Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Veckans artikel: Sjömannasällskapets hus

sjc3b6mansgatan_7_och_5

Sjömannasällskapets hus, är två hus belägna vid Sjömansgatan 5 och 7 i stadsdelen Olivedal i Göteborg. Bostadshuset vid Sjömansgatan 5 är från 1901 och Sjömansgatan 7 från 1903. Fastigheten Olivedal 32:7 hade tidigare benämningen kvarteret Lustgården 7. De två byggnaderna är ritade av arkitekten Rudolf Steen (1872–1926). Sjömansgatan fick sitt namn 1901 då Sjömannasällskapets hus byggdes där. Tidigare fanns det en gata i Haga med det namnet under åren 1798–1852.

Sjömannasällskapets hus är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 19 mars 1984. Den övre byggnaden, ”Emilie Landgrens gåva”, är hus nummer 1 och ligger ute vid Sjömansgatan 7. Den nedre, ”Emil Ekmans minne” – är hus nummer 2 och beläget vid Sjömansgatan 5. Huset är indraget från gatan och framför det finns en terrass med förträdgård.

Sjömannasällskapets verksamhet

År 1831 bildades Sjömannasällskapet i Göteborg. Sedan dess har Sällskapet och dess medlemmar oförtrutet arbetat för att, som det står i de ursprungliga stadgarna, ”… upprätthålla sjömansyrkets sanna värde; att befordra upplysningens framsteg uti allt vad sjömansyrket angår; att bidraga till vanlottade sjömäns och deras familjers utkomst”.

Bakgrunden till att Sällskapet bildades var, att den svenska handelsflottan under första hälften av 1800-talet drabbades av en kraftig nedgång samtidigt som sjöfarten gick mycket bra i länder som Norge och dåvarande Preussen. Den svenska sjömanskåren minskade och antalet fartyg med utländska flaggor blev allt vanligare i Göteborgs hamn. Därför diskuterades det bland fackfolk om olika motåtgärder.

Sällskapets uppgift är att verka för sjöfartens och dess utövares bästa. Tidigt väcktes tanken, att man skulle ordna bostäder för ålderstigna sjömän och för sjömansänkor. Majorna, Stigberget, Masthugget och västra delen av Olivedal var av tradition det område i staden där sjöfolk bodde. Sällskapets första sjömanshem öppnades 1873 i Masthugget.

Vid sekelskiftet 1899–1900 fick sällskapet flera donationer, som gjorde det möjligt att bygga ett nytt sjömanshem. År 1899 valdes en tomt på bergslänten ovanför det tätbebyggda Stigberget. Tomten hade då beteckningen Majornas 6:te Rote nummer 40, vilken senare ändrades till 32 kvarteret Lustgården i stadsdelen Olivedal. Kvarteret låg ganska fritt när det började bebyggas – endast i västra del vid Paradisgatan fanns ett par landshövdingehus och ett envånings trähus.

Byggnadsbeskrivning

Byggnaderna ligger på en sluttning. Den övre byggnaden, ”Emilie Landgrens gåva”, hus nr 1/ Sjömansgatan 7, ligger ute vid gatan. Den nedre, ”Emil Ekmans minne” – hus nr 2/ Sjömansgatan 5 – är indragen och framför finns en terrass med förträdgård. Terrassen är uppbyggd med naturstensmur mot gatan. På muren står sex stenpollare förbundna med järnkedjor. Mot gatan avskärmas gården med ett smidesjärnstaket med grind. Gårdsplanen närmast husen är asfalterad och mellan de båda husen finns det en vattenränna av gatsten.

Byggnadernas historik

Sjömannasällskapets anläggning omfattade när den var helt utbyggd i stort sett hela kvarteret Lustgården och bestod då av sju hus. Sjömannasällskapets tomt bebyggdes i etapper. Byggnaderna uppfördes av firman F O Peterson & Söner och ritades av arkitekter med nära anknytning till firman. I dag är endast Sjömansgatan 5 och 7 kvar av de ursprungliga husen. Kvarterets övriga bebyggelse utgörs numera av bostadshus uppförda 1979–80.

År 1900 uppfördes Sjömansgatan 3, ”Erik Wijks Gåva”. Det var två sammanbyggda trähus med samma utseende som Sjömansgatan 5 och 7. Ungefär samtidigt påbörjades ett stenhus vid Fjällgatan 26, ”Befälsbyggnaden”. Det rymde förutom bostäder också en samlingssal och hade butiker i bottenvåningen. Dessa två byggnader var ritade av arkitekten Rudolf Steen. År 1901 beviljades byggnadslov för Sjömansgatan 5, ”Emil Ekmans minne” och 1903 för Sjömansgatan 7, ”Emilie Landgrens gåva”. Båda byggnaderna var avsedda för ”manskapsklassen”. Arkitekt för dessa var också Rudolf Steen. År 1908 tillkom ett mindre trähus på gården, ”Hedvig och Adolf Florells minne”. Här fanns bland annat ett läsrum.

Slutligen uppfördes 1937 i kvarterets södra del ”Douglas Kennedys minne”. Det ritades av Sven Steen och var ett stenhus i funktionalistisk anda med en stor terrass.

Läs hela artikeln om Sjömannasällskapets hus på Wikipedia.

Text: Artikeln Sjömannasällskapets hus på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Det nya Liseberg öppnade 26 april 1969

En omdisponerad fritidsanläggning

Trivsel och trängsel, blommor och intim belysning, gränder och takförsedda paviljonger, vackra färger och linjer i en konstnärlig enhet är den miljö som möter besökaren på det nya Liseberg i Göteborg vid säsongsstarten den 26 april. E6:ans provisoriska sträckning Getebergsled nödvändiggjorde en omdisponering av södra området och för två år sedan började bland andra teamet på bilden, danska arkitekten Lous Weissdorf, danska chefsarkitekten vid Tivoli i Köpenhamn Simon Henningsen, arkitekt SAR Bengt Lidström från Göteborg och danska konstnären Spjaet Christensen att arbeta på mångmiljonprojektet.

Romantik och intimitet parat med spänning och avkoppling

Lagom till sommarsäsongen står den första och största etappen klar att hälsa besökarna välkomna till ”romantik och intimitet parat med spänning och avkoppling”, som direktör Olof Calderon uttrycker arbetsgruppens målsättning. Inredningsarkitekter och trädgårdsarkitekter fullbordar bilden av det nya Liseberg på söder, som svarar för halva årsomsättningen.

En rad trivselskapande nyheter

Ingenting har försvunnit ur bilden, alla varuspel och jackpots, prestationsspel och korvbarer har fått vara kvar och dessutom har man fått plats för en rad trivselskapande nyheter som t.ex. en souvenirbutik med juryvalda varor, en samköpsbutik för choklad, läsk och cigarretter, en pub, en mysig hörna för silhuettklipparen och en vattenpistolbana.

Ett Las Vegas i miniatyr

I ”Spelfågeln”, trevåningshuset i bakgrunden som är så genialt konstruerat att man skall kunna promenera direkt in i samtliga våningar från inbjudande promenadstråk, ryms ett Las Vegas i miniatyr med ett hundratal toppmoderna jackpots, några restauranger, en våning för traditionella kul- och bollspel, bl.a. bowling och en pergola med olika slags skicklighetsspel. Flanören får en charmant utsikt genom den glasade promenaden över bl.a. Stjärnscenen och överallt kan ögat vila på mängder av blommor, Lisebergs adelsmärke sedan många år.

Smala mysiga gränder

Paviljongstaden i förgrunden framför Spelfågeln bjuder förutom de traditionella spelen även smala, mysiga gränder med intim belysning mellan paviljongerna, som en trivsam miljö för kontaktskapande umgänge. Loppcirkus blir det inte, men väl en träffpunkt för alla åldrar med det legitima syftet att bjuda omväxling och nöjen till hyggliga priser.

Den självklara enkelheten och geniala konstruktionen är dock inte något hastverk och inte heller någon sommarfågel. Bygger man för 8 miljoner kronor räknar man mer än ett år framåt i tiden.

Nya söder är första etappen

Nya söder är första etappen i en 10-årsplan, som fullt utbyggd kommer att göra Liseberg till en av Europas märkligaste och modernaste nöjesparker.

Dagboken

Museer


Källa: Göteborg denna vecka: med Göteborgskarta, Göteborg denna vecka, Göteborg, 1931-1977. Tidningen finns i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv.

Veckans artikel: Drottning Kristinas Jaktslott

Drottning Kristinas Jaktslott är ett korsvirkeshus i kvarteret 61, Käppslängaren, på berget Otterhällan i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Gatuadressen är Otterhällegatan 16. Tidigare adress var hörnet av Södra Liden 26 och Övre Kyrkogatan 1. Huset ägs och förvaltas av Kulturminnesföreningen Otterhällan.

Uppkomsten till benämningen Drottning Kristinas Jaktslott är inte klarlagd, men ett antagande är, att namnet kommer från den tid i slutet av 1700-talet, då det fanns en krog i nedervåningen av huset och knektar från den närbelägna bastionen, ”Christina Regina”, frekventerade krogen. Det finns åtminstone ett tjugotal hus i Sverige som delar namnet ”Drottning Kristina jaktslott,” utan att drottningen varken ägt eller bebott något av dem.

Först med att i tryck lansera namnet Drottning Kristinas Jaktslott var troligen Göteborgs Morgonpost, som den 8 april 1931 skriver att ”… Jaktslottet på Otterhällan snart kommer att skatta åt förgängelsen. Den lilla gula byggnaden, som av en dubiös tradition kallas Drottning Kristinas Jaktslott skall i modellens form räddas åt eftervärlden”.

Jaktslottet har även gått under namnet Otterhällans pärla och är kanske det hus i Göteborg som mest fångat allmänhetens intresse, så är till exempel dess dossier i Göteborgs Stadsmuseums arkiv större än Kronhusets.

Historik

En tidig – men felaktig – version uppger, att översten Börje Nilsson Drakenberg skulle ha byggt huset redan 1670 på en av de fyra tomter, som kronan hade överlåtit till honom. Drakenbergs far var Göteborgs förste stadspresident 1624–36 och hade synnerligen goda relationer med Gustav II Adolf. Modern Brita Thoresdotters morfar hade varit borgmästare i Älvsborgs stad.

Senare forskning av Olga Dahl har tydligt visat, att Drakenbergs fyra tomter i 2:a roten inte låg här, utan i nordvästra hörnet av KungsgatanMagasinsgatan. Stadens magistrat ålade honom 1670 att bebygga dem, men istället valde han på hösten 1671 att sälja alla fyra tomterna. Han ägde redan ett stenhus, som han ärvt efter sin far, presidenten Nils Börgesson, på en stor tomt väster om Lilla Fisktorget – nuvarande Lilla Torget – vid Södra Hamngatan (Inom Vallgraven 53:14) där numera Wijkska huset är beläget. Därför behövde Drakenberg inte fler hus i Göteborg.

Den ursprungliga tomten var Nr 105 i Andra roten – utanför kvartersindelningen, ”på andra sidan Övre Kyrkogatan” Den låg i Södra Liden 26 (även Åkareliden) och bebyggdes av åkaren Lars Bryngelsson, som flyttade dit 1731.

Det nuvarande huset uppfördes år 1806 av Andr. Olsson, efter det att Bryngelssons hus förstörts i storbranden 1804.

I början av 1960-talet presenterades en ny stadsplan där ”Jaktslottet” inte passade in, utan ett större nybygge planerades i dess ställe. Dåvarande ägaren Ulf Grapengiesser hemställde i en skrivelse till byggnadsnämnden att huset skulle bevaras för framtiden: ”Huset torde vara ett av stadens äldsta och är välkänt för alla göteborgare som är intresserade av sin stad. Ehuru byggnaden under tidernas lopp undergått förändringar, har den behållit en ålderdomlig och egenartad prägel. Huset är utan like i Göteborg. Det är också föremål för stort intresse från allmänhetens sida.” Han avslutar med: ”Huset är solitt byggt och kan i nya århundraden stå som ett alltmera värdefullt minne av en gången tid och dess förhållanden, ett pittoreskt inslag i den moderna storstaden Göteborg. Husets kulturella värde kan i vår tid förbises av många men kommer sannolikt att ligga i öppen dag för kommande tiders göteborgare.

En alternativ stadsplan presenterades, men avslogs i oktober 1969. År 1970 gav Grapengiesser upp och sålde huset till Byggnadsfirman Anders Diös AB i Uppsala.

Det blev många turer med olika kulturinstanser, politiska läger, Göteborgs Hembygdsförbund, Göteborgs Historiska Museum, AMS, landshövdingen Erik Huss med flera, där Göteborgs museer i ett tjänsteutlåtande skrev att ”jaktslottet” är; ”… ett av stadens äldsta hus och torde kunna betecknas som oersättligt både som historiskt minne och som ett pittoreskt inslag i storstadens centrum. Starka skäl talar för att huset bevaras intakt”. Anders Diös visade sig ha ett stort personligt intresse för gamla hus och han skänkte därför ”Jaktslottet” till ”Kulturminnesföreningen Otterhällan”. Hans byggnadsfirma medverkade till att huset kunde flyttas cirka 75 meter till en tomt i hörnet av Otterhällegatan och Västra Liden, dess nuvarande plats.

Läs hela artikeln om Drottning Kristinas Jaktslott på Wikipedia.

Text: Artikeln Drottning Kristinas Jaktslott på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

jaktslottet_-_sett_frc3a5n_vc3a4stra_liden

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Det Göteborg som går: Gamla Varmbadhuset rivs

”Vid Lilla och Stora Badhusgatorna, på tomten Skeppsbron n:o 1, skall af byggmästaren F. O. Peterson uppföras en större kontorsbyggnad. Rifning af de där stående gamla byggnaderna har redan utförts, och pålningsarbetet bedrifves med all kraft.

Den bit af Gamla Göteborg, som nu fått maka sig åt sidan för det Nya Göteborg, är ännu i kär åminnelse hos alla de göte­borgare som lefde på 30-, 40- och 50- talen: Gamla Varmbadhuset.

Huru många af det yngre släktet har ens reda på att ett dylikt badhus existerat? Badhuset anlades af Alexander Keiller d. ä., grundläggaren af Göteborgs Mek. Verkstad, Rosenlundsfabriken, Tegelslageri, Jonseredsfabrikerna m. m.

Denne företagsamme och framsynte man, en föregångsman i ordets bästa bemärkelse, var det som anlade Badhuset, hvilket, lik­som allt som denne märklige man gjorde, var tilltaget i stor skala. Keillers tanke var att af Göteborg göra ett Ems, ett Marstrand, och han gjorde allt hvad på honom ankom för att förverkliga den vackra och patrio­tiska tanken.

Skeppsbron n:o 1 är en de senare årtion­denas skapelse. På 30-talet lågo här statens förrådsmagasin. Tomten bakom inköp­tes af hr Keiller och därpå uppfördes badhusbyggnaderna, som efter den tidens mått voro storartadt anlagda. Rundt om badhu­set anlades en mycket vacker trädgård, hvarest de badande kunde taga sin motion efter badet. Trädgården gränsade intill landshöfdingens trädgård, som genom Badhusgatan, den tiden en trång, brant gränd, var skild från residenset.

Badhuset var bygdt cirkelformigt och erhöll däraf namnet Rotundan. I husets midt låg det gemensamma väntrummet, ett stort, ljust och elegant möbleradt rum. Ljuset föll in genom en kupol i taket. Sjelfva taket var af koppar, måladt blått med gyllene stjärnor.

Från väntrummet ledde dörrar till de 12 badrummen, som lågo i cirkel rundt det­samma.

Badrummen voro stora, rymliga och ljusa , och bestodo af ett inre afklädningsrum och ett yttre, hvarest det stora badkaret af marmor fått sin plats. Vattnet leddes dit i ledningar af koppar, hvilka alltid höllos blankpolerade och glänsande. Äfven ryska ångbad serverades.

Men för att Göteborg skulle kunna blifva en hafsbadort fordrades naturligtvis saltvat­tenbad — och det kunde man väl få lika litet då som nu i Göteborg? Sådana små bekymmer generade ej en man sådan som Alexander Keiller d. ä. Om ej saltvattnet ville komma till Göteborg frivilligt, så . . .

Och så begaf det sig att Keiller lät hemta in det salta vattnet i två öfvertäckta prå­mar. I hörnet af tomten midt emot inkörs­porten till Göteborgs Mekaniska Verkstad var en liten byggnad af sten uppförd, hvar­est en cistern var insatt, rymmande en half pråmlast. Och till denna cistern pumpa­de två män dag ut och dag in, år ut och år in upp det dyrbara hafsvattnet. Och från badhuset gingo göteborgarne sedan och drucko ett glas i Brunnsparken — för att göra illusionen fullständig.

Så började badhuset ej betala sig, och i slutet på 1850-talet nedlades verksamheten helt och hållet. Och Rotundan, om hvilken biskop Wingård yttrat: »Den kunde ha passat det forna Bajæ!» förvandlades till — magasin.

Det är en del af gamla Rotundan som nu fått ge vika. I dess ställe kommer en trevåningsbyggnad af sten att uppföras, hvars första våning skall inrymma mönsterlokaler

för Ångköket (åt Verkstadsgatan) och lagerlokaler (åt Badhusgatan); andra och tredje våningarna skola inrymma kontorslokaler (åt Verkstadsgatan) och bostadslägenheter (åt Badhusgatan).

Det kommer nog ej att dröja länge, innan äfven den nu qvarstående delen af Rotun­dan kommer att undanrödjas. Ty menin­gen lär vara att därstädes uppföra ett affärs- palats enligt nutidens föreställningar om ett sådant.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 januari 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Varmbadhuset syns längst till höger i bild.

Veckans artikel: Anfallet mot Nya Varvet (1719)

Anfallet mot Nya Varvet (1719) var ett överrumplingsanfall mot Nya Varvet i Göta älvs mynning natten till den 27 september 1719 (g.s), då en dansk militärstyrka angrep den svenska hamnanläggningen och inneliggande fartyg. Efter en lyckad svensk erövring av danska örlogsfartyg vid Grötö i september 1719, hämnades den unge viceamiralen Peter Tordenskjold några veckor senare genom att från Marstrand, i skydd av mörkret anfalla den svenska flottbasen Nya Varvet. Attacken utfördes i mindre fartyg, där man med list tog sig förbi ett antal svenska vaktposter. Efter en mindre strid på varvsområdet kunde danskarna dra sig tillbaka efter att ha förstört många inneliggande svenska fartyg utan egna förluster.

Bakgrund

Under våren 1719, i slutfasen av Stora nordiska kriget, genomförde en dansk flottstyrka en blockad av Göteborgs hamninlopp. I början av juli anföll en dansk-norsk armé norrifrån in i Bohuslän, efter att fredsförhandlingar i Stockholm misslyckats, och erövrade Strömstad. Samtidigt anfölls Marstrand av fartyg ur den danska blockadstyrkan, under ledning av schoutbynacht Peder Tordenskjold.

Större delen av fartygen i den svenska örlogseskadern på västkusten, Göteborgseskadern, sänktes av sina egna besättningar för att inte komma i danska händer. Den 15 juli kapitulerade oväntat kommendanten, överste Henrich Danckwardt, på den starka fästningen Karlsten i Marstrand. Fästningen namnändrades till Kristiansten, och blev därefter en bas för danska anfall i Göteborgsområdet.

Den 21 juli anfölls fästningen Nya Älvsborg utanför Göteborg, men anfallet kunde slås tillbaka efter några dagars artilleribeskjutning, och Tordenskjold fortsatte sin blockad av Göta- och Nordre älvs mynning. Detta innebar att man på svensk sida förstärkte sin bevakning av Nordre älvs mynning vid Kippholmen.

Eftersom fredsförhandlingarna hade återupptagits fick Tordenskjold order om att sända större delen av sin blockadstyrka till Köpenhamn. Den 28 augusti lämnade ett 20-tal danska fartyg Göteborgs skärgård och seglade mot Öresund, samtidigt som blockaden av Nordre älv upphörde. Tre danska linjeskepp och en skottpråm fanns kvar vid Rivö fjord. Dessutom fanns två skottpråmar, två galärer, en bombardergaljot och fem transportfartyg vid Grötö nära Kalvsund.

Överfallet vid Grötö

Efter att ha fått information om de nya förutsättningarna bestämde sig chefen för Göteborgseskadern, amiral Jonas Fredrik Örnfelt, för ett överraskande anfall mot styrkan vid Grötö. Brigantinerna Luren (2 kanoner), Framfuss (2), Uppassaren (2) och galären Lucretia (2) sändes tillsammans med sex beväpnade slupar under befäl av kommendör von Utfall, från Nya Varvet via Nordre älv till Kippholmen. På grund av bristen på sjöfolk, var styrkan till största delen bemannad med soldater. Efter att ha vilat vid Kippholmen, rodde fartygen på natten till den 1 september utefter Hisingen söderut. De lyckades osedda ta sig förbi brandvaktsgalären Charlotta, och kunde i gryningen övermanna besättningarna på galären Prinds Carl (7 kanoner), skottpråmarna Spydstagen och Lange Maren, samt bombardergaljoten S:t Johannes (4). Skottpråmarnas kanoner och mörsare hade tidigare tagits ut, och förts till Köpenhamn. Dessutom erövrades de fem transportfartygen varav ett, Langesund, var lastat med krut, och de övriga med proviant och dykerimateriel. Örnfelt, som personligen ”förde disposition” från en slup, använde sig av den fördelaktiga västliga vinden till att föra de danska fartygen tillbaka samma väg till Nya Varvet som svenskarna kommit. Samtidigt kunde den kvarvarande danska styrkan på Rivö fjord inte komma sina kamrater till hjälp. Den danska galären Charlotta lyckades undkomma till Marstrand, där Tordenskjold ”nær var bleven rasende over dens medbragte uventede Tidende”.

Befälhavaren över de svenska trupperna i Bohuslän, fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, beordrade byggande av ytterligare skansar vid mynningarna av Göta- och Nordre älv ifall Tordenskjold ”torde söka sig på något sätt sådant att revangera”. Det var dels Arendals skans, på södra stranden av Hisingen väster om Nya Älvsborg, dels en skans vid Kippholmen i Nordre älvs mynning. Sedan tidigare fanns kanonbatterier vid Rya Nabbe på Hisingen, och Lilla Billingen vid Nya Varvet. Däremellan hade ett antal gamla fartyg sänkts som en spärr tvärs över älven, och bara en smal ränna hade lämnats öppen vid Nya Varvet.

Förberedelser

Angående överfallet vid Grötö, så skrev Tordenskjold först till amiralitetet i Köpenhamn, att det hörde till att efter goda nyheter kommer dåliga. Några dagar senare var tonen mindre filosofisk då han skrev ”men jeg skal revangere det, skulde jeg end derved vorde massacreret”. Han började fundera ut en plan för att ta sig in till Nya Varvet och återta fartygen. Den 12 september sågs de sista danska fartygen på Rivö fjord styra till sjöss, och den halvårslånga blockaden var hävd. Medan övriga skepp sändes till Köpenhamn seglade linjeskeppet Laaland (50 kanoner) till Tordenskjold i Marstrand. Tillsammans med chefen på Laaland, kapten Oluf Budde, utarbetades detaljerna i anfallsplanen. Man beslöt att använda slupar som skulle fyllas med brännbart material, och bemannas med välbeväpnat manskap. Budde skulle föra befäl över sluparna, och två galärer skulle följa med som skydd, under Tordenskjolds befäl.

Eftersom det rådde brist på slupar, då blockadstyrkan hade seglat iväg, använde Tordenskjold sina personliga kontakter på fartyg som inte stod under hans befäl. I Marstrands hamn fanns fregatterna Høyenhald och Hvide Ørn, sysselsatta med att ta upp utrustning från de sänkta svenska fartygen i hamnen, under amiral Ole Judichærs befäl. På morgonen den 26 september gick Tordenskjold ombord på Hvide Ørn och bad en av fartygets officerare, löjtnant Wodroff, att få en av sluparna på Hvide Ørn klargjord och överlämnad till sig, men utan att nämna detta för amiralen eller fartygschefen. Wodroff gjorde senare under dagen som han blev ombedd, och Tordenskjold hade därmed tillgång till tre dubbla och sju enkla slupar.

Samtidigt hade Tordenskjold samtal med tre svenska lotsar, bland annat Nils Olofsson från Marstrand. Nils försökte att inte bli inblandad i något som skulle bli till svensk skada, ”såsom en ärlig svensk anstod”, och förklarade att hans lotsområde inte sträckte sig längre än till Kalvsund. Tordenskjold förklarade då att han inte behövde följa med fartygsstyrkan längre än till Brännö.

Eftersom de flesta större danska örlogsfartyg hade seglat iväg, beslöt amiral Örnfelt att försöka angripa de mindre danska fartyg som fortfarande rörde sig runt Marstrand. Han beordrade att amiralitetskapten Nils Nilsson med galärerna Prins Kristian (9 kanoner) och Lucretia, samt sluparna Luren, Uppassaren och Framfuss skulle via Nya Älvsborg och Kalvsund försöka komma åt fientliga bevakningsfartyg söder om Marstrand. I väntan på tillräcklig antal soldater kom inte Nilsson iväg från Nya Varvet med sin styrka förrän 25 september.

Konsekvenser

Bevaknings- och skyddsåtgärderna vid inloppet till Göteborg skärptes kraftigt efter anfallet. När överraskningen lagt sig, behövde man på svenska sida ha svar på frågan om hur Tordenskjolds attack över huvud taget varit möjlig att genomföra.

På begäran av den tillfällige kommendanten Johan Lillie hade Rehnskiöld tidigare gett order om att två slupar skulle patrullera runt Nya Älvsborg, mellan Aspholmarna och Nya Varvet, ”för Nya Älfsborgs säkerhet och de allt mer förlängda nätternas skull”. Sedan de danska fartygen lämnat Göteborgs hamninlopp, men fortfarande fanns kvar i Marstrand, ansåg amiral Örnfelt att faran för anfall var större genom Nordre älv mot Bohus fästning, och flyttade de två sluparna till att patrullera i Nordre älvs mynning mellan Kippholmen och Överön. Samtidigt var kommunikationen mycket dålig mellan de svenska fartygen vid Nordre älv, fästningen Nya Älvsborg och örlogshamnen Nya Varvet, vilket gjorde att kapten Nilssons information om de danska fartygen inte nådde fram till Örnfelt och den återinsatte ordinarie kommendanten på Nya Älvsborg, Gustaf Gadde.

För att reda ut händelseförloppet tillsattes en ”Kongl. Commision” som sammanträdde i Göteborg den 20 november 1724, under ledning av amiralen Carl Hans Wachtmeister. Domstolens förhandlingar, som pågick under 1724 och 1725, efterlämnade ett protokoll på 1 672 sidor, med 42 bilagor, som förvaras i riksarkivet. Den 4 augusti 1725 avkunnades domen. Kommissionen lyckades inte få fram vem som bar skulden till det misslyckade försvaret. Amiral Örnfelt och överste Gadde samt några andra officerare dömdes att betala obetydliga summor i böter.

Enligt danske historikern Casper Peter Rothe kunde Tordenskjold visa upp den återerövrade galären Prinds Carl för amrial Judichær i Marstrand. Enligt en skrivelse från överste Gadde till Kungl. Kommissionen hittades galären övergiven dagen efter striden vid Svinholmarna, sydväst om Nya Älvsborg. Tordenskjold nämner i en senare skrivelse, att den svenska sjöstyrkan i Göteborg nu var minskad till fem små galärer. Det var viktigt för Tordenskjold att behålla det psykologiska övertaget, även om bara några få mindre båtar återstod av den danska sjöstyrkan i Göteborgsområdet. Med anfallet visade han, att han fortfarande kunde bestämma tid och plats för militära operationer mot Sverige. Anfallet mot Nya Varvet var den sista stridshandlingen mellan Sverige och Danmark innan vapenstillestånd slöts den 28 oktober 1719, och slutligen freden i Frederiksborg den 3 juli 1720. Anfallet var också Tordenskjolds sista sjöstrid. Han dödades i en duell den 12 november 1720 med Jakob Axel Staël von Holstein, en officer som tidigare varit i svensk och polsk tjänst.

Läs hela artikeln om Anfallet mot Nya Varvet (1719) på Wikipedia.

Text: Artikeln Anfallet mot Nya Varvet (1719) på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

nyavarvet1719-1

Karta över Göta älvs mynning, uppritad i samband med den efterföljande utredningen av attacken mot Nya Varvet 1719.

Krigsarkivet: Sveriges Krig Stora Nordiska kriget 0425:14:100 1719 [Public domain]

Veckans artikel: Medan gräset gror dör kon

Änkan Brita Maria Dybeck, född 1810 i Torups socken i Halland hade bott på Kalvkärr sedan 1848 då hon tillsammans med sin man Anders Thorén som var stadssoldat, flyttat in i soldattorpet. (A1:11) Anders avled 1870 men då paret hade en son som kunde överta uppgifterna som stadssoldat fick familjen bo kvar. (A1:15 och 25) Kalvkärr där familjen levde avbildades på en teckning av konstnären A Säfve, den återges i sidhuvudet. Torpet låg nära den plats där polisen idag har sin skjutbana. På kartan nedan ser du en beach volleyballplan (sandigt område), omedelbart öster om den låg torpet.

Livet på de små torpen invid Delsjön kunde vara hårt och framförallt var vintern en prövning i dåligt underhållna hus (bofälligt) där både människor och djur ibland levde på gränsen till svält ännu under sent 1800-tal. Ibland inträffade det att mer välbeställda personer berättade om nöden i tidningarna för att samla in pengar till de som for illa. I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev handlanden V.J. Rodhe och fröken Eva Rodhe en artikel den 16 maj 1891 under rubriken ”medan gräset gror dör kon”,

”Så har det i dagarna gått för en stackars fattig och skröplig öfver 80-årig kvinna. Hon har en liten stuga å den torplägenhet vid Delsjön, hvilken hennes aflidne man såsom stadssoldat innehade, och får hon troligen behålla den lilla lägenheten under sin lifstid. Under mycken sträfsamhet, bekymmer och stora försakelser har hon jämte sina tvänne barn hittills kunnat reda sig. Den gångna, kalla vintern har dock varit svårare än vanligt för gumman och den hemmavarande dottern, ty stugan är mycket bofällig och de hade ingen mjölk och dåligt med bröd och potatis; men i Maj skulle ju deras kära omhuldade ko ge dem mjölk och sedan skulle allt bli bra; mat och sommarsol skulle återge den gamla hälsa och krafter, så att dottern kunde komma något ut på arbete hos grannarne och förtjena lite extra. Så hoppades man. Ja, den sköna Maj kom och gräset grodde och spirade så vackert vid Delsjöns stränder, men den kära kon fick ej frossa af det sköna gräset, ty hon blef sjuk och dog, och mor Britta blir nu utan kanske både mjölk och bröd, ty kossan skulle skaffat henne båda delarne. Den som varit vittne till detta slag, den som känner till gumman och hennes förflutna lif sedan många år tillbaka, kan ju icke underlåta att fråga: hvarför skall en så hård pröfning öfvergå denna gamla sträfsamma redbara och gudfruktiga kvinna?

Ack kära vänner! Svaret är ju tydligt. Gud vill icke endast pröfva gumman, utan han vill isynnerhet pröfva oss om vi äro värda den barmhärtighet, som säkert en gång kommer den gamla till del. Ja, Gud vill att vi skola ge gumman en ny ko och om möjligt några stycken bräder att laga hennes stuga med; kanske öfverlefver hon då ännu en vinter, och de välsignelser hon i sin varma stuga, räddad från den stygga hungern, kommer att nedkalla öfver oss, blir oss ju skatter, som icke förtäras af rost eller mal.

Handlanden V.J. Rodhe (firma Lerén & Rodhe), Kasärntorget, och fröken Eva Rodhe, Carl Gustafsgatan 1 B (bådas adress Göteborg) kunna vitsorda riktigheten af ofvanstående och ha godhetsfullt lofvat att emottaga och redovisa insända bidrag.” (GHT 1891-05-16)

Vilken relation V.J. Rodhe och fröken Eva Rodhe hade till gumman Brita är inte känt, men de kan inte ha varit främlingar då de valde att gå ut i tidningen och starta en insamling. Kanske var familjen i torpet Kalvkärr stamkunder hos Lerén & Rodhe, därom kan vi endast spekulera. Deras ansträngning var inte förgäves. Det visade sig snart att läsarna av tidningen var villiga att ge bidrag till gumman vid Delsjön. Många gav någon enstaka krona medan de mer välbeställda kunde ge upp mot 10 kronor (det motsvarar idag 617,3 kronor enligt historia.se och dess prisomräknare). Den 19 juni infördes i tidningen en redovisning av de bidrag som getts till gumman vid Delsjön.

”Redovisning

Nedanstående bidrag hava influtit till den gamla fattiga gumman vid Delsjön, som mistat sin ko, nämligen:

Af Ebba och Selma 2 kr., Axel 1 kr., HX2 kr., Okänd 2 kr., Okänd 1 kr., Till mor Britta vid Delsjön från Amelie R. 2 kr., B. 5 kr., J.W. 1 kr., Ebba och Karin 2 kr., Gubben 2 kr., Fru S. Nilsson 2 kr., J.W. – 2 kr., X.Y.X. 10 kr., Mathilda 5 kr., Johnh. 1 kr., D.L. 5 kr., Augusta Jansson 1,50, J. & K. 2 kr., C. Th. Jakobsson 5 kr., J. 1 kr., O. J–K 1 kr., E.A. 1 kr., M. & A. 2,5, F.H. 5 kr., C.J. Ström 5 kr., H.S. 5 kr., Tänk på dig själf 1 kr., Halländing 2 kr., H.R. 2 kr., Litet b. 5 kr., O.C. – 2 kr., C.J. Kronker 2,50, Lgn 2 kr., A. Olsson 2 kr., W.E. 5 kr., F. S. 1 kr., C.B. 5 kr., O.W.S. 3 kr., F. 3 kr., Från Lisa 2 kr., En liten skärf till den gamla gumman vid Delsjön 1 kr., G.J. Sundberg Lysekil 2 kr., Fru Ida Werner 3 kr., A.N. 10 kr., T. till gumman vid Delsjön 10 kr., James G. Calvert 10 kr., Fröken Anna Wijkander 3 kr., Fru M. 1,50, K.v.S. 1 kr., T.L. 2 kr., Fru E.S. 2 kr., Till den fattiga gumman vid Delsjön 5 kr., A.F. 5 kr., Y. 6 kr., Fru Andersson 1 kr., S. Pettersson 5 kr., Okänd 1,25, Fru M. Nordenfelt 2 kr., Lilla Sigrid 5 kr., Till 80-åriga enkan I Delsjön, en ringa skärf 1 kr. – Summa kr 206: 25.

Gumman, som legat sjuk några veckor, har erhållit något kontant, och en ko har för hennes räkning blifvit inköpt.

Det återstående skall i mån af behof samvetsgrannt användas till gummans bästa; och få vi härmed til de ädle gifvarne frambära den gamlas hjärtligaste tacksägelser.

V.J. Rodhe. Eva Rodhet.” (GHT 1891-06-19)

Insamlingens resultat på 206 kronor och 25 öre motsvarar i 2019 års penningvärde 12 732 kronor, vilket måste sägas vara ett enastående gott resultat. Änkan Brita Maria Dybeck levde vidare på Kalvkärr ända till maj månad 1893 då hon nästan var 83 år gammal. (A1:25)

Referenser

Tidning

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Kalender

Göteborgs adress- och industrikalender, Göteborg, 1891

Källor

Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg

Örgryte kyrkoarkiv, Husförhörslängder, AI:11 (1848-1852)

Örgryte kyrkoarkiv, Husförhörslängder, AI:15 (1866-1871)

Örgryte kyrkoarkiv, Husförhörslängder, AI:25 (1890-1897)


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Teckning av A Säfve 1917.

Texten är tidigare publicerad på Delsjöområdets historia.

Veckans artikel: Villa Ellesbo

Villa Ellesbo, är en herrgård belägen i stadsdelen Rödbo i Göteborgs kommun. Stadsarkitekten i Göteborg Carl Wilhelm Carlberg ritade 1795 Ellesbo herrgård och den omgivande trädgården åt landskamrer Fredrik Magnus Åkerman. Den utformades 1795–96 i en italienskinspirerad stil med terrasser från villan ned mot vägen och Göta älv.

I trädgården finns flera sällsynta träd och många av imponerande ålder, exempel några åldriga jättelika ekar. Till det yttre är stället flera gånger om- och tillbyggt. I det inre finns ännu några målade kakelugnar, som bär spår av arkitektens omsorg vid inredningen av villan.

Trädgården smyckades med marmorskulpturer, karpdammar och olika exotiska växter.[2] Det finns en parkväg ner genom trädgården. Tidigare fortsatte den med en allé till en brygga vid Göta älv. Här fanns då en färjeöverfart till Surte. Allén fortsatte även på östra sidan om älven (Karons Allé) – ungefär till där nuvarande Europaväg E45 går.

Historik

Ellesbo Nordgård var under 1700-talet bostad åt kommendantenBohus fästning. Gården, som då låg i Rödbo socken, övertogs 1790 av landskamreren Fredrik Magnus Åkerman (1754–1830), som i början av 1800-talet bodde i Åkermanska husetSödra Hamngatan 25 i Göteborgs stad. Byggnaden och delar av inredningen liksom den nya trädgården ritades i början av 1790-talet av arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Han hade några år tidigare ritat Gunnebo slott. År 1796 var den nya huvudbyggnad klar på Ellesbo. Den blev då familjen Åkermans sommarbostad. År 1824 såldes Åkerman Ellesbo till sin son, som var borgmästare i Mariestad. Denne behöll dock inte herrgården längre än två år utan sålde Ellesbo till grosshandlare Martin Wilhelm Rhedin.

Villa Ellesbo kom under 1800-talet att byggas om och inreddes till åretruntbostad då även nya ekonomibyggnader uppfördes. På 1880-talet förekommer Ellesbo herrgård i Surtes historia då Missionsförsamlingen i Surte inte fick ha sina väckelsemöten på brukets område, vare sig de hölls utomhus eller i någons hem – allt för att stoppa den nya rörelsen. Lars Jönsson, som var trädgårdsmästare på Ellesbo herrgård, lyckades dock få tillåtelse att hålla möten i Ellesbo herrgård till stor glädje för de troende. Här höll man till under sommaren och när hösten kom samlades man i makarna Jönssons hem.

Mellan 1892 och 1924 ägdes Ellesbo herrgård av brukspatronen Martin Werner Rhedin på Surte glasbruk. Han lät utvidga och komplettera både trädgården och parken. Han utförde omfattande planteringar med många slag av främmande och sällsynta trädarter. Det finns uppgifter om, att Rhedin kom på obestånd och började sälja av lösöre bland annat några statyer från Ellesbo. En minnessten över Martin Werner Rhedin är uppställd i parken.

Under åren 1924–46 innehades Ellesbo herrgård av Willinska fattigfriskolan, som drivit sin verksamhet vid Stampen från 1767. På Ellesbo herrgård hade skolan internat för fattiga barn, som undervisades i bland annat träslöjd och trädgårdsskötsel. År 1946 tog major A. Jacobsson över gården. Han lät restaurera huvudbyggnaden efter ritningar av arkitekten Anders Funkquist. Då revs de tillbyggda sidopartierna. Gösta Vahlne köpte herrgården 1953.

Läs hela artikeln om Villa Ellesbo på Wikipedia.

Text: Artikeln Villa Ellesbo på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

entrc3a9n2c_villa_ellesbo

Entrén till Villa Ellesbo.

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Lindholmens slott

Göteborg betraktas ofta som en ”ung stad” blott 400 år, men då glömmer man bort att människor varit verksamma inom stadens nuvarande gräns långt innan staden Göteborg var påtänkt. Nästa mitt i den nuvarande staden finns ett litet berg på Lindholmen där de små arbetarbostäderna från 1800-talet döljer ett medeltida slott. Redan Brusewitz ansåg att platsen var okänd bland allmänheten 1864:

”Söder på Hisingen vid Elfven ligger Lindholmen, i våra dagar bekant för sin mekaniska verkstad. Men hvad som för de flesta torde vara fullt ut lika obekant som det inre af Afrika, är de der nära intill liggande lemningarne efter det fordna Lindholms slott” (Brusewitz, s 168) Citatet äger sin giltighet även idag, om än att jag misstänker att det inre av Afrika är bättre känt bland nutidens invånare än slottet.

Brusewitz 1864.

Lindholmens ålder är omdiskuterad, nutida historiker har betraktat 1333 som det första säkra omnämnandet av Lindholmen som ett slott. Då vistades kung Magnus Eriksson på Lindholmen och i ett brev skrev han ”in castro nostro lindholm”, det finns dessutom ytterligare fem brev under samma årtionde som också är signerade på slottet Lindholmen. (Lovén, s. 114-15, Ekre, s. 113) Äldre skildringar av slottets historia ansåg att slottet etablerats redan före mitten av 1200-talet då Lindholmen omnämns i Håkon Håkonssons saga. (Berg, s. 2) Även om Lovén påpekat att det inte finns några omnämnanden av befästningar så omnämner 1200-talsskildringen att Håkon bodde på Lindholmen i samband med förhandlingar med Birger Jarl, det tyder ändå på bebyggelse eller ett läger i området. (Berg, s. 2-3) Förhandlingarna som hölls vid älven var en del i skapandet av det som skulle bli Västkustkorridoren, alltså ett svenskt territorium kring den södra älvarmen. (Olsson, s. 34-105) I rapporten från den senaste arkeologiska undersökningen av några mindre ytor på Lindholmen är man dock inte helt avvisande till att det skulle kunna finnas bebyggelse från 1200-talet inom området. (Gullbrand, s. 5, 13)

Lindholmen 2015. Foto: Per Hallén.

Under 1870-talet bebyggdes slottsklippan och det har gjort att det numera är mycket svårt att genomföra utgrävningar i området. Strax innan de små arbetarstugorna uppfördes gjordes en värdefull undersökning av området utav Gustaf Henrik Brusewitz 1864. De bevarade skisserna från hans besök har varit grunden för varje senare undersökning.

Brusewitz 1864.

Förklaring till teckningen:

1, Är en uppgång på berget, den enda som tycks ha funnits då de andra sidorna är för branta.

2, En mur eller möjligen bröstvärn.

3, Förmodligen borggården.

4, Ett lågt bröstvärn, där kan även ha funnits byggnader.

5, Jordverk och vallar.

6, Spår av murar i marken.

7, Eventuellt ett torn.

8, En genomgång.

9, Spår av murar i marken.

10, Spår av en bastion.

11, Lägre avsats av berget, utgör bas för bastionen, nummer 10.

12, En brunn, men inte speciellt djup.

Bilden nedan är hämtad från den senaste undersökningen av Lindholmen. Där har Brusewitz plan lagts över den moderna kartan.

Ur: Gullbrand, s. 11

Före mitten av 1200-talet låg Lindholmen inom det som betraktades som norskt område. Om det redan då var ett slott på platsen, vilket är svårt att belägga, så var det den sydligaste utposten i Norge vid den tiden. Söder om Göta älv låg det danska området fram till mitten av 1200-talet. Därefter skapades den svenska Västkustkorridoren ut mot havet. (Olsson)

Oavsett när slottet uppfördes var Lindholmen en utmärkt plats varifrån trafiken på älven kunde bevakas. Lindholmen var dessutom omfluten av vatten och hade därmed en naturlig vallgrav kring höjden vilket gjorde den utmärkt ur försvarssynpunkt. Kartan från 1694 (se nedan) ger en god överblick över holmens utseende i äldre tid.

Lindholmen 1694, Stadsbyggnadskontorets arkiv.

Exakt när borgen avvecklades är oklart men förmodligen har det ett samband med byggandet av den nya borgen Älvsborg. Tyvärr är det inte känt exakt när Älvsborg började uppföras, därmed tvingas man till att gissa på tiden kring mitten av 1300-talet.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Texten är tidigare publicerad på Göteborgs historia.


Stadsbyggnadskontorets arkiv

1694 Avritning, Lindholmen

Litteratur

Berg, Wilhelm, Elfsborgs slott. 1, Slottets historia, Göteborg, 1902.

Brusewitz, Gustaf Henrik, Elfsyssel (Södra Bohuslän): historiska minnen, samlade ur så väl äldre som nyare verk och urkunder …, Göteborg, 1864, (http://runeberg.org/elfsyssel/)

Ekre, Rune, ”Västergötlands medeltidsborgar”, Hall, Berit, Öborn, Gösta & Larsson, Lars-Olof (red.), Borgar från forntid och medeltid i Västsverige, Göteborg, 1992.

Gullbrand, Tara, Den befästa Lindholmen, Arkeologisk Rapport 2014:12, Göteborgs stadsmuseum.

Lovén, Christian, Borgar och befästningar i det medeltida Sverige, Stockholm, 1996.

Olsson, Gunnar, ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden”, Moberg, Carl-Axel & Andersson, Hans, Historia kring Göteborg, Stockholm, 1967.

Veckans artikel: Kvarteret Röda Bryggan

Kvarteret Röda Bryggan (Kvarteret 3 Röda Bryggan) är ett kvarter i stadsdelen Pustervik i Göteborg. Kvarteret omges av Järntorgsgatan i väster, Pusterviksgatan i söder/öster, och Brogatan längs Rosenlundskanalen i norr. Kvarteret är namngivet efter den Röda bryggan, som användes som lastageplats, började bebyggas år 1858 och fick sitt namn år 1923. Den östra delen av kvarteret revs och ersattes med ny bebyggelse på 1980-talet. År 2016 lades en detaljplan för förändring av kvarteret fram.

Historia

År 1807 fick Göteborgs stad kontrakt med Kronan att riva stadens befästningar för att utvidga staden inom och utanför Vallgraven. År 1850 fick staden tillstånd av Kunglig Majestät att sälja tomter vid bland annat Pustervik. Magistraten beslöt dock år 1853 att avvakta med försäljningen. Den 10 november 1857 beslöt magistraten att använda området som lastageplats och sälja tomter där. Här kom att lossas skutor och pråmar med sand och tegel, vilket lagrades på kajen, vilken i folkmun kom att kallas ”röstenskaja”.

Tomterna i 10:e kvarteret auktionerades ut den 13 april 1858 och det stadgades att byggnaderna skulle vara av sten och uppförda inom fem år. Det var inte tillåtet att anlägga fabriker drivna med ånga där, utan det skulle vara bonings- och handelslägenheter åt gatorna. Vid auktionen såldes femton tomter, men flera av dem kom senare att delas i två delar, varvid antalet tomter kom att uppgå till 22. År 1923 genomförde Göteborgs stad en ny kvartersindelning, varvid kvarteren i Pustervik kom att erhålla namnen Regeringen, Kaponnieren och Röda Bryggan. Röda Bryggan var det första kvarteret som bebyggdes. Samtliga byggnader i kvarteret uppfördes i gult, handslaget tegel. Den östra delen av kvarteret revs och ersattes med ny bebyggelse på 1980-talet.

Läs hela artikeln om Kvarteret Kommerserådet på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Röda Bryggan på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

kvarteret_rc3b6da_bryggan_i_gc3b6teborg_01

Kvarteret Röda Bryggan sett från Rosenlundskanalen.

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Succé för Göteborgsbokens dag!

Tillsammans med Landsarkivet arrangerade vi igår årets bokmässa för Göteborgslitteratur som hölls på Arkivgatan. En dag fylld av inspirerande föreläsningar och samtal med författare och engagerade eldsjälar, många välbekanta ansikten och glädjande många nya. Och givetvis massor med spännande böcker! Som grädde på moset lös vårsolen in och lät vårt Göteborg visa sig från sin bästa sida. Tack till alla härliga besökare och Tack till alla fantastiska föreläsare och utställare!

Till sist, ett Stort Grattis till vinnarna av Årets Göteborgsbok 2018; Hans Bjur och Krister Engström, Balkong Förlag med boken ”Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930”.
För att läsa mer om vinnaren och hedersomnämnanden gå in på ”Årets Göteborgsbok” i menyn ovan.