Veckans artikel: Det Göteborg som går: Gamla Varmbadhuset rivs

”Vid Lilla och Stora Badhusgatorna, på tomten Skeppsbron n:o 1, skall af byggmästaren F. O. Peterson uppföras en större kontorsbyggnad. Rifning af de där stående gamla byggnaderna har redan utförts, och pålningsarbetet bedrifves med all kraft.

Den bit af Gamla Göteborg, som nu fått maka sig åt sidan för det Nya Göteborg, är ännu i kär åminnelse hos alla de göte­borgare som lefde på 30-, 40- och 50- talen: Gamla Varmbadhuset.

Huru många af det yngre släktet har ens reda på att ett dylikt badhus existerat? Badhuset anlades af Alexander Keiller d. ä., grundläggaren af Göteborgs Mek. Verkstad, Rosenlundsfabriken, Tegelslageri, Jonseredsfabrikerna m. m.

Denne företagsamme och framsynte man, en föregångsman i ordets bästa bemärkelse, var det som anlade Badhuset, hvilket, lik­som allt som denne märklige man gjorde, var tilltaget i stor skala. Keillers tanke var att af Göteborg göra ett Ems, ett Marstrand, och han gjorde allt hvad på honom ankom för att förverkliga den vackra och patrio­tiska tanken.

Skeppsbron n:o 1 är en de senare årtion­denas skapelse. På 30-talet lågo här statens förrådsmagasin. Tomten bakom inköp­tes af hr Keiller och därpå uppfördes badhusbyggnaderna, som efter den tidens mått voro storartadt anlagda. Rundt om badhu­set anlades en mycket vacker trädgård, hvarest de badande kunde taga sin motion efter badet. Trädgården gränsade intill landshöfdingens trädgård, som genom Badhusgatan, den tiden en trång, brant gränd, var skild från residenset.

Badhuset var bygdt cirkelformigt och erhöll däraf namnet Rotundan. I husets midt låg det gemensamma väntrummet, ett stort, ljust och elegant möbleradt rum. Ljuset föll in genom en kupol i taket. Sjelfva taket var af koppar, måladt blått med gyllene stjärnor.

Från väntrummet ledde dörrar till de 12 badrummen, som lågo i cirkel rundt det­samma.

Badrummen voro stora, rymliga och ljusa , och bestodo af ett inre afklädningsrum och ett yttre, hvarest det stora badkaret af marmor fått sin plats. Vattnet leddes dit i ledningar af koppar, hvilka alltid höllos blankpolerade och glänsande. Äfven ryska ångbad serverades.

Men för att Göteborg skulle kunna blifva en hafsbadort fordrades naturligtvis saltvat­tenbad — och det kunde man väl få lika litet då som nu i Göteborg? Sådana små bekymmer generade ej en man sådan som Alexander Keiller d. ä. Om ej saltvattnet ville komma till Göteborg frivilligt, så . . .

Och så begaf det sig att Keiller lät hemta in det salta vattnet i två öfvertäckta prå­mar. I hörnet af tomten midt emot inkörs­porten till Göteborgs Mekaniska Verkstad var en liten byggnad af sten uppförd, hvar­est en cistern var insatt, rymmande en half pråmlast. Och till denna cistern pumpa­de två män dag ut och dag in, år ut och år in upp det dyrbara hafsvattnet. Och från badhuset gingo göteborgarne sedan och drucko ett glas i Brunnsparken — för att göra illusionen fullständig.

Så började badhuset ej betala sig, och i slutet på 1850-talet nedlades verksamheten helt och hållet. Och Rotundan, om hvilken biskop Wingård yttrat: »Den kunde ha passat det forna Bajæ!» förvandlades till — magasin.

Det är en del af gamla Rotundan som nu fått ge vika. I dess ställe kommer en trevåningsbyggnad af sten att uppföras, hvars första våning skall inrymma mönsterlokaler

för Ångköket (åt Verkstadsgatan) och lagerlokaler (åt Badhusgatan); andra och tredje våningarna skola inrymma kontorslokaler (åt Verkstadsgatan) och bostadslägenheter (åt Badhusgatan).

Det kommer nog ej att dröja länge, innan äfven den nu qvarstående delen af Rotun­dan kommer att undanrödjas. Ty menin­gen lär vara att därstädes uppföra ett affärs- palats enligt nutidens föreställningar om ett sådant.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 januari 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Varmbadhuset syns längst till höger i bild.

Veckans artikel: Anfallet mot Nya Varvet (1719)

Anfallet mot Nya Varvet (1719) var ett överrumplingsanfall mot Nya Varvet i Göta älvs mynning natten till den 27 september 1719 (g.s), då en dansk militärstyrka angrep den svenska hamnanläggningen och inneliggande fartyg. Efter en lyckad svensk erövring av danska örlogsfartyg vid Grötö i september 1719, hämnades den unge viceamiralen Peter Tordenskjold några veckor senare genom att från Marstrand, i skydd av mörkret anfalla den svenska flottbasen Nya Varvet. Attacken utfördes i mindre fartyg, där man med list tog sig förbi ett antal svenska vaktposter. Efter en mindre strid på varvsområdet kunde danskarna dra sig tillbaka efter att ha förstört många inneliggande svenska fartyg utan egna förluster.

Bakgrund

Under våren 1719, i slutfasen av Stora nordiska kriget, genomförde en dansk flottstyrka en blockad av Göteborgs hamninlopp. I början av juli anföll en dansk-norsk armé norrifrån in i Bohuslän, efter att fredsförhandlingar i Stockholm misslyckats, och erövrade Strömstad. Samtidigt anfölls Marstrand av fartyg ur den danska blockadstyrkan, under ledning av schoutbynacht Peder Tordenskjold.

Större delen av fartygen i den svenska örlogseskadern på västkusten, Göteborgseskadern, sänktes av sina egna besättningar för att inte komma i danska händer. Den 15 juli kapitulerade oväntat kommendanten, överste Henrich Danckwardt, på den starka fästningen Karlsten i Marstrand. Fästningen namnändrades till Kristiansten, och blev därefter en bas för danska anfall i Göteborgsområdet.

Den 21 juli anfölls fästningen Nya Älvsborg utanför Göteborg, men anfallet kunde slås tillbaka efter några dagars artilleribeskjutning, och Tordenskjold fortsatte sin blockad av Göta- och Nordre älvs mynning. Detta innebar att man på svensk sida förstärkte sin bevakning av Nordre älvs mynning vid Kippholmen.

Eftersom fredsförhandlingarna hade återupptagits fick Tordenskjold order om att sända större delen av sin blockadstyrka till Köpenhamn. Den 28 augusti lämnade ett 20-tal danska fartyg Göteborgs skärgård och seglade mot Öresund, samtidigt som blockaden av Nordre älv upphörde. Tre danska linjeskepp och en skottpråm fanns kvar vid Rivö fjord. Dessutom fanns två skottpråmar, två galärer, en bombardergaljot och fem transportfartyg vid Grötö nära Kalvsund.

Överfallet vid Grötö

Efter att ha fått information om de nya förutsättningarna bestämde sig chefen för Göteborgseskadern, amiral Jonas Fredrik Örnfelt, för ett överraskande anfall mot styrkan vid Grötö. Brigantinerna Luren (2 kanoner), Framfuss (2), Uppassaren (2) och galären Lucretia (2) sändes tillsammans med sex beväpnade slupar under befäl av kommendör von Utfall, från Nya Varvet via Nordre älv till Kippholmen. På grund av bristen på sjöfolk, var styrkan till största delen bemannad med soldater. Efter att ha vilat vid Kippholmen, rodde fartygen på natten till den 1 september utefter Hisingen söderut. De lyckades osedda ta sig förbi brandvaktsgalären Charlotta, och kunde i gryningen övermanna besättningarna på galären Prinds Carl (7 kanoner), skottpråmarna Spydstagen och Lange Maren, samt bombardergaljoten S:t Johannes (4). Skottpråmarnas kanoner och mörsare hade tidigare tagits ut, och förts till Köpenhamn. Dessutom erövrades de fem transportfartygen varav ett, Langesund, var lastat med krut, och de övriga med proviant och dykerimateriel. Örnfelt, som personligen ”förde disposition” från en slup, använde sig av den fördelaktiga västliga vinden till att föra de danska fartygen tillbaka samma väg till Nya Varvet som svenskarna kommit. Samtidigt kunde den kvarvarande danska styrkan på Rivö fjord inte komma sina kamrater till hjälp. Den danska galären Charlotta lyckades undkomma till Marstrand, där Tordenskjold ”nær var bleven rasende over dens medbragte uventede Tidende”.

Befälhavaren över de svenska trupperna i Bohuslän, fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, beordrade byggande av ytterligare skansar vid mynningarna av Göta- och Nordre älv ifall Tordenskjold ”torde söka sig på något sätt sådant att revangera”. Det var dels Arendals skans, på södra stranden av Hisingen väster om Nya Älvsborg, dels en skans vid Kippholmen i Nordre älvs mynning. Sedan tidigare fanns kanonbatterier vid Rya Nabbe på Hisingen, och Lilla Billingen vid Nya Varvet. Däremellan hade ett antal gamla fartyg sänkts som en spärr tvärs över älven, och bara en smal ränna hade lämnats öppen vid Nya Varvet.

Förberedelser

Angående överfallet vid Grötö, så skrev Tordenskjold först till amiralitetet i Köpenhamn, att det hörde till att efter goda nyheter kommer dåliga. Några dagar senare var tonen mindre filosofisk då han skrev ”men jeg skal revangere det, skulde jeg end derved vorde massacreret”. Han började fundera ut en plan för att ta sig in till Nya Varvet och återta fartygen. Den 12 september sågs de sista danska fartygen på Rivö fjord styra till sjöss, och den halvårslånga blockaden var hävd. Medan övriga skepp sändes till Köpenhamn seglade linjeskeppet Laaland (50 kanoner) till Tordenskjold i Marstrand. Tillsammans med chefen på Laaland, kapten Oluf Budde, utarbetades detaljerna i anfallsplanen. Man beslöt att använda slupar som skulle fyllas med brännbart material, och bemannas med välbeväpnat manskap. Budde skulle föra befäl över sluparna, och två galärer skulle följa med som skydd, under Tordenskjolds befäl.

Eftersom det rådde brist på slupar, då blockadstyrkan hade seglat iväg, använde Tordenskjold sina personliga kontakter på fartyg som inte stod under hans befäl. I Marstrands hamn fanns fregatterna Høyenhald och Hvide Ørn, sysselsatta med att ta upp utrustning från de sänkta svenska fartygen i hamnen, under amiral Ole Judichærs befäl. På morgonen den 26 september gick Tordenskjold ombord på Hvide Ørn och bad en av fartygets officerare, löjtnant Wodroff, att få en av sluparna på Hvide Ørn klargjord och överlämnad till sig, men utan att nämna detta för amiralen eller fartygschefen. Wodroff gjorde senare under dagen som han blev ombedd, och Tordenskjold hade därmed tillgång till tre dubbla och sju enkla slupar.

Samtidigt hade Tordenskjold samtal med tre svenska lotsar, bland annat Nils Olofsson från Marstrand. Nils försökte att inte bli inblandad i något som skulle bli till svensk skada, ”såsom en ärlig svensk anstod”, och förklarade att hans lotsområde inte sträckte sig längre än till Kalvsund. Tordenskjold förklarade då att han inte behövde följa med fartygsstyrkan längre än till Brännö.

Eftersom de flesta större danska örlogsfartyg hade seglat iväg, beslöt amiral Örnfelt att försöka angripa de mindre danska fartyg som fortfarande rörde sig runt Marstrand. Han beordrade att amiralitetskapten Nils Nilsson med galärerna Prins Kristian (9 kanoner) och Lucretia, samt sluparna Luren, Uppassaren och Framfuss skulle via Nya Älvsborg och Kalvsund försöka komma åt fientliga bevakningsfartyg söder om Marstrand. I väntan på tillräcklig antal soldater kom inte Nilsson iväg från Nya Varvet med sin styrka förrän 25 september.

Konsekvenser

Bevaknings- och skyddsåtgärderna vid inloppet till Göteborg skärptes kraftigt efter anfallet. När överraskningen lagt sig, behövde man på svenska sida ha svar på frågan om hur Tordenskjolds attack över huvud taget varit möjlig att genomföra.

På begäran av den tillfällige kommendanten Johan Lillie hade Rehnskiöld tidigare gett order om att två slupar skulle patrullera runt Nya Älvsborg, mellan Aspholmarna och Nya Varvet, ”för Nya Älfsborgs säkerhet och de allt mer förlängda nätternas skull”. Sedan de danska fartygen lämnat Göteborgs hamninlopp, men fortfarande fanns kvar i Marstrand, ansåg amiral Örnfelt att faran för anfall var större genom Nordre älv mot Bohus fästning, och flyttade de två sluparna till att patrullera i Nordre älvs mynning mellan Kippholmen och Överön. Samtidigt var kommunikationen mycket dålig mellan de svenska fartygen vid Nordre älv, fästningen Nya Älvsborg och örlogshamnen Nya Varvet, vilket gjorde att kapten Nilssons information om de danska fartygen inte nådde fram till Örnfelt och den återinsatte ordinarie kommendanten på Nya Älvsborg, Gustaf Gadde.

För att reda ut händelseförloppet tillsattes en ”Kongl. Commision” som sammanträdde i Göteborg den 20 november 1724, under ledning av amiralen Carl Hans Wachtmeister. Domstolens förhandlingar, som pågick under 1724 och 1725, efterlämnade ett protokoll på 1 672 sidor, med 42 bilagor, som förvaras i riksarkivet. Den 4 augusti 1725 avkunnades domen. Kommissionen lyckades inte få fram vem som bar skulden till det misslyckade försvaret. Amiral Örnfelt och överste Gadde samt några andra officerare dömdes att betala obetydliga summor i böter.

Enligt danske historikern Casper Peter Rothe kunde Tordenskjold visa upp den återerövrade galären Prinds Carl för amrial Judichær i Marstrand. Enligt en skrivelse från överste Gadde till Kungl. Kommissionen hittades galären övergiven dagen efter striden vid Svinholmarna, sydväst om Nya Älvsborg. Tordenskjold nämner i en senare skrivelse, att den svenska sjöstyrkan i Göteborg nu var minskad till fem små galärer. Det var viktigt för Tordenskjold att behålla det psykologiska övertaget, även om bara några få mindre båtar återstod av den danska sjöstyrkan i Göteborgsområdet. Med anfallet visade han, att han fortfarande kunde bestämma tid och plats för militära operationer mot Sverige. Anfallet mot Nya Varvet var den sista stridshandlingen mellan Sverige och Danmark innan vapenstillestånd slöts den 28 oktober 1719, och slutligen freden i Frederiksborg den 3 juli 1720. Anfallet var också Tordenskjolds sista sjöstrid. Han dödades i en duell den 12 november 1720 med Jakob Axel Staël von Holstein, en officer som tidigare varit i svensk och polsk tjänst.

Läs hela artikeln om Anfallet mot Nya Varvet (1719) på Wikipedia.

Text: Artikeln Anfallet mot Nya Varvet (1719) på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

nyavarvet1719-1

Karta över Göta älvs mynning, uppritad i samband med den efterföljande utredningen av attacken mot Nya Varvet 1719.

Krigsarkivet: Sveriges Krig Stora Nordiska kriget 0425:14:100 1719 [Public domain]

Veckans artikel: Medan gräset gror dör kon

Änkan Brita Maria Dybeck, född 1810 i Torups socken i Halland hade bott på Kalvkärr sedan 1848 då hon tillsammans med sin man Anders Thorén som var stadssoldat, flyttat in i soldattorpet. (A1:11) Anders avled 1870 men då paret hade en son som kunde överta uppgifterna som stadssoldat fick familjen bo kvar. (A1:15 och 25) Kalvkärr där familjen levde avbildades på en teckning av konstnären A Säfve, den återges i sidhuvudet. Torpet låg nära den plats där polisen idag har sin skjutbana. På kartan nedan ser du en beach volleyballplan (sandigt område), omedelbart öster om den låg torpet.

Livet på de små torpen invid Delsjön kunde vara hårt och framförallt var vintern en prövning i dåligt underhållna hus (bofälligt) där både människor och djur ibland levde på gränsen till svält ännu under sent 1800-tal. Ibland inträffade det att mer välbeställda personer berättade om nöden i tidningarna för att samla in pengar till de som for illa. I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev handlanden V.J. Rodhe och fröken Eva Rodhe en artikel den 16 maj 1891 under rubriken ”medan gräset gror dör kon”,

”Så har det i dagarna gått för en stackars fattig och skröplig öfver 80-årig kvinna. Hon har en liten stuga å den torplägenhet vid Delsjön, hvilken hennes aflidne man såsom stadssoldat innehade, och får hon troligen behålla den lilla lägenheten under sin lifstid. Under mycken sträfsamhet, bekymmer och stora försakelser har hon jämte sina tvänne barn hittills kunnat reda sig. Den gångna, kalla vintern har dock varit svårare än vanligt för gumman och den hemmavarande dottern, ty stugan är mycket bofällig och de hade ingen mjölk och dåligt med bröd och potatis; men i Maj skulle ju deras kära omhuldade ko ge dem mjölk och sedan skulle allt bli bra; mat och sommarsol skulle återge den gamla hälsa och krafter, så att dottern kunde komma något ut på arbete hos grannarne och förtjena lite extra. Så hoppades man. Ja, den sköna Maj kom och gräset grodde och spirade så vackert vid Delsjöns stränder, men den kära kon fick ej frossa af det sköna gräset, ty hon blef sjuk och dog, och mor Britta blir nu utan kanske både mjölk och bröd, ty kossan skulle skaffat henne båda delarne. Den som varit vittne till detta slag, den som känner till gumman och hennes förflutna lif sedan många år tillbaka, kan ju icke underlåta att fråga: hvarför skall en så hård pröfning öfvergå denna gamla sträfsamma redbara och gudfruktiga kvinna?

Ack kära vänner! Svaret är ju tydligt. Gud vill icke endast pröfva gumman, utan han vill isynnerhet pröfva oss om vi äro värda den barmhärtighet, som säkert en gång kommer den gamla till del. Ja, Gud vill att vi skola ge gumman en ny ko och om möjligt några stycken bräder att laga hennes stuga med; kanske öfverlefver hon då ännu en vinter, och de välsignelser hon i sin varma stuga, räddad från den stygga hungern, kommer att nedkalla öfver oss, blir oss ju skatter, som icke förtäras af rost eller mal.

Handlanden V.J. Rodhe (firma Lerén & Rodhe), Kasärntorget, och fröken Eva Rodhe, Carl Gustafsgatan 1 B (bådas adress Göteborg) kunna vitsorda riktigheten af ofvanstående och ha godhetsfullt lofvat att emottaga och redovisa insända bidrag.” (GHT 1891-05-16)

Vilken relation V.J. Rodhe och fröken Eva Rodhe hade till gumman Brita är inte känt, men de kan inte ha varit främlingar då de valde att gå ut i tidningen och starta en insamling. Kanske var familjen i torpet Kalvkärr stamkunder hos Lerén & Rodhe, därom kan vi endast spekulera. Deras ansträngning var inte förgäves. Det visade sig snart att läsarna av tidningen var villiga att ge bidrag till gumman vid Delsjön. Många gav någon enstaka krona medan de mer välbeställda kunde ge upp mot 10 kronor (det motsvarar idag 617,3 kronor enligt historia.se och dess prisomräknare). Den 19 juni infördes i tidningen en redovisning av de bidrag som getts till gumman vid Delsjön.

”Redovisning

Nedanstående bidrag hava influtit till den gamla fattiga gumman vid Delsjön, som mistat sin ko, nämligen:

Af Ebba och Selma 2 kr., Axel 1 kr., HX2 kr., Okänd 2 kr., Okänd 1 kr., Till mor Britta vid Delsjön från Amelie R. 2 kr., B. 5 kr., J.W. 1 kr., Ebba och Karin 2 kr., Gubben 2 kr., Fru S. Nilsson 2 kr., J.W. – 2 kr., X.Y.X. 10 kr., Mathilda 5 kr., Johnh. 1 kr., D.L. 5 kr., Augusta Jansson 1,50, J. & K. 2 kr., C. Th. Jakobsson 5 kr., J. 1 kr., O. J–K 1 kr., E.A. 1 kr., M. & A. 2,5, F.H. 5 kr., C.J. Ström 5 kr., H.S. 5 kr., Tänk på dig själf 1 kr., Halländing 2 kr., H.R. 2 kr., Litet b. 5 kr., O.C. – 2 kr., C.J. Kronker 2,50, Lgn 2 kr., A. Olsson 2 kr., W.E. 5 kr., F. S. 1 kr., C.B. 5 kr., O.W.S. 3 kr., F. 3 kr., Från Lisa 2 kr., En liten skärf till den gamla gumman vid Delsjön 1 kr., G.J. Sundberg Lysekil 2 kr., Fru Ida Werner 3 kr., A.N. 10 kr., T. till gumman vid Delsjön 10 kr., James G. Calvert 10 kr., Fröken Anna Wijkander 3 kr., Fru M. 1,50, K.v.S. 1 kr., T.L. 2 kr., Fru E.S. 2 kr., Till den fattiga gumman vid Delsjön 5 kr., A.F. 5 kr., Y. 6 kr., Fru Andersson 1 kr., S. Pettersson 5 kr., Okänd 1,25, Fru M. Nordenfelt 2 kr., Lilla Sigrid 5 kr., Till 80-åriga enkan I Delsjön, en ringa skärf 1 kr. – Summa kr 206: 25.

Gumman, som legat sjuk några veckor, har erhållit något kontant, och en ko har för hennes räkning blifvit inköpt.

Det återstående skall i mån af behof samvetsgrannt användas till gummans bästa; och få vi härmed til de ädle gifvarne frambära den gamlas hjärtligaste tacksägelser.

V.J. Rodhe. Eva Rodhet.” (GHT 1891-06-19)

Insamlingens resultat på 206 kronor och 25 öre motsvarar i 2019 års penningvärde 12 732 kronor, vilket måste sägas vara ett enastående gott resultat. Änkan Brita Maria Dybeck levde vidare på Kalvkärr ända till maj månad 1893 då hon nästan var 83 år gammal. (A1:25)

Referenser

Tidning

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Kalender

Göteborgs adress- och industrikalender, Göteborg, 1891

Källor

Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg

Örgryte kyrkoarkiv, Husförhörslängder, AI:11 (1848-1852)

Örgryte kyrkoarkiv, Husförhörslängder, AI:15 (1866-1871)

Örgryte kyrkoarkiv, Husförhörslängder, AI:25 (1890-1897)


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Teckning av A Säfve 1917.

Texten är tidigare publicerad på Delsjöområdets historia.

Veckans artikel: Villa Ellesbo

Villa Ellesbo, är en herrgård belägen i stadsdelen Rödbo i Göteborgs kommun. Stadsarkitekten i Göteborg Carl Wilhelm Carlberg ritade 1795 Ellesbo herrgård och den omgivande trädgården åt landskamrer Fredrik Magnus Åkerman. Den utformades 1795–96 i en italienskinspirerad stil med terrasser från villan ned mot vägen och Göta älv.

I trädgården finns flera sällsynta träd och många av imponerande ålder, exempel några åldriga jättelika ekar. Till det yttre är stället flera gånger om- och tillbyggt. I det inre finns ännu några målade kakelugnar, som bär spår av arkitektens omsorg vid inredningen av villan.

Trädgården smyckades med marmorskulpturer, karpdammar och olika exotiska växter.[2] Det finns en parkväg ner genom trädgården. Tidigare fortsatte den med en allé till en brygga vid Göta älv. Här fanns då en färjeöverfart till Surte. Allén fortsatte även på östra sidan om älven (Karons Allé) – ungefär till där nuvarande Europaväg E45 går.

Historik

Ellesbo Nordgård var under 1700-talet bostad åt kommendantenBohus fästning. Gården, som då låg i Rödbo socken, övertogs 1790 av landskamreren Fredrik Magnus Åkerman (1754–1830), som i början av 1800-talet bodde i Åkermanska husetSödra Hamngatan 25 i Göteborgs stad. Byggnaden och delar av inredningen liksom den nya trädgården ritades i början av 1790-talet av arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Han hade några år tidigare ritat Gunnebo slott. År 1796 var den nya huvudbyggnad klar på Ellesbo. Den blev då familjen Åkermans sommarbostad. År 1824 såldes Åkerman Ellesbo till sin son, som var borgmästare i Mariestad. Denne behöll dock inte herrgården längre än två år utan sålde Ellesbo till grosshandlare Martin Wilhelm Rhedin.

Villa Ellesbo kom under 1800-talet att byggas om och inreddes till åretruntbostad då även nya ekonomibyggnader uppfördes. På 1880-talet förekommer Ellesbo herrgård i Surtes historia då Missionsförsamlingen i Surte inte fick ha sina väckelsemöten på brukets område, vare sig de hölls utomhus eller i någons hem – allt för att stoppa den nya rörelsen. Lars Jönsson, som var trädgårdsmästare på Ellesbo herrgård, lyckades dock få tillåtelse att hålla möten i Ellesbo herrgård till stor glädje för de troende. Här höll man till under sommaren och när hösten kom samlades man i makarna Jönssons hem.

Mellan 1892 och 1924 ägdes Ellesbo herrgård av brukspatronen Martin Werner Rhedin på Surte glasbruk. Han lät utvidga och komplettera både trädgården och parken. Han utförde omfattande planteringar med många slag av främmande och sällsynta trädarter. Det finns uppgifter om, att Rhedin kom på obestånd och började sälja av lösöre bland annat några statyer från Ellesbo. En minnessten över Martin Werner Rhedin är uppställd i parken.

Under åren 1924–46 innehades Ellesbo herrgård av Willinska fattigfriskolan, som drivit sin verksamhet vid Stampen från 1767. På Ellesbo herrgård hade skolan internat för fattiga barn, som undervisades i bland annat träslöjd och trädgårdsskötsel. År 1946 tog major A. Jacobsson över gården. Han lät restaurera huvudbyggnaden efter ritningar av arkitekten Anders Funkquist. Då revs de tillbyggda sidopartierna. Gösta Vahlne köpte herrgården 1953.

Läs hela artikeln om Villa Ellesbo på Wikipedia.

Text: Artikeln Villa Ellesbo på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

entrc3a9n2c_villa_ellesbo

Entrén till Villa Ellesbo.

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Lindholmens slott

Göteborg betraktas ofta som en ”ung stad” blott 400 år, men då glömmer man bort att människor varit verksamma inom stadens nuvarande gräns långt innan staden Göteborg var påtänkt. Nästa mitt i den nuvarande staden finns ett litet berg på Lindholmen där de små arbetarbostäderna från 1800-talet döljer ett medeltida slott. Redan Brusewitz ansåg att platsen var okänd bland allmänheten 1864:

”Söder på Hisingen vid Elfven ligger Lindholmen, i våra dagar bekant för sin mekaniska verkstad. Men hvad som för de flesta torde vara fullt ut lika obekant som det inre af Afrika, är de der nära intill liggande lemningarne efter det fordna Lindholms slott” (Brusewitz, s 168) Citatet äger sin giltighet även idag, om än att jag misstänker att det inre av Afrika är bättre känt bland nutidens invånare än slottet.

Brusewitz 1864.

Lindholmens ålder är omdiskuterad, nutida historiker har betraktat 1333 som det första säkra omnämnandet av Lindholmen som ett slott. Då vistades kung Magnus Eriksson på Lindholmen och i ett brev skrev han ”in castro nostro lindholm”, det finns dessutom ytterligare fem brev under samma årtionde som också är signerade på slottet Lindholmen. (Lovén, s. 114-15, Ekre, s. 113) Äldre skildringar av slottets historia ansåg att slottet etablerats redan före mitten av 1200-talet då Lindholmen omnämns i Håkon Håkonssons saga. (Berg, s. 2) Även om Lovén påpekat att det inte finns några omnämnanden av befästningar så omnämner 1200-talsskildringen att Håkon bodde på Lindholmen i samband med förhandlingar med Birger Jarl, det tyder ändå på bebyggelse eller ett läger i området. (Berg, s. 2-3) Förhandlingarna som hölls vid älven var en del i skapandet av det som skulle bli Västkustkorridoren, alltså ett svenskt territorium kring den södra älvarmen. (Olsson, s. 34-105) I rapporten från den senaste arkeologiska undersökningen av några mindre ytor på Lindholmen är man dock inte helt avvisande till att det skulle kunna finnas bebyggelse från 1200-talet inom området. (Gullbrand, s. 5, 13)

Lindholmen 2015. Foto: Per Hallén.

Under 1870-talet bebyggdes slottsklippan och det har gjort att det numera är mycket svårt att genomföra utgrävningar i området. Strax innan de små arbetarstugorna uppfördes gjordes en värdefull undersökning av området utav Gustaf Henrik Brusewitz 1864. De bevarade skisserna från hans besök har varit grunden för varje senare undersökning.

Brusewitz 1864.

Förklaring till teckningen:

1, Är en uppgång på berget, den enda som tycks ha funnits då de andra sidorna är för branta.

2, En mur eller möjligen bröstvärn.

3, Förmodligen borggården.

4, Ett lågt bröstvärn, där kan även ha funnits byggnader.

5, Jordverk och vallar.

6, Spår av murar i marken.

7, Eventuellt ett torn.

8, En genomgång.

9, Spår av murar i marken.

10, Spår av en bastion.

11, Lägre avsats av berget, utgör bas för bastionen, nummer 10.

12, En brunn, men inte speciellt djup.

Bilden nedan är hämtad från den senaste undersökningen av Lindholmen. Där har Brusewitz plan lagts över den moderna kartan.

Ur: Gullbrand, s. 11

Före mitten av 1200-talet låg Lindholmen inom det som betraktades som norskt område. Om det redan då var ett slott på platsen, vilket är svårt att belägga, så var det den sydligaste utposten i Norge vid den tiden. Söder om Göta älv låg det danska området fram till mitten av 1200-talet. Därefter skapades den svenska Västkustkorridoren ut mot havet. (Olsson)

Oavsett när slottet uppfördes var Lindholmen en utmärkt plats varifrån trafiken på älven kunde bevakas. Lindholmen var dessutom omfluten av vatten och hade därmed en naturlig vallgrav kring höjden vilket gjorde den utmärkt ur försvarssynpunkt. Kartan från 1694 (se nedan) ger en god överblick över holmens utseende i äldre tid.

Lindholmen 1694, Stadsbyggnadskontorets arkiv.

Exakt när borgen avvecklades är oklart men förmodligen har det ett samband med byggandet av den nya borgen Älvsborg. Tyvärr är det inte känt exakt när Älvsborg började uppföras, därmed tvingas man till att gissa på tiden kring mitten av 1300-talet.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Texten är tidigare publicerad på Göteborgs historia.


Stadsbyggnadskontorets arkiv

1694 Avritning, Lindholmen

Litteratur

Berg, Wilhelm, Elfsborgs slott. 1, Slottets historia, Göteborg, 1902.

Brusewitz, Gustaf Henrik, Elfsyssel (Södra Bohuslän): historiska minnen, samlade ur så väl äldre som nyare verk och urkunder …, Göteborg, 1864, (http://runeberg.org/elfsyssel/)

Ekre, Rune, ”Västergötlands medeltidsborgar”, Hall, Berit, Öborn, Gösta & Larsson, Lars-Olof (red.), Borgar från forntid och medeltid i Västsverige, Göteborg, 1992.

Gullbrand, Tara, Den befästa Lindholmen, Arkeologisk Rapport 2014:12, Göteborgs stadsmuseum.

Lovén, Christian, Borgar och befästningar i det medeltida Sverige, Stockholm, 1996.

Olsson, Gunnar, ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden”, Moberg, Carl-Axel & Andersson, Hans, Historia kring Göteborg, Stockholm, 1967.

Veckans artikel: Kvarteret Röda Bryggan

Kvarteret Röda Bryggan (Kvarteret 3 Röda Bryggan) är ett kvarter i stadsdelen Pustervik i Göteborg. Kvarteret omges av Järntorgsgatan i väster, Pusterviksgatan i söder/öster, och Brogatan längs Rosenlundskanalen i norr. Kvarteret är namngivet efter den Röda bryggan, som användes som lastageplats, började bebyggas år 1858 och fick sitt namn år 1923. Den östra delen av kvarteret revs och ersattes med ny bebyggelse på 1980-talet. År 2016 lades en detaljplan för förändring av kvarteret fram.

Historia

År 1807 fick Göteborgs stad kontrakt med Kronan att riva stadens befästningar för att utvidga staden inom och utanför Vallgraven. År 1850 fick staden tillstånd av Kunglig Majestät att sälja tomter vid bland annat Pustervik. Magistraten beslöt dock år 1853 att avvakta med försäljningen. Den 10 november 1857 beslöt magistraten att använda området som lastageplats och sälja tomter där. Här kom att lossas skutor och pråmar med sand och tegel, vilket lagrades på kajen, vilken i folkmun kom att kallas ”röstenskaja”.

Tomterna i 10:e kvarteret auktionerades ut den 13 april 1858 och det stadgades att byggnaderna skulle vara av sten och uppförda inom fem år. Det var inte tillåtet att anlägga fabriker drivna med ånga där, utan det skulle vara bonings- och handelslägenheter åt gatorna. Vid auktionen såldes femton tomter, men flera av dem kom senare att delas i två delar, varvid antalet tomter kom att uppgå till 22. År 1923 genomförde Göteborgs stad en ny kvartersindelning, varvid kvarteren i Pustervik kom att erhålla namnen Regeringen, Kaponnieren och Röda Bryggan. Röda Bryggan var det första kvarteret som bebyggdes. Samtliga byggnader i kvarteret uppfördes i gult, handslaget tegel. Den östra delen av kvarteret revs och ersattes med ny bebyggelse på 1980-talet.

Läs hela artikeln om Kvarteret Kommerserådet på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Röda Bryggan på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

kvarteret_rc3b6da_bryggan_i_gc3b6teborg_01

Kvarteret Röda Bryggan sett från Rosenlundskanalen.

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Succé för Göteborgsbokens dag!

Tillsammans med Landsarkivet arrangerade vi igår årets bokmässa för Göteborgslitteratur som hölls på Arkivgatan. En dag fylld av inspirerande föreläsningar och samtal med författare och engagerade eldsjälar, många välbekanta ansikten och glädjande många nya. Och givetvis massor med spännande böcker! Som grädde på moset lös vårsolen in och lät vårt Göteborg visa sig från sin bästa sida. Tack till alla härliga besökare och Tack till alla fantastiska föreläsare och utställare!

Till sist, ett Stort Grattis till vinnarna av Årets Göteborgsbok 2018; Hans Bjur och Krister Engström, Balkong Förlag med boken ”Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930”.
För att läsa mer om vinnaren och hedersomnämnanden gå in på ”Årets Göteborgsbok” i menyn ovan.

 

 

Veckans artikel: Flottningsleden genom Göteborg

Flottning av timmer förknippas ofta med de stora älvarna i de norra delarna av landet. Den omfattande flottning som pågick i de södra delarna av Sverige är däremot i stort sett bortglömd. I Arnold Ahlbäcks och Rolf Albertssons skildring av flottning och flottningsleder i södra Sverige beskrivs den förvåning som forskarna mötte när de gick till en svensk myndighet för att söka uppgifter kring flottningen. ”Kontaktpersonen där ville nästan bestrida, att flottning över huvud taget hade ägt rum i södra Sverige”. (Ahlbäck & Albertsson, s. 38)

Till Göteborg kom timmer via tre större flottningsleder, Göta älv, Säveån samt Mölndalsån. Samtliga tre flottningsleder har en lång förhistoria. Anläggandet av Älvsborgs slott och senare Nya Lödöse bör ha skapat stor efterfrågan på timmer, det är därmed möjligt att flottningslederna uppstod under senmedeltiden. Under 1500-talet är det möjligt att belägga en vattendriven såg vid Mölndals Kvarnby och därmed måste också det ha förekommit timmerleveranser till området samt anläggandet av en såg vid Mölndals kvarnby. (Hallén, s. 83) Efter det nuvarande Göteborgs grundläggning 1619 fanns idéer om att förbinda den nya stadens kanaler med Mölndalsån. Den nya kanalen, idag ofta kallad Fattighusån, var färdigställd 1641 och gav möjligheten att frakta och flotta trävaror rakt in i stadens centrum. Kanalens roll som flottningsled är idag bortglömd, men vid sidan av att föra in vatten i stadens kanalsystem var det flottningen som var en av de viktiga funktionerna för vattenvägen. Redan när kanalen först kom på tal 1624 skrev Gustav II Adolf ”med så mycket större nytta och bekvämlighet, kunde hava timber och annat trävirke sjöledes från Sävedals härad och andra där i söder belägne platser, som till Mölendahl först ankomma”. (Kulturminnesvårdsprogram, s. 129)

Mölndalsåns är omkring 40 kilometer lång och dess källsjöar är Tvättesjön, Östra och Västra Nedsjön vilka ger vatten åt ån som flyter via Gröen (Landvettersjön), Massetjärn, Rådasjön och Stensjön innan den når Kvarnbyn med dess 48 meter fallhöjd. Därefter är det drygt 7 kilometer kvar innan ån når Göteborgs centrum. Åns avvattningsområde är omkring 268 kvadratkilometer stort. (Ahlbäck & Albertsson, s. 144)

Sjösystemet uppströms Kvarnbyn är omfattande. Kartan visar det stora uppland varifrån timret under århundraden hämtades till Göteborg och även dess föregångare.

Flottningen började i de relativt skogsrika socknarna Bollebygd, Björketorp, Härryda och Landvetter. Timret hade fällts under vintern och fördes fram till ån med hjälp av oxar eller hästar. Flottningen började under vårfloden och kunde pågå fram till oktober. Ofta minskade aktiviteten i takt med vattenflödet under högsommaren. Mölndalsån är inte någon stor och bred vattenväg så det krävdes en annan flottningsmetod där flottgodset arrangerades i ett så kallat spett. Stockarna lades 12-15 i bredd och i toppändan på varje stock höggs ett rektangulärt hål med en smal yxa, det kallas ”en glugg”. Genom hålen drogs sedan en smal ”kävling”, alltså en trästång. Mindre trästänger proppades även från sidorna. ”Spettet” svällde i vattnet och gjorde det hållfast. I den mittersta stocken gjordes även ett hål i motsatt ända. Genom detta hål drogs en granvidja som fastgjordes vid nästa spett. Detta system gjorde att 10-12 spett om ungefär lika många sockar kunde bilda en flotte som var starkt sammankopplade och inte gick isär i forsarna.

Det kunde ta upp till tre dagar att föra flotten fram till Stensjön. Flottkarlarna stod på spetsen och stakade sig fram alternativt gick på stranden där de kunde dra fram flotten med ”landtåg”. På det främsta spettet hade ”styrman” sin plats och han parerade med en båtshake eller en lång stör. Svåra passager var givetvis forsarna där det även fanns kvarnar och andra anläggningar som inte fick skadas, det krävde skicklighet bland flottkarlarna.

Under flottningsledens tidiga historia var det inte möjligt att flotta timret mellan Gröen och Rådasjön vid Mölnlycke. Där fick istället stockarna dras upp på land och fraktas en bit på land. Men detta hinder undanröjdes redan under 1600-talet genom att vattenleden röjdes. Senare tillkom en speciell ränna för timret, men för att få använda den krävdes att pengar, så kallad tull, betalades till de som drev verksamheten vid Mölnlyckefallet. Tvister om rätten att passera och tullens storlek var vanliga genom flera århundraden.

Från Rådasjöns utlopp fram till Stensjöns inlopp var strömmen mycket stark. Det var inte möjligt att staka eller dra timret på denna sträcka. De djärvaste av flottningskarlarna kunde ibland ställa sig på spettet och balansera stående genom den lilla forsen. Det lär enligt en artikel av Nils Boström också vara orsaken till att forsen fått namnet Stå-loppet. (Boström, Ahlbäck & Albertsson, s. 144-46)

Gunnebo bro var en viktig anhalt under timrets färd från skogarna ned till hamnen. Där hölls nämligen auktion på stockarna och från år 1819 var den reglerad och skulle hållas under torsdagar. Det fanns inte någon anställd auktionsförrättare utan det var bönderna själva som skötta auktionen. De hade inte varit med under arbetet med flottningen utan kom till fots eller häst när det var dags att sälja sina produkter. Köparna kom från Göteborg och anlände efter häst eller kanske i hästbuss. Några kom att bosätta sig nära Stensjön och Rådasjön för att få närmare till den viktiga auktionsplatsen. Alla stockar var märkta med ägarens ”skogbomärke” och efter försäljning lät även köparen göra sitt märke. Skulle stockarna gå på export till England för att användas som stöttor i kolgruvorna användes ett S som symbol. (Ahlbäck & Albertsson, s. 146-47)

På Gunnebo bron hölls det ofta festligheter med dans till tonerna av flöjt, fiol och handklaver under ljusa och farliga nätter, Boström skriver i sin artikel från 1962 ”Det finns mölndalsflickor som nu är i sextioårsåldern och som i sin ungdom varit med om dansen här på bron – ja, då kan ni ju själva räkna ut hur länge sedan i tiden det var sista dansen”. (Boström)

Nästa del av färden mot hamnen gick genom fallen i Kvarnbyn. Där var risken påtaglig att stockarna skulle skada kvarnarna så det var noga reglerat hur flottningen skulle genomföras. Fram till 1819 kunde stockarna passera alla dagar i veckan. Enligt en regel från 1819-22 fick timmer flottas genom den övre delen av fallen en gång i veckan, på torsdag eller fjärde helgfria dagen. Ansökningar om att få fler dagar avslogs 1835. Det fanns även tydliga regler och sanktioner ifall någons skulle bryta mot denna bestämmelse. Dessutom införde en avgift för varje stock som fördes genom fallet. I fallet byggdes flottningsrännor och vid varje etapp stod en man och öppnade luckan för varje rad av spett, därefter stängdes luckan igen, allt för att spara på vattnet. När kvarnfallen 31-32 var passerade nåddes Grevedämmet, lastageplatsen öster om Rackarebron. Där togs en del timmer upp för att gå till det närbelägna sågverket. När stockarna sågats fick det köras med häst och vagn ned till Mölndalsbro där det lastades på pråmar.

Genom den nedre delen av fallet var det allt för riskabelt att flotta timret. Stockarna fick istället tas upp ur vattnet och lastas på vagnar som körde utför Kråkeliden ned till Mölndalsbro där de åter lades i vattnet och ordnades till stora flottar, kallade ”moser”.  (Mölndal, s. 100, Ahlbäck & Albertsson, s. 147, GHT 1861-06-19)

Slussen och kvarnen 1872. Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Den sista etappen hade inte några stora nivåskillnader, förutom vid slussen i Göteborg. Där liksom vid Kvarnbyn i Mölndal kunde timmerflottarna utgöra ett problem. Det fick Borgmästare och Råd att gå ut med följande kungörelse.

”Jemte det Herr Landshöfdingen och Magistraten funnit nödigt stadga och förordna, att den som inlägger i stadens sluss och qvarn på det sätt att farkost eller timmerflotte stöter mot tillsluten slussport så hårdt att märke efter påstötningen synes – söker införa farkost till det djupgående, att densamma med lätthet icke flyter öfver slusströskeln – till farkost eller flottes afsättning i slussen eller annorstädes der begagnar stång, eller bärling med jernbeslag, eller ock vid fart genom slussen och qvarnen annorlunda skadar byggnaden, eller någon dess tillhörighet derföre skall, utom ersättning för skadan böta från och med 3 Rdr 16 sk. Till 10 Rdr Bko, har Magistraten af förekomne anledning ansett lämpligt föreskrifva: att för slussning genom portarne å sön- eller helgedag, och i öfrigt efter kl. 11 om aftonen och före kl 5 om morgonen, särskild afgift, utöfver hvad genom Taxan blifvit bestämdt, bör erläggas med 8 sk. Berörde sedelslag för hvarje farkost: att sådan för att fortskaffas genom slussen efter det om  aftonen blifvit mörkt, och förr än full dager inträdt skall innehafva två välförsedde och lysande lyktor, deraf en i fören, och den andra akterut: samt att flottning af bjelkar, timmer och annat virke må genom slussen verkställas endast vid dagsljuset.

Götheborgs Rådhus den 24 Augusti 1850. Borgmästare och Råd.” (Ur: GHT 1852-04-07)

Slussen under 1880-talet. Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

I Göteborgs kanaler och ibland även i vallgraven samlades ganska betydande mängder timmerflottar i väntan på att föras ut mot hamnen. Timmerflottarna kunde förvandlas till lekplatser för barnen och i juli 1886 var det en orolig göteborgare som under signaturen ”nervsvag” gav följande skildring i en insändare.

”Redan sedan flera år tillbaka har det praktiserats att stadens hamnkanaler, serdeles den vid Stora Nygatan, begagnas såsom hamn för timmerflottar. De sagde timmerflottarna, som opåtalt få qvarligga vecka efter vecka, öfverdragasa af en slemmig vätska och blifva mycket slippriga hvarför nästan dagligen inträffar, synnerligen nu under skollofsferierna, att gossar frestade af de utlagda försåtliga flottorna få sig ett opåräknadt bad, hvilket om det ej för gossarna medföra något vidare mehn, dock på förbigående har inverkat skadligt, och fordras det ganska starka nerver att med lugn åse gossarnes språng öfver de lösa stockarne. Polismannen gör visserligen ofta sin skyldighet att varna våghalsarne, men hans stora distrikt tillåter honom endast sällan att stanna på platsen och strax efter hans bortgång förnyas gossarnes för-förvågna lek. Enda sättet att förebygga de olyckshändelser, som ögonskenligen här äro nära för handen, är att vederbörande förbjuder virkesegare att hafva timret eller hvad de smala pinnarne kallas för, liggande i hamnkanalen mer än högst några timmar. Insändaren har blifvit upplyst om att endast en, på annan ort skattskrifven, virkeshandlande är egare till allt det virke som sedan flera år legat i hamnkanalen och att denne virkeshandlande ehuru ej i Göteborg skattebetalande lärer härstädes drifa den största affär här på platsen med flottad pitprops och s.k. pålningstimmer, hvilket allt säljes från hans upplagt i hamnkanalen vid Stora Nygatan, der han synes hafva utverkat sig vederbörandes rätt att få hafva ständigt upplag eller åtminstone blifvit förhindrad att under månaden få hafva samma virkespartier liggande i afvaktan på spekulanter samt under tiden orsakande mycken skärmsel och ängslan hos närboende och förbigående som åse gossarnes våghalsade lekar.

Nervsvag” (Ur: GHT 1886-07-01)

Hur omfattande var trafiken med timmerflottar genom Göteborg? I stadens statistiska årsböcker från och med 1900 redovisas även en del historisk statistik kring trafiken genom slussen och timmerflottarnas antal kan spåras från 1891. Då passerade inte mindre än 867 flottar genom slussen, inget sägs om deras storlek eller vikt, endast antalet flottar redovisas. Även det följande året var det över 800 flottar som passerade, därefter inträffade en halvering av antalet flottar under 1893-94. Det var inledningen på en markant nedgång till något hundratal flottar och kring sekelskiftet 1900 var det färre än tio flottar som passerade. Efter 1904 noteras inte längre några timmerflottar genom Göteborgs sluss och flottningsepoken genom Göteborgs centrum måste ses som avslutad.

Diagrammet visar antalet timmerflottar som passerade Göteborgs sluss 1891-1904. Källa: Statistisk årsbok för Göteborg 1900-1905.

Flottningen i Mölndalsån hade börjat minska redan under 1880-talet. Det berodde på flera faktorer där bland annat ägarna till industrier längs sträckan blev allt mer ovilliga att släppa fram timmerflottarna då varje öppning av fördämningarna innebar en förlust av vattenkraft. Den viktigaste förklaringen till minskad flottning i ån var färdigställandet av järnvägen mellan Göteborg och Borås 1894, vilket tydligt märks i statistiken som presenterades ovan. För flottningen nedanför Mölndals kvarnby fick även färdigställandet av Västra stambanan betydelse under 1880-talets slut.

En del flottning förekom fortfarande i de övre delarna av ån där järnvägsstationerna i Hindås och Landvetter under början av 1900-talet var mottagare av flottat timmer. Den nedre delen av Mölndalsån avlystes som allmän flottled genom ett beslut av Västerbygdens vattendomstol från och med 1 januari 1920. (Ahlbäck & Albertsson, s. 148)

Göteborg Borås Järnväg, GBJ S 22. Under 1920-talet. Bilden är hämtad från Samlingsportalen.se


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs-Posten (GP)

Tryckt källa

Statistisk årsbok för Göteborg, Göteborgs stadskansli, Göteborg.

Litteratur

Ahlbäck, Arnold & Albertsson, Rolf, Flottning och flottleder i södra Sverige, Arnold Ahlbäck, Huskvarna, 2006.

Boström, Nils, ”Bland timmerflottare och mamseller på Mölndalsån”. GP 1962-01-04.

Hallén, Per & Olsson, Kent, Det stora fallet: en historia om Mölndals kvarnby och kraften i fallet, Lund, 2010.

Kulturminnesvårdsprogram – Mölndals kommun., , Mölndal, 1988.

Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, Mölndals hembygdsfören., Mölndal, 1993.


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Blick från Hotel Göta Källare mot Drottningtorgets östra del med fattigförsörjningsinrättningen. I fonden bl.a. Slussen och Fattighusån.

 


Text av: Per Hallén, tidigare publicerad på Göteborgs historia.

Veckans artikel: Anfallet mot Nya Varvet (1717)

Anfallet mot Nya Varvet (1717) var en militär drabbning i Göta älvs mynning natten och tidiga morgonen den 2–3 maj (g.s.) 1717, mellan en anfallande dansk flottstyrka och svenska försvarare. För att få slut på den svenska kaparverksamheten utförde den unge kommendören Peder Tordenskjold ett anfall mot hamn- och varvsanläggningarna i Göteborg natten till den 3 maj 1717.

På grund av oenighet mellan danska officerare gick överraskningsmomentet förlorat och svenskarna fick tid att organisera försvaret. Efter ett antal timmars strid i Göta älvs mynning slogs anfallet tillbaka. Tordenskjolds omdöme i samband med genomförandet av attacken ifrågasattes senare av hans överordnade.

Bakgrund

Under senare delen av Stora nordiska kriget var den svenska ekonomin hårt ansträngd. Det innebar bland annat att det blev allt svårare att bemanna och utrusta flottans fartyg i Göteborg, den så kallade Göteborgseskadern.

Samtidigt blomstrade kaparverksamheten, som också var baserad i Göteborg. De flesta kaparfartygen tillhörde kaparredaren Lars Gathe. I slutet av 1715 adlades han med namnet Gathenhielm och i januari 1716 utnämndes han till kommendör för att kunna föra befäl över hela kaparflottan. För att inte Göteborgseskadern skulle ligga helt stilla lånade styrkans chef, viceamiral Axel Lewenhaupt, ut fregatten Älvsborg mot borgen till bröderna Lars och Christian Gathe. Bröderna kunde då genom att betala fartygets besättning och utrustning använda fartyget i sin kaparverksamhet. I maj 1716 avgick Lewenhaupt som chef för Göteborgseskadern. Han efterträddes på order av Karl XII av arméofficeren, generalguvernören över Göteborgs och Bohus län, fältmarskalk Carl Gustaf Mörner af Morlanda. Mörner skulle nu förutom sina ordinarie administrativa sysslor, dessutom leda sjöteknisk verksamhet.

Efter det katastrofala svenska nederlaget i slaget vid Dynekilen nära Strömstad sommaren 1716, tvingades kung Karl XII till återtåg från sitt fälttåg i Norge. Slagets segrare, den 26-årige Peder Tordenskjold, befordrades till kommendör och chef för den danska Nordsjöeskadern. Han var inte underställd den befälhavande generalen i Norge, Erhard Wedel Jarlsberg, men skulle rådfråga honom i alla viktiga angelägenheter och fick inte sätta stora operationer i verket utan dennes godkännande. Om det var bråttom skulle Tordenskjold ta beslut tillsammans med närvarande fartygsbefälhavare. Under hösten 1716 inträffade ett antal dansk-norska motgångar till sjöss. Det organiserade svenska kaperiet orsakade fortfarande problem för sjöförbindelserna inom det dansk-norska riket. Eftersom det inte gick att få stopp på kaparfartygen till sjöss började Tordenskjold planera för en attack mot deras hemmabaser i Göteborg, Nya Varvet och det längre in i hamnen liggande Gamla Varvet.

Läs hela artikeln om Anfallet mot Nya Varvet (1717) på Wikipedia.

Text: Artikeln Anfallet mot Nya Varvet (1717) på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

danskarna_beskjuter_nya_c384lvsborg

Danskarna beskjuter Nya Älvsborgs fästning i Göteborgs hamninlopp 1717.

Målning av Jacob Hägg [Public domain]. Från Wikimedia Commons.

Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4