Veckans artikel: Eriksbergs bockkran

Eriksbergs bockkran.

Eriksbergs bockkran (inom fastigheten Sannegården 734:9, 734:4, 59:2, 5:3) är ett byggnadsminne i Göteborg. Den färdigställdes 1969 som del av Eriksbergs varv. Kranen är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 25 juni 2012. Den är rest i anslutning till en tidigare torrdocka med öppet vattenområde i Göteborg.

Bockkranen, tillsammans med torrdockan på Eriksberg, är ett av de mest påtagliga monumenten över den storskalighet och rationalitet som präglade varvsindustrin under 1960-talet. Som en symbol för en svunnen varvsepok höjer sig den drygt 70 meter höga och närmare 110 meter breda Eriksbergskranen vid kajkanten. Konstruktör var Pohlig-Heckel-Bleichert (PHB) i Köln.

Kranbalken tillverkades av NOHAB i Trollhättan 1968, åtta sektioner totalt, och transporterades med pråm till Göteborg.

Bockkranen stod klar 1969 och möjliggjorde montering av fartyg på uppemot 500 000 ton. Att den förklarats som byggnadsminne innebär att den inte får rivas, flyttas, byggas om eller på annat sätt förändras utan Länsstyrelsens tillstånd. Den invändiga färgsättningen i gult och grönt, som är karaktäristisk för industrikonstruktioner från 1960-talet, får inte heller ändras utan tillstånd.

Historik

År 1876 bildades Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB, som tillverkade produkter av järn och gjutgods innan fartygsproduktionen blev den helt dominerande verksamheten. På 1920-talet utökades varvet med nya bäddar och flytdockor. I januari 1969 påbörjades monteringen av bockkranen och i mitten av maj var stålkonstruktionen på plats. Efter semestern i juli 1969 togs bockkranen i bruk. Kranen var en del av en stor utbyggnad av den byggdocka som varit i drift på varvet sedan 1959. Bockkranen uppfördes som ett komplement till monteringskranarna utmed dockans sidor. Den möjliggjorde montering av fartyg på uppemot 500 000 ton. I slutet av 1970-talet hamnade varvsindustrin i en internationell kris. Oljepriserna sköt i höjden och världshandeln försvagades. År 1977 bildades Svenska varv, som övertog de svenska storvarven. Varvsepoken var över och varven lades ned.

Eriksbergskranen är en av Sveriges största bockkranar och är belägen i stadsdelen Sannegården, som är ett område längs Norra Älvstranden i Göteborg. Kranen är 80 meter hög och 1 750 ton tung. Den byggdes i Köln och installerades i Göteborg år 1969. Eriksbergskranen är en produkt av den stora varvsindustri, som var omfattande i Göteborg från 1910-talet, då Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB på allvar började producera större fartyg för både den nationella och internationella marknaden, fram till år 1979 då varvet lades ned.

År 1993 gjordes bockkranen om till utsiktsattraktion och på sommarhalvåret anordnades även bungyjump från kranen. Med sina 84 meter över havet var det Sveriges högsta plats för bungyjump.

Beskrivning

Eriksbergskranen är en nyttoanläggning där formen betingas helt av funktionen. Ursprungligen var kranen grönmålad med en betydligt diskretare färgsättning än dagens offensiva kulörer. I och med det senaste tillägget av designad belysning, har anläggningen tagit en helt ny plats i stadsrummet. Belysningen tillsammans med kranens funktionella form, dess storlek och den framträdande färgsättningen är självklara värden. Ljussättningen av kranen och dockan intill tilldelades år 2010 Award of Excellence av International Association of Lighting Designers.

Under åren som gått sedan Eriksbergsvarvet lades ned har kranen genomgått omfattande ombyggnader främst på det installationstekniska området. Två av de tre vinschmaskinerierna är demonterade tillsammans med tillhörande wire, trallor och krokar. Koppartjuvar har rensat ställverket på allt som går att sälja och dessutom vandaliserat de elektriska installationerna. Bromsmekanismerna vid framdrivningsenheterna är demonterade och kranen är numera fastsvetsad vid kranbanorna. Lejdare och gradänger längs kranbalkens utsida är demonterade liksom två husliknande tillbyggnader på toppen av kranbalken. Trots dessa ingrepp är kranens grundform tämligen välbehållen.

Värde som byggnadsminne

Det är den enda kvarvarande kranen av sitt slag i Sverige. Anläggningen är av stor betydelse både lokalt, regionalt och nationellt som en stark och framträdande symbol för den en gång världsledande och internationellt kända varvsindustrin i Göteborg. Även i ett internationellt perspektiv är Eriksbergskranen en av få bevarade kranar, som inte skrotats då varven lagts ned. Kranen vid Uddevallavarvet gick till skrot 1986 och Kockumskranen i Malmö såldes 2002 till Hyundai i Sydkorea för 1 dollar.

Trots att flera konstruktiva detaljer för driften av bockkranen har demonterats kvarstår dess ursprungliga grundform. Som bockkran betraktat tillhör Eriksbergskranen den sista generationen riktigt stora bockkranar som uppfördes vid de svenska varven och får betraktas som sällsynt redan då den uppfördes.

Som symbol, landmärke samt riktmärke i stadsbilden har bockkranen starka upplevelsevärden. Länsstyrelsen bedömer, att Eriksbergs bockkran är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde. Beslutet om byggnadsminne bidrar till de svenska miljömålen. Enligt den kulturhistoriska utredningen från 2011 var bedömningen: ”Endast kranarna vid varven i Malmö och Uddevalla var jämförbara med den här aktuella kranen, som därmed måste betraktas som sällsynt redan då den uppfördes. Eriksbergskranen symboliserar den varvstekniska utvecklingen i Göteborg och då särskilt det sista steget innan avvecklingen – att kunna bygga fartyg på upp till 500 000 ton. En anläggning av Eriksbergskranens storlek och färgsättning har ett stort lokalt värde som symbol, landmärke och orienteringspunkt. För de boende i det tidigare varvsområdet är dessutom kranen en viktig del av identiteten i den nyskapade miljön.”

Läs hela artikeln om Eriksbergs bockkran på Wikipedia.

Text: Artikeln Eriksbergs bockkran på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Nordiska sjuårskriget och Älvsborgs slott

Ett omfattande och långvarigt krig utbröt i Norden 1563 och det skulle påverka slottet och staden som då höll på att växa fram nedanför dess murar. Några befästningar fanns inte kring Älvsborgsstaden, vilken möjligen även kallades Nya Lödöse av invånarna och det fanns inte tid att uppföra några värn när beskedet kom om att danska trupper var på väg.

Dåliga vägar och regnigt väder gjorde att det tog lång tid för den danska armén att nå fram till Älvsborg. Omkring den 7 augusti år 1563 stod man i Halmstad, sju dagar senare i Varberg och först den 22 augusti började danska trupper att nå fram till Älvsborgs slott. De tunga kanoner som skulle användas vid belägringen gick inte att föra fram på land, så de transporterades ombord på 6 fartyg med en hel eskader till skydd som sändes från Köpenhamn fram till Göta älvs mynning.

Redan innan den danska armén nått fram till slottet, brände borgarna i Älvsborgsstaden sina hus och flydde in på fästningsområdet. Förutom stadens borgare flydde även många av traktens bönder till Älvsborg när danskarna närmade sig under augusti månad. Totalt fanns det omkring 700 man till fästningens försvar. Men en stor del av dem var alltså borgare och bönder utan någon egentlig erfarenhet av krig. Den militära ledningen på Älvsborg beklagade sig över att dessa var ”svåra olydige” och ”intet förfarne”. Dessa 700 försvarare ställdes mot en dansk armé på cirka 28 000 man.

Kung Fredrik beslutade att hela hären skulle delta i belägringen. Det var naturligtvis riskabelt att låta så mycket soldater slå läger. Faran att det skulle bli brist på livsmedel var uppenbar. Belägringen måste därmed klaras av snabbt för att de danska styrkorna skulle kunna nå framgång. Försvararna fick möjligheten att ge upp, men hövitsmannen på Älvsborg, Erik Kagge, avvisade det danska kravet. Någon dag senare hade det tunga belägringsartilleriet placerats på åsen sydväst om slottet. En dansk styrka erövrade och befäste Skinnareklippan nära borgens hamn och huvudingång. Inledningsvis var beskjutningen inte speciellt intensiv men efter tre dagar, den 4 september, började danskarna använda det tunga artilleriet. Beskjutningen började tidigt på morgonen och fram emot lunchtid hade de stora kanonerna lyckats rasera en del av muren åt öster. Innan danska trupper hann storma borgen valde besättningen att kapitulera. Soldaterna, borgarna och bönderna fick lämna Älvsborg men Erik Kagge och hans underbefälhavare togs som fångar till Danmark. Det var ett i det närmaste intakt slott som erövrats och krigsbytet var omfattande. I slottet fanns inte enbart kronans skatter utan också egendom, som hörde till borgarna i den rika Älvsborgsstaden samt värdeföremål från åtskilliga bondgårdar i trakten. Danskarna hittade guld, silver, kläde, salt och mycket annat innanför slottets murar. Allt detta fick greve Günther von Schwartzburg i gåva av kung Fredrik som belöning för den snabba och framgångsrika belägringen. Utöver alla dessa värdeföremål tog danskarna 148 kanoner av brons och järn, 37 skeppund krut 6 222 kanonkulor av järn och bly samt 219 av sten, 333 pilar, 400 fotanglar samt mängder av lansspetsar och pikar. I Älvsborgs hamn togs örlogsfartygen Krabaten och Svenska Jungfrun vilka omedelbart införlivades med den danska flottan.

Den främsta orsaken till att man gav upp slottet var inte brist på vapen utan berodde på att manskapet på slottet vägrade fortsätta striden. Många i besättningen utgjordes av borgare och bönder och det är inte märkligt att deras motståndsvilja sviktade när de utsattes för tung artilleribeskjutning. När slutligen delar av försvarsverken rasade fruktade de för sina liv. Domen mot Erik Kagge blev hård. Han fick avträda alla sina egendomar och blev dömd till döden efter kriget.

Danskarna var först något förvånade över hur lätt man tagit fästningen. ”Vi vilja hoppas att om de andre svenskarne icke äro värre eller manligare tänka stå än dessa, bliver all ting godt”.

Återuppbyggnadsarbetet inleddes omedelbart under den danske kommendanten Jörgen Rantzaus ledning. Material och hantverkare skickades till Älvsborg för att inleda reparationsarbetena. Kvar utanför Älvsborg stod det danska härlägret. Många soldater hade drabbats av rödsot och alla plågades av svår livsmedelsbrist. Först den 18 september fick hären order om att bryta upp och bege sig tillbaka till Skåne.

Mot slutet av följande år inledde en svensk styrka en belägring av Älvsborg för att återerövra slottet. Denna styrka var inte alls av samma storlek som den danska ett år tidigare, men man lyckades omringa fästningen och hoppades på att kunna svälta ut den danska besättningen. Ännu efter tre månaders belägring hade försvararna inte visat några tecken på att ge upp. Styrkan utanför Älvsborg berövades alla tyngre vapen, då det ansågs viktigare att erövra det starka fästet Bohus. Anfallet mot Bohus misslyckades och man återförde vapen och manskap till belägringen av Älvsborg. Gång på gång lyckades svenskarna slå tillbaka danska undsättningsförsök som kom både över havet och på land. Efter nära fem månaders belägring var försvararna nära att ge upp. De fick då oväntad hjälp från den svenske kungen, som hade tröttnat på den resultatlösa belägringen. Han beslutade sig för att satsa allt på ett nytt anfall mot Bohus. Belägringen av Älvsborg hävdes under första halvan av april månad år 1564. Det innebar att försvararna av slottet kunde få in proviant. Det behövdes för svenska styrkor, som återigen misslyckats med att erövra Bohus återkom och återupptog belägringen under början av maj.

I Danmark pågick samtidigt planeringen för att häva belägringen av Älvsborg. Det tog hela vintern 1564-65 innan man fått tillräckligt med material och pengar att kunna inleda ett nytt fälttåg. I maj månad år 1565 samlades kring 9 000 danska soldater i Halmstad och började marschera norrut på dåliga vägar. Det dröjde till mitten av juni, innan man nådde fram till trakten av Älvsborg. När denna stora danska styrka närmades sig hävde svenskarna belägringen och drog sig tillbaka till Lerum där det fanns möjlighet att försvara sig mot fienden. Den svårframkomliga terrängen gjorde att man med mindre styrkor framgångsrikt kunde försvara sig mot numerärt överlägsna motståndare.

Det danska lägret upprättades på Gullbergs äng. Nästan omedelbart uppstod problem med livsmedelsförsörjningen. Danska rapporter berättar att cirka 300 knektar dött av hunger och man begärde att fartyg med förnödenheter skulle skickas till området. På andra sidan bergspassen i Lerum fanns vid samma tid omkring svenska 10 000 soldater. Även dessa led brist på livsmedel, dessutom härjade sjukdomar svårt bland trupperna. Detta gjorde att ställningarna vid Lerum övergavs redan under juli månad.

Under tiden hade danskarna fått proviant och förstärkningar, så de utnyttjade omedelbart tillfället att rycka fram mot Ale och Flundre härader och där bränna gårdar och plundra. Den svenska armén härjade samtidigt i Marks härad.

Området kring Älvsborg drabbades mycket hårt av dessa strider. I Sävedals och Askims härader samt Angereds socken brändes 329 gårdar, 37 halva gårdar och 10 torp. Knappt 70 gårdar (eller 20 procent) lyckades klara sig undan förödelse i samband med kriget. Allt jordbruk måste ha avstannat och gjort det allt mer omöjligt att försörja en armé i området. Vilka förhållanden den hemlösa bondebefolkningen levde under kan vi knappast föreställa oss.

Prövningarna för områdets befolkning var inte över i och med denna våldsamma ödeläggelse. Redan följande år gjordes ett nytt försök av svenska styrkor att återerövra Älvsborg. Under två månader belägrade flera tusen svenska soldater slottet. De tvingades till slut att bryta belägringen dels på grund av brist på livsmedel dels för att danska förstärkningar var i antågande. Slaget mellan svenskar och danskar böljade fram och tillbaka utmed Göta älvs dalgång samt i dalgångarna upp mot Lerum och Alingsås. Området med utbrända gårdar och ödelagda jordbruksmarker blev allt större under år 1566. Till slut blev den svenska armén kraftigt decimerad och försvagad och tvingades att ge upp. Danskarna började då omedelbart att lägga upp nya lager vid Älvsborg och drog bort större delen av armén från slottet. Kvar lämnades knappt tusen soldater.

Den nya danska befälhavaren på slottet, Jens Kaas, inledde omedelbart nya byggnadsprojekt. Han beordrade bönderna på Hisingen, både de f.d. svenska socknarna Lundby och Tuve samt bönderna i Björlanda, Torslanda, Fotö, Öckerö, Hönö, Hälsö, Björkö och Grötö att arbeta och föra material till fästningen. Troligen hade detta område klarat sig relativt oskatt undan konflikten och det var därför lämpligt att begära dagsverken från Hisingen och norra skärgårdens bönder.

Problemen vid slottet var många år 1567 till 1569. Den danske befälhavaren hade inte tillräckligt med pengar att betala sina trupper och garnisonen var nära myteri. Skattkammaren vid slottet i Marstrand tömdes gång på gång för att betala Älvsborgs knektar. Dessutom var det fortsatt svårt att skaffa fram livsmedel. Slottets garnison fick till stor del lita till fartyg, som levererade kött och spannmål från Danmark samt sill från Marstrand.

Efter några år av relativt lugn vid älvmynningen återkom svenska styrkor år 1570. Deras uppgift var att befästa Gullbergsklippan och på så sätt försvaga Älvsborg. Arbetet på denna nya befästning kom inte speciellt långt innan freden i Stettin den 13 december 1570 avslutade kriget. Sverige återfick Älvsborg och området däromkring mot att man betalade 150 000 riksdaler. Hälften av detta belopp skulle betalas den 7 juni 1571 då slottet skulle återlämnas. Men det var inte lätt att samla in 75 000 riksdaler till utsatt datum. Överlämnande fick vänta tills den 24 juli, då Bengt Bengtsson Gylta tog emot Älvsborg slott.[1]

[1] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 153-187.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Elfsborgs slott omkring 1559.

Referens

Berg, Wilhelm, Gamla Elfsborg., Stockholm, 1882


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Veckans artikel: Kvarteret Furan

Kvarteret Furan i Vasastaden.

Kvarteret Furan med adress Viktoriagatan 15 i Vasastaden i Göteborg har fastighetsbeteckningen Vasastaden 12:8. Byggnaden ritades av arkitekten Carl Fredrik Ebeling och uppfördes 1893 av byggmästarfirman Ullgren & Friman.[1]Kvarteret Furan är byggnadsminne sedan den 27 oktober 1998.

Beskrivning

Kvarteret Furans nedre del, omgiven av slutna stenstadskvarter i öster och väster samt esplanaden Vasagatan i norr, har trots inslag av större nybyggnader från 1950- respektive 1970-talet en bebyggelsestruktur, som är välbevarad sedan 1890-talet. Väsentliga identitetsskapande komponenter i stadsbilden i Viktoriagatans perspekliv från korsningen med Vasagatan utgör de sammanbyggda Hedlundska husen Viktoriagatan 11 med ”Tomtehuset”, Viktoriagatan 15 samt tvillinghusen 15A och 15B. Samtliga har bibehållna förgårdar med originalstaket och planteringar.

Fastigheten Vasastaden 12:8 är genom anläggningssättet och den arkitektoniska utformningen med 35 lägenheter anpassad till kvarterets ursprungliga karaktär av villaområde. Den är numera ett av de sista och bäst bevarade exemplen på hyreshus av sten i ”villastil” från 1800-talets slut. Denna särpräglade typ av bostadsbyggande var tidigare väl representerad i flera stadsdelar utanför Vallgraven där utbyggnaden var intensiv under perioden 1870–1910.

Historik

I planen från 1866, för stadens utvidgning, avsattes bland annat ”Annebergskvarteret” – runt det så kallade Bolanderska berget – till villastad. Detta område tillhörde tidigare ägorna till landeriet Anneberg söder om Vasagatan. I enlighet med planens intentioner anlades 1878–81 den pittoreska ”Tjänstemannastaden” med trävillor i Föreningsgatans kuperade terräng.

Området vann stort erkännande, inte minst utomlands. Annebergskvarterens nordöstra del i nuvarande kvarteret Furan – mot Vasagatan och Viktoriagatan – ligger granne med kvarteren i stenstaden. Här uppfördes under 1880- och 90-talen större villor eller fritt liggande bostadshus med fyra eller fem våningar av sten. Effekten av den ökade exploateringen mildrades något av trädgårdarna och den framskymtande naturen innanför bebyggelsen.

Fastigheten Vasastaden 12:8 tillkom genom delning av en större villatomt. Vid tomtindelningen reglerade staden i sina villkor för byggandet av de två fritt liggande byggnadskomplexen. Den påkostade stenvillan från 1876 med parkliknande trädgård fick lämna plats åt tre hyreshus i fem våningar – Viktoriagatan 15A och 15B uppfördes som ett dubbelhus. Byggmästare Ernst Friman uppförde 1893 den aktuella byggnaden på tomten nummer 87 i 13:e roten.

Byggherren drev sedan 1885 firman Ullgren & Friman efter kompanjonen J.A. Ullgrens död. Firman var en av Göteborgs mest välrenommerade i byggnadsbranschen med specialitet på förnäma stenhus. Ernst Friman bör vid byggnadstillfället ha nått toppen av sin karriär och sparade varken möda eller kostnader för att få en högkvalitativ slutprodukt med hjälp av den ansedde arkitekten Carl Fredrik Ebeling.

Läget vid foten av ”Bolanderska berget” var troligen ett av de mest exklusiva utanför Vallgraven. Viktoriagatan 15 låg granne med stadens förnämsta villor där bland andra några tjänstemän i hög ställning hade sina bostäder, exempelvis stadsarkitekt Victor von Gegerfelt, arkitekt Hans Hedlund och rådman F.M. Colliander.

Läs hela artikeln om Kvarteret Furan på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Furan på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Vogler [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Fuskbyggen och eld farliga hus

”Genom slav såväl å hrr byggmästares sida som af vederbörande besiktningsmän och stadens byggnadsnämnd hafva på senaste tiden uppförts flera hus så bristfälligt att stor eldfara förelegat.

I strid mot byggnadsordningens föreskrifter hafva träbjelkar utan några fodermurar dragits omedelbart intill skor­stenspipor, med påföljd att hotande eldsvådetillbud uppstått. I höst ha två sådana fall inträffat.

I ett af dessa fall kan tyvärr lagens arm ej träffa den försumlige byggmästa­ren, enär han för mer än tio år sedan sålt huset, hvadan prescriptionstiden för åtal mot honom redan är ute.

I denna vecka yppade sig ett hotande tillbud till eldsvåda i huset n:r 7 vid Vasagatan (rättelse i följande dags tidning, skall vara nr 7 vid Vasaplatsen), för ett år sedan uppfördt af byggmästare O. A. Burman. Elden släck­tes raskt af brandmästaren och ett par brandkarlar. Skorstensfejaremästare Johansson, som äfven eftertelefonerades, undersökte noggrannt skorstenspipan och fann då bjelkarna utan fodermurar. Un­der soteld skulle lätt nog eld kunna på en gång utbryta i husets alla våningar på grund af detta byggmästarens oförlåt­liga slarf.

Poliskammaren har nu förordnat om extra brandsyn och anmält saken för byggnadsnämnden.

Under den lifliga byggnadsverksamhet som nu är rådande är en noggrann till­syn från vederbörandes sida i högsta grad af nöden.

Hrr byggmästare uppföra på spekula­tion med svindlande fart väldiga palats, å hvilka mureriarbetarne ha ackordsar­bete, Är tillsynen här bristfällig, blir arbetet också därefter.

Vi skola återkomma till ämnet.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 oktober 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Sträckningsbild Vasagatan sett från Kungsportsavenyn.

Veckans artikel: Olsonska gården

Olsonska gården i Majorna.

Olsonska gården ligger vid Allmänna Vägen 48, Mariebergsgatan 1 och Tellgrensgatan 1 i stadsdelen Majornas 2:a rote i Göteborg. Gården är den sista bevarade av de större handels- och hantverkargårdar, som var vanliga i Majorna under 1700- och 1800-talen.

Olsonska gården är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 9 december 1986. Det stora värdet ligger både i att gårdskomplexet är det enda bevarade i sin art och att byggnaderna är mycket välbevarade. Byggnaderna anknyter väl till Majornas sjöfartstraditioner.

Historik

Ursprungligen hette gården Marieberg vid Mariebergsgatan – namngiven 1803. År 1857 inköptes fastigheten av sjökaptenen Benjamin Olson, som skötte sin rederirörelse härifrån och gav gården dess nuvarande namn och utseende. Den Olsonska skeppsredargården är numera den sista kvarvarande borgargården i Majorna. Anläggningens äldsta del består av en sillsalteribyggnad från 1700-talet, som flyttades hit och byggdes om till bostadshus 1792.

I början av 1800-talet bodde församlingens klockare här. Enligt traditionen användes vinden som gudstjänstlokal under tiden Carl Johans kyrka byggdes. Benjamin Olson lämnade sjön och startade istället skeppsrederi. Bostad och kontor inreddes i huset. Sonen John E. Olson fortsatte och utvidgade verksamheten och blev vår siste store redare med segelfartyg.

Bostadshuset i två våningar mot Allmänna Vägen, byggt före 1790, förhöjdes 1868 och förlängdes dessutom med en tvåvåningsdel vid Tellgrensgatan. Det sammanbyggdes då med ett äldre envåningshus mot Mariebergsgatan. Samtidigt tillkom troligen de båda trapphusen mot gården och det med vedbodlängan sammanhängande avträdet med två avdelningar – den ena för herrskapet och den andra för tjänstefolket.

Vid en ombyggnad 1983–84 ersattes den svårt förfallna vedbodlängan av en ny ekonomibyggnad med i princip samma utseende, men avträdet är bevarat. Byggnadens exteriör, som i stort sett är oförändrad sedan 1870-talet, har ljust gulmålad lockpanel och gråfärgad putsad stensockel. Taken är täckta med tegel utom trapphusen, som har plåttak. I flera bostadslägenheter finns välbevarad fast inredning. Gårdskomplexet byggdes om med hjälp av tilläggslån, som beslutades i samråd med Riksantikvarieämbetet och Göteborgs historiska museum.

Beskrivning

Olsonska gården består av ett oregelbundet byggnadskomplex av trä med anor från 1700-talet, bestående av bostadshus och ekonomibyggnader kring en nästan helt sluten kullerstensbelagd gård, dominerad av tre åldriga kastanjer. I äldre tid omgavs huset mot Allmänna Vägen och Tellgrensgatan av en trädplanterad förgård. Olssonska gården består av ett vinkelbyggt bostadshus i två våningar, en envåningsdel med bostadsrum, tidigare brygghus och en uthuslänga sammanbyggd med ett dass. Mitt på gården står tre stora kastanjeträd. Mot Allmänna vägen och Tellgrensvägen finns det förträdgårdar.

I lägenheterna finns ett par stora spisar och dörrar från 1700-talet liksom kakelugnar och stuckatur bevarade från 1800-talet. Mest intressant är vinden, där väggarna är dekorerade huvudsakligen i blått på omålat mörknat trä. Långa farstun i huvudentrén är utsmyckad med skepp och emblem. Målningarna gjordes av Svea Olson – dotter till John E. Olson – teckningslärare vid Slöjdföreningen.

Läs hela artikeln om Olsonska gården på Wikipedia.

Text: Artikeln Olsonska gården på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Rickard Dahlén [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Swalanders kaffehandel

”År 1897 grundade köpman John E. Swalander en specialaffär i rostat kaffe, vilken torde ha varit en av de första i Sverige. Affären förlades till lokaler belägna vid Kungsgatan 17, och i samma fastighet inrättades år 1902 även ett kafferosteri.

Företaget tillvann sig snart allmänhetens förtroende och för att tillgodose den alltjämt ökande kundkretsen har firman under årens lopp öppnat ett flertal filialer i olika stadsdelar. Huvudaffären är numera belägen vid Korsgatan 13 och filialerna vid Kal Johansgatan 36, Redbergsvägen 18, Älvsborgsgatan 28, Söderlingsgtan 10 och Bazar Alliance 51. Dessutom har firman sedan många år en filial i Marstrand, belägen vid Drottninggatan 5.

Kafferosteriet är sedan år 1931 inrymt i fastigheten Köpmansgatan 50, där det förfogar över rymliga, ändamålsenliga lokaler med modern maskinell utrustning. Förutom rostning för egen räkning drives även i betydande omfattning lönerostning.

Köpman Swalander avled år 1924 och firman äges numera av fru Hulda Swalander, som vid ledningen av företaget biträdes av sonen Rolf Swalander.” (Wendel, s. 817)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Wendel s. 817. Interiör från Swalanders Kaffehandel. Detaljaffären vid Korsgatan 12.

Referens

Wendel, B., Beskrivning över Göteborg med omnejd, Fournir, Stockholm, 1939

Veckans artikel: Radheska huset

Radheska huset i hörnan Norra Hamngatan 10–Smedjegatan 7-9.

Radheska huset är ett av de äldsta husen i Göteborg uppfört år 1669 under stormaktstiden av källarmästare Bryngel Radhe (död 1706). Hörnhuset, som är i putsat tegel, ligger vid Norra Hamngatan 10 och Smedjegatan 7-9 i Nordstaden i centrala Göteborg. Arkitekter har främst varit Johan Eberhard Carlberg, Bengt Wilhelm Carlberg och Jonas Hagberg.

Källarmästare Bryngel Radhe lät bygga stenhuset efter den första kvartersbranden i Göteborg 1669 och inrättade i gatuplanet krogen Kronan. Fastigheten övergick sedan i ätten Palmencronas ägo. Slutligen uppköptes huset av Göteborgs stad 1725, då som stadens första fastighetsköp. Radheska huset, som det förblev kallat efter grundaren, var en av de få byggnader som delvis klarade sig vid den stora branden 1746. De delar som brann ner byggdes upp igen 1748. Huset hade en viktig funktion som tull- och packhus från 1728 till 1867 och därefter som kontor for Göteborgs hamnförvaltning. Sedan 1900-talet förvaltas fastigheten av Higab som del i staden Göteborgs fastighetsförvaltning.

Hörnhuset är ett viktigt blickfång i staden och relativt välbevarat sedan 1800-talet med sobert klassiskt utseende. Bottenvåningens välvda rum utgör de äldsta delarna och är från 1660-talets slut. Liksom husen vid Gustaf Adolfs Torg har det Radheska huset drabbats av sättningar. För att bevara huset på lång sikt har grunden förstärkts genom att bottenplanet stärkts upp med pålar. Detta arbete var klart i januari 2016.

I de anrika kroglokalerna huserar sedan 2012 Michelin-restaurangen Bhoga. År 2016 tillkom grannverksamheten ”Brunos Kafé”.

Historik

Under 1600-talets mitt fanns det bara ett fåtal privata stenhus i Göteborg. Byggnadshistorikern Arvid Baeckström har endast kunnat leta upp två notiser, som på 1640-talet omnämner stenhus i privat ägo.

Efter branden den 10 maj 1669 finns det uppgift om cirka tio nyuppförda stenhus, bland dessa hörnhuset Norra Hamngatan-Smedjegatan. Baeckström kallar huset för ”Palmencronas spetsiga hörnhus”.

Släkten Palmencronas förste medlem var kommendör Lars Palmencrona (1670–1724). Enligt Wilhelm Berg var han son till Anders Larsson Båthman och hans hustru Annika. Fadern, som var båtkarl, ägde hus och gård på Smedjegatan mellan blockmakare Lars Achengrens obebyggda tomt i norr och perukmakare Claude Souchons i söder. Lars Båthman hade varit i både svensk och engelsk tjänst och blev för sina förtjänster adlad Palmencrona år 1718. Palmencrona hade inga egna barn, men adopterade sin hustru Ingrid Berlings barn i hennes äktenskap med källarmästaren Jonas Radhe. Genom giftermålet med Ingrid Berling kom Palmencrona i besittning av det nämnda stenhuset jämte källarkrogen Kronan.

Ingrid Berlings förste man Jonas Radhe tillhörde en gammal släkt. Stamfadern var borgare i Nya Lödöse. Jonas far, källarmästare Bryngel Radhe, hyrde på 1650-talet en källarkrog i överstelöjtnant Peder Lillies hus på Södra Hamngatan 29. Efter branden år 1669 byggde Bryngel Radhe stenhuset i hörnet av Smedjegatan och Norra Hamngatan och inrättade här krogen Kronan. Sonen Jonas innehade Stigbergets värdshus mellan åren 1676 och 1694. Efter faderns död år 1679 övertog han också krogen Kronan, som han driver till sin död år 1706.

År 1717, när Palmencrona innehade Kronan, fanns det enligt Göteborgshistorikern Hugo Fröding 189 krogar i Göteborg med förstäder. Namnen var fantasieggande som Svarta hästen, Förgylta ängeln, Fortuna, Rinnande bäcken och Verkehrte Welt och ger associationer till svängande förgyllda smidesskyltar. En del andra krogar hade stadsnamn som till exempel Stockholm, Arboga, Åmål och Skara.

Efter makarna Palmencronas död 1725 utbjöd arvingarna huset till försäljning.

Göteborg stads förvaltning av huset

År 1725 köpte staden huset för 7 500 daler silvermynt – för övrigt staden Göteborgs första fastighetsköp. Arkitekten och fortifikationsofficeren Johan Eberhard Carlberg fick i uppdrag att bygga om huset till ”ett stadens tull- och packhus”. Carlbergs uppmätningsritningar av det Radheska huset finns i behåll (se ritning) och ger möjlighet att följa husets byggnadshistoria från 1600-talet fram till våra dagar.

Ritningarna visar ett fyrkantigt stenhus i två våningar med brutet sockertoppstak. Norra Hamngatsfasaden är mycket proportionerlig med fyra fönsteraxlar och en liten frontespis med ett rundfönster. Under takfoten finns en stram, kraftig takkornisch. Den övriga tomten mot Norra Hamngatan upptar en stallbyggnad av trä i två våningar. Mot Smedjegatan låg en trång träbyggnad i en våning, som bland annat inrymde en stor sal med fyra fönster och en stor öppen spis på ena kortväggen. Anslutna till salen låg två små identiska rum likaledes försedda med öppna spisar. I anslutning till stenhuset fanns en stor köksspis med bakugn.

Utmärkande för stenhusets bostadsplan är den smala mittkorridoren, som delar våningen i två delar. En liknande mittkorridor finner vi i det år 1649 byggda Torstenssonska palatset, nuvarande länsresidenset. Andra 1600-talsbyggnader med mittkorridor är Häringe (1657) i Södermanland och Salnecke (1640-tal) i Uppland. Då Louis de Geer vid 1640-talets mitt återvänt till Stockholm från Nederländerna, gjorde han egenhändigt upp en plan till sin malmgårdSödermalm, omfattande corps de logi med två flyglar.

Natten mellan den 13 och 14 januari 1746 ödelade en eldsvåda så gott som hela femte roten – nuvarande västra Nordstaden. Endast ett fåtal byggnader undgick skador. Dit hörde det Radheska huset. Dock befann sig byggnaden inte i särskilt gott skick. Samma år som branden inträffade sades huset vara ”lutande och årligen remnande”. År 1757 skrev stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg, yngre broder till Johan Erberhard, efter att ha besiktigat huset: ”Visserligen finnes få stenhus som äro fria från sprickor och stå likafullt i otroligt många år, men att en gång få slippa det årliga lapp- och flickandet på dessa murar samt besvär och klagomål, är bäst att nu på en gång göra pinan kort.”

Magistraten anvisade äntligen medel för renovering av fastigheten. Den stora packhussalen på nedre botten förstärktes med nya valv och två stora stöttepelare. Vidare borttogs utsmyckningar kring fönster och portar. Här nöjde man sig nu med enklare rappning. Det är en tydlig smakförskjutning, som ägt rum sedan Bengt Wilhelm Carlberg efterträtt sin bror. Intressant är att jämföra John Erberhard Carlbergs pack- och tullhusförslag från år 1726 med broderns förslag till garnisonssjukhus trettio år senare. Byggnadernas yttre form är nästan exakt densamma; två våningar, två ingångar och valmat sadeltak med två vindskupor. Men Bengt Wilhelm Carlbergs hus är mycket stramare och mera sammanhållet än Johan Eberhards. De rappade fönsteromramningarna och portalerna är synnerligen enkla. Samma skillnad möter oss om vi jämför Bengt Wilhelm Carlbergs rådhusflygel med broderns ombyggnadsförslag till rådhusfasaden.

År 1816 fick det Radheska huset i stort sett sitt nuvarande utseende (se ritning). Stadsarkitekten Jonas Hagberg byggde på huset med en våning och förändrade huset till nyantik stil. Bengt Wilhelm Carlbergs portinramningar ersattes nu av två strama rusticerade portaler huggna i grå kinnekullesandsten. Fasaden helt slätputsad. Den grå bottenvåningen skiljdes från de gula övervåningarna av en slät sandstenslist. Fönstren fick släta smala omramningar. Huset avslutades upptill av en gråmålad kraftig takkornisch.

År 1874 tillkom en ny ombyggnad. Trapphuset flyttades från det spretiga hörnpartiet till mitt i huset. Man lät även ”skära av” hörnet då det utgjorde ett hinder för trafiken och försvårade husets planlösning. Tio år senare inrättade man här hörnbutiken. Hamngatsfasaden fick härigenom en fönsteraxel mindre varför den högra porten måste flyttas för symmetrins skull. Den mest märkbara förändringen gäller själva fasaden. Huset byggdes på med en vindsvåning och bottenvåningen rusticeras. Portalerna knöts samman med de överliggande fönstren genom voluter. Dessa två fönster utmärks från de övriga genom rikare fönsterkrön.

På 1870-talet hade man tröttnat på de kala och kyliga empirefasaderna. Dessa försågs nu med prunkande dekorationer i olika stilar. Fasadrenoveringen från år 1874 kan faktiskt sägas gå tillbaka på régence-stilen och Johan Eberhard Carlbergs fasad från år 1726.

År 1921 beslöt stadsfullmäktige att huset skulle upplåtas till administrationsbyggnad för Göteborgs hamnstyrelse. Nu genomfördes flera ändringar i husets inre och mittporten mot Norra Hamngatan tas upp. Portalen blir en cementkopia av Hagbergs sandstensportaler från år 1816.

År 1929 utökade man kontorsutrymmet genom att inreda vindsvåningen. Listen som skiljde översta våningen från vindsvåningen flyttades ner och de små vindsfönstren från 1874 års ombyggnad gjordes betydligt större.

År 1960 revs Norra Hamngatan 8 och Hamnstyrelsen byggde här en ny kontorsbyggnad. I samband med detta moderniserades hörnhuset. I den ”Radheska delen” inreddes lunchrum för personalen i delvis gamla valv. Här öppnades 1990 restaurangen ”Gustava” och på vinden inrättades ett arkitektkontor. Numera huserar restaurang Bhoga i de anrika kroglokalerna på Norra Hamngatan 10.

Vid en framtida restaurering av det Radheska huset vore det önskvärt att avlägsna senare tiders utsmyckning, och ta fram Jonas Hagbergs fasad med den ursprungliga färgsättningen i gult och vitt.

Beskrivning

Huvudbyggnaden innefattade en mittkorridor av denna typ, kallad ”Een ganck” på vars högra sida stora salen var belägen. Radheska husets fönsterplacering och plandisposition visar, att meningen varit att bygga till huset i hela tomtens längd mot Norra Hamngatan. Johan Eberhard Carlberg är till en början något irriterad på husets plan då ”den spetsiga hörnvinkeln betog all den commoda indelning som man eljest kunde ha”. Men murarnas goda beskaffenhet och de fina välvda källarna under huset avgjorde frågan. Den 24 mars 1730 skrev Bengt Wilhelm Carlberg ett ”Hörsambst Memorial”, som visade, att man beslutat sig för en fullständig nybyggnad av tullstugan vid Stora Bommen och att riva även den gamla bostadsdelen.

Carlberg lät riva stallbyggnaden och byggde ut huset i tomtens fulla längd. Tillbyggnadens bottenvåning kom helt att upptas av ”Sielfwa Packhuset” ett kvadratiskt rum med tre fönster och direkt ingång från gatan. Trappan till övervåningen placerades i 1600-talsdelens spetsiga hörnvinkel. Till bottenvåningen förlades en ”Penningehwalff” och kontor för packhusinspektor, packhuskontrollör och tullskrivare. Övervåningen upptogs av en genomgående korridor, trapphus, kontor för bland andra stämpelmästaren, sjötullsinspektoren, sjötullsbokhållaren och accismästaren, en sal för sjötullsrätten, två logement för betjänter och ett smalt fönsterlöst rum för sjötullsböcker.

Den strängt symmetriska fasaden mot ”Stoora Hamnen” upptar 11 fönsteraxlar. I den näst första och näst sista placerade Carlberg de två ingångarna (se ritning). Dessa omges av rustika portaler, som är förbundna med övervåningens fönster, och tillsammans med de två vindskuporna bildar de två vertikaler i det utpräglat horisontala huset. Arvid Baeckström påpekade likheten med Carlbergs förbättringsförslag till Rådhusets fasad mot torget. När byggnaden gick ut på entreprenad uppstod en diskussion vilken tegelsort man borde använda. Valet stod mellan nederländsk sten och flensburgersten. Den nederländska stenen hade använts vid flera husbyggen, bland annat vid Tyska kyrkan, medan flensburgerstenen var helt oprövad. Denna sten var dock känd för att stå emot väder, vilket var mycket viktigt i det karga och fuktiga västkustklimatet. Den utsedde entreprenören Johan Adam Blaesing föredrog tegelstenen från Flensburg. Byggnaden rappades och avputsades i gult, medan fönster, portar, omramningar och portaler samt takkornischen målades i ljusgrå oljefärg. I november 1728 stod huset färdigt att tas i bruk för sitt nya ändamål. Den 22 juni 1731 upplästes i magistraten de förordnade besiktningsmännens berättelse över det nyuppbyggda tullhuset vid Stora Bommen, som löjtnanten och stadsingeniören Carlberg som entreprenör hade byggt. Ännu fattades dock en liten stigtrappa till vinden.

Läs hela artikeln om Radheska huset på Wikipedia.

Text: Artikeln Radheska huset på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Ankara [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Göteborg skall börja bygga SCANDINAVIUM

I maj skall Göteborg börja bygga sitt SCANDINAVIUM

Scandinavium blir namnet på det magnifika skandinaviska händelsecentrum, som Göteborg nu skall bygga invid Valhallabadet och Mässhallarna. Ett tiotal år har denna stora inomhusarena diskuterats som idrottsanläggning –  nu skall den uppföras i samarbete med näringslivet och bli centrum för storpublika evenemang inom skilda verksamhetsområden: från enklare underhållning till högklassiga kulturevenemang. Scandinavium, som kommer att bli ett begrepp inte bara i Göteborg och Skandinavien utan över hela världen, har kostnadsberäknats till 23 milj. kr. Tanken är att företaget skall bli självbärande och aktieteckningen för det bolag som skall driva verksamheten pågår redan. Omkring 500 västsvenska företag har fått information om Scandinavium.

Att storhallen inte byggts tidigare beror på att stadens ekonomi icke tillåtit ett realiserande av planerna. För en tid sedan erbjöd emellertid Skandiakoncernen staden ett bottenlån på 15 milj. kr. och utlöste därmed klartecken. Staden ställer ytterligare 5 milj. kr. till förfogande som ett ränte- och amorteringsfritt lån, och 5 milj. kr. skall utgöra aktiekapitalet.

Arbetet med Scandinavium lämnas ut för anbud under mars månad, och i maj beräknas första spadtaget ske. Anläggningen skall som sagt uppföras invid Valhallabadet och Mässhallarna inom det område, som nu upptas av parkeringsplatser och en bensinstation. Det blir en kolossal, ellipsformad betongbyggnad med insvängt tak och utan bärande pelare. Cirka 19.000 personer skall få plats i arenan – flyttar man några bänkrader får man utrymme för en hel fotbollsplan!

Det är också meningen att Scandinavium skall bli centrum för de mest skilda aktiviteter – från den enklaste underhållning till de mest högklassiga kulturevenemangen. Där skall bl.a. kunna arrangeras isshower av gigant format, fotbollsmatcher, ishockey, popgalor och konserter, cirkusföreställningar, opera och variteté.

Det är också meningen att kongresser för upp till 10.000 deltagare samt utställningar skall kunna arrangeras i Scandinavium.

10-års-jubilerande dansorkester planerar LP-inspelning

Glädjande nog börja alltfler ungdomar fråga efter Göteborg Denna Vecka. Kanske är det bioannonserna och Danstabellen som intresserar mest. Faktum är emellertid att den finns i allt flera handskfack i ungdomsbilar, i fickor och handväskor, för att behändigt tas fram och rådfrågas när gänget eller flickan diskuterar ”vad skall vi göra i kväll”.

För att glädja denna del av vår läsekrets presenterar vi i dag ett göteborgsband, som talat en del om sig på sista tiden. Under tio års tid har de målmedvetet utan alltför stora jippon, men på rejäl modern dansmusik Kent Hallbergs Orkester jobbat sig uppåt. De äro väl kända från flera göteborgsrestauranter.

Deras senaste platta Why must young love be so hard, finns ute på Europamarknaden. Nu kommer ännu en EP med Country Western-låtar. En ”DANS-LP” är på gång.

Film


Källa: Göteborg denna vecka: med Göteborgskarta, Göteborg denna vecka, Göteborg, 1931-1977. Tidningen finns i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv.


Veckans artikel: Villa Dalfrid

Villa Dalfrid.

Villa Dalfrid är ett bostadshus beläget på fastigheten Skintebo 432:1 i sydvästra Göteborg. Villan är privatägd och har adressen Kofferdalsvägen 37 i stadsdelen Askim,Västra Göteborg. Den 24 september 1979 blev villan byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.

Historik

Villa Dalfrid uppfördes 1904–07 för konsulnHarald Grebst och hans familj. Arkitekt var Gustav Elliot, arkitekten på modet bland tidens rika göteborgare. Det var Säröbanan, byggd 1903, som gav välbärgade göteborgare möjlighet, att bygga havsnära sommarvillor på pendelavstånd från stadskärnan. Både exteriört och interiört är villan utformad i typisk svensk jugendstil. Villan utgör ett för göteborgsområdet sällsynt exempel på en väl utarbetad högborgerlig hemmiljö från sekelskiftet 1800/1900. Interiören är synnerligen väl bibehållen med såväl möbler som textilier från byggnadstiden.

Beskrivning

Villan är av trä i två våningar med oinredd vind. Planen är oregelbunden med utskjutande partier som balkong, burspråk och entréparti. Byggnadens planlösning och inre disposition är avläsbar i exteriören genom den livfulla planen och fönstrens varierande utformning. Takfallen har varierande former och är mot trädgården försedda med låga mjukt avrundade takkupor. Den avrundade formen återkommer i flera fönster och det starkt framdragna taket över huvudentrén.

Fasaden är klädd med omväxlande liggande och stående gulmålad panel. Fönstrens överlufter är smårutsindelade liksom balkongdörr och trapphusfönster. Byggnadens bjälklag markeras med vita horisontella lister. Vindskivor och trädetaljer är vitmålade. Fönsteromfattningarna har tydlig jugenddekor och taktassarna är figursågade. Gavelröstena markeras av träsniderier. Sockeln är av fogade granitblock. Entrépartiet markeras med ett välvt och utskjutande takparti, som bärs upp av fyra stolpar med jugendstiliserade dekorationer både upp- och nedtill. Takets undersida har ett kassettak med turkosfärgade rutor.

Utvändigt är det spår av schweizerstil och tidiga drag av nationalromantik, som slog igenom stort några år senare. Det är dock inte fasaden utan interiören, som är det märkvärdiga med villan. Inredare var Alf Wallander, pionjär inom den svenska jugendstilen kring år 1900. Wallander specialritade allt i huset, från möbler och ljuskronor i taket till kopparbeslag och väggmålningar. Det mesta av hans i dag k-märkta inredningsverk har fått vara orörd sedan 1907 – exempelvis de mönsterlagda ekgolven, väggpanelerna och takarbetena. Det gäller också barnkammarens lekfulla bård med signaturen ”artisten Alf Wallander”.

Villa Dalfrid har en stor trädgård på omkring 37  000 kvadratmeter. I norr ansluter den till ett större parkområde. Vägen fram till villan kantas av lindar och kastanjer. Villan vänder sig med entrén mot den stora gräsmattan. I trädgårdens södra del finns resterna av den tidigare trädgårdsmästarbostaden. På höjdpartiet norr om villan har ett vindkraftverk uppförts. Inom den ursprungliga tomtens södra del har sex nya villor byggts. Samtliga villor har liksom Villa Dalfrid gulmålade fasader.

Läs hela artikeln om Villa Dalfrid på Wikipedia.

Text: Artikeln Villa Dalfrid på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Lena Emanuelsson, Länsstyrelsen Västra Götaland [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Slottsskogen 1891

Idag skall vi göra ett besök i Slottsskogen med 1891 års ögon och skildringen i Illustrerad vägvisare för Göteborg.

”Man far bäst dit med spårvägen från
Brunsparken. Af en gammal skogsmark har man här
gjort en utmärkt vacker park med gångstigar, körvägar,
små sjöar, der svanor simma, och vackra vattenkonster.
Ett besök å » utsiktspunkten» rekommenderas högligen.

Här är folklif om söndagarne. Visserligen icke
utlänningarnes stormande munterhet, icke en gång
Stockholmarens glädtiga älskvärdhet, men i Slottskogen är dock
Göteborgaren mindre göteborgsk än vanligt. Eleganta
ekipager rulla genom de vackra, af stora lummiga träd
omgifna vägarne, i de små konstgjorda sjöarne seglar
svanen majestätiskt, på gångarne vältar sig fram en
larmande massa folk, musiken spelar (detta gäller dock
söndagarne). Men här möter man en äkta »göteborgsk»
ide: i denna härliga, park och på detta förlustelseställe
råder nästan godtemplarism; visserligen serveras i den
goda restaurationen smörgåsar, sexor, öl o. s. v., men
främlingen, som besöker stället, kan hvarken få sig ett
glas punsch eller äta sin middag i denna härliga natur.
Det är dock för småstadsaktigt.

Ar 1874 i Dec. beviljade »stadens tyranner» ett
anslag af 38,000 kr. till Slottskogen af bränvinsmedlen.
Under tre följande åren 8,000 om året. Sedan 9,000
om året. År 1878 fick Slottskogen 80,000 kr. ur
Renströmska fonden och 1885 ytterligare 25,000.

Slottskogen förtjenar ett besök. Den är redan en
af de vackraste parker i vårt land. En framtidstanke
kan ligga deruti, att parken blefve förvandlad till en stor
zoologisk trädgård, hvartill början redan är gjord genom
donationer till en hjortpark. En sådan fattas vårt land,
och i Göteborg, som har så många mseacenater och
dessutom så stora donationer, borde anläggandet af en
zoologisk trädgård kunna gå för sig.” (Ur: Bellander, s. 24-25)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Slottskogsdammen.; Ludvig Messmann 1890.

Referens

Bellander, Gustaf, Illustrerad vägvisare för Göteborg. [Elektronisk resurs], Göteborg, 1891, http://runeberg.org/illuvagvis/