Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Veckans artikel: Fuskbyggen och eld farliga hus

”Genom slav såväl å hrr byggmästares sida som af vederbörande besiktningsmän och stadens byggnadsnämnd hafva på senaste tiden uppförts flera hus så bristfälligt att stor eldfara förelegat.

I strid mot byggnadsordningens föreskrifter hafva träbjelkar utan några fodermurar dragits omedelbart intill skor­stenspipor, med påföljd att hotande eldsvådetillbud uppstått. I höst ha två sådana fall inträffat.

I ett af dessa fall kan tyvärr lagens arm ej träffa den försumlige byggmästa­ren, enär han för mer än tio år sedan sålt huset, hvadan prescriptionstiden för åtal mot honom redan är ute.

I denna vecka yppade sig ett hotande tillbud till eldsvåda i huset n:r 7 vid Vasagatan (rättelse i följande dags tidning, skall vara nr 7 vid Vasaplatsen), för ett år sedan uppfördt af byggmästare O. A. Burman. Elden släck­tes raskt af brandmästaren och ett par brandkarlar. Skorstensfejaremästare Johansson, som äfven eftertelefonerades, undersökte noggrannt skorstenspipan och fann då bjelkarna utan fodermurar. Un­der soteld skulle lätt nog eld kunna på en gång utbryta i husets alla våningar på grund af detta byggmästarens oförlåt­liga slarf.

Poliskammaren har nu förordnat om extra brandsyn och anmält saken för byggnadsnämnden.

Under den lifliga byggnadsverksamhet som nu är rådande är en noggrann till­syn från vederbörandes sida i högsta grad af nöden.

Hrr byggmästare uppföra på spekula­tion med svindlande fart väldiga palats, å hvilka mureriarbetarne ha ackordsar­bete, Är tillsynen här bristfällig, blir arbetet också därefter.

Vi skola återkomma till ämnet.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 oktober 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Sträckningsbild Vasagatan sett från Kungsportsavenyn.

Veckans artikel: Olsonska gården

Olsonska gården i Majorna.

Olsonska gården ligger vid Allmänna Vägen 48, Mariebergsgatan 1 och Tellgrensgatan 1 i stadsdelen Majornas 2:a rote i Göteborg. Gården är den sista bevarade av de större handels- och hantverkargårdar, som var vanliga i Majorna under 1700- och 1800-talen.

Olsonska gården är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 9 december 1986. Det stora värdet ligger både i att gårdskomplexet är det enda bevarade i sin art och att byggnaderna är mycket välbevarade. Byggnaderna anknyter väl till Majornas sjöfartstraditioner.

Historik

Ursprungligen hette gården Marieberg vid Mariebergsgatan – namngiven 1803. År 1857 inköptes fastigheten av sjökaptenen Benjamin Olson, som skötte sin rederirörelse härifrån och gav gården dess nuvarande namn och utseende. Den Olsonska skeppsredargården är numera den sista kvarvarande borgargården i Majorna. Anläggningens äldsta del består av en sillsalteribyggnad från 1700-talet, som flyttades hit och byggdes om till bostadshus 1792.

I början av 1800-talet bodde församlingens klockare här. Enligt traditionen användes vinden som gudstjänstlokal under tiden Carl Johans kyrka byggdes. Benjamin Olson lämnade sjön och startade istället skeppsrederi. Bostad och kontor inreddes i huset. Sonen John E. Olson fortsatte och utvidgade verksamheten och blev vår siste store redare med segelfartyg.

Bostadshuset i två våningar mot Allmänna Vägen, byggt före 1790, förhöjdes 1868 och förlängdes dessutom med en tvåvåningsdel vid Tellgrensgatan. Det sammanbyggdes då med ett äldre envåningshus mot Mariebergsgatan. Samtidigt tillkom troligen de båda trapphusen mot gården och det med vedbodlängan sammanhängande avträdet med två avdelningar – den ena för herrskapet och den andra för tjänstefolket.

Vid en ombyggnad 1983–84 ersattes den svårt förfallna vedbodlängan av en ny ekonomibyggnad med i princip samma utseende, men avträdet är bevarat. Byggnadens exteriör, som i stort sett är oförändrad sedan 1870-talet, har ljust gulmålad lockpanel och gråfärgad putsad stensockel. Taken är täckta med tegel utom trapphusen, som har plåttak. I flera bostadslägenheter finns välbevarad fast inredning. Gårdskomplexet byggdes om med hjälp av tilläggslån, som beslutades i samråd med Riksantikvarieämbetet och Göteborgs historiska museum.

Beskrivning

Olsonska gården består av ett oregelbundet byggnadskomplex av trä med anor från 1700-talet, bestående av bostadshus och ekonomibyggnader kring en nästan helt sluten kullerstensbelagd gård, dominerad av tre åldriga kastanjer. I äldre tid omgavs huset mot Allmänna Vägen och Tellgrensgatan av en trädplanterad förgård. Olssonska gården består av ett vinkelbyggt bostadshus i två våningar, en envåningsdel med bostadsrum, tidigare brygghus och en uthuslänga sammanbyggd med ett dass. Mitt på gården står tre stora kastanjeträd. Mot Allmänna vägen och Tellgrensvägen finns det förträdgårdar.

I lägenheterna finns ett par stora spisar och dörrar från 1700-talet liksom kakelugnar och stuckatur bevarade från 1800-talet. Mest intressant är vinden, där väggarna är dekorerade huvudsakligen i blått på omålat mörknat trä. Långa farstun i huvudentrén är utsmyckad med skepp och emblem. Målningarna gjordes av Svea Olson – dotter till John E. Olson – teckningslärare vid Slöjdföreningen.

Läs hela artikeln om Olsonska gården på Wikipedia.

Text: Artikeln Olsonska gården på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Rickard Dahlén [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Swalanders kaffehandel

”År 1897 grundade köpman John E. Swalander en specialaffär i rostat kaffe, vilken torde ha varit en av de första i Sverige. Affären förlades till lokaler belägna vid Kungsgatan 17, och i samma fastighet inrättades år 1902 även ett kafferosteri.

Företaget tillvann sig snart allmänhetens förtroende och för att tillgodose den alltjämt ökande kundkretsen har firman under årens lopp öppnat ett flertal filialer i olika stadsdelar. Huvudaffären är numera belägen vid Korsgatan 13 och filialerna vid Kal Johansgatan 36, Redbergsvägen 18, Älvsborgsgatan 28, Söderlingsgtan 10 och Bazar Alliance 51. Dessutom har firman sedan många år en filial i Marstrand, belägen vid Drottninggatan 5.

Kafferosteriet är sedan år 1931 inrymt i fastigheten Köpmansgatan 50, där det förfogar över rymliga, ändamålsenliga lokaler med modern maskinell utrustning. Förutom rostning för egen räkning drives även i betydande omfattning lönerostning.

Köpman Swalander avled år 1924 och firman äges numera av fru Hulda Swalander, som vid ledningen av företaget biträdes av sonen Rolf Swalander.” (Wendel, s. 817)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Wendel s. 817. Interiör från Swalanders Kaffehandel. Detaljaffären vid Korsgatan 12.

Referens

Wendel, B., Beskrivning över Göteborg med omnejd, Fournir, Stockholm, 1939

Radheska huset

Radheska huset i hörnan Norra Hamngatan 10–Smedjegatan 7-9.

Radheska huset är ett av de äldsta husen i Göteborg uppfört år 1669 under stormaktstiden av källarmästare Bryngel Radhe (död 1706). Hörnhuset, som är i putsat tegel, ligger vid Norra Hamngatan 10 och Smedjegatan 7-9 i Nordstaden i centrala Göteborg. Arkitekter har främst varit Johan Eberhard Carlberg, Bengt Wilhelm Carlberg och Jonas Hagberg.

Källarmästare Bryngel Radhe lät bygga stenhuset efter den första kvartersbranden i Göteborg 1669 och inrättade i gatuplanet krogen Kronan. Fastigheten övergick sedan i ätten Palmencronas ägo. Slutligen uppköptes huset av Göteborgs stad 1725, då som stadens första fastighetsköp. Radheska huset, som det förblev kallat efter grundaren, var en av de få byggnader som delvis klarade sig vid den stora branden 1746. De delar som brann ner byggdes upp igen 1748. Huset hade en viktig funktion som tull- och packhus från 1728 till 1867 och därefter som kontor for Göteborgs hamnförvaltning. Sedan 1900-talet förvaltas fastigheten av Higab som del i staden Göteborgs fastighetsförvaltning.

Hörnhuset är ett viktigt blickfång i staden och relativt välbevarat sedan 1800-talet med sobert klassiskt utseende. Bottenvåningens välvda rum utgör de äldsta delarna och är från 1660-talets slut. Liksom husen vid Gustaf Adolfs Torg har det Radheska huset drabbats av sättningar. För att bevara huset på lång sikt har grunden förstärkts genom att bottenplanet stärkts upp med pålar. Detta arbete var klart i januari 2016.

I de anrika kroglokalerna huserar sedan 2012 Michelin-restaurangen Bhoga. År 2016 tillkom grannverksamheten ”Brunos Kafé”.

Historik

Under 1600-talets mitt fanns det bara ett fåtal privata stenhus i Göteborg. Byggnadshistorikern Arvid Baeckström har endast kunnat leta upp två notiser, som på 1640-talet omnämner stenhus i privat ägo.

Efter branden den 10 maj 1669 finns det uppgift om cirka tio nyuppförda stenhus, bland dessa hörnhuset Norra Hamngatan-Smedjegatan. Baeckström kallar huset för ”Palmencronas spetsiga hörnhus”.

Släkten Palmencronas förste medlem var kommendör Lars Palmencrona (1670–1724). Enligt Wilhelm Berg var han son till Anders Larsson Båthman och hans hustru Annika. Fadern, som var båtkarl, ägde hus och gård på Smedjegatan mellan blockmakare Lars Achengrens obebyggda tomt i norr och perukmakare Claude Souchons i söder. Lars Båthman hade varit i både svensk och engelsk tjänst och blev för sina förtjänster adlad Palmencrona år 1718. Palmencrona hade inga egna barn, men adopterade sin hustru Ingrid Berlings barn i hennes äktenskap med källarmästaren Jonas Radhe. Genom giftermålet med Ingrid Berling kom Palmencrona i besittning av det nämnda stenhuset jämte källarkrogen Kronan.

Ingrid Berlings förste man Jonas Radhe tillhörde en gammal släkt. Stamfadern var borgare i Nya Lödöse. Jonas far, källarmästare Bryngel Radhe, hyrde på 1650-talet en källarkrog i överstelöjtnant Peder Lillies hus på Södra Hamngatan 29. Efter branden år 1669 byggde Bryngel Radhe stenhuset i hörnet av Smedjegatan och Norra Hamngatan och inrättade här krogen Kronan. Sonen Jonas innehade Stigbergets värdshus mellan åren 1676 och 1694. Efter faderns död år 1679 övertog han också krogen Kronan, som han driver till sin död år 1706.

År 1717, när Palmencrona innehade Kronan, fanns det enligt Göteborgshistorikern Hugo Fröding 189 krogar i Göteborg med förstäder. Namnen var fantasieggande som Svarta hästen, Förgylta ängeln, Fortuna, Rinnande bäcken och Verkehrte Welt och ger associationer till svängande förgyllda smidesskyltar. En del andra krogar hade stadsnamn som till exempel Stockholm, Arboga, Åmål och Skara.

Efter makarna Palmencronas död 1725 utbjöd arvingarna huset till försäljning.

Göteborg stads förvaltning av huset

År 1725 köpte staden huset för 7 500 daler silvermynt – för övrigt staden Göteborgs första fastighetsköp. Arkitekten och fortifikationsofficeren Johan Eberhard Carlberg fick i uppdrag att bygga om huset till ”ett stadens tull- och packhus”. Carlbergs uppmätningsritningar av det Radheska huset finns i behåll (se ritning) och ger möjlighet att följa husets byggnadshistoria från 1600-talet fram till våra dagar.

Ritningarna visar ett fyrkantigt stenhus i två våningar med brutet sockertoppstak. Norra Hamngatsfasaden är mycket proportionerlig med fyra fönsteraxlar och en liten frontespis med ett rundfönster. Under takfoten finns en stram, kraftig takkornisch. Den övriga tomten mot Norra Hamngatan upptar en stallbyggnad av trä i två våningar. Mot Smedjegatan låg en trång träbyggnad i en våning, som bland annat inrymde en stor sal med fyra fönster och en stor öppen spis på ena kortväggen. Anslutna till salen låg två små identiska rum likaledes försedda med öppna spisar. I anslutning till stenhuset fanns en stor köksspis med bakugn.

Utmärkande för stenhusets bostadsplan är den smala mittkorridoren, som delar våningen i två delar. En liknande mittkorridor finner vi i det år 1649 byggda Torstenssonska palatset, nuvarande länsresidenset. Andra 1600-talsbyggnader med mittkorridor är Häringe (1657) i Södermanland och Salnecke (1640-tal) i Uppland. Då Louis de Geer vid 1640-talets mitt återvänt till Stockholm från Nederländerna, gjorde han egenhändigt upp en plan till sin malmgårdSödermalm, omfattande corps de logi med två flyglar.

Natten mellan den 13 och 14 januari 1746 ödelade en eldsvåda så gott som hela femte roten – nuvarande västra Nordstaden. Endast ett fåtal byggnader undgick skador. Dit hörde det Radheska huset. Dock befann sig byggnaden inte i särskilt gott skick. Samma år som branden inträffade sades huset vara ”lutande och årligen remnande”. År 1757 skrev stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg, yngre broder till Johan Erberhard, efter att ha besiktigat huset: ”Visserligen finnes få stenhus som äro fria från sprickor och stå likafullt i otroligt många år, men att en gång få slippa det årliga lapp- och flickandet på dessa murar samt besvär och klagomål, är bäst att nu på en gång göra pinan kort.”

Magistraten anvisade äntligen medel för renovering av fastigheten. Den stora packhussalen på nedre botten förstärktes med nya valv och två stora stöttepelare. Vidare borttogs utsmyckningar kring fönster och portar. Här nöjde man sig nu med enklare rappning. Det är en tydlig smakförskjutning, som ägt rum sedan Bengt Wilhelm Carlberg efterträtt sin bror. Intressant är att jämföra John Erberhard Carlbergs pack- och tullhusförslag från år 1726 med broderns förslag till garnisonssjukhus trettio år senare. Byggnadernas yttre form är nästan exakt densamma; två våningar, två ingångar och valmat sadeltak med två vindskupor. Men Bengt Wilhelm Carlbergs hus är mycket stramare och mera sammanhållet än Johan Eberhards. De rappade fönsteromramningarna och portalerna är synnerligen enkla. Samma skillnad möter oss om vi jämför Bengt Wilhelm Carlbergs rådhusflygel med broderns ombyggnadsförslag till rådhusfasaden.

År 1816 fick det Radheska huset i stort sett sitt nuvarande utseende (se ritning). Stadsarkitekten Jonas Hagberg byggde på huset med en våning och förändrade huset till nyantik stil. Bengt Wilhelm Carlbergs portinramningar ersattes nu av två strama rusticerade portaler huggna i grå kinnekullesandsten. Fasaden helt slätputsad. Den grå bottenvåningen skiljdes från de gula övervåningarna av en slät sandstenslist. Fönstren fick släta smala omramningar. Huset avslutades upptill av en gråmålad kraftig takkornisch.

År 1874 tillkom en ny ombyggnad. Trapphuset flyttades från det spretiga hörnpartiet till mitt i huset. Man lät även ”skära av” hörnet då det utgjorde ett hinder för trafiken och försvårade husets planlösning. Tio år senare inrättade man här hörnbutiken. Hamngatsfasaden fick härigenom en fönsteraxel mindre varför den högra porten måste flyttas för symmetrins skull. Den mest märkbara förändringen gäller själva fasaden. Huset byggdes på med en vindsvåning och bottenvåningen rusticeras. Portalerna knöts samman med de överliggande fönstren genom voluter. Dessa två fönster utmärks från de övriga genom rikare fönsterkrön.

På 1870-talet hade man tröttnat på de kala och kyliga empirefasaderna. Dessa försågs nu med prunkande dekorationer i olika stilar. Fasadrenoveringen från år 1874 kan faktiskt sägas gå tillbaka på régence-stilen och Johan Eberhard Carlbergs fasad från år 1726.

År 1921 beslöt stadsfullmäktige att huset skulle upplåtas till administrationsbyggnad för Göteborgs hamnstyrelse. Nu genomfördes flera ändringar i husets inre och mittporten mot Norra Hamngatan tas upp. Portalen blir en cementkopia av Hagbergs sandstensportaler från år 1816.

År 1929 utökade man kontorsutrymmet genom att inreda vindsvåningen. Listen som skiljde översta våningen från vindsvåningen flyttades ner och de små vindsfönstren från 1874 års ombyggnad gjordes betydligt större.

År 1960 revs Norra Hamngatan 8 och Hamnstyrelsen byggde här en ny kontorsbyggnad. I samband med detta moderniserades hörnhuset. I den ”Radheska delen” inreddes lunchrum för personalen i delvis gamla valv. Här öppnades 1990 restaurangen ”Gustava” och på vinden inrättades ett arkitektkontor. Numera huserar restaurang Bhoga i de anrika kroglokalerna på Norra Hamngatan 10.

Vid en framtida restaurering av det Radheska huset vore det önskvärt att avlägsna senare tiders utsmyckning, och ta fram Jonas Hagbergs fasad med den ursprungliga färgsättningen i gult och vitt.

Beskrivning

Huvudbyggnaden innefattade en mittkorridor av denna typ, kallad ”Een ganck” på vars högra sida stora salen var belägen. Radheska husets fönsterplacering och plandisposition visar, att meningen varit att bygga till huset i hela tomtens längd mot Norra Hamngatan. Johan Eberhard Carlberg är till en början något irriterad på husets plan då ”den spetsiga hörnvinkeln betog all den commoda indelning som man eljest kunde ha”. Men murarnas goda beskaffenhet och de fina välvda källarna under huset avgjorde frågan. Den 24 mars 1730 skrev Bengt Wilhelm Carlberg ett ”Hörsambst Memorial”, som visade, att man beslutat sig för en fullständig nybyggnad av tullstugan vid Stora Bommen och att riva även den gamla bostadsdelen.

Carlberg lät riva stallbyggnaden och byggde ut huset i tomtens fulla längd. Tillbyggnadens bottenvåning kom helt att upptas av ”Sielfwa Packhuset” ett kvadratiskt rum med tre fönster och direkt ingång från gatan. Trappan till övervåningen placerades i 1600-talsdelens spetsiga hörnvinkel. Till bottenvåningen förlades en ”Penningehwalff” och kontor för packhusinspektor, packhuskontrollör och tullskrivare. Övervåningen upptogs av en genomgående korridor, trapphus, kontor för bland andra stämpelmästaren, sjötullsinspektoren, sjötullsbokhållaren och accismästaren, en sal för sjötullsrätten, två logement för betjänter och ett smalt fönsterlöst rum för sjötullsböcker.

Den strängt symmetriska fasaden mot ”Stoora Hamnen” upptar 11 fönsteraxlar. I den näst första och näst sista placerade Carlberg de två ingångarna (se ritning). Dessa omges av rustika portaler, som är förbundna med övervåningens fönster, och tillsammans med de två vindskuporna bildar de två vertikaler i det utpräglat horisontala huset. Arvid Baeckström påpekade likheten med Carlbergs förbättringsförslag till Rådhusets fasad mot torget. När byggnaden gick ut på entreprenad uppstod en diskussion vilken tegelsort man borde använda. Valet stod mellan nederländsk sten och flensburgersten. Den nederländska stenen hade använts vid flera husbyggen, bland annat vid Tyska kyrkan, medan flensburgerstenen var helt oprövad. Denna sten var dock känd för att stå emot väder, vilket var mycket viktigt i det karga och fuktiga västkustklimatet. Den utsedde entreprenören Johan Adam Blaesing föredrog tegelstenen från Flensburg. Byggnaden rappades och avputsades i gult, medan fönster, portar, omramningar och portaler samt takkornischen målades i ljusgrå oljefärg. I november 1728 stod huset färdigt att tas i bruk för sitt nya ändamål. Den 22 juni 1731 upplästes i magistraten de förordnade besiktningsmännens berättelse över det nyuppbyggda tullhuset vid Stora Bommen, som löjtnanten och stadsingeniören Carlberg som entreprenör hade byggt. Ännu fattades dock en liten stigtrappa till vinden.

Läs hela artikeln om Radheska huset på Wikipedia.

Text: Artikeln Radheska huset på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Ankara [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Göteborg skall börja bygga SCANDINAVIUM

I maj skall Göteborg börja bygga sitt SCANDINAVIUM

Scandinavium blir namnet på det magnifika skandinaviska händelsecentrum, som Göteborg nu skall bygga invid Valhallabadet och Mässhallarna. Ett tiotal år har denna stora inomhusarena diskuterats som idrottsanläggning –  nu skall den uppföras i samarbete med näringslivet och bli centrum för storpublika evenemang inom skilda verksamhetsområden: från enklare underhållning till högklassiga kulturevenemang. Scandinavium, som kommer att bli ett begrepp inte bara i Göteborg och Skandinavien utan över hela världen, har kostnadsberäknats till 23 milj. kr. Tanken är att företaget skall bli självbärande och aktieteckningen för det bolag som skall driva verksamheten pågår redan. Omkring 500 västsvenska företag har fått information om Scandinavium.

Att storhallen inte byggts tidigare beror på att stadens ekonomi icke tillåtit ett realiserande av planerna. För en tid sedan erbjöd emellertid Skandiakoncernen staden ett bottenlån på 15 milj. kr. och utlöste därmed klartecken. Staden ställer ytterligare 5 milj. kr. till förfogande som ett ränte- och amorteringsfritt lån, och 5 milj. kr. skall utgöra aktiekapitalet.

Arbetet med Scandinavium lämnas ut för anbud under mars månad, och i maj beräknas första spadtaget ske. Anläggningen skall som sagt uppföras invid Valhallabadet och Mässhallarna inom det område, som nu upptas av parkeringsplatser och en bensinstation. Det blir en kolossal, ellipsformad betongbyggnad med insvängt tak och utan bärande pelare. Cirka 19.000 personer skall få plats i arenan – flyttar man några bänkrader får man utrymme för en hel fotbollsplan!

Det är också meningen att Scandinavium skall bli centrum för de mest skilda aktiviteter – från den enklaste underhållning till de mest högklassiga kulturevenemangen. Där skall bl.a. kunna arrangeras isshower av gigant format, fotbollsmatcher, ishockey, popgalor och konserter, cirkusföreställningar, opera och variteté.

Det är också meningen att kongresser för upp till 10.000 deltagare samt utställningar skall kunna arrangeras i Scandinavium.

10-års-jubilerande dansorkester planerar LP-inspelning

Glädjande nog börja alltfler ungdomar fråga efter Göteborg Denna Vecka. Kanske är det bioannonserna och Danstabellen som intresserar mest. Faktum är emellertid att den finns i allt flera handskfack i ungdomsbilar, i fickor och handväskor, för att behändigt tas fram och rådfrågas när gänget eller flickan diskuterar ”vad skall vi göra i kväll”.

För att glädja denna del av vår läsekrets presenterar vi i dag ett göteborgsband, som talat en del om sig på sista tiden. Under tio års tid har de målmedvetet utan alltför stora jippon, men på rejäl modern dansmusik Kent Hallbergs Orkester jobbat sig uppåt. De äro väl kända från flera göteborgsrestauranter.

Deras senaste platta Why must young love be so hard, finns ute på Europamarknaden. Nu kommer ännu en EP med Country Western-låtar. En ”DANS-LP” är på gång.

Film


Källa: Göteborg denna vecka: med Göteborgskarta, Göteborg denna vecka, Göteborg, 1931-1977. Tidningen finns i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv.


Veckans artikel: Villa Dalfrid

Villa Dalfrid.

Villa Dalfrid är ett bostadshus beläget på fastigheten Skintebo 432:1 i sydvästra Göteborg. Villan är privatägd och har adressen Kofferdalsvägen 37 i stadsdelen Askim,Västra Göteborg. Den 24 september 1979 blev villan byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.

Historik

Villa Dalfrid uppfördes 1904–07 för konsulnHarald Grebst och hans familj. Arkitekt var Gustav Elliot, arkitekten på modet bland tidens rika göteborgare. Det var Säröbanan, byggd 1903, som gav välbärgade göteborgare möjlighet, att bygga havsnära sommarvillor på pendelavstånd från stadskärnan. Både exteriört och interiört är villan utformad i typisk svensk jugendstil. Villan utgör ett för göteborgsområdet sällsynt exempel på en väl utarbetad högborgerlig hemmiljö från sekelskiftet 1800/1900. Interiören är synnerligen väl bibehållen med såväl möbler som textilier från byggnadstiden.

Beskrivning

Villan är av trä i två våningar med oinredd vind. Planen är oregelbunden med utskjutande partier som balkong, burspråk och entréparti. Byggnadens planlösning och inre disposition är avläsbar i exteriören genom den livfulla planen och fönstrens varierande utformning. Takfallen har varierande former och är mot trädgården försedda med låga mjukt avrundade takkupor. Den avrundade formen återkommer i flera fönster och det starkt framdragna taket över huvudentrén.

Fasaden är klädd med omväxlande liggande och stående gulmålad panel. Fönstrens överlufter är smårutsindelade liksom balkongdörr och trapphusfönster. Byggnadens bjälklag markeras med vita horisontella lister. Vindskivor och trädetaljer är vitmålade. Fönsteromfattningarna har tydlig jugenddekor och taktassarna är figursågade. Gavelröstena markeras av träsniderier. Sockeln är av fogade granitblock. Entrépartiet markeras med ett välvt och utskjutande takparti, som bärs upp av fyra stolpar med jugendstiliserade dekorationer både upp- och nedtill. Takets undersida har ett kassettak med turkosfärgade rutor.

Utvändigt är det spår av schweizerstil och tidiga drag av nationalromantik, som slog igenom stort några år senare. Det är dock inte fasaden utan interiören, som är det märkvärdiga med villan. Inredare var Alf Wallander, pionjär inom den svenska jugendstilen kring år 1900. Wallander specialritade allt i huset, från möbler och ljuskronor i taket till kopparbeslag och väggmålningar. Det mesta av hans i dag k-märkta inredningsverk har fått vara orörd sedan 1907 – exempelvis de mönsterlagda ekgolven, väggpanelerna och takarbetena. Det gäller också barnkammarens lekfulla bård med signaturen ”artisten Alf Wallander”.

Villa Dalfrid har en stor trädgård på omkring 37  000 kvadratmeter. I norr ansluter den till ett större parkområde. Vägen fram till villan kantas av lindar och kastanjer. Villan vänder sig med entrén mot den stora gräsmattan. I trädgårdens södra del finns resterna av den tidigare trädgårdsmästarbostaden. På höjdpartiet norr om villan har ett vindkraftverk uppförts. Inom den ursprungliga tomtens södra del har sex nya villor byggts. Samtliga villor har liksom Villa Dalfrid gulmålade fasader.

Läs hela artikeln om Villa Dalfrid på Wikipedia.

Text: Artikeln Villa Dalfrid på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Lena Emanuelsson, Länsstyrelsen Västra Götaland [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Slottsskogen 1891

Idag skall vi göra ett besök i Slottsskogen med 1891 års ögon och skildringen i Illustrerad vägvisare för Göteborg.

”Man far bäst dit med spårvägen från
Brunsparken. Af en gammal skogsmark har man här
gjort en utmärkt vacker park med gångstigar, körvägar,
små sjöar, der svanor simma, och vackra vattenkonster.
Ett besök å » utsiktspunkten» rekommenderas högligen.

Här är folklif om söndagarne. Visserligen icke
utlänningarnes stormande munterhet, icke en gång
Stockholmarens glädtiga älskvärdhet, men i Slottskogen är dock
Göteborgaren mindre göteborgsk än vanligt. Eleganta
ekipager rulla genom de vackra, af stora lummiga träd
omgifna vägarne, i de små konstgjorda sjöarne seglar
svanen majestätiskt, på gångarne vältar sig fram en
larmande massa folk, musiken spelar (detta gäller dock
söndagarne). Men här möter man en äkta »göteborgsk»
ide: i denna härliga, park och på detta förlustelseställe
råder nästan godtemplarism; visserligen serveras i den
goda restaurationen smörgåsar, sexor, öl o. s. v., men
främlingen, som besöker stället, kan hvarken få sig ett
glas punsch eller äta sin middag i denna härliga natur.
Det är dock för småstadsaktigt.

Ar 1874 i Dec. beviljade »stadens tyranner» ett
anslag af 38,000 kr. till Slottskogen af bränvinsmedlen.
Under tre följande åren 8,000 om året. Sedan 9,000
om året. År 1878 fick Slottskogen 80,000 kr. ur
Renströmska fonden och 1885 ytterligare 25,000.

Slottskogen förtjenar ett besök. Den är redan en
af de vackraste parker i vårt land. En framtidstanke
kan ligga deruti, att parken blefve förvandlad till en stor
zoologisk trädgård, hvartill början redan är gjord genom
donationer till en hjortpark. En sådan fattas vårt land,
och i Göteborg, som har så många mseacenater och
dessutom så stora donationer, borde anläggandet af en
zoologisk trädgård kunna gå för sig.” (Ur: Bellander, s. 24-25)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Slottskogsdammen.; Ludvig Messmann 1890.

Referens

Bellander, Gustaf, Illustrerad vägvisare för Göteborg. [Elektronisk resurs], Göteborg, 1891, http://runeberg.org/illuvagvis/

Veckans artikel: Göteborgs botaniska trädgård

kontorsbyggnaden_i_gc3b6teborgs_botaniska_trc3a4dgc3a5rd

Kontorsbyggnaden i Botaniska uppförd år 1926 efter ritningar av Arvid Bjerke.

Göteborgs botaniska trädgård eller Botaniska ligger i stadsdelen Änggården i Göteborg – på den tidigare egendomen Stora Änggården. Botaniska invigdes den 8 juli 1923 i samband med Jubileumsutställningen i Göteborg, men trädgården ansågs färdig först 1948. Botaniska har som symbol en vitsippa. Trädgården har två stjärnor i Michelinguidens turistguide.

Botaniska hade ursprungligen en area av 37 hektar, men omfattar idag 175 hektar. Däri ingår även delar av Änggårdsbergens naturreservat, där botaniska bland annat har sitt arboretum, det vill säga sin träd- och busksamling. Den egentliga trädgården är 40 hektar stor, varav ungefär halva ytan upptas av sammanhängande planteringar. Trädgårdens naturpark och ytterområde är sedan 1975 fridlysta. År 1998 överfördes ansvaret för trädgården från Göteborgs kommun till Västra Götalandsregionen.

I Göteborgs botaniska trädgård odlas cirka 16 000 olika arter. Ungefär 4 000 av dem odlas i trädgårdens växthus, som bland annat rymmer Sveriges största orkidésamling med 1 500 arter och Påsköträdet (Sophora toromiro), som är utrotat i naturen men har räddats kvar i kultur bland annat tack vare Botaniska trädgården i Göteborg.

Historik

Trädgårdar på Stora och Lilla Änggården före botaniska trädgården

Botaniska trädgården är anlagd på ägorna för Änggården vilken är känd sedan 1600-talet. Gården styckades under slutet av 1700-talet upp i Stora och Lilla Ängården. År 1807 köpte grosshandlaren Gabriel Gréen Stora Änggården. Manbyggnaden på Stora Änggården ersattes med nuvarande prefektbostaden och stod färdig 1812. Sonen Arvid Gren köpte 1840 även Lilla Änggården och 1847 efter moderns död övertog han även Stora Änggården.

Arvid Gren strävade därefter att åter göra gården till en sammanhängande enhet. Han var mycket intresserad av trädgård och anställde 1840 som trädgårdsmästare Anders Jonsson och de planterade på ägorna tusentals träd av olika slag. Tanken var att anlägga en engelsk park på de kala bergen runt gården. De flesta träden planterades under 1860- och 1870-talen, exempelvis sattes 1866 1 857 plantor, 1867 1 000 plantor, 1868 1 844 plantor och 1869 1 605 plantor. Gren ville variera trädslagen för att öka färgskiftningen i lövverken över årstiderna. Huvuddelen av planteringarna skedde på Lilla Änggården vars utmarker nu tillhör Botaniska.

Förberedande diskussioner om anläggande av botaniska trädgården

Området, som skulle komma att utgöra stadsdelen Änggården, köptes in av Göteborgs stad 1892 och införlivades med staden i två etapper: 1904 och 1918. För området längs ”landsvägen” (Frölundagatan, nuvarande Dag Hammarskjöldsleden) söderut upprättades en första stadsplan 1907–1908. Hela området reserverades då för bostadsbebyggelse, men reviderades 1915 för att också lämna plats åt Botaniska trädgården.

Göteborgs skolförening hade i februari 1912 vänt sig till styrelsen för Slottsskogsparken med ett förslag att anlägga en skolträdgård på Slottsskogens marker och begärt medel ur Charles Felix Lindbergs Donationsfond. Detta då de känt ett behov av ett botaniskt undervisningsfält. Den 12 september samma år lade Sigurd Hansson en motion i Göteborgs stadsfullmäktige om anläggande av en botanisk trädgård i Göteborg. Den Lindbergska kommittén förklarade sig övertygad om att minnet av C.F. Lindberg knappast kunde hugfästas på ett värdigare sätt. I ett betänkande den 10 december 1912 framhöll den att ett tidigare förslag om ett botaniskt förevisningsfält för skolorna borde ses som ett led i en större botanisk trädgård varför kommittén vidtagit förberedande åtgärder för en utredning här om. Den 9 januari 1913 beslutade stadsfullmäktige att den planerade utredningen skulle igångsättas.

Charles Felix Lindbergs Donationsfond uppdrog den 4 april 1914 åt en beredning att lämna förslag om att anlägga en botanisk trädgård. Som ordförande i beredningen valdes Hjalmar Wijk och professor Rutger Sernander från Uppsala fick uppgiften som sakkunnig expert att välja en lämplig plats. Övriga i beredningen var: förste stadsingenjören Albert Lilienberg, professor Leonard Jägerskiöld och intendenten vid konstmuseet, professor Axel Romdahl. Sekreterare var Henning Beyer.

Sernander hade beaktat både Trädgårdsföreningen och Slottsskogen men valde att anlägga på ett nytt område och valde då mellan Lilla Torp och Änggården. På grund av naturparken, närheten till Göteborgs högskola, och områdets läge valdes Änggården.Området stakades ut sommaren 1914 i samråd med beredningen.

Tillkomst och anläggning

Trädgården skulle enligt förslaget innefatta ”ett försöksfält, ett biologiskt demonstrationsfält och en naturpark”. Men stadsfullmäktige upphävde den 10 juni 1915 sitt tidigare beslut om anslag till ett botaniskt förevisningsfält och avsatte till en botanisk trädgård det av stadskontoret föreslagna området på Änggården. Vid samma tillfälle beslöts dessutom att uppdraga åt byggnadsnämnden att framlägga förslag till ändring av stadsplan och byggnadsbestämmelser för Änggården (stadsfullmäktiges handlingar 1915, nr 183).

Arbetena påbörjades 1916, naturparken öppnades för allmänheten den 2 maj 1919 och kulturområdena den 8 juli 1923 i samband med Jubileumsutställningen i Göteborg. Namnet föreslogs 1912 och beslöts 1915. Reglemente för förvaltningen av trädgården, antogs av stadsfullmäktige den 14 november 1918, instruktion för prefekten den 23 april 1919 och för trädgårdsdirektören den 17 september 1920.

Trädgården anlades under ledning av Carl Skottsberg, som redan på hösten 1915 engagerades för arbetet. Han blev även den förste föreståndaren och som prefekt den 1 juli 1919 till 1948. Anläggningen bekostades i huvudsak genom ett anslag ur Charles Felix Lindbergs donationsfond med cirka 677 000 kronor (1915: 52 000 kronor, 1918: 189 000 kronor, 1921: 130 000 kronor, 1924: 59 000 kronor, 1927: 81 000 kronor, 1930: 62 000 kronor, 1933: 111 000 kronor och 1936: 27 000 kronor), såsom ett speciellt minne över donatorn. Lindberg anger i sitt testamente bland ändamål för donationen uttryckligen ”botaniska och zoologiska trädgårdar med alla de anläggningar och anstalter, vilka med sådana trädgårdar kunna stå i samband”. Tomtmarken samt vissa äldre byggnader har upplåtits av Göteborgs stad. Betydande områden har därefter tillkommit genom donationer av enskilda personer.

Själva trädgården utgörs av landeriet Stora Änggårdens öppna jord och den avröjda mark, där dess ekonomibyggnader var belägna. Detta område utgjorde 1948, tillsamman med den på annat ställe liggande klippträdgården, en storlek av cirka 11 hektar, vilket ansågs för sitt ändamål i knappaste laget. Genom en ås, som fortsätter det så kallade Håberget och går i nord-sydlig riktning, delas trädgården upp i en yttre och en inre del. Längs åsens krön står en vindskärm av träd, som avslutas med dekorativa, stormformade bergekar.

Trädgårdens ursprungliga uppgift, beskrivs i en av staden utgiven kommunalkalender 1938: ”Trädgårdens uppgift är att verka för väckande och underhållande inom samhället av intresset för växtvärlden samt för botanisk forskning och hortikultur. För detta ändamål skalla trädgården vara en anstalt, där vetenskaplig verksamhet bedrives, samt låta sig angeläget vara att i största möjliga utsträckning göra resultaten av den botaniska forskningen och den vid trädgården bedrivna verksamheten tillgängliga för allmänheten och den studerande ungdomen, särskilt vid stadens läroanstalter.

Parken Lilla Änggården donerades 1963 till Botaniska.

Utveckling av trädgårdens anläggningar och profil

Trädgårdsmästaren och sedermera hortikulturella intendenten Henrik Zetterlund har haft ett stort inflytande över utvecklingen av trädgården och dess anläggningar från mitten av 1970-talet och framåt.

Han har även varit ansvarig och drivande för såväl utformning av de s.k. Bergshusen i växthuskomplexet som de innehållsrika odlingarna där. Han ledde uppbyggnaden av Lökträdgården liksom dess renovering och nyutformning 2006, tillägnad minnet av förre prefekten Per Wendelbo som grundlade det stora intresset för lökväxter i trädgården.

Rigmor Celander var trädgårdschef under perioden 2001-2013. Hennes specialitet var kulturväxter och utformning av planteringar med sådana. Anläggningar som Perennträdgården, Örtagården och ”Gramina et flores” bär hennes design. Celander utformade trädgårdens sommarblomsprogram från mitten av 1980-talet till sin pension 2013. Under 1990-talet introducerade hon tillsammans med dåvarande kollegan Mona Holmberg ett nytt sätt att komponera med sommarblommor. Celander var också drivande i att trädgårdens entréområde byggdes om för att motsvara 2000-talets krav och besökarantal. Landskapsarkitekten Ulf Nordfjell fick uppdraget och gav entréområdet en ny gestaltning, som invigdes 2007.

Uppförande av byggnader i trädgården

Institutionsbyggnaden uppfördes genom donationer av enskilda personer. Herbarieflygeln bekostades av Charles Felix Lindbergs donationsfond samt av statsmedel och stod klar 1936.

En ny entré för trädgården påbörjades 1961. Av den axel av entrén som skulle utgöra förlängningen av själva entrén, hade tidigare endast den 30 meter långa Spegeldammen förverkligats, prydd med Carl Milles ”Najad” samt uppe på åsen ett fundament som därefter stått tomt. Den mellanliggande delen som bland annat består av gråberg i dagen, hade täckts av ett tunt jordlager som endast dög för odling av Sedum-arter och andra enklare växter. Sprängningar för 5 000 kronor av bergspartiet gjorde att större jordlager kunde fyllas på. Därefter planterades rhododendron, azaleor, ljungväxter och spirea på ömse sidor om den trappa av björkslanor som konstruerades. På fundamentet placerades en Linnéstaty som fanns på annat håll i parken. Nedanför planterades pyramidekar, japanska körsbärsträd, blågranar samt två stora band av pyramidenar.

Den botaniska institutionen uppfördes 1926 i trädgården och blev i början av 1930-talet knuten till Göteborgs högskola och senare Göteborgs universitet, med undervisning i botanik. Med smärre avbrott har denna undervisning pågått sedan dess, och institutionens botanister har bedrivit forskning inom dendrologi, taxonomi, allmän växtgeografi och tillämpad botanik. Göteborgs botaniska trädgård har sedan 1924 utgivit en egen publikationsserie, Acta Horti Gotoburgensis, för publicering av i första hand medarbetarnas vetenskapliga resultat. Institutionsbyggnaden inrymde 1961 ett herbarium omfattande cirka 1 miljon ark.

Göteborgs stad överlät 1962 ett område inom botaniska trädgården för uppförandet av byggnader för den Botaniska institutionen vid Göteborgs universitet. Samma år överlät staden till staten det i trädgårdens institutionsbyggnad inrymda biblioteket och herbariet.

Läs hela artikeln om Göteborgs botaniska trädgård på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs botaniska trädgård på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel:Gamla Varmbadhuset rivs

”Vid Lilla och Stora Badhusgatorna, på tomten Skeppsbron n:o 1, skall af byggmästaren F. O. Peterson uppföras en större kontorsbyggnad. Rifning af de där stående gamla byggnaderna har redan utförts, och pålningsarbetet bedrifves med all kraft.

Den bit af Gamla Göteborg, som nu fått maka sig åt sidan för det Nya Göteborg, är ännu i kär åminnelse hos alla de göte­borgare som lefde på 30-, 40- och 50- talen: Gamla Varmbadhuset.

 

Huru många af det yngre släktet har ens reda på att ett dylikt badhus existerat? Badhuset anlades af Alexander Keiller d. ä., grundläggaren af Göteborgs Mek. Verkstad, Rosenlundsfabriken, Tegelslageri, Jonseredsfabrikerna m. m.

Denne företagsamme och framsynte man, en föregångsman i ordets bästa bemärkelse, var det som anlade Badhuset, hvilket, lik­som allt som denne märklige man gjorde, var tilltaget i stor skala. Keillers tanke var att af Göteborg göra ett Ems, ett Marstrand, och han gjorde allt hvad på honom ankom för att förverkliga den vackra och patrio­tiska tanken.

Skeppsbron n:o 1 är en de senare årtion­denas skapelse. På 30-talet lågo här statens förrådsmagasin. Tomten bakom inköp­tes af hr Keiller och därpå uppfördes badhusbyggnaderna, som efter den tidens mått voro storartadt anlagda. Rundt om badhu­set anlades en mycket vacker trädgård, hvarest de badande kunde taga sin motion efter badet. Trädgården gränsade intill landshöfdingens trädgård, som genom Badhusgatan, den tiden en trång, brant gränd, var skild från residenset.

Badhuset var bygdt cirkelformigt och erhöll däraf namnet Rotundan. I husets midt låg det gemensamma väntrummet, ett stort, ljust och elegant möbleradt rum. Ljuset föll in genom en kupol i taket. Sjelfva taket var af koppar, måladt blått med gyllene stjärnor.

Från väntrummet ledde dörrar till de 12 badrummen, som lågo i cirkel rundt det­samma.

Badrummen voro stora, rymliga och ljusa , och bestodo af ett inre afklädningsrum och ett yttre, hvarest det stora badkaret af marmor fått sin plats. Vattnet leddes dit i ledningar af koppar, hvilka alltid höllos blankpolerade och glänsande. Äfven ryska ångbad serverades.

Men för att Göteborg skulle kunna blifva en hafsbadort fordrades naturligtvis saltvat­tenbad — och det kunde man väl få lika litet då som nu i Göteborg? Sådana små bekymmer generade ej en man sådan som Alexander Keiller d. ä. Om ej saltvattnet ville komma till Göteborg frivilligt, så . . .

Och så begaf det sig att Keiller lät hemta in det salta vattnet i två öfvertäckta prå­mar. I hörnet af tomten midt emot inkörs­porten till Göteborgs Mekaniska Verkstad var en liten byggnad af sten uppförd, hvar­est en cistern var insatt, rymmande en half pråmlast. Och till denna cistern pumpa­de två män dag ut och dag in, år ut och år in upp det dyrbara hafsvattnet. Och från badhuset gingo göteborgarne sedan och drucko ett glas i Brunnsparken — för att göra illusionen fullständig.

Så började badhuset ej betala sig, och i slutet på 1850-talet nedlades verksamheten helt och hållet. Och Rotundan, om hvilken biskop Wingård yttrat: »Den kunde ha passat det forna Bajæ!» förvandlades till — magasin.

Det är en del af gamla Rotundan som nu fått ge vika. I dess ställe kommer en trevåningsbyggnad af sten att uppföras, hvars första våning skall inrymma mönsterlokaler

för Ångköket (åt Verkstadsgatan) och lagerlokaler (åt Badhusgatan); andra och tredje våningarna skola inrymma kontorslokaler (åt Verkstadsgatan) och bostadslägenheter (åt Badhusgatan).

Det kommer nog ej att dröja länge, innan äfven den nu qvarstående delen af Rotun­dan kommer att undanrödjas. Ty menin­gen lär vara att därstädes uppföra ett affärs- palats enligt nutidens föreställningar om ett sådant.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 januari 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Varmbadhuset syns längst till höger i bild.