Tidningen Ny Tid skrev den 12 mars 1962 om Maja Kjellins pågående arbete med att skriva en historik över Östra Nordstaden. Boken skulle få titeln Östra Nordstaden i Göteborg: en stadsdels historia från grundläggningen till nuvarande tid, den publicerades 1973 i Göteborgs hembygdsförbunds skriftserie.

”Östra Nordstaden i Göteborg omfattar 9 kvarter. De flesta har namn som säger en del om den verksamhet som tidigare utövades där: Hövågen, Klädpressaren, Tenngjutaren, Nålmakaren, Gästgivaren, Köpmannen, Kronobageriet. När dr Maja Kjellin nu skall skriva stadsdelens historia går hon grundligt tillväga. Hon följer både husens och deras ägares öden. Husen har ofta gått i arv. En av hennes äldsta källor är tomtöreslängden som finns sedan 1697. År 1762 kom den första taxeringslängden.

Förödande eldsvådor har gått framöver östra Nordstaden – den största år 1794 då 87 hus i de tre nordliga kvarteren brann ner. Endast några hus vid Kronhusgatan blev kvar. Först efter denna eldsvåda anlades Götgatan, som fanns upptagen redan i 1669 års stadsplan. År 1813 brann de båda sydliga kvarteren Köpmannen och Köpmännen drogs mot Östra Hamngatan och husen där blev i stor utsträckning köpmannahus. I kvarteret Klädpressaren bodde klädmakare, färgare och andra som hade med tyg och kläder att göra. Många garvare höll också till här och folk klagade över att de förorenade vattnet i kanalen där deras rännor med avloppsvatten mynnade.

Många järnbärare bodde i östra Nordstaden så länge Järnvågen låg där Brunsparken senare anlades. I trakten kring Lilla Bommen hade många skeppare sina bostäder.

I kvarteret Kronobageriet mellan Köpmansgatan och Norra Hamngatan bodde mer förmöget folk – det var den #fina” delen av östra Nordstaden. Själva kronobageriet låg där apoteket Vasen nu ligger. Stadens slakthus låg i hörnet av Köpmansgatan och Nils Ericsonsgatan men brann ner år 1813. Efter ett provisorium uppfördes år 1835 ett nytt slakthus invid den nuvarande centralstationens område. Kjellbergska flickskolan började år 1835 sin verksamhet i förhyrda lokaler i garvare Kindbergs hus vid Spannmålsgatan. Kronobageriet, då 96 hus lades i aska. Inte förrän de sista åren av 1700-talet började man bygga husen av sten. Före 1794 fanns inte ett enda stenhus.

Man kan fråga sig varför Götgatan efter 1813 års brand inte drogs ut till Norra Hamngatan. Anledningen var att man ansåg att brandgavlarna mellan de stenhus, som skulle efterträda trähusen, vore ett bättre skydd mot eldfaran än en så smal gata som Götgatan. Trafikförbindelserna tog man inte så stor hänsyn till. Åt norr går Götgatan inte längre än till Spannmålsgatan. Efter eldsvådan 1813 drogs Norra Larmgatan ut.

Stenhusbyggandet kom igång på allvar sedan kmt sagt bestämt nej till alla avsteg från stenhusförordningen av år 1792. Dåvarande stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg gjorde upp förslag till typhus av sten – ett ordinärt borgarhus om två våningar – och lät publicera sina ritningar. I detta sammanhang uppstod en diskussion om man skulle tillåta uppförandet av envåningshus på de avbrända tomterna. I staden var man nog tämligen ense om att husen borde vara i två våningar – högre hus var det aldrig tal om – men kmt ansåg att det skulle stå invånarna fritt att bygga efter vars och ens villkor och förmögenhet. En del gårdshus blev byggda som korsvirkeshus.

I östra Nordstaden finns ännu kvar några hus av omisskännlig Carlbergstyp – enkla och fint proportionerade. Ett av de bäst bevarade ligger vid Lilla Klädpressaregatan. I de nordligaste kvarteren Gustavus Primus och Hövågen började man inte sälja tomter förrän år 1811. I denna del låg stadens kurhus och Chalmerska Slöjdskolan, den senare från 1829-1869, då den flyttade till Storgatan.

Hantverkarna har alltid varit talrika i östra Nordstaden. Det första man började bygga upp på en avbränd tomt var verkstaden. Ofta fanns två hus på samma tomt och ofta hade dessa olika ägare. Man bodde på kronans mark och behövde inte betala tomtören. Här och var inne på gårdarna fanns fähus där man hade kor, getter och får långt in på 1800-talet, liksom hönshus. Ett par slaktare i kvarteret Köpmannen höll sig med kor. Bete fanns på fästningsvallarna och på hela Gullbergsvass.

Även stallar förekom. Fraenkel & Hedenberg hade hus inne på gården där bönderna fick logera och ställa sina hästar.

Krögerierna var talrika. Det gick lätt att få krögerirättigheter och man behövde bara ett rum eller en bod. Längre fram i tiden dominerade de stora handelsfirmorna i stadsdelens pereferi.

Så länge Stora Torget var salutorg var östra Nordstaden ett handelscentrum. När Börsen var färdig och torget döpts om till Gustav Adolfs torg bestämdes att torghandeln skulle flyttas till Kungstorget. Detta föranledde en ursinnig protest från handlarna i östra Nordstaden, berättar dr Kjellin. Här hade de skänkt pengar till den fina statyn – nu skulle det ej längre bli något handelscentrum. Hisingsbönderna klagade över att de fick så lång väg att frakta sina varor. Man yrkade på ett nytt torg vid Lilla Bommen.

Flyttningen av salutorget fick också den konsekvensen att det i fortsättningen inte blev så mycket detaljhandel i östra Nordstaden. I stället fick grosshandeln stor utbredning här. Bland mer kända företag som slog sig ner i denna stadsdel var OP Anderssons brännvinsbränneri. PÅ denna tomt etablerade sig redan Arla med sitt mejeri, varmed brännvinstillverkningen avlöstes av mjölkhantering.

När emigrationen till Amerika tog fart öppnade emigrantagenterna sina kontor i östra Nordstaden. Då kom också alla hotellen. Cunard-linjens agent var den första på platsen med kontor på Postgatan 2. Han annonserade om resa Göteborg-New York på ca 9 dygn.

I dr Kjellins bokhylla står tio volymer med förteckningar över fastighetsägare i östra Nordstaden. Hon gör det sannerligen inte till något hastverk när hon skriver om det gamla Göteborg.” (Ur: Ny Tid 12 mars 1962)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Adrian Crispin Peterson, Gbg i nov. 1873: Lager- och affärshus för F.W. Hasselblad & Co.