Månadens artikel: Känsö karantänsanläggning

Karantänsstationen på Stora Känsö.

Känsö karantänsanläggning är en tidigare smittskyddsinstitution på Känsö utanför Göteborg. Flertalet byggnader är statligt byggnadsminne (SBM) sedan 10 november 1939.[1] Samtalspaviljongen, Parloiren, är en i sitt slag världsunik byggnad.

När Sverige på 1700-talet började handla allt mer med främmande länder följde även smittsamma sjukdomar som pest med.[2] En första karantänsanläggning på Känsö inrättades 1771, varvid uppfördes ett magasin och ett tvåvånings bostadshus. Stationen drogs in redan året därpå, varefter byggnaderna utnyttjades för en station för valfångstGrönland, trankokeri och sillsalteri. Från denna senare tid kvarstår idag en byggnad från 1800, som ursprungligen var tunnbinderiverkstad för sillsalteriet.

Sillsalterier växte fram längs hela Västkusten under 1700-talets sillperiod. Till det behövdes salt och det importerades från Medelhavet och där härjade ”Gula febern”. Karantänanstalterna öppnades igen.[2]

Hovrätten konstaterade i en dom från i maj 2009, att det råder enighet om att Känsö före år 1812 ägdes av Brännöborna. Frågan i målet har därför varit om staten förvärvat äganderätten därefter. Staten har gjort gällande köp, expropriation eller hävd eller en kombination av dessa olika slags förvärv. Hovrätten anser emellertid att staten inte har visat något giltigt förvärv från och med år 1812 och konstaterar att samtliga delägare i Brännö Bys skifteslag, inte endast de tre som överklagat, därmed ska anses ha bättre rätt än staten till Känsö.[3] Uppgiften om att, ”År 1805 träffade Kronan, enligt vad staten senare hävdat, en överenskommelse med åbornaBrännö, som av hävd utnyttjat ön, att överta Känsö för att bygga upp en permanent karanstänsanläggning där” har därmed visat sig felaktig.

Mellan 1816 och 1819 uppförde staten en anläggning under ledning av fortifikationsingenjören Jacob Forsell, som också blev stationens första chef från 1818 till sin död 1832. I anläggningen ingick en hamn, ett utkikstorn och ett kanonbatteri, samt ett drygt tiotal byggnader. För arbetet anlitades som högst 150 indelta soldater från Bohusläns regemente eller Älvsborgs regemente och upp till omkring 50 civila hantverkare.

För att minska smittrisken restes fyra av byggnaderna på anlagda stenkistor i en rad tvärs över en grund havsvik, förenade med ön genom en stenkaj med vindbryggor till land och mellan byggnaderna.

Historia

Det varierade från år till år hur många fartyg som togs emot vid anläggningen. År 1805 var det 174 fartyg men därefter minskade antalet för att öka igen efter 1808.

Personalen som arbetade på Känsö 1819 var karantänbefälhavare, karantänläkare, kassör, materialförvaltare, sekreterare, underofficer, vaktmästare, soldater och matroser. Matroser och drängar bodde i tjänstebostäder på Känsö. En familj kunde ofta ha åtta barn och samsades i ett rum och kök.

När lasten skulle renas lossades den från fartyget och las i ett magasin där den röktes med svavelföreningar.

Patienter hissades upp i Pestsjukhuset igenom en lucka i golvet. De badades, befriades från sina kläder och gneds in med ättika. Sjukrummen rengjordes och röktes varje dygn.

År 1857 togs karantänen mot kolera bort och aktiviteten på Känsöanläggning minskade åter drastiskt. År 1858 blev Känsö dock officiell karantänplats även för Danmark, Ryssland, Mecklenburg-Schwein, Lübeck och Travemünde.

År 1879 återkom pesten i Ryssland och arbetet på Känsö karantänsanläggning återupptogs. Sundhetsnämnden tog över kontrollerna och lånade observationssjukhuset på Känsö. År 1884 hade koleran kommit till Frankrike och Spanien varvid beredskapen ökade. Kunskapen om bakteriernas roll för sjukdomsspridning gjorde Medicinalstyrelsen intresserad av karantänverksamheten på Känsö. Inrättningen blev därmed en medicinsk angelägenhet. Istället för rökning började man använda desinficering. Säng- och gångkläder hettades upp till 100 grader med torr värme eller ånga. Fartyg och varor tvättades med karbolsyrelösning.

År 1892 blev Ryssland och Finland kolerasmittat. Fartygen stod i kö för observation och desinfektion utanför Känsö. Sverige klarade sig dock från epidemin.

Under första världskriget härjade fläckfebern som spreds med klädlöss. En skrubb inrättades i badhuset på Känsö där kläder som misstänktes innehålla löss röktes med cyanväte.

Under åren 1884-1922 togs totalt 929 fartyg in för observation och 15 för desinfektion.

1912 började man även kontrollera om fartygen hade råttor då man förstått att dessa kan sprida sjukdomssmitta.[2]

Anläggningen ser i huvudsak likadan ut idag som under första hälften av 1800-talet. Ett par byggnader har rivits eller blåst ned. Karantänsanläggningen var i bruk till 1918, då den siste patienten i karantän vistades där, en lots misstänkt för kolera. Stationen lades formellt ned 1934, varefter ön och anläggningen har disponerats av marinen.

Pestlasarettet

Pestlasarettet är en byggnad på Känsö karantänsanläggningKänsö utanför Göteborg. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.[1]

Pestlasarettet var ursprungligen ett lasarett, som uppfördes 1817. Det är ett tvåvåningshus i tegel med sadeltak, som senare under 1800-talet kläddes med lockpanel och rödmålades med mörk falu rödfärg. Det är 26,5 meter långt och 11,5 meter brett.

Pestlasarettet ligger, liksom tre av karantänsstationens övriga byggnader, på en egen stenkista ute i en grund havsvik. Pestlasarettets stenkaj var ursprungligen förbunden med grannbyggnadernas kajer med vindbryggor. Smittade patienter från fartygen i karantän togs in med roddbåt i en kanal under huset och hissades sedan upp i en koj in i huset från roddbåten.

I sjukhuset fann på andra våningen åtta välventilerade sjuksalar med upp till fyra bäddar i varje sal. Varje rum hade en toalettstol, vilken spolades med uppumpat havsvatten. I undervåningen fanns badrum, behandlingsrum samt bostäder och andra utrymmen för personalen. På vinden fanns en pumpanordning för havsvatten och blyklädda träkar för vattnet.

Vid de tillfällen, då sjukhuset hade patienter, skedde förbindelsen med omvärlden från ett låst rum i den närmast liggande observationssjukhusbyggnaden, dit bara karantänsmästaren och läkaren hade nyckel. Där utväxlades förnödenheter till sjukhuset och dokument från sjukhuset, vilka senare rökades och doppades i ättika.

Patienterna fick byta rum varje dygn och rummen rengjordes och röktes. Det fanns en ringledning som patienten kunde använda för att få hjälp. En bricka föll ner på en nummertavla så personalen kunde se vem som hade ringt.[2]

Byggnaden har senare använts som värnpliktsförläggning.

Kanslihuset

Kanslihuset.

Kanslihuset är en byggnad på den tidigare Känsö karantänsanläggningKänsö utanför Göteborg. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.[1]

Kanslihuset uppfördes 1818 som bostad och arbetsplats för karantänchefen, läkaren, befälhavaren för militärstyrkan, skrivaren/kassören och sex karantänsdrängar. I övervåningen bodde från början karantänchefen och kassören, och i undervåningen huserade läkaren och fanns vaktrum och två logement. Under årens lopp ändrades denna ordning något. Efter karantänsanläggningsperioden användes huset fram till tidigt 1970-tal som officersmäss, expedition och vaktlokal. Idag används det som befälsförläggning samt för samvarorum.

Huset är en tvåvåningsbyggnad i klassicistisk stil, som är 20,4 meter lång och 12,15 meter bred. Den är byggd i tegel, men fasaderna kläddes 1842 med stående lockpanel för att skydda den putsade ytan mot vittring. Byggnaden har ett sadeltak, som redan från första början var belagt med rött taktegel, idag tvåkupigt. Den har en fronton med en tympanon på långsidan mot sjön. Den målades på 1840-talet med vit oljefärg på de tre fasader som syns från sjösidan och med ljusröd slamfärg på fasaden inåt land.

Uppvärmningen skedde med sex kakelugnar och en köksspis på vardera våningsplanet.

Parloiren

Parloiren.

Parloiren är en byggnad på den tidigare Känsö karantänsanläggningKänsö utanför Göteborg, som användes för första kontakt med besättningar på ankommande fartyg, då smittrisk ansågs föreligga. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.[1]

Ordet ”parloir” kommer från verbet parloir = tala på äldre franska, och betecknade ett rum, som var avsett för samtal, till exempel i medeltidens kloster. I detta fall var avsikten att kunna hindra smitta från att överföras, genom att kontakterna mellan de smittmisstänkta och de svenska militära smittskyddstjänstemännen skulle ske på ett så säkert sätt som möjligt. Samtal fördes – utan att direkt kontakt riskerades – över en ridå av svavelhaltig rök och dokument överlämnades genom en gallerförsedd lucka, efter att ha behandlats med ättika och rök, innan de transporterades till ansvarig myndighet i staden Göteborg för beslut om vidare åtgärd om karantän.

Parloiren ligger längst ut i den tidigare karantänsanläggningens hamn i anslutning till östra bryggan, ”karantänsbryggan”, och byggdes 1818 i en våning i tegel med fordring av ljust gulfärgad lockpanel. Brädfordringen tillkom 1860 för att skydda byggnaden mot vittring. Den är 6,4 meter x 6,0 meter och har en mycket markerad uppdelning i två delar. Den nordvästra, ”rena avdelningen” har röda kalkstensplattor på golvet och den sydöstra, ”orena avdelningen” har trägolv. Mellan avdelningarna löper en murad ränna i golvet, i vilken det kunde brännas svavel för att producera en svavelhaltig rök. På ömse sidor om rännan finns ett järngaller från golv till tak. En dörr finns på nordvästra fasaden, medan den sydöstra ursprungligen var öppen och hade ingångsportaler direkt från karantänsbryggan. Mitt på de nordöstra och sydvästra fasaderna finns på vardera sidan fönster.

På den nordvästra sidan leder en trappa, uppburen av två grönmålade träkolonner, upp på det plana, svagt lutande, och av en murad balustrad omgivna, taket. Där var en militär post placerad när fartyg låg utanför i karantän.

Parloiren är troligen den enda bevarade byggnaden i sitt slag i världen.

Läs hela artikeln om Känsö karantänsanläggning på Wikipedia.

Text: Artiklarna Känsö karantänsanläggning, Pestlasarettet, Kanslihuset, Känsö och Parloiren på Wikipedia, licensierade enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foton: Hesekiel, [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: Bryggeriet Kronan

Bryggeriet Kronan.

Kronan, Bryggeri AB Kronan, var ett bryggeri i Göteborg 1891-1917. Namnet kommer av lägenheten Kronan på egendomen Sveaborg vid Majnabbe. Här låg ett gammalt, envånings trähus fram till 1902. Henrik Pripp köpte Kronan av blockmakare A.J. Petersson för att anlägga ett bryggeri. Planerna blev aldrig verklighet just där, men namnet följde med.[1] Yrkesskickligheten hos Henrik Pripp och de goda möjligheterna till riskkapital genom familjen Röhss, var två viktiga faktorer bakom bryggeriets snabba utveckling.[2] Produkterna var främst Bayerskt öl, pilsner och svagdricka.[3] Bolagets ändamål beskrivs 1901 som ”att tillverka öl, andra maltdrycker och kolsyrade drycker samt drifva handelsrörelse.Bolagsordning fastställdes den 24 april 1891, och aktiekapital var 900 000 kronor. Styrelsen bestod samma år av: ”Herrar handl. J.A.A. Röhss, handl. Chr.A.A. Röhss, varvsdisponenten G. Douglas Kennedy, ingeniören J.Chr.H. Pripp. Suppleanter: A.B. Heljestrand och J.C.H. Lyon.”[4]

Historia

Bryggeribyggnaden år 2014.

Initiativtagare var August och Christian Röhss, George Douglas Kennedy (1850-1916)[5] samt Henrik Pripp (1861-1921), med den senare som verkställande direktör. Det ursprungliga aktiekapitalet var på 300 000 kronor, varav August och Christian Röhss tecknade 190 000 kronor, Henrik Pripp 100 000 och George Douglas Kennedy 10 000 kronor. Senare tillsköt i huvudsak August Röhss 600 000 kronor. Bolaget konstituerades den 11 maj 1891, och verksamheten skulle bestå i att ”tillverka öl och andra maltdrycker, kolsyrade drycker, samt att företaget skulle bedriva handelsrörelse.”[6]

Bryggeriet etablerades på Sågängen vid Karl Johansgatan 23-29 i 10:e och 11:e kvarteret i Majornas 2:a rote.[7] Skälet till att man valde Majorna som etableringsområde, anses vara att stadsdelen var mycket expansiv, de goda transportmöjligheterna samt läget vid älven. De två tomterna köptes för 127 500 kronor. Arkitekt för det nya bryggeriet var J.E. Billing och byggmästare var F.O. Peterson. Stockholmsbaserade Alwin Jacobi levererade maskinparken. Bryggmästare blev Ludvig Hansen, som anställdes på fem år. Bland annat mälteri, bryggeri, maskinhus, lagerkällare och tapphus, stod klart 1892. Men även arbetarbostäder och stallbyggnader. Vattenförsörjningen blev i starten ett problem, där borrande på tomten efter vatten gav negativt resultat. En sugledning från älven arrangerades då, men ersattes senare av att man anslöt sig till ”Göteborgs Wattenledning” (Kallebäcks källa). Bryggmästare Hansen tycks inte ha hållit måttet samt ”…ej fullgjort sina åligganden.” Redan 1893 ersattes han av Adolf Heljestrand från Stockholm.[8]

Göteborgshistorikern C.R.A. Fredberg skildrar 1902 bryggeriets in- och utsida:
”Bryggeriet, som är en verklig mönsteranläggning, omtattar tvänne huvudbyggnader, af hvilka den ena innehåller följande rum: till venster om den ståtliga dubbelportalen, prydd af väldiga granitpelare och ett par massiva, konstrikt arbetade portar af fasoneradt smidesjern, befinnes mälteriet /…/ Till höger om porten ligger först brygghuset, försedt med taillesgolv och det deri placerade bryggverket, som med sina blankpolerade kopparrör och metalldelar gör på den besökande ett imposant intryck.”[9]

Uppstart av verksamheten skedde den 20 september 1892. Under februari 1893 kom Kronans maltdrycker ut på marknaden. Bolaget redovisade för verksamhetsåret 1893 en förlust på 8 768 kronor.[6] Man exporterade även sina produkter och år 1900 hade man 150 anställda, varav 50 var kvinnor.[10] Tillverkningen uppgick detta år till över 50 000 hektoliter, med en vinst på 200 000 kronor.

Verksamheten expanderade kraftigt de första åren, och redan 1896 uppfördes ytterligare en stenbyggnad bredvid kontoret samt en ny kölna. Mälteriet byggdes till samma år. Försäljningsområdet sträckte sig nu från Strömstad i norr till Alingsås i nordost. Fler tillbyggnader skedde år 1900, då man även investerade i ytterligare två kylskepp. I planerna för framtida expansion, ingick ett förvärv av tomterna 36 och 37 vid Allmänna vägen i Majornas 3:e rote.[11]

Kronans tillverkningsvärde var 1 050 000 kronor år 1901, att jämföra med Pripps 924 500 kronor för samma år.[12] Företaget blev därmed en stark konkurrent till Pripps. Louis Frænckel utsågs att leda förhandlingarna med Kronan om ett uppköp, och för 1 860 375 kronor förvärvade denne Kronan år 1902. Vissa villkor stipulerades: AB Wicanders korkfabrik fick under fem år ensamrätt och Göteborgs Handelsbank skulle sköta Kronans bankaffärer. Den 5 december samma år köpte AB Pripp & Son hela aktiestocken. C. Röhss och G.D. Kennedy fick dock behålla var sin stamaktie. Det finns inga kända uppgifter om varför bryggeriet blev till salu.[13]

Styrelsen bestod 1899 av: August Röhss (ordförande), G.D. Kennedy (ledamot), Christian Röhss (ledamot), Henrik Pripp (ledamot), Carl Lyon (suppleant) och Adolf Heljestrand (suppleant).[14]

Bryggeriet lades ned 1917,[15] då också fastigheten vid Karl Johansgatan såldes till Göteborgs Livsmedelsnämnd[16] för lagring av livsmedel i samband med första världskriget.[17]

Läs hela artikeln om Bryggeriet Kronan på Wikipedia.

Text: Artikeln Kronan (bryggeri) på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foton: Okänd Unknown author, Public domain, via Wikimedia Commons

Mattias Blomgren, [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: Göteborgs förr och nu – Göteborgs Hembygdsförbunds årsbok 2022

Under ”Släktforskningens dagar 2022” på stadsbiblioteket i Göteborg presenterades 2022 års upplaga av Hembygdsförbundets årsbok. Tre av artiklarna i boken har anknytning till Örgryte för att uppmärksamma att det i år är 100 år sedan de resterande delarna av kommunen inkorporerades med Göteborg.

Örgryte gamla kyrkogård och Örgryte gamla kyrka. Från: Carlotta.

Lars Gahrn, kanske mest känd för sin forskning kring Mölndals historia, har i årsboken återvänt till en fråga som han uppmärksammade 1988, nämligen myten om Sankt Sigfrid i Örgryte. I kapitlet ”Örgryte gamla kyrka – några huvuddrag i historien och det lärda antagandet om Sankt Sigfrid” visar Gahrn hur fel det kan bli om generationer av skribenter helt underlåter att kontrollera sina källor. Det som många gångar har återgett som ”fakta” att Sankt Sigfrid döpt hedningarna i Delsjöbäcken och att det där sedan anlagts en kyrka är en helt uppdiktad historia som inte är äldre än omkring 1730, dryga 700 år efter Sankt Sigfrids död. En del i denna uppdiktade myt har varit den medeltida dopfunten i Örgryte kyrka som påstods ha haft en inskription med namnet ”Örekrypta”, även det bygger på ett sentida försök att förbättra en inskription som till stor del saknades på dopfunten, alltså åter en uppdiktad historia. Kapitlet är en mycket intressant läsning och visar tydligt på vikten av att granska källor, inte bara återge vad tidigare skribenter presenterat. Extra kritisk bör läsningen bli om det saknas referenser i texten.

Per Hallén, även författare till denna text, har i årsboken skrivit om ”Örgrytes förening med Göteborg 1922”. Många uppfattar i dag Örgryte som ett ganska begränsat område i Göteborg i huvudsak bestående av äldre villaområden med en tämligen välbeställd befolkning. Men Örgryte var vid tiden för införlivningen en kommun som dominerades av industri. Andelen industriarbetare av befolkningen var högre än i Göteborg. Utmed både Säveån och Mölndalsån växte det fram stora tillverkningsindustrier under 1800-talet och tusentals nya invånare flyttade till Örgryte för att söka arbete. Följden blev att det behövdes bostäder och det var dessa nya tätorter som fanns nära industrierna som ofta blev föremål för de första tankarna på att införlivning med Göteborg. Processen fram till dess att hela Örgryte kommun blev en del av staden 1922 var lång och krokig och hade tagit sin början redan med frågan om Carl Johans församling, Majornas, införlivning 1868. I kapitlet skissas Örgrytes industriella förhållanden under tidigt 1900-tal och hur processen med införlivningen gick till.

Jakobsdal (1859-1862), från Carlotta.

Göran Axel-Nilssons kapitel i årsboken publicerades ursprungligen i Göteborg förr och nu nr VI år 1970. Den handlar om en middagsbjudning på Jakobsdal 1833, och är därmed årsbokens tredje text på temat Örgryte. Med hjälp av tidningsartiklar, bouppteckning och efterlämnade brev bygger Nilsson upp en bild av hur det såg ut i Örgryte och Göteborg under 1830-talet, åtminstone för de något mer välbeställda personerna i samhället.

Martin Ahlstedt har i sitt kapitel ägnats sig åt att spåra landskapsgränsen på Hisingen, alltså gränsen mellan Västergötland och Bohuslän. Den slingrar sig fram på ett i det moderna landskapet och troligen är flertalet invånare på Hisingen i dag omedvetna om att ön delas av en landskapsgräns. Frågan är i ett historiskt perspektiv mycket viktig då gränsen är en rest efter den tid under 1200-talet då den svenska kronan expanderade västerut i områden som tidigare kontrollerats av Norge och Danmark. Detta är klassisk mark inom den historiska forskningen kring etablerandet av den så kallade Västkustkorridoren. I detta kapitel är fokus givetvis på Lundby och Tuve. Här presenteras även en del av det som publicerats i frågan de senaste åren men slutsatsen att den svenska expansionen skedde kring mitten av 1200-talet ligger fast enligt det som Gunnar Olsson kom fram till 1953. Del två i kapitlet ägnas en vandring utmed gränsen i vår egen tid. Författaren har så långt som möjligt vandrat hela sträckan, endast delar som i dag ligger inom avspärrade områden så som hamnområdet, har han fått avstå. Det har uppenbarligen varit ett mindre äventyr och skildringen kommer även att vara viktig för framtiden då vi får en bild av hur det gamla gränsområdet såg ut under 2020-talets inledning.

Kronhuset, från Carlotta.

Kristina Söderpalm uppmärksammar i sitt kapitel Kronhuset på 1900-talet – Ett kapitel i Göteborgs museihistoria. Kronhuset är stadens äldsta profana byggnad och ofta när husets historia beskrivs lyfts gärna 1600-talet fram, men författaren har i detta kapitel valt att fokusera på husets 1900-tals historia som kan sägas vara en ganska styvmoderligt behandlad epok i byggnadens historia. Under tidigt 1900-tal var Kronhuset ännu en del av militären under Kungl. Arméförvaltning och dess framtid var osäker. Det fanns farhågor att hela tomten skulle ”avröjas”, alltså rivning av huset. Så blev det dock inte utan de tidiga förslagen på att använda Kronhuset för museiverksamhet började sakta vinna mark. Hela denna ganska invecklade process skildras på ett mycket intressant sätt i kapitlet. När Göteborgs stad hade förvärvat Kronhuset från staten 1929 öppnades vägen för renovering av den slitna byggnaden och efterhand även de första utställningarna. De verksamheter som sedan bedrevs i Kronhuset under museets ledning skildras i både text och bild fram till mitten av 1990-talet då museets verksamhet i lokalerna upphörde. Något som Kristina Söderpalm beklagar och avslutar med en önskan om att huset åter skulle kunna användas för utställningsverksamhet och på så sätt ge ett ökat liv åt hela Kronhuskvarteret.

Raimonds Veenstra har i årsboken fortsatt sin undersökning av Göteborgs föregångare i kapitlet med rubriken ”Nya Lödöses borgar- och hjonelängder (1599–1610)”. Författaren arbetar med ett ganska underutnyttjat källmaterial för att försöka öka kunskapen kring befolkningen i Nya Lödöse i en tid då det inte fanns någon folkbokföring. Förutom information om befolkningen storlek presenterar Raimonds Veenstra nya resultat kring inkomstfördelningen i staden. Det var betydande skillnader och de borgare som ägnade sig åt utrikeshandel var stadens utan jämförelse rikaste personer. Detta är ny och viktig kunskap även för de som studerar 1500- och 1600-talets samhälle i ett makroperspektiv. Att utifrån dessa längder över borgare och hjon beräkna befolkningen eller försöka avgöra förändringar i befolkningen storlek är svårt och författaren uppmanar till att vara försiktig med alla sådana slutsatser.

Lars Olof Lööf skriver i årsbokens avslutande kapitel om ”En tidig fotoateljé i Göteborg – Vogel & Dienstbach photografiska –atelier”. I Göteborgs stadsmuseums arkiv förvaras omkring 30 bilder från 1860-talet och denna ateljés verksamhet. Bilderna är ganska okända och ofta har valts bort när böcker och artiklar om Göteborgs historia har publicerats. Många har föredragit mer livfulla fotografier från sekelskiftet 1900. Bilderna från 1860-talet är med några få undantag ganska folktomma, detta på grund av att dåtidens fototeknik gjorde det svårt att få bra skärpa om det förekom rörelse i motivet. Kapitlet skildrar dels hur ateljén byggde upp sin verksamhet och dels återges en del av dessa unika fotografier från 1860-talet.

Stora Hamnkanalen 1863, Vogel & Dienstbach Photografiska Atelier, Carlotta.

Månadens artikel: Varvet Kusten

Varvets tidigare huvudbyggnad och disponentbostad, numera benämnt Taubehuset.

Varvet Kusten (även Warfvet Kusten eller Kustens varv) var ett skeppsvarv, som låg vid Majnabbe mellan Älvsborgs skeppsgård och Gamla Varvet i stadsdelen Majornas 2:a rote i Göteborg. Det grundades år 1784 och avvecklades år 1895. På varvets tidigare område ligger sedan 1950-talet Majnabbehamnen och bland bevarade byggnader på Majnabbeberget finns Kustens hus och Taubehuset, vilket var varvets huvudbyggnad och disponentbostad.

Historia

Redan på 1550-talet byggdes segelfartyg vid Älvsborgs skeppsgård och under 1650-talet byggdes seglande örlogsfartyg vid Gamla Varvet. Under mitten av 1700-talet hade Ostindiska kompaniet stora framgångar, vilket medförde behov av en utökad varvsverksamhet i Göteborg. Köpmannen Petter Samuelsson-Bagge och skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman var intresserade av att anlägga ett skeppsvarv och år 1776 köpte de ett område strax söder om Gamla Varvet för att anlägga varvet Viken, vilket kom att bygga flera fartyg för Ostindiska kompaniet.[1][2]

Den 26 februari 1784 skrevs bolagsreglerna för Skepps-Warfvet Kusten och ett reglemente för varvet trycktes. Varje bolagslott var på tolvhundra riksdaler specie. Petter Bagge junior disponerade ett område, med tomtbeteckningen Kronan, mellan Älvsborgs skeppsgård och Gamla Varvet. Bagge hade på området tidigare anlagt ett sillrökeri, varifrån han under åren 1766–1783 exporterade flera tusen tunnor sill till kontinenten. Han flyttade det varv han år 1776 hade anlagt på Herrholmen vid Marstrand till området. Bland varvets 16 intressenter var betydande köpmän, som ägde egna skepp. Intressenterna i bolaget var köpmännen G. J. Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, A. P. Oterdahl, Olof Westerling, G. W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Niclas Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Troligen reparerades även Ostindiska kompaniets skepp vid varvet. Verksamheten utvecklades snabbt och Petter Bagge junior blev disponent på varvet, liksom senare köpmannen Johan Bäck, som var chef för handelsfirman Bäck & Co. Varvet fick mycket att göra, då varven Viken och Gamla Varvet, som låg längre upp i älven, inte hann med efterfrågan på fartyg. Bland yrkena på varvet fanns timmermän, riggare, segelsömmare, blockmakare och svarvare.[3][4]

Perioden 1820–1850 var för Göteborg en period av låg befolkningsökning, påverkan av koleraepidemin 1834, minskning av fartygsbeståndet och en måttlig ekonomisk aktivitet. Sjöfarten återhämtade sig något i mitten av 1830-talet och förbättrades än mer under 1840-talet genom den ökande världshandeln.[5] Den ekonomiska krisen på 1820-talet påverkade varvet, med liten reparationsverksamhet och obefintlig vinst. Besparingar med indragen båtsmanstjänst och utläggning av smedjan till en extern entreprenör under ett år, genomfördes och underhållet av varvet var eftersatt. För att stödja timmermännens behov för ålderdomen, samt att säkerställa att manskapet kunde behållas inför en vändning i konjunkturen, inrättades en sparkassa vid varvet. Sparkassan finansierades genom avdrag på lönen, vilket ledde till missnöje hos de anställda.[6]

År 1823 förvärvades det konkurrerande varvet Viken på ett treårigt arrende genom inrop på auktion för 1 700 riksdaler banco årligen, med syftet att komma över Vikens virkeslager. Man hade inte någon avsikt att bedriva någon egen verksamhet på Viken. Arrendet betalades i princip genom Vikens virkeslager.[7] När arrendeavtalet gick ut skedde inte någon ny uthyrning till Kusten, utan istället etablerades en ny verksamhet genom sammanslagning av Viken och Gamla Varvet, vilka låg intill varandra.[8]

Varvet Kusten på karta från år 1888.

Den nya verksamheten blev en allvarlig konkurrent till Kusten, vilken utförde arbetet väsentligt billigare, varför Kusten blev tvunget att hushålla med pengarna och vidtaga åtgärder för att sänka priserna och därigenom möta konkurrensen. Båda varven var i första hand reparationsvarv och det var inom det området konkurrensen skedde.[8] För att behålla arbetarna vid Kusten, när det rådde brist på reparationer, beslöt ledningen i april 1824 att bygga en brigg på 110 lästers dräktighet på spekulation utan någon beställare. Till följd av prioriterade reparationer drog nybygget ut på tiden och i november 1825 beslöt man att sälja briggen i halvfärdigt skick. Varvet lyckades inte sälja fartyget till önskat pris, varför det gick på auktion två gånger, utan att man fann någon köpare. Först år 1828 såldes briggen med stor förlust.[9]

Omkring år 1827 blev varvets ekonomi sämre, bland annat till följd av förlusterna för briggen, men också för underhållskostnader för varvet. Vid en extra bolagsstämma i december 1827 behandlades frågan om varvet skulle köpa in Klippan, som staden auktionerade ut, men stämman ansåg att man varken hade behov av, eller råd med, ytterligare fastigheter. Konjunkturen vände och redan år 1829 upplevde man brist på arbetskraft. Varvet renoverades och var i gott skick år 1830, men man var oroliga för att skeppsfarten minskade, vilket skulle kunna komma att få effekter på varven. År 1830 skulle inga nybyggen förekomma, antalet reparationer minskade och priserna sjönk och konkurrensen mellan Kusten och Viken blev hård. Varvets skick försämrades och den 2 januari 1835 sammankallades varvets intressenter för att ta ställning till varvets framtid och det beslöts att det skulle göras försök att sälja varvet för 50 000 riksdaler banco. Det blev ingen försäljning, och inte heller någon utarrendering, av varvet, vilket istället kom att drivas vidare.[10]

Ombildning

Under första hälften av 1800-talet överlämnades bolagslotterna till några få intressenter och de som bestämde på varvet var Kjellbergska handelshusets chefer och skeppsredaren Gustaf Melin. År 1865 bildades Varvet Kustens Aktiebolag av skeppsredare Gustaf Melin, E Brusewitz, Carl O Kjellberg, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, Emil Ekman, D. Carnegie & Co, Wilhelm Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson. C. E. Olsson utsågs till ledare. Efter Olsson blev J. P. Wikström disponent.[11]

Bolagsordningen fastställdes den 3 februari 1865. Liksom skett tidigare minskade reparationsverksamheten och styrelsen föreslog att ett nybygge skulle genomföras för egen räkning i den takt som medgavs, då man inte hade reparationsarbeten att utföra. Liksom bygget på 1820-talet, blev även detta bygge en ekonomisk belastning och varvet fick till följd av det en stor skuld. År 1870 beslöts att bygga en ångbåt för att hålla personalen sysselsatt och två år senare hade den sålts för 130 000 riksdaler riksmynt.[12] Ångbåtens namn var Meta.[13]

Bolaget byggde flera stora klipperskepp, bland annat Java och Albert Ehrensvärd. Rederi AB Örnen, som hade stiftats år 1873 med ett aktiekapital av 1 859 000 kronor[13], tog i juli 1873 över varvet. Örnen blev Sveriges största rederi och hade efter två år en flotta på 17 fartyg. Av dessa var de fyra Lärkan, Storken, Tärnan och Örnen byggda på varvet Kusten. Det byggdes även ett antal hemförarbåtar (pråmar) vid varvet, vilka användes för att föra lasten från fartygen in till bland annat Stora Hamnkanalen och Ostindiska kompaniets lager. År 1880 byggdes det sista segelfartyget, barkskeppet Storken, vid varvet.[14] De följande åren byggdes två ångbåtar, men i övrigt förekom endast mindre arbeten i form av reparationer och byggande av pråmar och hemförare.[15] När varvet var som störst arbetade 260 man där.[16]

Avveckling

Varvet klarade inte övergången då fartyg började byggas av järn istället för trä. Rederi AB Örnen upplöstes den 29 april 1893, den 27 februari 1895 såldes varvet till Skandinaviska Kreditaktiebolaget på auktion och fastigheten köptes år 1895 av Göteborgs stad för 350 000 kronor efter ett beslut i stadsfullmäktige den 5 oktober samma år. Då hade det bedrivits varvsverksamhet där i mer än 100 år. Den siste skeppsbyggmästaren var Fr. Olof Bergström, som ledde verksamheten under 25 år från år 1869.[17][18] Skandinaviska Kreditaktiebolaget hade lånat ut stora belopp till rederiet Örnen, men fick inte tillbaka sina medel vid likvidationen.[19] En viss mindre verksamhet bedrevs vid varvet, med endast ett 20-tal anställda, fram till år 1912.[20] Varvets anläggningar fanns kvar till 1950-talet då Majnabbehamnen byggdes.[21]

Kustens hus.

Byggnader

År 1780 uppfördes Kustens hus som bostadshus och det byggdes till med en flygelbyggnad på 1850-talet. Det har genom åren varit bostadshus, värdshus, sjöfartshotell, lokal för Frälsningsarmén och församlingshem för Karl Johans församling. Det hotades på 1960-talet av rivning, men räddades. Varvets huvudbyggnad var en bostads- och kontorsbyggnad, som uppfördes år 1796. Det uppfördes av timmer i två våningar med brutet tak, var 17 meter långt och 7,5 meter brett och var rödmålat med tjärade svarta ytterdörrar. På övervåningen fanns tre lägenheter och i bottenvåningen fanns vaktkammare och kontorsrum. Under åren 1869–1873 bodde varvets disponenter där och huvudbyggnaden benämndes från den tiden för disponentbostaden. Efter nedläggningen hyrdes varvsområdet ut till Wockatz & Co och år 1906 renoverades varvets huvudbyggnad och hyrdes ut till familjen Taube. Taubehuset hotades av rivning, men räddades och flyttades år 1967 omkring 200 meter upp på Majnabbeberget.[22][23][24]

Läs hela artikeln om Varvet Kusten på Wikipedia.

Text: Artikeln Varvet Kusten på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foton: Fluff [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Karta: Ludvig Simon år 1888, Public Domain, via Wikimedia Commons

Månadens artikel: Skanstorget – platsens betydelse för stadens minnen

Artikeln finns i publikationen Våra drömmars Skanstorget 2020. Detta är en adapterad version.

1949 Flygfoto över Haga och delar av Otterhällan och Kommendantsängen.

Dagens Skanstorget har i sig inga utmärkande drag utom att det ligger nedanför fornlämningen
och det statliga byggnadsminnet Skansen Kronan, men det är en kulturhistorisk plats full av
historiska lager och ett kulturhistoriskt epicentrum för Göteborg. Skanstorget har en lång och rik
historia: försvarsanläggning, trädgårdar och ängar, salutorg och centrum för den tidiga
arbetarrörelsen.
Skanstorget är sedan 2018 hotat som en öppen, tillgänglig plats. Genom stadens planering,
politiska och marknadsstyrda krafter finns ambitionen att bebygga torgytan med bostäder.
Skanstorget skulle därmed upphöra som plats.

Torget som en visuell arena för historien – kritik mot bebyggande

I gamla tider bestod kulturen ej i att öfvervinna och upphäfva naturen utan i att klokt och
smidigt utnyttja dess möjligheter och fördelar.
1

Orden är över hundra år gamla och syftar indirekt på staden Göteborgs alltför snabba utveckling.
Rösten var Föreningens för Göteborgs förskönande och utgivningsåret 1913. Stadsplanering var
ett ”hett” ämne, eftersom stadens befolkning redan under 1800-talet hade tiodubblats och staden
fortsatte växa i accelererande fart. I diskussionen om på vilket sätt staden borde växa var
referenserna till naturen och historien många.


Det kantigt bebyggda Skanstorget kallades en förfelad möjlighet: ”De upplinjerade husblocken
stänga in dem [bergen] som vore de att skämmas för i stället för att muntert klättra upp för deras
sidor mod sol och ljus”. Man menade att staden lät höghus växa intill viktiga minnesmärken
såsom Skansen Kronan vid Risåsberget eller Lilla Otterhällan inom Vallgraven.

En mer pittoresk hållning efterfrågades och större lekfullhet. Risåshöjden, då bebyggd med
bostadshus utmed Risåsgatan, borde enligt ett av föreningens språkrör, Axel Romdahl, ha varit fri
från bebyggelse. Mitt emot (Nilssonsberg) hade man i stället kunnat ha en ”å terrasser bebyggd
bergssluttning”.

Året innan, 1912 tilldelades medel ur Charles Felix Lindbergs fond för Skanstorgets förskönande.
Då utrustades bergets sida mot torget med bland annat en mur, en platå och planteringar.
Åtgärderna bedömdes som ”ett lyckligt framhäfvande af ett ärevördigt minnesmärke och ett
vackert naturparti, en ny lunga i en af sina kvafvaste och trångaste stadsdelar”. Tidigare års
misstag skulle korrigeras.

Skanstorget har många historier

Skansberget med omgivningar har en del av sin historiska identitet i 1600-talets militära närvaro.
Till att börja med var där ängs- och betesmark, senare handelsträdgårdar. Ängen fick 1889 ge
plats åt Skanstorget och blev en central plats för 1900-talets folkrörelser och arbetarhistoria. På
Skanstorget hölls möten, här bildades Folkets hus och Haga- och Olivedalsbor handlade här sina
grönsaker och fisk.

Haga blev officiellt Göteborgs förstad 1648. På Risåsen uppfördes Skansen Kronan som ritades
av Erik Dahlberg 1687 och ersatte den så kallade Juteskrämman, som var den första, mer primitiva befästningen i försvaret mot danskarna och som antyds på kartor från 1620- och 30-talen. I planerna för det tidigaste Göteborg fanns fyra bergsskansar, men enbart två uppfördes. 2

Angående namnet på berget under skansen har Rijsås och Rysåhsen använts på äldre kartor, och
senare även Ryssås eller dagens Risås.

1696 del av karta – Tillsammans med fästningsmurarna runt innerstaden var skansarna Kronan
och Lejonet en del av Sveriges modernaste försvarssystem.

Trädgårdsodlingar innan torgets tillkomst

Magistraten upplät 1739 ett område öster om Skansen Kronan till furiren Johan Staaf, som
började odla tobak där. Men han satte upp staket och dämde upp bäcken mellan Risåsen och
Spekeberget. Magistraten skickade ut varningar. Marken togs över av segelsömmare Martinsson
och användes till bete. Därefter togs den över av Jacob Bygren som var trädgårdsmästare. I
fortsättningen präglar trädgårdsodling området i synnerhet efter att Bygren anlade en vacker park
kring sitt hus och utefter Husargatan, mot stadsgränsen, planterade en allé. Fastigheterna såldes
1848 till A. Setterberg, som redan 1852 överlät dem till trädgårdsmästare Åke Nilsson. Därefter
bytte Spekeberget namn till Nilssons berg och Östra Haga kom att kallas Nilssons äng.

Ännu på 1880-talet fanns nedanför det som vi idag kallar Nilssons berg en större trädgård med en
terrasserad mur, vilken upptog hela östra delen av det nuvarande torget. När Skanstorget ingick i
stadsplanen, fick trädgården ge vika och torget blev kringbyggt av fem våningars hyreskaserner.

Hela Skanstorget var en stor trädgård med olika frukter som där odlades och såldes. Vi
skolbarn var inne och köpte bär, äpplen och päron. Var de stötta kunde man få mössan
full för fem öre. Trädgårdsmästaren vars namn var Nilsson hade även kor som betade på
ängen nedanför bostället där han bodde.
3

Nilssonska trädgården med sina fruktträd och blomster var vida känd. Även andra beskrivningar
återger platsens trädgårds- och marknadsfunktion innan det blev ett torg. Av de två stora
handelsträdgårdarna som låg närmast Sprängkullen fick en ge plats åt Skanstorget där Hagaborna
sedan handlade frukt- och köksträdgårdsväxter. 4

Detalj av karta 1890, Torgnamnet förekommer på en triangel söder om Bergsgatan.
Kommendantsängen är ännu inte utbyggd.

Husargatan och en kyrkogård

Övre Husargatan lades ut redan under 1850-talet. Fredberg beskriver att när Husargatan skulle
dras fram över nuvarande Skanstorget klövs området i två delar. Trädgårdens östra sida omgavs
av en mur med staket och nedanför detta gick gångbanan. Innanför, närmare berget, låg
manbyggnad med ekonomihus. Nilssonska trädgården gränsade, i den del som låg närmast
Skansberget, till en kolerakyrkogård som anordnades på Kommendantsängen under 1834 årets
stora epidemi. 5 Åke Nilsson började skifta ut trädgårdslandet till byggnadstomter. Han byggde ett
eget hus mitt emot Metodistkapellet vid Övre Husargatan.

Metodistförsamlingen byggde 1882 ett kapell vid Övre Husargatans början. Den rymde cirka 600
personer. Gudstjänsterna var på torsdagskvällarna under sommaren.

Metodistförsamlingens kapell syns i högerkanten av bilden. Foto GSM Staffan Westerberg
1970-tal.

Bostadsbrist på grund av folkökning

Stadsbefolkningen ökade i och med industrialiseringen och på 1870-talet uppstod svår
bostadsnöd. Under 1800-talet tiodubblades invånarantalet i Göteborg. I Haga och Annedal växte
befolkningen till omkring 25 000 personer och Grönsakstorget och Kungstorget räckte inte till för
allas behov av jordbruksprodukter.

Staden försökte lösa det bland annat genom att 1874 hyra Skansen Kronan där de bostadslösa
kunde inkvarteras provisoriskt. Så småningom startade bostadsbyggandet i Haga och andra
förstäder varefter den gamla skansen förblev outnyttjad tills staden 1904 där öppnade ett
militärmuseum.

1890 fastställdes en stadsplan som tillät bebyggelse på Skansberget utmed Risåsgatan och
Djupedalsgatan. Det fanns redan då protester mot byggena. De som ville värna Skansen Kronans
suveränitet menade att man inte borde skymma monumentet med bebyggelse. Året 1891 inlöstes
Kommendantsängen till staden från Kronan. 1896 uppläts den till byggnadstomter och på samma
gång grävdes den gamla kyrkogården upp och kistorna flyttades till Sanna kyrkogård.

Livet och husen runt torget

Stadsdelen Nya Haga, mellan Sprängkullsgatan och Skansgatan, skildes från Västra Haga genom
kaponjären som utmynnade i Vallgraven. Nya Haga var ända in på 1870-talet glest bebyggt med
mindre stugor, men ett och annat tvåvåningshus fanns också. Vid torgets norra sida, i kvarteret 20
Grenadjären uppfördes på 1860-talet tvåvånings trähus. Kvarteret 19 i väster heter Artilleristen
och i öster är kvarteret 21 Sappören. Kvarteret nr 7 på torgets södra sida heter Batteriet. På
Risåsens sluttningar i söder och sydost tillkom så småningom nya hus. Även industrier såsom
Konfektions-Aktiebolaget Karlson & Starcks. Öde ängar användes för diverse uppvisningar, av
bland annat cirkus.

Husargatan var Hagas livligaste affärsgata med stora skyltfönster i bottenvåningarna.
Antikhandeln har varit livlig vid denna gata bland möbelhandlare, skobutiker och andra.

Vid torget bodde snickare, matroser, byggmästare och handlare. Maja Kjellin beskriver dessa i
sin bok om Haga från 1971. Bergsgatan i Haga har länge dominerats av enkla trähus men på
1880-talet uppfördes en del större fastigheter, så kallade landshövdingehus med en bottenvåning
av sten och två i trä.

Saluhallen kallad Spottkoppen

När man tog fram en stadsplan och området kring ”Nilssons Äng” började bebyggas behövdes ett
salutorg. En byggnad ritades 1898 av stadsbyggmästaren Carl Fahlström som en cirkelrund hall
med arkader, i folkmun kallad ”spottkoppen”. Den hade 23 butiker och 24 källare. 6 Någon gång
före 1915 byggdes arkaderna in och Spottkoppen stod kvar på platsen till 1941. År 1900
uppmättes torget till 4525 kvadratmeter.

Skanstorgets saluhall var en i raden av saluhallar beslutade av stadsfullmäktige under 1880-talet.
Den äldsta var Masthuggstorgets basar. Sedan kom den vid Kungstorget. Alla tre är rivna sedan
länge. Slakthus, torg och saluhallar förvaltades sedan 1936 av en gemensam styrelse: Torg- och
slakthusstyrelsen. Försäljningsplatser på salutorgen uppläts mot särskild taxa. Sådana
försäljningstorg var: Kungstorget, Grönsakstorget, Rosenlundsplatsen, Fisktorget,
Stigbergstorget, Timmermansplatsen, Masthuggstorget, Skanstorget, Olskrokstorget,
Kapellplatsen, Kvilletorget, Holländareplatsen, Rantorget och Lindholmstorget. Även
Exercisheden användes för partihandel med frukt och grönsaker långt in på 1940-talet.

Skanstorget vid saluhallens uppförande 1899, trävaruupplag mm, nedanför berget.
”Marknadsdag på Skanstorget” Saluhallen nedanför Skansberget. Marknadsstånd i söder. Skansberget/Risåsen är fortfarande ett ganska kalt berg – foto Olga Rinman 1915.

Arbetarnas Skanstorget

Arbetarekommunens första lokal var belägen på Mellangatan 9, i samma hus som
ungkarlshemmet Labor. Mindre möten hölls i förhyrda lokaler, huvudsakligen Bergsgatan 24
intill Skanstorget. Så småningom byggdes rörelsens första verkliga Folkets hus i korsningen
Skolgatan/Frigångsgatan.

Agitatorer som Hinke Berggren, Zeth Höglund och Ernst Wigforss talade på 30-talet inför stora
åhörarskaror från saluhallens trappa, berättar Bengt A Öhnander. Vid Bagarstrejken 1907
användes trapporna till Saluhallens butiker som talarstol. 7 Det har även predikats på Skanstorget
och de religiösa rörelserna stod inte i motsättning till arbetarrörelsen.

Första hyresgästmötet, kanske i hela Sverige, hölls 1899 i gamla Folkets Hus vid Skanstorget.
Göteborgs hyresgästförening bildades där, fast den inte varade länge. Försök gjordes på olika håll
i staden där arbetarrörelsen och kvinnoorganisationer var drivande. Här bildades också 1922
Hyresgästernas centralförsamling i Göteborg. 8

Folkets Hus flyttades till Järntorget 1917. Samma år ägde brödupproret rum. Kriget hade varat i
tre år och hungern härjade. Folk marscherade vid Risåsgatan och Övre Husargatan.

”Här samlade sossarna rekordpublik” var artikelrubriken i GT andra maj 1977. Skanstorgets läge
mitt i arbetarstadsdelarna gjorde att här ofta hördes politiska tal, välbesökta i synnerhet på första
maj. Finansministern Wigforss ska ha samlat rekordpublik. Under veckans olika dagar kunde man höra tal om politik eller andlighet. Särskilt omtyckt av talarna var den trappa på saluhallen
som tillät en nordvästlig kvällssol.

Vid torget märktes omvärldens händelser genom möten och aktioner, bland annat Spanien-
insamlingen under 1930-talet. Nykterhetsrörelsens, frälsningsarméns och arbetarrörelsens möten
hölls på torget liksom också socialdemokratiska valmöten. Sven Andersson, sedermera
utrikesminister, höll 1938 i ABF:s regi tal om frihet och rättvisa. Tage Erlander höll valtal under
1950-talet.

Drömmar om ett finare torg?

Efter saluhallens rivning 1944 ansåg hyresgästföreningen att man borde skapa ett
”medborgarområde” på torget. Man tyckte inte att Järntorget, som de fackliga organisationerna
planerade för, var en lämplig plats för ett medborgarhus. Medborgarhuset kunde byggas intill
Skanstorget (GP 3/2 1944).

Efter rivningen av saluhallen, som beslutades av torg- och saluhallsstyrelsen, skulle man med
medel ur Charles Felix Lindbergs fond för stadens förskönande skapa en ”öppen och vacker plats
med skansens branta sluttning som bakgrund”. 1941 hoppades man på en staty över torghandlare
i staden (GP 11/11 1941). Senare planerades en fontän kallad ”Arbetets brunn”. Först tänkte sig
konstnären Bror Hjorth en stor bassäng med reliefer ur arbetarrörelsens historia. Planeringen drog
ut på tiden och den planerade fontänen blev en staty över varvs- och hamnarbetare, sex meter
hög, i bohusgranit. Men 1966 hamnade hela konstsatsningen utanför Folkets hus vid Järntorget.
Det blev inte fyrtiotalets bredaxlade hamnarbetare utan en grupp järnbärare.

1983 önskades färre bilar och fler träd och drömmar väcktes åter om en ny rund byggnad på
troget genom en intern idétävling på stadsbyggnadskontoret (GP 12/4 1983). Vid den här tiden
fanns på torget en Esso bensinstation och en kioskbyggnad, men inga träd. Även 1990 fick
stadsbyggnadskontoret i uppdrag att göra ett program för förnyelse och förbättringar kring
skansen.

Skansbergets monumentalitet värnades redan under tidigt 1900-tal

Kommittén för Charles Felix Lindbergs donationsfond bildades 1912. Samma år tilldelades
medel för upprustning av miljön vid Skanstorget nedanför Skansen Kronan på Risåsen.
Genom utdelning ur den Lindbergska fonden kunde ett större område i torgets nordvästra del, upp
mot Skansen Kronan, rustas upp 1915. Det blev en gräsmatta närmast torget, därefter en lång och
hög stenmur med utsvängt bröstvärn samt en trappa. Göteborgs-Tidningen skriver:

Man finner då, att det förr så oländiga området mellan berget och den nuvarande
stenbarriären förvandlats till en sakta sluttande, vacker gräsmatta, omgiven av breda
sandgångar. På dessa och inom det nämnda bröstvärnet ha traktens småttingar en
behaglig och väl fredad lekplats. Under de senaste vackra veckorna har det varit ett friskt
leverne av barnen, som förut för sina lekar varit hänvisade till det farofyllda torget eller de
trånga gatorna i Haga och Annedal.
9

För mer än hundra år sedan menade man att friläggandet av bergets alla sidor borde göras. Men
den östra var den enda där den skanskrönta höjden kunde upplevas i sin fulla prakt. Det fanns
förhoppningar att stadsdelen Haga i framtiden skulle regleras för att bevara ett ”traditionsmättat
och vackert inslag i stadsbilden”.

Finna inspiration i platsens historia, händelser och berättelser, de som sitter i väggarna och i marken

Skanstorget, vid foten av Skansen Kronan, har fortfarande en kulturhistorisk uppgift: dess
gestaltning ska behålla fönstret öppet mot historien. Som torg är det relativt ungt men som plats
en av de äldsta i Göteborg.

Det har redan för hundra år sedan funnits idéer om ett grönt torg med hela Skansberget som ett
fredat monument. På 1990-talet föreslog Byggnadsnämnden att det skulle skapas ”en attraktiv
stadsdelspark”. Men ändå var Skanstorget länge mest en parkeringsplats. Charmen och de
historiska kopplingarna bleknade bort.

Haga med sina stadsplaner från 1660 och 1866 är ett Riksintresse för kulturmiljö, men det ger
inte några konkreta skyddsföreskrifter. Enskilda byggnader i Haga och Olivedal är
byggnadsminnen och Skansen Kronan är ett statligt byggnadsminne, fornlämning och ett
fornlämningsområde. Frågan om att byggnadsminnesförklara Skanstorget har väckts och fått
avslag från Länsstyrelsen.

Skanstorget behöver en ny chans. Platsen förkroppsligar 400 år av Göteborgs historia och på få
andra ställen i staden finns ett lika intressant material att bygga vidare på. Det är en plats där man
kan berätta om hela stadens historia.

Noter

1 Axel Romdahl i Vår Stad. Föreningens för Göteborgs förskönande publikation 1913. Wald Zachrissons boktryckeri A-B,Göteborg 1913.
2 Georg Sarauw /Skansen Juteskrämman och Kronan på Ryssåsen i Göteborg. / I Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift. Göteborg 1921.
3 Citat från Waldemar Abrahamsson, född på 1800-talet, enligt Gudrun Lönnroth: Göteborgarnas Haga. En stadsdels historia. Göteborg 2015, s. 131.
4 C.R.A Fredberg, Det gamla Göteborg 1920, s. 601.

5 ”Vi minnas den gott, den lilla byggnaden, vilken skymtade mellan trädens stammar”, skriver Fredberg. Den byggnaden kan ha varit själva kolerasjukhuset.
6 Öhnander, Bengt, ”Spottkoppen” på Skanstorget. – GP 1.8.91. – Saluhallen på torget.
7 https://www.gp.se/ur-gp-s-arkiv-g%C3%B6teborg-ber%C3%A4ttar-1.588625
8 Ett hem i folkhemmet. Hyresgästernas förening i Göteborg, 1988.
9 Göteborgs-Tidningen, 30 september 1915, ”En oas mellan Haga och Annedal”, via Wikipedia.

Månadens artikel: Fryshuset och Konservfabriken i Majorna

Fryshuset i Majorna.

Fryshuset i Majorna är ett före detta fryshus, numera kontors- och industribyggnad, vid Göteborgs fiskhamn i stadsdelen Majornas 2:a rote i Göteborg, uppfört åren 1917–1919, tillbyggt 1938–1945 och ombyggt åren 2001–2003. Byggnaden ingår i Göteborgs kommuns bevarandeprogram.

Historia

Det första fryshuset uppfördes år 1917–1919[1] för AB Svenska Fryserierna, vilket grundats år 1917[2]. Frysanläggningen utfördes enligt ett danskt patent och ritningarna gjordes av den danske arkitekten Th. Gjerstrup. Fryshuset var vid uppförandet Europas största frysanläggning och den första i världen som använde ”Den Ottesenska vätskefrysningsmetoden”.[3]

Från och med år 1938 genomfördes många om- och tillbyggnader och fryshuset blev en funktionalistisk storanläggning. Arkitekten Gunnar Hoving ritade den första tillbyggnaden, som uppfördes mellan fryshuset och den intilliggande konservfabriken vid Fiskhamnsgatan. År 1939 inleddes projektering av ytterligare ett kylrum, vilket ritades av Skånska Cementgjuteriet. Samma år genomfördes ändringar av Hovings tillbyggnad, bland annat genom en överbyggnad. Arkitekt var Algot Werner. Likaså utökades Skånska Cementgjuteriets tillbyggnad.[3]

Ytterligare om- och påbyggnad skedde fram till 1941. År 1942 byggdes Hovings byggnad på till sex våningar med markerade trapphus och tornöverbyggnad, så som det kan ses idag. Ritningarna utfördes av Rudolf Hall på Skånska Cementgjuteriet. En genomgripande förändring av den ursprungliga gamla fryshusanläggningen genomfördes efter ritningar av Åke Wahlberg för Skånska Cementgjuteriet under åren 1943–1945. En liten butikslokal i sydöstra hörnet, samt portvaktsstuga och mur vid Skärgårdsgatan, byggdes år 1947.[3]

Det är oklart när frysverksamheten upphörde, men det fanns i mitten av 1980-talet planer på att riva Fryshuset och ersätta det med moderna kontorsbyggnader. Rivningsansökan beviljades dock inte och istället skedde en ombyggnad.[4]

Fryshuset byggdes under åren 2001–2003 om enligt ritningar av Anders Andersson och Armand Björkman vid White arkitekter. Ombyggnaden innebar att de två övre våningarna, som inrymt lager och frysrum, revs och ersattes med kontor i tre våningar. Byggnaden innehåller numera lokaler för industri, kontor och lager, samt några lägenheter mot Fiskhamnsgatan. Ombyggnaden belönades med Per och Alma Olssons fonds pris år 2003.[4]

Byggnaden

Fryshuset är en putsad stenbyggnad i en till sex våningar med påbyggnad i tre våningar och komponerad av skarpskurna rätblock. Arkitekturen präglas av funktionalism och nymodernism. Den ursprungliga funktionalistiska industrianläggningen har byggts om för nytt ändamål. Den tidigare funkisbyggnaden är utförd i grönfärgad puts, medan påbyggnaden har moderna mattsvarta fasadskivor. I delar av fasaden finns bevarade detaljer i röd kalksten.[5]

I den låga envåningsbyggnaden mot Skärgårdsgatan finns resterna av den ursprungliga frysanläggningen från 1919, där klassicistiska drag kan anas. Portstugan i gult tegel och muren, som är klädd med skifferplattor och granitdetaljer, uppfördes på 1940-talet. Portstugan är försedd med ett granitlejon.[6]

Läs hela artikeln om Fryshuset Majorna på Wikipedia.

Konservfabriken i Majorna.

Konservfabriken i Majorna är en före detta konservfabrik, numera kontorsbyggnad, vid Göteborgs fiskhamn i stadsdelen Majornas 2:a rote i Göteborg, uppförd år 1928 för Aktiebolaget Sveriges förenade konservfabriker (Fyrtornets konserver). Byggnaden ingår i Göteborgs kommuns bevarandeprogram och är numera kontor åt Stena.

Historia

Sveriges förenade konservfabriker (SFK) bildades år 1895 och ett stort antal mindre företag slogs samman. Orsaken till den snabba sammanslagningen var den kris, som uppstått till följd av att sillen försvann i Bohuslän år 1895. SFK anlade en fabrik på Gårda i Göteborg och tillverkade inte enbart fiskkonserver, utan beredde även grönsaker och tillverkade soppor och kötträtter. År 1928 anlade man en fabrik i anslutning till fiskhamnen i Göteborg.[1]

Byggnaden

Byggnaden uppfördes år 1928 för Aktiebolaget Sveriges förenade konservfabriker efter ritningar av Carl Ritzén. Byggnaden är byggd i vinkel och uppförd i gult tegel. Entrén har en omfattning av granit och fasaden har murad dekor. Mot gården finns två mindre hus.[2][3]

I byggnaden låg huvudkontoret för Aktiebolaget Sveriges förenade konservfabriker. Sedan företaget gått samman med Abba, kom fabriken i Göteborg att läggas ned år 1973.[4]

Läs hela artikeln om Konservfabriken i Majorna på Wikipedia.

Text: Artiklarna Fryshuset i Majorna och Konservfabriken, Majorna på Wikipedia, licensierade enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: När björnarna kom till Slottsskogen

I dag finns inte längre några björnar i Slottsskogen, endast ”Björngårdsvillan” minner om dessa djurs närvaro i parken. Denna månads artikel är hämtad ur Göteborgs-Posten 1902 och skildrar invigningen av inhägnaden och grottan där man höll björnarna. Besökarna i parken kunde skåda björn ända fram till 1931 då den sista av björnarna avlivades.

”De båda unga björnar, som skänkts till Slottsskogen af grosshandlanden Moritz Frænkel, ha nu installerats i sin nya bostad, som utsprängts i östra sidan af en liten bärghäll strax bakom gamla restaurationen. Intill denna bärgsgrotta, som får sitt ljus från en med tätt, kraftigt järngaller försedd öppning och som gjorts så inbjudande för de små nallarne som möjligt, ha dessa en rymlig tummelplats i en järnbur, som genom skjutbar grund står i förbindelse med grottan. Järnburken är närmast att likna vid en jättestor fågelbur, hvars ena sidan utgöres af bärgssidan och hvars pinnar ersatts af en i buren upprest ek. Området bakom buren är genom stängsel, som löper efter bärghällens krön, afstängdt för att förhindra att allt för äfventyrslysten ungdom skall kunna praktisera sig ut på burens tak.

I lördags var buren färdig och togs genast i besittning af de lekfulla björnungarne. I går kunde de, tack vare det vackra vädret, glädja sig åt ett storartadt besök af en mängd skådelystet folk. Stora skaror trängdes under hela gårdagen kring grottan och buren. Björnarne ägnade till en början föga uppmärksamhet åt dem, utan roade sig så godt sig göra lät med små putslustigheter, såsom att puffa hvarandra i den vattenbassäng, som murats i bärget, kärvänligt kringklappa hvarandra, som barn ibland för sed hafva. Att klättra i eken tyckes ännu vara en opröfvad sport för dem. Frampå middagen syntes de ha funnit åskådarekretsen alltför påhängsen och intogo så småningom en kontemplativ ställning, ur hvilken icke ens de läckraste morötter, som bjödos dem, kunde locka dem.” (Ur: Göteborgs-Posten 15 september 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Slottsskogen, Björngårdsvillan.

Månadens artikel: Kvarteret Bokhållaren

Östra Hamngatan 33.

Kvarteret Bokhållaren (Kvarteret 19 Bokhållaren) är ett kvarter i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Kvarteret omges av Korsgatan i väster, Drottninggatan i norr, Östra Hamngatan i öster och Kyrkogatan i söder. Kvarteret förstördes i stadsbränderna åren 1721 och 1802 och fick sitt namn år 1923.

Kvarteret innehåller främst kontors- och affärsbyggnader. Efter stadsbranden 1802 byggdes det successivt upp och år 1860 var samtliga tomter bebyggda. Under de efterföljande decennierna byggdes flera hus på och åren 1905 och 1928 ersattes två av husen med modernare affärshus, men därefter har inga nya byggnader tillkommit. Flera snuskvarnar har funnits i kvarteret och flera gårdar har bevarad 1800-talskaraktär.[1]

Historia

På Kiättel Klasons karta från år 1644 framgår hur den del av Göteborg som ligger inom vallgraven är uppdelad i fem ”quarter”, vilka åtskiljs av vallgatorna och kanalerna. Första, andra och tredje kvarteren ligger söderut och räknas från väster till öster, och norrut från öster till väster fjärde och femte kvarteren. Tidigare var antalet kvarter fyra och enligt stadens första brandordning från år 1639 delades var och ett av dessa in i sju rotar, totalt 28 rotar. Roteindelningen kom att förändras och från och med år 1676 var antalet rotar tio. De var numrerade, samt bar namn efter långgatorna vars tomter de omfattade. Exempelvis benämndes 3:e roten Kyrkogaturoten och 4:e roten Drottninggaturoten. Roteindelning behölls fram till början av 1900-talet, även om antalet rotar då hade ökat väsentligt.[2] I samband med att stadens gamla roteindelning ersattes med kvartersindelning den 15 juni 1923, fastställdes namnet 19 Kvarteret Bokhållaren i Staden inom Vallgraven.[3]

Tomterna inom respektive rote fick på 1700-talet nummer och från och med år 1714 är numren införda i tomtöreslängderna. När tomter styckades upp, eller slogs samman, skedde förskjutningar av nummerordningen, varför tomternas nummer kom att förändras, ibland flera gånger. Senare infördes istället halvnumreringar vid uppdelningar, och vid sammanslagningar fick de behålla båda numren. Genom 1923 års kvartersindelning fick varje tomt ett givet nummer; i det fall olika tomter tillhör samma ägare, kan de föras samman till ett nytt nummer.[3]

På 1600-talet var kvarteret ett av stadens förnämare och längs Drottninggatan bosatte sig gärna stadens inflyttade holländare. Drottninggatans ursprungliga namn var Sankt Jacobsgatan och senare Holländaregatan. Längs Kyrkogatan bosatte sig flera köpmän.[4]

Två gånger har kvarteret brunnit ned. År 1721 utbröt en brand på Drottninggatan, varvid alla fastigheterna väster om Östra Hamngatan, totalt 213 hus, brändes ner. Byggnaderna var uppförda i trä, och trots brandrisken uppfördes även de flesta nya byggnaderna i trä. I december 1802 utbröt en ny brand, varvid omkring 180 hus och gårdar lades i aska.[5]

Fastigheter

Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46

Fastigheten i hörnet Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46 (Inom Vallgraven 19:9, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 22, 23[6]) uppfördes år 1810 för handelsman A. Nordqvist efter ritningar av M. Bälkow.[7]

Under 1600-talet var hörntomten nr. 22 Östra Hamngatan – Kyrkogatan bebyggd med ett trähus, som ägdes och beboddes av borgaren Söffrin (Severin) Nilsson, som representerade staden vid riksdagen i Göteborg år 1660 och år 1664 var han riksdagsrepresentant i Stockholm. Han blev ålderman i det år 1665 instiftade köpmansgillet. Tomten gick senare i arv till hans änka och barn. Efter branden år 1721 sålde dottern och jungfrun Margareta Söffrin ödetomten till smeden och sedermera järnhandlaren Anders Månsson.[6] Efter Månssons död år 1759 övertogs hans hus och gårdar av svärsonen, notarien, sedermera borgmästaren, kommerserådet Daniel Pettersson.[8]

Intill Månssons trähus uppförde skeppare Rauwerdts änka Maria Henning ett trähus på tomten nr. 23 efter branden år 1721. Hon sålde det år 1732 till mågen, handelsman Christian Ullman. Trähuset kom att vara i släkten Ullmans ägo fram till branden år 1802.[9]

År 1809 lät dåvarande ägaren till de båda tomterna nr. 22 och 23, handelsman Anders Nordqvist, planera nybygge på de år 1802 avbrända tomterna och ritningarna på en trevånings stenbyggnad, troligen utförda av arkitekten Michael Bälkow, godkändes i april 1810. Arkitekturen var enkel och osmyckad med sträng symmetri. Nedre våningen var avsedd för handelsverksamhet, medan de två övre våningarna var familjebostäder.[10]

Huset kom i vinhandlaren Fredric Ingelmans ägo år 1843, då han gifte sig med Anders Nordqvists näst yngsta dotter Anna Elisabet. Huset kom under handelshuset Ingelmans tid att genomgå flera förändringar för att omvandla byggnadens utrymmen till affärslokaler. År 1870 byggdes hela fasaden om med dekorationer i nyrenässansstil. År 1894 försökte Georg Ingelman få tillstånd att bygga på huset med en mansardvåning, vilket inte beviljades, men året därefter godkändes ritningar till ombyggnad med ett nytt yttertak med stora fönsterkupor. Arkitekt var Hjalmar Cornilsen. Samma år tillkom även balkongen i smidesjärn och koppar mot Östra Hamngatan och som ritades av arkitekten Ch. A. Eliasson.[11]

I januari 1905 köptes fastigheten av källarmästaren Axel Ludvig Paulson, som lät inreda butikslokaler i husets andra våning, varvid den försågs med stora skyltfönster. Klubben Enigheten, som var en en sällskapsklubb förstadsborgare och handelsmän[7], hyrde tredje våningen och stor del av vindsvåningen från år 1905 till i början av 1950-talet. Klubbens lokaler utökades vid två tillfällen, så att de kom att omfatta hela de två översta våningarna.[12]

Fastigheten såldes år 1918 till AB Svenska Lantmännens Bank, år 1924 till AB Jordbrukarbanken och år 1925 till Försäkringsaktiebolaget Allmänna Brand. År 1946 förvärvades huset, samt tomten nr. 9 i samma kvarter, av Sven Gulin, varefter hela huset byggdes om till affärshus, vilket invigdes den 30 mars 1954.[13] Arkitekt var G. Wetterlundh. Ytterligare förändring, varvid kvarvarande stuckatur och inredning togs bort, genomfördes år 1982.[7]

Östra Hamngatan 31 – Kyrkogatan 44

Östra Hamngatan 31.

Fastigheten Östra Hamngatan 31 – Kyrkogatan 44 (Inom Vallgraven 19:18, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 24 med baktomten 3 roten nr 72 och 19 kv. Bokhållaren nr. 8[14]) uppfördes omkring år 1808 åt handelsman G. Bergendahl (arkitekt okänd) och 1905 åt Nordiska Industri AB efter ritningar av E. Krüger.[15][16]

Den förste ägaren av dessa tomter var Volrath Tham d.ä.. Efter hans död år 1700 bodde änkan Gertrud Tham kvar till sin död år 1715. Fastigheten kom därefter i handelsmannen Eric Nissens ägo och byggnaderna, som uppfördes efter branden 1721, bestod av tvåvånings träbyggnader. Egendomen kom under slutet av 1700-talet att innehas av flera handelsmän – Niclas Jacobsson, Volrat von Öltken, Johan Minten och Samuel Schutz – och förstördes i branden år 1802.[17]

År 1806 sålde Samuel Schutz arvingar de avbrända tomterna till handelsmannen Gustaf Bergendahl, som åt Östra Hamngatan lät uppföra ett trevånings stenhus och åt Kyrkogatan uppfördes ett tvåvånings stenhus, i vilket Mosaiska församlingen lät inrätta en ny synagoga, sedan den gamla vid Drottninggatan brunnit ner. Synagogan invigdes i augusti 1808. Efter Bergendahls död såldes fastigheterna, förutom det som ägdes av Mosaiska församlingen, till grosshandlare Carl Johan Dymling. Dymling lät förändra fasaden på huset åt Östra Hamngatan, efter ritningar av Victor von Gegerfeldt. År 1855 flyttade Mosaiska församlingen till den nybyggda synagogan vid Stora Nygatan, varvid grosshandlare Dymling övertog hela huset vid Kyrkogatan. Han lät bygga på en våning, men ändrade därvid inte fasaden för övrigt. År 1859 sålde Dymling fastigheterna till handelsmannen Julius Lindström, som använde fastigheterna för sin tobaksfabrik. Lindström sålde fastigheterna till sin bror, grosshandlaren Otto Lindström.[18]

År 1899 kom fastigheterna i Nordiska Industriaktiebolagets ägo, som ändrade såväl fasader som inredning, efter ritningar av Ernst Krüger. Åt Östra Hamngatan fick bottenvåningen butikslokaler med stora skyltfönster. Även åt Kyrkogatan skedde liknande förändringar. I mars 1905 brann den gamla synagogan ner och ett modernt affärshus i glas och gult tegel uppfördes i jugendstil efter ritningar av Ernst Krüger. Huset åt Östra Hamngatan genomgick en grundlig förändring år 1942, varvid taket höjdes och vindsvåningen försågs med kvadratiska fönster. Arkitekt var Nils Einar Eriksson.[19]

Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37

Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37.

Fastigheten i hörnet Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37 (Inom Vallgraven 19:7, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 25, 26[20]) uppfördes år 1864 för handelsman J.G. Hamberg.[21]

Tomten nr. 25 ägdes på 1600-talet av handelsmannen Rutger Seth och senare av hans änka Maria Fistulator. Dottern Catharina gifte sig med handelsmannen Hans Calmes, som övertog gården år 1709. I bouppteckningen efter honom år 1710 framgår att det var ett envånings trähus och i bouppteckningen finns en av få beskrivningar av ett 1600-talshus i Göteborg. Tomten nr. 26 ägdes av remsnidaren Hans Graupner, som även bodde där.[22]

Byggnaden vid Östra Hamngatan kom år 1761 att köpas av handelsmannen Christian Arfvidsson, som hade en betydande roll i Göteborgs kommersiella liv i slutet av 1700-talet. Han hade med största sannolikhet ett kontor med 16 handelsbetjänter där, men bodde inte där själv. Tomten nr. 26 köptes år 1735 av handelsman Anders Månsson, som ägde grannfastigheten på Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46 och övergick senare till borgmästaren Daniel Pettersson.[23]

Efter branden år 1802 lät ägarna, handelsmännen Eric Setterborg och Sven Bressander, uppföra ett tvåvånings stenhus på resterna av de gamla murarna. År 1847 genomförde Bressander en förändring åt Östra Hamngatan för ytterligare en handelsbod. År 1864 lät handlanden J. G. Hamberg uppföra ett trevånings stenhus på hela tomten. Ritningarna finns ej bevarade, men av senare ritningar och fotografier framgår det att arkitekten kan ha varit Victor von Gegerfeldt. År 1897 köptes huset av handlanden Ernst Bergmark, som lät inreda nya butikslokaler, ritade av arkitekten Hjalmar Cornilsen.[24]

År 1899 lät Bergmark arkitekt Cornilsen utföra ritningar till en ombyggnad för att ordna en badinrättning och ett hotell i fastigheten. Hotellet drevs under namnet Kronprinsen. Badet invigdes den 2 oktober 1900 och hade ingång från Drottninggatan, varifrån en vit marmortrappa ledde upp. Damavdelningen på bottenvåningen hade sju badrum och herravdelningen en trappa upp hade nio badrum. Dessutom fanns det så kallade elektriska ljusbadet en trappa upp. Ett förslag till ombyggnad av exteriören kom ej att genomföras. År 1904 bildades AB Centralbadet, som övertog fastigheten. Badet var i bruk till år 1916, medan hotellet upphört tidigare.[25]

Efter badets upphörande såldes huset på exekutiv auktion till AB Göteborgs Bank. I affärslokalen vid Östra Hamngatan inrymdes under några år biografen Stjärnan, med en mycket spartansk inredning i form av träbänkar. AB Göteborgs Bank sålde direkt fastigheten till Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, som moderniserade den efter ritningar av arkitekt Joel Andrén. En större ombyggnad, efter ritningar av Nils Einar Eriksson och Erik Ragndal, genomfördes år 1946, då hela bottenvåningen blev affärslokaler med stora skyltfönster och byggnaden fick en funktionalistisk utformning.[26]

Drottninggatan 35

Drottninggatan 35.

Fastigheten Drottninggatan 35 (Inom Vallgraven 19:6, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 27 och 19 kv. Bokhållaren nr. 6[27]) uppfördes omkring år 1805 åt bagarmästaränkan M. Sjöberg.[28]

Tomten var under 1600-talet delad i två delar. Den östra delen ägdes av snörmakarmästare Johan Olofsson Ruth, medan den västra delen ägdes av handelsmannen och rådmannen Christopher Christophersson, som var järnexportör. Hans son adlades Adlersparre. Ruths tomt såldes år 1704 till remsnidare Hans Graupner, som även ägde granntomten nr. 26.[27] Christopherssons tomt övergick år 1704 till handelsmannen Anders Germundsson och ärvdes år 1721 av rådmannen och historieskrivaren Erik Cederbourg. Cederbourg lät aldrig bebygga den efter branden samma år, utan sålde den som ödetomt till handelsman Hans Liedgren år 1735, som lät uppföra en vagnbod på tomten. År 1744 kom klädesfabrikör Martin Sandberg att äga båda tomterna.[29]

Under åren 1744–1780 kom tomten att ägas av Martin Sandberg, brodern Niclas Sandberg, samt av köpmannen Johan Anders Lamberg, som var den störste klädeshandlaren i Sverige och han ägde de största tobaksplantagen kring staden. Han var ägare av gården Liseberg och landerierna Lyckan och Hedås.[30]

Vid branden år 1802 ägdes tomten av handelsman Emanuel B. Bahrman, som år 1805 sålde tomten till bagarmästaränkan Maria Sjöberg, som lät uppföra ett trevånings stenhus. Ett trevånings gårdshus uppfördes år 1868 av skräddarmästare H. Silvander. Genom ett byte kom Jan W. Peterson, innehavare av Petersons Wienerångbageri, att bli ägare. Fastigheten skrevs över på firman år 1901, men när företaget köpte Kyrkogatan 40 år 1919, såldes Drottninggatan 35 till Allmänna Sparbanken. Banken lät genomföra en ombyggnad och påbyggnad, varvid bottenvåningen rusticerades och försågs med stora fönster och port. Banken gick i konkurs år 1930 och fastigheten togs över av Svenska Ackumulatoraktiebolaget Jungner.[31] År 1968 övertogs fastigheten av Göteborgs scoutkår och Göteborgs Idrottsmagasin och Friluftsmagasinet öppnade där.[28]

Drottninggatan 33

Fastigheten Drottninggatan 33 (Inom Vallgraven 19:5, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 28 och 19 kv. Bokhållaren nr. 5[32]) uppfördes år 1886 åt Göteborgs Sparbank efter ritningar av C. Fahlström.[33]

Drottninggatan 33.

Ursprungligen var tomten delad i två lika stora delar. Remsnidare och sadelmakarmästare Johan Ström köpte den östra delen år 1706, men sålde den år 1718 till hattmakare Jöns Bergman, som var den som ägde den vid branden år 1721. Efter branden sålde han den. Den västra delen ägdes i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet av bleckslagare Christian Anerdt. Åren 1729 och 1737 köptes de båda tomterna av sadelmakare Sebastian Fock, och gick sedan i släkten Fock fram till år 1825. Under större delen av tiden var tomten bebyggd med en träbod, i vilken sadelmakeriet var inrett.[34]

År 1825 såldes fastigheten på offentlig auktion och ropades in av skäddareålderman Martin Thobin, som året därpå lät uppföra ett tvåvånings stenhus åt gatan. Efter Thobins död ägdes fastigheten av arvingarna, vilka år 1885 sålde den till Göteborgs sparbank, som lät uppföra ett nytt bankpalats i nyrenässans efter ritningar av Carl Fahlström. Banken flyttade år 1913 till Västra Hamngatan 7 och huset på Drottninggatan såldes. Det hade flera ägare, innan det år 1920 köptes av Göteborgs stad och användes av Göteborgs Vattenverk.[35] Vid en ombyggnad år 1917 togs den nuvarande entrén upp, en monumental marmortrappa och gårdshus uppfördes och gården överbyggdes.[33]

Drottninggatan 31

Drottninggatan 31.

Fastigheten Drottninggatan 31 (Inom Vallgraven 19:4, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 29, 30 och 19 kv. Bokhållaren nr. 4[36]) uppfördes omkring år 1810 åt åt snusfabrikör J. Sjöberg.[37]

I slutet av 1600-talet ägdes tomten nr. 29 av guldsmeden och åldermannen i guldsmedsämbetet Hans Sprinckhorn och år 1684 köptes tomten nr. 30 av entreprenören Nils Bengtsson Giessling. Sedan Sprinckhorn avlidit år 1715 kom hans tomt att ägas av perukmakare Ephraim Habicht, men övertogs år 1721 av kopparslagare Erik Roth. Efter branden samma år lät han bebygga tomten igen och efter hans död år 1763 gick den över på sonen, som var kopparslagarmästare. Efter dennes död år 1797 ärvdes den av hans änka, som bodde kvar där fram till branden år 1802. Tomten nr. 30 köptes år 1698 av handelsman Nils Greiff. Sonen Jacob Greiff lät bygga upp fastigheten efter 1721 års brand. I januari 1802 såldes tomten till Judiska församlingen, som lät uppföra den första synagogan på egen grund, men den förstördes i branden i december samma år.[38]

Tomten nr. 30, liksom nr. 31, annonserades ut år 1805, men inga spekulanter dök upp. Granntomten nr. 29 inköptes år 1809 av snusfabrikör Johan Sjöberg och året därefter köpte han även den Judiska församlingens tomter. Han sålde tomten nr. 31 till sin svåger, handelsman Jonas Bergström år 1814 och uppförde på de båda andra tomterna ett tvåvånings stenhus och på gården en ”snusquarnsbyggnad”. Sonen Johan Fredrik Sjöberg sålde år 1864 fastigheterna och år 1866 byggdes gathuset på med en tredje våning, bottenvåningen förändrades och nya gårdshus uppfördes. År 1876 köptes fastigheten av skolföreståndare B. Andersin, som hade ett privatläroverk för flickor. Arkitekt Adrian C. Peterson fick i uppgift att inreda en gymnastiksal på vinden.[39]

Sedan fastigheten förvärvats av spegelfabrikör Gustaf Bernhard Almquist år 1887, genomfördes ett antal förändringar med bland annat fönsteromramningar och dekorationer i nyrenässansstil, samt stora fönsterkupor på vindsvåningen, där det inreddes en fotoateljé. Almquist, och senare hans släktingar, hade kvar fastigheten till år 1929.[40] År 1931 köptes fastigheten av en bostadsförening och ett kafé öppnades.[37

Drottninggatan 29

Drottninggatan 29.

Fastigheten Drottninggatan 29 (Inom Vallgraven 19:3, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 31 och 19 kv. Bokhållaren nr. 3[41]) uppfördes omkring år 1810 åt handelsman J. Bergström.[42]

Efter några ägare i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet, köptes fastigheten år 1712 av remsnidare och sadelmakare Mathias Bechberg, som år 1723 blev ålderman i skrået. Efter branden år 1721 uppfördes en ny byggnad. Bechberg dog år 1743 och gården gick samma år över på sonen, sadelmakare Mathias Bechberg d.y. Efter dennes död år 1751 gifte änkan om sig med en hattmakare Gottfrid Jungberg. Efter branden år 1802 såldes den avbrända tomten år 1810 till Judiska församlingen, som ägde granntomten nr. 30, där deras synagoga legat.[43]

Judiska församlingen sålde de båda tomterna, varefter tomterna justerades. Den nye ägaren till tomten nr. 31 var handelsman Jonas Bergström, som lät uppföra ett trevånings stenhus med tegeltak. År 1820 fick Bergström tillstånd att tillverka snus, vilket han gjorde i en byggnad på gården. År 1836 gick fastigheten på offentlig auktion, men återlöstes av Bergströms äldsta dotter, som var gift med vinhandlaren J.W. Bratt. Bratt lät år 1848 uppföra ett trevånings gårdshus. Firman kom att gå i arv fram till dess att den övertogs av Vin- & Spritcentralen år 1920.[44]

År 1895 skedde en ombyggnad av takvåningen, fönstren försågs med dekorativa omramningar och skyltfönstren förstorades. Gårdshusen har senare byggts på och förändrats.[45] Sedan 1920-talet har huset använts för affärsverksamhet med kontor, lager och butik. På 1980-talet skedde en ombyggnad till kontor, varvid nya portar och fönster tillkom.[42]

Drottninggatan 27 och 25 – Korsgatan 8 och 10

Drottninggatan 25 – Korsgatan 8.

Fastigheten Drottninggatan 27 och 25 – Korsgatan 8 och 10 (Inom Vallgraven 19:1, 19:2 och 19:15, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 32[46]) uppfördes åren 1813–1814.[47][42][7]

Från början bestod denna tomt av tre delar, två delar mot Drottninggatan och en mot Korsgatan, och kallades för ”Vinkeln”. Fram till år 1642 ägdes tomten av handelsmannen Cordt Braun Johan. Han var gift med Elsebe Oberberg, som ärvde tomten, och kom att bo kvar där till sin död år 1680. Huset var ansenligt och efter rådhusbranden år 1669 höll magistraten sina sessioner där under åren 1669–1670. På 1690-talet inrättades klädesmanufakturfabriken Manufaktorihuset på tomten. År 1702 uppläts den som teaterlokal där en av Göteborgs första teaterföreställningar ägde rum.[48]

Efter branden år 1721 stod tomterna öde och köptes år 1753 av direktören Niclas Sahlgren. När de bebyggdes igen har inte kunnat fastställas, men tomten drabbades åter av elden år 1802. Därefter delades tomten upp i tre delar kallade nr. 32 A, 32 B och 32 C.[49]

Drottninggatan 27 (tomt nr. 32 A) bebyggdes av handlanden Jonas Jungqvist med ett tvåvånings stenhus. År 1863 byggdes huset på med en våning efter ritningar av A. Heres och större butiksfönster sattes in i bottenvåningen. Omkring år 1906–1907 skedde ett antal mindre förändringar och något senare byggdes huset på och vindsvåningen blev en mansardvåning med fyra fönsterkupor.[50]

Drottninggatan 25 – Korsgatan 8 (tomt nr. 32 B) bebyggdes år 1813 av handlanden Sven Wallin med ett tvåvånings stenhus, vilket stannade i släkten Wallins ägo till år 1871, varefter det såldes till handlande Johan Stenström och kom att stanna i släktens ägo fram till år 1944. År 1903 förändrades fasaden, varvid bottenvåningen försågs med rustikornament och butikslokalerna och vindsvåningen utökades.[51]

Korsgatan 10 (tomt nr. 32 C) bebyggdes av seglaren Johan Wedberg med ett trevånings stenhus åt gatan med en fyra våningar hög flygelbyggnad åt söder och öster. Huset kom senare att byta ägare flera gånger. År 1912 förändrades bottenvåningen och större skyltfönster sattes in.[52]

Korsgatan 12 – Kyrkogatan 34

Korsgatan 12 – Kyrkogatan 34.

Fastigheten i hörnet Korsgatan 12 – Kyrkogatan 34 (Inom Vallgraven 19:16, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 33[53]) uppfördes år 1820 för vinhandlare H.C. Koch som värdshus, vinlager och bostad.[54]

I slutet av 1600-talet ägdes hörntomten av slaktarmästare Peter Lübke (Lybecker). Hans änka Catharina Lybecker sålde egendomen år 1715 till handelsman Carl Söderberg, under förutsättning att hon fick bo kvar i huset åt Kyrkogatan under sin livstid. På tomten fanns två hus, ett åt Korsgatan och ett åt Kyrkogatan. Efter branden år 1721 uppförde Carl Söderberg ett nytt hus, vilket stod färdigt år 1723.[53]

Fastigheten såldes år 1770 på auktion till handelsman Lorentz Petersen, som var ägare av landeriet Lorensberg. Petersen dog år 1800 och efter branden år 1802 såldes ödetomten av hans änka Johanna Sophia Damm till källarmästare Hans Christian Koch år 1811.[55] Koch hade år 1800 grundat en vinhandelsfirma och innehade traktörsrättigheter i Rådhuskällaren. Sedan han blivit uppsagd därifrån uppförde han ett stenhus på tomten vid Korsgatan/Kyrkogatan, vilket stöd färdigt omkring år 1820. Han flyttade dit firman och bedrev även traktörsverksamhet där.[56]

När Hans Christian Koch dog år 1832 övertogs huset av arvingarna och två av sönerna fortsatte firmans verksamhet. De köpte år 1847 även tomt nr. 64 och ½65 i 3:e roten (Kyrkogatan 36) av handelsman Sven Bressanders son, Jan Carl Bressander, vilken de lät bygga på med en våning.[57] Fastigheterna gick ur släkten Kochs ägo år 1902. År 1924 genomfördes en genomgripande ombyggnad efter ritningar av arkitekterna R. O. Swenson och Harald Ericson, bland annat förstorades fönstren i nedre våningen och hörnhuset Korsgatan/Kyrkogatan byggdes på.[58]

Sedan 1930-talet har Josephssons bosättningsmagasin (numera Cervera) haft butik i fastigheten. Weidenborg–Svanhills herrekipering och skrädderi hade butik där fram till 1990-talet.[54]

Kyrkogatan 36

Kyrkogatan 36.

Fastigheten Korsgatan 36 (Inom Vallgraven 19:16, tidigare fastighetsbeteckning 3 roten nr. 64, ½65′[59]) uppfördes år 1823 för handelsman S. Bressander efter ritningar av murarmästare L. Dymling.[60]

År 1708 kom tomten nr. 64 i sadelmakare Berndt Möllers ägo och kom efter hans död att ägas av arvingarna, vilka fem år efter branden år 1721 sålde ödetomten till hattmakare Ulrik Falkensten, som bebyggde den. Hans änka behöll den ett par år, varefter hon sålde den. Vid 1802 års brand ägdes den av boktryckare Lars Wahlström.[59]

Tomten nr. 65 kom år 1703 i Båtekarl Per Larssons ägo, som ägde den vid 1721 års brand och därefter lät bygga ett nytt hus på tomten. Hans änka överlät den senare till tenngjutare Lars Borgström och den gick senare i släkten, tills dess att de år 1781 sålde egendomen till handelsman Bengt Ström. Efter hans död år 1804 såldes tomten år 1807 till boktryckare Lars Wahlström, som även ägde granntomten nr. 64. Wahlström ägde även andra fastigheter och sålde därför de båda tomterna till murarmästare Ludvig Dymling, som uppförde ett envåningshus åt handelsman Sven Bressander, som år 1823 tog över tomten nr. 64 och ½ av tomten nr. 65.[61]

År 1847 byggdes huset på med två våningar och övertogs av familjen Koch, som ägde hörnhuset. År 1910 etablerades A. Carlssons sybehörsaffär, senare namnändrat till Knapp-Carlsson. År 1924 skedde en förändring av fasaden efter ritningar av R. O. Swensson och Harald Ericson.[60]

Kyrkogatan 38

Kyrkogatan 38.

Fastigheten Kyrkogatan 38 (Inom Vallgraven 19:17, tidigare fastighetsbeteckning 3 roten nr. 66, senare ½65, 66 och 19 kv. Bokhållaren nr. 12[62]) uppfördes år 1813 åt skräddaränkan M. Odenius efter ritningar av L. Dymling.[60]

Under 1690-talets sista år ägdes fastigheten av barnen till Christoffer Ungewitter d.y., som avlidit år 1696. Hans äldsta dotter Maria Ungewitter gifte sig med klockaren i Tyska församlingen, brännvinsmakare Jacob Krafft, som löste in egendomen av de övriga arvingarna år 1698. Efter branden år 1721 lät han uppföra ett nytt hus på tomten. Den kom senare under 1700-talet att ägas av perukmakarmästare, skomakarmästare och järnhandlare, liksom av en krokmakare.[63]

Efter branden år 1802 köptes ödetomten, liksom tomterna nr. 64 och 65, samt hälften av tomten nr. 66, år 1806 av murmästare Ludvig Dymling, som lät hjälpa änkefru Maria Odenius att uppföra ett nytt tvåvånings stenhus på tomterna. Det stod färdigt år 1813 och liknade det på granngården Kyrkogatan 36, vilket uppfördes år 1823.[64] År 1830 sålde Odenius son fastigheten till Levy Fürstenberg, far till mecenaten och konstsamlaren Pontus Fürstenberg. Fürstenberg sålde den vidare år 1841 och under 1840-talet kom huset att byggas på med en tredje våning. Efter det att handlanden A. N. Wickman år 1856 inköpt fastigheten, skedde år 1863 en ombyggnad efter ritningar av A. Krüger, varvid fasaden förändrades och fick en ny inkörsport och butiksdörr, samt fönsteromramningar och bottenvåningen rusticerades.[65]

År 1894 köptes fastigheten av James Calvert, som ägde rör- och sanitetsfirman Calvert & Co, vilken då flyttade från Norra Hamngatan 10 till Kyrkogatan 38. År 1919 påbyggdes en mansardvåning och hela huset inreddes för firman med verkstäder, magasin, kontorslokaler, samt lagerlokaler i den nya våningen. År 1922 köptes fastigheten av innehavarna av Bröderna Weiss Boktryckeri och år 1934 skedde en förändring av bottenvåningen, varvid en ursprunglig källarnedgång togs bort.[66] Bröderna Weiss Boktryckeri behöll fastigheten i mer än 30 år. Dekoren från år 1863 har tagits ner och det ursprungliga utseendet har återställts. Under åren 1996–1998 skedde en ombyggnad för kafé och hotellverksamhet.[67]

Kyrkogatan 40

Kyrkogatan 40.

Fastigheten Kyrkogatan 40 (Inom Vallgraven 19:17, tidigare fastighetsbeteckning 3 roten nr. 67, 68, 69, 70 och 19 kv. Bokhållaren nr. 11[68]) uppfördes omkring år 1802 åt skräddarmästare S. Fiedler.[67]

Under 1600- och 1700-talen bestod denna del av fyra tomter, vilka efter branden år 1802 slogs ihop till en tomt. Den fick år 1923 tomtnummer 11 i kvarteret Bokhållaren. De fyra tomterna ägdes år 1696 av en guldsmedsänka, en handelsman och två personer, vars yrken är okända. Bland ägare under början av 1700-talet noteras en skräddarmästare och en handelsman. Byggnaden på tomt nummer 68 var enkel och värderades år 1744 till tomtvärdet. Halva tomten kom år 1797 i skräddare Samuel Fiedlers ägo, som även ägde tomten nummer 67 i väster sedan år 1765.[69]

Tomten nummer 69 ägdes under 1700-talet bland annat av en rotemästare, en urmakare, en saltmätare och en körsnär. Yrken representerade i ägarlängden för tomt nummer 70 är hattmakare och målare, samt rektorn vid Trivialskolan Carl Gustaf Lange och styresmannen vid Ostindiska kompaniet, löjtnant Nils Tegner.[70] Efter branden år 1802 köpte skräddare Samuel Fiedler, som sedan tidigare ägde tomten nr. 67 och halva tomten nr. 68, den återstående delen av tomten nr. 68, samt tomten nr. 69 och lät på dessa tre tomter uppföra ett tvåvånings stenhus. Skräddare Samuel Fiedler inköpte år 1809 tomten nr. 70 och bebyggde den med ett envånings stenhus, samt ett gårdshus. Enligt ett besiktningsdokument från år 1838 bestod gatuhuset då av två våningar. På gården fanns stall och magasin och i norr fanns ett tvåvånings stenhus.[71]

Skräddarmästare Samuel Fiedler bedrev även snusmalning, vilket han fått rättighet till år 1793. Därigenom grundade han Göteborgs äldsta tobaksfabrik, vilken kom att drivas fram till år 1915, då den gick upp i Svenska För. Tobaksfabriker. Sedan Fiedler avlidit år 1817, togs tomten och rörelsen över av äldste sonen Magnus Fiedler, som drev den fram till år 1834. Samma år kom en senare ättling, August Edvard Fiedler, att bilda bolaget Fiedler & Lundgren tillsammans med handelsman Fredrik Lundgren. Lundgren köpte fastigheterna av Magnus Fiedlers dödsbo år 1839 och drev rörelsen fram till år 1865.[72]

Lundgrens medarbetare Anders Fredrik och Ivar S. Nilsson tog därefter över verksamheten, vilka år 1865 lät uppföra en trevånings fabriksbyggnad, ritad av byggmästare N. Andersson, på gården. Fyra år senare ändrades fasaden på gatuhuset och huset på tomten nr. 70 försågs med en fasad i nyrenässansstil. Tomten nr. 70 slogs samman med tomten nr. 71 och inköptes år 1918 av Nordiska Industri AB. Tvåvåningsbyggnaden revs år 1923 och istället uppfördes ett fyra våningar högt affärshus.[73]

Tomterna 67–69 och 70–71 delades år 1917 upp i två delar och tomterna 67–69 kom 1918 att köpas av AB Petersons Wienerångbageri, som tidigare legat på Drottninggatan 35. Butik och kafé inreddes i bottenvåningen, på gården fanns lager och bageri och på övervåningen kontor och lager. År 1947 togs huset över av Nordiska Industri AB och bageriet flyttade till Engelska kvarteretKungsportsavenyen. Stora skyltfönster togs upp år 1931 och 1968 förändrades bottenvåningens utseende. Senare verksamheter i lokalen har varit Tjäreborg Resebyrå och Stuvkällaren.[74][67]

Byggnaden är en av få kvarvarande tvåvåningshus i innerstaden. Den före detta fabriksbyggnaden på gården är välbevarad.[67]

Kyrkogatan 42

Kyrkogatan 42.

Fastigheten Kyrkogatan 42 (Inom Vallgraven 19:18, tidigare fastighetsbeteckning 3 roten nr. 71 och 19 kv. Bokhållaren nr. 10[75]) östra delen uppfördes år 1814 åt bagaränkan M. Sjöberg. Byggnadens fasad med nyrenässansdekor från 1880-talet är huvudsakligen bevarad. Den västra delen revs år 1923 och ett nytt affärshus uppfördes för Nordiska Industriaktiebolaget efter ritningar av A. L. Peterson.[76]

Tomten beboddes år 1676 av rådman Frantz Koch. Efter faderns död år 1692 ärvdes gården av sonen Frans Koch, efter vilken den kom att kallas Frans Kochs gård.[75] Den kom år 1707 att övergå till svärdfejare Samuel Veit, vars änka tog över efter hans död år 1719. Hon gifte om sig år 1721 med svärdfejare Hindrich Drachman och efter branden samma år uppfördes ett trevånings trähus. År 1784 köptes huset av skräddare Hans Södergren.[75]

Vid branden år 1802 ägdes husets tre våningar av olika personer – skräddare Bengt Bergström, jungfru Catharina Barkenbom och körsnär Carl Liettman. År 1810 köpte bagaränkan Maria Sjöberg ödetomten och hon lät år 1814 bebygga tomten med ett tvåvånings stenhus. Bagaränkan Sjöberg köpte även del av tomten nr. 70 och var sedan tidigare ägare av tomten nr. 27 (Drottninggatan 35). År 1868 köptes fastigheterna på tomten av innehavarna till firman Fiedler & Lundgren. År 1886 genomfördes en ombyggnad, varvid huset byggdes på med en tredje våning och en hög vindsvåning, samt att fasaden genomgick förändringar.[77]

Då firman Fiedler & Lundgren upphörde med tobaks- och snusfabriken på Kyrkogatan år 1915 såldes den år 1917 till A.B. Gustav Mark & Co. En förändring av tomterna 67–69 och 70–71 skedde, och år 1918 köptes fastigheten av Nordiska Industri AB, som lät göra en förändring av bottenvåningen av byggnaden på tomten nr. 71, vilken försågs med stora skyltfönster. Nordiska Industri AB lät riva huset på tomten nr. 70 och lät uppföra ett affärshus i fyra våningar. Huset på tomt nr. 71 förblev i det närmaste oförändrat exteriört, med undantag för bottenvåningen där ingångsportar togs bort och stora skyltfönster togs upp.[78] Ytterligare förändringar av bottenvåningen skedde när Wilkensons Ramfabrik flyttade in år 1968. Wilkensons etablerades år 1907 och låg i mer än 45 år på Drottninggatan 18.[76]

Läs hela artikeln om Kvarteret Bokhållaren på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Bokhållaren på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: Places for People och Göteborgs 350 år

Text: Sanja Peter, Göteborgs stadsmuseum

Dokumentärfilmen Places for People gjordes under stadens firande av 350-årsjubileet. Filmen kan ses som en spegel för rekordåren (1945–75) eftersom den presenterar några av de viktigaste konturerna som profilerade Göteborg under rekordåren.

Upptäckten av ett tidsdokument – filmen Places for People

En ruta ur filmen Places for People 1972.

I en intervju med arkitekten Arne Nygård i början av 2000-talet, mindes han ett utländskt tv-team som i början av sjuttiotalet åkte runt i Göteborg och filmade nya stadsdelar och bostadsområden under uppbyggnad. Småningom återupptäckters den filmen inom Stadsarkivets väggar i Otterhällan. Där förvarades ett 16 millimeters filmband i plåtkassett med etiketten Places for People – An expanding town in Sweden, BBC Enterprises. I en liknande kassett låg Modelle von Morgen – Stadterweiterung in Schweden, Fernsehen NDR. Det visade sig vara samma film. Det var två utländska tv-team som samarbetade för att dokumentera Göteborgs utbyggnad vid stadens 350-årsjubileum 1971.

Det som byggdes under de femtio rekordåren satte Sverige på kartan på olika sätt. Begreppet den Svenska modellen är kanske det mest internationellt kända och återger byggandet av en bekvämare och jämlikare framtid. 1

Göteborgs förändring mellan 1921 och 1971 var sammantaget större än vad det kom att bli under de nästkommande 50 åren. Nästan all infrastruktur byggdes ut enligt generalplanen från 1959. Miljonprogrammens och rekordårens bebyggelse var färdigställd och ännu anades inte riktigt
energikrisen. 1970-talet var slutet för rekordåren. Det var bara något decennium innan även den sedan trettiotalet uppbyggda välfärden började skaka i grunden.

Internationella influenser efter andra världskriget

Kung Gustaf VI Adolf besöker Lyktan på Gregorianska Gatan i Kortedala 1957. Han möter Lyktans dåvarande butiksägare Inga Hernebrand och i skuggan bakom står stadssekreterare Torsten
Henriksson. Fotograf okänd.
https://samlingar.goteborgsstadsmuseum.se/carlotta/web/object/627390

Rekordåren i Sverige hade både internationella föregångare och efterträdare. Samtida artiklar i arkitekturtidningar ger en uppfattning om internationella influenser från The South Bank Exhibition i London 1951 och Interbau i Berlin.

I Europa pågick olika utbyggnadsprogram för återuppbyggnad efter kriget. Utvecklingen i Storbritannien intresserade svensk arkitektkår genom olika varianter på New Towns i Harlow, Cumbernauld och Hook.

Omvänt, stadsdelar med grannskapsenheter, som i Norra Guldheden 1945, blev internationellt kända och ofta besökta. Julianska och Gregorianska gatorna i Kortedala var ett nationellt och internationellt uppmärksammat exempel på folkhemsbyggande och fick tvillingar i bland annat Storbritannien på grund av det nydanande bostadstänkandet. Miljonprogrammet med Skolspåret, Gårdsten och Masthugget dokumenterades av internationella tv-team i filmen Places for People. Helhetstänkandet och detaljrikedomen i den tidens rationella byggplanering för framtidens moderna boende prisades.

Göteborgska särdrag

Svenska särdrag i 1900-talets omvandlingsprocess var att landet fick en sen industrialisering och att det inte direkt drabbades av världskrigen. Speciellt göteborgska egenskaper var enligt Kent Olsson, i hans volym om Göteborgs historia under 1900-talet (1996 s. 415), att stadens industrialisering kom i slutet av den svenska utvecklingen. Till de göteborgska särdragen hörde också ställningen som näst största staden i riket. Positionen stärktes också av att Göteborg genom sitt läge var landets ledande hamnstad. Göteborgs hamn var inriktad på industrivaror, medan Stockholms hamn var en konsumtionshamn med en omfattande import främst för stadens egna behov.

Efter andra världskriget byggdes Göteborg ut i rekordfart med hjälp av en expansiv konjunktur och snabb industrialisering och urbanisering. En omfattande bostadsprojektering var både en förutsättning för och en konsekvens av de stora industrietableringarna. I Göteborg är denna omständighet särskilt tydlig därför att verkstadsindustrierna hade lagt grunden till en snabb stadstillväxt. De stora arbetsplatserna på Hisingssidan kompletterades av de likaledes stora bostadsområdena öster om älven. För att säkra marktillgången för industri, bostäder och andra samhällsfunktioner genomfördes en successiv införlivning av kranskommuner.

Göteborgs för svenska förhållanden unikt stora och växande markyta möjliggjorde uppbyggnad av ett alternativ till huvudstaden vad gällde utbildning, finansiella institutioner och industri. Enligt Olsson kännetecknades Högskolan, Chalmers och Handelshögskolan i många avseenden av Göteborgs kommersiella och industriella traditioner och avvek från ett normalt svenskt mönster, där ämbetsmannakopplad utbildning var vanligare.

Staden växer

Från 1910 till och med 1970 ökade invånarantalet i Göteborg från cirka 200 000 till dryga 400 000. Såväl inflyttning som inkorporeringar bidrog till den snabba ökningen. Åren därefter minskade och fluktuerade invånarmängden och stiger sedan 2000 stadigt över 500 tusen (källa: SCB och Göteborgs befolkningsstatistik). Den 31 december 2020 var folkmängden 583 056. Beräkningar finns som prognoserar en ökning med ytterligare ca 130 tusen inom de kommande tjugo åren.

Stadens utbredning

Göteborg som tidigare hade byggts cirkulärt som årsringar runt en kärna började efter andra världskriget att byggas ut med externa satelliter. Dessa var planerade som grannskapsenheter med bostäder och service och beroende av “moderstaden”. Generalplaneförslaget från 1959 innebär att city även i framtiden skulle fungera som ett överordnat handelsområde i regionen och utgöra dess A-centrum: ”Göteborgs klart avgränsande city är unikt och rymmer i sig möjligheter att vara kärnan i en stad av betydligt större storlek än Göteborg. Citys andel av den totala omsättningen i regionen förutsättes dock sjunka något. Anledningen till detta antagande är främst de ökande trafiksvårigheterna.” (s. 58) Problemen känns igen även idag.

Generalplan 1959, industriområden.

Den stora skalans ideal

Olsson (1996) berättar att Göteborgs ekonomi under rekordåren kännetecknades av brist på arbetskraft, bostadsbrist och svårigheter att finna exploateringsbar mark åt de växande företagen och de allt mer växande bostadsområdena. Enorma investeringar gjordes i trafiksystem och bostäder. Välfärdssamhället realiserades genom att man också investerade enorma summor i skolväsende, sjukhus, vårdhem av olika slag och i ett omfattande trygghetssystem. Staden ändrade karaktär från att ha dominerats av en sammanhängande bebyggelse till att kännetecknas av en utspridd bebyggelse med bilen istället för spårvagnen som sammanbindande transportlänk.

År 1958 inledde Volvo upphandlingen av ett område om fyratusen hektar jordbruksmark i Göteborg och Torslanda, rakt ovanpå kommungränsen, till vad som skulle komma att bli Sveriges största industriområde. Femton lantbruk och ett femtiotal mindre markfastigheter berördes, och protesterande markägare tvingades ge vika då Volvo, enligt politikerna, ansågs företräda ett riksintresse. Nya stadsplaner utarbetades, godsjärnväg och energiförsörjning byggdes ut och nya trafikleder planerades; allt för att möta biltillverkarens behov. Händelsen illustrerar en expansiv industriell utveckling och högkonjunktur i efterkrigstidens Sverige och Göteborg. Tidens rådande ideal var industriell utveckling, stor skala och massproduktion. Det ledde till en samhällelig omvandlingsprocess som har format större delen av det Göteborg som vi ser idag.

Verkstadsindustrin och hamnarna blomstrar

Viktiga årtal för Göteborg under rekordåren.

Rekordårens expansiva ekonomiska utveckling medförde för Göteborgs del en mycket djupgående
omvandling av stadens ekonomi och näringsliv. Den optimism tillväxten skapade innebar enligt Olsson (1996) att samhället utan tvekan accepterade en renodling av den göteborgska ekonomin i riktning mot tung verkstadsindustri. Textilindustrin och en stor del av livsmedelsindustrin avvecklades eller utlokaliserades.

Snart började omvandlingen från industristad till tjänstestad. Antalet industrianställda kulminerade år 1965. Därefter växte tjänsteekonomin snabbare än den industriella ekonomin. Industrins specialisering och en snabbt växande offentlig sektor förklarar mycket av tjänsteekonomins framväxt.

Sjöfarts- eller hamnblocket utvecklades också mycket gynnsamt. Hamnen omvandlades mot hantering av allt större laster. Stora bulklastare beställdes, passagerartrafiken ändrade karaktär till bilfärjor och en stor del av lasttrafiken containeriserades.

Högkonjunkturen på 1950-talet efterträddes av sämre tider och stora investeringar på 1960-talet. Men i början av 1970-talet betraktades det som skett på 1960-talet som normala konjunkturrörelser och optimismen inför framtiden var fortfarande stor.

Vid 1960-talet hade Göteborg blivit en av världens främsta båtbyggarstäder. Men då blev även överproduktionen av stora tankbåtar ett faktum. Redan i mitten på 1970-talet lades Lindholmens varv ner. Eriksberg och Götaverken, som bägge senare ingick i det statliga Svenska Varv, har inte producerat båtar sedan sjuttiotalet. På Arendal byggdes oljeplattformar, medan Cityvarvet (Götaverken) fortsatte att reparera fartyg fram till 2016. Volvo som på 1900-talet blev den största arbetsplatsen i Göteborg expanderade från sina ursprungliga lokaler i Lundby till Torslanda under 1960-talet och i Steneby under 1980-talet.

Sanering och motstånd

Saneringsplanering i Landala ur Vårt Göteborg 1970.

Begreppet sanering betyder bland annat att något ”ska göras sundare, befrias från gift eller röjas upp”. På 1960-talet betydde det även att Göteborgs bebyggelsestruktur skulle moderniseras.

1954 års stora saneringsutredning riktade in sig på förstäder som uppkommit kring slutet av 1800-talet vars bebyggelse bestod av enkla tegelhus, trähus eller landshövdingehus. I Göteborg kom den stora rivningsvågen igång ordentligt i början av 1960-talet, men en kraftig kritik mot rivningarna i slutet av samma decennium medförde att rivningsplanerna avmattades något.

När de äldre stadsdelarna i innerstäderna projekterades för rivning startades en kamp som pågick i två decennier och hade en starkt ideologisk laddning. Den kom att involvera protestgrupper och utkristalliserades i stadsdelen Haga.

Rörelsen som förespråkade sanering av äldre arbetarstadsdelar växte fram under 1930-talet då parollen ”riv hela Haga” myntades av hyresgäströrelsen. För delar av arbetarrörelsen var Haga en skammens plats, som vittnade om ett förflutet präglat av fattigdom och trångboddhet.

Den motsatta sidans engagemang hängde samman med att Historiska museet och Statistiska kontoret presenterade utredningar som problematiserade saneringsplanerna inom centrala staden. Men även bistått av det engagemang bland yngre som fick billigt boende mitt i centrala staden i de rivningsdömda husen.

Striderna involverade såväl myndigheter som politiska partier och sociala rörelser. Arbetsgruppen för diskussion om Landala bildades 1968 och samlade namnunderskrifter i protest mot rivningarna vilka genomfördes ändå. Hagagruppen bildades 1970 och Hagaaktivisterna krävde bevarande genom byggnadsminnesskydd och hade intensiva kontakter med Historiska museet och länsstyrelsen i dessa frågor. Detta ledde till att Riksantikvarieämbetet gav sitt största lån någonsin för varsamma renoveringar i stadsdelen. Slutligen togs ett koncept fram som handlade om Hagas bevarande. Därför finns stora delar av stadsdelens äldre struktur kvar.

Arkitektur som social rörelse

Skolspåret i Hjällbo som ett grannskapsideal. Vårt Göteborg 1970, fotograf okänd.

Det finns de som påstår att arkitekturen under rekordåren glömdes bort eller att arkitekterna var
undanträngda. Och att det var orsaken till att mycket av rekordårens bebyggelse upplevs som själlös och har fått en negativ stämpel. Men faktum är att rätt många ur arkitekturkåren såg det som sin uppgift att delta i samhällsrörelsen och skapa en nydanande rationell arkitektur för en expansiv framtid.

De tidiga internationella föregångarna var Le Corbusier med sina hus i park och betongbrutalism, Bauhaus-gruppen med sin industriella arkitektur och den amerikanska arkitektkåren som kreativt nyttjade ingenjörskapet för att konstruera höghus.

Varför är Places for People intressant?

Dokumentärfilmen Places for People visar ett Sverige i miniatyr och ett samhälle i framväxt, under ett fortfarande optimistiskt 1970-tal då Göteborg firade sina 350 år som stad i ett idealsamhälle som många länder på den tiden såg upp till. Den svenska modellen var och kanske fortfarande är ett karaktäriseringsbegrepp.

I en kort, kort sekvens ungefär mitt i filmen ser man ett runt inomhustorg. Från torgets bortre ände rullar en trappa upp. Väl uppe promenerar människor i riktning mot en dekorativ väggrelief på Masthuggsterrassen. Konstverket på väggen utanför dagens Masthuggs Teaterns lokaler som idag är borta, undanplockat i någon källare. Hela området presenteras som ett klockverk av olika funktioner där samhället ser till att livet fullföljs och fulländas.

En annan sekvens visar flitiga kvinnohänder på SKF och män som styr med en fjärrkontroll. Uppe i Gårdsten fikar lyckliga paret som har fått lägenhet med balkong och egen bastu intill lugna bostadsgårdar. I Hjällbo går familjen från lägenheten rakt ner i garaget och packar in sin picknick utan att få en droppe regn på huvudet. Allt är välplanerat. Skolspåret har även mattvätt och ordnade tvättider och sopsortering. I Frölunda tillbringas fritiden i gemensamma lokaler som alla ska ha tillgång till. Barnen får leka på konstnärliga lekplatser och under pedagoghjälpta evenemang. Den svenska välfärdsmodellen vilar sin trygga hand över livet.

Rekordåren (1945 – 1975) kan slutligen sammanfattas i några punkter:

  • En statlig satsning som skulle göra Sverige till världens modernaste land
  • Lösningen på en akut bostadsbrist
  • Ett nytt sätt att planera och bygga
  • Framtidsoptimism
  • Förberedelser för en miljonstad
  • Moderna, bekväma bostäder

Fem fakta om den fysiska miljön:

  • Den vanligaste hustypen var längor med lägenheter i tre till fyra våningar, så kallade lamellhus.
  • Nästan tre fjärdedelar av all bebyggelse i Göteborg byggdes efter andra världskriget 1945 fram till 1980.
  • Var fjärde bostad (27 %) var ett småhus.
  • 13 min med spårvagn till både Biskopsgården och Hammarkullen
  • En kyrka i varje stadsdel

Referenslitteratur

Caldenby, Claes med flera (2021). Staden, platserna och husen: Göteborgs arkitektur 1921–2021. Stockholm: Arkitektur Förlag,

Berg, Kristian o Vidén, Sonja / redaktör: Thomas Hall (1999). Rekordåren: en epok i svenskt bostadsbyggande. 1. uppl. Karlskrona, Boverket, s 224.

Houltz, Anders (2014). Den stora skalan. Volvo Torslandaverken och massproduktion som mål och mening i 1960-talets Sverige. Föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift, 2014. nr 68, s. 61–82

Lindgren, Anette, Peter, Sanja & Reuter-Metelius, Anna (2017). Moderna Göteborg – Kulturhistorisk värdefull bebyggelse del III. Ett kulturmiljöprogram för Göteborgs stad en översikt och ett kunskapsunderlag över utbyggnadsperioden 1955- 1975.

https://goteborgsstadsmuseum.se/kulturmiljo/vardefull-bebyggelse/

Olsson, Kent (1996). Göteborgs historia. Näringsliv och utveckling – från industristad till tjänstestad 1920–1995. Göteborg 1996, s. 415

Sidenbladh, Göran (1948) ”Grannskapsplanering – dess innehåll och form”. I: Plan 3 1948.

Staden vi byggde, Svenska Bostäder under 40 år, Svenska Bostäder. 1984.

Söderquist, Lisbeth (1999). Rekordår och miljonprogram. Stockholm.

Not

1 Som en sammanfattande översättning på engelska fungerar ett avsnitt ur Kristian Berg o Sonja Videns text om rekordåren, 1999 s. 224: The growth of welfare which started in the 1950s was based on a powerful economic boom. As part of a redistribution policy the surplus in state finances was invested in schools, hospitals, and eldercare. There was a widespread housing shortage; however which led at the start of the 1960s to sharp criticism of the sitting Social Democratic government. The Social Democratic congress in 1964 voted in favour of a huge effort to build Sweden out of the housing shortage, and a bill was introduced in parliament the following year.

The ideological and to a large extent organizational basis for the housing construction of the record years (1961-75) had been formulated as early as the 1930s and 1940s. The final reports of the Commission on Housing (1945 and1947) proposed objectives and regulations for housing construction which were adopted by parliament in 1946-48. This led to the introduction of a new organization and modernized legislation. In the late 1950s and early 1960s, housing construction also increased steadily reaching about 85,000 new apartments during 1964. This meant that it was just a short step to a rate of production whereby a million homes could be built in ten years. The great difficulties were rather in coping with this economic investment while simultaneously ensuring that the industry’s investment needs were satisfied, and in maintaining a high rate of production over a long time.

Månadens artikel: När ringlinien invigdes 1902

Spårvagnar har trafikerat Göteborgs gator sedan 1878 men 1902 såldes spårvägens hästar och elektrisk drift infördes. Under oktober månad 1902 öppnades flera nya linjer, däribland Ringlinien, och premiären på stadens gator skildrades av Göteborgs-Posten i en längre artikel som här återges.

”På Drottningtorget körde i går e.m. vid 2-tiden den ena med blågula dekorationer utsmyckade spårvagnen efter den andra fram och styrde in på ringliniespåret. Inalles tio vagnar vore snart samlade i tvänne rader och fylldes så småningom af de till ringliniens invigning inbjudna. Blad dessa voro landshöfdingen frih. Lagerbring, biskop Rodhe, stadsfullmäktiges ordförande professor Wijkander, ett stort antal medlemmar af stadsfullmäktige, ledamöter af drätselkammaren och öfriga stadens styrelser samt representanter för prässen. Chefen för Stockholms spårvägar, kapten Hortzberg var äfven med på invigningståget.

På Drottningtorget ökades åskådareskaran alltjämt i afvaktan på starten. Kl. 2,10 är allt klart, direktör Edström passerar mönstrande de båda leden af fästprydda vagnar och ger så signal till afgång. Med korta mellanrum går sedan den ena vagnen efter den andra öfver torget, viker af in på Nils Ericsonsgatan o.s.v.

Åskådareskaran på torget åser under djupaste tystnad det viktiga ögonblick då de elektriska vagnarna glida in på den nya linien. Inte ett försök till hurrarop förnimmes. På de gator, som närmast passeras, kantas spåren likaledes af talrika åskådare, och på S:t Ericsgatan ha en hel del småttingar fått flaggor i händerna med hvilka de tillvinka oss sin hälsning. Och från ett af husen vid nämnda gata hade man till och med hissat flaggan i topp dagen till ära. Det var endast på ett par eller tre ställen under hela vägen som något sådant förekom. Annars hade väl allmän flaggning inte varit så alldeles ur vägen vid de gator som välsignats med det nya kommunikationsmedlet.

Emellertid gick färden i mycket sakta mak öfver Packhusplatsen, genom Norra Hamngatan, öfver Kämpebron och så vidare upp till Vasagatan och genom Västergatan till Slottsskogen. Därmed var ringliniens ena hälft tillryggalagd och härtill hade åtgått en halftimma. I vanliga fall kommer hela ringlininieturen att taga föga mer än denna tid.

Så viker det långa tåget in på Linnégatan och passerar mellan flerdubbla åskådareled Järntorget, Renströmska badanstalten flaggar, den enda offentliga byggnad som på så vis deltager i högtidligheten. En reflektion i förbifaren: Hvarför har man inte anordnat hållplats midt för ’Renströmska’? Nu måste de många som skola till badinrättningen klifva af vid närmaste gathörn.

Uppför Viktoriagatan bär det sedan ännu en gång men vid Vasagathörnet göra vi nu vänster om. På Kungsportsavenyen låta de beskådande höra några svaga hurrarop. Annars förlöper hela rundresan under ihållande tystnad – från publikens sida. I vagnarna röra sig samtalen gifvetvis hufvudsakligen om de präktiga spårvägsanordningarna och spårvägsstyrelsens ledamöter ha för att tillhandagå med upplysningar tagit plats i hvar sin vagn. Den enstämmigaste belåtenhet råder helt naturligt med hvad som åstadkommits.

Efter jämt en timmes angenäm färd äro vi åter på Drottningtorget men göra ej halt här utan fortsätta ut till vagnstallarna vid Stampen. Vi stiga af och taga det ståtliga stallet jämte värkstäderna i närmare skärskådande. Byggnaderna, som uppförts af firman F.O. Peterson & Söner, äro ett sammanhängande komplex, omfattande vagnstall, reparationsvärksad och bostäder för personalen. Stallet är mycket ljust och rymligt och försedt med tio inkörsportar. I en värkstadsafdelning håller man på att göra om de gamla hästspårvagnarne till släpvagnar.

Emellertid bestiger spårvägsstyrelsens ordförande grosshandl. Aug. Koch en af de i stallet stående vagnarnas plattform, låter signalklockan ljuda och tar till ordet.

Spårvägsstyrelsen har, yttrade tal., äran att för stadsfullmäktige anmäla, att det uppdrag styrelsen haft nu kan anses fullgjordt. Vi veta af hvilken stor betydelse förbättrade kommunikationer äro och helt visst skola de elektriska spårvägarna bidraga till stadens utveckling och sätta en prägel af storstad öfver Göteborg. Spårvägsstyrelsen har städes varit mån om att iakttaga den största sparsamhet utan att låda denna invärka på hållbarheten och godheten. Vid anläggningar som denna är det vanligt att en stor firma får hela utförandet om hand. Så har ej skett här. Styrelsen inbjöd till täflan om de olika delarne och utvalde bland de inkomna anbuden det bästa. På så sätt har antalet leverantörer stigit till ett 50-tal. Styrelsen tror att den i hvarje detalj fått det bästa möjliga. Detta sätt att gå till väga hade ejvarit möjligt om styrelsen ej haft ingeniör Edströms stora sakkunskap att lita på. Tal. hoppades, att den 27 oktober 1902 skall i långa tider stå som en bemärkelsedag i Göteborg, och slöt med ett tack till de inbjudne för de de öfvervarit invigningen.

Professor Wijkander svarade med att ge uttryck åt allas glädje över att allt är så väl ordnat.

Det är med lifliga förhoppningar, sade tal., vi se hästspårvagnarna efterträdas af dessa i alla afseenden bättre och prydligare elektriska vagnar. Denna vändpunkt hade sin betydelse ej blott ur lokal utan äfven ur social synpunkt. Elektriciteten har förut visat, att afstånden kunna försvinna. Äfven här blir afstånden väsentligt mindre genom de nya spårvägarna och den närmaste framtiden skall visa möjligheten af att nedrifva gränsen mellan land och stad och låta en stor del af dem som nu bo i staden tillbringa sin mästa tid på landet i ren luft. Under sådana förhållanden måste de elektriska spårvägarnas fullbordande betraktas som en viktig vändpunkt. Det bästa är, att i främsta rummet mindre bemedlade få skörda fördelen häraf. Att kroppsarbetaren för en billig pänning kan komma en väg som kan räknas ända till ett tiotal kilometer är af stor betydelse ur social synpunkt. Dessa reflektioner syntes kanske obefogade när det nu vid invigningen endast gällde spårvägen för de inre delarna af staden. Men det låge inget motsägelse häri. Den handlingskraftige mannen vill konsolidera sig innan han företager utvidgning. Tal. tog fasta på att styrelsen när den nu fått till stånd en präktig anläggning äfven kommer att vidtaga den utveckling som under den närmaste framtiden kan påfordras. Spårvägsstyrelsen har fått namn om sig att vara den populäraste styrelsen här i staden. Men så har den också haft vid sin sida en man som genom duglighet, energi och nästan amerikansk raskhet vunnit allas förtroende och sympati. Direktör Edström har ock lyckats få en stab af dubliga tjänstemän vid arbetets utförande. Tal. uttalade till sist den önskan, att den anda som besjälat styrelsen vid denna anläggning skall vara mäktig sin lifskraftiga utveckling. I stadens namn tackade tal. styrelsen för hvad den uträttat.

Om en stund bestegos åter vagnarna, som förde deltagarna in till staden. Och därmed var ringlinien officiellt invigd. Den öppnas i dag för allmän trafik. Det blir nog till en början krångligt för mången att på denna 8-formiga väg taga sig till rätta. I detta afseende är den i dagarna utgifna spårvägskartan till synnerligen stor hjälp och vägledning. I detta sammanhang må påpekas, att den lilla praktiska fickkartan öfver spårvägarne, som för några veckor sedan af Pellerins Margarinfabrik genom en härvarande aftontidning i cirka 25,000 exemplar utdelades till allmänheten, är af samma tillförlitlighet som ofan nämnda större karta, enär båda äro utarbetade efter samma af spårvägsstyrelsen auktoriserade original.” (Ur: Göteborgs-Posten 28 oktober 1902)

Bilden i sidhuvudet och nedan är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Vykortet delat i 8 bildfält med gator/platser i Centrala Göteborg som spårvagnen passerar på linjen Ringlingen.