Älvsborgs slotts ruin finns fortfarande kvar nära Älvsborgsbrons södra fäste. Det är tyvärr få göteborgare och turister som hittar till platsen. Detta trots att det där utspelat sig händelser som fått betydelse för hela Sverige, ja hela Norden.
Älvsborgsslott omnämns första gången år 1366. Då var slottet pantsatt av den svenske kungen till Peter Porse och Axel Kettilsson. Det visar att slottet hade funnits i ett antal år före 1366 och att det var en kunglig borg. I rapporten som publicerades efter utgrävningarna kring Klippan inför uppförandet av nya bostadsområdet framförs dock tanken att det funnits en befästning på Klippan redan under 1200-talet. (Fritz, s. 66, Lorentzson et al, s. 25)
Det hade inte funnits en borg vid Göta älvs mynning på 20-30 år efter att Lindholmen övergavs, om man utgår från att Klippan var obebyggd. Anledningen till att denna nya borg, Älvsborg, uppfördes var troligen att den politiska situationen förändrats dramatiskt. Unionen med Norge upplöstes 1343 och Halland samt Skåne kom åter under dansk kontroll på 1360-talet. Allt som återstod av ”svensk” mark i väster var den smala korridoren kring Göta älvs mynning. (Fritz, s. 66) Det är också tänkbart att borgen hade ett bättre läge då det gällde att kontrollera områdets befolkning. Då effekterna av den höga dödligheten under digerdöden efter 1300-talets mitt innebar social oro och bönder som försökte förbättra sin ställning och undvika skatter och avgifter. Nya borgar byggdes i rask takt av adel, kyrkan och givetvis kungamakten.(Myrdal, s. 163)
Hur många som dog och hur många gårdar som lades öde vid älvmynningen finns det inte några uppgifter om. Effekterna i övriga delar av landet och för den delen även i Europa var att de bönder som överlevt epidemin hade gott om jord och bönderna visste att adel och krona led brist på arbetskraft. Bönderna var väl medvetna om sin möjlighet att i detta läge kräva bättre villkor. Runt om i landet omtalas ”upproriska och rebelliska” landbor. Den vanligaste formen av protest var att bönderna övergav sina gårdar för att söka bättre villkor i andra delar av landet. Det förekom också att det utbröt dagsverksstrejker bland landborna. (Myrdal & Söderberg, s. 177)
Söder om älvmynningen dominerades området kring Örgryte, Härlanda och dalgången in mot Partille av frälsegårdar. I Askims härad i väster var gårdarna till övervägande delen skatte till sin jordnatur (jordnatur är vilken skattestatus gårdar hade i äldre tid, om gården var skattskyldig till staten, det vill säga kronan, frälset eller kyrkan). Det fanns endast några få frälse- och kronogårdar. Jordanaturen var mer blandad på Hisingen och det fanns ungefär lika mycket frälsegårdar som skattegårdar samt några kronogårdar som framförallt låg i den södra delen nära älven. Det är tänkbart att en bidragande orsak till att slottet byggdes upp vid Älvsborgsklippan var att man ville övervaka den södra delen av älvstranden och möjligen motverka bonderesningar i denna instabila tid.
Varför valde man då inte att bygga upp slottet på till exempel Gullberg som används som befästning tidigare eller vid Lindholmen? Förmodligen är svaret att borgbyggarna sökte en bättre hamn som tillät mer djupgående fartyg. I området vid Gullberg hade man ett vattendjup på mindre än tre meter vid lågvatten och liknande förhållanden rådde vid Lindholmen. Vid Älvsborgsklippan var vattendjupet vid lågvatten fyra till fem meter. Detta var tillräckligt för stora koggar och holkar som hade ett djupgående på cirka tre meter. Det var en fördelaktig plats att bygga slottet på. Större fartyg kunde angöra hamnen samtidigt som man hade goda förbindelser inåt svenska Hisingen via Kvillebäcken där mindre båtar kunde föra varor från Tuve och Lundby socknar ned till slottet. Via Säveån hade man direktförbindelse med Partilles dalgång. Från Askims härad och de inåt land belägna socknarna i Sävedals härad fanns det vägar som gick i dalgångarna mot Älvsborgs slott. Befästningen hade därmed även kontroll över vägtrafiken parallellt med kusten.
Älvsborgs slott var ur varje tänkbar aspekt strategiskt välplacerat, som en mötespunkt, där inlandet mötte havet, samt där landsvägen utmed västkusten korsade Göta älv. Indrivna skatter från slottslänet samlades på slottet för försäljning. Den kritik som senare har riktats mot slottets placering ur militärstrategisk synvinkel gällde inte vid 1300-talets mitt. Då fanns inte några belägringsmaskiner som kunde hota klippan från de omgivande bergen. Man såg troligen framförallt till klippans höjd, det var den som gav medeltidsborgen dess främsta styrka.
Referenser
Fritz, Birgitta, Hus, land och län: förvaltningen i Sverige 1250-1434. 2, Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1973.
Lorentzson, Mona, Sandin, Mats & Wennberg, Tom, Gamla Älvsborg i nytt ljus: arkeologiska undersökningar 2004-2006, Göteborgs stadsmuseum, Göteborg, 2011
Myrdal, Janken, Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse: ett perspektiv på senmedeltidens Sverige, Stockholm, 2003, http://www.agrarhistoria.se/pdf/Digerdöden_pestvågor_och_ödeläggelse.pdf
Myrdal, Janken & Söderberg, Johan, Kontinuitetens dynamik: agrar ekonomi i 1500-talets Sverige, Almqvist & Wiksell International, Stockholm, 1991.
Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Älvsborgs belägring 1502. Pennteckning av en tysk landsknekt, Paul Dolnstein.
Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, samt styrelseledamot i Göteborgs Hembygdsförbund.
Texten har tidigare publicerats på Goteborgshistoria.se
goteborgshembygdsforbund.se 