Veckans artikel: Åkermanska huset

Åkermanska huset vid Södra Hamngatan 25.

Åkermanska huset är ett kontorshus med affärslokaler. Huset ligger vid Södra Hamngatan 25, Korsgatan 2–6 och Drottninggatan 24 i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Det ritades av Michael Bälkow efter branden 1802 och stod klart 1805. Källaren med valv är från 1600-talet. Den 8 december 1986 blev huset byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.

Det kallas Åkermanska huset efter landskamreraren Fredrik Magnus Åkerman. Fastighetsbeteckningen är numera Inom Vallgraven 15:1 i centrala Göteborg. Tidigare beteckning var Kvarteret Frimuraren nr 1. Äldre tomtbeteckningar var tomterna 27, 28 och 29 i femte roten med gårdar på tomterna 110 och 111 i fjärde roten.

Beskrivning

Byggnaderna på dessa ursprungligen fyra sammanbyggda fastigheterna tillhör de få kvarvarande av den enhetliga empirebebyggelsen, som efter bränderna 1802 och 1804 tillkom längs Stora Hamnkanalens södra sida. Dessa byggdes 1803–1805 efter ritningar av den danske arkitekten Michael Bälkow (1772–1839). Byggnaderna är uppförda av tegel i tre våningar, putsade och avfärgade i grått och vitt. Taken är täckta delvis med plåt och delvis med tegel.

Huset vid Korsgatan 4 var ursprungligen lägre, men byggdes 1891 på till nuvarande höjd. Fasaderna förändrades 1897, 1906 och på 1940-talet, bland annat genom att ta upp större butiksfönster i bottenvåningen. Vid en restaurering 1984 återfick fasaden mot Södra Hamngatan sin ursprungliga karaktär med undantag av bottenvåningens skyltfönster.

Ahlströms konditori är den äldsta hyresgästen i huset – verksamheten har bedrivits här sedan 1901. Wasséns Läderaffär etablerades 1868 i en lokal på Vallgatan 39. Efter nära 100 år flyttade den 1967 till hörnhuset vid Korsgatan 6 och Drottninggatan 24.

Historia

I slutet av 1600-talet låg ett av stadens fåtaliga stenhus på tomten. Det köptes i november 1691 av generalguvernören Johan Benedict von Schönleben. I augusti 1706 köptes huset av staden och var kommendantbostad fram till den stora branden 1721. Handelsmannen Gustaf Cahman lät bygga ett stort tvåvåningshus i trä, som stod färdigt 1745. Hans förfäder hade varit orgelbyggare i tre generationer och fadern hade 1734 byggt domkyrkoorgeln. Vid eldsvådan 1802 brann huset ner.

Landskamrer Fredrik Magnus Åkerman (1754–1830) köpte 1804 fastigheten, som hade sin gård mot Drottninggatan. Han lät därefter bygga det nuvarande trevåningshuset. Huset hade ursprungligen en bred mittportal med kolonner och fritrappa samt två nedgångar till 1600-talskällaren. Tidigare hade stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg för Åkermans räkning ritat herrgården Villa Ellesbo, som uppfördes 1795–96.

I huset på Södra Hamngatan 25 öppnades 1830 den boklåda, som senare blev Gumperts bokhandel. År 1847 utspelades det stora tullkriget utanför huset. Demonstranterna drog härjande fram i staden och krossade 1 600 fönsterrutor. Det nymålade huset, i vilket tulldistriktschefen Wilhelm Karström bodde, fick alla fönster krossade och väggarna nedsmetade.

Klädeshandeln Blidberg & Strindberg köpte huset 1833 och från 1857 hade de sin butik här. År 1897 gjordes en ombyggnad då bland annat skyltfönster i form av burspråk tillkom på andra våningen mot Södra Hamngatan. Arkitekt för ombyggnaden var Hjalmar Cornilsen. År 1918 övertogs huset av AB Industribanken och därefter har en rad förändringar skett för olika kontor och butiker. Vid den senaste ombyggnaden 1985 togs burspråken bort och nya spröjsade fönster med ursprunglig karaktär sattes in. Samtidigt inreddes vinden, taket höjdes mot gården och nya takkupor byggdes.

Läs hela artikeln om Åkermanska husetn på Wikipedia.

Text: Artikeln Åkermanska huset på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Striden vid Gullberg 1612

Mitt under Kalmarkriget utspelade sig dramatiska händelser kring Gullbergs fäste (idag Skansens Lejonet). Skildringen är hämtad ur Ekroths häfte som beskriver Skansen Westgötha Leijon.

”Det var nådens år 1612. Svenska armén och flottan var upptagna på andra sidan Östersjön i kriget mot Polen. Även mot Danmark rådde det krigstillstånd, men här hade inga krigiska händelser ägt rum sedan svenskarna under Gustaf II Adolf midsommardagen 1611 över­rumplat den danska gränsstaden Cristianopel och där anställt det sedvanliga blodbadet på stadens innevånare. Den danske kungen Christian IV förberedde emellertid ett större företag mot Sverige till våren 1612 och värvade krigsfolk i Tyskland (”oldenburgare”), i Skottland och i England. I januari 1612 fick han underrättelser om att i hela Västergöt­lhttps://goteborgshistoria.com/and fanns inget svenskt krigsfolk, med undantag av besättningarna på Gamla Elfsborg och Gullbergs Fäste. Som den tidigare stränga vintern övergått i blid­väder beslöt han sig för att redan nu göra ett härjningståg in i Västergötland och för att ”ha ryggen fri” inta Gullberg för att med en dansk besättning här hålla Elfsborg under kontroll. Att även intaga Elfsborg, med dess starka fortifikatoriska anläggningar och stora besätt­ning på 600 man, ansåg han sig icke ha folk nog tillhands.

På morgonen den 26 januari bröt han upp från Varberg i spetsen för en ryttarstyrka på 2.500 man, huvudsakligen vär­vat utländskt krigsfolk. Avsikten var att direkt efter 8-milsritten, man kunde rida långt på den tiden, med nattlig över­rumpling ta Gullberg. Man medförde långa stormstegar, parvis klövjade på två hästar. Riksgränsen, strax söder om nu­varande Mölndal, passerades vid mid­natt, och drygt en timme senare stod man framför Gullberg. Den snabba anmarschen var en garanti för att ev. svensk spaning inte skulle hinna varna besättningen på Gullberg. Ungefär 800 meter framför fästet gjordes halt och av­sittning. Medförda stormstegar klövjades av. Hästhållare och vakt utsattes och i två kolonner började man framryckningen. Den högra följde Gullbergsåns västra strand med uppgift att storma och ta östra delen av södra muren, muren som innanför vallgraven gick från Gullbergsån till Gullbergs vassar. Den vänstra kolonnen gick fram i terrängen där nu gamla mosaiska kyrkogården ligger, med uppgift att storma och ta västra delen av muren. Genom denna delade framryckning undvek man att stöta på utanverket Swingeln framför porten, med dess be­vakning.

Hur var då läget i Gullbergs fäste denna natt? Kommendant var Mårten Krakow, eller som han tidigare hetat: Mårten Kråk. Ordinarie besättning var ett 50-tal slottsknektar av varierande ål­der och stridsduglighet under befäl av hövitsmannen ”Jarl i Ragnarköf”. Men kung Christians krigsförberedelser och värvningar hade inte kunnat hållas hem­liga och Krakow hade därför vidtagit omfattande försvarsförberedelser. Till fästningen hade han dragit in en fänika Västgöta infanteri, under befäl av fänikelöjtnanten Sven Svensson, samt delar av två andra fänikor, eller summa 220 in- fanterister. Tillsammans med slottsknektarna hade han därför en besättning på närmare 300 man, vilket väl var vad han kunde hysa inom Gullbergs murar. Men Krakow hade även vidtagit andra anord­ningar för försvarets stärkande. På vallar­na hade han låtit lägga upp långa stockar, s.k. ”fällebommar” samt högar med ste­nar, i storlek lämpliga att kasta. Efter­som beställda ammunitionsförstärkningar dröjde, hade han låtit hugga upp 170 ”gångar” (omgångar) hästskor för att kunna skjuta ”skrotskott” med kanoner­na. Innanför portgången hade han låtit lägga upp material för att kunna blocke­ra porten om denna skulle sprängas. Om man därtill lägger att han anbefallt sträng bevakning och uppmärksamhet — så var Gullbergs fäste väl förberett att möta ett anfall.

Men danskarna hade också åtskilliga trumfkort. Förutom sin kvantitativa, nära tiodubbla överlägsenhet, voro de danska ryttarna till största delen stridsvana legoknektar och kunde beräknas göra sitt bästa när de nu stod under danske kung­ens direkta befäl. Men vad som framför­allt gynnade en nattlig överrumpling var vädret. Det regnade och blåste en stark västlig storm, vilket liksom den blöta marken dämpade alla ljud.

”På södra vallen patrullerar en vakt­post med hillebarden på axeln. Han går på murkrönet innanför bröstvärnen från västra hörntornet till det östra. Här vän­der han tillbaka till västra tornet och stannar alltemellanåt vid detta i lä för regnet och blåsten. Stödd mot hillebar­den står han så och lyssnar ut i den mörka natten. Han tycker sig då höra en häst gnägga i fjärran. Att ryttare är ute så här mitt i natten och i detta väder är ju i och för sig anmärkningsvärt, men han vågar inte slå larm för det har varit många falska larm under senare tid och kommendanten har varit mycket vred när han blivit väckt mitt i natten till ingen nytta — för att nu inte tala om besättningen i övrigt. Han står därför stilla och lyssnar. Tycker sig till slut höra plask i vallgraven.

Danskarna hade räk­nat med is i vallgraven. Och visst fanns det is! Men tack vare det myckna reg­nandet de senaste dagarna står vattnet två fot högt på isen. Någon eller några av de danske har väl halkat och fallit i — alltnog, posten på vallen hör det och även andra ljud, som vittnar om att mycket folk rör sig nedanför vallen. Han förstår att nu händer det något och nu måste han slå larm. Han springer de få stegen till vaktstugan, där vaktens slutna del ligger. Utanför dörren hänger på en galge en stor gonggong av järn. Han fat­tar hammaren, som hänger där bredvid och slår med full kraft ett slag på gong- gongen. Och han fortsätter att slå. Nu vaknar fästningen till liv. Vaktstugans dörr slås upp och vakten strömmar ut och upp på södra vallen. I övrigt tändes ljus i borgen. Dörrar slås upp, vapen skramlar och kommandoord ljuder. Men under hela tiden fortsätter posten att slå på gonggongen. Dess manande larmljud rullar in mellan murar och* byggnader och väcker även Kommendanten, där han bor vid inre borggården. Han ”sin­kar” sig inte med att ta på rustning utan griper sitt svärd och störtar ut mot södra muren från vilken han hör stridslarm. När han kommer fram ser han att dans­karna i stor mängd redan är uppe på vallen och i färd med att driva tillbaka vaktstyrkan och de av den övriga besätt­ningen som hunnit upp på vallen. Sam­tidigt strömmar allt fler danskar uppför stormstegarna. I detta läge är överrump­lingen fullbordad och segern danskarnas. Men Krakow kastar sig utan betänkande in i handgemänget. Med sitt föredöme och sin röst manar han sin lilla skara till ett förbittrat motstånd. Ett motstånd som efterhand blir allt hårdare, allt eftersom allt fler av borgens besättning blir strids­beredda och kommer upp på södra vallen. Och det otroliga inträffar. Dans­karna drives tillbaka och retirerar utför stegarna.

Anfallet är tillbakaslaget. Men även svenskarna har lidit förluster och på vallen ligger Krakow svårt sårad. Han kan inte längre föra befälet över försva­ret men tillkallar sin hustru Emerencia. Till henne överlämnar han så befälet, för han litar inte på sina två manliga under­befälhavare. Hövidsmannen för slotts-knektarna har han tidigare funnit vara feg och opålitlig, vilket skulle visa sig även denna natt, och fänikelöjtnanten Sven Svensson är för honom en ny be­kantskap. Men hustrun Emerencia, som tidigare följt honom på många krigiska färder i Europa, på henne litar han och till henne överlämnar han befälet över fästningen. Det skall visa sig vara en klok åtgärd. Emerencia vidtar genast åt­gärder för att möta ett ev. nytt danskt stormanfall. Hon ”purrar ut” allt vad som ”anda och liv har” inom borgen till försvar av den hotade södra vallen, där­ibland även ett antal kvinnor som bor inom fästningen. Bland dessa hennes egna kammarpigor och kökspigor samt ett antal knektehustrur. Kammarpigorna får order att ta hand om de sårade. Kökspigorna och några knektehustrur får order att tända i lakegraven” och koka skarp lut och de övriga kvinnorna be­ordras till södra vallen för att understödja försvaret med att kasta ner stenar på danskarna om de skulle komma igen. Och de kommer! Inom en timme löper danskarna till storms för andra gången. Men nu möter de en förvarnad, fulltalig besättning, förstärkt med kvinnorna. Och när de klättrar uppför stormstegarna kommer ”fällebommarna” åkande utför stegarna sopande undan alla som klättrar på dem. Och de som står bredvid och väntar på sin tur att klättra upp bom­barderas av de nedfallande stenarna. Detta bryter anfallet och danskarna vi­ker tillbaka. Men Christian, som får rapport om detta, räknar med att för­svararna nu förbrukat sitt förråd av fällebommar och ger order om ett nytt anfall, som dock mötes med nya fälle­bommar, flyttade från andra murar som inte anfallits och nytt stenregn, och även detta anfall avslås.

Christian, som var en stor älskare av mat och framför allt dryck, hade räknat med att äta frukost i Gullbergs fäste, dymedelst rekreerande sig efter den långa ritten från Varberg, anbefaller ”skum­mande av raseri” en ny stormning, som dock röner lika liten framgång som de tre föregående. Då övergår danskarna till en annan taktik, kanske delvis beroende på att förrådet av medförda stormstegar till stor del förbrukats, och som det nu börjar ljusna kan försvararna använda både kanoner och musköter. Man anfal­ler ”Swingeln”, som i detta läge kanske inte försvaras. Genom förbindelsegången tränger man fram mot fästningsporten, som man bearbetar med ”petarder”, långa stänger, framtill försedda med kraftiga krutladdningar antända med en stubin. Vid femte petardern brister ena dörrhalvan av den järnbeslagna ekporten. Segervissar strömmar så danskarna in i valvet. Men här möts de av en obehaglig överraskning. I stället för ett antal för­svarare som lätt kan nedkämpas med svärden stöter de på en blockering av tomma tunnor, lakekar, smörkärnor, vagnshjul och annan bråte. De måste sticka svärden i slidan och börja röja upp i bråten med händerna. Då begjutas de med skållhet lut, som kvinnorna häller ner över dem. Luten träffar händerna och stänker i ansiktena. Samtidigt haglar stenar över dem. Pistoler och musköter, avfyrade på korta håll kräver sin tribut. De bakom varande tränger på och träng­seln blir så svår att flera faller i brunnen intill ena väggen i portgången. Ett trettio­tal av de anfallande viker undan genom en port mot nedre borggården, men de övriga drar sig tillbaka och söker skydd i själva portvalvet. Anfallet är stoppat, men faran är ej över för de försvarande. Över tusen danskar står framför porten beredda tränga in. I ”död vinkel” för fästningens kanoner. Emerencia låter då flytta två kanoner från södra vallen och sätta upp dem på taket av en låg byggnad innanför portgången. Kanonerna laddas med skrot och avskjutes ner genom port­valvet mot de sammanpackade danskar­na. Då ger danskarna upp. Men innan de lämnar platsen framför fästningen skickar kung Christian fram en parlamentär, trumpetare med vit flagga. Den­ne begär att få tala med kommendanten. Emerencia tillkallas och säger till honom att ”vad han vill säga kommendanten kan han säga henne”. Parlamentären framför då en begäran från danskarna att de skall få hämta sina döda. De har 200 stupade i portvalvet och strax utan­för porten. Men Emerencia, som kanske fruktar ett försåt, svarar: ”Nej, har Gudi varit oss så nådig att han tillåtit oss slå dem ihjäl, så skola vi ock begrava dem”. Och så ber hon parlamentären: ”Hälsa Kong Christian att de danske kom oss lite häftigt uppå i natt, men vill de göra oss ett nytt besök vid middags­tiden så skola vi hava en bättre anrätt­ning att bjuda dem på”. När hon så står där på södra vallen får hon i det allt klarare morgonljuset se att nedanför på ängen håller en liten ryttarskara, ståtliga ryttare, väl beridna och bland dem en ryttare på en vit häst. Hon tänker då – att där har vi den danske kungen. Ger så sin bäste artillerist, en gammal ”bysse- mästare”, order: ”Skjut på ryttaren på den vita hästen!” Och han skjuter och träffar. Men tyvärr är det inte Christian, utan en överste i kungens följe. Men Christian sitter så nära på sin häst att blodet från den dödade danske översten stänker kungen i ansiktet och då utropar han vredgat: ”Däveln ta Kråken. Han sover icke. Detta var ämnat åt mig”.

Så drar då danskarna bort — mot Nya Lödöse. Men vid inbrytningen genom porten har ett 30-tal av danskarna genom en liten sidoport kommit in på nedre borggården. När de fortsätter över denna kommer de till en port och genom denna in i en bagarstuga där borgens alla barn äro samlade under uppsikt av en piga. När danskarna stormar in blir barnen förskräckta och ”skriker i högan sky”. Men pigan hon ”sansar sig” och river ner några nybakade kakor, som hänger på stänger under taket och slänger dem till danskarna. Och dessa, som äro mycket hungriga och inte ätit sedan de lämnade Varberg föregående dags morgon, slår sig ner och ”låter sig väl smaka”, menandes att nu har de gjort sitt och nu kan huvud­styrkan erövra resten av fästningen. För sent upptäcker de att de hamnat i en fälla och ger sig då fångna. Efter stridens slut låter Emerencia leda ut dem en efter en och, efter tidens sed, slå ihjäl dem med bössekolvar och vedträn. Hon sparar endast en, som hon sedan, när familjen Krakow en tid senare förflyttas till Vax­holms fästning, visar upp för svenske kungen Gustaf II Adolf i Stockholm.”

Under striden i portvalvet inträffade en händelse, som ibland felaktigt åter­gives. När danskarna besköts med skrotskott från de två kanoner, som flyttats till plats innanför portgången, började krutet ta slut och när man skulle hämta mera befanns hövitsmannen för slotts- knektarna, som hade hand om nycklarna till krutkammaren, vara försvunnen. Han hade när porten sprängdes blivit så för­skräckt att han ”stuckit sig undan”. Emerencia letade sedan efter honom och fann honom till slut på ”hemlighuset”. Hon frågade honom då om han ”tyckte det var tid att här svala sig”. Och hon blev så förbittrad att hon grep honom vid halsen och bägge fötterna och hävde honom ner i hans eget ”skarn”.

När Krakow lämnat befälet över Gullbergs Fäste tillsattes en utländsk befäl­havare med en besättning som till största delen bestod av värvat utländskt krigs­folk. När så kung Christian i maj månad återkom med en armé på 25.000 man, vari ingick kavalleri, infanteri och artil­leri, belägrade han de båda fästningarna Gamla Elfsborg och Gullberg. Gamla Elfsborg bjöd hårt motstånd, men när hälften av besättningen stupat antog kommendanten danskarnas erbjudande om fritt avtåg medförande handvapen. Två dagar senare kapitulerade även Gullbergs Fäste. Danskarna hade då hunnit skjuta en bräsch i södra muren och be­skjutit byggnaderna på inre borggården med glödgade kulor. Danskarnas belägringsartilleri stod uppställt öster om Gullbergsån, på den plats där nu Olskrokstorget är beläget.

Gullbergs fäste på en dansk minnespeng slagen 1612 för att fira fästets fall. Hämtad från arkeologerna.com.

Som kommendant på Waxholms fäst­ning, betydligt större och viktigare än det lilla Gullbergs Fäste, fick Mårten Krakow det snart ”hett om örona”. Danska flottan belägrade fästningen. Men Krakow bet bra ifrån sig under hela sommaren och när hösten kom vågade inte danska flottan här invänta höststor­marna utan seglade hem. Familjen Kra­kow blev för sitt tappra försvar belönad med två gårdar i Sätila socken i Halland. När och hur Mårten Krakow dog finnes ingen uppgift om. Men hans änka, den manhaftiga Emerencia, bosatte sig senare i det nyanlagda Göteborg och dottern Cecilia blev gift med en rådsherre i sam­ma stad.” (Ur: Ekroth 1977, s. 3-8)

Läs även Lars Gahrns text: ”Gullbergs försvar 1612 – ett 400-årsminne”.

Referens

Ekroth, Kurt, Skansen Westgötha Leijon: en beskrivning, Göteborg, 1977.

Veckans artikel: Broströmska stiftelsen

Broströmska stiftelsen vid Kungsladugårdsgatan 17-27.

Broströmska stiftelsen lät 1924 uppföra ett flerbostadshus på Kungsladugårdsgatan 17-27 i stadsdelen Kungsladugård i Göteborg. Huset blev byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen den 3 mars 2017.

Historik

Bostadshusen uppfördes 1924 efter ritningar av arkitekten Andrew Persson. Byggnaderna inrymmer drygt 100 lägenheter fördelade på 1-3 rum och kök. I bottenplanet finns några lokaler för andra verksamheter. Lägenheterna var ursprungligen avsedda för anställda – eller deras änkor – inom sjöfarten, vid Göteborgs hamn, Göteborgs tullverk eller inom järnväg, post-, telegraf- eller kommunalförvaltning. Byggnaderna uppfördes i Broströmska stiftelsens regi efter en donation, som arvingarna till Axel och Mathilda Broström instiftat. Denna angav en tydlig social inriktning för bostadsbyggandet. Än idag finns det hyresgäster med anknytning till sjöfarten.

Byggnaderna infogades i en stadsplan, som upprättats 1916 av Albert Lilienberg för Kungsladugård. Planens utgångspunkt var de breda huvudgatorna Mariagatan–Älvsborgsgatan–Kungsladugårdsgatan. Utmed huvudgatorna förespråkade planen påkostade och monumentala bostadshus varav några få byggdes i tegel, däribland Broströmska stiftelsens byggnader.

Motivering för byggnadsminne

Byggnaderna är ur ett socialhistoriskt perspektiv mycket representativa tidsdokument för det filantropiskt inriktade bostadsbyggandet, som var utmärkande för tiden kring sekelskiftet 1900. Broströmska stiftelsens hus i Kungsladugård har en hög arkitektonisk klass med omsorgsfullt utformade detaljer vad gäller kvalité, materialval och utförande. Byggnaderna är mycket välbevarade såväl interiört som exteriört. Samlingssalen är arkitektoniskt unik i sitt utförande och är ett monument över redaren Axel Broström, som hade mycket stor betydelse för Göteborgs näringsliv. Byggnaderna i kvarteret är ett viktigt arkitektoniskt inslag i den stadsplan, som Albert Lilienberg upprättade för Kungsladugård. Stadsplanen präglas av klassicistiskt utformade byggnader i slutna kvarter och variation i gatutyper och hushöjder.

Läs hela artikeln om Broströmska stiftelsen på Wikipedia.

Text: Artikeln Broströmska stiftelsen på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Göteborg som brunnsort

Brunnsparken är en av de mest besökta platserna i Göteborg. En stor del av stadens kollektivtrafik passerar platsen och många hastar mellan vagnar och bussar. Det är idag svårt att föreställa sig hur det var när Brunnsparken var omgiven av kanaler med enbart broar som förbindelse till den omgivande staden. Platsen var en grön oas i 1800-talets Göteborg som vissa kallade ”Paradiset”.

Namnet brukar tidfästas till 1846 och en referens i ”Göteborgs och Bohusläns calender 1847” enligt bland andra Lindstam (s. 102). Under arbetet med denna artikel har dock namnet påträffats längre tillbaka i tiden. Redan 26 maj 1838 skriver GHT ”I hörnhuset N:o 15 vid södra Hamngatan, midt emot Brunnsparken”.

Karta över Göteborg 1815 (Stadsbyggnadskontoret), visar platsen för gamla Jernvågen där Brunnsparken skulle komma att anläggas. Den var vid denna tid helt omfluten av vatten. Endast en bro bildade förbindelse åt söder.

Brunnsparkens tillkomst

Järnvågen hade sin plats där idag ”Johanna” eller ”Såningskvinnan” står staty. Efter att våginrättningen med dess verksamhet flyttats ut från stadens centrum 1785 användes området, kallat Jernvågsplaten, som en del av upplagsytorna invid Stora hamnkanalen. Omkring år 1822 planterades träd i området, antagligen som en del av det större projekt med trädplantering som då pågick i Nya Allén. (Wimarson s. 111-114) Det förefaller troligt att denna trädplantering hade ett samband med den minskande handelsaktiviteten under åren efter Napoleonkrigens slut. Ytor som under en livlig högkonjunktur hade behövts som varuupplag i stadens centrum kunde under 1820-talet istället ges lite fägring i form av träd. Det blev grunden till stadens mest centrala parkanläggning. Drygt tio år senare kom apotekare Cavallin att omvandla platsen till en brunnsanläggning (dock utan att ha en egen hälsokälla på platsen). Inför öppnandet annonserade Cavallin flitigt i tidningarna.

”Tillkännagifvande: Vid Götheborgs Brunns-Inrättning börjas Brunnsdrickningen d. 1 Juni och slutas i början af Augusti månad. De mest brukliga Mineralvatten, så väl varma som kalla, beredas med noggranhet och serveras ur Appareljerne, från kl. 6 till kl. 9 förmiddagarne, under nämnde månader. Mineralvattnen kunna ock hämtas från Inrättningen om mornarne i medförde, väl rengjorde, buteljer, och reqvisitioner från landsorterna skola med skyndsamhet expedieras. – För dem som ämna begagna denna inrättning, är lista för anteckning och poletter derför att tillgå på Apotheket Kronan. – Efter den vanliga Brunnstiden kunna promenerande hela dagen, emot serskild betalning, erhålla Soda- och Selters-vatten ur Appareljerna, samt Limonade Gazeuse på buteljer. På det högsta anhålles att föräldrar tillsäga sina barn och de personer som dem åtfölja, att icke tillfoga skada å träd och planteringar eller något af Inrättningens tillhörigheter. – För ingång är endast stora porten öppen, hvilken tillslutes hvarje afton kl 9.” (GHT 1834-05-31)

Den nya brunnsinrättningen fick, om vi får tro tidningarna, ett positivt omdöme bland de göteborgare som hade intresse av dess tjänster. Men alla var inte riktigt nöjda och i en insändare påpekades att det vid andra liknande inrättningar fanns läkare som kunde ge gästerna nödvändiga ”råd och dåd”. Men att i Göteborgs brunnsinrättning saknades läkare. (GHT 1834-06-16)

Redan under det första verksamhetsåret fick brunnen många besökare, framförallt från orter utanför Göteborg. I tidningarna infördes allt fler annonser där husägare erbjöd lämpliga rum för brunnsgäster. ”Tvenne väl möblerade Rum med uppassning, vid reel gata, för Brunns- och Badgäster.” (GHT 1935-06-03)

Under året började parken vid brunnshuset att öppnas vissa tider av dagen för allmänheten i Göteborg, men det gick inte riktigt som tänkt och Cavallin kom att återinföra begränsningar redan under sommaren 1836.

”Då åtskillige af härvarande Brunnssällskap, åt hvars begagnande den å gamla Jernvågsplatsen anlagda Park för närvarande egentligen är bestämd, besvärat sig ej mindre öfver trängsel, som uppkommer deraf, att Parken hvarje morgon efter Brunnsdrickningen, upplåtes till allmän promenad, utan ock öfver det oskick och den osnygghet, som deraf jemväl visat sig, så anser jag mig härmed böra tillkännagifva, att Parken hädanefter, så länge Brunnsdrickningen fortfar, är tillgänglig blott för Brunnsgäster och bättre personer, samt för barn, endast då de äro åtföljde af sina föräldrar. Götheborg den 15 Juni 1836. H.J. Cavallin” (GHT 1836-06-18)

Brunnsinrättningen på holmen i Stora Hamnkanalen vid vid 1800-talets mitt. Bild från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Berömda besökare

Brunnshuset i parken tycks ha fått ett gott rykte som lockade ledande personer att resa från Östkusten för att dricka brunn i Göteborg.

”Bland andre resande hitförde ångfartyget Erik Nordewall från Stockholm Ryske ministern vid Svenska hovet Potocks familj, som kommer att begagna härvarande bad. Antalet af bad- och brunnsgäster är nu ganska betydligt och bland dem räknas nu äfven Biskop Tegnér, som i Lördags härstädes inträffade”. (GHT 1837-07-04) Biskopen återvände även följande år, ”Biskop Tegnér begagnar för närvarande brunns-inrättningen i vår stad”. (GHT 1838-07-21)

Apothekaren Cavallin avled 1841 men det innebar inte slutet för brunnsanläggningen. Utrustningen för ”beredning af artificiela mineralvatten” utbjöds till försäljning men det verkar inte ha kommit några köpare så sterbhuset fortsatte att driva verksamheten. (GHT 1842-02-05, 1842-04-06)

”Den af Apothekaren Cavallin i lifstiden uti denna stad anlagda Carlsbader Brunns-Inrättningen kommer innevarande år att för Brunnsdrickning öppnas å vanlig tid vid den inträffande varmare årstiden, och att, på enahanda sätt som förut fortsättas. Vattenberedningen är anförtrodd åt en behörigen examinerad och vid befattningen fullkomligen vand person; och skall dagen för brunnsdrickningens början genom tidningarne kungöras. – Under alla tider af året kunna de vanlige kalle mineralvattnen, såsom Soda, Selfzer, Marienbader, eller hvilka kända mineralvatten som helst, äfvensom Limonade Gaseuze från denna Brunns-Inrätting erhållas efter tillsägelse ho eller requisition från landsorterne genom brefvexling med undertecknad, som, med öfvertygelsen att Inrättningen skall fortfara att förtjena en vördad Allmänhets förtroende, deruti vågar densamma innesluta. Arb. Orrberg.” (GHT 1843-03-13)

Parken och brunnen fortsatte att locka besökare, det kunde ibland bli trångt på den begränsade ytan och det noterades vid 1800-talets mitt att det skulle behövas ett större område för att ge gästerna möjlighet att motionera. Idéer framfördes också om att en vacker park som denna (ibland kallad Paradiset) borde kunna vara lämplig att ge musikunderhållning åt stadens invånare under sommarkvällarna. (GHT 1853-08-10, 1854-02-10)

Under 1850-talet fanns den efterfrågade läkartjänsten vid brunnen och 1855 tog Doktor Herr A. Montén över som läkare i Brunnsparken. Dessutom infördes gratis mineralvatten till mindre bemedlade personer. (GHT 1855-05-21)

En av de största festligheter som hållits i Brunnsparken var för att fira Sevastopols fall hösten 1855, den händelsen kan du läsa mer om via denna länk.

Denna tavla från tiden före 1854 (statyn är ännu inte rest på Stora Torget/Gustav Adolfs torg) visar Brunnsparken till höger. Det är lätt att förstå att parken ibland kallades ”Paradiset”. Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Brunnshuset blev badhus

Verksamheten i brunnshuset avvecklades 1858 och det framfördes istället planer på att bygga ett badhus. Planerna mötte dock kritik då tanken var att det även i fortsättningen skulle vara en ganska exklusiv anläggning och inte ett bad- och tvätthus för alla, så som bland annat Dr Dickson förespråkade. I Brunnsparken tänkte sig ägaren att det endast skulle finnas 6 badkar och därmed en hög inträdesavgift. (GHT 1858-03-17) Någon ny byggnad skulle det dock inte bli. Det gamla stenhuset skulle behållas och byggas om till badinrättning och ”de gamla fula trähusen” skulle undanröjas. (GHT 1858-03-22)

Fredagen den 19 februari 1858 hölls en auktion där brunnsanläggningens apparat för beredning av 10 olika slags artificiella vatten skulle säljas. Till apparaten hörde rör av förtennat koppar, tio kranar av fint silver, en särskild ”compressions apparat av koppar”, därutöver möbler och utrustning i brunnshuset samt själva byggnaderna. (GHT 1858-02-06)

Brunnsepoken i Brunnsparken var därmed till ända och istället inleddes en period då badhuset var parkens centrum. I sin handbok för resande från 1869 beskriver Octavia Carlén platsen.

”Brunnsparken, belägen öster om Lejonbron, mellan Stora Hamnkanalen och Södra hamngatan, planterad med vackra träd, hvilka sommartiden erbjuda en angenäm svalka. Platsen, som fordom varit upplåten för jernvågen, har erhållit sitt nuvarande namn af den vid dess ena sida förr befintliga Brunnsinrättning, hvarest nu stadens nya badhus är beläget.” (Carlén s. 51)

Badhuset (tidigare brunnshuset) syns mitt i bild strax innan Palacehuset. Foto före 1879. Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Johanna tar över Brunnsparken

Verksamheten vid badhuset avvecklades 1 oktober 1878 och stadens företrädare hade inte någon ersättningsverksamhet till lokalerna. Drätselkammaren fick i uppdrag att förvalta byggnaden då stadsfullmäktige inte önskade att riva den. (GP 1879-01-10) Men snart svängde man från bevarande till att auktionera bort byggnaderna. ”Kungörelse, Tisdagen den 11 instundande Mars kl. 12 på dagen försäljes på auktion inför Drätselkammaren i dess lokal i rådhuset det i Brunnsparken stående mindre stenhus. Huset skall vara afflyttadt från platsen före d. 8 påföljande April.” (GP 1879-03-08)

GP skrev om framtiden, ”Hon skall få sen en hel hop nya saker. Hon skall bl.a. få se Brunnsparken befriad från det gamla stenrucklet, som dock under många år utgjort en lifsens källa för många. /—/ få se arbetare sysselsatta med grundläggningen af den nya fontänen, som en enskild främlings välvilja kommer att skänka Göteborg, vare sig att denna blir upprest i Brunnsparken – den onekligen lämpligaste platsen – eller annorstädes.” (GP 1879-03-29)

”Johanna” i Brunnsparken, av P. Hasselberg, uppsatt den 21 juli 1883. Foto: Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Statyn som omtalas är givetvis ”Johanna” eller ”Såningskvinnan” som sedan invigningen 1883 varit kännetecknet för Brunnsparken. ”Johanna” kommer av att statyn invigdes samma dag som Johanna hade namnsdag.

”Fontänen i Brunnsparken blef i lördags middag kl. 1 vederbörligen aftäckt i närvaro af ett rätt stort antal af hrr Stadsfullmäktige, ävfvensom af komiterade för och utförande af arbetet samt åtskilliga andra inbjudna personer, bland hvilka också märktes landshöfding Sjöcrona med fru. Utanför inhägnaden hade redan tidigt på f.m. samlat sig en väldig menniskomassa, som vid tiden för aftäckningen tillväxte allt mer och mer. Sedan vattenkonsten börjat spela och grossh. Pontus Fürstenberg å komiterades vägnar öfverlemnat den vackra och storartade gåfvan till Göteborgs samhälle framträdde stadsfullmäktiges ordförande grossh. J.J. Ekman uttryckande samhällets tacksägelse till de frikostige gifvarne: framl. Ryttmäst. Krook i Helsingborg samt grossh:ne Pontus Fürstenberg och J.W. Wilson i Göteborg. Riktade vidare några tacksamhetens ord till grossh. Carl O. Kjellberg, som gifvit idén för användandet af den Krookska donationen, till byggnadskomiterade och konstverkets skapare, den närvarande artisten Per Hasselberg samt till alla dem som i öfrigt haft med arbetets utförande att bestyra, särskildt nämnande arkitekten Adrian Peterson. Under aftäckningstillfället utfördes musik af Göta Artilleriregementes hela musikkår.” (GP 1883-07-23)


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Tidigare publicerad på Göteborgs historia.


Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs Posten (GP)

Karta

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, Historiska kartor, Göteborg 1815.

Litteratur

Fröding, Hugo, Berättelser ur Göteborgs historia. [5], Under nyare tiden, Göteborg, 1924

Carlén, Octavia, Göteborg: beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande, Rediviva, Stockholm, 1970[1869]

Lindstam, Carl Sigfrid, Göteborgs gatunamn, 3. uppl., Göteborgs kommuns namnberedning, Göteborg, 1986.

Wimarson, Nils, ”Gator, vägar och planteringar”, Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar. Göteborg 1923.

Veckans artikel: Bäckebols gård

Bäckebols gård.

Bäckebols gård är en herrgård och tidigare säteri, belägen vid en bäck i Backa socken i området Backa, Göteborg. Herrgården, med fastighetsbeteckning Backa 766:594, blev byggnadsminne den 9 januari 1969. Herrgården började byggas i sten 1764 av vågmästaren och brukspatronen Johan Oliveholm och den restaurerades 1943–1944.

Beskrivning

Huvudbyggnaden är av sten i två våningar med en källarvåning och brutet tegeltäckt tak, som saknar taksprång på gavlarna. Fasaderna är slätputsade utan dekor. Intressanta äldre detaljer, som ger byggnaden en speciell karaktär är entrésidans fritrappa av kalksten och lunettfönster på gavelspetsarna.

Interiören är delvis bevarad sedan 1700-talet – bland annat har källaren kryssvalv och i hallen finns en minnestavla över husets tillkomst. Ett rum är inrett med en 1700-talskakelugn, som flyttats hit från Lärjeholms gård, och tidigare stod i Tyska kyrkans pastorsboställe.

Nordväst om byggnaden finns en terrasserad park och åt öster ligger en stor fruktträdgård. En 150 meter lång trädallé – Friedländers Gata – leder fram till huset. Gatan är uppkallad efter familjen Friedländer, som åren 1851–1913 var innehavare av Bäckebols gård. Cirka 600 meter väster om gatan ligger den Friedländerska begravningsplatsen.

Historik

Bäckebols gård ägdes fram till 1700-talets mitt av adelsmän, som troligtvis inte bodde på gården. År 1759 köptes gården av Johan Oliveholm, som 1761 genomdrev ett storskifte i hela Lärje by. Han utvecklade gården till en välskött anläggning. Efter det att han låtit uppföra bostadshuset 1764 köpte han 1774 en del av Skälltorps Östergård där en privat begravningsplats – Friedländerska begravningsplatsen – senare kom att anläggas.

Vid sekelskiftet 1800 övertogs gården av en ny ägare. Bäckebol ägdes sedan av bland andra familjerna Lindqvist, Friedländer och Bratt, vilka var besläktade. Under 1830-talet påbyggdes stenhuset med ytterligare en våning och ett nytt bostadshus av trä tillkom. Ungefär samtidigt uppfördes ännu ett bostadshus vid stranden av Göta älv, vilket fick namnet Fredrikshamns gård.

Fram till 1900-talets början tillkom enstaka hus kring huvudbyggnaden. Bostadshuset av trä flyttades 1870 till Fredrikshamns gård. År 1943 genomgick den gamla huvudbyggnaden en större restaurering efter ritningar av arkitekten Anders Funkquist. Därefter revs ekonomibyggnaderna. Numera omfattar Bäckebols gård en huvudbyggnad omgiven av en terrasserad trädgård och ett garage. Söder om trädgården, på mark som tidigare tillhörde Bäckebols gård, finns ett område med odlingslotter och en trädallé.

Läs hela artikeln om Bäckebols gård på Wikipedia.

Text: Artikeln Bäckebols gård på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Eriksbergs bockkran

Eriksbergs bockkran.

Eriksbergs bockkran (inom fastigheten Sannegården 734:9, 734:4, 59:2, 5:3) är ett byggnadsminne i Göteborg. Den färdigställdes 1969 som del av Eriksbergs varv. Kranen är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 25 juni 2012. Den är rest i anslutning till en tidigare torrdocka med öppet vattenområde i Göteborg.

Bockkranen, tillsammans med torrdockan på Eriksberg, är ett av de mest påtagliga monumenten över den storskalighet och rationalitet som präglade varvsindustrin under 1960-talet. Som en symbol för en svunnen varvsepok höjer sig den drygt 70 meter höga och närmare 110 meter breda Eriksbergskranen vid kajkanten. Konstruktör var Pohlig-Heckel-Bleichert (PHB) i Köln.

Kranbalken tillverkades av NOHAB i Trollhättan 1968, åtta sektioner totalt, och transporterades med pråm till Göteborg.

Bockkranen stod klar 1969 och möjliggjorde montering av fartyg på uppemot 500 000 ton. Att den förklarats som byggnadsminne innebär att den inte får rivas, flyttas, byggas om eller på annat sätt förändras utan Länsstyrelsens tillstånd. Den invändiga färgsättningen i gult och grönt, som är karaktäristisk för industrikonstruktioner från 1960-talet, får inte heller ändras utan tillstånd.

Historik

År 1876 bildades Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB, som tillverkade produkter av järn och gjutgods innan fartygsproduktionen blev den helt dominerande verksamheten. På 1920-talet utökades varvet med nya bäddar och flytdockor. I januari 1969 påbörjades monteringen av bockkranen och i mitten av maj var stålkonstruktionen på plats. Efter semestern i juli 1969 togs bockkranen i bruk. Kranen var en del av en stor utbyggnad av den byggdocka som varit i drift på varvet sedan 1959. Bockkranen uppfördes som ett komplement till monteringskranarna utmed dockans sidor. Den möjliggjorde montering av fartyg på uppemot 500 000 ton. I slutet av 1970-talet hamnade varvsindustrin i en internationell kris. Oljepriserna sköt i höjden och världshandeln försvagades. År 1977 bildades Svenska varv, som övertog de svenska storvarven. Varvsepoken var över och varven lades ned.

Eriksbergskranen är en av Sveriges största bockkranar och är belägen i stadsdelen Sannegården, som är ett område längs Norra Älvstranden i Göteborg. Kranen är 80 meter hög och 1 750 ton tung. Den byggdes i Köln och installerades i Göteborg år 1969. Eriksbergskranen är en produkt av den stora varvsindustri, som var omfattande i Göteborg från 1910-talet, då Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB på allvar började producera större fartyg för både den nationella och internationella marknaden, fram till år 1979 då varvet lades ned.

År 1993 gjordes bockkranen om till utsiktsattraktion och på sommarhalvåret anordnades även bungyjump från kranen. Med sina 84 meter över havet var det Sveriges högsta plats för bungyjump.

Beskrivning

Eriksbergskranen är en nyttoanläggning där formen betingas helt av funktionen. Ursprungligen var kranen grönmålad med en betydligt diskretare färgsättning än dagens offensiva kulörer. I och med det senaste tillägget av designad belysning, har anläggningen tagit en helt ny plats i stadsrummet. Belysningen tillsammans med kranens funktionella form, dess storlek och den framträdande färgsättningen är självklara värden. Ljussättningen av kranen och dockan intill tilldelades år 2010 Award of Excellence av International Association of Lighting Designers.

Under åren som gått sedan Eriksbergsvarvet lades ned har kranen genomgått omfattande ombyggnader främst på det installationstekniska området. Två av de tre vinschmaskinerierna är demonterade tillsammans med tillhörande wire, trallor och krokar. Koppartjuvar har rensat ställverket på allt som går att sälja och dessutom vandaliserat de elektriska installationerna. Bromsmekanismerna vid framdrivningsenheterna är demonterade och kranen är numera fastsvetsad vid kranbanorna. Lejdare och gradänger längs kranbalkens utsida är demonterade liksom två husliknande tillbyggnader på toppen av kranbalken. Trots dessa ingrepp är kranens grundform tämligen välbehållen.

Värde som byggnadsminne

Det är den enda kvarvarande kranen av sitt slag i Sverige. Anläggningen är av stor betydelse både lokalt, regionalt och nationellt som en stark och framträdande symbol för den en gång världsledande och internationellt kända varvsindustrin i Göteborg. Även i ett internationellt perspektiv är Eriksbergskranen en av få bevarade kranar, som inte skrotats då varven lagts ned. Kranen vid Uddevallavarvet gick till skrot 1986 och Kockumskranen i Malmö såldes 2002 till Hyundai i Sydkorea för 1 dollar.

Trots att flera konstruktiva detaljer för driften av bockkranen har demonterats kvarstår dess ursprungliga grundform. Som bockkran betraktat tillhör Eriksbergskranen den sista generationen riktigt stora bockkranar som uppfördes vid de svenska varven och får betraktas som sällsynt redan då den uppfördes.

Som symbol, landmärke samt riktmärke i stadsbilden har bockkranen starka upplevelsevärden. Länsstyrelsen bedömer, att Eriksbergs bockkran är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde. Beslutet om byggnadsminne bidrar till de svenska miljömålen. Enligt den kulturhistoriska utredningen från 2011 var bedömningen: ”Endast kranarna vid varven i Malmö och Uddevalla var jämförbara med den här aktuella kranen, som därmed måste betraktas som sällsynt redan då den uppfördes. Eriksbergskranen symboliserar den varvstekniska utvecklingen i Göteborg och då särskilt det sista steget innan avvecklingen – att kunna bygga fartyg på upp till 500 000 ton. En anläggning av Eriksbergskranens storlek och färgsättning har ett stort lokalt värde som symbol, landmärke och orienteringspunkt. För de boende i det tidigare varvsområdet är dessutom kranen en viktig del av identiteten i den nyskapade miljön.”

Läs hela artikeln om Eriksbergs bockkran på Wikipedia.

Text: Artikeln Eriksbergs bockkran på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Nordiska sjuårskriget och Älvsborgs slott

Ett omfattande och långvarigt krig utbröt i Norden 1563 och det skulle påverka slottet och staden som då höll på att växa fram nedanför dess murar. Några befästningar fanns inte kring Älvsborgsstaden, vilken möjligen även kallades Nya Lödöse av invånarna och det fanns inte tid att uppföra några värn när beskedet kom om att danska trupper var på väg.

Dåliga vägar och regnigt väder gjorde att det tog lång tid för den danska armén att nå fram till Älvsborg. Omkring den 7 augusti år 1563 stod man i Halmstad, sju dagar senare i Varberg och först den 22 augusti började danska trupper att nå fram till Älvsborgs slott. De tunga kanoner som skulle användas vid belägringen gick inte att föra fram på land, så de transporterades ombord på 6 fartyg med en hel eskader till skydd som sändes från Köpenhamn fram till Göta älvs mynning.

Redan innan den danska armén nått fram till slottet, brände borgarna i Älvsborgsstaden sina hus och flydde in på fästningsområdet. Förutom stadens borgare flydde även många av traktens bönder till Älvsborg när danskarna närmade sig under augusti månad. Totalt fanns det omkring 700 man till fästningens försvar. Men en stor del av dem var alltså borgare och bönder utan någon egentlig erfarenhet av krig. Den militära ledningen på Älvsborg beklagade sig över att dessa var ”svåra olydige” och ”intet förfarne”. Dessa 700 försvarare ställdes mot en dansk armé på cirka 28 000 man.

Kung Fredrik beslutade att hela hären skulle delta i belägringen. Det var naturligtvis riskabelt att låta så mycket soldater slå läger. Faran att det skulle bli brist på livsmedel var uppenbar. Belägringen måste därmed klaras av snabbt för att de danska styrkorna skulle kunna nå framgång. Försvararna fick möjligheten att ge upp, men hövitsmannen på Älvsborg, Erik Kagge, avvisade det danska kravet. Någon dag senare hade det tunga belägringsartilleriet placerats på åsen sydväst om slottet. En dansk styrka erövrade och befäste Skinnareklippan nära borgens hamn och huvudingång. Inledningsvis var beskjutningen inte speciellt intensiv men efter tre dagar, den 4 september, började danskarna använda det tunga artilleriet. Beskjutningen började tidigt på morgonen och fram emot lunchtid hade de stora kanonerna lyckats rasera en del av muren åt öster. Innan danska trupper hann storma borgen valde besättningen att kapitulera. Soldaterna, borgarna och bönderna fick lämna Älvsborg men Erik Kagge och hans underbefälhavare togs som fångar till Danmark. Det var ett i det närmaste intakt slott som erövrats och krigsbytet var omfattande. I slottet fanns inte enbart kronans skatter utan också egendom, som hörde till borgarna i den rika Älvsborgsstaden samt värdeföremål från åtskilliga bondgårdar i trakten. Danskarna hittade guld, silver, kläde, salt och mycket annat innanför slottets murar. Allt detta fick greve Günther von Schwartzburg i gåva av kung Fredrik som belöning för den snabba och framgångsrika belägringen. Utöver alla dessa värdeföremål tog danskarna 148 kanoner av brons och järn, 37 skeppund krut 6 222 kanonkulor av järn och bly samt 219 av sten, 333 pilar, 400 fotanglar samt mängder av lansspetsar och pikar. I Älvsborgs hamn togs örlogsfartygen Krabaten och Svenska Jungfrun vilka omedelbart införlivades med den danska flottan.

Den främsta orsaken till att man gav upp slottet var inte brist på vapen utan berodde på att manskapet på slottet vägrade fortsätta striden. Många i besättningen utgjordes av borgare och bönder och det är inte märkligt att deras motståndsvilja sviktade när de utsattes för tung artilleribeskjutning. När slutligen delar av försvarsverken rasade fruktade de för sina liv. Domen mot Erik Kagge blev hård. Han fick avträda alla sina egendomar och blev dömd till döden efter kriget.

Danskarna var först något förvånade över hur lätt man tagit fästningen. ”Vi vilja hoppas att om de andre svenskarne icke äro värre eller manligare tänka stå än dessa, bliver all ting godt”.

Återuppbyggnadsarbetet inleddes omedelbart under den danske kommendanten Jörgen Rantzaus ledning. Material och hantverkare skickades till Älvsborg för att inleda reparationsarbetena. Kvar utanför Älvsborg stod det danska härlägret. Många soldater hade drabbats av rödsot och alla plågades av svår livsmedelsbrist. Först den 18 september fick hären order om att bryta upp och bege sig tillbaka till Skåne.

Mot slutet av följande år inledde en svensk styrka en belägring av Älvsborg för att återerövra slottet. Denna styrka var inte alls av samma storlek som den danska ett år tidigare, men man lyckades omringa fästningen och hoppades på att kunna svälta ut den danska besättningen. Ännu efter tre månaders belägring hade försvararna inte visat några tecken på att ge upp. Styrkan utanför Älvsborg berövades alla tyngre vapen, då det ansågs viktigare att erövra det starka fästet Bohus. Anfallet mot Bohus misslyckades och man återförde vapen och manskap till belägringen av Älvsborg. Gång på gång lyckades svenskarna slå tillbaka danska undsättningsförsök som kom både över havet och på land. Efter nära fem månaders belägring var försvararna nära att ge upp. De fick då oväntad hjälp från den svenske kungen, som hade tröttnat på den resultatlösa belägringen. Han beslutade sig för att satsa allt på ett nytt anfall mot Bohus. Belägringen av Älvsborg hävdes under första halvan av april månad år 1564. Det innebar att försvararna av slottet kunde få in proviant. Det behövdes för svenska styrkor, som återigen misslyckats med att erövra Bohus återkom och återupptog belägringen under början av maj.

I Danmark pågick samtidigt planeringen för att häva belägringen av Älvsborg. Det tog hela vintern 1564-65 innan man fått tillräckligt med material och pengar att kunna inleda ett nytt fälttåg. I maj månad år 1565 samlades kring 9 000 danska soldater i Halmstad och började marschera norrut på dåliga vägar. Det dröjde till mitten av juni, innan man nådde fram till trakten av Älvsborg. När denna stora danska styrka närmades sig hävde svenskarna belägringen och drog sig tillbaka till Lerum där det fanns möjlighet att försvara sig mot fienden. Den svårframkomliga terrängen gjorde att man med mindre styrkor framgångsrikt kunde försvara sig mot numerärt överlägsna motståndare.

Det danska lägret upprättades på Gullbergs äng. Nästan omedelbart uppstod problem med livsmedelsförsörjningen. Danska rapporter berättar att cirka 300 knektar dött av hunger och man begärde att fartyg med förnödenheter skulle skickas till området. På andra sidan bergspassen i Lerum fanns vid samma tid omkring svenska 10 000 soldater. Även dessa led brist på livsmedel, dessutom härjade sjukdomar svårt bland trupperna. Detta gjorde att ställningarna vid Lerum övergavs redan under juli månad.

Under tiden hade danskarna fått proviant och förstärkningar, så de utnyttjade omedelbart tillfället att rycka fram mot Ale och Flundre härader och där bränna gårdar och plundra. Den svenska armén härjade samtidigt i Marks härad.

Området kring Älvsborg drabbades mycket hårt av dessa strider. I Sävedals och Askims härader samt Angereds socken brändes 329 gårdar, 37 halva gårdar och 10 torp. Knappt 70 gårdar (eller 20 procent) lyckades klara sig undan förödelse i samband med kriget. Allt jordbruk måste ha avstannat och gjort det allt mer omöjligt att försörja en armé i området. Vilka förhållanden den hemlösa bondebefolkningen levde under kan vi knappast föreställa oss.

Prövningarna för områdets befolkning var inte över i och med denna våldsamma ödeläggelse. Redan följande år gjordes ett nytt försök av svenska styrkor att återerövra Älvsborg. Under två månader belägrade flera tusen svenska soldater slottet. De tvingades till slut att bryta belägringen dels på grund av brist på livsmedel dels för att danska förstärkningar var i antågande. Slaget mellan svenskar och danskar böljade fram och tillbaka utmed Göta älvs dalgång samt i dalgångarna upp mot Lerum och Alingsås. Området med utbrända gårdar och ödelagda jordbruksmarker blev allt större under år 1566. Till slut blev den svenska armén kraftigt decimerad och försvagad och tvingades att ge upp. Danskarna började då omedelbart att lägga upp nya lager vid Älvsborg och drog bort större delen av armén från slottet. Kvar lämnades knappt tusen soldater.

Den nya danska befälhavaren på slottet, Jens Kaas, inledde omedelbart nya byggnadsprojekt. Han beordrade bönderna på Hisingen, både de f.d. svenska socknarna Lundby och Tuve samt bönderna i Björlanda, Torslanda, Fotö, Öckerö, Hönö, Hälsö, Björkö och Grötö att arbeta och föra material till fästningen. Troligen hade detta område klarat sig relativt oskatt undan konflikten och det var därför lämpligt att begära dagsverken från Hisingen och norra skärgårdens bönder.

Problemen vid slottet var många år 1567 till 1569. Den danske befälhavaren hade inte tillräckligt med pengar att betala sina trupper och garnisonen var nära myteri. Skattkammaren vid slottet i Marstrand tömdes gång på gång för att betala Älvsborgs knektar. Dessutom var det fortsatt svårt att skaffa fram livsmedel. Slottets garnison fick till stor del lita till fartyg, som levererade kött och spannmål från Danmark samt sill från Marstrand.

Efter några år av relativt lugn vid älvmynningen återkom svenska styrkor år 1570. Deras uppgift var att befästa Gullbergsklippan och på så sätt försvaga Älvsborg. Arbetet på denna nya befästning kom inte speciellt långt innan freden i Stettin den 13 december 1570 avslutade kriget. Sverige återfick Älvsborg och området däromkring mot att man betalade 150 000 riksdaler. Hälften av detta belopp skulle betalas den 7 juni 1571 då slottet skulle återlämnas. Men det var inte lätt att samla in 75 000 riksdaler till utsatt datum. Överlämnande fick vänta tills den 24 juli, då Bengt Bengtsson Gylta tog emot Älvsborg slott.[1]

[1] Berg, W., Elfsborgs slott. s. 153-187.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Elfsborgs slott omkring 1559.

Referens

Berg, Wilhelm, Gamla Elfsborg., Stockholm, 1882


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Veckans artikel: Kvarteret Furan

Kvarteret Furan i Vasastaden.

Kvarteret Furan med adress Viktoriagatan 15 i Vasastaden i Göteborg har fastighetsbeteckningen Vasastaden 12:8. Byggnaden ritades av arkitekten Carl Fredrik Ebeling och uppfördes 1893 av byggmästarfirman Ullgren & Friman.[1]Kvarteret Furan är byggnadsminne sedan den 27 oktober 1998.

Beskrivning

Kvarteret Furans nedre del, omgiven av slutna stenstadskvarter i öster och väster samt esplanaden Vasagatan i norr, har trots inslag av större nybyggnader från 1950- respektive 1970-talet en bebyggelsestruktur, som är välbevarad sedan 1890-talet. Väsentliga identitetsskapande komponenter i stadsbilden i Viktoriagatans perspekliv från korsningen med Vasagatan utgör de sammanbyggda Hedlundska husen Viktoriagatan 11 med ”Tomtehuset”, Viktoriagatan 15 samt tvillinghusen 15A och 15B. Samtliga har bibehållna förgårdar med originalstaket och planteringar.

Fastigheten Vasastaden 12:8 är genom anläggningssättet och den arkitektoniska utformningen med 35 lägenheter anpassad till kvarterets ursprungliga karaktär av villaområde. Den är numera ett av de sista och bäst bevarade exemplen på hyreshus av sten i ”villastil” från 1800-talets slut. Denna särpräglade typ av bostadsbyggande var tidigare väl representerad i flera stadsdelar utanför Vallgraven där utbyggnaden var intensiv under perioden 1870–1910.

Historik

I planen från 1866, för stadens utvidgning, avsattes bland annat ”Annebergskvarteret” – runt det så kallade Bolanderska berget – till villastad. Detta område tillhörde tidigare ägorna till landeriet Anneberg söder om Vasagatan. I enlighet med planens intentioner anlades 1878–81 den pittoreska ”Tjänstemannastaden” med trävillor i Föreningsgatans kuperade terräng.

Området vann stort erkännande, inte minst utomlands. Annebergskvarterens nordöstra del i nuvarande kvarteret Furan – mot Vasagatan och Viktoriagatan – ligger granne med kvarteren i stenstaden. Här uppfördes under 1880- och 90-talen större villor eller fritt liggande bostadshus med fyra eller fem våningar av sten. Effekten av den ökade exploateringen mildrades något av trädgårdarna och den framskymtande naturen innanför bebyggelsen.

Fastigheten Vasastaden 12:8 tillkom genom delning av en större villatomt. Vid tomtindelningen reglerade staden i sina villkor för byggandet av de två fritt liggande byggnadskomplexen. Den påkostade stenvillan från 1876 med parkliknande trädgård fick lämna plats åt tre hyreshus i fem våningar – Viktoriagatan 15A och 15B uppfördes som ett dubbelhus. Byggmästare Ernst Friman uppförde 1893 den aktuella byggnaden på tomten nummer 87 i 13:e roten.

Byggherren drev sedan 1885 firman Ullgren & Friman efter kompanjonen J.A. Ullgrens död. Firman var en av Göteborgs mest välrenommerade i byggnadsbranschen med specialitet på förnäma stenhus. Ernst Friman bör vid byggnadstillfället ha nått toppen av sin karriär och sparade varken möda eller kostnader för att få en högkvalitativ slutprodukt med hjälp av den ansedde arkitekten Carl Fredrik Ebeling.

Läget vid foten av ”Bolanderska berget” var troligen ett av de mest exklusiva utanför Vallgraven. Viktoriagatan 15 låg granne med stadens förnämsta villor där bland andra några tjänstemän i hög ställning hade sina bostäder, exempelvis stadsarkitekt Victor von Gegerfelt, arkitekt Hans Hedlund och rådman F.M. Colliander.

Läs hela artikeln om Kvarteret Furan på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Furan på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Vogler [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Fuskbyggen och eld farliga hus

”Genom slav såväl å hrr byggmästares sida som af vederbörande besiktningsmän och stadens byggnadsnämnd hafva på senaste tiden uppförts flera hus så bristfälligt att stor eldfara förelegat.

I strid mot byggnadsordningens föreskrifter hafva träbjelkar utan några fodermurar dragits omedelbart intill skor­stenspipor, med påföljd att hotande eldsvådetillbud uppstått. I höst ha två sådana fall inträffat.

I ett af dessa fall kan tyvärr lagens arm ej träffa den försumlige byggmästa­ren, enär han för mer än tio år sedan sålt huset, hvadan prescriptionstiden för åtal mot honom redan är ute.

I denna vecka yppade sig ett hotande tillbud till eldsvåda i huset n:r 7 vid Vasagatan (rättelse i följande dags tidning, skall vara nr 7 vid Vasaplatsen), för ett år sedan uppfördt af byggmästare O. A. Burman. Elden släck­tes raskt af brandmästaren och ett par brandkarlar. Skorstensfejaremästare Johansson, som äfven eftertelefonerades, undersökte noggrannt skorstenspipan och fann då bjelkarna utan fodermurar. Un­der soteld skulle lätt nog eld kunna på en gång utbryta i husets alla våningar på grund af detta byggmästarens oförlåt­liga slarf.

Poliskammaren har nu förordnat om extra brandsyn och anmält saken för byggnadsnämnden.

Under den lifliga byggnadsverksamhet som nu är rådande är en noggrann till­syn från vederbörandes sida i högsta grad af nöden.

Hrr byggmästare uppföra på spekula­tion med svindlande fart väldiga palats, å hvilka mureriarbetarne ha ackordsar­bete, Är tillsynen här bristfällig, blir arbetet också därefter.

Vi skola återkomma till ämnet.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 oktober 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Sträckningsbild Vasagatan sett från Kungsportsavenyn.

Veckans artikel: Olsonska gården

Olsonska gården i Majorna.

Olsonska gården ligger vid Allmänna Vägen 48, Mariebergsgatan 1 och Tellgrensgatan 1 i stadsdelen Majornas 2:a rote i Göteborg. Gården är den sista bevarade av de större handels- och hantverkargårdar, som var vanliga i Majorna under 1700- och 1800-talen.

Olsonska gården är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 9 december 1986. Det stora värdet ligger både i att gårdskomplexet är det enda bevarade i sin art och att byggnaderna är mycket välbevarade. Byggnaderna anknyter väl till Majornas sjöfartstraditioner.

Historik

Ursprungligen hette gården Marieberg vid Mariebergsgatan – namngiven 1803. År 1857 inköptes fastigheten av sjökaptenen Benjamin Olson, som skötte sin rederirörelse härifrån och gav gården dess nuvarande namn och utseende. Den Olsonska skeppsredargården är numera den sista kvarvarande borgargården i Majorna. Anläggningens äldsta del består av en sillsalteribyggnad från 1700-talet, som flyttades hit och byggdes om till bostadshus 1792.

I början av 1800-talet bodde församlingens klockare här. Enligt traditionen användes vinden som gudstjänstlokal under tiden Carl Johans kyrka byggdes. Benjamin Olson lämnade sjön och startade istället skeppsrederi. Bostad och kontor inreddes i huset. Sonen John E. Olson fortsatte och utvidgade verksamheten och blev vår siste store redare med segelfartyg.

Bostadshuset i två våningar mot Allmänna Vägen, byggt före 1790, förhöjdes 1868 och förlängdes dessutom med en tvåvåningsdel vid Tellgrensgatan. Det sammanbyggdes då med ett äldre envåningshus mot Mariebergsgatan. Samtidigt tillkom troligen de båda trapphusen mot gården och det med vedbodlängan sammanhängande avträdet med två avdelningar – den ena för herrskapet och den andra för tjänstefolket.

Vid en ombyggnad 1983–84 ersattes den svårt förfallna vedbodlängan av en ny ekonomibyggnad med i princip samma utseende, men avträdet är bevarat. Byggnadens exteriör, som i stort sett är oförändrad sedan 1870-talet, har ljust gulmålad lockpanel och gråfärgad putsad stensockel. Taken är täckta med tegel utom trapphusen, som har plåttak. I flera bostadslägenheter finns välbevarad fast inredning. Gårdskomplexet byggdes om med hjälp av tilläggslån, som beslutades i samråd med Riksantikvarieämbetet och Göteborgs historiska museum.

Beskrivning

Olsonska gården består av ett oregelbundet byggnadskomplex av trä med anor från 1700-talet, bestående av bostadshus och ekonomibyggnader kring en nästan helt sluten kullerstensbelagd gård, dominerad av tre åldriga kastanjer. I äldre tid omgavs huset mot Allmänna Vägen och Tellgrensgatan av en trädplanterad förgård. Olssonska gården består av ett vinkelbyggt bostadshus i två våningar, en envåningsdel med bostadsrum, tidigare brygghus och en uthuslänga sammanbyggd med ett dass. Mitt på gården står tre stora kastanjeträd. Mot Allmänna vägen och Tellgrensvägen finns det förträdgårdar.

I lägenheterna finns ett par stora spisar och dörrar från 1700-talet liksom kakelugnar och stuckatur bevarade från 1800-talet. Mest intressant är vinden, där väggarna är dekorerade huvudsakligen i blått på omålat mörknat trä. Långa farstun i huvudentrén är utsmyckad med skepp och emblem. Målningarna gjordes av Svea Olson – dotter till John E. Olson – teckningslärare vid Slöjdföreningen.

Läs hela artikeln om Olsonska gården på Wikipedia.

Text: Artikeln Olsonska gården på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Rickard Dahlén [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons