket med grind. Gårdsplanen närmast husen är asfalterad och mellan de båda husen finns det en vattenränna av gatsten.

Byggnadernas historik

Sjömannasällskapets anläggning omfattade när den var helt utbyggd i stort sett hela kvarteret Lustgården och bestod då av sju hus. Sjömannasällskapets tomt bebyggdes i etapper. Byggnaderna uppfördes av firman F O Peterson & Söner och ritades av arkitekter med nära anknytning till firman. I dag är endast Sjömansgatan 5 och 7 kvar av de ursprungliga husen. Kvarterets övriga bebyggelse utgörs numera av bostadshus uppförda 1979–80.

År 1900 uppfördes Sjömansgatan 3, ”Erik Wijks Gåva”. Det var två sammanbyggda trähus med samma utseende som Sjömansgatan 5 och 7. Ungefär samtidigt påbörjades ett stenhus vid Fjällgatan 26, ”Befälsbyggnaden”. Det rymde förutom bostäder också en samlingssal och hade butiker i bottenvåningen. Dessa två byggnader var ritade av arkitekten Rudolf Steen. År 1901 beviljades byggnadslov för Sjömansgatan 5, ”Emil Ekmans minne” och 1903 för Sjömansgatan 7, ”Emilie Landgrens gåva”. Båda byggnaderna var avsedda för ”manskapsklassen”. Arkitekt för dessa var också Rudolf Steen. År 1908 tillkom ett mindre trähus på gården, ”Hedvig och Adolf Florells minne”. Här fanns bland annat ett läsrum.

Slutligen uppfördes 1937 i kvarterets södra del ”Douglas Kennedys minne”. Det ritades av Sven Steen och var ett stenhus i funktionalistisk anda med en stor terrass.

Läs hela artikeln om Sjömannasällskapets hus på Wikipedia.

Text: Artikeln Sjömannasällskapets hus på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons