Veckans artikel: Underås

Underås på en målning av Ludvig Messman 1881.

Underås var en gård i stadsdelen Gårda i Göteborg, i Örgryte socken. Den var belägen intill Örgrytevägen, ungefär där Focushuset ligger.

Historik

Underås var inte upptaget i 1550 års jordebok, men år 1566 fanns det två skattebönder där. År 1573 var det förlänat till Per Nilsson. Underås hörde samman med Burgården. År 1586 innehade Erik Gustafsson (Stenbock) Underås, liksom Överås.[1] På 1600-talet ägdes Underås av hans son Gustav Eriksson (Stenbock) och från 1689 av biskop Johan Carlberg och dennes arvingar. I början av 1720-talet bosatte sig Bengt Wilhelm Carlberg på Underås, där han bodde till år 1729, då Underås och Överås övergick genom köp till köpmannen Erik Nissen, varvid Carlberg flyttade till Kärralunds gård. År 1746 besökte Carl von Linné Underås och skildrade detta i sin ”Västgötaresa”. Bland annat fann han där det största kastanjeträdet i trakten, vilket mätte tre och en halv meter i omkrets vid stammens nedersta del.

Nissen uppförde en manbyggnad och anlade en vacker trädgård med lusthus, fiskdammar och kanaler på Underås, och denna kom att vårdas när Nissens dotterdotter änkefru Dorothea Elisabeth Santesson, född Matsen, år 1808 flyttade från Kärralund till Underås. Till trädgården hörde ett större orangeri med citron-, pomerans-, apelsin-, fikon-, granatäpple-, lagerbär-, muskot-, myrten- oliander- och flera sorters träd, samt orangeriblommor och växter. I växthuset odlades selleri, persilja och andra köksväxter. Efter fru Santessons död år 1829 såldes Underås med tillhörande Överås till kaptenen Lorents Giers år 1830. Denne kom på ekonomiskt obestånd och Underås inropades av handlanden L.A. Pettersson. I mitten av 1850-talet omdanades parken av hortikultören Frans Töpel. I slutet av 1860-talet och under 1870-talet uppfördes flera nya byggnader på Underåsområdet, bland annat byggde Carl David Lundström en villa där år 1867.

År 1851 övertog Carl David Lundström Underås och Överås och använde det som sommarbostad. I slutet av sin levnad bodde Lundström på Underås, där han avled år 1879. Sedan Lundström förvärvat Underås lät han riva mangårdsbyggnaden från 1730 och uppförde en tillfällig huvudbyggnad på norra sidan av Delsjöbäcken. År 1856 revs ekonomibyggnaderna och flyttades närmare Mölndalsån och en ny mangårdsbyggnad uppfördes på platsen för den tidigare ladan år 1862. Den tillfälliga huvudbyggnaden blev rättarbostad och år 1867 uppfördes Lilla Underås, dit sonen Carl flyttade med sin familj. Då Carl Lundström flyttade till Finland, där han blev vice konsul år 1881, övertogs villan av hans yngre broder David, som bodde kvar där till sin död år 1924. Hans hustru flyttade då till villa Magnhild intill och Lilla Underås monterades ner och flyttades till . Då David Lundström flyttade in i villa Underås år 1881, såldes resten av gården till Charlotta von Reis, som bodde där fram till år 1885, varefter sonen Alban von Reis tog över bostaden. Underås mangårdsbyggnad kom att innehas av olika ägare, fram tills att Livets Ord tog över och inrättade en samlingslokal i bottenvåningen år 1963. Byggnaden revs år 1972. Rättarbostaden förstördes vid en brand år 1935.

När staden växte styckades marken och Underås villastad med stora trävillor uppfördes. Den 26 februari 1897 annonserades det i Göteborgs Aftonblad: ”Intresserade personer hafva inbjudit till bildande af ett bolag ned syfte att omskapa parken vid Underås till ett villaqvarter. Upplysningar om företaget lemnas å hrr C. Uggla & C:s kontor, Norra Hamngatan 6.” Villorna hette bland annat Villa Lindenhof, Villa Glitne och Villa Idelund. Villorna revs på 1960-talet och i början av 1970-talet uppfördes affärshuset Focus på platsen för Underås corps-de-logi.

Engblads tapetfabrik

År 1919 byggdes Engblads Tapetfabrik, en filial till Göteborgs Tapetfabrik, i Underås nordvästra hörn, där gårdens ekonomibyggnader låg. I augusti 1935 förstördes de flesta byggnaderna, men även huvudbyggnaden i sten, vilken klarade sig, ersattes vid uppförandet av en ny fabrik. Antalet anställda var under 1940-talet omkring 60. På 1960-talet fusionerades ett antal tapetfabriker i AB Tapetinvest och verksamheten flyttade till Norrköping. Byggnaderna vid Åvägen revs år 1970.

Gatunamn

Underåsgatan i Gårda fick sitt namn år 1902, och det bekräftades år 1923. Gatan hette tidigare Neptungatan. Namnet Neptungatan kom senare att beteckna nuvarande Gudmundsgatan. Gudmundsgatan, som fastställdes år 1923, hette ursprungligen Tritongatan, men namnet flyttades från södra sidan av kvarteret Triton till dess norra sida år 1902, då namnändring till Neptungatan skedde. Gudmundsgatan fick sitt namn till minne av bonden Gudmund Ormsson, som brukade Underås på 1870-talet. Underås Villagata namnändrades år 1923 till Nissensgatan, efter köpmannen Erik Nissen, för att undvika förväxling med Underåsgatan. Namnet Nissensgatan har utgått på grund av stadsplaneändring.

Läs hela artikeln om Unerås på Wikipedia.

Text: Artikeln Underås på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Målning av Ludvig Messman (1881) [Public domain]. Från Wikimedia Commons.

Veckans artikel: Göteborgs Arkader – Affärspalatset invigdt idag

”Konsul Gustaf Bolanders storslagna tanke att i hjertat af Göteborg uppföra ett staden värdigt, tidsenligt affärspalats är i dag för­verkligad i och med invigningen af Göteborgs Arkader.

Idén, hemtad från de stora världsstäderna, vann från början den anklang förslagets upphofsman gifvetvis tänkt sig. I eget namn inköpte konsul Bolander under sommaren 1897 de fastigheter som omfatta det af Östra- och Södra Hamngatorna samt Drottninggatan begränsade qvarteret, ett af de »finaste lägena» i Göteborgs »City», och på hösten samma år öfverlät han dessa köp till det då färdigbildade aktiebolaget »Göteborgs Arkader», hvars styrelse utgöres af hrr G.D. Kennedy, Christian Röhss och Gustaf Bolander.

Bolagets första steg var att inbjuda arkitekterna till en täflan om ritningarna till det tillämnade palatset, och af de inkomna förslagen tilldömde prisnämnden första rummet åt det förslag som insändts af arkitekten Louis Enders.

Därefter utbjöds byggnadens uppförande på entreprenad. Byggmästarefirman I. Dähn erhöll kontraktet, som den utfört på ett för alla parter tillfredsställande sätt: firman har här uppfört ett »monumentum perennius ære» såväl åt sig som åt arkitekt Enders.

Bolagets ursprungliga afsikt hade varit att på hela qvarteret uppföra ett affärskomplex, tudeladt af en passage eller genomgång. Planen strandade därpå att några af de gamla hyresgästerna vägrade att på antagliga vilkor uppgifva sina lokaler, och bolaget beslöt att nöja sig med uppförandet af den östra delen af komplexet. Om 3 1/2 år utgå emellertid alla kontrakt och bolaget ämnar då fullända komplexet, som torde blifva ett af de finaste affärspalats som Skandinavien har att uppvisa.

Vår illustration af den nu färdiga östra ; halfvan ger en mycket god föreställning om , dess yttre konturer. Den vestra halfvan, som vetter åt Hamngatorna, skall enligt ritningarna uppföras i sex våningar med stilfulla entréer från de båda Hamngatorna, – det hela krönt af ett ståtligt kupoltorn.

Först år 1904 få vi emellertid se hela komplexet i all dess storslagenhet.

En kort beskrifning af den nu färdiga halfvan torde emellertid ega sitt intresse. Arbetet har nu pågått i 1 1/2 år och vid bygget har hela tiden sysselsatts en arbetsstyrka af, i medeltal, 200 man. Af särskildt intresse är, att under denna byggnads uppförande ej en enda man därvid blifvit på något sätt allvarsamt skadad, hvilket ju vittnar högst fördelaktigt om de försiktighetsåtgärder som vidtagits for att skydda arbetarne.

Såsom bolagets kontrollant har arkitekten C. Übel fungerat; arbetet har för öfrigt ledts af verkmästarne C. Danielsson och S. Höier.

Grundläggningen var en både dyrbar och långvarig operation. I sju månader var en „ stor arbetsstyrka sysselsatt med pålning och i marken nedsattes icke mindre än 10,000 55 fot långa pålar — en hel skog af mastträd!

Efter sålunda verkstäld pålning lades en solid betongrund, hvari stora jämbalkar inbäddades.

Källaren, som ligger till två tredjedelar under vattenytan, är fullkomligt vattentät. Golfvet är af asfalt och grundmuren isolerad med tre olika lag af bly, filt och asfalt.

Det är första gång denna isoleringsmetod, som för tre år sedan patenterades, kommit till användning i vårt land.

I den vidsträckta källaren, som går under hela komplexet, är värmledningsapparaten, som genom ledningar till de i de olika . lokalerna insatta radiatorerna uppvärmer i hela byggnaden. Varmvattensystemet har antagits och apparaternas insättande har verkställts af ingeniörsfirman Gegerfelt & Weijdling.

Uppförandet af den fem våningar höga ^ byggnaden har tagit en tid af ett år. Hufvudentréen, stilfull och värdig, är från Passagen. Man kommer då först in i Café Arkaderna. I första våningen finna vi – dessutom följande firmor: Henrik Ahlberg, manufaktur- och korta varor; Fruktaffären

Pomona; So. Hedenberg j:r: Eskilstuna-smiden, velocipeder, m. m.; Edo. Johansson: skrädderiaffär; Luthy & Roséns Elektriska A. B.; J. F. Nordlöf skobutik; Henry Törnsten & C:o: herrekipering, Jacobsson C:o: kongl. hofblomsterhandel. Joh. U. Johansson, borstbinderiaffär; Gustav Hagman: fotografi- och konsthandel; Alb. Lindstrand: musikhandel; Olof Lindstrand j:r: idrottsaffär.

För att komma upp i de högre belägna våningarna kan man antingen begagna sig af de breda, eleganta trapporna af hyflad kalksten på järnstomme med räcken af smidesjärn och öfverliggare af ljuspolerad mahogny, eller också stiger man in i de båda hypereleganta personhissarna, hvilka insatts af Kristianiafirman Kristian Wisbech. Elektrisk drifkraft användes till dessa såväl som till frakthissen inne på gården. I detta sammanhang må anmärkas att allt »elektriskt» arbete utförts af firman Boye & Thoresen.

I andra våningen finna vi A. Sterners Rak- och Frisérsalong; Erik Wesslau & C:o hafva lejonparten af denna våning och få här en expositionslokal utan like; Henr. Törnsten & C:o hafva i denna våning sin syatelier och lagerlokaler.

Hela tredje våningen med undantag af den åt Drottninggatan vettande delen, som innehafves af Oscar Molander: manufaktur en gros, har förhyrts af källarmästaren Ferd. Kortegast, bekant från Grand Hotel, hvarest han varit anstäld de sista tio åren. Hr Kortegast är äfven innehafvare af kaféet i första våningen, som står i direkt förbindelse med köksdepartementet i tredje. »Hotel Arkaderna» förfogar i tredje våningen öfver kök, matsal, läs- och rökrum samt ett femtiotal gästrum, badrum m. m. Det säger sig sjelf att alla rummen äro stora, ljusa och väl ventilerade, och Holländska Utstyrselmagasinet svarar för att rummens inredning blir i stil med det hela. Axel Örnberg & C:o hafva insatt ljuskronorna och levererat hotellets glas- och porslinsserviser. De stora köken och tvättstugorna äro naturligtvis ultramoderna och särskild uppmärksamhet väcker den storartade spiseln hvarifrån allt godt skall komma — och en särdeles praktisk torkugn.

I fjerde våningen har d:r A. Pihl inflyttat; de öfriga rummen höra till hotellet. Hela femte våningen består af bostadslägenheter.

Om läsaren ännu orkar följa med på denna vandring, gå vi ännu en trappa upp sedan vi först kastat en blick på mansardvåningen, hvilken kommer att i mon af behof inredas till smärre rum, afsedda för de i byggnaden inrymda affärerna — upp på det asfaltbelagda, platta taket. En herrlig utsikt belönar vår möda, när vi väl kommit hit. Hela Göteborg ligger framför våra fötter och blicken når en klar dag långt ut åt landet.

Två höga torn höja sig öfver huset, svarande emot vestra halfvan, som eljes med sina sex våningars höjd alldeles skulle gömma den östra delen. I det södra tornet I kommer ett tornur att insättas som skall förtälja för de goda göteborgarne »hvad klockan är slagen». I norra tornet är inredd fotografiatelier, som förhyrts af fotografen W. Steen-Möller från Halmstad.

Passagen är belagd med asfalt, hvaremot ekonomigården och golfven i förstugor och passager äro belagda med Victoriaplattor. Till fasaderna åt gatorna och passagen har användts dels gul Skromberga facadsten med band af andra färger, dels finhuggen kalksten, stampad cement och granit.

Allt asfaltarbetet har utförts af en Hamburgerfirma.

Mansarden och tornen äro täckta med zinkplåt och Grythytteverks skiffer.

Fönstema i första och andra våningarna äro försedda med spegelglas, i tredje våningen med dubbeltjockt glas i bågar och i öfriga våningar med vanligt glas. Allt glasarbete har levererats af firman Louis Fehn. Allt vatten- och gasledningsarbete har utförts af A. J. G. Bissmarck & Co, tapeterna äro levererade af Joh. Ol. Andréen måleri- och dekorationsarbetet af firman C. W. Vinberg & Co;  stuccatörsarbetet af H. R. Rehder, järnbjelkar m. m. hafva levererats af firman Andersson & Lindberg; slutligen har bildhuggarearbetet på fasaden i sand- och kalksten utförts af Yxhults stenhuggeri, Anderson & Almström.

Byggnadskomplexets betydelse och utsträckning kan bäst förstås däraf att det i nästa års bevillning kommer att taxeras till — två och en half millioner kronor, taxeringen baserad på nu uppgjorda hyreskontrakt.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899). Texten är tidigare publicerad på goteborgshistoria.se

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899.

Succé för Göteborgsbokens dag!

Tillsammans med Landsarkivet arrangerade vi igår årets bokmässa för Göteborgslitteratur som hölls på Arkivgatan. En dag fylld av inspirerande föreläsningar och samtal med författare och engagerade eldsjälar, många välbekanta ansikten och glädjande många nya. Och givetvis massor med spännande böcker! Som grädde på moset lös vårsolen in och lät vårt Göteborg visa sig från sin bästa sida. Tack till alla härliga besökare och Tack till alla fantastiska föreläsare och utställare!

Till sist, ett Stort Grattis till vinnarna av Årets Göteborgsbok 2018; Hans Bjur och Krister Engström, Balkong Förlag med boken ”Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930”.
För att läsa mer om vinnaren och hedersomnämnanden gå in på ”Årets Göteborgsbok” i menyn ovan.

 

 

Veckans artikel: Flottningsleden genom Göteborg

Flottning av timmer förknippas ofta med de stora älvarna i de norra delarna av landet. Den omfattande flottning som pågick i de södra delarna av Sverige är däremot i stort sett bortglömd. I Arnold Ahlbäcks och Rolf Albertssons skildring av flottning och flottningsleder i södra Sverige beskrivs den förvåning som forskarna mötte när de gick till en svensk myndighet för att söka uppgifter kring flottningen. ”Kontaktpersonen där ville nästan bestrida, att flottning över huvud taget hade ägt rum i södra Sverige”. (Ahlbäck & Albertsson, s. 38)

Till Göteborg kom timmer via tre större flottningsleder, Göta älv, Säveån samt Mölndalsån. Samtliga tre flottningsleder har en lång förhistoria. Anläggandet av Älvsborgs slott och senare Nya Lödöse bör ha skapat stor efterfrågan på timmer, det är därmed möjligt att flottningslederna uppstod under senmedeltiden. Under 1500-talet är det möjligt att belägga en vattendriven såg vid Mölndals Kvarnby och därmed måste också det ha förekommit timmerleveranser till området samt anläggandet av en såg vid Mölndals kvarnby. (Hallén, s. 83) Efter det nuvarande Göteborgs grundläggning 1619 fanns idéer om att förbinda den nya stadens kanaler med Mölndalsån. Den nya kanalen, idag ofta kallad Fattighusån, var färdigställd 1641 och gav möjligheten att frakta och flotta trävaror rakt in i stadens centrum. Kanalens roll som flottningsled är idag bortglömd, men vid sidan av att föra in vatten i stadens kanalsystem var det flottningen som var en av de viktiga funktionerna för vattenvägen. Redan när kanalen först kom på tal 1624 skrev Gustav II Adolf ”med så mycket större nytta och bekvämlighet, kunde hava timber och annat trävirke sjöledes från Sävedals härad och andra där i söder belägne platser, som till Mölendahl först ankomma”. (Kulturminnesvårdsprogram, s. 129)

Mölndalsåns är omkring 40 kilometer lång och dess källsjöar är Tvättesjön, Östra och Västra Nedsjön vilka ger vatten åt ån som flyter via Gröen (Landvettersjön), Massetjärn, Rådasjön och Stensjön innan den når Kvarnbyn med dess 48 meter fallhöjd. Därefter är det drygt 7 kilometer kvar innan ån når Göteborgs centrum. Åns avvattningsområde är omkring 268 kvadratkilometer stort. (Ahlbäck & Albertsson, s. 144)

Sjösystemet uppströms Kvarnbyn är omfattande. Kartan visar det stora uppland varifrån timret under århundraden hämtades till Göteborg och även dess föregångare.

Flottningen började i de relativt skogsrika socknarna Bollebygd, Björketorp, Härryda och Landvetter. Timret hade fällts under vintern och fördes fram till ån med hjälp av oxar eller hästar. Flottningen började under vårfloden och kunde pågå fram till oktober. Ofta minskade aktiviteten i takt med vattenflödet under högsommaren. Mölndalsån är inte någon stor och bred vattenväg så det krävdes en annan flottningsmetod där flottgodset arrangerades i ett så kallat spett. Stockarna lades 12-15 i bredd och i toppändan på varje stock höggs ett rektangulärt hål med en smal yxa, det kallas ”en glugg”. Genom hålen drogs sedan en smal ”kävling”, alltså en trästång. Mindre trästänger proppades även från sidorna. ”Spettet” svällde i vattnet och gjorde det hållfast. I den mittersta stocken gjordes även ett hål i motsatt ända. Genom detta hål drogs en granvidja som fastgjordes vid nästa spett. Detta system gjorde att 10-12 spett om ungefär lika många sockar kunde bilda en flotte som var starkt sammankopplade och inte gick isär i forsarna.

Det kunde ta upp till tre dagar att föra flotten fram till Stensjön. Flottkarlarna stod på spetsen och stakade sig fram alternativt gick på stranden där de kunde dra fram flotten med ”landtåg”. På det främsta spettet hade ”styrman” sin plats och han parerade med en båtshake eller en lång stör. Svåra passager var givetvis forsarna där det även fanns kvarnar och andra anläggningar som inte fick skadas, det krävde skicklighet bland flottkarlarna.

Under flottningsledens tidiga historia var det inte möjligt att flotta timret mellan Gröen och Rådasjön vid Mölnlycke. Där fick istället stockarna dras upp på land och fraktas en bit på land. Men detta hinder undanröjdes redan under 1600-talet genom att vattenleden röjdes. Senare tillkom en speciell ränna för timret, men för att få använda den krävdes att pengar, så kallad tull, betalades till de som drev verksamheten vid Mölnlyckefallet. Tvister om rätten att passera och tullens storlek var vanliga genom flera århundraden.

Från Rådasjöns utlopp fram till Stensjöns inlopp var strömmen mycket stark. Det var inte möjligt att staka eller dra timret på denna sträcka. De djärvaste av flottningskarlarna kunde ibland ställa sig på spettet och balansera stående genom den lilla forsen. Det lär enligt en artikel av Nils Boström också vara orsaken till att forsen fått namnet Stå-loppet. (Boström, Ahlbäck & Albertsson, s. 144-46)

Gunnebo bro var en viktig anhalt under timrets färd från skogarna ned till hamnen. Där hölls nämligen auktion på stockarna och från år 1819 var den reglerad och skulle hållas under torsdagar. Det fanns inte någon anställd auktionsförrättare utan det var bönderna själva som skötta auktionen. De hade inte varit med under arbetet med flottningen utan kom till fots eller häst när det var dags att sälja sina produkter. Köparna kom från Göteborg och anlände efter häst eller kanske i hästbuss. Några kom att bosätta sig nära Stensjön och Rådasjön för att få närmare till den viktiga auktionsplatsen. Alla stockar var märkta med ägarens ”skogbomärke” och efter försäljning lät även köparen göra sitt märke. Skulle stockarna gå på export till England för att användas som stöttor i kolgruvorna användes ett S som symbol. (Ahlbäck & Albertsson, s. 146-47)

På Gunnebo bron hölls det ofta festligheter med dans till tonerna av flöjt, fiol och handklaver under ljusa och farliga nätter, Boström skriver i sin artikel från 1962 ”Det finns mölndalsflickor som nu är i sextioårsåldern och som i sin ungdom varit med om dansen här på bron – ja, då kan ni ju själva räkna ut hur länge sedan i tiden det var sista dansen”. (Boström)

Nästa del av färden mot hamnen gick genom fallen i Kvarnbyn. Där var risken påtaglig att stockarna skulle skada kvarnarna så det var noga reglerat hur flottningen skulle genomföras. Fram till 1819 kunde stockarna passera alla dagar i veckan. Enligt en regel från 1819-22 fick timmer flottas genom den övre delen av fallen en gång i veckan, på torsdag eller fjärde helgfria dagen. Ansökningar om att få fler dagar avslogs 1835. Det fanns även tydliga regler och sanktioner ifall någons skulle bryta mot denna bestämmelse. Dessutom införde en avgift för varje stock som fördes genom fallet. I fallet byggdes flottningsrännor och vid varje etapp stod en man och öppnade luckan för varje rad av spett, därefter stängdes luckan igen, allt för att spara på vattnet. När kvarnfallen 31-32 var passerade nåddes Grevedämmet, lastageplatsen öster om Rackarebron. Där togs en del timmer upp för att gå till det närbelägna sågverket. När stockarna sågats fick det köras med häst och vagn ned till Mölndalsbro där det lastades på pråmar.

Genom den nedre delen av fallet var det allt för riskabelt att flotta timret. Stockarna fick istället tas upp ur vattnet och lastas på vagnar som körde utför Kråkeliden ned till Mölndalsbro där de åter lades i vattnet och ordnades till stora flottar, kallade ”moser”.  (Mölndal, s. 100, Ahlbäck & Albertsson, s. 147, GHT 1861-06-19)

Slussen och kvarnen 1872. Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Den sista etappen hade inte några stora nivåskillnader, förutom vid slussen i Göteborg. Där liksom vid Kvarnbyn i Mölndal kunde timmerflottarna utgöra ett problem. Det fick Borgmästare och Råd att gå ut med följande kungörelse.

”Jemte det Herr Landshöfdingen och Magistraten funnit nödigt stadga och förordna, att den som inlägger i stadens sluss och qvarn på det sätt att farkost eller timmerflotte stöter mot tillsluten slussport så hårdt att märke efter påstötningen synes – söker införa farkost till det djupgående, att densamma med lätthet icke flyter öfver slusströskeln – till farkost eller flottes afsättning i slussen eller annorstädes der begagnar stång, eller bärling med jernbeslag, eller ock vid fart genom slussen och qvarnen annorlunda skadar byggnaden, eller någon dess tillhörighet derföre skall, utom ersättning för skadan böta från och med 3 Rdr 16 sk. Till 10 Rdr Bko, har Magistraten af förekomne anledning ansett lämpligt föreskrifva: att för slussning genom portarne å sön- eller helgedag, och i öfrigt efter kl. 11 om aftonen och före kl 5 om morgonen, särskild afgift, utöfver hvad genom Taxan blifvit bestämdt, bör erläggas med 8 sk. Berörde sedelslag för hvarje farkost: att sådan för att fortskaffas genom slussen efter det om  aftonen blifvit mörkt, och förr än full dager inträdt skall innehafva två välförsedde och lysande lyktor, deraf en i fören, och den andra akterut: samt att flottning af bjelkar, timmer och annat virke må genom slussen verkställas endast vid dagsljuset.

Götheborgs Rådhus den 24 Augusti 1850. Borgmästare och Råd.” (Ur: GHT 1852-04-07)

Slussen under 1880-talet. Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

I Göteborgs kanaler och ibland även i vallgraven samlades ganska betydande mängder timmerflottar i väntan på att föras ut mot hamnen. Timmerflottarna kunde förvandlas till lekplatser för barnen och i juli 1886 var det en orolig göteborgare som under signaturen ”nervsvag” gav följande skildring i en insändare.

”Redan sedan flera år tillbaka har det praktiserats att stadens hamnkanaler, serdeles den vid Stora Nygatan, begagnas såsom hamn för timmerflottar. De sagde timmerflottarna, som opåtalt få qvarligga vecka efter vecka, öfverdragasa af en slemmig vätska och blifva mycket slippriga hvarför nästan dagligen inträffar, synnerligen nu under skollofsferierna, att gossar frestade af de utlagda försåtliga flottorna få sig ett opåräknadt bad, hvilket om det ej för gossarna medföra något vidare mehn, dock på förbigående har inverkat skadligt, och fordras det ganska starka nerver att med lugn åse gossarnes språng öfver de lösa stockarne. Polismannen gör visserligen ofta sin skyldighet att varna våghalsarne, men hans stora distrikt tillåter honom endast sällan att stanna på platsen och strax efter hans bortgång förnyas gossarnes för-förvågna lek. Enda sättet att förebygga de olyckshändelser, som ögonskenligen här äro nära för handen, är att vederbörande förbjuder virkesegare att hafva timret eller hvad de smala pinnarne kallas för, liggande i hamnkanalen mer än högst några timmar. Insändaren har blifvit upplyst om att endast en, på annan ort skattskrifven, virkeshandlande är egare till allt det virke som sedan flera år legat i hamnkanalen och att denne virkeshandlande ehuru ej i Göteborg skattebetalande lärer härstädes drifa den största affär här på platsen med flottad pitprops och s.k. pålningstimmer, hvilket allt säljes från hans upplagt i hamnkanalen vid Stora Nygatan, der han synes hafva utverkat sig vederbörandes rätt att få hafva ständigt upplag eller åtminstone blifvit förhindrad att under månaden få hafva samma virkespartier liggande i afvaktan på spekulanter samt under tiden orsakande mycken skärmsel och ängslan hos närboende och förbigående som åse gossarnes våghalsade lekar.

Nervsvag” (Ur: GHT 1886-07-01)

Hur omfattande var trafiken med timmerflottar genom Göteborg? I stadens statistiska årsböcker från och med 1900 redovisas även en del historisk statistik kring trafiken genom slussen och timmerflottarnas antal kan spåras från 1891. Då passerade inte mindre än 867 flottar genom slussen, inget sägs om deras storlek eller vikt, endast antalet flottar redovisas. Även det följande året var det över 800 flottar som passerade, därefter inträffade en halvering av antalet flottar under 1893-94. Det var inledningen på en markant nedgång till något hundratal flottar och kring sekelskiftet 1900 var det färre än tio flottar som passerade. Efter 1904 noteras inte längre några timmerflottar genom Göteborgs sluss och flottningsepoken genom Göteborgs centrum måste ses som avslutad.

Diagrammet visar antalet timmerflottar som passerade Göteborgs sluss 1891-1904. Källa: Statistisk årsbok för Göteborg 1900-1905.

Flottningen i Mölndalsån hade börjat minska redan under 1880-talet. Det berodde på flera faktorer där bland annat ägarna till industrier längs sträckan blev allt mer ovilliga att släppa fram timmerflottarna då varje öppning av fördämningarna innebar en förlust av vattenkraft. Den viktigaste förklaringen till minskad flottning i ån var färdigställandet av järnvägen mellan Göteborg och Borås 1894, vilket tydligt märks i statistiken som presenterades ovan. För flottningen nedanför Mölndals kvarnby fick även färdigställandet av Västra stambanan betydelse under 1880-talets slut.

En del flottning förekom fortfarande i de övre delarna av ån där järnvägsstationerna i Hindås och Landvetter under början av 1900-talet var mottagare av flottat timmer. Den nedre delen av Mölndalsån avlystes som allmän flottled genom ett beslut av Västerbygdens vattendomstol från och med 1 januari 1920. (Ahlbäck & Albertsson, s. 148)

Göteborg Borås Järnväg, GBJ S 22. Under 1920-talet. Bilden är hämtad från Samlingsportalen.se


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs-Posten (GP)

Tryckt källa

Statistisk årsbok för Göteborg, Göteborgs stadskansli, Göteborg.

Litteratur

Ahlbäck, Arnold & Albertsson, Rolf, Flottning och flottleder i södra Sverige, Arnold Ahlbäck, Huskvarna, 2006.

Boström, Nils, ”Bland timmerflottare och mamseller på Mölndalsån”. GP 1962-01-04.

Hallén, Per & Olsson, Kent, Det stora fallet: en historia om Mölndals kvarnby och kraften i fallet, Lund, 2010.

Kulturminnesvårdsprogram – Mölndals kommun., , Mölndal, 1988.

Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, Mölndals hembygdsfören., Mölndal, 1993.


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Blick från Hotel Göta Källare mot Drottningtorgets östra del med fattigförsörjningsinrättningen. I fonden bl.a. Slussen och Fattighusån.

 


Text av: Per Hallén, tidigare publicerad på Göteborgs historia.

Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Göteborgsbokens dag 2019

Lördagen den 13 april kl 10-16 firar vi Göteborgsbokens dag på Landsarkivet för tredje året i rad! Göteborgsbokens dag är endagsmässan som presenterar böcker, författare, förlag och andra utgivare som alla bidrar till litteraturen om Göteborg. Dagen bjuder bland annat på försäljning av böcker och intressanta föredrag, samt utdelning av priset Årets Göteborgsbok.

För vem: ALLA!
Var: Arkivgatan 9A
Entre: 0 kr och ingen föranmälan krävs.

Varmt välkommen till en dag fylld av inspiration, kunskap och spännande möten!

Föredragsprogram:

Föredragen i hörsalen pågår i 15 minuter. Fri entre till samtliga föredrag!

Starttid

10.20  Bodde Wilhelm Friberg vid Balders Hage? : Roger Andersson

10.40 Riggbyggarna, epoken offshore på Götaverken Arendal :Sten-Göran Johansson & Mats Berggren

11.00 Visst kan man dansa efter Auschwitz : fragment ur Göteborgs judiska historia : Karin Brygger

11.20 Tre nya volymer i bokserien Hundra år i Göteborg: Konstnärer, Konsthantverk och design och Idrott : Gudrun Nyberg

11.40 Rederiaktiebolaget Transatlantic 1904-2004: I krig & fred : Dick Henriksson & Lennart Fougelberg

12.00 Göteborgs historia: Porten mot väst – ett rosat praktverk om stadens spännande historia från medeltid till idag : Peter Sandberg

12.20 Göteborg på två hjul: Cyklar, mopeder och motorcyklar 1868-201 : Claes Rydholm

12.40 Doktor Dubb dikterar: Omsorg om fattiga barn i Göteborg 1800-1850 : Louise Lönnroth

13.00 Årets Göteborgsbok 2018 – Programpunkt i utställningshallen

13.20 Göteborg möter vildmark : Anders Ejdervik

13.40 Axel Adler – Från bonde till stordonator : Malin Clausson

14.00 När polletten trillade ner i Göteborg : Bo Gustavsson

14.20 Artur Nilssons Göteborg – genom konstnärens öga : Bengt Heinö

14.40 Göteborg 1900–1930 – Lilienbergs stad : Hans Bjur & Krister Engström

15.00 Hundrade och en Göteborgskvinnor : Lisbeth Larsson

15.20 En bättre morgondag : en överlevnadshistoria : Rozbeh Aslanian & Anne Lichtenstein

15.40 Här är alla vinnare : historien om Grunden Bois : Grunden Bois

Föredragsprogram i Utställningshallen

Föredragen i utställningshallen pågår i 5 minuter. Fri entré till samtliga föredrag!

 

Du kan också läsa om arrangemanget på Riksarkivets hemsida; https://riksarkivet.se/sok-arrangemang?item=113181

Veckans artikel: Föddes Göta kanal på Kärralunds gård?

I Göteborgsposten och flera andra tidningar berättades det den 1 september 1862 att Berndt Harder Santesson avlidit 86 år gammal. Han hade under livstiden gjort sig känd inom både politik och inom det stora Göta kanalprojektet som omvandlade Sverige under 1800-talet. Men han började sitt liv på en gård invid Delsjöområdet – Kärralund. (GP 1862-09-01)

Berndt Santesson (Foto: SPA)

Berndt Harder Santesson (Foto: SPA)

Den 15 mars 1776 föddes Berndt Harder på gården Kärralund som hans far Gustaf Bernhard Santesson köpt 1772. Gustaf Bernhard räknas som släktens stamfader i Göteborg. Han var född i Skåne men släkten hade rötter i Småland. Fadern hade skickats till Göteborg för att bygga upp en affärsverksamhet byggd på handel med salt sill. (Wilhelmsson, SBL) Några år efter köpet av Kärralund inledde Santesson en större utbyggnad av gården. De gamla ekonombyggnaderna revs och en helt ny och större anläggning uppfördes. De nya ekonomibyggnaderna skulle svara mot den växande åkerarealen som krävde mer lagerutrymmen. Det sägs ofta att köpmännens gårdar utanför staden var ”sommarnöjen”, det kan stämma till viss del, men gårdarna var också ekonomiskt viktiga för handelsfamiljerna. Inkomsterna från handeln kunde variera stort år till år men jorden såg man som något mer beständigt, en slags försäkring i händelse av dåliga tider. Gustaf Bernhard Santesson bodde, till skillnad från många av sina grannar, året om ute på sin lantegendom. Bostaden i centrum av staden hyrde han ut och behöll endast sitt handelskontor inom vallgraven. (Fröding s. 66)

Berndt Harder Santesson växte alltså upp på gården Kärralund med sin familj. De tillhörde de rikare familjerna i staden och när sonen var knappt ett år gammal pågick ett omfattande arbete vid gården och längs med bäcken upp mot Stora Delsjön, bygget av en ny kvarn och flera nya fördämningar som skulle ge kraft åt den nya anläggningen. (Hallén)

När Bernd Harder var endast 9 år gammal skickades han iväg till den herrnhutiska skolan i Christiansfeld och därefter till Uppsala. Men studierna i den uppländska lärdomsstaden fick avbrytas 1790 när fadern Gustaf Bernhard avled och han kallades hem för att förbereda sig att ta över familjens omfattande affärsrörelse. (SBL)

Gustaf Bernhard Santesson har inte någon framträdande plats i beskrivningarna av Göteborgs näringsliv och handel. Ändå var han en betydande aktör och ägde många fartyg och anläggningar kopplade till 1700-talets sillindustri. Vid sin död 1790 på Kärralund ägde Santesson 3/16 i salteriet Majnabbe värt 360 riksdaler, salteriverket Engholm Udde i Bovik värt 2 500, trankokeriet Danestaden på Askerön i Uddevalla värt 1 800. Santessons intressen i sillindustrin gick långt tillbaka i tiden. Från 1770-talet finns förteckningar över salterierna i Göteborgs och Bohuslän och där finns en god källa för att få en inblick i Santessons verksamhet. År 1773 ägde Santesson salteriet Björkö med en årsproduktion på 5 000 tunnor. Det var ett av de större i länet det året och överträffades bara av ett fåtal andra producenter, störst av dem alla var Arfwidssons salterier som gav över 33 000 tunnor detta år. Under följande år köpte och sålde Santesson olika salterier och trankokerier. Det var normalt för köpmännen i Göteborg att ganska ofta sälja av och köpa nytt. Tre år innan Santesson avled gav salterierna över 12 000 tunnor salt sill. Det placerade Santesson bland de mest betydande inom sillindustrin i Göteborg under sent 1780-tal vid sidan av Low & Smith, Olof Westerling och J.D. Wetterling som alla hade salterier som producerade över 10 000 tunnor salt sill. Förutom Kärralunds gård ägde Santesson även Kåseholm och Eröds egendomar samt Tryde i Skåne och de var värderade till över 18 000 riksdaler vilket kan jämföras med endast 6 000 för hela Kärralund. Santesson ägde även ett hus i centrala Göteborg vid Stora (norra) Hamngatan i femte roten vilket värderades till 4 125 riksdaler. Santessons rederiverksamhet omfattade 20 fartyg och två hemförarbåtar 1790, det motsvarade omkring tio procent av stadens samtliga fartyg eller kring fem procent av stadens totala fraktkapacitet (mätt i läster). Jordbruket på Kärralund var välutrustat med tidens bästa redskap, exempelvis järnplogar och effektiva djupharvar. I stall och ladugård fanns 15 kor och kvigor, fyra oxar, sex stutar, en tjur åtta hästar, nio får, två lam och tre större samt sex mindre svin. (EIIIb:9)

Efter några år kunde Berndt Harder ta över faderns företag. Inledningsvis hade han samarbete med sin bror Sante Johan en efter en kort tid etablerades ett kompanjonskap med barndomsvännen Anders Magnus Prytz. Faderns redan omfattande verksamhet kom att växa snabbt med förvärv av Arnäs säteri Forshem där ett glasbruk etablerades, Fimmelstad i Fagre 1810 och Bromö i Torso med dess stora glasbruk. Därutöver köptes egendomarna Melldala och Dämman i Berg 1813 för att vid dessa anlägga Karlsfors alunverk. Det var alltså en mycket expansiv företagsledare som tagit över verksamheterna. (SBL)

Nästan alla som bedrev handel och varuproduktion i Göteborg var intresserade av att det skulle byggas slussar förbi Trollhättefallen, så även Berndt Harder. Det var i samband med familjens omfattande investeringar i byggandet av Trollhätte kanal som Berndt Harder fick kontakt med Baltzar von Platen som ver ledamot av kanalbolagets direktion. När von Platen senare gifte in sig i familjen Ekman (Handelshuset Ekman) fördjupades relationen då Santessons var nära vänner till Ekmans.  (SBL)

Baltzar von Platen presenterade sin idé till en kanal genom Sverige redan 1806, samma år som släkten Santesson sålde Kärralund. Idén att bygga en kanal stöddes av Santesson. Staten ställde sig till sist positiv till projektet 1809 men det skulle dröja innan byggandet av kanalen inleddes. För att skaffa pengar till kanalbygget startades en så kallad diskont, en form av tidig bank där investerare kunde sätta in pengar. Berndt Harder var den största insättaren med 60 000 riksdaler banco och han hade mycket att förlora när bygget drog ut på tiden och kanalaktierna började falla i värde. Trots att han försökte genomföra stödköp satt han slutligen med nästan helt värdelösa papper som köpts in för över 700 000 riksdaler banco. (SBL, Wilhelmsson)

Göta kanal. Lika mycket Santessons verk som von Platen. Foto: Per Hallén 2006.

Göta kanal. Lika mycket Santessons verk som von Platens. Foto: Per Hallén 2006.

Berndt Harder var en framträdande person under hela bygget av Göta Kanal men i frågan om von Platens mycket dyrbara satsning på Motala verkstad uppstog en konflikt mellan de två ledande männen i projektet. Berndt Harder ansåg att kostnaderna för Motala verkstad inte fick stiga ytterligare, det var inte motiverat utifrån behoven vid bygget av kanalen och han fick slutligen tillstånd en kompromiss som räddade både verkstaden och kanalen. (SBL)

Kanalen kom att fullbordas och därefter gav sig Berndt Harder in på nästa projekt, en utbyggnad av Trollhätte kanal. Han blev där efter några år ordförande men det blev en kortvarig post då han hamnade i konflikt med den övriga styrelsen och tvingades avgå. I samband med denna styrelsekonflikt restes frågor och anmärkningar kring hans ekonomiska förvaltning. Det tog två år innan han fick fullständig upprättelse och ansvarsfrihet. (SBL)

Berndt Harder utförde verkliga stordåd i samband med byggandet av Göta kanal och etablerandet av Motala verkstad som på sikt skulle bli ett av landets stora och viktiga verkstadsföretag. Men Berndt Harder från Kärralund har hamnat i skuggan av von Platen, men denna engagerade finansiär förtjänar att lyftas fram. När Berndt Harder bestämde sig för att lämna affärer och kanalbyggen sålde han det mesta av sina tillgångar och drog sig tillbaka till Dämman vid sjön Lången i Västergötland där han senare avled 1862. (SBL)

Göta kanals största finansiär föddes alltså på Kärralunds gård och från sin fars rikedomar, där Kärralund ingick, kom även kapital att föras över till kanalbygget.

Källa

Landsarkivet i Göteborg

Göteborgs Rådhusrätt och Magistrat före år 1900 EIIIb:9 (1788-1790): 1145.

Tidning

Göteborgs Posten (GP)

Litteratur

Fröding, H., Berättelser ur Göteborgs historia under Gustavianska tiden. Göteborg 1922.

Hallén, P., Delsjön i människans tjänst. i Göteborg förr och nu XXXV. Göteborg 2014.

Santesson, släkt, urn:sbl:6532, Svenskt biografiskt lexikon(SBL)  (art av Göran Nilzén), hämtad 2016-10-27.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.


Text av: Per Hallén, tidigare publicerad på Delsjöområdets historia.

Hundrade och en Göteborgskvinnor, 20 mars, 18.00 Stadsmuseet, Wallenstamsalen

Hembygdsförbundets föreläsningar på Stadsmuseet fortsätter den 20 mars. Då berättar Birgitta Flensburg, en av författarna till boken Hundrade och en Göteborgskvinnor, om bokens tillkomst, och om några av de kvinnor som på olika sätt bidragit till stadens framväxt och utveckling.

Plats: Stadsmuseet, Wallenstamsalen
Tid: onsdagen den 20 mars, kl 18.00
Avgift: endast entré till museet (årskort alt dagsbiljett, fri entré för ungdomar upp till 25).
Anmälan i museets kassa.

Hundrade-och-en-goteborgskvinnor

 

 

Veckans artikel: Nya Älvsborg

Nya Älvsborg, Nya Älvsborgs fästning eller bara Älvsborg är en fästning på Kyrkogårdsholmen i Älvsborgsfjorden (tidigare Wike fjord) i Göta älvs mynning, vid inloppet till Göteborgs hamn. Fästningen började byggas 1653 för att försvara staden mot den danska flottan. Den har varit belägrad, men aldrig intagen av fientliga styrkor. Nya Älvsborg är statligt byggnadsminne (SBM) sedan den 25 januari 1935. Fastighetsbeteckningen är Älvsborg 855:752. Nya Älvsborg är en av Sveriges 11 salutstationer där officiella saluter avges av Försvarsmakten vid särskilda högtider såsom nationaldagen, Konungens födelsedag, etc.

Fästningen är uppförd på vad som ursprungligen var två separata holmar, av vilken den södra upptas av själva fästningen och den norra av ett så kallat hornverk. Den smala rännan mellan holmarna fungerade under en tid som båthamn, och rännan fanns kvar fram till åtminstone 1820. Anläggningen kallades först Kyrkogårdzholmen innan Gamla Älvsborg blivit utdömt.

Under Skånska kriget 1675-1679 deltog fästningen i Göteborgs försvar mot danska angrepp och under senare delen av stora nordiska kriget var den 1717-1719 inblandad i strider med dansk-norska sjöstyrkor under ledning av amiral Peder Tordenskjold.

När fästningen senare på 1700-talet minskade i betydelse som militär anläggning, användes den i stället i ökande grad som fängelse fram till 1866. Under första världskriget hade fästningen rollen som minförråd, som en del i försvaret av Göteborgs hamn.

Nya Älvsborg ingår i en serie av försvarsanläggningar med namnet Älvsborg vid inloppet till Göteborg som tidsmässigt avlöst varandra. Det skall inte förväxlas med sin föregångare Älvsborgs slott vilket, med början på 1300-talet, hade uppförts vid Klippan längre in i älvmynningen. Fästningen skall heller inte förväxlas med sin efterföljare Älvsborgs fästning, samlingsnamnet för ett antal försvarsanläggningar i Göteborgs hamninlopp, med bland annat Oscar II:s fort insprängt i Västerberget vid älvmynningen i början av 1900-talet.

På bastionen Havsfrun fanns under en tid en fyr, ett fyrkantigt torn beläget på fästningens sydvästra udde, vilken sticker ut mot inseglingsleden till Göteborg. Fyren ledsagade insegling nattetid till Göteborg från Vrångö, stora farleden från Vinga samt den så kallade Kalvsundsleden och syntes på upp till 2,5 sjömils avstånd.

Läs hela artikeln om Nya Älvsborg på Wikipedia.

Text: Artikeln Nya Älvsborg på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

gothenburg_juli_2009_28ubt29-000
Foto: Tomasz Sienicki [CC BY 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/3.0) ], från Wikimedia Commons.