Månadens artikel: Göteborgs grundande

Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).

Den första staden vid Göta älvs mynning som officiellt fick namnet Göteborg (dock bland annat Giötheborg 1605 – Göteborgh och Gothenburg 1607 – Gamble Gotenborg > 1619) anlades av Karl IX på Hisingen mitt emot gamla Älvsborg. Tillfälliga privilegier, i sju punkter, utfärdades den 14 mars 1603 och regelrätta privilegier undertecknades den 14 augusti 1607.[1] Staden skulle ligga på kronotorpet Färjestadens ägor, rakt över Göta älv från Älvsborg räknat och blev vid starten en ren nederländsk koloni med omfattande privilegier, bland annat 20 års skattefrihet. Staden brändes dock så effektivt av danskarna redan 1611 att man först under 1900-talet funnit byggnadsrester.

Den äldsta källan där namnet Göteborg omnämns är i en ‘Sigge Svenssons’ räkenskaper från 1604: ”Till 9 Stugur som opsatte ähre på hisingen der den Nyie Staden giötheborg blifua skall.”

De första göteborgarna per definition anses vara de sju holländarna A. Cabeliau, Paulus de Kempenere, P. Coymans, Herman Pelgroms, Nyclaes de Hand, Peeter Langer och Paridon van Horn, som i ett brev daterat den 5 december 1606 meddelar Karl IX att man bildat ett Compani i syfte att befolka det nya Göteborg enligt privilegierna.

Göteborgs första bebyggelse tillkom 1604, då ett antal holländare bosatte sig vid FärjenäsHisingen. Staden blev dock nedbränd 1611 under Kalmarkriget. Det nuvarande Göteborg började anläggas 1619 på tillskyndan av Gustav II Adolf, som, i Jönköping, på återresan till Stockholm den 18 mars 1619 undertecknar det första, tillfälliga privilegiebrevet. I mitten av juli 1619 hade den första stadsplanen för ”Gutenborgh” fastställts och överlämnades till generalståthållaren Nils Stiernsköld i Stockholm.[2]

Namnformerna under 1600-talet varierade mellan Giötheborgh 1605, Göteborgh 1606, Götheborg 1607, Götteborg 1607, Götheborgh 1611, Gutenborgh 1619, Gothenborg 1619, Göt(t)enborg 1620, Götenborgh 1623, Gotheborg 1635,[3] Giöthaborg 1640 samt de mer utländska Göttenborgisch 1621, Got(h)enburgk 1607, Gothenburgisch 1609, Götheborgisch 1609.[4] och Gotten Burg/Gottenborg 1716.[5]

Privilegierna år 1621

Den 4 juni 1621 fick Göteborg sina permanenta stadsprivilegier, avfattade på svenska och tyska i 37 paragrafer.[6] Ett utdrag från dessa, säger (inledning samt slutstycke):[7]

Wi GUSTAF ADOLPH, med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung, Stor-Furste uti Finland, Hertig uti Estland och Karelen, Herre til Ingermanland. Göre härmed för hwarjom och enom, som detta Wårt Privilegium företes, eller eljest til at läsa, förekommer, i synnerhet Wår tilkommande Stad Götheborgs Inwånare och deras Efterkommande, för nu och ewärdeliga tider, wetterligt, kunnigt och uppenbarligen. At efter det Wår Älskelige och Högtärade Herr Fader CAROLUS IX., af samma Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung etc, Storwördigst i Åminnelse, GUDS den Allsmägtige til Äro, och Et Christeligit Samhälde til fortplantande, Wårt Rike Swerige jämwäl til synnerligit Gagn, Prydnad och Lust, före satt sig, at fundera och uppbygga en Ny Stad uti Wårt Konunga-Rike, nära wid Wäster-Hafwet, och Götha-Älfs Inlopp belägen, den samma Götheborg kallad, och redan med allehanda Byggnader och Borgerliga Inwånare besatt och populerad blifwit, och således en god Början til et redan Borgerligit Samhälde och Handels-Stad sig synbarligen föreledt, men emedan Injuria temporum sådan börjad Fundation aldeles ruinerat och förstört. Altså hafwe Wi, efter Wår Högtärade Salige Käre Herr Faders anledning, warit allena derpå betänkt, huru Wi, näst Guds Äras utwidgande, måtte åter samma Stad å nyo upbygga, och därstädes til en Köp- Sjö- och Handels-Stad förfärdiga låta.

Sådant til yttermera wisso, hafwe Wi detta til stadigt och ewigt warande åminne, jämwäl fast och obrottslig efterlefnad med Wåre händer underskrifwit, och wetterligen, Wårt Maj:ts Insegel härunder hänga låtit. Skedt och gifwit på Wårt Kongl. Slott Stockholm, den fjerde dag uti Junii månad, som war dagen för Bonifacci, gamla Calendern, efter Christi wår Saliggörares födelse, uti det Sextonhundrade och Et och Tjugonde året. – Gustavus Adolphus

Anläggandet

Kiettil Klaessons karta från 1644. Den tidigast kända gatunamnskartan.

Staden Göteborg byggdes på Gullbergs ängar i öster och Eklanda ängar i väster, båda kronohemman i Örgryte socken och Sävedals härad. Gränsen mellan de båda kronohemman gick i nord-sydlig riktning, rakt genom nuvarande stadsdelarna Inom Vallgraven samt Nordstaden. Eklanda bys ängar/utmarker utgjordes av två kronohemman, motsvarande nuvarande Haga, norra delen[8] av Masthugget samt alltså de västra delarna av stadskärnan.[9][10] De ingick i de 1619–1621 donerade jordegendomarna: Eklandahemmanen, Gullbergs ängar, Kvibergs- och Härlandahemmanen och Sävedals härad.[11][12] Gustav II Adolf donerade mark för stadens byggande, den så kallade ”Donationsjorden”, som bestod av: Kvibergshemmanen (ursprungligen räknat från 1473, ingående i Sävedals härad); Härlandahemmanen (räknat från 1474, Sävedals härad); Eklandahemmanen (1619); Sävedals härad (1621); Mölndals ström (1621); Alingsåsskogen (1621) samt De fyra Mölndals-hemmanen (1622). Först den 10 april 1970 konfirmerade Kungl. Maj:t att donationsjorden tillhörde Göteborg (Göteborgs stadsfullmäktiges handling 1970:211). Uppgifterna om arean på donationsjorden har varierat mellan 894 hektar och 1 385 hektar, men fastställdes 1965 till 12 224 500 kvadratmeter.[13]

Under 1600-talet var många av Göteborgs invånare nederländare, skottar och tyskar, vilka spelade en stor roll för Göteborgs snabba utveckling.

Den första registrerade göteborgaren per definition var holländaren Johan wan Lingen som den 13 juni 1621 erhöll ”burskap som borgare”, och som därmed fick ett borgarebrev efter att ha avlagt en borgared, drygt en vecka efter Göteborgs bildande.[14]

I ett brev den 18 juni 1621 till Axel Oxenstierna skildrar Johan Adler Salvius hur lottningen av stadens nya tomter gick till: ”Efter treggiahande hus skole byggias, af idel trää, af idel steen, eller trähus medh steengafwel, giorde iagh ock tree pottor, och kastade så månge låtsedler i hwar, som tompterne för hwar hopen wore på cartet per numeros signerede, låthendes them sedan tage loth på rådstufwan, hwar uthur then potta, han wille byggia huset efter, nemligh at the som wille byggia steenhus, toge litt: A. på sedelen, och N:o 1, 2, eller 3; och så fort ahn medh B. och C. Så märker iagh at trähus medh steengaflar warde mast tagne, ty alle begäre lägenheet widh watnet, och fly despencer på steenhus.[15]

Kyrkans starka position visade sig tidigt, och redan den 26 juli 1619 utnämndes Göteborgs förste kyrkoherde, magister Sylvester Johannis Phrygius. Denne fick den 26 april 1620 konfirmationsbrevet som superintendent, och kvarstod i detta ämbete fram till sin död 1628. Superintendenter därefter var Andreas Johannes Prytz 1629–1647 och Erik E. Brunnius 1647-1664. Den första kyrkan uppfördes 1621 på nuvarande domkyrkoplatsen, utmed Kungsgatan, en träbyggnad med ett högt spetsigt torn.

Gustav II Adolf anlitade holländare för att bygga staden, eftersom de vid denna tiden ansågs vara de största specialisterna på att bygga på sankmark. Den 23 maj 1621 utfärdades instruktioner för den svenske diplomaten juris doktor Johan Adler Salvius att som kommissarie leda stadens byggnad och organisation, och som gatuläggare (straatmaker) anställdes holländaren Jan Hendriksen samt ingenjören Johan Schultz med uppdraget att låta ”afsticka och afdela” staden med hus, torg, gator och gränder. Redan på hösten samma år lämnade dock Salvius sitt uppdrag och ersattes av holländaren juris doktor Jacob van Dijck. Som betalning fick de bland annat vittgående ekonomiska och rättsliga privilegier. Den ledande holländaren under de tidigaste förhandlingarna var Peter Langer, men Gustav II Adolf anses på ett mycket skickligt sätt ha manövrerat fram de kompromisser som gynnade honom och Sverige.

Stadsplanen följde den holländska stadsbyggnadsidéerna så som de bland annat realiserats i BataviaJava, nuvarande Jakarta i Indonesien. Indonesien tillhörde senare det holländska kolonialväldet. Holländare var tidigare etablerade i Göteborg såsom kopparhandlare. Som byggmästare från grundläggningstiden känner man endast till ”Petrus Theodori, architectus noster” från Holland, vilken omtalas den 12 januari 1622 i ett brev till Axel Oxenstierna.[16]

Ända in på 1650-talet betraktades Göteborg närmast som en holländsk kolonialstad; Gotheburg ab Hollandis aliisque Belgis incolitur och a Batavis novum Amstelodamum nominatur.[17][18]

I mitten av 1600-talet revs Älvsborgs fästning och man byggde Nya Elfsborg i hamninloppet, som ett led i befästningen av staden. Med tiden blev Göteborg en av de starkast befästa städerna i norra Europa med sin sicksackformade vallgrav, murar av sten, Skansen Lejonet och Skansen Kronan.

Läs hela artikeln om Göteborgs historia på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs historia på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Bild: Erik Dahlberg, Svecia Antiqua et Hodierna (1690-1710), Public Domain.

Bild: Kiettil Klaesson (1644), Public Domain.

Månadens artikel: Vilse i Europa – om Gustav Adolf stodens väg till Göteborg

Gustav Adolfs statyn på torget med samma namn i Göteborg är troligen bekant för de flesta Göteborgare. Kanske har de som passerar förbi en åtminstone vag uppfattning om att det är en staty över kungen som signerade stadens privilegier och därmed ”grundade” staden. Kanske tänker någon på ett dimmigt slagfält där kungens liv avslutades. Men det är inte bara människan bakom statyn som kan vara intressant, i fallet med denna staty så är dess tillkomst och resa till Göteborg minst lika spännande. Göteborgskildraren Fröding jämförde med en saga från antiken ”Gustav Adolf stodens tillkommelse till Göteborg är en sorts odyssé, som räcker nära lika lång tid som den grekiske hjältens färd från Troja till Ithaka”.[1]

Det hände mycket i Göteborg under 1840-talet, ”gamla ruskiga vallar hafva blifvit nedrifne”, gatorna hade försetts med sten och trottoarer, trädgårdsanläggningar och parker med promenadplatser anlades. Dessutom beslutade Magistraten 1845 i samråd med Drätselkommissionen och stadens femtio Äldste att en kolossal staty i brons av stadens grundare skulle beställas. Kostnaderna beräknades till 25 000 riksdaler riksgälds vilket man hoppades kunna få ihop via en insamling.[2] Det skulle motsvara 2 043 198 SEK mätt med konsumentprisindex. Det är dock ett mycket ungefärligt mått att använda sig av, ett helt annat värde får man mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare, 7 4625 309 SEK.[3]

Insamlingen gick över förväntan och under de två första dagarna hade 5 000 riksdaler banco skänkts till projektets genomförande. De donerade beloppen varierade mellan 100 och 500.[4]

Förutom ekonomiska resurser behövdes givetvis även en kunnig konstnär som skulle kunna förverkliga projektet. Valet föll på göteborgsskulptören Bengt Erland Fogelberg som hade stor erfarenhet av liknande projekt.[5] Under början av oktober 1845 hyllades Fogelbeg vid en middag arrangerad av konst- och slöjdföreningen i frimurarsamhällets lokal. I samband med festen skrevs också kontrakt med Fogelberg som skulle få 2 500 riksdaler Hamburger banko i lön för sitt arbete. Statyn skulle bli 5 ¾ alnar hög istället för de 6 alnar som tidigare var beslutat. Modellen skulle vara klar före 1846 års slut och gjutningen klar före 1847 års utgång. I samband med kontraktsskrivningen talades det om att gjutningen skulle ske i Paris eller München.[6]

Men projektet kom inte att hålla den överenskomna tidplanen. I september 1847 meddelades att Fogelberg endast gjort upp med fransmannen herr E. Gonon om gjutningen av statyn, som skulle utföras i Rom. I Sverige hade herr G. Lundberg tillfrågats när det gällde konstruktionen av fundamentet av hård carrarmarmor som skulle fraktas till Göteborg från Livorno. Trappstegen skulle bestå av grantiblock från det mer närbelägna Flatholmen vid Lysekil.[7]

Dramatiken ute i Europa 1848 skulle komma att påverka gjutningen av statyn. Pengarna till gjutaren Gonon i Rom kom aldrig från revolutionens Paris. Vaxmodellen var klar och sommaren närmade sig med höga temperaturer, vilket är mindre bra för en vaxmodell. Det krävdes att modellen skulle konserveras och Fogelberg ordnade medel till en skyddande lerform. Gonon fick sin försörjning som anställd gjutare under Fogelberg och metallen hade köpts i Livorno.[8] Därefter gick nog många göteborgare, inte minst de som skänkt pengar, och undrade hur det gick med projektet. Först under slutet av september 1849 fick stadens invånare nya besked och det var inte några goda nyheter.

Förutom revolutionen i Frankrike hade det även utbrutit krig i Italien, som ännu vid denna tid inte var en enad nation. Modellen av statyn kunde därför inte skickas till München. Den koppar som hade köpts i Livorno hade gått fel. Gjutugnens material var inte tillräckligt eldfast och för att klara smältningen fick den utföras i flera tidsödande steg. Mitt under denna process proklamerades den Romerska republiken som fick Frankrike att ingripa militärt. All metall i Italien köptes upp för att tillverka kanoner medan en fransk armékår marscherade mot Rom. Gjuteriet och modellen av stadens grundare hamnade mitt i konflikten då Rom belägrades. Byggnaderna närmast gjuteriet sprängdes av minor och det var stor risk att modellen skulle skadas. All metall skulle beslagtagas av den nya republiken men Fogelberg lyckades med hjälp av danska konsulatet rädda det lager som fanns i gjuteriet. Även om metallen hade räddats hade Fogelberg mer eller mindre gett upp hoppet om att kunna slutföra arbetet. Han fruktade att alla skakningar till följd av sprängningar och beskjutningar skulle ha skadat de finare delarna hos modellen. Belägringen pågick i två månader och under den tiden utsattes gjutaren Gonon för fara både genom fransk beskjutning och av risken att italienarna skulle betrakta honom som spion, han var trotts allt fransman.[9]

Oroligheterna i Europa 1848. Bildkälla: Av Dahn – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3674410

När freden återvände gjorde Fogelberg ett sista försök att fullfölja gjutningen. Han köpte därför kostbar metall och skred till verket. Under gjutningen uppstod misstänkta förändringar och det visade sig att statyn fått en del skador på huvudet, hatten och kappan. Mycket arbete återstod.[10] Åter fick Göteborgs invånare ge sig till tåls, först i oktober 1851 kom beskedet att statyn hade gjutits med framgång den 12 oktober och det uppgavs att ”modellering som till sjelfva gjutningen, är ett af vår tids förnämsta och mest fulländade konstverk”.[11] Gjutningen hade ägt rum vid kungliga gjuteriet i München och där väckte den stort intresse. Statyn visade nu offentligt för första gången och uppemot 20 000 människor vallfärdade till gjuteriet för att få se statyn innan den skulle skickas till Göteborg. Efter inpackning skickades statyn på järnväg till Hamburg där den lastades ombord på Göteborgs skonerten Hoppet som den 11 november 1851 skulle avsegla mot Göteborg.[12]

Men färden över mot Göteborg skulle visa sig vara olycksdrabbad. ”Gårdagsposten medför den högst obehagliga notisen, att det fartyg, som skulle hitföra Gustaf Adolphs staty förolyckats” fick göteborgarna veta den 26 november 1851. Skonerten Hoppet hade den 20 november strandat på östsidan av Sandön, Helgoland. Fartyget fylldes med vatten men besättning och passagerare räddades. Det fanns hopp om att kunna bärga lasten, däribland statyn.[13] Skonerten Hoppets skrov slogs de följande dagarna sönder i en storm och statyn låg begravd i sanden, en bärgning planerades så snart stormen hade avtagit.[14]

När statyn befriats från sanden konstaterades det att en av hattfjädrarna hade skadats liksom ett finger och spetsen på värjan var avbruten. Hela statyn fick hjälpligt konserveras innan den såldes på auktion.[15] Köparna kom från Hamburg men det blev otänkbart att sätta upp statyn i staden då stadens allierade Österrike inte tyckte om hyllningar till den svenske kungen. Det blev istället staden Bremens företrädare som köpte statyn.[16] Den som idag besöker Bremen hittar inte några spår av statyn. Den monterades ned den 12 juni 1942 för att metallen skulle användas i industriproduktionen under kriget. Själva sockeln stod kvar ytterligare några år innan även den försvann kort efter freden 1945.[17]

Gustav Adolf-Denkmal in Bremen. Bildkälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Bremen_Gustav_Adolf.jpg

När statyn sålts tvingades Göteborg att beställa en ny staty, från samma gjuteri som framställt den första. Modellen fanns kvar i oskadat skick vilket gjorde det relativt enkelt att få en ny ”kopia”. Denna gång gick gjutning och transport utan några problem och den 18 november 1854 var det dags att avtäcka ”Gustaf Adolfs bildstod” på torget med samma namn.[18]

Skriften på fundamentet till Gustav Adolfs statyn avslutas med året 1849, alltså då man trodde att statyn skulle resas. Dock, som visats här, skulle det dröja till 1854 innan statyn avtäcktes. Foto: Per Hallén 2019.

Det var en storslagen tillställning när statyn skulle avtäckas. ”Göteheborgs stad gör sällan något tillhälften, och skyr inga kostnader, när det gäller att representera kommunen”, skrev Post- och inrikes tidningar. Men allt gick inte enligt stadens önskemål, kungen hade inte möjlighet att närvara. Istället hade tronföljaren rest till Göteborg, en resa som lär ha varit både lång och besvärlig. Vi måste minnas att vägarna inte höll dagens standard och att järnvägarna ännu inte var byggda. Att resa med fartyg erbjöd också vissa utmaningar ifall höstvädret var ostadigt. Den militära närvaron i staden denna dag var betydande. Representanter från alla regementen som deltagit i Gustav den andre Adolfs fälttåg fick vara med vid avtäckningen av statyn, representerade av 12 man från vart och ett. Statyn skildrades enligt följande. ”Monumentet omgifves av fyra rikt ornerade, stora kandelabrar af bronz, gjutna vid Ginspong efter Fogelbergs egen modell. Kungens bild är sex alnar hög. Han är klädd i sin vanliga kosym, uti kyller, stöflar och hatt med fjäderbuske, samt den korta kappan kastad öfver axlarne, och hela kostymen historiskt sann, ända in i sina minsta detaljer. Bredvid honom står stadens vapen, på en sköld, stödd emot en gränssten, å hvilken läses bokstafven E, till betecknande af namnet å den f.d. skog, Ekelanda kronopark, på hvilken staden nu ligger, och af hvilken ännu en lemning finnes qvar, kallad »Slottsskogen». Konungen är framställd i det ögonblick han, stående på Otterhälleberget, pekande med högra handen, bestämmer hvar staden skall läggas. Han var vid denna tid blott 26 år gammal och synes alltså här af mer smärt figur, än öfriga bilder, vi af honom ega.”[19]

Även Fogelberg var med vid avtäckningen och det skulle visa sig att detta också blev hans sista staty. När han lämnat Göteborg och återvänt till Triest insjuknade han och avled. Han ligger ännu begravd på Östra begravningsplatsen i Göteborg.[20]


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Gustav Adolf statyn i Göteborg. Foto Per Hallén 2019.

Internet

Historia.se

Svenskt biografiskt lexikon.

Wikipedia

Litteratur

Fröding, H. (1924). Berättelser ur Göteborgs historia [5] Under nyare tiden. Göteborg.

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Post- och inrikes tidningar

Noter

[1] Fröding 1924, s. 371.

[2] GHT 1845-06-06.

[3] Enligt historia.se (Hämtat 2020-01-18)

[4] GHT 1845-06-11.

[5] Bengt E Fogelberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14284, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Melin), hämtad 2020-01-18.

[6] GHT 1845-10-09 och 1845-10-10.

[7] GHT 1847-09-24.

[8] GHT 1848-12-22.

[9] GHT 1849-09-27.

[10] GHT 1849-09-27, Post- och inrikes tidningar 1849-10-02.

[11] GHT 1851-10-27.

[12] GHT 1851-11-21.

[13] GHT 1851-11-26.

[14] GHT 1851-11-29.

[15] GHT 1852-06-02.

[16] GHT 1854-11-21.

[17] https://de.wikipedia.org/wiki/Liste_der_Denkmale_und_Standbilder_der_Stadt_Bremen#Gustav-Adolf-Denkmal (Hämtat 2020-01-19)

[18] GHT 1852-07-24, GHT 1854-11-18, GHT 1854-11-21,

[19] Post- och inrikes tidningar 1854-11-18.

[20] Fröding 1924, s. 375-76.

Månadens artikel: Bracka

Holtermanska baracken vid Smedjegatan 3.

Bracka var namnet på en form av fattighus, eller ”arbetsinrättningar” som de också kallades, i Göteborg. Benämningen kommer från inhysningen i de militära baracker som låg på Smedjegatan och som uppförts för stadens garnison med centrum runt Kronhuset.

Kungl. Maj:t stadfäste den 20 augusti 1799 reglementet för Göteborgs fattigförsörjningsanstalt, men Göteborgs fattigvårds historia går tillbaka till stadens grundläggning. Det medeltida hospitalet i Gamla Lödöse överflyttades av Gustav Vasa år 1526 till gråbrödersklostret i Nya Lödöse. Sistnämnda stiftelse, av konungen benådad med en del hemmansräntor, kronotionden med mera, blev i sitt efter reformationen ombildade skick Göteborgs första fattigvårdsinrättning. Att ”hamna på bracka” ansågs långt in på 1900-talet något av det värsta som kunde hända en person, det vill säga att bli beroende av fattigvård eller annan socialhjälp.

Historia

Den första inrättningen låg från 8 november 1726 vid Stampen och ända fram till sekelskiftet 1900. Det var efter förhandlingar mellan magistrat och borgerskap som insamlade medel, år 1725 användes till inköp av burggreve Hans von Gerdes sterbhus tillhöriga fabriksbyggnader, därefter benämnt ”Göteborgs Stads Fattighus.” Inrättningar fanns även på 1770-talet vid Mellangatan 12-16 i Haga (Göteborgs arbets- och fattighus, genom donation av Niklas Sahlgren), för att 1806 flytta in i de tidigare garnisonsbarackerna på Smedjegatan 3 i Västra Nordstaden. Stenhuset hade förvärvats av grosshandlare Martin Abraham Holterman (1766-1838) sedan regementet från 1801 hade flyttat till sin nya förläggning på Kaserntorget. Holterman skänkte huset till ”Götheborgs Arbetshus- och Fattigförsörjnings-Anstalt” (inrättad 1799)[1]. Stenhuset fick snabbt namnet ”Holtermanska baracken”, ett namn som snart förenklades till ”Bracka”. År 1832 inkluderades även grannhuset ”trähuset i hörnet till Sillgatan” (nuvarande Postgatan 3 B) till fattigförsörjningen, genom ett köp från assessorn Carl Henrik Ewert (1802-1882).[2][3]

Namnet Bracka följde sedan med när verksamheten under hösten 1855[4] flyttade till tomten öster om Drottningtorget. Det var vid en allmän rådstuga 8 januari 1852 som det beslutades att uppföra en anstalt, beräknad att till en början mottaga 600 understödstagare. I september 1855 kunde 65 kvinnor från det ”Spångbergska huset” flytta in i den östra flygeln, och i juni 1856 var anstalten färdig att mottaga de sista från den tidigare ”baracken”.

Huset ritades av Adolf W. Edelsvärd[5] och byggdes på ravelinen Prins Fredrik, i närheten av Gullbergsvassarna ”vilkas uttorkning och uppodling skulle bereda de arbetsföra understödstagarna sysselsättning”. Detta fattighus var 104 meter långt, hade 128 rum och plats för cirka 1 100 personer. Staden hade även planer på att dra fram Norra Hamngatan över platsen för Bracka, och att Drottningtorget skulle utvidgas däröver. Norra Hamngatan skulle då bli 1 400 meter lång, men dessa planer förverkligades aldrig.[6] År 1915 köpte poststyrelsen tomten och 1917 revs Bracka för att ge plats åt ett nytt posthus.

Göteborgshumorn på sin tid, döpte huset till Kexfabriken, eftersom de som (tvångs-) arbetade där utfordrades med bland annat hundkex.[7]

Lokalerna vid Drottningtorget ansågs snart otillräckliga, då antalet ”fattighjon” växte, och i december 1876 väckte redaktör Sven Adolf Hedlund en motion hos stadsfullmäktige om en utvidgning och förflyttning av verksamheten till landeriet Gibraltar, och följande år tillsattes en särskild beredning för frågan. Redan innan beredningen hunnit lämna sitt utlåtande, blev det akut nödvändigt att skaffa ökat utrymme och i stadens hus nr 59 i 12:e roten (det så kallade ”Corinska huset”) ordnades 1878 plats för 60 hjon, dessutom överflyttades ett femtiotal till det nya sopphuset i Haga, vid Skolgatan 25. Den 26 april 1883 beslutade stadsfullmäktige om den nya anstaltens uppförande på Gibraltarområdet i Johanneberg med 1 075 platser till en kostnad av 1 262 767 kronor. Det officiella namnet blev ”Gibraltar Fattigvårds- och Försörjningsanstalt”, och verksamheten drevs i samma regi och även det gick under namnet Bracka. Flytten påbörjades 3 september 1888, då 751 understödstagare togs emot. Av dessa kom från Drottningtorget 362 arbets- och försörjningshjon, 132 sjuka, 99 sinnessjuka, 21 ammor, 25 dibarn, 9 koltbarn och 13 skolgossar, från ”Corinska huset” kom 36 kvinnor samt från Haga sopphus, 40 män och från Barnhemmet vid Järnvågen, 14 skolflickor.[8]

1939 överfördes verksamheten till Vasa sjukhus.

Läs hela artikeln om Bracka på Wikipedia.

Text: Artikeln Bracka på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: 5179 krigsfångar skola utväxlas

”Göteborg, tisdag. Greve Folke Bernadotte hade på tisdagen konferenser angående krigsfångeutväxlingen över Göteborg med överkommendanten i Göteborg, general major Malmberg, och chefen för Västkustens marindistrikt, kommendör Björklund.

Vidare närvoro representanter för Göteborgs stad och polisen med polismästare Fontell i spetsen, järnvägsmyndigheterna, Svenska Amerika Linien och engelska fartyget Arundel Castles rederi samt pressen.

Det svenska lasarettsfartyget Prins Carl anländer på onsdagsmorgonen och går in till Masthuggskajen. Fartyget skall tjäna som logement för en del av den personal, som skall utväxlas från Gripsholm. Detta fartyg är ett dygn försenat och beräknas anlända till Göteborg kl. 14 på torsdagen. Det går in till frihamnen, icke till Stigbergskajen som tidigare planerats.

Prinsessan Sibylla väntas till Göteborg kl. 22.25 på onsdagskvällen och skall följande dag göra besök ombord på de tre i utväxlingen deltagande fartygen, Gripsholm, Drottningholm och Arundel Castle, av vilka de två sistnämnda anländer på torsdagen. Hon besöker vidare lasarettståget ”C”, som blir det första som avgår från Göteborg, kl. 20.45 på torsdagen. Prins Carl kommer till Göteborg samma kväll och prins Gustaf Adolf på morgonen följande dag.

Ett av de på fredagen anländande tågen från Trelleborg, som bl.a. medför 860 friska krigsfångar, framföres till Sävenäs rangerbangård. Passagerarna omhändertagas där av bl.a. socialtjänsten på polisens luftskyddsavdelning och militära myndigheter. De inkvarteras vid Göta artilleriregemente, Göteborgs luftvärnskår, Älvsborgs kustartilleriregemente och utrymningskommissionens Delsjöförläggning samt på Hallandsbolagets ångare Svanen. Spårvägsstyrelsen sköter transporterna med bussar. Vid Delsjöförläggningen skall frälsningsarmén sköta förplägnaden.

Den personal, som skall utväxlas, uppgår enligt de senast lämnade uppgifterna till 5179, därav 2834 från Tyskland och 2345 från de allierade.” (Ur: Svenska Dagbladet 6 september 1944)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från filmen ”Krigsfångeutväxling – Sårade tyska och allierade krigsfångar utväxlas genom Röda korsets förmedling”, klicka på länken för att se filmen via Filmarkivet.se

Månadens artikel: Kapten Hanssons hus

Kapten Hanssons hus.

Kapten Hanssons hus (även Cofferdicaptainens hus) är en byggnad i stadsdelen Majornas 1:a rote i Göteborg. Byggnaden uppfördes av sjökaptenen Elias Hansson år 1850. Den låg ursprungligen vid Karl Johansgatan, men hotades av rivning och flyttades år 1953 till Chapmansgatan 5.

Historia

I en liten stuga vid Allmänna vägen i Majorna bodde år 1760 båtsmannen Anders Kiellman, som i april samma år avseglade med Svenska Ostindiska Companiets skepp Riksens Ständer från Klippan i Göteborg. Han kom under resan att avlida av rödsot i Kanton i Kina, men familjen kunde behålla byggnaden och tomten. Änkan Anna avled år 1777 och döttrarna tog över ägandet. Torpet ”Kiellestad” under Älvsborgs Kungsladugård såldes år 1787 till sjömannen Bengt Biörkelund och änkan Anna Berg, vilka ägde det fram till dess att det kom i smeden Magnus Levanders ägo år 1829. Den 18 januari 1850 såldes huset till sjökaptenen Elias Hansson för 566 riksdaler och 32 skilling.[1]

Torpet var nedslitet och kapten Hansson lät uppföra en ny byggnad. I anmälan till brandförsäkring den 26 september 1851 beskrivs ett bostadshus och ett tvättkök beläget i söder på sju alnars avstånd. Huset stod på ofri grund, men köptes loss av kapten Hansson. När kapten Hansson och hans hustru Brita dött ägdes det av sonen, redaren Pontus Hansson, som dog år 1909. Hans änka Anna Hansson bodde kvar och hyrde ut undervåningen till Myrornas barnhem. Fastigheten kom att ägas av familjen Hansson i 66 år och såldes den 9 mars 1917 till maskininspektören Carl Anton Berglund.[2]

Berglund sålde i början av 1950-talet huset, som hade adress Karl Johansgatan 88, till AB Turitz & Co, som skulle riva det för att uppföra ett affärs- och bostadshus på tomten. Rivningshotet uppmärksammades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilket startade en bevarandedebatt, och det föreslogs att huset skulle flyttas upp på Timmermansplatsen och bli en välbehövlig samlingslokal. Ett intresse för detta förslag fanns även hos stadens fastighetskontor och hos Turitz & Co. Resultatet blev att staden svarade för flyttning, nyinredning och ny tomt, medan Turitz & Co skänkte huset och det blev en samlingslokal för Sällskapet Länkarna. Flytten av huset cirka 125 meter till Chapmansgatan 5 (Hellstedtsplatsen 5) skedde i februari–mars 1953 och tog ungefär 14 dagar.[3]

Byggnaden

Byggnaden är i en våning med inredd vind och en stor frontespis, samt källare, ursprungligen i sten. Huset beskrevs i brandförsäkringshandlingarna som 25,5 alnar långt och 15 alnar brett, uppfört i timmer och brädfodrat. Det är försett med tegeltäckt sadeltak och två skorstenar. Undervåningen bestod av en stor sal, två boningsrum, kök, skafferi och tambur. Rummen hade franska tapeter och kakelugnar. På övervåningen fanns två rum i frontespisen, ett gavelrum och kök.[2]

Efter flytten år 1953 inreddes huset för Sällskapet Länkarnas verksamhet med en stor samlingslokal i första våningen och vaktmästarbostad, två expeditionsrum och ett sjukrum i andra våningen.[4] Enligt kommunens bevaringsprogram från 1987 är ”byggnaden ett värdefullt exempel på de relativt stora bostadshus som byggdes längs Karl Johansgatan (f.d. Allmänna Vägen) före 1860-talet”.[5]

Byggnaden ägs och förvaltas av det kommunala bolaget Higab.[6]

Gatunamn

Båtsman Kiellmans torp Kiellestad lever kvar i gatunamnet Kjellestadsgatan i stadsdelen Kungsladugård.[7][8]

Läs hela artikeln om Kapten Hanssons hus på Wikipedia.

Text: Artikeln Kapten Hanssons hus på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: Ett Tivoli på Kungshöjden?

I maj månad 1900 diskuterades det hur de militära anläggningarna på Kungshöjd skulle användas i framtiden när försvarsmakten flyttade ut från centrum. Skulle detta område kunna bli Göteborgs nöjescentrum, ett Tivoli likt det i Köpenhamn?

”Kungshöjdens Tivoli. De ritningar till ett kombineradt teater- och konsertpalats m. m. å Kungshöjden, Lilla Otterhällan, hvilka utförts af arkitekt Hj. Cornilsen och som af polismästaren förevisades vid det förut omtalade mötet å Börsen i tisdags samt af oss i går närmare omnämndes, äro från och med i dag utställda i Wettergren & Kerbers bokhandelsfönster vid Södra Hamngatan. En plankarta öfver hur man tänkt sig .Kungshöjdens planering för det tilltänkta ; nya ändamålet finnes äfven utstäld på samma ställe.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 10 maj 1900)

I samma tidning fanns den 9:e maj en längre beskrivning av det föreslagna projektet.

”Lilla Otterhällan i ny skepnad. Som vi i går omnämnde voro vid det möte, som styrelsen för Göteborgs orkesterkassa till i måndags utlyst, ritningar framlagda öfver ett projekt att å Lilla Otterhällan anlägga ett storartadt förlustelseetablissement à la Tivoli i Köpenhamn.

Ritningarna, som äro uppgjorda af arkitekt Hj. Cornilsen, visa en mycket tilltalande bild af den gamla arsenalsbyggnaden. Den skulle i sitt förändrade skick rymma i midten en stor cirkus med platser för omkring 3,000 personer och omgifvas på ena sidan af en konsertsal, rymmande omkring 1,800 personer, och på andra sidan af en folkteater med platser för omkring 1,200 personer. I källarvåningen har man tänkt sig ett akvarium ordnadt.

Platsen utanför skulle omskapas till en folkpark, där de besökande skulle erbjudas olika förströelser. Så skulle t. es. anordnas en djurgård, en kägelbana, en dansplan, en ballong captive m. m., hvarjemte ett utsiktstorn skulle byggas strax vid den höga vallen åt Rosenlund. Bergsluttningarna skulle vackert terrasseras och planteras och fyra stora uppfartsvägar anordnas.

Idén är ju ganska storartad — kanske allt för storartad för Lilla London— och utförandet skulle nog draga betydliga summor, men det är ju alls icke omöjligt att saken i sinom tid kommer att go from sounds to things.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 9 maj 1900)

Nöjesanläggningen på Kungshöjden kom att ingå när en beredning kring byggandet av en konsertbyggnad utreddes. Deras slutsats kring projektet blev 1901 att ”projektet att omdana Lilla Otterhällan till ett Tivoli med lokaler äfven för musik och sång har ansetts vara så godt som outförbart”. (Göteborgs Aftonblad 11 april 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta:Arsenalen, Tyghuset, fr. s. år 1900.

Månadens artikel: Willinska fattigfriskolan

Willinska fattigfriskolan vid Stampgatan 32.

Willinska fattigfriskolan, Willinska friskolan eller Willinska skolan, var en skola vid Stampgatan 32 i stadsdelen Stampen och vid Skolgatan i Haga i Göteborg. Den grundades år 1767 av prästen Johan Willin och var en förebild för den kommande folkskolan. Den finansierades genom årliga bidrag och donationer från flera framstående göteborgare. Skolverksamheten upphörde år 1945. Willinska stiftelsen verkar fortsatt för att hjälpa Göteborgs unga genom att dela ut bidrag.

Historia

År 1765 utnämndes Johan Willin till fattighuspräst och han fick idén om en friskola för fattiga barn i Halle i Tyskland, där han sett många fattiga barn tigga utanför rika personers hus. Willin ville göra mer för barnen än att ge dem allmosor.[1]

Willin kontaktade sin vän borgaren Peter P. Ekman, som haft Willin till informator, om planen och denne påverkade i sin tur några vänner. Gruppen utgjordes av totalt tio personer: Carl Gustaf Brusewitz, Anders Lesse, Gudmund Dahl, Christian Beckman, Peter P. Ekman, Martin Holterman, Hans Jacob Beckman, J. D. Wetterling, Gustaf Bernhard Santesson och Martin Zachrisson. Dessa förband sig att hjälpa genom att lämna årliga bidrag. Willins mål var att kunna ge barnen mat, kläder och undervisning.[2]

Den 1 juni 1767 öppnade friskolan på Stampen i närheten av fattighuset med 17 barn och Willin skötte till en början själv undervisningen och barnen fick ett hem på skolan. Ekman hjälpte honom att komma igång med organisationen och de årliga bidragen från de övriga inkom sedan verksamheten startats. De första föreståndarna var Ekman och Santesson, medan Willin var inspektor. När Willin dog år 1772 hade 160 barn fått fri undervisning.[3]

År 1775 köptes en tomt med ett större trähus på Stampgatan 32, och i slutet av 1790-talet fick inte mindre än 300 barn fri undervisning dagligen, varav 200 fick fri mat och några fick hem och hel försörjning. År 1817, då skolan på Stampen blev för trång, inrättades även en filial i östra Haga, där undervisningen pågick till år 1834.[4] År 1827 uppfördes en stor lancastersal till Hagaskolan.[5] Vid de båda skolorna fick mellan 500 och 600 barn undervisning årligen och större delen av dem fick gratis mat.[4]

Vid en eldsvåda den 9 mars 1830 brann skolhuset på Stampgatan ned och ersattes av ett nybyggd stenbyggnad på samma tomt, ritad av arkitekt Justus Fredrik Weinberg som stod färdig 1835. Under 1834, då koleran härjade i samhället, blev hundratals barn föräldralösa. Samtidigt härjade barnsjukdomar, så att skolan i Haga måste stängas. Under koleraepidemin år 1834 upplät Willinska skolan sina lokaler på Stampen och i Haga till sjukhus.[6] Under denna svåra tid utackorderades en del barn på landet.[4]

1837 inrättades även en slöjdavdelning i skolan, för att ge barnen praktiska kunskaper, för att underlätta möjligheten till arbete efter skolan. Pojkarna fick utbildning i snickeri och smide medan flickorna fick lära sig sömnad. 1853 byggdes skolan på Stampgatan ut för att tillfredsställa behoven som slöjdutbildningen krävde. Verksamhet vid skolan fungerade senare som influens till att slöjdundervisning blev del i de allmänna folkskolorna.[4]

Ända till år 1844 var Willinska institutionen stadens enda egentliga folkskola; sedan folkskoleundervisningen ett par år tidigare genom lagstiftningen blivit obligatorisk och staden alltså skyldig att bekosta densamma, hade skolan på Stampen inte samma ställning som förut. Fram till år 1886 verkade den emellertid som folkskola och upplät ända till år 1919 även några rum till den allmänna folkskoleundervisningens tjänst. Från år 1886 tillämpades en ny ordning för skolan, då den blev internat för trettio välartade gossar. De kom in vid 12 års ålder och stannade tills de konfirmerats. De fick kläder, mat och undervisning. Bland skolans elever kan nämnas Carl Wilhelm Skarstedt.[7]

Friskolor för fattiga barn uppstod snart efter Willinska skolans mönster, exempelvis i Majorna och i Tyska församlingen inne i staden, samt på Underås, samtliga under 1700-talets senare del, liksom Prins Oscars skola vid Kaserntorget.[8]

Under åren 1924–1946 innehade Willinska fattigfriskolan Villa Ellesbo och hade där internat för fattiga barn som undervisades i bland annat träslöjd och trädgårdsskötsel.[9] Skolverksamheten upphörde år 1945.[10

Donationer

Köpmannen Anders Lesse skänkte år 1795 sitt hus och tomt i hörnet Sillgatan (Postgatan) och Torggatan, samt 6 000 specieriksdaler kontant. Hans syster Hedvig Lesse ökade donationen med 2 666 riksdaler och 32 skilling banco, samt en sextondel av skeppsvarvet Kusten. Enligt donationsbestämmelserna skulle huset och tomterna tillfalla friskolan för evärdliga tider och avkastningen skulle användas till skolans underhåll.[11]

Bland andra donatorer återfanns kommerserådet Martin Holterman, som år 1792 skänkte 3 000 riksdaler, Peter P. Ekmans arvingar som år 1807 skänkte 2 000 riksdaler, och David Carnegie 15 000 riksdaler, liksom även tidigare elever vid skolan. Under fyra generationer fanns släkten Ekman bland skolans beskyddare, däribland Johan Jacob Ekman under ett halvt sekel.[11]

Willinska stiftelsen

Willinska stiftelsen verkar fortsatt för att hjälpa Göteborgs unga genom att ”dela ut bidrag för att främja utbildning, vård och uppfostran till barn och ungdomar från Göteborg med omnejd”.[12]

Läs hela artikeln om Willinska fattigfriskolan på Wikipedia.

Text: Artikeln Willinska fattigfriskolan på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Aron Jonason (1901), GSM, Public Domain.

Månadens artikel: Den första motionen om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning

Vi fortsätter idag på temat ”Göteborg jubilerar”, tidigare har du kunnat läsa om när idéer kring ett firande 1919 presenterades i dagspressen. Idag lyfts den första motionen inför Stadsfullmäktige fram och du får möjlighet att läsa den i sin helhet. 2021 har utsetts som Göteborgs stora jubileumsår då 400-års minnet av stadens anläggande skall firas. Det är dock långtifrån okomplicerat att avgöra när staden egentligen ”föddes”, det är egentligen inte heller speciellt viktig men det är intressant att se hur firandet planerades för lite mer än 100 år sedan och efterhand även jämföra det med vår egen tid. Idag kommer första delen i en längre serie här på Göteborgs historia under rubriken ”Göteborg jubilerar”. Planerna för 300-års firandet tog lite fastare former när ordföranden för stadsfullmäktige, herr Carlander, lade fram en motion 1915 där han föreslog att ”en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning”.

Motion af ordföranden herr Carlander om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning.

Till Stadsfullmäktige i Göteborg,

Bilden hämtad från: Svenskt biografiskt lexikon

Staden Göteborg har som bekant haft flera föregångare med annan belägenhet än den nuvarande. Såsom sådana kunna betraktas Gamla Lödöse, Göthaholm eller Nya Lödöse (numera Gamlestaden), Elfsborgs stad vid Gamla Elfsborgs fästning och slutligen den stad, som, enligt beslut af konung Carl IX år 1603, under de närmast följande åren anlades på Hisingen, och som erhöll namnet Göteborg. Redan kort efter det denna, den första staden med detta namn, blifvit förstörd under det år 1611 utbrutna kriget med Danmark, synes konung Gustaf Adolf hafva beslutat återuppbygga den på södra älfstranden. Först år 1618 vid en resa som konungen företog till dessa trakter, och sedan han enligt traditionen från Otterhälleberget tagit den omgifvande nejden i betraktande, blef emellertid stadens: läge definitivt bestämdt. I Mars 1619 utfärdades »interims» privilegier och den 4 .Juni 1621 de privilegier, som voro afsedda att för- blifva gällande för den nya staden.

Ettdera af åren 1618, 1619 eller 1621 torde således kunna betraktas som det nuvarande Göteborgs grundläggningsår. Det synes ligga närmast till hands att som sådant företrädesvis betrakta år 1619, men utan tvifvel kunna goda skäl anföras äfven för valet af ettdera af de andra nämnda årtalen. Snart nog hafva således 300 år förflutit från denna tid, och det torde få anses själffallet, att 300-års minnet af en så viktig tilldragelse icke bör gå obemärkt förbi. Måhända kan den nuvarande vanskliga och orosfyllda tiden anses mindre väl lämpad för öfverläggningar i dylika, ämnen, men då en del af de åtgärder, som kunna tänkas ifråga- komma, sannolikt kräfva en längre tids förberedelse, och då det i hvarje fall af flere skäl får anses önskvärdt, att staden inom närmaste tiden bestämmer sig för hvilket år 300-års minnet af stadens grundläggning skall anses infalla, har jag ansett mig ej höra underlåta att redan nu fästa stadsfullmäktiges uppmärksamhet härpå.

Bland åtgärder för minnets högtidlighållande, som kräfva en längre tids förberedelse, synes mig först och främst kunna ifrågakomma anordnandet af en utställning. Särskildt torde en utställning åskådliggörande lifvet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunal verksamhet i dess många olika förgreningar kunna anses äga ett naturligt samband med ett stadssamhälles jubileum och kunna blifva både intressant och lärorik. Sannolikt torde det befinnas önskvärdt att därmed äfven söka förena utställningar på andra särskilda områden såsom en konstutställning m. m. Huruvida det kan finnas lämpligt att söka utvidga den äfven till en allmän industri­utställning synes mig tvifvelaktigt, särskildt med hänsyn till den jämförelsevis korta tiden efter den nyligen afslutade Baltiska utställningen i Malmö, men kan gifvetvis först efter närmare utredning afgöras.

Öfver Göteborgs historia och utveckling under de gångna 300 åren förefinnas åtskilliga förtjänstfulla skildringar från äldre och nyare tid. En skildring af det senaste halfseklets kommunala historia ha stadsfullmäktige också redan med anledning af 50-års minnet af stadsfullmäktigeinstitutionens inrättande beslutat utgifva. Åstadkommandet af en på nyare forskningar stödd skildring äfven af stadens tidigare öden i politiskt och kulturhistoriskt hänseende, mera omfattande och fyllig än de hittills föreliggande, vore emellertid ett önskemål, hvars förverkligande — under förutsättning att för ett sådant uppdrag kompetent person kan förvärfvas — efter min mening vore ägnadt att värdigt hugfästa minnet af stadens grundläggning.

Därest ofvan antydda eller liknande åtgärder skola komma till utförande kräfva de uppenbarligen en längre tids förberedelse, och detta torde få anses utgöra tillräcklig anledning för stadsfullmäktige att redan nu taga frågan under om pröfning.

Uppdraget att verkställa utredning samt inkomma med yttrande och förslag i ärendet torde lämpligast kunna uppdragas åt en beredning. Icke minst med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter med afseende på stadens förvaltning som tillagts magistraten, torde det få anses lämpligt att magistraten beredes tillfälle att i en sådan beredning blifva representerad.

På grund af det anförda får jag hemställa, att stadsfullmäktige måtte besluta:

att uppdraga åt en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning, dels de åtgärder som med anledning däraf böra vidtagas.

Göteborg den 21 Januari 1915.

AXEL CARLANDER” (Ur: Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1915 Handling nr 22)

Hur motionen mottogs av fullmäktige presenteras snart här på Göteborgs historia.

Referenser

Axel C Carlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16373, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Röding.), hämtad 2020-02-22.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar

Månadens artikel: Koleraepidemin i Göteborg 1834

Möllerska plantaget inrättades som kolerasjukhus.

Koleraepidemin i Göteborg 1834 var en epidemi som pågick i Göteborg under perioden 26 juli – 8 oktober 1834 och var den största katastrof, som drabbat staden. Totalt dog 2 462 personer i staden och i Karl Johans församling, vilket motsvarade omkring 10 % av befolkningen. Flera kolerasjukhus inrättades, liksom kolerakyrkogårdar utanför staden och läkare fick rekvireras från Stockholm och Köpenhamn. Det är inte klarlagt hur koleran kom till Göteborg. Efter epidemin genomfördes flera hygieniska reformer i form av bland annat rent vatten, avlopp, bad- och tvättinrättningar och bättre arbetarbostäder.

Epidemins utbrott

Lördagen den 26 juli 1834 insjuknade och avled sjömannen Anders Ryberg, som bodde i Majorna, 52 år gammal. Han gick till arbetet klockan 5 på morgonen och mellan klockan 7 och 8 började han kräkas och fick diarré, samt kramp i benen. Han fördes hem och avled i hemmet vid klockan halv fyra på eftermiddagen. Hustrun Anna Persdotter insjuknade på eftermiddagen och avled efterföljande morgon, 55 år gammal. Obduktion av de avlidna genomfördes och dödsorsaken fastställdes till slag. Det noterades även att ”Wärmen har härstädes flera dagar varit 33° Cels; och efter dessa dödsfall ha flera på enahanda sätt inträffat.” Läkarna Johan Niclas Jedeur och David Lübeck, som var verksamma vid Flottans station på Nya Varvet, begärde hos länsstyrelsen rättsmedicinsk obduktion för att ta reda på om de hastiga dödsfallen berodde på förgiftning eller på smittsam sjukdom. På onsdagen efter dödsfallen meddelade länsstyrelsen att de två dödsfallen, samt ytterligare två dödsfall i Majorna, berodde på epidemisk sjukdom till följd av den starka värmen, men att sjukdomen inte var smittsam.[1] Makarna Rybergs fosterdotter, som var omkring 8–10 år gammal, fördes dagen efter till ett hus på Stampen och var då frisk, men insjuknade på natten och dog på förmiddagen den 28 juli.[2]

De fyra dödsfallen följdes av flera och den 2 augusti hölls ett möte med stadens samtliga läkare och länsstyrelsen, varvid det förklarades att sjukdomen sannolikt inte var införd i staden och att den inte var smittsam. De såg inte heller något behov av att man satte författningen om kolerafarsoten i kraft och det fanns inte heller något behov av att ställa in larsmässomarknaden. Två dagar senare hade situationen förvärrats så att koleraförordningen sattes i verkställighet och larsmässomarknaden ställdes in och den 5 augusti kungjorde länsstyrelsen att kolera brutit ut i staden och dess omgivningar.[3]

Sjukvård

Fattigvårdens barack vid Smedjegatan användes som kolerasjukhus.

I den så kallade Carlgrenska skolan i närheten av Stigbergstorget öppnades den 4 augusti ett kolerasjukhus med 50 sängar. Under de två första dagarna tog sjukhuset emot 78 patienter, varav 21 dog. På Sahlgrenska sjukhuset vid Spannmålsgatan/Östra Hamngatan fanns 65 sängar och man tog emot kolerasjuka under perioden 30 juli–9 augusti, varefter det reserverades för andra sjuka. Totalt tog man emot 168 kolerasjuka, varav 55 blev friska, 3 blev bättre och 110 dog. Utvärdshuset Möllerska plantaget vid Plantagegatan köptes av sundhetsnämnden den 6 augusti och blev kolerasjukhus den 9 augusti och hade drygt 50 sängar och redan den första dagen hade man tagit emot 53 sjuka. Som mest fanns det 156 intagna på Möllerska plantaget och under tio dagar var antalet intagna mellan 100 och 140 och till den 23 september kom det in 480 patienter, varav 28 var döda eller döende när de kom dit. Av de övriga blev 234 friska, 201 dog och 17 låg kvar.[4]

Sjukhus inrättades även i Willinska friskolanStampen och i Haga och de blev klara den 13 augusti och den 24 augusti hade 40 sängplatser ställts i ordning i fattigvårdens barackSmedjegatan. Även Gullbergsbrohemmet togs i bruk som sjukhus vid den tiden och vid nuvarande Lasarettsgatan fanns Göta artilleriregementes lasarett.[4] Sjukhusplatserna räckte inte till, utan de flesta sjuka låg hemma.[5]

Sjukhusen började avvecklas i mitten av september och den 24 september kvarstod endast två sjukhus med 32 patienter.[6] Den 8 oktober kungjorde länsstyrelsen att länets städer var fria från kolera.[7]

Det rådde brist på läkare. I Majorna insjuknade doktor Jedeur själv den 4 augusti efter fem dagars hårt arbete, men han tillfrisknade senare. Doktor Lübeck, som var Majornas andra läkare, kommenderades till Nya Varvet. Länsstyrelsen förordnade därför tre läkare, som var på tillfälligt besök i staden, till koleraläkare. I staden var situationen liknande, med brist på läkare, varav några blev sjuka, men tillfrisknade. Tre medicine kandidater från Stockholm och tolv läkare från Köpenhamn rekvirerades av länsstyrelsen.[4]

Försörjning och åtgärder

Svält uppstod i staden då hökarna stängde bodarna och bönderna inte vågade sig in till stadens torg. Tillfälliga marknadsplatser upprättades vid Lerbräckan nära Djurgårdskyrkogården och vid färjestaden vid Klippan.[4] Ett provisoriskt torg ordnades utanför staden vid Heden.[6]

Skolor och värdshus stängdes och alla samlingar förbjöds.[2] Tre gånger om dagen röktes det på gatorna med brinnande tjärstickor i en järnpanna med salpeter och inomhus röktes det efter det att sjuka eller döda förts bort. För att motverka rykten redogjordes för sundhetsnämndens verksamhet i tidningarna Götheborgs Dagblad och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Frivilliga gjorde insatser på sjukhusen, men straffångar fick kommenderas som likbärare och gravgrävare, liksom att kvinnor från spinnhusen fick arbeta på sjukhusen. En indelning av staden gjordes i fem distrikt. Varje distrikt leddes av en medlem av sundhetsnämnden och hade en läkare, samt sköterskor. Sundhetsnämnden leddes av professor Carl Palmstedt och i den ingick överläkaren vid Sahlgrenska sjukhuset, Pehr Christopher Westring, samt borgare, grosshandlare, hökare och hantverksmästare, liksom redaktörerna för de båda tidningarna.[6]

Dödstal

En sammanställning av dödsfallen i död- och begravningsböckerna visar att dödligheten räknat efter antalet kyrkskrivna uppgick till 9 % och efter efter mantalsskrivna till 11 %, det vill säga dödligheten var omkring 10 %. I Karl Johans församling dog under tre veckor dubbelt så många, som normalt dog under ett år och i staden dog under en månad tre gånger så många, som under ett år. Dödligheten bland kvinnor var högre än bland män och den högsta dödligheten var i åldern 60–69 år och över 70 år. Antalet insjuknade är okänt. Bland de boende på fattighuset dog 40 %. Koleraepidemin hade ett hastigt förlopp, där maximum nådes efter åtta dagar och det värsta var över efter 25 dagar. Under 11 dagar översteg dödstalen 80 döda per dag. Totalt dog 1 870 personer (av en total folkmängd år 1830 på 20 557) i staden och 592 (av en befolkning på 5 598) i Karl Johans församling.[8] Bland de avlidna återfanns landshövdingen Axel Pontus von Rosen, som blev det sista offret för epidemin.[6] I Örgryte församling utanför staden dog 98 personer.[9]

Begravningsplatser

Vid Sankt Pauligatan i Lunden finns en minnessten på platsen för Örgrytes kolerakyrkogård vid epidemin år 1834.

Begravningsplatser anlades vid Redbergslid och vid Övre Husargatan och liken kördes på nätterna ut för begravning.[6] Trots att snickarna enbart ägnade sig åt att göra likkistor, och dessa var av enkel typ bestående av hopfogade bräder, och livstidsfångarna på Nya Älvsborg tillverkade likkistor, räckte dessa inte till. Varje lik kunde inte få en egen kista, utan istället fick flera lik läggas i stora packlårar, som ställts på likvagnarna, som for från hus till hus. Begravningar dagtid, liksom jordfästningar i kyrkorna, förbjöds. På kvällarna gick en präst till kyrkogården och förrättade jordfästning genom att där det fyllts på med lik sedan föregående kväll strö med kastskopan och ropa ”av jord ären I komna, jord skolen I åter varda”. Vilka som begravdes och hur många de var, kände prästen inte till.[5] Det var bråttom med begravningarna, och de genomfördes redan samma dag som dödsfallet inträffat, till följd av smittan och förruttnelsen.[10]

I Örgryte socken anlades en kolerakyrkogård i Ranbergen,[9][11] liksom en i Bräcke på Hisingen.[12]

Utredning av orsakerna

Under år 1834 förekom i juli månad kolera i Lissabon och Gibraltar och i augusti rapporterades om fall i London, på Irland, i Malaga och i Fredrikstad. Läkarna bedömde att koleran i Göteborg inte importerats utan uppstått spontant, men karantänskommissionen begärde att omständigheterna kring de första dödsfallen skulle utredas, då det var känt att koleran ofta kom med fartyg. Utredningen pågick från mitten av augusti till mitten av oktober och konstaterade att den avlidne Ryberg arbetat på ett skeppsvarv med reparationer, men att varken han eller hans hustru varit i kontakt med fartyg eller besättning från utlandet. De fartyg som kommit till Känsö under juli månad hade alla varit smittfria. Utredningen lades ner sedan man inte kunnat finna hur smittan kommit in och alla rykten som florerat kunde vederläggas.[13]

Sanitära förhållanden och hygieniska reformer

Kolera var en återkommande farsot i Göteborg under 1800-talet. Under perioden 1834 till 1857 drabbades staden av sju hemsökelser, varav den värsta var den år 1834.[14]

Göteborg hade fram till i början av 1800-talet varit en befäst stad med omgivande murar, vilka raserats och utanför vallgraven hade det på det gamla befästningsområdet anlagts park, vilket förbättrade de hygieniska förhållandena. Stadsbränderna i början av seklet hade lett till att de nya byggnaderna uppfördes i sten istället för i trä, vilket också ansågs bättre ur hygiensynpunkt. Kanalerna i staden användes för att hämta hushållsvatten, medan dricksvatten sedan 1780-talet leddes från Kallebäcks källa till tappställen vid Kungsportsplatsen, Gustaf Adolfs torg och Domkyrkan. Latrin och avfall slängdes i gropar på husens gårdar och avfall rann längs rännstenen. Vid kolerautbrottet började man direkt att spola gatorna för att bli av med stanken, som ansågs sjukdomsalstrande.[15]

Efter koleraepidemin började man på 1840-talet förbättra de sanitära förhållandena genom att ersätta kullerstenen med gatstenar, vilket förbättrade avrinningen. Trångboddheten åtgärdades genom Lindströmska och Dicksonska stiftelserna i Haga, och vid kommande koleraepidemier drabbades inte de boende i stiftelsernas hus.[15]

Charles Dickson var ordförande i fattigförsörjningsdirektionen och väl insatt i stadens sociala förhållanden på 1850-talet. Göteborg hade en högre dödlighet än andra större städer och Dickson verkade därför för sanitära reformer, bland annat tillgång till gott vatten med ledning från Delsjön till varje hus, samt underjordiskt avlopp. Renlighet ansågs viktigt och alla skulle ha möjlighet att hålla sig rena. I Haga tillkom Renströmska badanstalten, kombinerad med en tvättstuga. Arbetarbostäderna förbättrades, nya bostäder granskades ur sanitär synpunkt och livsmedel kontrollerades. År 1857 inrättades en permanent sundhetsnämnd, vars uppgift var att förebygga koleraepidemier. Genom kommunallagen år 1862 fick staden beskattningsrätt och därmed kunde stadsfullmäktige driva sanitära reformer.[16]

Läs hela artikeln om Koleraepidemin i Göteborg 1834 på Wikipedia.

Text: Artikeln Koleraepidemin i Göteborg 1834 på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Bild på Möllerska plantaget, GSM. Public Domain.

Månadens artikel: Utställning i Göteborg 1919?

[Tidigare publicerad på Göteborgs historia]

Utställningar av olika slag blev allt vanligare under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En del var världsutställningar eller utställningar som belyste jordbruk eller industri medan andra riktade fokus mot regioner. Ett exempel på det senare är öppnandet av Baltiska utställningen i Malmö i maj månad 1914. När den konservativa tidningen Göteborgs Morgonpost berättade om utställningen i Malmö avslutas artikeln med följande stycke.

”Vi kunna ej lägga pennan, innan vi i detta sammanhang riktat den frågan till dem det vederbör i vår stad: När får Göteborg sin nästa utställning? Det är i år 23 år sedan landets industri stämde möte här. Den utställningen var allo lyckad och ej blott svenska näringar utan äfven samhället till fromma. Må de män, som här ha att taga initiativ, äfven göra det, och det snart. Ty förarbetena kräfva lång tid.

År 1919, då Göteborg firar sitt 300-årsjubileum synes vara särdeles lämpligt för en större utställning”.[1]

Det visar sig vid en närmare granskning att det fanns utställningsplaner redan 1909, men då inte kopplade till 300 års minnet av stadens grundläggning. Det var grosshandlare Erik Lundqvist, direktör Waldemar Zachrisson, redaktör Carl Ramberg, museiintendenten A. Romdahl och kamrer Jacob Hyberg som agerade för att få en utställning till Göteborg. Det var de två förstnämnda herrarna som hade tagit initiativet ”för att ventilera uppkommen fråga rörande en allmän svensk industri-, konstindustri- och konstutställning i Göteborg”. Man tänkte sig att ansöka hos K.m:t om statsbidrag och från stadsfullmäktige i Göteborg om garantibidrag. Det planerades ett lotteri med 100 000 lotter à 1 krona samt tombola på utställningsområdet. Det skulle bli en arbetande utställning där besökarna skulle få se hur tillverkningen av olika varor går till. Men det fanns även en historisk del i den tänka utställningen där ”Gamla Göteborg” skulle uppföras, Skansen Lejonet skulle bli utställningslokal för stadens historiska minnen. En speciell dag skulle ägnas å svensk-amerikanare, men även mer långväga besökare skulle lockas till utställningen, både från svenska Norrland och från Afrika. Som kontrast till ”Gamla Göteborg” skulle det även finnas ett ”nya Göteborg” där en modern stadsplan skulle visas upp och besökarna skulle få se alla nya moderna hygieniska resurser och utformningar av moderna lägenheter. Kulmen skulle möjligen ha blivit uppvisandet av det senaste i transportväg, ett luftskepp. Tänkta områden för denna stora utställning var Gullbergsvassområdet eller Katrinedalsområdet.

Arkitekterna Ericson och Bjerke upprättade konceptritningar och situationsplan samt skisser över utställningen. Men ekonomin försämrades under 1909 och det ansågs inte lämpligt att fortsätta driva frågan utan den fick vila.[2]

Utställningen i Malmö fick stadens affärsmän att börja intressera sig för frågan då det gav en ”dunderpuff” åt affärslivet. Åter uttalade sig mannen som varit drivande i förslaget från 1909, Erik Lundqvist, han ansåg att en utställning i Göteborg var en ”lifssak för stadens utveckling”. Göteborg, ansåg man, låg bra till för en utställning med sitt läge i hjärtat av Sverige och vid västerhavet samt med ”bekväma järnvägs- och ångbåtsförbindelser åt alla håll”. Var utställningen skulle hållas var diffust. Kanske på Hisingen alldeles invid hamnen eller på den så kallade Levgrenska ängen, eller rättare sagt ett 40 tunnland stort område mellan Skånegatan och Mölndalsån, det senare ansågs lämpligt då det fanns spårvagnsförbindelser i närområdet som enkelt skulle kunna byggas ut till utställningsfältet. Utställningen, menade herr Lundqvist, skulle kunna förenas med en byggnadsutställning. I dessa planer var arkitekt Arvid Bjerke delaktig.[3]

Waldemar Zachrisson var fortsatt varm anhängare av en utställning och han uttalade sig för Göteborgs Morgonpost våren 1914. Det är en intressant text som visar hur en affärsman kunde se på staden och dess plats i världen månaderna före första världskrigets utbrott. Lägg speciellt märke till hur starkt han betonar den ryska marknadens betydelse:

”Tillfölje Eder anmodan vill jag med nöje meddela min åsikt om en utställning i Göteborg 1919.

En stor industri- och konstutställning skulle utan tvifvel vara af den största betydelse för vår stad, hvars utveckling i flera afseenden blefve gynnsamt påverkad häraf. Ja, en utställning skulle helt säkert åstadkomma en allmän uppryckning af samhället, dess affärslif, byggnadsverksamhet m.m., och frågor, som tagit decennier utan att närma sig sin lösning, skulle med ett slag blifva ordnade. Jag är visserligen icke så djärf, att jag tänker mig ett nytt, värdigt rådhus vid Gustaf Adolfs torg, som jag anser att vi för länge sedan borde hafva haft, färdigt så hastigt som möjligt till 1919, ehuruväl det ingalunda vore omöjligt men den mycket omtalade och omskrifna teaterfrågan måste till utställningen hafva brakts ur världen, t.ex. genom bildandet af ett aktiebolag, hvilket byggde en alldeles ny teater, eller också att ett konsortium af intresserade män öfvertoge Stora teatern, som dock har det för en teater tänkbart bästa läget, och läte byggnaden ut- och invändigt genomgå en nödvändig omgestaltning. Ett tredje alternativ är en kommunal teater, hvartill medel anslås af stadsfullmäktige. Till 1919 borde det nya posthuset gifvetvis vara färdigt, saltvattenbadhuset, ett nytt Henriksberg, hvarifrån vi och resande främlingar finge tillfälle att beundra det storslagna hamnpanoramat, m.m, m.m.

Äfven den enskilda byggnadsverksamheten torde sporras i hög grad, på det att vår stad komme att te sig i det ståtligaste skick. I detta afseende såg man vid utställningen i Gefle, huru staden hade genomgått en grundlig ”opvaskelse”, och Malmö stad har till utställningen gjort storverk, såsom Hamngatans utvidgning och alla de nya, vackra broarnes tillkomst m.m.

Man har här hemma talat om utställningar som något föråldrat, någonting som borde läggas bort o.d., men detta tal ”håller icke streck”, ty lika litet som det är möjligt för den enskilda industrifirman att äga bestånd, än mindre utveckla sig, om icke en rätt kraftig reklam användes, lika väl behöfver ett lands hela industri dessa ständigt återkommande utställningar, hvarvid landet får tillfälle att både för sina egna och för främlingar visa, hvad vi kunna åstadkomma, och hvilken ståndpunkt vårt arbete intager. Det är dock icke nog med att vi veta med oss, att vi verkligen kunna tillverka det finaste maskin- och precisionsarbete i världen (tänk på att stålspindlarne till Panamakanalens slussportar måste tagas från Nydqvist & Holm i Trollhättan), vi måste se till att få den största möjliga afyttringen på världsmarknaden –, jag tänker nu närmast på en marknad, nämligen den ryska, som ensamt den skulle kunna absorbera lejonparten af allt hvad vi inom industrien tillverka af föremål, lämpliga för detta land.

Det svenska namnet har nog i Ryssland ännu lika god klang som för omkr. 30 år sedan, då jag var i tillfälle att konstatera detta. De stora industrilanden Tyskland och England äro ju samtidigt Rysslands politiska medtäflare, hvilket vi hafva stor fördel af, om vi blott vilja utnyttja det i tillräcklig grad.

I god tid före 1919 borde ångfärjeförbindelsen med Ryssland och daglig förbindelse med England vara ordnade, så att vi kunde draga till oss ryska och engelska utställningsbesökare i massa. Från Amerika torde vi kunna förvänta en hel del besök genom den nya direkta linien. Skulle man icke kunna tänka sig Bohusbanan i förbindelse med det norska järnvägsnätet, hvilket säkerligen skulle i väsentlig grad höjda antalet norska utställningsbesökande?

Att utställningstanken icke är ”på retur”, framgår bäst däraf att tyskarne i Berlin ha upprättat en ständig utställningsbyrå, ett helt ämbetsverk för tyska utställningars ordnande i in- och utlandet. Den storslagna tyska utställningen i Malmö bär vittne om dels att det anses lönande att lägga ned så oerhörda summor för en utställning, och dels vittnar den om, att ett genomtänkt system legat till grund (i motsats till hvad vid vår svenska industriutställning är fallet), ty ordningen är så fullständigt genomförd, att den nästan verkar tröttande.

Ofantligt mycket är att säga i utställningsfrågan, om utställningens omfattning – allomfattande elelr fack-utställningar –, om kollektiva anordningar eller icke, om prisbedömning eller ej, om den vackraste platsen m.m., men allt detta hör till ett senare stadium.

Då jag anser tiden för förarbetena tillräcklig, och tiden mellan Malmö- och Göteborgsutställningarna från utställaresynpunkt lämplig, uttalar jag den förhoppningen, att tanken måtte förverkligas, och att vi få till stånd en stor allmän industri- och konstutställning i Göteborg 1919.

Wald. Zachrisson”.[4]

Tankarna på en utställning med direkt koppling till minnet av stadens grundläggning 300 år tidigare framfördes alltså i Göteborgs Morgonpost 15 maj 1914. Men denna idé fick starkt stöd från de som redan 1909 arbetat för at skapa en stor utställning, bland annat med ett historiskt tema. Ännu hade dock frågan inte lyfts i Stadsfullmäktige, men det skall vi återvända till i nästa del av denna skildring av när Göteborg jubilerar.

Referens

Göteborgs Morgonpost


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Noter

[1] Göteborgs Morgonpost 15 maj 1914.

[2] Göteborgs Morgonpost 19 maj 1914.

[3] Göteborgs Morgonpost 18 maj 1914.

[4] Göteborgs Morgonpost 26 maj 1914.


Samtliga bilder i dagens artikel här hämtade ur Göteborgs Morgonpost.