Gustav Adolfs statyn på torget med samma namn i Göteborg är troligen bekant för de flesta Göteborgare. Kanske har de som passerar förbi en åtminstone vag uppfattning om att det är en staty över kungen som signerade stadens privilegier och därmed ”grundade” staden. Kanske tänker någon på ett dimmigt slagfält där kungens liv avslutades. Men det är inte bara människan bakom statyn som kan vara intressant, i fallet med denna staty så är dess tillkomst och resa till Göteborg minst lika spännande. Göteborgskildraren Fröding jämförde med en saga från antiken ”Gustav Adolf stodens tillkommelse till Göteborg är en sorts odyssé, som räcker nära lika lång tid som den grekiske hjältens färd från Troja till Ithaka”.[1]

Det hände mycket i Göteborg under 1840-talet, ”gamla ruskiga vallar hafva blifvit nedrifne”, gatorna hade försetts med sten och trottoarer, trädgårdsanläggningar och parker med promenadplatser anlades. Dessutom beslutade Magistraten 1845 i samråd med Drätselkommissionen och stadens femtio Äldste att en kolossal staty i brons av stadens grundare skulle beställas. Kostnaderna beräknades till 25 000 riksdaler riksgälds vilket man hoppades kunna få ihop via en insamling.[2] Det skulle motsvara 2 043 198 SEK mätt med konsumentprisindex. Det är dock ett mycket ungefärligt mått att använda sig av, ett helt annat värde får man mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare, 7 4625 309 SEK.[3]

Insamlingen gick över förväntan och under de två första dagarna hade 5 000 riksdaler banco skänkts till projektets genomförande. De donerade beloppen varierade mellan 100 och 500.[4]

Förutom ekonomiska resurser behövdes givetvis även en kunnig konstnär som skulle kunna förverkliga projektet. Valet föll på göteborgsskulptören Bengt Erland Fogelberg som hade stor erfarenhet av liknande projekt.[5] Under början av oktober 1845 hyllades Fogelbeg vid en middag arrangerad av konst- och slöjdföreningen i frimurarsamhällets lokal. I samband med festen skrevs också kontrakt med Fogelberg som skulle få 2 500 riksdaler Hamburger banko i lön för sitt arbete. Statyn skulle bli 5 ¾ alnar hög istället för de 6 alnar som tidigare var beslutat. Modellen skulle vara klar före 1846 års slut och gjutningen klar före 1847 års utgång. I samband med kontraktsskrivningen talades det om att gjutningen skulle ske i Paris eller München.[6]

Men projektet kom inte att hålla den överenskomna tidplanen. I september 1847 meddelades att Fogelberg endast gjort upp med fransmannen herr E. Gonon om gjutningen av statyn, som skulle utföras i Rom. I Sverige hade herr G. Lundberg tillfrågats när det gällde konstruktionen av fundamentet av hård carrarmarmor som skulle fraktas till Göteborg från Livorno. Trappstegen skulle bestå av grantiblock från det mer närbelägna Flatholmen vid Lysekil.[7]

Dramatiken ute i Europa 1848 skulle komma att påverka gjutningen av statyn. Pengarna till gjutaren Gonon i Rom kom aldrig från revolutionens Paris. Vaxmodellen var klar och sommaren närmade sig med höga temperaturer, vilket är mindre bra för en vaxmodell. Det krävdes att modellen skulle konserveras och Fogelberg ordnade medel till en skyddande lerform. Gonon fick sin försörjning som anställd gjutare under Fogelberg och metallen hade köpts i Livorno.[8] Därefter gick nog många göteborgare, inte minst de som skänkt pengar, och undrade hur det gick med projektet. Först under slutet av september 1849 fick stadens invånare nya besked och det var inte några goda nyheter.

Förutom revolutionen i Frankrike hade det även utbrutit krig i Italien, som ännu vid denna tid inte var en enad nation. Modellen av statyn kunde därför inte skickas till München. Den koppar som hade köpts i Livorno hade gått fel. Gjutugnens material var inte tillräckligt eldfast och för att klara smältningen fick den utföras i flera tidsödande steg. Mitt under denna process proklamerades den Romerska republiken som fick Frankrike att ingripa militärt. All metall i Italien köptes upp för att tillverka kanoner medan en fransk armékår marscherade mot Rom. Gjuteriet och modellen av stadens grundare hamnade mitt i konflikten då Rom belägrades. Byggnaderna närmast gjuteriet sprängdes av minor och det var stor risk att modellen skulle skadas. All metall skulle beslagtagas av den nya republiken men Fogelberg lyckades med hjälp av danska konsulatet rädda det lager som fanns i gjuteriet. Även om metallen hade räddats hade Fogelberg mer eller mindre gett upp hoppet om att kunna slutföra arbetet. Han fruktade att alla skakningar till följd av sprängningar och beskjutningar skulle ha skadat de finare delarna hos modellen. Belägringen pågick i två månader och under den tiden utsattes gjutaren Gonon för fara både genom fransk beskjutning och av risken att italienarna skulle betrakta honom som spion, han var trotts allt fransman.[9]

När freden återvände gjorde Fogelberg ett sista försök att fullfölja gjutningen. Han köpte därför kostbar metall och skred till verket. Under gjutningen uppstod misstänkta förändringar och det visade sig att statyn fått en del skador på huvudet, hatten och kappan. Mycket arbete återstod.[10] Åter fick Göteborgs invånare ge sig till tåls, först i oktober 1851 kom beskedet att statyn hade gjutits med framgång den 12 oktober och det uppgavs att ”modellering som till sjelfva gjutningen, är ett af vår tids förnämsta och mest fulländade konstverk”.[11] Gjutningen hade ägt rum vid kungliga gjuteriet i München och där väckte den stort intresse. Statyn visade nu offentligt för första gången och uppemot 20 000 människor vallfärdade till gjuteriet för att få se statyn innan den skulle skickas till Göteborg. Efter inpackning skickades statyn på järnväg till Hamburg där den lastades ombord på Göteborgs skonerten Hoppet som den 11 november 1851 skulle avsegla mot Göteborg.[12]

Men färden över mot Göteborg skulle visa sig vara olycksdrabbad. ”Gårdagsposten medför den högst obehagliga notisen, att det fartyg, som skulle hitföra Gustaf Adolphs staty förolyckats” fick göteborgarna veta den 26 november 1851. Skonerten Hoppet hade den 20 november strandat på östsidan av Sandön, Helgoland. Fartyget fylldes med vatten men besättning och passagerare räddades. Det fanns hopp om att kunna bärga lasten, däribland statyn.[13] Skonerten Hoppets skrov slogs de följande dagarna sönder i en storm och statyn låg begravd i sanden, en bärgning planerades så snart stormen hade avtagit.[14]

När statyn befriats från sanden konstaterades det att en av hattfjädrarna hade skadats liksom ett finger och spetsen på värjan var avbruten. Hela statyn fick hjälpligt konserveras innan den såldes på auktion.[15] Köparna kom från Hamburg men det blev otänkbart att sätta upp statyn i staden då stadens allierade Österrike inte tyckte om hyllningar till den svenske kungen. Det blev istället staden Bremens företrädare som köpte statyn.[16] Den som idag besöker Bremen hittar inte några spår av statyn. Den monterades ned den 12 juni 1942 för att metallen skulle användas i industriproduktionen under kriget. Själva sockeln stod kvar ytterligare några år innan även den försvann kort efter freden 1945.[17]

När statyn sålts tvingades Göteborg att beställa en ny staty, från samma gjuteri som framställt den första. Modellen fanns kvar i oskadat skick vilket gjorde det relativt enkelt att få en ny ”kopia”. Denna gång gick gjutning och transport utan några problem och den 18 november 1854 var det dags att avtäcka ”Gustaf Adolfs bildstod” på torget med samma namn.[18]

Det var en storslagen tillställning när statyn skulle avtäckas. ”Göteheborgs stad gör sällan något tillhälften, och skyr inga kostnader, när det gäller att representera kommunen”, skrev Post- och inrikes tidningar. Men allt gick inte enligt stadens önskemål, kungen hade inte möjlighet att närvara. Istället hade tronföljaren rest till Göteborg, en resa som lär ha varit både lång och besvärlig. Vi måste minnas att vägarna inte höll dagens standard och att järnvägarna ännu inte var byggda. Att resa med fartyg erbjöd också vissa utmaningar ifall höstvädret var ostadigt. Den militära närvaron i staden denna dag var betydande. Representanter från alla regementen som deltagit i Gustav den andre Adolfs fälttåg fick vara med vid avtäckningen av statyn, representerade av 12 man från vart och ett. Statyn skildrades enligt följande. ”Monumentet omgifves av fyra rikt ornerade, stora kandelabrar af bronz, gjutna vid Ginspong efter Fogelbergs egen modell. Kungens bild är sex alnar hög. Han är klädd i sin vanliga kosym, uti kyller, stöflar och hatt med fjäderbuske, samt den korta kappan kastad öfver axlarne, och hela kostymen historiskt sann, ända in i sina minsta detaljer. Bredvid honom står stadens vapen, på en sköld, stödd emot en gränssten, å hvilken läses bokstafven E, till betecknande af namnet å den f.d. skog, Ekelanda kronopark, på hvilken staden nu ligger, och af hvilken ännu en lemning finnes qvar, kallad »Slottsskogen». Konungen är framställd i det ögonblick han, stående på Otterhälleberget, pekande med högra handen, bestämmer hvar staden skall läggas. Han var vid denna tid blott 26 år gammal och synes alltså här af mer smärt figur, än öfriga bilder, vi af honom ega.”[19]

Även Fogelberg var med vid avtäckningen och det skulle visa sig att detta också blev hans sista staty. När han lämnat Göteborg och återvänt till Triest insjuknade han och avled. Han ligger ännu begravd på Östra begravningsplatsen i Göteborg.[20]

---

Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

---

Internet

Historia.se

Svenskt biografiskt lexikon.

Wikipedia

Litteratur

Fröding, H. (1924). Berättelser ur Göteborgs historia [5] Under nyare tiden. Göteborg.

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Post- och inrikes tidningar

Noter

[1] Fröding 1924, s. 371.

[2] GHT 1845-06-06.

[3] Enligt historia.se (Hämtat 2020-01-18)

[4] GHT 1845-06-11.

[5] Bengt E Fogelberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14284, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Melin), hämtad 2020-01-18.

[6] GHT 1845-10-09 och 1845-10-10.

[7] GHT 1847-09-24.

[8] GHT 1848-12-22.

[9] GHT 1849-09-27.

[10] GHT 1849-09-27, Post- och inrikes tidningar 1849-10-02.

[11] GHT 1851-10-27.

[12] GHT 1851-11-21.

[13] GHT 1851-11-26.

[14] GHT 1851-11-29.

[15] GHT 1852-06-02.

[16] GHT 1854-11-21.

[17] https://de.wikipedia.org/wiki/Liste_der_Denkmale_und_Standbilder_der_Stadt_Bremen#Gustav-Adolf-Denkmal (Hämtat 2020-01-19)

[18] GHT 1852-07-24, GHT 1854-11-18, GHT 1854-11-21,

[19] Post- och inrikes tidningar 1854-11-18.

[20] Fröding 1924, s. 375-76.

”Göteborg, tisdag. Greve Folke Bernadotte hade på tisdagen konferenser angående krigsfångeutväxlingen över Göteborg med överkommendanten i Göteborg, general major Malmberg, och chefen för Västkustens marindistrikt, kommendör Björklund.

Vidare närvoro representanter för Göteborgs stad och polisen med polismästare Fontell i spetsen, järnvägsmyndigheterna, Svenska Amerika Linien och engelska fartyget Arundel Castles rederi samt pressen.

Det svenska lasarettsfartyget Prins Carl anländer på onsdagsmorgonen och går in till Masthuggskajen. Fartyget skall tjäna som logement för en del av den personal, som skall utväxlas från Gripsholm. Detta fartyg är ett dygn försenat och beräknas anlända till Göteborg kl. 14 på torsdagen. Det går in till frihamnen, icke till Stigbergskajen som tidigare planerats.

Prinsessan Sibylla väntas till Göteborg kl. 22.25 på onsdagskvällen och skall följande dag göra besök ombord på de tre i utväxlingen deltagande fartygen, Gripsholm, Drottningholm och Arundel Castle, av vilka de två sistnämnda anländer på torsdagen. Hon besöker vidare lasarettståget ”C”, som blir det första som avgår från Göteborg, kl. 20.45 på torsdagen. Prins Carl kommer till Göteborg samma kväll och prins Gustaf Adolf på morgonen följande dag.

Ett av de på fredagen anländande tågen från Trelleborg, som bl.a. medför 860 friska krigsfångar, framföres till Sävenäs rangerbangård. Passagerarna omhändertagas där av bl.a. socialtjänsten på polisens luftskyddsavdelning och militära myndigheter. De inkvarteras vid Göta artilleriregemente, Göteborgs luftvärnskår, Älvsborgs kustartilleriregemente och utrymningskommissionens Delsjöförläggning samt på Hallandsbolagets ångare Svanen. Spårvägsstyrelsen sköter transporterna med bussar. Vid Delsjöförläggningen skall frälsningsarmén sköta förplägnaden.

Den personal, som skall utväxlas, uppgår enligt de senast lämnade uppgifterna till 5179, därav 2834 från Tyskland och 2345 från de allierade.” (Ur: Svenska Dagbladet 6 september 1944)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från filmen ”Krigsfångeutväxling – Sårade tyska och allierade krigsfångar utväxlas genom Röda korsets förmedling”, klicka på länken för att se filmen via Filmarkivet.se

I maj månad 1900 diskuterades det hur de militära anläggningarna på Kungshöjd skulle användas i framtiden när försvarsmakten flyttade ut från centrum. Skulle detta område kunna bli Göteborgs nöjescentrum, ett Tivoli likt det i Köpenhamn?

”Kungshöjdens Tivoli. De ritningar till ett kombineradt teater- och konsertpalats m. m. å Kungshöjden, Lilla Otterhällan, hvilka utförts af arkitekt Hj. Cornilsen och som af polismästaren förevisades vid det förut omtalade mötet å Börsen i tisdags samt af oss i går närmare omnämndes, äro från och med i dag utställda i Wettergren & Kerbers bokhandelsfönster vid Södra Hamngatan. En plankarta öfver hur man tänkt sig .Kungshöjdens planering för det tilltänkta ; nya ändamålet finnes äfven utstäld på samma ställe.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 10 maj 1900)

I samma tidning fanns den 9:e maj en längre beskrivning av det föreslagna projektet.

”Lilla Otterhällan i ny skepnad. Som vi i går omnämnde voro vid det möte, som styrelsen för Göteborgs orkesterkassa till i måndags utlyst, ritningar framlagda öfver ett projekt att å Lilla Otterhällan anlägga ett storartadt förlustelseetablissement à la Tivoli i Köpenhamn.

Ritningarna, som äro uppgjorda af arkitekt Hj. Cornilsen, visa en mycket tilltalande bild af den gamla arsenalsbyggnaden. Den skulle i sitt förändrade skick rymma i midten en stor cirkus med platser för omkring 3,000 personer och omgifvas på ena sidan af en konsertsal, rymmande omkring 1,800 personer, och på andra sidan af en folkteater med platser för omkring 1,200 personer. I källarvåningen har man tänkt sig ett akvarium ordnadt.

Platsen utanför skulle omskapas till en folkpark, där de besökande skulle erbjudas olika förströelser. Så skulle t. es. anordnas en djurgård, en kägelbana, en dansplan, en ballong captive m. m., hvarjemte ett utsiktstorn skulle byggas strax vid den höga vallen åt Rosenlund. Bergsluttningarna skulle vackert terrasseras och planteras och fyra stora uppfartsvägar anordnas.

Idén är ju ganska storartad — kanske allt för storartad för Lilla London— och utförandet skulle nog draga betydliga summor, men det är ju alls icke omöjligt att saken i sinom tid kommer att ^”go from sounds to things^”.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 9 maj 1900)

Nöjesanläggningen på Kungshöjden kom att ingå när en beredning kring byggandet av en konsertbyggnad utreddes. Deras slutsats kring projektet blev 1901 att ”projektet att omdana Lilla Otterhällan till ett Tivoli med lokaler äfven för musik och sång har ansetts vara så godt som outförbart”. (Göteborgs Aftonblad 11 april 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta:Arsenalen, Tyghuset, fr. s. år 1900.

[Tidigare publicerad på Göteborgs historia]

Utställningar av olika slag blev allt vanligare under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En del var världsutställningar eller utställningar som belyste jordbruk eller industri medan andra riktade fokus mot regioner. Ett exempel på det senare är öppnandet av Baltiska utställningen i Malmö i maj månad 1914. När den konservativa tidningen Göteborgs Morgonpost berättade om utställningen i Malmö avslutas artikeln med följande stycke.

”Vi kunna ej lägga pennan, innan vi i detta sammanhang riktat den frågan till dem det vederbör i vår stad: När får Göteborg sin nästa utställning? Det är i år 23 år sedan landets industri stämde möte här. Den utställningen var allo lyckad och ej blott svenska näringar utan äfven samhället till fromma. Må de män, som här ha att taga initiativ, äfven göra det, och det snart. Ty förarbetena kräfva lång tid.

År 1919, då Göteborg firar sitt 300-årsjubileum synes vara särdeles lämpligt för en större utställning”.[1]

Det visar sig vid en närmare granskning att det fanns utställningsplaner redan 1909, men då inte kopplade till 300 års minnet av stadens grundläggning. Det var grosshandlare Erik Lundqvist, direktör Waldemar Zachrisson, redaktör Carl Ramberg, museiintendenten A. Romdahl och kamrer Jacob Hyberg som agerade för att få en utställning till Göteborg. Det var de två förstnämnda herrarna som hade tagit initiativet ”för att ventilera uppkommen fråga rörande en allmän svensk industri-, konstindustri- och konstutställning i Göteborg”. Man tänkte sig att ansöka hos K.m:t om statsbidrag och från stadsfullmäktige i Göteborg om garantibidrag. Det planerades ett lotteri med 100 000 lotter à 1 krona samt tombola på utställningsområdet. Det skulle bli en arbetande utställning där besökarna skulle få se hur tillverkningen av olika varor går till. Men det fanns även en historisk del i den tänka utställningen där ”Gamla Göteborg” skulle uppföras, Skansen Lejonet skulle bli utställningslokal för stadens historiska minnen. En speciell dag skulle ägnas å svensk-amerikanare, men även mer långväga besökare skulle lockas till utställningen, både från svenska Norrland och från Afrika. Som kontrast till ”Gamla Göteborg” skulle det även finnas ett ”nya Göteborg” där en modern stadsplan skulle visas upp och besökarna skulle få se alla nya moderna hygieniska resurser och utformningar av moderna lägenheter. Kulmen skulle möjligen ha blivit uppvisandet av det senaste i transportväg, ett luftskepp. Tänkta områden för denna stora utställning var Gullbergsvassområdet eller Katrinedalsområdet.

Arkitekterna Ericson och Bjerke upprättade konceptritningar och situationsplan samt skisser över utställningen. Men ekonomin försämrades under 1909 och det ansågs inte lämpligt att fortsätta driva frågan utan den fick vila.[2]

Utställningen i Malmö fick stadens affärsmän att börja intressera sig för frågan då det gav en ”dunderpuff” åt affärslivet. Åter uttalade sig mannen som varit drivande i förslaget från 1909, Erik Lundqvist, han ansåg att en utställning i Göteborg var en ”lifssak för stadens utveckling”. Göteborg, ansåg man, låg bra till för en utställning med sitt läge i hjärtat av Sverige och vid västerhavet samt med ”bekväma järnvägs- och ångbåtsförbindelser åt alla håll”. Var utställningen skulle hållas var diffust. Kanske på Hisingen alldeles invid hamnen eller på den så kallade Levgrenska ängen, eller rättare sagt ett 40 tunnland stort område mellan Skånegatan och Mölndalsån, det senare ansågs lämpligt då det fanns spårvagnsförbindelser i närområdet som enkelt skulle kunna byggas ut till utställningsfältet. Utställningen, menade herr Lundqvist, skulle kunna förenas med en byggnadsutställning. I dessa planer var arkitekt Arvid Bjerke delaktig.[3]

Waldemar Zachrisson var fortsatt varm anhängare av en utställning och han uttalade sig för Göteborgs Morgonpost våren 1914. Det är en intressant text som visar hur en affärsman kunde se på staden och dess plats i världen månaderna före första världskrigets utbrott. Lägg speciellt märke till hur starkt han betonar den ryska marknadens betydelse:

”Tillfölje Eder anmodan vill jag med nöje meddela min åsikt om en utställning i Göteborg 1919.

En stor industri- och konstutställning skulle utan tvifvel vara af den största betydelse för vår stad, hvars utveckling i flera afseenden blefve gynnsamt påverkad häraf. Ja, en utställning skulle helt säkert åstadkomma en allmän uppryckning af samhället, dess affärslif, byggnadsverksamhet m.m., och frågor, som tagit decennier utan att närma sig sin lösning, skulle med ett slag blifva ordnade. Jag är visserligen icke så djärf, att jag tänker mig ett nytt, värdigt rådhus vid Gustaf Adolfs torg, som jag anser att vi för länge sedan borde hafva haft, färdigt så hastigt som möjligt till 1919, ehuruväl det ingalunda vore omöjligt men den mycket omtalade och omskrifna teaterfrågan måste till utställningen hafva brakts ur världen, t.ex. genom bildandet af ett aktiebolag, hvilket byggde en alldeles ny teater, eller också att ett konsortium af intresserade män öfvertoge Stora teatern, som dock har det för en teater tänkbart bästa läget, och läte byggnaden ut- och invändigt genomgå en nödvändig omgestaltning. Ett tredje alternativ är en kommunal teater, hvartill medel anslås af stadsfullmäktige. Till 1919 borde det nya posthuset gifvetvis vara färdigt, saltvattenbadhuset, ett nytt Henriksberg, hvarifrån vi och resande främlingar finge tillfälle att beundra det storslagna hamnpanoramat, m.m, m.m.

Äfven den enskilda byggnadsverksamheten torde sporras i hög grad, på det att vår stad komme att te sig i det ståtligaste skick. I detta afseende såg man vid utställningen i Gefle, huru staden hade genomgått en grundlig ”opvaskelse”, och Malmö stad har till utställningen gjort storverk, såsom Hamngatans utvidgning och alla de nya, vackra broarnes tillkomst m.m.

Man har här hemma talat om utställningar som något föråldrat, någonting som borde läggas bort o.d., men detta tal ”håller icke streck”, ty lika litet som det är möjligt för den enskilda industrifirman att äga bestånd, än mindre utveckla sig, om icke en rätt kraftig reklam användes, lika väl behöfver ett lands hela industri dessa ständigt återkommande utställningar, hvarvid landet får tillfälle att både för sina egna och för främlingar visa, hvad vi kunna åstadkomma, och hvilken ståndpunkt vårt arbete intager. Det är dock icke nog med att vi veta med oss, att vi verkligen kunna tillverka det finaste maskin- och precisionsarbete i världen (tänk på att stålspindlarne till Panamakanalens slussportar måste tagas från Nydqvist & Holm i Trollhättan), vi måste se till att få den största möjliga afyttringen på världsmarknaden –, jag tänker nu närmast på en marknad, nämligen den ryska, som ensamt den skulle kunna absorbera lejonparten af allt hvad vi inom industrien tillverka af föremål, lämpliga för detta land.

Det svenska namnet har nog i Ryssland ännu lika god klang som för omkr. 30 år sedan, då jag var i tillfälle att konstatera detta. De stora industrilanden Tyskland och England äro ju samtidigt Rysslands politiska medtäflare, hvilket vi hafva stor fördel af, om vi blott vilja utnyttja det i tillräcklig grad.

I god tid före 1919 borde ångfärjeförbindelsen med Ryssland och daglig förbindelse med England vara ordnade, så att vi kunde draga till oss ryska och engelska utställningsbesökare i massa. Från Amerika torde vi kunna förvänta en hel del besök genom den nya direkta linien. Skulle man icke kunna tänka sig Bohusbanan i förbindelse med det norska järnvägsnätet, hvilket säkerligen skulle i väsentlig grad höjda antalet norska utställningsbesökande?

Att utställningstanken icke är ”på retur”, framgår bäst däraf att tyskarne i Berlin ha upprättat en ständig utställningsbyrå, ett helt ämbetsverk för tyska utställningars ordnande i in- och utlandet. Den storslagna tyska utställningen i Malmö bär vittne om dels att det anses lönande att lägga ned så oerhörda summor för en utställning, och dels vittnar den om, att ett genomtänkt system legat till grund (i motsats till hvad vid vår svenska industriutställning är fallet), ty ordningen är så fullständigt genomförd, att den nästan verkar tröttande.

Ofantligt mycket är att säga i utställningsfrågan, om utställningens omfattning – allomfattande elelr fack-utställningar –, om kollektiva anordningar eller icke, om prisbedömning eller ej, om den vackraste platsen m.m., men allt detta hör till ett senare stadium.

Då jag anser tiden för förarbetena tillräcklig, och tiden mellan Malmö- och Göteborgsutställningarna från utställaresynpunkt lämplig, uttalar jag den förhoppningen, att tanken måtte förverkligas, och att vi få till stånd en stor allmän industri- och konstutställning i Göteborg 1919.

Wald. Zachrisson”.[4]

Tankarna på en utställning med direkt koppling till minnet av stadens grundläggning 300 år tidigare framfördes alltså i Göteborgs Morgonpost 15 maj 1914. Men denna idé fick starkt stöd från de som redan 1909 arbetat för at skapa en stor utställning, bland annat med ett historiskt tema. Ännu hade dock frågan inte lyfts i Stadsfullmäktige, men det skall vi återvända till i nästa del av denna skildring av när Göteborg jubilerar.

Referens

Göteborgs Morgonpost

---

Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

---

Noter

[1] Göteborgs Morgonpost 15 maj 1914.

[2] Göteborgs Morgonpost 19 maj 1914.

[3] Göteborgs Morgonpost 18 maj 1914.

[4] Göteborgs Morgonpost 26 maj 1914.

---

Samtliga bilder i dagens artikel här hämtade ur Göteborgs Morgonpost.

Gullberget, där skansen Lejonet idag reser sig, har nyttjats av människan sedan åtminstone medeltiden. Namnet omnämns redan under 1250-talet då ett kungamöte ägde rum på Gullebergs hed. Detta möte fick stor betydelse för området då en korridor för första gången skapades från inlandet ut mot havet som skulle stå under den svenska kronans kontroll. År 1285 omnämns Gullbyærxhus vilket tyder på bebyggelse i någon form.[1]

Under kung Johan III regering presenterades år 1572 den första stadsplanen för en ny stad invid Gullberg som skulle ersätta Nya Lödöse. Tyvärr är stadsplanen sedan länge försvunnen men i området mellan Gullbergsvassen. Kungens instruktion var att bygget av den nya staden skulle inledas 1573, men så skedde inte. De som återvände till området åren efter nordiska sjuårskrigets slut kunde välja att slå sig ned ute vid Älvsborg, eller så som de flesta gjorde, bygga sina hus i Nya Lödöse. Staden Johan ville bygga vid Gullberg omgärdades av hårdare krav på att husen skulle uppföras i sten vilket var mycket dyrare än trä som husen i svenska städer oftast var byggda av.[2]

Det blev därmed inte någon stad vid Gullberg. Istället fortsatte området att tillhöra kronan som en del av Älvsborgs slotts marker. Efter Kalmarkriget beslutades det om en ny stad invid Otterhällan, något som varit på tal redan under 1500-talet, men som realiserades i och med byggstarten 1619 då de första privilegierna gavs till det nya Göteborg. Denna gång var det inte tal om att borgarna skulle kunna fortsätta att bygga i Nya Lödöse, alla skulle införlivas med den nya staden.[3]

Johan Wärnschiölds Gullbergsvass

När det nutida Göteborg ännu var en mycket ung stad lade Johan Wärnschiöld 1659 fram ett storstilat förstadsprojekt för Göteborg där två förstäder skulle uppföras sydväst och nordöst om centrum. Det var endast bebyggelsen sydväst som kom att delvis bli verklighet i form av stadsdelen Haga, dock i blygsam utformning jämfört med det ursprungliga förslaget. Nordöst om staden, i Gullbergsvass, var tanken att uppföra en mycket stor förstad. Den skulle få ett rikt nät av kanaler, omges av bastionsbefästningar som anslöt till stadskärnas försvarsverk. Dessutom skulle det finnas en skans till den nya stadsdelens försvar. Det kan tyckas som en mycket järv satsning då det inte fanns något betydande befolkningsöverskott att rekrytera på den omgivande landsbygden. Förklaringen till den stora utbyggnadsplanen är troligen att Karl X Gustav året innan beslutat dra in privilegierna för Kungälv, borgarna där skulle istället flytta till Göteborg.[4]

Ängarna och vassen

Ängsmarken invid Gullberg hade alltid varit eftertraktad då den gav rikliga skördar. Kronan hade haft kontrollen över markerna sedan medeltiden men överlämnades till den nya staden Göteborg. Det fanns under början av 1620-talet inte någon skans eller fästning på Gullberget och kronans intresse av området var därmed inte lika starkt som tidigare. Men detta kom att ändras under 1640-talet när det på nytt var aktuellt att befästa Gullberget, därmed kom det att uppstå en konflikt mellan staden Göteborg och den svenska staten kring vem som hade rätt till området. Det skulle dröja till 1892 innan det kom till förlikning mellan staden och staten.[5]

Gullbergsvassen var ett omkring 200 tunnland stort område tätt bevuxet med vass mellan dagens centralstation och Skansen Lejonet på Gullberget. Tillsammans med Tingstadsvassen och Lundbyvassen bildades ett mycket stort våtmarksområde som var omtyckt av olika arter av vadare och sjöfågel. Många utländska jägare bjöds in för att ta del i jakten i ett av Europas fågelrikaste våtmarksområden.

När Kungl. Maj:t år 1799 stadfäste ett reglemente rörande förbättring av Göteborgs stads arbetshus och fattigvårdsanstalter utgjorde Gullbergsvass en del av det ekonomiska underlaget. Det är därför området ibland kallas ”Fattigförsörjningsvassen”. Fattigvården hade rätten till vassområdet under 64 år och arrenderad ut den med tillhörande landområden och fick på så sätt inkomster till sin verksamhet. År 1863 beslutade stadsfullmäktige att Gullbergsvassen skulle återlämnas till staden vid årets slut och läggas under styrelsen för Gullbergsvassens torrläggning.[6]

Torrläggningen av vassen

Det första förslaget om att inpåla Gullbergsvassen kom från Kongl. Direktionen för Göteborgs Hamn och Elfarbeten 1841. Efter att staden beslutat om finansieringen kunde arbetet starta. En bank som var 2400 meter lång och 6 meter bred skapades i ett första skede, därefter ökades bredden till 210 meter vilket motsvarar ytan från dagens kajkant till Måren Krakowgatan. Fyllningen utgjordes av mudder från älven och dessa massor kördes i skottkärror från pråmar. De män som utförde arbetet kallades allmänt för lergökar.[7]

Våren 1859 var invallningen av området klar från Lilla Bommen till Gullbergsbron. På vallen fanns en anläggning med en ångpump som med hjälp av en högtrycksmaskin byggd hos Keiller & Co började att tömma vassområdet på vatten den 17 maj 1859. Samtidigt inleddes arbetet med att fylla ut området innanför vallen, men det skulle komma att ta en del tid och det fanns en oro inför sommaren över stanken som skulle bildas i det nyligen torrlagda området, men ”ett obehag som man väl får tåligt fördraga för den goda saken skull” som Göteborgs Posten utryckte saken.[8] Sommarvädret visade sig bli varmt och torrt vilket snabbt torkade leran och gav upphov till en riklig vegetation i området vilket tillsammans gjorde att den befarade stanken nästan helt uteblev.[9] Vid årsslutet kunde Kom:e för Gullbergsvassens uttorkning lämna rapport till staden. Kostanden för invallning och utpumpning av vattnet hade varit 64 795 riksdaler och 56 öre, därmed hade det skett en kostnadsökning med 3 926 riksdaler jämfört med det kostnadsförslag som upprättats innan arbetet inleddes. Av kostnaden hade fattigvården endast kunnat bidraga med 52 45 riksdaler och därmed fanns en brist i projektet på 12 345 riksdaler och 56 öre, bristen fick stadens skattebetalare stå för. När den finansiella delen var rapporterad inför stadens beslutande församling tog Hr Hedlund till orda och förespråkade att området snarast skulle planläggas och ”apteras i och för stadens utvidgning”.[10] Men det skulle dröja innan det uppfördes någon mer omfattande bebyggelse i området. Större delen av Gullbergsvass bortarrenderades istället på fem års tid åt arrendator som skulle plöja jorden, förse den med avloppsdiken och anlägga planteringar.[11]

Infrastrukturen bestämmer utvecklingen

I december 1861 utlystes en tävling där förslag på indelning av Gullbergsvass i gator, öppna platser och tomtkvarter efterfrågades. Det fanns möjlighet att få ända upp till två tusen riksdaler för den som fick sin plan erkänd som förstapristagare.[12] Resultatet blev två huvudförslag när det gällde stadsdelens utformning, en med och en utan kanaler. Stadsfullmäktige beslutade 1864 att planen med ett kanalsystem skulle antagas och planen godkändes av Kungl. Maj:t 1866. Men den stora och dyrbara planen ledde till att stadsfullmäktige 1868 beslöt att endast reservera mark för kanaler och pröva frågan i framtiden.[13]

Större delen av planen kom aldrig att bli verklighet. Allt större delar av Gullbergsvass kom istället att behövas för infrastrukturen i form av järnvägar. Stambanan hade varit under byggande sedan 1850-talet men det var först 1862 som det gick att färdas med tåg hela vägen mellan Göteborg och Stockholm. Spåren och stationsbyggnaderna låg i kanten av Gullbergsvassområdet. När Bergslagernas Järnvägar drogs fram gick dess spår och anläggningar in över det område som hade planerats som bland annat bostadsområden. Det är inte märkligt att bostadskvarter fick stå tillbaka för denna järnvägssatsning som innebar en starkt ökande export över Göteborgs hamn då bruk i Bergslagen som tidigare skeppat ut sina varor via Stockholm istället valde Göteborg.[14] Den tredje järnvägen som drogs fram över området var Västergötland–Göteborgs Järnvägar som var färdigställd år 1900 och som fick sin station vid Lilla Bommen. Slutligen fördes även Bohusbanan fram till Gullbergsvassområdet. Banan var färdig i sin helhet 1909 och var den sista av järnvägssträckorna som korsade Gullbersvass.[15]

I takt med att Göteborgs industrialisering fortskred ökade behoven av infrastruktur och dess kringanläggningar. Under efterkrigstiden tillkom även en motorled genom området. Under 1970-talet avvecklades bergslagsbanans station och spåren revs upp. Samtidigt revs de få bostadskvarter som fanns nära Gullbergskajen och Måren Krakowgatan. Dessa ersattes med kontorsbyggnader.[16]

Omvandlingen av Gullbergsvass under 2000-talet

De enda bostäderna inom stadsdelen som fanns kvar var de som låg mellan järnvägen och Friggagatan. Gatan hade lagts u enligt en plan från 1866 men det var i efter U Åhréns plan för området som en rad nya byggnader uppfördes. Det blev relativt låga byggnader för kontor och butiker i funktionalistisk stil och i hög grad avsedda för bilförsäljning och reparationer.[17] Men det var inte alla som uppskattade denna bebyggelse under början av 2000-talet. ”Bortsett från motorcykelfirmorna ser det för djävligt ut idag”, sa fastighetsnämndens ordförande Owe Nilsson till Göteborgs-Posten 2003.[18] Detta var början på en process som skulle leda fram till rivningen av området.

I maj 2008 stod det klart att funkishusen utmed Friggagatan skulle rivas efter att länsstyrelsen avslagit överklagandet av den nya planen för området.[19] Under början av 2011 var projektet nästan färdigställt och det hade byggts 452 nya hyresrätter inom stadsdelen Gullbergsvass.[20]

Diagrammet över befolkningsutvecklingen skildrar tydligt denna historiska utveckling. När stadsdelen bildades 1924 bodde över 3 000 personer där. Antalet minskade sedan stadigt ned mot nära noll antal invånare under början av 1970- och 1980-talen. Det var först efter att de nya husen vid Friggagatan stod klara som stadsdelen åter fick omkring 500 invånare.

År 2015 presenterades en förstudie över hur Gullbergsvass skall förändras i framtiden. Dokumentet innehåller de i vår tid vanliga fraserna om att ”knyta samman staden” att ”stärka kärnan” och att ”möta vattnet”, samt att ”det ska vara lätt att leva hållbart”.[21] Bakom orden finns givetvis den ekonomiska verkligheten och även den behandlas i förstudien. Utgifterna för exploateringen sägs bli 8,7 miljarder kronor vilket kräver en utbyggnad av bebyggelse med i genomsnitt cirka åtta våningar. I området beräknas 22 000 personer bo och det kan bli cirka 24 000 arbetsplatser.[22]

Någon enhetlig plan för hela området lär det inte bli fråga om. Redan har Gullbergsvass fått ”nya” gränser där ”centralenområdet” hanteras för sig och Gullbergsvass för sig.[23] Här är det dock hela stadsdelen och dess förändring som står i fokus.

Påtagliga byggprojekt i området är den nya bron över älven, övertäckningen av Götaleden samt bygget av Västlänken. Det pågår även uppförandet av kontorsbyggnader och hotell i området. Men bostäder lär dröja. Länsstyrelsen påtalade 2018 att det planerade bostadsområdet ovanpå E45 (Götaleden) skulle drabbas av dålig luft och någon lösning på detta problem har inte hittats. Utsläppen invid tunnelmynningen sägs bli långt över miljökravsnormen. Den dåliga luften i området kan göra det omöjligt att bygga bostäder ovanpå tunneln samt i området mellan Nordstan och älven.[24]

Inte bara planerna på bostäder drabbades under hösten 2019 av bakslag. Det stora höghusområdet ”Region City” vid Göteborgs central ställdes inför geologins hårda verklighet, ett brant stup i berggrunden upptäcktes under den mellan 50 och 110 meter tjocka leran som kommer att göra det omöjligt att spetspåla. Denna ”upptäckt” har gjort att mycket har fått göras om. Dessutom är det ännu inte avgjort hur höga husen skall få vara med tanke på dess stora inverkan på riksintresset för kulturmiljön i centrala Göteborg.[25] Att kulturmiljön inte sätts främst i planeringen förvånar knappast någon. Men nog är det anmärkningsvärt att luftföroreningar och geologiska förhållanden undersöks relativt sent i processen.

Det är alltså idag storvulna planer, på samma sätt som under 1640-talet, för Gullbergsvass. Då var det misslyckandet med att utplåna Kungälv som satte käppar i hjulet för planen idag finns andra problem. Om Gullebergsvass någonsin blir en förstad i öster lär framtiden få utvisa, men det lär inte bli som dagens planerare tänkt sig.

---

Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

---

Käll- och litteraturförteckning

Tryck källa

Statistisk årsbok för Göteborg, Göteborgs stadskansli, Göteborg, 1902-2015

Internet

Riksarkivet, Krigsarkivets kartsamling, stads- och fästningsplaner. https://sok.riksarkivet.se/

Statistikdatabas Göteborgs Stad, Statistik och Analys stadsledningskontoret Göteborgs Stad. http://www.goteborg.se

Litteratur

Ahlberg, N. (2005). Stadsgrundningar och planförändringar : svensk stadsplanering 1521-1721. Uppsala.

Andersson, B. (1996). Göteborgs historia : näringsliv och samhällsutveckling. 1, Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820. Stockholm.

Fritz, M. (1996). Göteborgs historia : näringsliv och samhällsutveckling. 2, Från handelsstad till industristad 1820-1920. Stockholm.

Gullbergsvass (2015). Gullbergsvass : förstudie juni 2015. Göteborg.

Karlsson, J.H. (1951). Gullbergsvass – Hultmans holme : stadsdelshistoria. Göteborg.

Lilienberg, A. (1928). Stadsbildningar och stadsplaner i Götaälvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra. Göteborg.

Lönnroth, G. (1999). Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg : ett program för bevarande. D. 1. Göteborg.

Olsson, G. (1953). ‘Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden’, .3:

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar (1925). Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg.

Södergren, Arvid, Historiskt kartverk över Göteborg upprättat för jubileumsutställningen i Göteborg 1923, [V. Wengelin], [Göteborg], 1923

Noter

[1] Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar 1925, s. 12.Olsson 1953, s. 33-34.

[2] Lilienberg 1928, s. 79-82.

[3] Andersson 1996, s. 25-29.

[4] Ahlberg 2005, s. 106.

[5] Karlsson 1951, s. 20-22.

[6] Karlsson 1951, s. 23-24.

[7] Karlsson 1951, s. 24-25.

[8] GP 1859-05-18, ”Gullbergsvassen”.

[9] GP 1859-08-24, ”Epidemiska sjukdomar”.

[10] GHT 1859-12-16, ”Allmänna Rådstugan”.

[11] GP 1860-04-25, ”Gullbergsvassen”.

[12] GHT 1861-12-31.

[13] Karlsson 1951, s. 39.

[14] Fritz 1996, s. 131-34. Karlsson 1951, s. 38-42.

[15] Karlsson 1951, s. 74-76.

[16] Lönnroth 1999, s. 46. Gullbergsvass 2015, s. 30.

[17] Lönnroth 1999, s. 64-65.

[18] GP 2003-08-15, ”Rivning hotar funkishusen på Friggagatan”.

[19] GP 2008-05-21 ”Klart för rivning på Friggagatan”.

[20] GP 2011-01-07, ”Nu tar bostäderna över Friggagatan”.

[21] Gullbergsvass 2015, s. 6.

[22] Gullbergsvass 2015, s. 7.

[23] Gullbergsvass 2015, s. 39.

[24] GP 2019-09-26, ”Giftig luft hotar bygget av ny stadsdel”.

[25] GP 2019-09-18, “Stup under leran ändrar höghusplaner vid centralen”.

”GOD LÅNG HELG står det i skyltfönstren. GOD JUL stod det förr, men det ändrades till GOD HELG därför att skyltningen skulle kunna vara kvar över nyåret. Och nu har helgen vuxit på längden. Det vill säga, om man med helg menar detsamma som julskyltning, julhandel och offentliga jularrangemang.

Om en göteborgare från förra sekelskiftet kunde stå upp ifrån de döda skulle han omedelbart dö igen av häpnad över den nutida julens dimensioner i tid och rum. På hans tid var det blott de blyga adventsljusen som markerade veckornas skridande fram emot högtiden. Lucia lät sin krona stråla en enda morgon, men hon hörde liksom julen hemmet och familjekretsen till, även om hon mer eller mindre lockad av sina kavaljerer ibland gav sig ut på en del gatuupptåg. Julstämningen togs inte ut i förskott, därför att den var beroende av helgens innehåll och symbolik, och så länge symboliken inte hade blivit ett tomt skal kunde den inte exploateras hur som helst i det yttre prålets tjänst.

Juldagarne, skrev HT 1865, hava efter vanligheten förflutit i allsköns ro och stillhet. Väderleken har varit blid ehuru något mulen. Julaftonen på eftermiddagen voro de flesta butiker öppna, och julkommersen lär i allmänhet hava utfallit till respektive säljares och – som det är att hoppas – även till köpares och julklappsmottagares synnerliga belåtenhet.

Julmarknaden var kort men intensiv. Den började högst en vecka före helgen. Det var först vid seklets mitt efter skråtvångets upphävande och fabriksvarornas intåg som affärslivet omkring jultiden antog andra former än eljest. Konditor Rubenson blev pionjär genom de ”Confect-Expositioner” som han anordnade på Bloms stora sal (nu Grand) tre, fyra dagar före julafton. Han visade prov på egna tillverkningar av karameller, konfektyrer och bakverk men sålde även andras godsaker i den mån de lämpade sig till julklappar. Läckerheterna kunde också avsmakas på stället under åhörande av ljuv musik, och inträdet kostade sexton skilling, hälften för barn.

Fler sockerbagare följde Rubensons exempel, och längre fram fick Bloms sal hysa den årliga Jul-Bazaren, som flera handlare hade slagit sig ihop om. Där såldes bland annat silver, guld och juveler, enklare och finare leksaker, galanteri (prydnadsvaror) och bijouterivaror (smycken), pälsar, konfektyrer, cigarrer, krukväxter och blommor. Lokalen var dekorerad med springbrunnar och transparenter och en orkester spelade. Tjugofem öre kostade entrén till salen och tio öre till läktaren. Men det meddelades uttryckligt att endast snygga och ordentliga personer fick tillträde.

Julmarknaden under bar himmel var det inte mycket bevänt med, den hade butikerna gjort slut på, men en del av de främmande handelsmän som brukade infinna sig till Larsmässemarknaden i augusti gjorde Göteborg den äran även vid jultiden och dukade då upp sina lockbeten på något av hotellen.

Adolph Leja från Stockholm var en sådan årlig julgäst, och han drog till sig kunderna genom att särskilt lägga an på i utlandet inköpta varor. Till enhetsprisbutikerna var han en föregångare därigenom att han ordnade sina galanterivaror i fem prisklasser – från två riksdaler till åtta skilling banko. På hans exposition kunde göteborgarna köpa sådana för sekelmediet typiska julklappar som alabasterbordstudsare, nattlampor med lithofanieskärmar, comptoirlampor, dubbelbössor och pistoler, vagnslyktor, ridsadlar för damer och herrar, engelska tekök, ölprovare, alkoholometrar, stereoskop, periskopiska glasögon, tandutdragare, koppinstrument, åderknäppare med mera. En populär julklappsartikel omkring 1860 var Laubes Claque Hattar för Damer. De var prydda med blommor och band och kunde hopslagna användas som solfjädrar i teatrar och konsertsalonger.

Leksaksmarknaden fick på sextiotalet sitt högkvarter i Gumperska boklådan, som ordnade stora expositioner av från Paris importerade barnleksaker av alla slag och barnspel av hundradetals olika sorter. I själva bokhandeln flöt julfloden inte så strid då som nu. Med jullitteratur avsågs mest böcker och tillfällighetspublikationer som hade anknytning till helgen och gärna var av religiöst och sentimentalt innehåll. Men en sådan bok som Viktor Rydbergs Singoalla blev för sin tid en bestseller, liksom senare Lille Viggs äventyr på julafton, där jultomten i Jenny Nyströms version för första gången visade sig på tryck.

Söndagen närmast före jul stadgade sig under sjuttiotalet som kommersens premiärdag, och då hölls butikerna till och med öppna, dock inte förrän på eftermiddagen. I det följande decenniet slog skyltningen ut i full låga – när fönstren kunde ekläreras med det då nya och märkvärdiga elektriska ljuset. HT konstaterade 1885 att Göteborg på skyltsöndagens kväll rent av bjöd på utseendet av en stor stads folkliv. De köp- och skådelystna fyllde gatorna till trängsel, alla beundrade hrr handlares smak och skönhetssinne och enades om att julutställningarna i Göteborgs butiker var på god väg att upptaga tävlan med dylika anordningar i världsstäderna.

Helgfirandet inleddes på julaftonens förmiddag med barnfester dels för bättre mans barn, som höll till i den så kallade Leksalen, dels i Bloms hotell för de hundratals söndagsskolebarnen, dels i olika skolsalar för fattiga barn i allmänhet. Barnen undfägnades andligt och lekamligt med tal av präster och lärare samt utdelning av bullar och konfekt plus julklappar, exempelvis halsdukar, förkläden och andaktsböcker.

Medan barnen festade fortsatte de äldre med sitt arbete. Men julrushen var inte större än att doppet i grytan kunde begås på hävdvunnet sätt. Affärsmännen bodde i allmänhet nära intill sina butiker och kontor, och därför kunde bodbiträden och bokhållare i tur och ordning smita upp i principalens kök och hämta krafter ur julgrytorna.

De fattiga hade på julaftonen en bråd dag. Allmosegivandet hörde julen till, och det var en gammal sed bland stadens bättre lottade invånare att då dela med sig ur sina visthusbodar. I kök, på kontor och i butiker lades det alltid upp ett litet förråd av matvaror och förnödenheter som delades ut till vem som ville infinna sig. Kvinnor, män och barn sprang hela förmiddagen ur hus i hus med sina korgar och fick dem fyllda så länge förråden räckte.

Denna trafik kom dock med tiden att betraktas som ett mörkt inslag i julstämningen. Givmildheten missbrukades därför att alla gåvor lämnades utan någon kontroll och jultiggeriet urartade till en plåga. De verkligt behövande undanträngdes av de fräcka och bedrägliga tiggarna, och för nödens avhjälpande betydde allmoseutdelningen ingenting.

Vi vilja ingalunda, skrev HT 1890, yrka på att polismakten skall ingripa mot jultiggeriet. Men i bodarne och på kontoren har man i sin makt att efterhand låta seden försvinna för att i stället använda medlen på annat och mer ändamålsenligt sätt, vare sig till spridande av julglädje eller för andra goda syften.

Seden försvann också småningom men däremot inte den till julen knutna enskilda välgörenheten.

Frånsett barnfesterna på förmiddagen och kyrkornas julböner på eftermiddagen hade julaftonen inga attraktioner utanför hemmen. Jo, det hände att någon medlem av den sortens folk som visade sig för pengar gästade staden och uppträdde i samband med någon julexposition. Jättedamer, dvärgar, skäggdamer, ormmänniskor och andra missfoster vädjade inte förgäves om tjugofem öre titten i juletid.

När dagens kommers var slut skedde samlingen i hemmen kring granen, brasan och julbordet. Det hörde till göteborgs sed att julgranen skulle stå på bordet, medan den i det övriga landet hade flyttats ned på golvet. På åttiotalet introducerades i Göteborg den roterande julgranen. Foten var inrättad som en speldosa med svängverk, och medan granen sakta vreds runt löjd glada eller högtidliga stycken ur foten. Denna gransnurra var dock ingenting för fattigt folk – den kostade hela 32 kronor.

Julklapparna skulle ligga på bordet under granen – tomten visade sig inte förrän vid adertonhundratalets slut. Däremot kunde en storhornad bock eller annan underlig figur komma in i köket och lämna julklappar till familjen. Släktingar och vänner skickade klapparna med sina pigor och drängar, och dessa fick maskera sig för att mottagaren inte skulle ana givaren. Därav uppstod det sällsamma inslag i gatulivet som kallades den göteborgska julaftonskarnevalen.

Det vanliga maskeradvimlet på gatorna på julaftonen börjades denna gång redan tidigt på eftermiddagen och företedde i synnerhet å Södra Hamngatan jämte närgränsande gator en livlig och brokig anblick. De mer eller mindre karakteristiska maskerade såväl till fots som till häst och i vagnar eskorterades på sin väg av täta skaror beundrande och recenserande ungdom, enkannerligen av det starkare könet. Vi erinrar oss sällan hava sett våra gator så påminnande om karnevalslivet i de södra länderna som denna julafton, hette det i en skildring från sextiotalet.

Liksom andra oskyldiga nöjen urartade även maskeradupptågen. Sällskapen blandades upp med busar och gatflickor som inte hade några julklappar att bära utan istället sökte tilltvinga sig sådana genom att antasta fredliga vandrare eller gå på våldgästning i hemmen. Samma ofog utövades av stjärngossarna, som oprerade alltifrån julaftonen till trettondagen, för det mesta utan andra avsikter än att sjunga sig till pengar och brännvin.

Till julen 1894 dekreterade polisen att alla som visade sig på gatorna maskerade, vare sig de var nyktra eller berusade, beskedliga eller oregerliga, skulle anhållas. Det tog dock några år innan karnevalslivet var helt utrotat.

Särdragen i göteborgsjulen urartade och försvann ett efter ett. Julhelgen blev som överallt annars förvandlad till julsäsong, ett kollektiviserat, kommersialiserat granlåtsspektakel med jultomten som merkantil spexfigur och alla julens meningsfulla attribut och symboler kvarlevande som lustiga handelsvaror” (Artikel av:  Claes Krantz, 24 december 1962, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

”I går afton sista söndagen före jul, denna enda helg­dag på året då affärsmännen få öppna sina butiker för köplystna kunder, hade Göte­borgs annars så folktomma gator ett något lifligare utseende än vanligt. De togo sig ut ungefär som de någorlunda trafikerade gatorna i en storstad hvilken annan som helst.

För vår älskvärdt påpassliga polis tedde sig emellertid denna lugna och stillsamma julparad nästan som en slags “folkskockning“ och polismännen voro därför i elden både till häst och till fots. De promene­rande föstes än hit än dit, som hade de varit stora barn utan ringaste förmåga att hålla reda på sig sjelfva. Polisen måtte säkerligen tro att det svenska folket är det dummaste folk på jorden.

På de ställen där man lät folkströmmarne sköta sig sjelfva gick det lugnare till, än på de ställen där polismännen ingrepo för att “upprätthålla ordningen“.

Och så den här tyskmilitäriska uppfin­ningen med trottoirrätt! På Londons mest trafikerade och smalaste gator behöfver man ej ens använda dylikt trottoirtvång för att reglera fotgängare trafiken. Hvad skola vi då med den på våra folktomma gator, där ej ens i går någon trängsel rådde?

Alla dessa reglementen och föreskrifter tjena blott till att störa “promenadfriden“ för dem som vilja betrakta julutställningarne eller för en gångs skull vilja njuta af att se lite folk omkring sig. Vår tra­fikerande publik är säkerligen tillräckligt “mogen“ för att kunna ta vara på sig sjelf.”

I anslutning till denna artikel noterades också att:

”Julmarknaden tyckes i år arta sig långt bättre än föregående år. Ända till en 20 procent bättre, påstås det.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 20 december 1897)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Julgransförsäljning på Järntorget. Fotografi från 1909 av Aron Jonason.

Konsul Gustaf Bolanders storslagna tanke att i hjertat af Göteborg uppföra ett staden värdigt, tidsenligt affärspalats är i dag för­verkligad i och med invigningen af Göteborgs Arkader.

Idén, hemtad från de stora världsstäderna, vann från början den anklang förslagets upphofsman gifvetvis tänkt sig. I eget namn inköpte konsul Bolander under sommaren 1897 de fastigheter som omfatta det af Östra- och Södra Hamngatorna samt Drottninggatan begränsade qvarteret, ett af de »finaste lägena» i Göteborgs »City», och på hösten samma år öfverlät han dessa köp till det då färdigbildade aktiebolaget »Göteborgs Arkader», hvars styrelse utgöres af hrr G.D. Kennedy, Christian Röhss och Gustaf Bolander.

Bolagets första steg var att inbjuda arkitekterna till en täflan om ritningarna till det tillämnade palatset, och af de inkomna förslagen tilldömde prisnämnden första rummet åt det förslag som insändts af arkitekten Louis Enders.

Därefter utbjöds byggnadens uppförande på entreprenad. Byggmästarefirman I. Dähn erhöll kontraktet, som den utfört på ett för alla parter tillfredsställande sätt: firman har här uppfört ett »monumentum perennius ære» såväl åt sig som åt arkitekt Enders.

Bolagets ursprungliga afsikt hade varit att på hela qvarteret uppföra ett affärskomplex, tudeladt af en passage eller genomgång. Planen strandade därpå att några af de gamla hyresgästerna vägrade att på antagliga vilkor uppgifva sina lokaler, och bolaget beslöt att nöja sig med uppförandet af den östra delen af komplexet. Om 3 ^1/2 år utgå emellertid alla kontrakt och bolaget ämnar då fullända komplexet, som torde blifva ett af de finaste affärspalats som Skandinavien har att uppvisa.

Vår illustration af den nu färdiga östra ; halfvan ger en mycket god föreställning om , dess yttre konturer. Den vestra halfvan, som vetter åt Hamngatorna, skall enligt ritningarna uppföras i sex våningar med stilfulla entréer från de båda Hamngatorna, – det hela krönt af ett ståtligt kupoltorn.

Först år 1904 få vi emellertid se hela komplexet i all dess storslagenhet.

En kort beskrifning af den nu färdiga halfvan torde emellertid ega sitt intresse. Arbetet har nu pågått i 1 1/2 år och vid bygget har hela tiden sysselsatts en arbetsstyrka af, i medeltal, 200 man. Af särskildt intresse är, att under denna byggnads uppförande ej en enda man därvid blifvit på något sätt allvarsamt skadad, hvilket ju vittnar högst fördelaktigt om de försiktighetsåtgärder som vidtagits for att skydda arbetarne.

Såsom bolagets kontrollant har arkitekten C. Übel fungerat; arbetet har för öfrigt ledts af verkmästarne C. Danielsson och S. Höier.

Grundläggningen var en både dyrbar och långvarig operation. I sju månader var en „ stor arbetsstyrka sysselsatt med pålning och i marken nedsattes icke mindre än 10,000 55 fot långa pålar — en hel skog af mastträd!

Efter sålunda verkstäld pålning lades en _t solid betongrund, hvari stora jämbalkar inbäddades.

Källaren, som ligger till två tredjedelar

under vattenytan, är fullkomligt vattentät. Golfvet är af asfalt och grundmuren isolerad med tre olika lag af bly, filt och asfalt.

Det är första gång.denna isoleringsmetod, som för tre år sedan patenterades, kommit till användning i vårt land.

I den vidsträckta källaren, som går under hela komplexet, är värmledningsapparaten, som genom ledningar till de i de olika . lokalerna insatta radiatorerna uppvärmer i hela byggnaden. Varmvattensystemet har antagits och apparaternas insättande har verkställts af ingeniörsfirman Gegerfelt & Weijdling.

Uppförandet af den fem våningar höga ^ byggnaden har tagit en tid af ett år. Hufvudentréen, stilfull och värdig, är från Passagen. Man kommer då först in i Café Arkaderna. I första våningen finna vi – dessutom följande firmor: Henrik Ahlberg, manufaktur- och korta varor; Fruktaffären

Pomona; So. Hedenberg j:r: Eskilstuna-smiden, velocipeder, m. m.; Edo. Johansson: skrädderiaffär; Luthy & Roséns Elektriska A. B.; J. F. Nordlöf skobutik; Henry Törnsten & C:o: herrekipering, Jacobsson C:o: kongl. hofblomsterhandel. Joh. U. Johansson, borstbinderiaffär; Gustav Hagman: fotografi- och konsthandel; Alb. Lindstrand: musikhandel; Olof Lindstrand j:r: idrottsaffär.

För att komma upp i de högre belägna våningarna kan man antingen begagna sig af de breda, eleganta trapporna af hyflad kalksten på järnstomme med räcken af smidesjärn och öfverliggare af ljuspolerad mahogny, eller också stiger man in i de båda hypereleganta personhissarna, hvilka insatts af Kristianiafirman Kristian Wisbech. Elektrisk drifkraft användes till dessa såväl som till frakthissen inne på gården. I detta sammanhang må anmärkas att allt »elektriskt» arbete utförts af firman Boye & Thoresen.

I andra våningen finna vi A. Sterners Rak- och Frisérsalong; Erik Wesslau & C:o hafva lejonparten af denna våning och få här en expositionslokal utan like; Henr. Törnsten & C:o hafva i denna våning sin syatelier och lagerlokaler.

Hela tredje våningen med undantag af den åt Drottninggatan vettande delen, som innehafves af Oscar Molander: manufaktur en gros, har förhyrts af källarmästaren Ferd. Kortegast, bekant från Grand Hotel, hvarest han varit anstäld de sista tio åren. Hr Kortegast är äfven innehafvare af kaféet i första våningen, som står i direkt förbindelse med köksdepartementet i tredje. »Hotel Arkaderna» förfogar i tredje våningen öfver kök, matsal, läs- och rökrum samt ett femtiotal gästrum, badrum m. m. Det säger sig sjelf att alla rummen äro stora, ljusa och väl ventilerade, och Holländska Utstyrselmagasinet svarar för att rummens inredning blir i stil med det hela. Axel Örnberg & C:o hafva insatt ljuskronorna och levererat hotellets glas- och porslinsserviser. De stora köken och tvättstugorna äro naturligtvis ultramoderna och särskild uppmärksamhet väcker den storartade spiseln hvarifrån allt godt skall komma — och en särdeles praktisk torkugn.

I fjerde våningen har d:r A. Pihl inflyttat; de öfriga rummen höra till hotellet. Hela femte våningen består af bostadslägenheter.

Om läsaren ännu orkar följa med på denna vandring, gå vi ännu en trappa upp sedan vi först kastat en blick på mansardvåningen, hvilken kommer att i mon af

behof inredas till smärre rum, afsedda för de i byggnaden inrymda affärerna — upp på det asfaltbelagda, platta taket. En herrlig utsikt belönar vår möda, när vi väl kommit hit. Hela Göteborg ligger framför våra fötter och blicken når en klar dag långt ut åt landet.

Två höga torn höja sig öfver huset, svarande emot vestra halfvan, som eljes med sina sex våningars höjd alldeles skulle gömma den östra delen. I det södra tornet I kommer ett tornur att insättas som skall förtälja för de goda göteborgarne »hvad klockan är slagen». I norra tornet är inredd fotografiatelier, som förhyrts af fotografen W. Steen-Möller från Halmstad.

Passagen är belagd med asfalt, hvaremot ekonomigården och golfven i förstugor och passager äro belagda med Victoriaplattor. Till fasaderna åt gatorna och passagen har användts dels gul Skromberga facadsten med band af andra färger, dels finhuggen kalksten, stampad cement och granit.

Allt asfaltarbetet har utförts af en Hamburgerfirma.

Mansarden och tornen äro täckta med zinkplåt och Grythytteverks skiffer.

Fönstema i första och andra våningarna äro försedda med spegelglas, i tredje våningen med dubbeltjockt glas i bågar och i öfriga våningar med vanligt glas. Allt glasarbete har levererats af firman Louis Fehn. Allt vatten- och gasledningsarbete har utförts af A. J. G. Bissmarck & Co, tapeterna äro levererade af Joh. Ol. Andréen måleri- och dekorationsarbetet af firman C. W. Vinberg & Co;  stuccatörsarbetet af H. R. Rehder, järnbjelkar m. m. hafva levererats af firman Andersson & Lindberg; slutligen har bildhuggarearbetet på fasaden i sand- och kalksten utförts af Yxhults stenhuggeri, Anderson & Almström.

Byggnadskomplexets betydelse och utsträckning kan bäst förstås däraf att det i nästa års bevillning kommer att taxeras till — två och en half millioner kronor, taxeringen baserad på nu uppgjorda hyreskontrakt.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899.

---

Artikeln har tidigare publicerats på www.goteborgshistoria.se