Beredningen för högtidlighållande af 300-årsminnet af stadens grundläggning

Den motion som Axel Carlander lade på Stadsfullmäktiges bord 1915 gillades av Kansliutskottet som skrev ”Utskottet, som finner riktigt att den föreslagna utredningen kommer till stånd och att åtgärder härför redan nu påbörjas genom en särskild, för ändamålet tillsatt beredning, tillstyrker alltså motionen i denna del, hvarjämte utskottet jämväl anser att beredningens uppdrag bör erhålla den allmänna affattning, som motionären föreslagit.” (GSH 1915 H41)

Förslaget till beslut blev:

”1:o) att tillsätta en särskild beredning med uppdrag att till stadsfullmäktige inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning, dels ock de åtgärder som härför bör vidtagas;

2:o) att bestämma antalet ledamöter i beredningen till nio, af hvilka stadens magistrat berättigas utse två, samt

3:o) att vid stadsfullmäktiges nästa sammanträde föredraga på fullmäktige ankommande val af sju ledamöter i beredningen.” (GSH 1915 H41)

Förslaget till ledamöter i beredningen för ärende angående högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning:

Stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande herrar Carlander och Boman, stadsfullmäktiges ledamöter herrar Lindholm, Almstrand och Lundström, konsul Carl Aug. Kjellberg och redaktören Carl Ramberg. (GSH 1915 H59)

 

Beredningen arbetade i åtta månader och den 8 november 1915 kunde kommittén presentera ett förslag. Det är en ganska lång text som bitvis detaljerat beskriver firandets utformning. Stadens historia ges stort utrymme och det är glädjande att läsa denna formulering ”Åstadkommandet af en på vetenskaplig forskning grundad Göteborgs historia är ett önskemål”, något man kunde önska varit ett mål även för staden 2021. Redan i detta förslag pekades en lämplig forskare ut för att skriva stadens historia, ”professoren vid härvarande högskola Helge Almquist”. Denna plan stannade inte på pappret utan förverkligades i det gedigna arbetet: Almquist, Helge, Göteborgs historia: grundläggningen och de första hundra åren, Göteborg, 1929-1935. Ett arbete som de flesta som studerar stadens historia idag fortfarande använder sig av.

”Berednings betänkande i fråga om åtgärder för högtidlighållande af 300-årsminnet af stadens grundläggning (1915 N:o 41 och 22).

Till Stadsfullmäktige i Göteborg.

Sedan undertecknad Carlander den 21 sistlidne Januari hos stadsfullmäktige väckt motion om åtgärder för högtidlighållandet af 300-årsminnet af stadens grundläggning (1915 N:o 22) samt kansliutskottet afgifvit yttrande öfver motionen (1915 N:o 41), hafva stadsfullmäktige den 11 sistlidne Februari beslutit:

  1. : o) att tillsätta en särskild beredning med uppdrag att till stads­fullmäktige inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för sagda högtidlighållande, dels ock de åtgärder, som härför borde vidta­gas; och
  2. : o) att bestämma antalet ledamöter i beredningen till nio, af hvilka stadens magistrat berättigades utse två.

Till ledamöter i beredningen utsagos af stadsfullmäktige den 4 sistlidne Mars undertecknade Carlander, Boman, Lindholm, Almstrand, Lundström, Kjellberg och Ramberg samt af magistraten den 5 i samma månad undertecknade Trana och Lamberg med rådmannen H. Sundstedt såsom suppleant för undertecknad Trana.

I anledning af sålunda erhållet uppdrag får beredningen anföra följande.

I motionen har framhållits såsom gifvet att 300-årsminnet af en så viktig tilldragelse som stadens grundläggning icke borde gå obemärkt förbi samt dels uttalats, att ettdera af åren 1618, 1619 eller 1621 kunde anses såsom det nuvarande Göteborgs grundläggningsår, dels ock, bland åtgärder för minnets firande och hugfästande, angifvits exempelvis såväl utställningar af olika slag, särskildt en sådan »åskådliggörande lifvet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunalverksamhet i dess många olika förgreningar», som äfven åstadkommandet af en på nyare forskningar stödd skildring af stadens tidigare öden i politiskt och kulturellt hänseende.

I likhet med motionären anser beredningen själffallet att 300-års- minnet af stadens grundläggning bör på lämpligt sätt af staden högtidlighållas.

Vidkommande tiden härför eller rättare det år, som bör anses såsom stadens grundläggningsår, har i motionen erinrats, att den nuvarande stadens läge af Konung Gustaf II Adolf definitivt bestämts år 1618 samt att af samme konung år 1619 utfärdats interimsprivilegier och den 4 Juni 1621 de gällande privilegierna för den nya staden.

Ur de i tryck föreliggande historiska redogörelserna för tillkomsten af det nuvarande Göteborg inhämtas: att anläggningen af staden påbörjades tidigast år 1619, att under åren 1620—1622 med kronans manskap och allmänna medel anlades den midt igenom staden från väster till öster gående »stora hamnen» och att redan under åren 1619 och 1620 staden börjat bebyggas, ehuru i mycket ringa omfattning. Det egentliga bebyggandet skedde emellertid först från och med år 1621; och då staden under detta år erhöll sina märkliga, för dess tillkomst och fortbestånd afgörande privilegier, anser beredningen att sistsagda år bör anses såsom stadens egentliga grundläggningsår, och att alltså 300-årsminnets firande bör ske år 1921, hälst å sådan tid att äfven minnet af dagen för privilegiernas utfärdande, alltså den 4 Juni 1921, hugfästes.

Vidkommande de anordningar, staden borde för ändamålet vidtaga, ha inom beredningen ett flertal förslag härutinnan framkommit, hvilka ingående behandlats af beredningen, som jämväl härvid inhämtat upplysningar från och samråd med sakkunnige på do olika områden, som beröras af beredningens i det följande återgifna förslag.

Sedan beredningen härunder enats om de hufvudsakliga åtgärder, som i angifvet syfte borde af staden vidtagas, har beredningen emellertid, för ett fullföljande och slutförande af sitt arbete, funnit nödigt att dessa åt­gärder i sina grunddrag underställdes stadsfullmäktiges pröfning och godkännande, innan desamma närmare utformades.

Vid uppgörandet af sitt förslag härutinnan har beredningen utgått från den förutsättning, att de tillämnade åtgärderna borde åtminstone i öfvervägande grad inriktas på högtidlighållandet och hugfästandet af 300-årsminnet och i följd häraf i första rummet af se Göteborgs stad och dess lif under den tid som gått och den tid som är.

De hufvudsakliga åtgärder, beredningen funnit sig böra förorda, äro dels de af motionären föreslagna eller utställningsanordningar och utarbetandet af en historisk skildring af Göteborgs tidigare öden, dels ock utgifvandet af en »bok om Göteborg», väsentligen innefattande en skildring af Göteborg vid tiden närmast före år 1921. Åtgärdernas omfattning an- gifvas närmare i det följande.

Utställningsanordningar.

Sådana äro i fall som det förevarande ej blott vanliga utan äfven de för ändamålet ifråga mest tjänliga, därest de få den karaktär ändamålet kräfver. Härtill kommer att en lång tid förflutit sedan den allmänna utställningen härstädes år 1891.

Denna, som ägde rum i samband med 17 :de allmänna svenska landtbruksmötet, var anordnad af handtverks- och industriföreningen samt tekniska samfundet och omfattade som bekant dels en byggnadsutställning för hela landet, dels en utställning af handtverks- och industrialster från västra Sverige och dels en närmast af svenska bryggareföreningen anordnad bryggeriutställning.

I olikhet med 1891 års, på enskildt initiativ tillkomna utställning, som hufudsakligen omfattade industriföremål, skulle den nu ifrågasatta utställningen anordnas af staden själf och i visst angifvet syfte, som endast delvis och i mindre grad sammanfaller med det för en industriutställning egentliga eller industriens främjande.

Då härtill kommer att tiden emellan 1914 års industriutställning i Malmö och en sådan utställning härstädes år 1921 blefve jämförelsevis kort samt, efter hvad beredningen tror sig känna, den bärande grunden för en någorlunda omfattande dylik utställning eller ett allmänt intresse för densamma bland industriens män, icke torde vara att. påräkna, har beredningen ansett sig icke böra tillstyrka några åtgärder från stadens sida för åstadkommande af en industriutställning i vanlig mening.

Med den här ofvan angifna förutsättningen eller att de erforderliga åtgärderna komma att i möjligaste mån ansluta sig till 300-årsminnet, anser beredningen mäst öfverensstämmande, att 1921 års utställning gifves karaktären af en minnesutställning, närmast för Göteborg.

Denna bör, såsom förut antydts, söka att ge en bild af stadens såväl gångna som nuvarande lif på olika områden och alltså blifva dels historisk och återblick ande, dels visande förhållandena vid själfva utställningstiden, dock så att dessa båda afdelningar ej skarpt åtskiljas utan så att den förra naturligt ansluter sig till och öfvergår i den senare.

Den historiska afdelningen skulle ge inblick i lefnadssättet och bostadsförhållandena i det gamla Göteborg samt i likhet med nutidsutställningen omfatta stadens kulturella, såväl kyrkliga som profana, förhållanden, kommunala anordningar för rättsväsen och administration, undervisning, hälso- och sjukvård, stadsplaner och byggnadsförhållanden, hamnen, gatuarbeten, renhållning m. m. äfvensom handtverk, industri, handel ock sjöfart.

Härvid vill beredningen särskildt framhålla lämpligheten af att den del af utställningen, som afser sjöfarten, gifves den omfattning den bör äga med hänsyn till Göteborgs ställning som landets främsta sjöfartsstad.

I mån så finnes lämpligt böra de delar af västra Sverige, som enligt historiens vittnesbörd ägt och i viss mån fortfarande äga kulturellt samband med Göteborg, beredas tillfälle att deltaga i särskildt den historiska utdelningen, hvar jämte bör lemnas öppet såväl för där belägna som möjli­gen äfven för andra rikets städer att deltaga i utställningens kommunala del i ord och bild genom statistiska och andra redogörelser, grafiska tabeller, stadsplaner m. m.

I öfrigt skulle utställningen blifva en ren Göteborgsk utställning, dock med nedannämnda två undantag.

I utställningens kulturella afdelning bör enligt beredningens mening en framstående plats beredas åt en allmän svensk konstutställning. Om än vissa delar af de för en sådan afsedda föremålen kunna få rum i den särskilda museibyggnad, som väntas komma till stånd med anlitande i främsta rummet af därför afsedda, af Göteborgs musei styrelse förvaltade donationsmedel, kräfves dock för den öfvervägande delen af de utställda, konstverken en särskild byggnad inom det egentliga utställningsområdet.

Det andra undantaget afser en utlandssvenskarnes utställning.

Göteborg är som bekant den ort, genom hvilken strömmen af till utrikes ort utvandrade svenskar till största delen passerat. Denna egenskap af utvandrarnes stad, hvilken egenskap staden ägt under så godt som hela sin tillvaro, har beredningen ansett innefatta ett lämpligt uppslag till anordnandet — om ej inom ramen af den egentliga jubileumsutställningen, så dock i samband med denna — af en utlandssvenskarnes utställning i likhet med de utställningar af enahanda art, som ägt rum i ett flertal europeiska länder, senast Norge, och som visat sig synnerligen uppskattade och besökta, ej minst af de utvandrade själfva. Med utställningen a.fses att lemna en inblick i utlandssvenskarnes lif i såväl äldre som nuvarande tid.

Slutligen bör inom utställningsområdet anordnas planteringar, restauranter, förvaltningsbyggnader m. m. d. hvar jämte vid eller i närheten af utställningen äfven torde böra träffas anordningar för ett s. k. nöjesfält.

I det förberedande skede, hvari beredningens arbete för närvarande befinner sig, har det icke varit möjligt att verkställa några beräkningar öfver utställningsanordningarnes inkomster och utgifter, ej heller att bestäm dt ange något visst område såsom det för utställningen lämpligaste.

I senare afseendet har beredningen af byggnadschefen F. Blidberg och förste stadsingenjören A. Lilienberg begärt och erhållit förslag å de platser, som anses användbara för jubileumsutställningen. Förslaget, som finnes angifvet å närslutna karta, upptager från väster till öster räknadt: Långedrag, Sandarne och Älfsborgs kungsladugård, Pölsebo, områdena sydväst om Slottsskogen, förra exercisheden, Levgrens äng och Stora Katrinelund samt Kristinedalshöjden.

Under förutsättning att utställningen erhåller den jämförelsevis mindre utrymme kräfvande omfattning, som innebäres i beredningens här ofvan gjorda förslag, beredes därigenom tillfälle att få utställningen förlagd inom stadens centrala delar. Detta innebär ej blott en synnerligen beaktansvärd fördel för utställningens tillgänglighet och ekonomi, utan underlättar äfven uppfyllandet af ett enligt beredningens mening angeläget önskemål, nämligen uppförande inom utställningsområdet af byggnader, som äro icke endast afsedda för utställningen utan äfven lämpade för något mera stadigvarande kommunalt behof och därigenom äfven utgörande en framtida staden värdig erinran om jubileet.

I beredningens fortsatta arbete bör ingå såväl ett närmare utarbetande af förslaget rörande utställningsanordningarne, som äfven att afgifva förslag till plats för dessa.

Historisk skildring af Göteborgs tidigare öden.

Åstadkommandet af en på vetenskaplig forskning grundad Göteborgs historia är ett önskemål, som ännu icke kan anses fylldt, men hvars ernående synes beredningen, i likhet med motionären, innebära ett värdigt hugfästande af minnet af stadens grundläggning, äfven om tiden icke skulle medgifva att före jubileet erhålla mera än — på sätt motionären också ifrågsatt — en skildring af stadens tidigare öden.

Beredningen, som har anledning att antaga att till utförandet af detta arbete skulle kunna erhållas en därför synnerligen lämplig person, nämligen professoren vid härvarande högskola Helge Almquist torde få stadsfullmäktiges bemyndigande att härom träffa aftal.

En bok om Göteborg.

I vissa af såväl utländska som inom landet belägna städer har vid utställnings- och jubileitillfällen plägat utgifvas en bok om vederbörande stads förhållanden, för att såmedels sprida kännedom om dessa ej blott bland stadens egna innevånare utan äfven hos staden besökande främlingar och andra intresserade. Vid Göteborgs 300-årsjubileum bör, enligt beredningens åsikt, en sådan bok icke saknas, angifvande med kortare historiker, stadens kom­munala och kulturella förhållanden samt viktigare näringsgrenar i ord och bild vid tiden för bokens utgifvande. De förberedande åtgärderna härför torde jämväl böra uppdragas åt beredningen.

Rörande de särskilda festivitetsanordningar, som till jubileets firande torde böra i öfrigt vidtagas, är gifvetvis för tidigt att nu framkomma med något förslag.

Till fullföljandet af sitt uppdrag torde beredningen bemyndigas att i stadskassan uppbära nödiga medel.

Åberopande livad sålunda anförts hemställer beredningen att stads­fullmäktige, i anledning af den i ärendet väckta motionen, preliminärt besluta:

1:o) att 300-årsminnet af Göteborgs grundläggning skall på lämpligt sätt högtidlighållas år 1921.

2:o) att för sådant ändamål och för hugfästande af detta minne låta vidtaga, bland andra, följande åtgärder, nämligen:

a) utställningsanordningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med beredningens här ofvan återgifna förslag;

b) utgifvandet af en vetenskaplig och historisk skildring af Göteborgs tidigare öden; och

c) utgifvandet af en bok om Göteborg, upptagande och belysande stadens kommunala och kulturella förhållanden, viktigare näringsgrenar m.m. vid tiden för utgifvandet;

3:o) att uppdraga åt beredningen att inkomma med ytterligare förslag till förverkligande af de under 2:o) omförmälda åtgärder äfvensom till plats för ofvan nämnda utställningsanordningar samt att träffa aftal om utarbetandet af den under 2:o) b) upptagna historiska skildring; och

4:o) att bemyndiga beredningen att, mot redovisningsskyldighet till stadsfullmäktige, i stadskassan lyfta de för fullgörandet af beredningens uppdrag erforderliga medel.” (GSH 1915 H368)

De fyra punkterna godkändes av Stadsfullmäktige vid mötet den 25 november 1915. (GSH 1915 protokoll N.o 16, §8)

Referens

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Månadens artikel: Göteborgs fasta försvar

Skansen Lejonet.

Göteborgs fasta försvar var de fortifikationsbyggnader som användes till försvar av Göteborgsområdet och Hisingen, samt tidigare svenska stadsbildningar vid Göta älv. Under tidig medeltid var Göteborgs föregångare Lödöse försvarad av den starka borgen Lödösehus. Efter att staden på 1400-talet flyttats närmare älvmynningen bestod försvaret av en enkel jordvall och vallgrav, medan Älvsborg blev den centrala försvarsanläggningen vid anfall från havet, även om befästningen in på 1500-talet var byggd i trä. Sedan flera mindre föregångare förstörts i samband med krig, grundades staden Göteborg på sin nuvarande plats, med starkare befästningar bestående av bastioner och vallar enligt holländskt mönster. De olika krigen under 1600- och tidigt 1700-tal: Kalmarkriget, Hannibalsfejden, Gyldenløvefejden, och Stora nordiska kriget innebar att försvarsanläggningarna i staden och omgivningarna byggdes ut. Efter en lång period av förfall under 1700-talet började Göteborgs stadsbefästningar, efter ett kungligt beslut 1806, att raseras i november 1807. Under första hälften av 1800-talet byggdes Marstrandsfästningen Karlsten ut kraftigt, innan artilleriets utveckling tvingade fram en nerläggning av kustfästningarna. I början av 1900-talet färdigställdes Älvsborgs fästning som en samlande benämning på olika försvarsåtgärder i Göta älvs mynning, och senare under 1900-talet har det fasta försvaret bestått av anläggningar i bergrum runt staden.

Fästningsstaden Göteborg – första skedet (1621-1643)

Efter det att Älvsborgs lösen hade betalats 1619 beslöt Gustav II Adolf att anlägga en ny stad på södra älvstranden mellan Nya Lödöse och Älvsborg. Älven var djupare här än i Nya Lödöse, men samtidigt var platsen inte allt för nära havet. Staden Göteborg började byggas 1621, och eftersom marken var sank följde staden de holländska stadsbyggnadsidéerna. En befästningsplan upprättades 1624, men arbetena drog ut på tiden på grund av knappa resurser under Sveriges många krig.[33]

De tidiga befästningarna utfördes enligt den äldre holländska stilen, vilket innebar låga jordvallar, bastioner, utanverk i form av raveliner, och en bred vallgrav. Bastionerna hade vinkelräta kurtiner och raka flanker. De var, främst mot älvsidan, förstärkta med sten och träkonstruktioner. Huvudvallen omgavs av en framförliggande låg vall, på franska ”Fausse braie”, vilket gjorde att mängden försvarande soldater och vapen på det avsnittet av befästningen kunde fördubblas.[34] Försvarsvallen runt Göteborg, med en tjocklek på 4,8 meter, höjd mellan 2,4 och 3,6 meter, samt en vallgrav med 1,2 meters djup kunde till en början bara stå emot begränsade anfall.[35] Vallarna bestod av blålera från vallgraven. Leran skadades av regn och snö, trampades ner av stadens innevånare och deras boskap, och måste därför täckas noga med torv för att inte rinna bort.[36] Befästningsarbetet leddes från 1638 av generalkvartermästare Olof Hansson Örnehufvud, som var son till den tidigare borgmästaren i Nya Lödöse. År 1640-1641 grävdes en kanal från Mölndalsån till Stora Hamnen, vilken finns kvar ännu idag som Fattighusån. Kanalen innebar friskare vatten i hamn och vallgrav, kvarn samt möjlighet att vid behov kunna sätta ytterligare områden framför vallen under vatten.

Fästningsstaden Göteborg – andra skedet (1644-1683)

Göteborgs stadsfästning år 1646, med plan och profiler av fästningsvallarna. Mörk färg anger var arbete utförts under sista året. Söder är uppåt, och längdmåtten är angivna i Rhenländska roder, respektive Rhenländska fot.

Örnehufvud hade utarbetat en ny fästningsplan 1643, bland annat med en kommunikationslinje mellan Ryssåsen och Lilla Otterhällan, nuvarande Kungshöjd. Dessutom planerades en sammanhängande förskansad linje mot älven. När han avled 1644 övertogs befästningsarbetet av generalkvartermästare Johan Wärnschiöldh.

Den modernisering av fästningen som gjordes i mitten av 1600-talet utfördes efter den äldre franska befästningsskolans idéer. Huvudvallen höjdes till sju meter, och även fausse braie höjdes. Dessutom ökades vallens tjocklek och vallgravens djup, den senare till 2,2 meter. Vallens inre brant kläddes med 7 000 träpålar, och man anlade nya raveliner utanför vallen. För att ytterligare förstärka försvarsförmågan planterades hagtornshäckar på huvudvallens berm, en avsats på vallens framsluttning.[37]

Göteborgs stads yttre försvar hade tre svaga punkter. Dels Göta älvs övre lopp, vilket norska soldater kunde utnyttja till att anfalla staden. Dessutom älvmynningen där fientliga flottstyrkor kunde anfalla, och landsätta trupper. Slutligen bergen söder om staden, bakom vilka en anfallande fiende kunde få skydd, och där man från bergstopparna kunde beskjuta Göteborg.[38]

Under 1660-talet påbörjades försvarsverken mot älvsidan, bland annat bastionen Sankt Erik år 1664, och på 1670-talet byggdes ytterligare försvarsverk ute i älven. Dels en palissad, och utanför den ett ”krubbverk”. Det senare var sammankopplade stenkistor med plankor ovanpå där vaktmanskap kunde förflytta sig.

År 1652 hade stadens södra port, Gamle Port senare kallad Kungsporten, uppförts i tegel. År 1669 uppfördes stadens östra port, senare kallad Drottningporten, också i tegel. Båda portarna hade vindbryggor.

Ryssås skans

År 1639 hade den svenska förmyndarregeringen beslutat att förbättra Göteborgs befästningar. Detta skulle också innebära flera skansar på höjderna runt staden. Skansen på Ryssåsen, eller Risåsen, var den första som byggdes, och skyddade stadens vallar utanför Otterhällan. Den anmäldes som försvarbar 1640, och färdigbyggd 1641. Efter Hannibalsfejden förföll skansen, men förstärktes återigen i samband med senare krig då vallarna försågs med provisoriska palissader. År 1656 redovisades att de delar av murarna som var mest utsatta för fientlig eld, var anlagda med 24 verkfots bredd vid grunden.[42]

Gullbergs- och Göta älv-skansarna

Göteborg hade från början svaga befästningar mot öster. När dessa förbättrades, fick också Gullbergsklippan ökad betydelse. År 1643 fick generalkvartermästare Örnehufvud order att återigen anlägga en skans på Gullbergsklippan.[43]

Sedan Sehesteds trupper hade överfallit och bränt det nyanlagda Vänersborg i slutet av juni 1644, oroades den svenska krigsledningen av ett eventuellt anfall söderut utefter östra stranden av Göta älv. Överstelöjtnant Per Lillie, som skötte bevakningen, och ingenjör Wärnschiöldh lät uppföra ett antal mindre skansar, bland annat vid Lärje, Nya Lödöse och Gullbergs bro.[43] Skårdals skans, på norskt område, innehades av svenskarna och ingick i bevakningskedjan på hösten 1644. Den anfölls överraskande av danskarna, under ledning av befallningsmannen på Bohus, amiralen Ove Gjedde, den 27 januari 1645 och hela den svenska garnisonen togs till fånga.[44]

I samband med slaget vid Ranängen i augusti 1645, förekom strider utefter båda stränderna av Göta älv ner till ängarna vid Gullberg, och på Hisingen. Efter kriget fick de små skansarna förfalla, men i en redogörelse från 1673 nämns att pengar använts till palissader, kanonbatterier och hus på bergsskansen vid Gullberg, samt till redutter, det vill säga små, fristående försvarsanläggningar, vid Gullbergs och Nylöse bryggor.[45]

Nya Älvsborg

Eftersom Älvsborgs slott inte hade kunnat stoppa danska aktiviteter i Göta älvs mynning fanns behov av en befästning även i hamninloppet. De tillfälliga svenska befästningarna på Kyrkogårdsholmen från 1644, blev därför utökade efter Wärnschiöldhs utbyggnadsplan, och arbete påbörjades 1653. För att få byggnadsmaterial till fästningen, och andra befästningar i Göteborg, togs beslut om att riva Älvsborgs slott, vilket verkställdes 1661.[52] Anläggningen byggdes som en femsidig skans med bastioner på öns södra sida, och ett porttorn i flera våningar, med skyddade platser för kanoner, mitt på skansens norra kurtin. Dessutom byggdes ett hornverk mot norr.[53] Detta hornverk bestod av två parallella vallar, som i vardera ändan avslutades med en halv bastion och däremellan en kort vall – en kurtin. Fästningen ansågs redo att användas 1677, även om mycket arbete återstod.[54]

Fästningsstaden Göteborg – tredje skedet (1684-1720)

Redovisning över arbetet med bastionen Gustavus Magnus, och ravelinen Prins Carl vid nuvarande Kungsportsbron 1691. Omvandlingen av de gamla raka jordvallarna (grönt) till svängda stenmurar (rött), krävde omfattande pålningsarbeten på grund av den ökade tyngden.

Efter det att Karl XI hade beordrat allmän upprustning av Sveriges fästningar, blev de följande tio åren de mest betydelsefulla i svensk befästningshistoria.[56] År 1684 lade Erik Dahlbergh fram en ombyggnadsplan för Göteborg, och år 1687 beviljades 70 000 daler till stadens befästningsarbeten. Detta blev det största fästningsbygget under Dahlberghs tid som chef för fortifikationen. Han övervakade också att de 2 000 ditkommenderade soldaterna kom igång med arbetet. Ombyggnadsplanen följdes upp med ytterligare ändringar 1690 och 1693. Arbetet på plats leddes av överstelöjtnant David Lydinghjelm och generalkvartermästarlöjtnant Carl Magnus Stuart, medan Dahlbergh fördelade arbetet mellan dessa två.[57] Befästningarna förändrades enligt den nya franska befästningsskolans principer, och under påföljande år användes större delen av fortifikationsanslagen till Göteborgs befästning. Detta innebar att bastionerna gjordes större, och drogs fram till den cirka 50 meter breda vallgravens inre kant, eskarpen. De tidigare raka flankerna gjordes insvängda och med orilloner, det vill säga avrundande hörn. Vid vattengravar kläddes alla murar med sten. Inne i vallar och torn murades rum som stod emot beskjutning, så kallade kasematter.[58] Genom dessa och ytterligare förändringar, blev fästningen troligen en av de starkaste i hela norra Europa.[59] Sedan Lydinghjelm avlidit 1694 ersattes han av fortifikationsofficeren Paul Leijonsparre.

Skansen Kronan

Som en förstärkning av Ryssås skans lade Dahlbergh fram ett förslag om komplettering med ett fyrkantigt torn, med avskurna hörn. Detta förslag godkändes, och började byggas 1687. Tornet bestod av välvda kasematter i fyra våningar. Den understa våningen innehöll förrådsrum, ammunitionsvalv och spisar, där rökkanaler ledde upp till taket. Andra våningen innehöll förutom kanoner också en vattencistern. På tredje våningen fanns kanoner och en ugn för att glödga kanonkulor. Fjärde våningen hade skottgluggar för gevär. Tornet var bestyckat med 23 kanoner år 1698, och hade förbindelse med Lilla Otterhällan via en kommunikationslinje. [63]

Skansen Lejonet

Fram till 1687 hade befästningarna på Gullbergsklippan bestått av en försvarsanläggning med formen av en fyrauddig stjärna. Detta år godkände kung Karl XI att befästningen kompletterades med ett runt torn i mitten, kallat Wästgöta Lejonet. Detta torn skulle vara kasematterat i fyra våningar, och precis som Skansen Kronan ha kanoner i de två mellersta, och skyttegalleri på översta våningen. I kasematter på det ursprungliga stjärnformade försvarsverket gjordes dessutom skottgluggar för åtta tunga kanoner samt handeldvapen. Den 10 september 1689 inspekterade Karl XI den nya skansen, och drack en skål från taket, även om takarbetet inte var helt klart. [64]

Fästningsstaden Göteborg – fjärde skedet (1721-1807)

Fästningsstaden Göteborg år 1795.

Den svåra ekonomiska situationen som blev en följd av det utdragna Stora nordiska kriget, gjorde att en fortsatt utbyggnad av Göteborgs stadsbefästningar enligt 1690-1693 år ombyggnadsplan var utesluten. Dessutom hade Tordenskjolds anfall mot slutet av kriget, inneburit att nya försvarsverk hade uppförts vid Göta älvs mynning för att skydda hamnar och sjöfart.[69]

År 1733 inspekterades Göteborgs försvar av en fästningskommission, som konstaterade att fästningen var i sig själv en ”Capital och formidabel ort” som när den blev utbyggd både kunde och borde försvara sig själv. Fästningsmurarna runt staden var i dåligt skick, medan skansarna Lejonet och Kronan var bättre underhållna. Huvudanledningarna till att ändå behålla stadsfästningen var dels behovet av en befästning vid fronten mot Danmark-Norge, dels som förrådsplats för stora militära förråd, och slutligen som befäst hamn för krigs- och handelsfartyg. Kommissionen föreslog också att försvaret borde förstärkas vid Stora Billingen både med kanoner mot sjösidan, och en bättre befästning mot landsidan. Förutom att befästningarna i staden förföll var det också problem med kanonerna. Fästningskommissionen fann att bara några få kanoner på stadsfästningen gick att skjuta med. [70]

Nya Älvsborg

Under åren närmast efter Stora nordiska kriget reparerades skadorna på Nya Älvsborg. Eftersom anslagen till underhåll var låga gjorde fästningskommissionen många anmärkningar på brister år 1733, men man ansåg också att fästningen var viktig som förpost till Göteborg. Eftersom tornet behövde repareras, genomfördes mellan 1766 och 1769 en förstärkning genom att mura upp pilastrar i varje hörn, och montera genomgående järnankare. Dessutom sänktes tornet en våning, och fick därmed den silhuett det fortfarande har idag.[71]

Flera av bastionerna på Nya Älvsborg byggdes om under senare delen av 1700-talet, för att komma till rätta med tidigare brister som konstaterats bland annat av Erik Dahlbergh.

Stadsfästningens rasering

I början av 1800-talet insåg militärledningen att förfallet av Göteborgs stadsbefästningar gått så långt att det inte var meningsfullt att underhålla dem. En kommitté uttalade sig 1803 om att befästningarna inte längre kunde hålla stånd mot en belägring, utan bara borde anses som en ringmur omkring en depå, det vill säga en större förrådsplats. [74] Eftersom den trånga innerstaden behövde utrymme, och dåligt underhållna befästningar var mera till skada än nytta, tog kung Gustav IV Adolf i december 1806 beslut om att riva befästningarna mot landsidan, men på grund av de osäkra tiderna tills vidare behålla befästningarna mot älven. Arbetet med att rasera fästningsvallarna startade den 2 november 1807.[75]

Läs hela artikeln om Göteborgs fasta försvar på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs fasta försvar på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Bild: Okänd (1646), Public Domain, från Wikimedia Commons

Bild: Okänd (28 september 1691), Public Domain, från Wikimedia Commons

Bild: J A v Matérn (1795), Public Domain, från Wikimedia Commons

Masthugget för hundra år sedan – nostalgi och framtidsiver

Text av: Sanja Peter

Stadens planering inför 300-årsjubileet inbegrep bland annat planer på en tunnel under Stigberget. Nu, hundra år senare planeras andra tunnlar i samma område.

Under 1960-talet förändrades Masthugget och Stigberget genom sanering av hela bergssluttningen. Men det var inte första gången området ändrade karaktär. Det äldsta lagret bebyggelse på platsen försvann i mitten av 1800-talet och redan under 1910-talet uttrycktes en längtan efter gångna tider[i] samt ett intresse att bevara spåren av det gamla Göteborg. Allt detta ägde rum parallellt med stadens ambitiösa framtidsvisioner.

Ortnamnen Stigberget och Masthugget

Masthugget har blivit synonymt med det större område som ligger på Stigbergsåsen och tillhör stadsdelen Stigberget. Mastehugget[ii] finns omnämnt på 1600-talet, men Masthuggs Bergen och Stigbergs Åsen presenteras på historiska kartor antingen tillsammans eller bara det ena eller det andra namnet. Därför råder ibland viss förvirring kring områdets namn. Idag innefattar Masthugget långgatorna och Masthuggstorget. Stadsdelen Stigberget är det som finns på sluttningen och fram till Stigbergstorget, därefter börjar Majorna.

Masthugget 1809, ”Stibergs Åsen”
Masthugget 1855, Masthuggs Bergen

Masthuggets förändringar

Stigbergets sluttningar från nuvarande Fjällgatan ner mot älven och hamnområdet bebyggdes under det sena 1700-talet. Där fanns glest liggande bostadshus av trä och små fiskarstugor längs slingrande vägar med en tydlig koncentration mot Stigbergsliden.

Ett familjehem här kan ha varit envåningshus av trä på gråstensgrund, det kanske var en enkelstuga, parstuga eller framkammarhus. Stengrunden kunde vara mellan 0,3 och 2,5 meter i höjd beroende på läget i terrängen. Huset kanske var en enkel- eller parstuga med framkammare av västgötsk typ. I en arkivförteckning från 1903 beskrivs ett sådant hus. Det gamla huset skulle ersättas med en modernare byggnad i två våningar, med brandgavel.

Efter att Majorna och Stigberget 1868 blev en del av Göteborg, var stadens avsikt att ordna den gamla oregelbundna bebyggelsen. Det var inte enkelt. Stigberget har en dramatisk topografi med en höjdskillnad på 45 meter mellan Masthuggstorget och Fjällgatan, 50 meter till Masthuggskyrkan (uppgift i stadsplanen 1963).

Karta från 1921 visar två skikt: befintliga förhållanden och planerade ändringar för en större stadsmässighet. Lägg märke till utritad tunnel under Stigbergsåsen.

Grönska och idyll

I den gamla enkla bebyggelsens miljö fanns det mycket grönska. Trädgårdarna på Stigberget beskrevs redan på 1700-talet som ”härliga och sköna” av bland andra göteborgsskildraren Eric Cederbourg. Träden inramade de ålderdomliga stugorna på sluttningen.

Under 1920-talet skildrade Carl Rudolf A:son Fredberg nostalgiskt de försvunna gamla miljöerna i Masthugget: ”Han skall förgäves leta efter den gamla Renströmska brädgården nedanför Johanneskyrkan; öster om samma kyrka skall han finna slätstrukna landshövdinghus i stället för de forna stugorna, vars småtrevlighet förhöjdes av odlingarna däromkring: nätta hagar och sluttande potatisland.”

På 1920-talet fanns här några ensamma dekorativa popplar kvar från de gamla gårdarna vilka enligt Fredberg hette Bonne Esperance, Backen, Kompassen, Hebron, Lundsberg, Luna, Jupiter, Tvillingarna, Stjärnan, Zephyrus, Björkedal och Pindi källa. Dessa gårdar hade ersatts av: ”regelrätta kvarter med enformiga fasadlängor”. Han syftade på 1920-talets landshövdingehus.

Stort bostadsbehov

En omfattande nybyggnation inleddes i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Kvarvarande småhus revs och ersattes med typiskt göteborgska landshövdingehus, som hade en våning i sten och två i trä.

Från 1885, då fenomenet landshövdingehus skapades, gick byggandet rätt långsamt i Masthugget. Under 1890-talet kom det igång, men det var först på 1930-talet som de riktigt moderna landshövdingehusen byggdes av HSB. För att det som byggdes under 1870-talet snabbt blev omodernt. Förväntningarna på en god levnadsstandard hade ökat. De nya husen placerades på de sydligaste och nästan obebyggda partierna mot Stigbergets topp.

Sammanfattningsvis förändrades området i grunden redan under 1800-talet, långt innan 1960-talets storsanering. Landshövdingehusen, skolorna och vattenreservoarerna var 1800-talets moderniserade Masthugget. Gator och bebyggelse anlagda efter 1870 ändrade bilden av stadsdelen – från en fiskebyidyll till en urbaniserad förort. Elektrifiering och motordrivna fordon gav upphov till nya stadslösningar. Rivningar var ett sätt att bredda gator och skapa nya stadsrum.

Varvsarbetarstadsdel

Efter industrietableringen under sent 1800-tal växte sjöfarten i Göteborg till världsklasstorlek. Med Frihamnens utbyggnad, färdig året före Jubileumsutställningen 1923, fanns det ännu fler arbetstillfällen inom varvet och sjöfarten och där jobbade masthuggsborna.

Masthugget med Stigberget och Olivedal växte från dryga 2000 invånare under år 1880 till nästan 40 000 under 1920-talet.

Tunnel mellan Johannesplatsen och Kjellmansgatan

De äldsta vägarna på åsens sluttningar var branta och svårtrafikerade, i synnerhet under vintern. Walter Dickson ger en målande bild av det i sin bok Perspektiv från Stigberget:

”Tar du en avstickare uppåt Stigbergshöjden upplever du idyllen. I Nyströmsliden får mången gengastaxi ge upp andan och rulla ner till Masthuggstorget igen. Det är symboliskt, för det går en historisk gränslinje kring Stigbergshöjden: där möts det gamla och det nya och kämpar om herraväldet, och ofta får det nya rulla tillbaka utför sluttningen och stanna där nere.”

Så småningom gjordes förbättringar genom bland annat trappor och bättre uppfarter via Nyströmsgatan, Rangströmsliden, Mattssonsliden samt Johannes kyrkogata. Men efter att bostadsbebyggelsen planerades in i en kvartersstruktur var det dags för ett stort omregleringsprojekt för Masthugget nedanför Stigbergsliden. Det innebar bland annat planer för en tunnel genom Masthuggsåsen för att underlätta passagen mellan den centrala staden, Majorna och Masthuggsbergen.

Fredberg beskrev såväl denna tunnel som stadens utbredning i området som en byggnadsspekulation. Storstaden klättrar upp för höjderna och ”tar åsarne i besittning”. Markvärdet höjdes: ”Spekulationen har också passat på tillfället häruppe och de som råda över sina kåkar i den nya gatans närhet ha aktningsvärda klingande valutor som i små askar.” (del 1 s. 362).

Jubileumskartor från 1920-talet visar en ritning av tunneln under Stigbergsåsen mellan Johannesplatsen och Kjellmans-/Åsgatan.

Hela förloppet kring planeringen av tunneln kan bli en spännande kartläggning, men illustreras här enbart genom kartor och ritningar.

I stadens ingenjörsarkiv påträffades ett par visioner över hur tunnelmynningen skulle inkorporeras i ett stort byggkomplex intill Stigbergstorget med texten: Förslag till gruppering af och schema för kvarteret mellan Stigbergs och Kjellmansgatorna…

Syftet med tunneln var att förbättra kontakten mellan staden och stadsdelarna i sydväst. Visionen skapades innan Oscarsledens anläggning och Stigbergslidens breddning.

Den gamla tanken om en tunnel under Stigberget har återuppstått i trafikkontorets planerade koppling under älven mellan Linnéplatsen och Lindholmen.

Klipp från vision på http://www.stadsutveckling
Klipp från vision på http://www.stadsutveckling

Bevarande som motvikt

Parallellt med de djärva infrastrukturplanerna pågick en mobilisering för stadens bevarande. År 1917 bildades Natur- och kulturskyddsberedningen som dokumenterade äldre bebyggelse. Gatenhielmska området samt Gröna Gatan i Majorna var i fokus. Beredningen försökte hitta en motvikt gentemot modernisering och exploatering.

KÄLLOR

  • Cederbourg, Eric: Götheborg. En kort beskrifning öfwer den wid Wästra hafvet belägna, wäl bekanta och mycket berömliga siö- handel- och stapulstaden, 1738. Göteborg, 1986.
  • Dickson Walter Perspektiv från Stigberget, Bonnier Stockholm 1942, s 31.
  • Fredberg C.R.A: Det gamla Göteborg. 1922 del 1, (s 362ff och 412ff).
  • Fredlund, Björn och Allan T. Nilson: Göteborgs hamn: liv, arbete, konst. Warne, 2005.
  • Larbring, Barbro: Masthugget i Göteborg under 1920- och 1930-talen. Umeå universitet, Institutionen för historia, B-uppsats, vårterminen 1982

Bilderna och kartorna kommer från Göteborgs stadsmuseums arkiv samt Göteborgs Stads historiska kartsamling: http://goteborg.se/wps/portal/start/byggande–lantmateri-ochplanarbete/bygga-riva-och-forandra/arkivoch-ritningar/historiskt-material/kartor


Noter

[i] Olof Hellqvist konstaterade 1911 att allt som var kvar av den gamla staden Göteborg var gatunamnen inom Vallgraven (Göteborgs gatnamn 1911 s. 4).

[ii] Genom ett kungligt beslut blev Masthugget, 25 år efter Göteborgs grundande, en förstad likt Haga. 1646 erhöll en generalkvartermästare vid namn Wärnschiöld en resolution utfärdad av drottning Kristina för att tillhandahålla mark åt de som själva ville bygga och bo utanför befästningsmurarna.

Månadens artikel: Den första motionen om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning

Vi fortsätter idag på temat ”Göteborg jubilerar”, tidigare har du kunnat läsa om när idéer kring ett firande 1919 presenterades i dagspressen. Idag lyfts den första motionen inför Stadsfullmäktige fram och du får möjlighet att läsa den i sin helhet. 2021 har utsetts som Göteborgs stora jubileumsår då 400-års minnet av stadens anläggande skall firas. Det är dock långtifrån okomplicerat att avgöra när staden egentligen ”föddes”, det är egentligen inte heller speciellt viktig men det är intressant att se hur firandet planerades för lite mer än 100 år sedan och efterhand även jämföra det med vår egen tid. Idag kommer första delen i en längre serie här på Göteborgs historia under rubriken ”Göteborg jubilerar”. Planerna för 300-års firandet tog lite fastare former när ordföranden för stadsfullmäktige, herr Carlander, lade fram en motion 1915 där han föreslog att ”en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning”.

Motion af ordföranden herr Carlander om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning.

Till Stadsfullmäktige i Göteborg,

Bilden hämtad från: Svenskt biografiskt lexikon

Staden Göteborg har som bekant haft flera föregångare med annan belägenhet än den nuvarande. Såsom sådana kunna betraktas Gamla Lödöse, Göthaholm eller Nya Lödöse (numera Gamlestaden), Elfsborgs stad vid Gamla Elfsborgs fästning och slutligen den stad, som, enligt beslut af konung Carl IX år 1603, under de närmast följande åren anlades på Hisingen, och som erhöll namnet Göteborg. Redan kort efter det denna, den första staden med detta namn, blifvit förstörd under det år 1611 utbrutna kriget med Danmark, synes konung Gustaf Adolf hafva beslutat återuppbygga den på södra älfstranden. Först år 1618 vid en resa som konungen företog till dessa trakter, och sedan han enligt traditionen från Otterhälleberget tagit den omgifvande nejden i betraktande, blef emellertid stadens: läge definitivt bestämdt. I Mars 1619 utfärdades »interims» privilegier och den 4 .Juni 1621 de privilegier, som voro afsedda att för- blifva gällande för den nya staden.

Ettdera af åren 1618, 1619 eller 1621 torde således kunna betraktas som det nuvarande Göteborgs grundläggningsår. Det synes ligga närmast till hands att som sådant företrädesvis betrakta år 1619, men utan tvifvel kunna goda skäl anföras äfven för valet af ettdera af de andra nämnda årtalen. Snart nog hafva således 300 år förflutit från denna tid, och det torde få anses själffallet, att 300-års minnet af en så viktig tilldragelse icke bör gå obemärkt förbi. Måhända kan den nuvarande vanskliga och orosfyllda tiden anses mindre väl lämpad för öfverläggningar i dylika, ämnen, men då en del af de åtgärder, som kunna tänkas ifråga- komma, sannolikt kräfva en längre tids förberedelse, och då det i hvarje fall af flere skäl får anses önskvärdt, att staden inom närmaste tiden bestämmer sig för hvilket år 300-års minnet af stadens grundläggning skall anses infalla, har jag ansett mig ej höra underlåta att redan nu fästa stadsfullmäktiges uppmärksamhet härpå.

Bland åtgärder för minnets högtidlighållande, som kräfva en längre tids förberedelse, synes mig först och främst kunna ifrågakomma anordnandet af en utställning. Särskildt torde en utställning åskådliggörande lifvet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunal verksamhet i dess många olika förgreningar kunna anses äga ett naturligt samband med ett stadssamhälles jubileum och kunna blifva både intressant och lärorik. Sannolikt torde det befinnas önskvärdt att därmed äfven söka förena utställningar på andra särskilda områden såsom en konstutställning m. m. Huruvida det kan finnas lämpligt att söka utvidga den äfven till en allmän industri­utställning synes mig tvifvelaktigt, särskildt med hänsyn till den jämförelsevis korta tiden efter den nyligen afslutade Baltiska utställningen i Malmö, men kan gifvetvis först efter närmare utredning afgöras.

Öfver Göteborgs historia och utveckling under de gångna 300 åren förefinnas åtskilliga förtjänstfulla skildringar från äldre och nyare tid. En skildring af det senaste halfseklets kommunala historia ha stadsfullmäktige också redan med anledning af 50-års minnet af stadsfullmäktigeinstitutionens inrättande beslutat utgifva. Åstadkommandet af en på nyare forskningar stödd skildring äfven af stadens tidigare öden i politiskt och kulturhistoriskt hänseende, mera omfattande och fyllig än de hittills föreliggande, vore emellertid ett önskemål, hvars förverkligande — under förutsättning att för ett sådant uppdrag kompetent person kan förvärfvas — efter min mening vore ägnadt att värdigt hugfästa minnet af stadens grundläggning.

Därest ofvan antydda eller liknande åtgärder skola komma till utförande kräfva de uppenbarligen en längre tids förberedelse, och detta torde få anses utgöra tillräcklig anledning för stadsfullmäktige att redan nu taga frågan under om pröfning.

Uppdraget att verkställa utredning samt inkomma med yttrande och förslag i ärendet torde lämpligast kunna uppdragas åt en beredning. Icke minst med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter med afseende på stadens förvaltning som tillagts magistraten, torde det få anses lämpligt att magistraten beredes tillfälle att i en sådan beredning blifva representerad.

På grund af det anförda får jag hemställa, att stadsfullmäktige måtte besluta:

att uppdraga åt en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning, dels de åtgärder som med anledning däraf böra vidtagas.

Göteborg den 21 Januari 1915.

AXEL CARLANDER” (Ur: Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1915 Handling nr 22)

Hur motionen mottogs av fullmäktige presenteras snart här på Göteborgs historia.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Börsen. Stadsfullmäktige sessionssal.

Referenser

Axel C Carlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16373, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Röding.), hämtad 2020-02-22.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar

Månadens artikel: Göteborgs grundande

Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).

Den första staden vid Göta älvs mynning som officiellt fick namnet Göteborg (dock bland annat Giötheborg 1605 – Göteborgh och Gothenburg 1607 – Gamble Gotenborg > 1619) anlades av Karl IX på Hisingen mitt emot gamla Älvsborg. Tillfälliga privilegier, i sju punkter, utfärdades den 14 mars 1603 och regelrätta privilegier undertecknades den 14 augusti 1607.[1] Staden skulle ligga på kronotorpet Färjestadens ägor, rakt över Göta älv från Älvsborg räknat och blev vid starten en ren nederländsk koloni med omfattande privilegier, bland annat 20 års skattefrihet. Staden brändes dock så effektivt av danskarna redan 1611 att man först under 1900-talet funnit byggnadsrester.

Den äldsta källan där namnet Göteborg omnämns är i en ‘Sigge Svenssons’ räkenskaper från 1604: ”Till 9 Stugur som opsatte ähre på hisingen der den Nyie Staden giötheborg blifua skall.”

De första göteborgarna per definition anses vara de sju holländarna A. Cabeliau, Paulus de Kempenere, P. Coymans, Herman Pelgroms, Nyclaes de Hand, Peeter Langer och Paridon van Horn, som i ett brev daterat den 5 december 1606 meddelar Karl IX att man bildat ett Compani i syfte att befolka det nya Göteborg enligt privilegierna.

Göteborgs första bebyggelse tillkom 1604, då ett antal holländare bosatte sig vid FärjenäsHisingen. Staden blev dock nedbränd 1611 under Kalmarkriget. Det nuvarande Göteborg började anläggas 1619 på tillskyndan av Gustav II Adolf, som, i Jönköping, på återresan till Stockholm den 18 mars 1619 undertecknar det första, tillfälliga privilegiebrevet. I mitten av juli 1619 hade den första stadsplanen för ”Gutenborgh” fastställts och överlämnades till generalståthållaren Nils Stiernsköld i Stockholm.[2]

Namnformerna under 1600-talet varierade mellan Giötheborgh 1605, Göteborgh 1606, Götheborg 1607, Götteborg 1607, Götheborgh 1611, Gutenborgh 1619, Gothenborg 1619, Göt(t)enborg 1620, Götenborgh 1623, Gotheborg 1635,[3] Giöthaborg 1640 samt de mer utländska Göttenborgisch 1621, Got(h)enburgk 1607, Gothenburgisch 1609, Götheborgisch 1609.[4] och Gotten Burg/Gottenborg 1716.[5]

Privilegierna år 1621

Den 4 juni 1621 fick Göteborg sina permanenta stadsprivilegier, avfattade på svenska och tyska i 37 paragrafer.[6] Ett utdrag från dessa, säger (inledning samt slutstycke):[7]

Wi GUSTAF ADOLPH, med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung, Stor-Furste uti Finland, Hertig uti Estland och Karelen, Herre til Ingermanland. Göre härmed för hwarjom och enom, som detta Wårt Privilegium företes, eller eljest til at läsa, förekommer, i synnerhet Wår tilkommande Stad Götheborgs Inwånare och deras Efterkommande, för nu och ewärdeliga tider, wetterligt, kunnigt och uppenbarligen. At efter det Wår Älskelige och Högtärade Herr Fader CAROLUS IX., af samma Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung etc, Storwördigst i Åminnelse, GUDS den Allsmägtige til Äro, och Et Christeligit Samhälde til fortplantande, Wårt Rike Swerige jämwäl til synnerligit Gagn, Prydnad och Lust, före satt sig, at fundera och uppbygga en Ny Stad uti Wårt Konunga-Rike, nära wid Wäster-Hafwet, och Götha-Älfs Inlopp belägen, den samma Götheborg kallad, och redan med allehanda Byggnader och Borgerliga Inwånare besatt och populerad blifwit, och således en god Början til et redan Borgerligit Samhälde och Handels-Stad sig synbarligen föreledt, men emedan Injuria temporum sådan börjad Fundation aldeles ruinerat och förstört. Altså hafwe Wi, efter Wår Högtärade Salige Käre Herr Faders anledning, warit allena derpå betänkt, huru Wi, näst Guds Äras utwidgande, måtte åter samma Stad å nyo upbygga, och därstädes til en Köp- Sjö- och Handels-Stad förfärdiga låta.

Sådant til yttermera wisso, hafwe Wi detta til stadigt och ewigt warande åminne, jämwäl fast och obrottslig efterlefnad med Wåre händer underskrifwit, och wetterligen, Wårt Maj:ts Insegel härunder hänga låtit. Skedt och gifwit på Wårt Kongl. Slott Stockholm, den fjerde dag uti Junii månad, som war dagen för Bonifacci, gamla Calendern, efter Christi wår Saliggörares födelse, uti det Sextonhundrade och Et och Tjugonde året. – Gustavus Adolphus

Anläggandet

Kiettil Klaessons karta från 1644. Den tidigast kända gatunamnskartan.

Staden Göteborg byggdes på Gullbergs ängar i öster och Eklanda ängar i väster, båda kronohemman i Örgryte socken och Sävedals härad. Gränsen mellan de båda kronohemman gick i nord-sydlig riktning, rakt genom nuvarande stadsdelarna Inom Vallgraven samt Nordstaden. Eklanda bys ängar/utmarker utgjordes av två kronohemman, motsvarande nuvarande Haga, norra delen[8] av Masthugget samt alltså de västra delarna av stadskärnan.[9][10] De ingick i de 1619–1621 donerade jordegendomarna: Eklandahemmanen, Gullbergs ängar, Kvibergs- och Härlandahemmanen och Sävedals härad.[11][12] Gustav II Adolf donerade mark för stadens byggande, den så kallade ”Donationsjorden”, som bestod av: Kvibergshemmanen (ursprungligen räknat från 1473, ingående i Sävedals härad); Härlandahemmanen (räknat från 1474, Sävedals härad); Eklandahemmanen (1619); Sävedals härad (1621); Mölndals ström (1621); Alingsåsskogen (1621) samt De fyra Mölndals-hemmanen (1622). Först den 10 april 1970 konfirmerade Kungl. Maj:t att donationsjorden tillhörde Göteborg (Göteborgs stadsfullmäktiges handling 1970:211). Uppgifterna om arean på donationsjorden har varierat mellan 894 hektar och 1 385 hektar, men fastställdes 1965 till 12 224 500 kvadratmeter.[13]

Under 1600-talet var många av Göteborgs invånare nederländare, skottar och tyskar, vilka spelade en stor roll för Göteborgs snabba utveckling.

Den första registrerade göteborgaren per definition var holländaren Johan wan Lingen som den 13 juni 1621 erhöll ”burskap som borgare”, och som därmed fick ett borgarebrev efter att ha avlagt en borgared, drygt en vecka efter Göteborgs bildande.[14]

I ett brev den 18 juni 1621 till Axel Oxenstierna skildrar Johan Adler Salvius hur lottningen av stadens nya tomter gick till: ”Efter treggiahande hus skole byggias, af idel trää, af idel steen, eller trähus medh steengafwel, giorde iagh ock tree pottor, och kastade så månge låtsedler i hwar, som tompterne för hwar hopen wore på cartet per numeros signerede, låthendes them sedan tage loth på rådstufwan, hwar uthur then potta, han wille byggia huset efter, nemligh at the som wille byggia steenhus, toge litt: A. på sedelen, och N:o 1, 2, eller 3; och så fort ahn medh B. och C. Så märker iagh at trähus medh steengaflar warde mast tagne, ty alle begäre lägenheet widh watnet, och fly despencer på steenhus.[15]

Kyrkans starka position visade sig tidigt, och redan den 26 juli 1619 utnämndes Göteborgs förste kyrkoherde, magister Sylvester Johannis Phrygius. Denne fick den 26 april 1620 konfirmationsbrevet som superintendent, och kvarstod i detta ämbete fram till sin död 1628. Superintendenter därefter var Andreas Johannes Prytz 1629–1647 och Erik E. Brunnius 1647-1664. Den första kyrkan uppfördes 1621 på nuvarande domkyrkoplatsen, utmed Kungsgatan, en träbyggnad med ett högt spetsigt torn.

Gustav II Adolf anlitade holländare för att bygga staden, eftersom de vid denna tiden ansågs vara de största specialisterna på att bygga på sankmark. Den 23 maj 1621 utfärdades instruktioner för den svenske diplomaten juris doktor Johan Adler Salvius att som kommissarie leda stadens byggnad och organisation, och som gatuläggare (straatmaker) anställdes holländaren Jan Hendriksen samt ingenjören Johan Schultz med uppdraget att låta ”afsticka och afdela” staden med hus, torg, gator och gränder. Redan på hösten samma år lämnade dock Salvius sitt uppdrag och ersattes av holländaren juris doktor Jacob van Dijck. Som betalning fick de bland annat vittgående ekonomiska och rättsliga privilegier. Den ledande holländaren under de tidigaste förhandlingarna var Peter Langer, men Gustav II Adolf anses på ett mycket skickligt sätt ha manövrerat fram de kompromisser som gynnade honom och Sverige.

Stadsplanen följde den holländska stadsbyggnadsidéerna så som de bland annat realiserats i BataviaJava, nuvarande Jakarta i Indonesien. Indonesien tillhörde senare det holländska kolonialväldet. Holländare var tidigare etablerade i Göteborg såsom kopparhandlare. Som byggmästare från grundläggningstiden känner man endast till ”Petrus Theodori, architectus noster” från Holland, vilken omtalas den 12 januari 1622 i ett brev till Axel Oxenstierna.[16]

Ända in på 1650-talet betraktades Göteborg närmast som en holländsk kolonialstad; Gotheburg ab Hollandis aliisque Belgis incolitur och a Batavis novum Amstelodamum nominatur.[17][18]

I mitten av 1600-talet revs Älvsborgs fästning och man byggde Nya Elfsborg i hamninloppet, som ett led i befästningen av staden. Med tiden blev Göteborg en av de starkast befästa städerna i norra Europa med sin sicksackformade vallgrav, murar av sten, Skansen Lejonet och Skansen Kronan.

Läs hela artikeln om Göteborgs historia på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs historia på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Bild: Erik Dahlberg, Svecia Antiqua et Hodierna (1690-1710), Public Domain.

Bild: Kiettil Klaesson (1644), Public Domain.

Månadens artikel: Vilse i Europa – om Gustav Adolf stodens väg till Göteborg

Gustav Adolfs statyn på torget med samma namn i Göteborg är troligen bekant för de flesta Göteborgare. Kanske har de som passerar förbi en åtminstone vag uppfattning om att det är en staty över kungen som signerade stadens privilegier och därmed ”grundade” staden. Kanske tänker någon på ett dimmigt slagfält där kungens liv avslutades. Men det är inte bara människan bakom statyn som kan vara intressant, i fallet med denna staty så är dess tillkomst och resa till Göteborg minst lika spännande. Göteborgskildraren Fröding jämförde med en saga från antiken ”Gustav Adolf stodens tillkommelse till Göteborg är en sorts odyssé, som räcker nära lika lång tid som den grekiske hjältens färd från Troja till Ithaka”.[1]

Det hände mycket i Göteborg under 1840-talet, ”gamla ruskiga vallar hafva blifvit nedrifne”, gatorna hade försetts med sten och trottoarer, trädgårdsanläggningar och parker med promenadplatser anlades. Dessutom beslutade Magistraten 1845 i samråd med Drätselkommissionen och stadens femtio Äldste att en kolossal staty i brons av stadens grundare skulle beställas. Kostnaderna beräknades till 25 000 riksdaler riksgälds vilket man hoppades kunna få ihop via en insamling.[2] Det skulle motsvara 2 043 198 SEK mätt med konsumentprisindex. Det är dock ett mycket ungefärligt mått att använda sig av, ett helt annat värde får man mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare, 7 4625 309 SEK.[3]

Insamlingen gick över förväntan och under de två första dagarna hade 5 000 riksdaler banco skänkts till projektets genomförande. De donerade beloppen varierade mellan 100 och 500.[4]

Förutom ekonomiska resurser behövdes givetvis även en kunnig konstnär som skulle kunna förverkliga projektet. Valet föll på göteborgsskulptören Bengt Erland Fogelberg som hade stor erfarenhet av liknande projekt.[5] Under början av oktober 1845 hyllades Fogelbeg vid en middag arrangerad av konst- och slöjdföreningen i frimurarsamhällets lokal. I samband med festen skrevs också kontrakt med Fogelberg som skulle få 2 500 riksdaler Hamburger banko i lön för sitt arbete. Statyn skulle bli 5 ¾ alnar hög istället för de 6 alnar som tidigare var beslutat. Modellen skulle vara klar före 1846 års slut och gjutningen klar före 1847 års utgång. I samband med kontraktsskrivningen talades det om att gjutningen skulle ske i Paris eller München.[6]

Men projektet kom inte att hålla den överenskomna tidplanen. I september 1847 meddelades att Fogelberg endast gjort upp med fransmannen herr E. Gonon om gjutningen av statyn, som skulle utföras i Rom. I Sverige hade herr G. Lundberg tillfrågats när det gällde konstruktionen av fundamentet av hård carrarmarmor som skulle fraktas till Göteborg från Livorno. Trappstegen skulle bestå av grantiblock från det mer närbelägna Flatholmen vid Lysekil.[7]

Dramatiken ute i Europa 1848 skulle komma att påverka gjutningen av statyn. Pengarna till gjutaren Gonon i Rom kom aldrig från revolutionens Paris. Vaxmodellen var klar och sommaren närmade sig med höga temperaturer, vilket är mindre bra för en vaxmodell. Det krävdes att modellen skulle konserveras och Fogelberg ordnade medel till en skyddande lerform. Gonon fick sin försörjning som anställd gjutare under Fogelberg och metallen hade köpts i Livorno.[8] Därefter gick nog många göteborgare, inte minst de som skänkt pengar, och undrade hur det gick med projektet. Först under slutet av september 1849 fick stadens invånare nya besked och det var inte några goda nyheter.

Förutom revolutionen i Frankrike hade det även utbrutit krig i Italien, som ännu vid denna tid inte var en enad nation. Modellen av statyn kunde därför inte skickas till München. Den koppar som hade köpts i Livorno hade gått fel. Gjutugnens material var inte tillräckligt eldfast och för att klara smältningen fick den utföras i flera tidsödande steg. Mitt under denna process proklamerades den Romerska republiken som fick Frankrike att ingripa militärt. All metall i Italien köptes upp för att tillverka kanoner medan en fransk armékår marscherade mot Rom. Gjuteriet och modellen av stadens grundare hamnade mitt i konflikten då Rom belägrades. Byggnaderna närmast gjuteriet sprängdes av minor och det var stor risk att modellen skulle skadas. All metall skulle beslagtagas av den nya republiken men Fogelberg lyckades med hjälp av danska konsulatet rädda det lager som fanns i gjuteriet. Även om metallen hade räddats hade Fogelberg mer eller mindre gett upp hoppet om att kunna slutföra arbetet. Han fruktade att alla skakningar till följd av sprängningar och beskjutningar skulle ha skadat de finare delarna hos modellen. Belägringen pågick i två månader och under den tiden utsattes gjutaren Gonon för fara både genom fransk beskjutning och av risken att italienarna skulle betrakta honom som spion, han var trotts allt fransman.[9]

Oroligheterna i Europa 1848. Bildkälla: Av Dahn – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3674410

När freden återvände gjorde Fogelberg ett sista försök att fullfölja gjutningen. Han köpte därför kostbar metall och skred till verket. Under gjutningen uppstod misstänkta förändringar och det visade sig att statyn fått en del skador på huvudet, hatten och kappan. Mycket arbete återstod.[10] Åter fick Göteborgs invånare ge sig till tåls, först i oktober 1851 kom beskedet att statyn hade gjutits med framgång den 12 oktober och det uppgavs att ”modellering som till sjelfva gjutningen, är ett af vår tids förnämsta och mest fulländade konstverk”.[11] Gjutningen hade ägt rum vid kungliga gjuteriet i München och där väckte den stort intresse. Statyn visade nu offentligt för första gången och uppemot 20 000 människor vallfärdade till gjuteriet för att få se statyn innan den skulle skickas till Göteborg. Efter inpackning skickades statyn på järnväg till Hamburg där den lastades ombord på Göteborgs skonerten Hoppet som den 11 november 1851 skulle avsegla mot Göteborg.[12]

Men färden över mot Göteborg skulle visa sig vara olycksdrabbad. ”Gårdagsposten medför den högst obehagliga notisen, att det fartyg, som skulle hitföra Gustaf Adolphs staty förolyckats” fick göteborgarna veta den 26 november 1851. Skonerten Hoppet hade den 20 november strandat på östsidan av Sandön, Helgoland. Fartyget fylldes med vatten men besättning och passagerare räddades. Det fanns hopp om att kunna bärga lasten, däribland statyn.[13] Skonerten Hoppets skrov slogs de följande dagarna sönder i en storm och statyn låg begravd i sanden, en bärgning planerades så snart stormen hade avtagit.[14]

När statyn befriats från sanden konstaterades det att en av hattfjädrarna hade skadats liksom ett finger och spetsen på värjan var avbruten. Hela statyn fick hjälpligt konserveras innan den såldes på auktion.[15] Köparna kom från Hamburg men det blev otänkbart att sätta upp statyn i staden då stadens allierade Österrike inte tyckte om hyllningar till den svenske kungen. Det blev istället staden Bremens företrädare som köpte statyn.[16] Den som idag besöker Bremen hittar inte några spår av statyn. Den monterades ned den 12 juni 1942 för att metallen skulle användas i industriproduktionen under kriget. Själva sockeln stod kvar ytterligare några år innan även den försvann kort efter freden 1945.[17]

Gustav Adolf-Denkmal in Bremen. Bildkälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Bremen_Gustav_Adolf.jpg

När statyn sålts tvingades Göteborg att beställa en ny staty, från samma gjuteri som framställt den första. Modellen fanns kvar i oskadat skick vilket gjorde det relativt enkelt att få en ny ”kopia”. Denna gång gick gjutning och transport utan några problem och den 18 november 1854 var det dags att avtäcka ”Gustaf Adolfs bildstod” på torget med samma namn.[18]

Skriften på fundamentet till Gustav Adolfs statyn avslutas med året 1849, alltså då man trodde att statyn skulle resas. Dock, som visats här, skulle det dröja till 1854 innan statyn avtäcktes. Foto: Per Hallén 2019.

Det var en storslagen tillställning när statyn skulle avtäckas. ”Göteheborgs stad gör sällan något tillhälften, och skyr inga kostnader, när det gäller att representera kommunen”, skrev Post- och inrikes tidningar. Men allt gick inte enligt stadens önskemål, kungen hade inte möjlighet att närvara. Istället hade tronföljaren rest till Göteborg, en resa som lär ha varit både lång och besvärlig. Vi måste minnas att vägarna inte höll dagens standard och att järnvägarna ännu inte var byggda. Att resa med fartyg erbjöd också vissa utmaningar ifall höstvädret var ostadigt. Den militära närvaron i staden denna dag var betydande. Representanter från alla regementen som deltagit i Gustav den andre Adolfs fälttåg fick vara med vid avtäckningen av statyn, representerade av 12 man från vart och ett. Statyn skildrades enligt följande. ”Monumentet omgifves av fyra rikt ornerade, stora kandelabrar af bronz, gjutna vid Ginspong efter Fogelbergs egen modell. Kungens bild är sex alnar hög. Han är klädd i sin vanliga kosym, uti kyller, stöflar och hatt med fjäderbuske, samt den korta kappan kastad öfver axlarne, och hela kostymen historiskt sann, ända in i sina minsta detaljer. Bredvid honom står stadens vapen, på en sköld, stödd emot en gränssten, å hvilken läses bokstafven E, till betecknande af namnet å den f.d. skog, Ekelanda kronopark, på hvilken staden nu ligger, och af hvilken ännu en lemning finnes qvar, kallad »Slottsskogen». Konungen är framställd i det ögonblick han, stående på Otterhälleberget, pekande med högra handen, bestämmer hvar staden skall läggas. Han var vid denna tid blott 26 år gammal och synes alltså här af mer smärt figur, än öfriga bilder, vi af honom ega.”[19]

Även Fogelberg var med vid avtäckningen och det skulle visa sig att detta också blev hans sista staty. När han lämnat Göteborg och återvänt till Triest insjuknade han och avled. Han ligger ännu begravd på Östra begravningsplatsen i Göteborg.[20]


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Gustav Adolf statyn i Göteborg. Foto Per Hallén 2019.

Internet

Historia.se

Svenskt biografiskt lexikon.

Wikipedia

Litteratur

Fröding, H. (1924). Berättelser ur Göteborgs historia [5] Under nyare tiden. Göteborg.

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Post- och inrikes tidningar

Noter

[1] Fröding 1924, s. 371.

[2] GHT 1845-06-06.

[3] Enligt historia.se (Hämtat 2020-01-18)

[4] GHT 1845-06-11.

[5] Bengt E Fogelberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14284, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Melin), hämtad 2020-01-18.

[6] GHT 1845-10-09 och 1845-10-10.

[7] GHT 1847-09-24.

[8] GHT 1848-12-22.

[9] GHT 1849-09-27.

[10] GHT 1849-09-27, Post- och inrikes tidningar 1849-10-02.

[11] GHT 1851-10-27.

[12] GHT 1851-11-21.

[13] GHT 1851-11-26.

[14] GHT 1851-11-29.

[15] GHT 1852-06-02.

[16] GHT 1854-11-21.

[17] https://de.wikipedia.org/wiki/Liste_der_Denkmale_und_Standbilder_der_Stadt_Bremen#Gustav-Adolf-Denkmal (Hämtat 2020-01-19)

[18] GHT 1852-07-24, GHT 1854-11-18, GHT 1854-11-21,

[19] Post- och inrikes tidningar 1854-11-18.

[20] Fröding 1924, s. 375-76.

Månadens artikel: Bracka

Holtermanska baracken vid Smedjegatan 3.

Bracka var namnet på en form av fattighus, eller ”arbetsinrättningar” som de också kallades, i Göteborg. Benämningen kommer från inhysningen i de militära baracker som låg på Smedjegatan och som uppförts för stadens garnison med centrum runt Kronhuset.

Kungl. Maj:t stadfäste den 20 augusti 1799 reglementet för Göteborgs fattigförsörjningsanstalt, men Göteborgs fattigvårds historia går tillbaka till stadens grundläggning. Det medeltida hospitalet i Gamla Lödöse överflyttades av Gustav Vasa år 1526 till gråbrödersklostret i Nya Lödöse. Sistnämnda stiftelse, av konungen benådad med en del hemmansräntor, kronotionden med mera, blev i sitt efter reformationen ombildade skick Göteborgs första fattigvårdsinrättning. Att ”hamna på bracka” ansågs långt in på 1900-talet något av det värsta som kunde hända en person, det vill säga att bli beroende av fattigvård eller annan socialhjälp.

Historia

Den första inrättningen låg från 8 november 1726 vid Stampen och ända fram till sekelskiftet 1900. Det var efter förhandlingar mellan magistrat och borgerskap som insamlade medel, år 1725 användes till inköp av burggreve Hans von Gerdes sterbhus tillhöriga fabriksbyggnader, därefter benämnt ”Göteborgs Stads Fattighus.” Inrättningar fanns även på 1770-talet vid Mellangatan 12-16 i Haga (Göteborgs arbets- och fattighus, genom donation av Niklas Sahlgren), för att 1806 flytta in i de tidigare garnisonsbarackerna på Smedjegatan 3 i Västra Nordstaden. Stenhuset hade förvärvats av grosshandlare Martin Abraham Holterman (1766-1838) sedan regementet från 1801 hade flyttat till sin nya förläggning på Kaserntorget. Holterman skänkte huset till ”Götheborgs Arbetshus- och Fattigförsörjnings-Anstalt” (inrättad 1799)[1]. Stenhuset fick snabbt namnet ”Holtermanska baracken”, ett namn som snart förenklades till ”Bracka”. År 1832 inkluderades även grannhuset ”trähuset i hörnet till Sillgatan” (nuvarande Postgatan 3 B) till fattigförsörjningen, genom ett köp från assessorn Carl Henrik Ewert (1802-1882).[2][3]

Namnet Bracka följde sedan med när verksamheten under hösten 1855[4] flyttade till tomten öster om Drottningtorget. Det var vid en allmän rådstuga 8 januari 1852 som det beslutades att uppföra en anstalt, beräknad att till en början mottaga 600 understödstagare. I september 1855 kunde 65 kvinnor från det ”Spångbergska huset” flytta in i den östra flygeln, och i juni 1856 var anstalten färdig att mottaga de sista från den tidigare ”baracken”.

Huset ritades av Adolf W. Edelsvärd[5] och byggdes på ravelinen Prins Fredrik, i närheten av Gullbergsvassarna ”vilkas uttorkning och uppodling skulle bereda de arbetsföra understödstagarna sysselsättning”. Detta fattighus var 104 meter långt, hade 128 rum och plats för cirka 1 100 personer. Staden hade även planer på att dra fram Norra Hamngatan över platsen för Bracka, och att Drottningtorget skulle utvidgas däröver. Norra Hamngatan skulle då bli 1 400 meter lång, men dessa planer förverkligades aldrig.[6] År 1915 köpte poststyrelsen tomten och 1917 revs Bracka för att ge plats åt ett nytt posthus.

Göteborgshumorn på sin tid, döpte huset till Kexfabriken, eftersom de som (tvångs-) arbetade där utfordrades med bland annat hundkex.[7]

Lokalerna vid Drottningtorget ansågs snart otillräckliga, då antalet ”fattighjon” växte, och i december 1876 väckte redaktör Sven Adolf Hedlund en motion hos stadsfullmäktige om en utvidgning och förflyttning av verksamheten till landeriet Gibraltar, och följande år tillsattes en särskild beredning för frågan. Redan innan beredningen hunnit lämna sitt utlåtande, blev det akut nödvändigt att skaffa ökat utrymme och i stadens hus nr 59 i 12:e roten (det så kallade ”Corinska huset”) ordnades 1878 plats för 60 hjon, dessutom överflyttades ett femtiotal till det nya sopphuset i Haga, vid Skolgatan 25. Den 26 april 1883 beslutade stadsfullmäktige om den nya anstaltens uppförande på Gibraltarområdet i Johanneberg med 1 075 platser till en kostnad av 1 262 767 kronor. Det officiella namnet blev ”Gibraltar Fattigvårds- och Försörjningsanstalt”, och verksamheten drevs i samma regi och även det gick under namnet Bracka. Flytten påbörjades 3 september 1888, då 751 understödstagare togs emot. Av dessa kom från Drottningtorget 362 arbets- och försörjningshjon, 132 sjuka, 99 sinnessjuka, 21 ammor, 25 dibarn, 9 koltbarn och 13 skolgossar, från ”Corinska huset” kom 36 kvinnor samt från Haga sopphus, 40 män och från Barnhemmet vid Järnvågen, 14 skolflickor.[8]

1939 överfördes verksamheten till Vasa sjukhus.

Läs hela artikeln om Bracka på Wikipedia.

Text: Artikeln Bracka på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: 5179 krigsfångar skola utväxlas

”Göteborg, tisdag. Greve Folke Bernadotte hade på tisdagen konferenser angående krigsfångeutväxlingen över Göteborg med överkommendanten i Göteborg, general major Malmberg, och chefen för Västkustens marindistrikt, kommendör Björklund.

Vidare närvoro representanter för Göteborgs stad och polisen med polismästare Fontell i spetsen, järnvägsmyndigheterna, Svenska Amerika Linien och engelska fartyget Arundel Castles rederi samt pressen.

Det svenska lasarettsfartyget Prins Carl anländer på onsdagsmorgonen och går in till Masthuggskajen. Fartyget skall tjäna som logement för en del av den personal, som skall utväxlas från Gripsholm. Detta fartyg är ett dygn försenat och beräknas anlända till Göteborg kl. 14 på torsdagen. Det går in till frihamnen, icke till Stigbergskajen som tidigare planerats.

Prinsessan Sibylla väntas till Göteborg kl. 22.25 på onsdagskvällen och skall följande dag göra besök ombord på de tre i utväxlingen deltagande fartygen, Gripsholm, Drottningholm och Arundel Castle, av vilka de två sistnämnda anländer på torsdagen. Hon besöker vidare lasarettståget ”C”, som blir det första som avgår från Göteborg, kl. 20.45 på torsdagen. Prins Carl kommer till Göteborg samma kväll och prins Gustaf Adolf på morgonen följande dag.

Ett av de på fredagen anländande tågen från Trelleborg, som bl.a. medför 860 friska krigsfångar, framföres till Sävenäs rangerbangård. Passagerarna omhändertagas där av bl.a. socialtjänsten på polisens luftskyddsavdelning och militära myndigheter. De inkvarteras vid Göta artilleriregemente, Göteborgs luftvärnskår, Älvsborgs kustartilleriregemente och utrymningskommissionens Delsjöförläggning samt på Hallandsbolagets ångare Svanen. Spårvägsstyrelsen sköter transporterna med bussar. Vid Delsjöförläggningen skall frälsningsarmén sköta förplägnaden.

Den personal, som skall utväxlas, uppgår enligt de senast lämnade uppgifterna till 5179, därav 2834 från Tyskland och 2345 från de allierade.” (Ur: Svenska Dagbladet 6 september 1944)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från filmen ”Krigsfångeutväxling – Sårade tyska och allierade krigsfångar utväxlas genom Röda korsets förmedling”, klicka på länken för att se filmen via Filmarkivet.se

Månadens artikel: Kapten Hanssons hus

Kapten Hanssons hus.

Kapten Hanssons hus (även Cofferdicaptainens hus) är en byggnad i stadsdelen Majornas 1:a rote i Göteborg. Byggnaden uppfördes av sjökaptenen Elias Hansson år 1850. Den låg ursprungligen vid Karl Johansgatan, men hotades av rivning och flyttades år 1953 till Chapmansgatan 5.

Historia

I en liten stuga vid Allmänna vägen i Majorna bodde år 1760 båtsmannen Anders Kiellman, som i april samma år avseglade med Svenska Ostindiska Companiets skepp Riksens Ständer från Klippan i Göteborg. Han kom under resan att avlida av rödsot i Kanton i Kina, men familjen kunde behålla byggnaden och tomten. Änkan Anna avled år 1777 och döttrarna tog över ägandet. Torpet ”Kiellestad” under Älvsborgs Kungsladugård såldes år 1787 till sjömannen Bengt Biörkelund och änkan Anna Berg, vilka ägde det fram till dess att det kom i smeden Magnus Levanders ägo år 1829. Den 18 januari 1850 såldes huset till sjökaptenen Elias Hansson för 566 riksdaler och 32 skilling.[1]

Torpet var nedslitet och kapten Hansson lät uppföra en ny byggnad. I anmälan till brandförsäkring den 26 september 1851 beskrivs ett bostadshus och ett tvättkök beläget i söder på sju alnars avstånd. Huset stod på ofri grund, men köptes loss av kapten Hansson. När kapten Hansson och hans hustru Brita dött ägdes det av sonen, redaren Pontus Hansson, som dog år 1909. Hans änka Anna Hansson bodde kvar och hyrde ut undervåningen till Myrornas barnhem. Fastigheten kom att ägas av familjen Hansson i 66 år och såldes den 9 mars 1917 till maskininspektören Carl Anton Berglund.[2]

Berglund sålde i början av 1950-talet huset, som hade adress Karl Johansgatan 88, till AB Turitz & Co, som skulle riva det för att uppföra ett affärs- och bostadshus på tomten. Rivningshotet uppmärksammades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilket startade en bevarandedebatt, och det föreslogs att huset skulle flyttas upp på Timmermansplatsen och bli en välbehövlig samlingslokal. Ett intresse för detta förslag fanns även hos stadens fastighetskontor och hos Turitz & Co. Resultatet blev att staden svarade för flyttning, nyinredning och ny tomt, medan Turitz & Co skänkte huset och det blev en samlingslokal för Sällskapet Länkarna. Flytten av huset cirka 125 meter till Chapmansgatan 5 (Hellstedtsplatsen 5) skedde i februari–mars 1953 och tog ungefär 14 dagar.[3]

Byggnaden

Byggnaden är i en våning med inredd vind och en stor frontespis, samt källare, ursprungligen i sten. Huset beskrevs i brandförsäkringshandlingarna som 25,5 alnar långt och 15 alnar brett, uppfört i timmer och brädfodrat. Det är försett med tegeltäckt sadeltak och två skorstenar. Undervåningen bestod av en stor sal, två boningsrum, kök, skafferi och tambur. Rummen hade franska tapeter och kakelugnar. På övervåningen fanns två rum i frontespisen, ett gavelrum och kök.[2]

Efter flytten år 1953 inreddes huset för Sällskapet Länkarnas verksamhet med en stor samlingslokal i första våningen och vaktmästarbostad, två expeditionsrum och ett sjukrum i andra våningen.[4] Enligt kommunens bevaringsprogram från 1987 är ”byggnaden ett värdefullt exempel på de relativt stora bostadshus som byggdes längs Karl Johansgatan (f.d. Allmänna Vägen) före 1860-talet”.[5]

Byggnaden ägs och förvaltas av det kommunala bolaget Higab.[6]

Gatunamn

Båtsman Kiellmans torp Kiellestad lever kvar i gatunamnet Kjellestadsgatan i stadsdelen Kungsladugård.[7][8]

Läs hela artikeln om Kapten Hanssons hus på Wikipedia.

Text: Artikeln Kapten Hanssons hus på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: Ett Tivoli på Kungshöjden?

I maj månad 1900 diskuterades det hur de militära anläggningarna på Kungshöjd skulle användas i framtiden när försvarsmakten flyttade ut från centrum. Skulle detta område kunna bli Göteborgs nöjescentrum, ett Tivoli likt det i Köpenhamn?

”Kungshöjdens Tivoli. De ritningar till ett kombineradt teater- och konsertpalats m. m. å Kungshöjden, Lilla Otterhällan, hvilka utförts af arkitekt Hj. Cornilsen och som af polismästaren förevisades vid det förut omtalade mötet å Börsen i tisdags samt af oss i går närmare omnämndes, äro från och med i dag utställda i Wettergren & Kerbers bokhandelsfönster vid Södra Hamngatan. En plankarta öfver hur man tänkt sig .Kungshöjdens planering för det tilltänkta ; nya ändamålet finnes äfven utstäld på samma ställe.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 10 maj 1900)

I samma tidning fanns den 9:e maj en längre beskrivning av det föreslagna projektet.

”Lilla Otterhällan i ny skepnad. Som vi i går omnämnde voro vid det möte, som styrelsen för Göteborgs orkesterkassa till i måndags utlyst, ritningar framlagda öfver ett projekt att å Lilla Otterhällan anlägga ett storartadt förlustelseetablissement à la Tivoli i Köpenhamn.

Ritningarna, som äro uppgjorda af arkitekt Hj. Cornilsen, visa en mycket tilltalande bild af den gamla arsenalsbyggnaden. Den skulle i sitt förändrade skick rymma i midten en stor cirkus med platser för omkring 3,000 personer och omgifvas på ena sidan af en konsertsal, rymmande omkring 1,800 personer, och på andra sidan af en folkteater med platser för omkring 1,200 personer. I källarvåningen har man tänkt sig ett akvarium ordnadt.

Platsen utanför skulle omskapas till en folkpark, där de besökande skulle erbjudas olika förströelser. Så skulle t. es. anordnas en djurgård, en kägelbana, en dansplan, en ballong captive m. m., hvarjemte ett utsiktstorn skulle byggas strax vid den höga vallen åt Rosenlund. Bergsluttningarna skulle vackert terrasseras och planteras och fyra stora uppfartsvägar anordnas.

Idén är ju ganska storartad — kanske allt för storartad för Lilla London— och utförandet skulle nog draga betydliga summor, men det är ju alls icke omöjligt att saken i sinom tid kommer att go from sounds to things.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 9 maj 1900)

Nöjesanläggningen på Kungshöjden kom att ingå när en beredning kring byggandet av en konsertbyggnad utreddes. Deras slutsats kring projektet blev 1901 att ”projektet att omdana Lilla Otterhällan till ett Tivoli med lokaler äfven för musik och sång har ansetts vara så godt som outförbart”. (Göteborgs Aftonblad 11 april 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta:Arsenalen, Tyghuset, fr. s. år 1900.