Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Veckans artikel:Gamla Varmbadhuset rivs

”Vid Lilla och Stora Badhusgatorna, på tomten Skeppsbron n:o 1, skall af byggmästaren F. O. Peterson uppföras en större kontorsbyggnad. Rifning af de där stående gamla byggnaderna har redan utförts, och pålningsarbetet bedrifves med all kraft.

Den bit af Gamla Göteborg, som nu fått maka sig åt sidan för det Nya Göteborg, är ännu i kär åminnelse hos alla de göte­borgare som lefde på 30-, 40- och 50- talen: Gamla Varmbadhuset.

 

Huru många af det yngre släktet har ens reda på att ett dylikt badhus existerat? Badhuset anlades af Alexander Keiller d. ä., grundläggaren af Göteborgs Mek. Verkstad, Rosenlundsfabriken, Tegelslageri, Jonseredsfabrikerna m. m.

Denne företagsamme och framsynte man, en föregångsman i ordets bästa bemärkelse, var det som anlade Badhuset, hvilket, lik­som allt som denne märklige man gjorde, var tilltaget i stor skala. Keillers tanke var att af Göteborg göra ett Ems, ett Marstrand, och han gjorde allt hvad på honom ankom för att förverkliga den vackra och patrio­tiska tanken.

Skeppsbron n:o 1 är en de senare årtion­denas skapelse. På 30-talet lågo här statens förrådsmagasin. Tomten bakom inköp­tes af hr Keiller och därpå uppfördes badhusbyggnaderna, som efter den tidens mått voro storartadt anlagda. Rundt om badhu­set anlades en mycket vacker trädgård, hvarest de badande kunde taga sin motion efter badet. Trädgården gränsade intill landshöfdingens trädgård, som genom Badhusgatan, den tiden en trång, brant gränd, var skild från residenset.

Badhuset var bygdt cirkelformigt och erhöll däraf namnet Rotundan. I husets midt låg det gemensamma väntrummet, ett stort, ljust och elegant möbleradt rum. Ljuset föll in genom en kupol i taket. Sjelfva taket var af koppar, måladt blått med gyllene stjärnor.

Från väntrummet ledde dörrar till de 12 badrummen, som lågo i cirkel rundt det­samma.

Badrummen voro stora, rymliga och ljusa , och bestodo af ett inre afklädningsrum och ett yttre, hvarest det stora badkaret af marmor fått sin plats. Vattnet leddes dit i ledningar af koppar, hvilka alltid höllos blankpolerade och glänsande. Äfven ryska ångbad serverades.

Men för att Göteborg skulle kunna blifva en hafsbadort fordrades naturligtvis saltvat­tenbad — och det kunde man väl få lika litet då som nu i Göteborg? Sådana små bekymmer generade ej en man sådan som Alexander Keiller d. ä. Om ej saltvattnet ville komma till Göteborg frivilligt, så . . .

Och så begaf det sig att Keiller lät hemta in det salta vattnet i två öfvertäckta prå­mar. I hörnet af tomten midt emot inkörs­porten till Göteborgs Mekaniska Verkstad var en liten byggnad af sten uppförd, hvar­est en cistern var insatt, rymmande en half pråmlast. Och till denna cistern pumpa­de två män dag ut och dag in, år ut och år in upp det dyrbara hafsvattnet. Och från badhuset gingo göteborgarne sedan och drucko ett glas i Brunnsparken — för att göra illusionen fullständig.

Så började badhuset ej betala sig, och i slutet på 1850-talet nedlades verksamheten helt och hållet. Och Rotundan, om hvilken biskop Wingård yttrat: »Den kunde ha passat det forna Bajæ!» förvandlades till — magasin.

Det är en del af gamla Rotundan som nu fått ge vika. I dess ställe kommer en trevåningsbyggnad af sten att uppföras, hvars första våning skall inrymma mönsterlokaler

för Ångköket (åt Verkstadsgatan) och lagerlokaler (åt Badhusgatan); andra och tredje våningarna skola inrymma kontorslokaler (åt Verkstadsgatan) och bostadslägenheter (åt Badhusgatan).

Det kommer nog ej att dröja länge, innan äfven den nu qvarstående delen af Rotun­dan kommer att undanrödjas. Ty menin­gen lär vara att därstädes uppföra ett affärs- palats enligt nutidens föreställningar om ett sådant.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 januari 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Varmbadhuset syns längst till höger i bild.

Veckans artikel: Frimurarehuset

frimurarlogen_i_gc3b6teborg_01

Frimurarehuset, Göteborg, är beläget vid Södra Hamngatan 31 och Drottninggatan 32 i Kvarteret Frimuraren 4 i Göteborgs stadskärna. Huset ligger i stadsdelen Inom Vallgraven. Det är ett trevåningshus med ordenslokaler för Göta Provinsialloge inom Svenska Frimurare Orden. I gatuplanet finns restaurangen The Goldens Days.

Huset till den första frimurarelogen på Södra Hamngatan stod klart 1807. Den danske byggmästaren Michael Bälkow svarade för detta. Huset brann 1820, men byggdes upp på nytt under ledning av arkitekten Justus Weinberg. Sitt nuvarande utseende i gult och grått fick huset vid en ombyggnad, som var klar 1918. Arkitekten Ernst Torulf hade gjort ritningarna till denna.

Huset sträcker sig tvärs igenom kvarteret Frimuraren i nord-sydlig riktning. Mot Södra Hamngatan är fasaden i gul slätputs med pilastrar med joniska kapitäl av sandsten. Mot Drottninggatan 32 är det en enklare fasad i puts. Gården är överbyggd. Den 28 juni 1982 blev huset byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.

Fastighetsbeteckning

De tre äldre fastighetsbeteckningarna var: Tomten 22 i femte roten och Tomten 23 i femte roten samt Tomten 114 i fjärde roten Därefter var tomtbeteckningen: 15:e kvarteret Frimuraren nummer 4. Numera är fastighetsbeteckningen Inom Vallgraven 15:4.

Beskrivning

Byggnaden sträcker sig rakt igenom kvarteret mellan Södra Hamngatan och Drottninggatan. Inom kvarteren vid Stora Hamnkanalen finns dels äldre stenhus dels nyare byggnader för bank-, kontors- och affärsverksamhet. Södra Hamngatan fick vid början på 1800-talet en enhetlig bebyggelse präglad av den dåvarande stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg.

Byggnaden har en gulfärgad nyklassicistisk fasad mot Södra Hamngatan. Byggnadens mittparti accentueras av att det är utformat som en risalit med sex kannelerade pilastrar med joniska kapitäl i kolossalordning, allt av kalksten. Fasaden mot Drottninggatan är till stilen modifierad nationalromantik, putsad och avfärgad i grått. Invändigt märks främst pelarsalen mot Södra Hamngatan, dekorerad med en plafondmålning av Louis Jean Desprez och med antikiserande dörröverstycken i relief av den italienskfödde skulptören Gioacchino Frulli. Bottenvåningen i byggnaden mot Södra Hamngatan inrymmer restauranglokaler.

Historik

Bakgrund

Redan på Göteborgs första stadsplaner återfinnes Kvarteret Frimuraren. Bebyggelsen började att växa fram längs Hamngatan och nuvarande Drottninggatan redan i slutet av 1600-talet. Tomterna i nuvarande kvarteret Frimuraren hörde till stadens förnämsta. Här bodde från början många holländare, vilka helst byggde vid S:t Jacobigatan, nuvarande Södra Hamngatan, och Holländaregatan, nuvarande Drottninggatan. I början av 1700-talet var nästan alla tomter vid Södra Hamngatan bebyggda med trähus.

Tomterna vid Stora Hamnkanalen var särskilt attraktiva för handelsmännen, eftersom de kunde lasta varor från båtarna direkt in i sina magasin. Trots påbud från regeringen om hus av sten, byggdes även efter branden 1721 så gott som alla nya hus av trä även inom vallgraven. Först efter branden 1802 blev det en ändring till byggnadsmaterial av sten.

Östra delen av den främre fastigheten – Femte roten, 22 tomten

I början av 1600-talet – från 1636 till 1646 – ägde postmästaren Adolph Wench ett trähus på den östra delen av tomten mot Stora Hamnen, (rote 5 tomten 22). Hans efterföljare var Herman Schmidt, även han postmästare. Slussmakare Johan Jacobsson Kuyll var ägare 1648–52. Näste ägare var David Matzen, från april 1652 till sin död 1692. Från 1692 ägdes den östra delen av Södra Hamngatan 31 av Matzens svärson handelsmannen Johan Schröder. Efter hans död 1698 gifter änkan Clara Matsen om sig med handelsmannen Mathias Schildt, som även övertog huset. Han behöll fastigheten till 1746. Efter branden 1802 kom de båda främre tomterna att ägas av Frimurarorden.

Västra delen av den främre fastigheten – Femte roten, 23 tomten

Jacob Lindsay den äldre ägde tomten 1637–48, därefter hans änka till 1651. De följdes av medicus D. Meierus, superintendent Brunius och överstelöjtnant Nils Påwenfelt. Denne blev ny ägare från 1651 fram till 1676 och därefter hans änka Margareta 1676–77. Enligt tomtöreslängden bodde handelsmannen Johan Manorgen på fastigheten den 24 april 1691. När han dog sålde hans änka tomten till deras mågen, handelsmannen Johan Casper Haberman, gift med Birgitta Manorgen. Efter branden 1721 byggde denne i sin tur ett nytt sammanbyggt hus, som han sålde vidare till Mathias Schildt. Denne ägde redan den östra tomten. Borgmästaren Jacob Schütz köpte därefter den västra tomten av Schildt i maj 1746. Efter Schildts död tre år senare förvärvade borgmästaren även den östra tomten. Gården kallades då Borgmästaregården efter Schütz, som var borgmästare i Göteborg under några år. Efter branden 1802 kom de båda främre tomterna att ägas av Frimurarorden.

Baktomten mot Drottninggatan – Fjärde roten, tomten 114

Handelsmannen Jacob Lindsay var bosatt i andra roten 1637 när mantalslängderna började. Han hade troligen haft en masthamn i Nya Lödöse eftersom stavningen i Nylöse tänkebok är Linsaij. Jacob Lindsay befann sig i Göteborg redan 1622. Enligt en restantielista hade han erhållit 50 stycken tegel 1632. Denne Jacob Lindsay angavs i borgarlängden 1639 ”bruka allehanda handel”.

Drottninggatan 32 omfattade i slutet av 1600-talet tre delar, vilka ägdes av järnhandlaren Jöns Persson. Vid branden 1802 ägdes de av handelsmannen Olof Melin. Frimurarna önskade förvärvat den avbrända tomten med plats för både ett nytt ordenshus och ett nytt barnahus. Sedan den 24 januari 1757 drev frimurarna i Göteborg ett barnhusPrins Gustafs Barnhus – som var beläget vid Magasinsgatan. Den 11 augusti 1803 beslöts, att inköpa tomterna vid Södra Hamngatan och Drottninggatan. Barnhuset vid Magasinsgatan eldhärjades 1804. Då hade redan ett nytt barnhus börjat byggas vid Drottninggatan. Den 5 oktober 1805 stod barnhusbyggnaden färdig. Barnhuset upphörde dock redan 1831, att själva vårda sina skyddslingar. Alla de 73 barnen utackorderades på landet.

Ett hus för frimurarlogen

Det första ordenssammanträdet hölls i den nya byggnaden den 20 december 1806. Det var kaptenen vid fortifikationen Justius Fredrik Weinberg som hade ritat barnhuset. Själva logebyggnaden, som skulle ligga längs Hamngatan, ritades även den av Weinberg. Den blev emellertid inte godkänd av hertig Carl av Södermanland, senare Carl XIII, frimurarlogens högste beskyddare. Efter kompromisser och under ledning av den danske inflyttade arkitekten och byggmästaren Michael Bälkow började logebyggnaden uppföras 1804.

Speciellt anmärkningsvärd var pelarsalen, som sträcker sig i två fulla plan. Denna sal blev dekorerad med en plafondmålning av Louis Jean Desprez. Målningen var från början avsedd att utföras för Gunnebo slott, men den skänktes istället till frimurarorden av John Hall den äldres hustru Christina Gothén. Över salens ingångsdörrar utförde italienaren Gioacchino Frulli, (1766–1801), reliefer med antika motiv. Även denne konstnär var verksam vid Gunnebo.

I bottenplan inreddes en restaurang och i övriga delar ordenslokaler. Den 29 mars 1820 brann kvarteret delvis ner på nytt. Skadorna blev ganska omfattande. Återuppbyggnadsarbetet började omedelbart under ledning av Justus Weinberg. Redan 1821 kunde logerna sammanträda i andra och nedersta våningsplanen. Pelarsalen med plafondmålningen skadades ganska illa, men reparerades.

Förändringar

Under 1870–80-talen inreddes även den östra flygeln och olika sällskapsrum. Under en period från slutet av 1800-talet till 1916 diskuterades diverse om- och tillbyggnader av ordenshuset. Lokalerna mot Drottninggatan hyrdes ut till Göteborgs Sparbank. År 1889 flyttade sparbanken och lokalerna, som formellt ägdes av Barnhuset såldes till Göta Provinsialloge. Ett förslag till ombyggnad av arkitekten Ernst Torulf, godkändes 1915. Byggnadsarbetet blev klart i november följande år.

En helt ny fasad mot Drottninggatan kom till och den klassiska fasaden mot Hamngatan återställdes. Invändigt skedde flera ombyggnader och nya ordenssalar inreddes. Restaurangen ”Bakfickan” mot Drottninggatan slopades och huvudrestaurangen moderniserades. Under årens lopp har ytterligare moderniseringar ägt rum, som ventilation, värme och el. Numera hyr en restaurangverksamhet husets bottenplan. För övrigt är fastigheten fullt inredd med olika lokaler för Göta Provinsialloge.

Läs hela artikeln om Frimurarehuset på Wikipedia.

Text: Artikeln Frimurarehuset, Göteborg på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Gatuexcesserna i Göteborg: Polismästaren sårad

Kravallerna eller gatuexcesserna, i Göteborg 1902 är nog tämligen okända för dagens göteborgare. Här kommer en skildring från huvudstadens horisont över de våldsamheter som pågick i början av mars 1902.

”Om de i telegram omtalade gatuuppträdena i Göteborg i lördags föreligga nu mera detaljerade upplysningar. Redan vid 7-tiden på kvällen samlades på gatorna kring Asklunds ångbageri stora folkskaror. När mörkret fullständigt fallit på, voro Husargatan och närliggande sidogator besvärade af en förfärlig folkträngsel. Man väntade hvarje ögonblick att våldsamheter skulle utbryta, och en ansenlig polisstyrka hade utkommenderats. Om man icke räknar enstaka rop och hotelser från de tätt packade arbetarskarorna, var allt lugnt till 9-tiden, då upploppet började antaga allvarligare karaktär. Nu började stenar hagla genom luften, slungade mot ångbageriet, hvars stora, dyrbara skyltfönster delvis krossades. Ridande polis började anlända till platsen, som — jämte de med battonger beväpnade polistrupperna till fots — gång på gång rensade gatan och äfven använde vapnen, då motståndet blef våldsamt. Men så snart folksamlingarna skingrats på en gata, strömmade de åter tillsammans från andra platser, och så pågick tumultet till kl. 10 med en ständig omsättning af massorna. Kl. 10 anlände polismästaren i uniform och gick från flock till flock under lugnande förklaringar och bevekligt uppmanande de upphetsade massorna att skiljas åt i lugn och lita på myndigheternas opartiskhet och rättvisa. Inga öfvertalningar hjälpte, excesserna och förbittringen tilltogo snarare. Då vände sig polismästaren till redaktör Lindblad, utgifvare af den socialistiska tidningen Ny Tid, som befann sig på platsen, och anmodade honom att bruka sitt inflytande för att lugna massorna. Hr Lindblad efterkom uppmaningen och bad hvar och en gå till sitt. Själf gick han jämte polismästaren först därifrån, hvarefter hela den kolossala folkmassan följde i deras fotspår under sång af ”Socialistmarseljäsen Arbetets söner”.

Så gick det till hörnet af Husargatan och Stora alléen. Då massornas lynne fortfarande var i stark jäsning, stannade polismästaren här och upprepade sina försäkringar om ett rättvist bedömande af saken. Han nedtystades brutalt och omringades af förbittrade arbetare, som häftigt fordrade att han skulle lösgifva de 3 ynglingar, som vid ett föregående tillfälle blifvit häktade. Tåget satte sig åter i rörelse, öfver alléer och planteringar, tvärs och längs ef­ter gator och gränder, och polismästaren formligen drefs fram af folkmassorna. En del röster höjdes: ’’Till Andra Långgatan!” — där ligger det andra ångbageriet — och utan att akta på polismästarens upprepade försök att mana till besinning stormade man dit. På ett ögonblick var det stora Järntorget fylldt af väldiga, oöfverskådliga folkskaror, och där uppstod ett häftigt tumult. Stenar haglade öfver polismännen och polismästaren, som nu skyddades af konstaplar; häftiga sammanstötningar ägde rum, vid hvilka polisen använde handkraft och icke sparade battongena, Men folkmassorna, omringade ordningsmakten i spridda grupper, och arbetarna gjorde sig skyldiga till svåra våldsamheter. Så blef strax utanför ett apotek en ung man bland åskådarne, som räknades till ”öfvevklassen”, illa slagen i ögat af en arbetare. Den misshandlade räddade sig undan genom att trycka på ringknappen till apoteket, dit han sedan tog sin tillflykt.

Upploppet kring Asklunds bageri upprepades åter vid 12-tiden på natten och antog en ytterst våldsam karaktär. Stenarne formligen haglade och anställde stor skada. I etablissementet äro icke endast alla de store skyltfönstren inslagna, utan äfven i de enskilda lägenheterna ha många rutor krossats. Pojkar och andra yngre personer klättrade upp på taken och kastade tegelpannor och vindsfönster ned på polisen. Utanför ångbageriet vid Andra Långgatan sönderslogos båglamporna.

Då spårvagnarna under aftonens lopp passerade genom folkmassorna, blefvo äfven de föremål för stenkastning, så att fönster sönderslogos och de åkande måste huka. sig ned på bänkarna för att skydda sig. De ridande poliserna, som i sporrsträck satte af genom gatorna, råkade flera gånger i den oerhörda trängseln kollidera med spårvagnar; det såg ofta farligt ut, men något svårare olycksfall inträffade icke. På Haga polisstation hade en hel tegelsten kastats in genom ett fönster. Här hade man arbete med att förbinda mer eller mindre svårt sårade polismän och civila personer.

På Järntorget träffades polismästaren af en sten i nacken, så att han föll till marken. Sedan han blifvit förbunden på det vid torget liggande apoteket, fördes han till polisstationen.” (Ur: Dagens Nyheter 10 mars 1902)


Bilderna i dagens inlägg är hämtade ur Hvar 8 dag 1902 nr 25.

Referenser

Dagens Nyheter

Hvar 8 dag, D. F. Bonniers boktryckeri A.-B., Göteborg, 1902

Veckans artikel: Mosaiska kapellet och begravningsplatsen vid Svingeln

mosaiska_kapellet_vid_gamla_begravningsplatsen_vid_svingeln

Gamla begravningsplatsen vid Svingeln, Mosaiska begravningsplatsen, är en av Göteborgs två judiska begravningsplatser. Den ligger i stadsdelen Gullbergsvass med fastighetsbeteckning Gullbergsvass 703:18 och invigdes 1793, utvidgades 1814 och fick sitt namn 1817. Både begravningsplatsen och det mosaiska kapellet är byggnadsminnen sedan 27 juni 2019.

Kapellet från 1864 har fasader av gult tegel och en plåtklädd kupol. Det är byggt i morisk stil, med interiör och mönster från spanska synagogor. På grund av vibrationer från den närliggande järnvägen, blev kapellet i så dåligt skick att det renoverades 2006–2007, då bland annat stora delar av byggnadens tegel ersattes. Begravningsplatsen omges av dekorativt utformat järnstaket. Exteriören liksom interiören med kakelugnar och panelklädda väggar är mycket välbevarade. Kapellet har ingått i kommunens bevarandeprogram sedan 1987.

Historia

1780 bildades Mosaiska församlingen av de judiska släkterna Delbanco, Henriques och Salomon. Under ett besök på Göteborgs magistraten i Göteborg i oktober 1792 begärde Benedict Henriques ”på den judiska nationens vägnar att en plats måtte utses till lägerplats för them af judiska nationen, som härstädes genom döden aflida”. Efter detta beslutades, att ett område på ”30 kvadratalnar” (11 kvadratmeter) skulle avsättas för ändamålet, och redan året därpå var gravplatsen färdig.

Gravplatsen utökades 1817 och var Mosaiska församlingens enda gravområde tills den andra judiska begravningsplatsen i Göteborg, Nya Mosaiska kyrkogården, tillkom. Den ligger sydost om Östra kyrkogården och invigdes 26 maj 1915.

Tomten som utvaldes låg utanför stadens gränser. Den var tidigare ämnad som krigskyrkogård, men uppläts åt församlingen som ett arrende. Den judiska församlingens storlek ökade snabbt i Göteborg kring sekelskiftet 1800 och begravningsplatsen utvidgades 1817 och ett ”benhus” uppfördes. År 1855 exproprierades en oanvänd del av begravningsplatsen då stambanan drogs fram. År 1864 uppfördes kapellet i morisk stil med kupoltak på begravningsplatsen. För uppdraget anlitades byggmästarna Philip Jacob Rapp för den arkitektoniska gestaltningen och C. E. Hansson för uppförandet av byggnaden. En vaktmästarbostad uppfördes också. Det är oklart vem som gestaltat kapellets interiör och fönstrens glasmosaik.

Åt öster, direkt i anslutning till Gamla begravningsplatsen låg en annan kyrkogård under många år, Begravningsplatsen för fångar. Ända fram på 1920-talet hette området sydväst om Gamla begravningsplatsen och fram till i höjd med Alströmergatan, Friggaplatsen.

Anläggandet 1982 av spårvägens nya dubbelspår till Angered innebar, att 17 gravar flyttades till ett nytt område åt nordost. Flera gravvårdar har i dag svåra skador och det finns ett omfattande vårdbehov. Detta trots att judisk tradition förbjuder att en jordad människa flyttas från sitt vilorum. Begravningsplatsen är indelad i fem kvarter, A-D. Kvarter D är det äldsta kvarteret med stentavlor från 1790-talet bevarade.

År 2013 upprättade Antiquum AB på uppdrag av Judiska församlingen i Göteborg ett bevarandeprogram med vårdplan för Gamla Mosaiska begravningsplatsen. Konserveringsarbeten har gjorts på vissa gravvårdar och tillhörande staket.

Kapellet

Kapellets exteriör präglas av moriska influenser från den kontinentala europeiska arkitekturen för synagogor. Rummet har en kvadratisk form, vilket är vanligt hos äldre spanska synagogor. Fasaderna är uppförda i det för Göteborg klassiska gula förbländerteglet. Byggnadens mittdel utmärks av en kopparklädd kupol. Fasadens hörn kröns med plåtbelagda kvadratiska torn med tornspiror i form av davidsstjärnor. De blyspröjsade fönstren är bågformade i överkant med dekor av bland annat davidsstjärnor i svart smide.

Kapellets rum präglas av strikt symmetri. Idag är de panelklädda väggarna målade med blått, orange och grön kulör i kraftfulla nyanser. Två vita kakelugnar finns i två av rummets hörn och i ett hörn finns ett träskåp utformat som en kakelugn och som fungerar som elskåp. Golvet, som är täckt med marmorplattor, har en svag lutning vilket var av väsentlig betydelse för rummets syfte. I rummet utfördes tvagning inför den sista ritualen som föregick svepningen. Ritualen utfördes av det judiska begravningssällskapet.

Under 1950-talet hade kapellet förlorat sin ursprungliga användning och byggnaden kom att användas som förråd. På 1980-talet var byggnaden i stort behov av renovering och omfattande exteriöra och interiöra åtgärder påbörjades. Delar av kapellets murar var i mycket dåligt skick och på sina ställen nedrasade.

I samband med restaureringen åren 2006–2007 fann man bakom de järnplåtsbeklädda dörrarna ett intarsiaarbete i ädelträ med ett vackert träarbete i spanskmorisk stil (mudjéjarstil) som är ovanligt på nordiska breddgrader. Denna dekor valde man dock att skydda och dörrarna övertäcktes.

Motivering för byggnadsminne

Länsstyrelsens bedömer, att Mosaiska kapellet med tillhörande begravningsplats, har ett synnerligen högt kulturhistoriska värde. Motiv för beslutet om byggnadsminne är följande:

”Mosaiska kapellet har få motsvarigheter i Sverige. De är även ovanliga i ett europeiskt perspektiv då många mosaiska kapell revs och brändes ned under andra världskriget. Begravningsplatsen är en av fem judiska begravningsplatser, som anlades i Sverige i slutet av 1700-talet. Begravningsplatsen och kapellet utgör tillsammans en bevarad helhetsmiljö med lång kontinuitet – som sådan besitter den därför ett mycket högt miljöskapande och samhällshistoriskt värde. Kapellet är också ett minnesmärke över den judiska församlingens tidiga roll, och viktiga betydelse, för Göteborg. Miljön utgör en tvåhundraårig göteborgsk släktdokumentation över människor, som haft mycket stor betydelse för staden Göteborg, och är därför av omistligt kulturhistoriskt värde.”

Begravda på Gamla begravningsplatsen – i urval

Läs hela artikeln om Mosaiska kapellet och begravningsplatsen vid Svingeln på Wikipedia.

Text: Artikeln Gamla begravningsplatsen vid Svingeln på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Kor och får på gårdarna i östra Nordstaden långt fram på 1800-talet

Tidningen Ny Tid skrev den 12 mars 1962 om Maja Kjellins pågående arbete med att skriva en historik över Östra Nordstaden. Boken skulle få titeln Östra Nordstaden i Göteborg: en stadsdels historia från grundläggningen till nuvarande tid, den publicerades 1973 i Göteborgs hembygdsförbunds skriftserie.

”Östra Nordstaden i Göteborg omfattar 9 kvarter. De flesta har namn som säger en del om den verksamhet som tidigare utövades där: Hövågen, Klädpressaren, Tenngjutaren, Nålmakaren, Gästgivaren, Köpmannen, Kronobageriet. När dr Maja Kjellin nu skall skriva stadsdelens historia går hon grundligt tillväga. Hon följer både husens och deras ägares öden. Husen har ofta gått i arv. En av hennes äldsta källor är tomtöreslängden som finns sedan 1697. År 1762 kom den första taxeringslängden.

Förödande eldsvådor har gått framöver östra Nordstaden – den största år 1794 då 87 hus i de tre nordliga kvarteren brann ner. Endast några hus vid Kronhusgatan blev kvar. Först efter denna eldsvåda anlades Götgatan, som fanns upptagen redan i 1669 års stadsplan. År 1813 brann de båda sydliga kvarteren Köpmannen och Köpmännen drogs mot Östra Hamngatan och husen där blev i stor utsträckning köpmannahus. I kvarteret Klädpressaren bodde klädmakare, färgare och andra som hade med tyg och kläder att göra. Många garvare höll också till här och folk klagade över att de förorenade vattnet i kanalen där deras rännor med avloppsvatten mynnade.

Många järnbärare bodde i östra Nordstaden så länge Järnvågen låg där Brunsparken senare anlades. I trakten kring Lilla Bommen hade många skeppare sina bostäder.

I kvarteret Kronobageriet mellan Köpmansgatan och Norra Hamngatan bodde mer förmöget folk – det var den #fina” delen av östra Nordstaden. Själva kronobageriet låg där apoteket Vasen nu ligger. Stadens slakthus låg i hörnet av Köpmansgatan och Nils Ericsonsgatan men brann ner år 1813. Efter ett provisorium uppfördes år 1835 ett nytt slakthus invid den nuvarande centralstationens område. Kjellbergska flickskolan började år 1835 sin verksamhet i förhyrda lokaler i garvare Kindbergs hus vid Spannmålsgatan. Kronobageriet, då 96 hus lades i aska. Inte förrän de sista åren av 1700-talet började man bygga husen av sten. Före 1794 fanns inte ett enda stenhus.

Man kan fråga sig varför Götgatan efter 1813 års brand inte drogs ut till Norra Hamngatan. Anledningen var att man ansåg att brandgavlarna mellan de stenhus, som skulle efterträda trähusen, vore ett bättre skydd mot eldfaran än en så smal gata som Götgatan. Trafikförbindelserna tog man inte så stor hänsyn till. Åt norr går Götgatan inte längre än till Spannmålsgatan. Efter eldsvådan 1813 drogs Norra Larmgatan ut.

Stenhusbyggandet kom igång på allvar sedan kmt sagt bestämt nej till alla avsteg från stenhusförordningen av år 1792. Dåvarande stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg gjorde upp förslag till typhus av sten – ett ordinärt borgarhus om två våningar – och lät publicera sina ritningar. I detta sammanhang uppstod en diskussion om man skulle tillåta uppförandet av envåningshus på de avbrända tomterna. I staden var man nog tämligen ense om att husen borde vara i två våningar – högre hus var det aldrig tal om – men kmt ansåg att det skulle stå invånarna fritt att bygga efter vars och ens villkor och förmögenhet. En del gårdshus blev byggda som korsvirkeshus.

I östra Nordstaden finns ännu kvar några hus av omisskännlig Carlbergstyp – enkla och fint proportionerade. Ett av de bäst bevarade ligger vid Lilla Klädpressaregatan. I de nordligaste kvarteren Gustavus Primus och Hövågen började man inte sälja tomter förrän år 1811. I denna del låg stadens kurhus och Chalmerska Slöjdskolan, den senare från 1829-1869, då den flyttade till Storgatan.

Hantverkarna har alltid varit talrika i östra Nordstaden. Det första man började bygga upp på en avbränd tomt var verkstaden. Ofta fanns två hus på samma tomt och ofta hade dessa olika ägare. Man bodde på kronans mark och behövde inte betala tomtören. Här och var inne på gårdarna fanns fähus där man hade kor, getter och får långt in på 1800-talet, liksom hönshus. Ett par slaktare i kvarteret Köpmannen höll sig med kor. Bete fanns på fästningsvallarna och på hela Gullbergsvass.

Även stallar förekom. Fraenkel & Hedenberg hade hus inne på gården där bönderna fick logera och ställa sina hästar.

Krögerierna var talrika. Det gick lätt att få krögerirättigheter och man behövde bara ett rum eller en bod. Längre fram i tiden dominerade de stora handelsfirmorna i stadsdelens pereferi.

Så länge Stora Torget var salutorg var östra Nordstaden ett handelscentrum. När Börsen var färdig och torget döpts om till Gustav Adolfs torg bestämdes att torghandeln skulle flyttas till Kungstorget. Detta föranledde en ursinnig protest från handlarna i östra Nordstaden, berättar dr Kjellin. Här hade de skänkt pengar till den fina statyn – nu skulle det ej längre bli något handelscentrum. Hisingsbönderna klagade över att de fick så lång väg att frakta sina varor. Man yrkade på ett nytt torg vid Lilla Bommen.

Flyttningen av salutorget fick också den konsekvensen att det i fortsättningen inte blev så mycket detaljhandel i östra Nordstaden. I stället fick grosshandeln stor utbredning här. Bland mer kända företag som slog sig ner i denna stadsdel var OP Anderssons brännvinsbränneri. PÅ denna tomt etablerade sig redan Arla med sitt mejeri, varmed brännvinstillverkningen avlöstes av mjölkhantering.

När emigrationen till Amerika tog fart öppnade emigrantagenterna sina kontor i östra Nordstaden. Då kom också alla hotellen. Cunard-linjens agent var den första på platsen med kontor på Postgatan 2. Han annonserade om resa Göteborg-New York på ca 9 dygn.

I dr Kjellins bokhylla står tio volymer med förteckningar över fastighetsägare i östra Nordstaden. Hon gör det sannerligen inte till något hastverk när hon skriver om det gamla Göteborg.” (Ur: Ny Tid 12 mars 1962)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Adrian Crispin Peterson, Gbg i nov. 1873: Lager- och affärshus för F.W. Hasselblad & Co.

Veckans artikel: Sjömannasällskapets hus

sjc3b6mansgatan_7_och_5

Sjömannasällskapets hus, är två hus belägna vid Sjömansgatan 5 och 7 i stadsdelen Olivedal i Göteborg. Bostadshuset vid Sjömansgatan 5 är från 1901 och Sjömansgatan 7 från 1903. Fastigheten Olivedal 32:7 hade tidigare benämningen kvarteret Lustgården 7. De två byggnaderna är ritade av arkitekten Rudolf Steen (1872–1926). Sjömansgatan fick sitt namn 1901 då Sjömannasällskapets hus byggdes där. Tidigare fanns det en gata i Haga med det namnet under åren 1798–1852.

Sjömannasällskapets hus är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan den 19 mars 1984. Den övre byggnaden, ”Emilie Landgrens gåva”, är hus nummer 1 och ligger ute vid Sjömansgatan 7. Den nedre, ”Emil Ekmans minne” – är hus nummer 2 och beläget vid Sjömansgatan 5. Huset är indraget från gatan och framför det finns en terrass med förträdgård.

Sjömannasällskapets verksamhet

År 1831 bildades Sjömannasällskapet i Göteborg. Sedan dess har Sällskapet och dess medlemmar oförtrutet arbetat för att, som det står i de ursprungliga stadgarna, ”… upprätthålla sjömansyrkets sanna värde; att befordra upplysningens framsteg uti allt vad sjömansyrket angår; att bidraga till vanlottade sjömäns och deras familjers utkomst”.

Bakgrunden till att Sällskapet bildades var, att den svenska handelsflottan under första hälften av 1800-talet drabbades av en kraftig nedgång samtidigt som sjöfarten gick mycket bra i länder som Norge och dåvarande Preussen. Den svenska sjömanskåren minskade och antalet fartyg med utländska flaggor blev allt vanligare i Göteborgs hamn. Därför diskuterades det bland fackfolk om olika motåtgärder.

Sällskapets uppgift är att verka för sjöfartens och dess utövares bästa. Tidigt väcktes tanken, att man skulle ordna bostäder för ålderstigna sjömän och för sjömansänkor. Majorna, Stigberget, Masthugget och västra delen av Olivedal var av tradition det område i staden där sjöfolk bodde. Sällskapets första sjömanshem öppnades 1873 i Masthugget.

Vid sekelskiftet 1899–1900 fick sällskapet flera donationer, som gjorde det möjligt att bygga ett nytt sjömanshem. År 1899 valdes en tomt på bergslänten ovanför det tätbebyggda Stigberget. Tomten hade då beteckningen Majornas 6:te Rote nummer 40, vilken senare ändrades till 32 kvarteret Lustgården i stadsdelen Olivedal. Kvarteret låg ganska fritt när det började bebyggas – endast i västra del vid Paradisgatan fanns ett par landshövdingehus och ett envånings trähus.

Byggnadsbeskrivning

Byggnaderna ligger på en sluttning. Den övre byggnaden, ”Emilie Landgrens gåva”, hus nr 1/ Sjömansgatan 7, ligger ute vid gatan. Den nedre, ”Emil Ekmans minne” – hus nr 2/ Sjömansgatan 5 – är indragen och framför finns en terrass med förträdgård. Terrassen är uppbyggd med naturstensmur mot gatan. På muren står sex stenpollare förbundna med järnkedjor. Mot gatan avskärmas gården med ett smidesjärnstaket med grind. Gårdsplanen närmast husen är asfalterad och mellan de båda husen finns det en vattenränna av gatsten.

Byggnadernas historik

Sjömannasällskapets anläggning omfattade när den var helt utbyggd i stort sett hela kvarteret Lustgården och bestod då av sju hus. Sjömannasällskapets tomt bebyggdes i etapper. Byggnaderna uppfördes av firman F O Peterson & Söner och ritades av arkitekter med nära anknytning till firman. I dag är endast Sjömansgatan 5 och 7 kvar av de ursprungliga husen. Kvarterets övriga bebyggelse utgörs numera av bostadshus uppförda 1979–80.

År 1900 uppfördes Sjömansgatan 3, ”Erik Wijks Gåva”. Det var två sammanbyggda trähus med samma utseende som Sjömansgatan 5 och 7. Ungefär samtidigt påbörjades ett stenhus vid Fjällgatan 26, ”Befälsbyggnaden”. Det rymde förutom bostäder också en samlingssal och hade butiker i bottenvåningen. Dessa två byggnader var ritade av arkitekten Rudolf Steen. År 1901 beviljades byggnadslov för Sjömansgatan 5, ”Emil Ekmans minne” och 1903 för Sjömansgatan 7, ”Emilie Landgrens gåva”. Båda byggnaderna var avsedda för ”manskapsklassen”. Arkitekt för dessa var också Rudolf Steen. År 1908 tillkom ett mindre trähus på gården, ”Hedvig och Adolf Florells minne”. Här fanns bland annat ett läsrum.

Slutligen uppfördes 1937 i kvarterets södra del ”Douglas Kennedys minne”. Det ritades av Sven Steen och var ett stenhus i funktionalistisk anda med en stor terrass.

Läs hela artikeln om Sjömannasällskapets hus på Wikipedia.

Text: Artikeln Sjömannasällskapets hus på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Det nya Liseberg öppnade 26 april 1969

En omdisponerad fritidsanläggning

Trivsel och trängsel, blommor och intim belysning, gränder och takförsedda paviljonger, vackra färger och linjer i en konstnärlig enhet är den miljö som möter besökaren på det nya Liseberg i Göteborg vid säsongsstarten den 26 april. E6:ans provisoriska sträckning Getebergsled nödvändiggjorde en omdisponering av södra området och för två år sedan började bland andra teamet på bilden, danska arkitekten Lous Weissdorf, danska chefsarkitekten vid Tivoli i Köpenhamn Simon Henningsen, arkitekt SAR Bengt Lidström från Göteborg och danska konstnären Spjaet Christensen att arbeta på mångmiljonprojektet.

Romantik och intimitet parat med spänning och avkoppling

Lagom till sommarsäsongen står den första och största etappen klar att hälsa besökarna välkomna till ”romantik och intimitet parat med spänning och avkoppling”, som direktör Olof Calderon uttrycker arbetsgruppens målsättning. Inredningsarkitekter och trädgårdsarkitekter fullbordar bilden av det nya Liseberg på söder, som svarar för halva årsomsättningen.

En rad trivselskapande nyheter

Ingenting har försvunnit ur bilden, alla varuspel och jackpots, prestationsspel och korvbarer har fått vara kvar och dessutom har man fått plats för en rad trivselskapande nyheter som t.ex. en souvenirbutik med juryvalda varor, en samköpsbutik för choklad, läsk och cigarretter, en pub, en mysig hörna för silhuettklipparen och en vattenpistolbana.

Ett Las Vegas i miniatyr

I ”Spelfågeln”, trevåningshuset i bakgrunden som är så genialt konstruerat att man skall kunna promenera direkt in i samtliga våningar från inbjudande promenadstråk, ryms ett Las Vegas i miniatyr med ett hundratal toppmoderna jackpots, några restauranger, en våning för traditionella kul- och bollspel, bl.a. bowling och en pergola med olika slags skicklighetsspel. Flanören får en charmant utsikt genom den glasade promenaden över bl.a. Stjärnscenen och överallt kan ögat vila på mängder av blommor, Lisebergs adelsmärke sedan många år.

Smala mysiga gränder

Paviljongstaden i förgrunden framför Spelfågeln bjuder förutom de traditionella spelen även smala, mysiga gränder med intim belysning mellan paviljongerna, som en trivsam miljö för kontaktskapande umgänge. Loppcirkus blir det inte, men väl en träffpunkt för alla åldrar med det legitima syftet att bjuda omväxling och nöjen till hyggliga priser.

Den självklara enkelheten och geniala konstruktionen är dock inte något hastverk och inte heller någon sommarfågel. Bygger man för 8 miljoner kronor räknar man mer än ett år framåt i tiden.

Nya söder är första etappen

Nya söder är första etappen i en 10-årsplan, som fullt utbyggd kommer att göra Liseberg till en av Europas märkligaste och modernaste nöjesparker.

Dagboken

Museer


Källa: Göteborg denna vecka: med Göteborgskarta, Göteborg denna vecka, Göteborg, 1931-1977. Tidningen finns i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv.

Veckans artikel: Drottning Kristinas Jaktslott

Drottning Kristinas Jaktslott är ett korsvirkeshus i kvarteret 61, Käppslängaren, på berget Otterhällan i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Gatuadressen är Otterhällegatan 16. Tidigare adress var hörnet av Södra Liden 26 och Övre Kyrkogatan 1. Huset ägs och förvaltas av Kulturminnesföreningen Otterhällan.

Uppkomsten till benämningen Drottning Kristinas Jaktslott är inte klarlagd, men ett antagande är, att namnet kommer från den tid i slutet av 1700-talet, då det fanns en krog i nedervåningen av huset och knektar från den närbelägna bastionen, ”Christina Regina”, frekventerade krogen. Det finns åtminstone ett tjugotal hus i Sverige som delar namnet ”Drottning Kristina jaktslott,” utan att drottningen varken ägt eller bebott något av dem.

Först med att i tryck lansera namnet Drottning Kristinas Jaktslott var troligen Göteborgs Morgonpost, som den 8 april 1931 skriver att ”… Jaktslottet på Otterhällan snart kommer att skatta åt förgängelsen. Den lilla gula byggnaden, som av en dubiös tradition kallas Drottning Kristinas Jaktslott skall i modellens form räddas åt eftervärlden”.

Jaktslottet har även gått under namnet Otterhällans pärla och är kanske det hus i Göteborg som mest fångat allmänhetens intresse, så är till exempel dess dossier i Göteborgs Stadsmuseums arkiv större än Kronhusets.

Historik

En tidig – men felaktig – version uppger, att översten Börje Nilsson Drakenberg skulle ha byggt huset redan 1670 på en av de fyra tomter, som kronan hade överlåtit till honom. Drakenbergs far var Göteborgs förste stadspresident 1624–36 och hade synnerligen goda relationer med Gustav II Adolf. Modern Brita Thoresdotters morfar hade varit borgmästare i Älvsborgs stad.

Senare forskning av Olga Dahl har tydligt visat, att Drakenbergs fyra tomter i 2:a roten inte låg här, utan i nordvästra hörnet av KungsgatanMagasinsgatan. Stadens magistrat ålade honom 1670 att bebygga dem, men istället valde han på hösten 1671 att sälja alla fyra tomterna. Han ägde redan ett stenhus, som han ärvt efter sin far, presidenten Nils Börgesson, på en stor tomt väster om Lilla Fisktorget – nuvarande Lilla Torget – vid Södra Hamngatan (Inom Vallgraven 53:14) där numera Wijkska huset är beläget. Därför behövde Drakenberg inte fler hus i Göteborg.

Den ursprungliga tomten var Nr 105 i Andra roten – utanför kvartersindelningen, ”på andra sidan Övre Kyrkogatan” Den låg i Södra Liden 26 (även Åkareliden) och bebyggdes av åkaren Lars Bryngelsson, som flyttade dit 1731.

Det nuvarande huset uppfördes år 1806 av Andr. Olsson, efter det att Bryngelssons hus förstörts i storbranden 1804.

I början av 1960-talet presenterades en ny stadsplan där ”Jaktslottet” inte passade in, utan ett större nybygge planerades i dess ställe. Dåvarande ägaren Ulf Grapengiesser hemställde i en skrivelse till byggnadsnämnden att huset skulle bevaras för framtiden: ”Huset torde vara ett av stadens äldsta och är välkänt för alla göteborgare som är intresserade av sin stad. Ehuru byggnaden under tidernas lopp undergått förändringar, har den behållit en ålderdomlig och egenartad prägel. Huset är utan like i Göteborg. Det är också föremål för stort intresse från allmänhetens sida.” Han avslutar med: ”Huset är solitt byggt och kan i nya århundraden stå som ett alltmera värdefullt minne av en gången tid och dess förhållanden, ett pittoreskt inslag i den moderna storstaden Göteborg. Husets kulturella värde kan i vår tid förbises av många men kommer sannolikt att ligga i öppen dag för kommande tiders göteborgare.

En alternativ stadsplan presenterades, men avslogs i oktober 1969. År 1970 gav Grapengiesser upp och sålde huset till Byggnadsfirman Anders Diös AB i Uppsala.

Det blev många turer med olika kulturinstanser, politiska läger, Göteborgs Hembygdsförbund, Göteborgs Historiska Museum, AMS, landshövdingen Erik Huss med flera, där Göteborgs museer i ett tjänsteutlåtande skrev att ”jaktslottet” är; ”… ett av stadens äldsta hus och torde kunna betecknas som oersättligt både som historiskt minne och som ett pittoreskt inslag i storstadens centrum. Starka skäl talar för att huset bevaras intakt”. Anders Diös visade sig ha ett stort personligt intresse för gamla hus och han skänkte därför ”Jaktslottet” till ”Kulturminnesföreningen Otterhällan”. Hans byggnadsfirma medverkade till att huset kunde flyttas cirka 75 meter till en tomt i hörnet av Otterhällegatan och Västra Liden, dess nuvarande plats.

Läs hela artikeln om Drottning Kristinas Jaktslott på Wikipedia.

Text: Artikeln Drottning Kristinas Jaktslott på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

jaktslottet_-_sett_frc3a5n_vc3a4stra_liden

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Det Göteborg som går: Gamla Varmbadhuset rivs

”Vid Lilla och Stora Badhusgatorna, på tomten Skeppsbron n:o 1, skall af byggmästaren F. O. Peterson uppföras en större kontorsbyggnad. Rifning af de där stående gamla byggnaderna har redan utförts, och pålningsarbetet bedrifves med all kraft.

Den bit af Gamla Göteborg, som nu fått maka sig åt sidan för det Nya Göteborg, är ännu i kär åminnelse hos alla de göte­borgare som lefde på 30-, 40- och 50- talen: Gamla Varmbadhuset.

Huru många af det yngre släktet har ens reda på att ett dylikt badhus existerat? Badhuset anlades af Alexander Keiller d. ä., grundläggaren af Göteborgs Mek. Verkstad, Rosenlundsfabriken, Tegelslageri, Jonseredsfabrikerna m. m.

Denne företagsamme och framsynte man, en föregångsman i ordets bästa bemärkelse, var det som anlade Badhuset, hvilket, lik­som allt som denne märklige man gjorde, var tilltaget i stor skala. Keillers tanke var att af Göteborg göra ett Ems, ett Marstrand, och han gjorde allt hvad på honom ankom för att förverkliga den vackra och patrio­tiska tanken.

Skeppsbron n:o 1 är en de senare årtion­denas skapelse. På 30-talet lågo här statens förrådsmagasin. Tomten bakom inköp­tes af hr Keiller och därpå uppfördes badhusbyggnaderna, som efter den tidens mått voro storartadt anlagda. Rundt om badhu­set anlades en mycket vacker trädgård, hvarest de badande kunde taga sin motion efter badet. Trädgården gränsade intill landshöfdingens trädgård, som genom Badhusgatan, den tiden en trång, brant gränd, var skild från residenset.

Badhuset var bygdt cirkelformigt och erhöll däraf namnet Rotundan. I husets midt låg det gemensamma väntrummet, ett stort, ljust och elegant möbleradt rum. Ljuset föll in genom en kupol i taket. Sjelfva taket var af koppar, måladt blått med gyllene stjärnor.

Från väntrummet ledde dörrar till de 12 badrummen, som lågo i cirkel rundt det­samma.

Badrummen voro stora, rymliga och ljusa , och bestodo af ett inre afklädningsrum och ett yttre, hvarest det stora badkaret af marmor fått sin plats. Vattnet leddes dit i ledningar af koppar, hvilka alltid höllos blankpolerade och glänsande. Äfven ryska ångbad serverades.

Men för att Göteborg skulle kunna blifva en hafsbadort fordrades naturligtvis saltvat­tenbad — och det kunde man väl få lika litet då som nu i Göteborg? Sådana små bekymmer generade ej en man sådan som Alexander Keiller d. ä. Om ej saltvattnet ville komma till Göteborg frivilligt, så . . .

Och så begaf det sig att Keiller lät hemta in det salta vattnet i två öfvertäckta prå­mar. I hörnet af tomten midt emot inkörs­porten till Göteborgs Mekaniska Verkstad var en liten byggnad af sten uppförd, hvar­est en cistern var insatt, rymmande en half pråmlast. Och till denna cistern pumpa­de två män dag ut och dag in, år ut och år in upp det dyrbara hafsvattnet. Och från badhuset gingo göteborgarne sedan och drucko ett glas i Brunnsparken — för att göra illusionen fullständig.

Så började badhuset ej betala sig, och i slutet på 1850-talet nedlades verksamheten helt och hållet. Och Rotundan, om hvilken biskop Wingård yttrat: »Den kunde ha passat det forna Bajæ!» förvandlades till — magasin.

Det är en del af gamla Rotundan som nu fått ge vika. I dess ställe kommer en trevåningsbyggnad af sten att uppföras, hvars första våning skall inrymma mönsterlokaler

för Ångköket (åt Verkstadsgatan) och lagerlokaler (åt Badhusgatan); andra och tredje våningarna skola inrymma kontorslokaler (åt Verkstadsgatan) och bostadslägenheter (åt Badhusgatan).

Det kommer nog ej att dröja länge, innan äfven den nu qvarstående delen af Rotun­dan kommer att undanrödjas. Ty menin­gen lär vara att därstädes uppföra ett affärs- palats enligt nutidens föreställningar om ett sådant.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 januari 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Varmbadhuset syns längst till höger i bild.

Veckans artikel: Anfallet mot Nya Varvet (1719)

Anfallet mot Nya Varvet (1719) var ett överrumplingsanfall mot Nya Varvet i Göta älvs mynning natten till den 27 september 1719 (g.s), då en dansk militärstyrka angrep den svenska hamnanläggningen och inneliggande fartyg. Efter en lyckad svensk erövring av danska örlogsfartyg vid Grötö i september 1719, hämnades den unge viceamiralen Peter Tordenskjold några veckor senare genom att från Marstrand, i skydd av mörkret anfalla den svenska flottbasen Nya Varvet. Attacken utfördes i mindre fartyg, där man med list tog sig förbi ett antal svenska vaktposter. Efter en mindre strid på varvsområdet kunde danskarna dra sig tillbaka efter att ha förstört många inneliggande svenska fartyg utan egna förluster.

Bakgrund

Under våren 1719, i slutfasen av Stora nordiska kriget, genomförde en dansk flottstyrka en blockad av Göteborgs hamninlopp. I början av juli anföll en dansk-norsk armé norrifrån in i Bohuslän, efter att fredsförhandlingar i Stockholm misslyckats, och erövrade Strömstad. Samtidigt anfölls Marstrand av fartyg ur den danska blockadstyrkan, under ledning av schoutbynacht Peder Tordenskjold.

Större delen av fartygen i den svenska örlogseskadern på västkusten, Göteborgseskadern, sänktes av sina egna besättningar för att inte komma i danska händer. Den 15 juli kapitulerade oväntat kommendanten, överste Henrich Danckwardt, på den starka fästningen Karlsten i Marstrand. Fästningen namnändrades till Kristiansten, och blev därefter en bas för danska anfall i Göteborgsområdet.

Den 21 juli anfölls fästningen Nya Älvsborg utanför Göteborg, men anfallet kunde slås tillbaka efter några dagars artilleribeskjutning, och Tordenskjold fortsatte sin blockad av Göta- och Nordre älvs mynning. Detta innebar att man på svensk sida förstärkte sin bevakning av Nordre älvs mynning vid Kippholmen.

Eftersom fredsförhandlingarna hade återupptagits fick Tordenskjold order om att sända större delen av sin blockadstyrka till Köpenhamn. Den 28 augusti lämnade ett 20-tal danska fartyg Göteborgs skärgård och seglade mot Öresund, samtidigt som blockaden av Nordre älv upphörde. Tre danska linjeskepp och en skottpråm fanns kvar vid Rivö fjord. Dessutom fanns två skottpråmar, två galärer, en bombardergaljot och fem transportfartyg vid Grötö nära Kalvsund.

Överfallet vid Grötö

Efter att ha fått information om de nya förutsättningarna bestämde sig chefen för Göteborgseskadern, amiral Jonas Fredrik Örnfelt, för ett överraskande anfall mot styrkan vid Grötö. Brigantinerna Luren (2 kanoner), Framfuss (2), Uppassaren (2) och galären Lucretia (2) sändes tillsammans med sex beväpnade slupar under befäl av kommendör von Utfall, från Nya Varvet via Nordre älv till Kippholmen. På grund av bristen på sjöfolk, var styrkan till största delen bemannad med soldater. Efter att ha vilat vid Kippholmen, rodde fartygen på natten till den 1 september utefter Hisingen söderut. De lyckades osedda ta sig förbi brandvaktsgalären Charlotta, och kunde i gryningen övermanna besättningarna på galären Prinds Carl (7 kanoner), skottpråmarna Spydstagen och Lange Maren, samt bombardergaljoten S:t Johannes (4). Skottpråmarnas kanoner och mörsare hade tidigare tagits ut, och förts till Köpenhamn. Dessutom erövrades de fem transportfartygen varav ett, Langesund, var lastat med krut, och de övriga med proviant och dykerimateriel. Örnfelt, som personligen ”förde disposition” från en slup, använde sig av den fördelaktiga västliga vinden till att föra de danska fartygen tillbaka samma väg till Nya Varvet som svenskarna kommit. Samtidigt kunde den kvarvarande danska styrkan på Rivö fjord inte komma sina kamrater till hjälp. Den danska galären Charlotta lyckades undkomma till Marstrand, där Tordenskjold ”nær var bleven rasende over dens medbragte uventede Tidende”.

Befälhavaren över de svenska trupperna i Bohuslän, fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, beordrade byggande av ytterligare skansar vid mynningarna av Göta- och Nordre älv ifall Tordenskjold ”torde söka sig på något sätt sådant att revangera”. Det var dels Arendals skans, på södra stranden av Hisingen väster om Nya Älvsborg, dels en skans vid Kippholmen i Nordre älvs mynning. Sedan tidigare fanns kanonbatterier vid Rya Nabbe på Hisingen, och Lilla Billingen vid Nya Varvet. Däremellan hade ett antal gamla fartyg sänkts som en spärr tvärs över älven, och bara en smal ränna hade lämnats öppen vid Nya Varvet.

Förberedelser

Angående överfallet vid Grötö, så skrev Tordenskjold först till amiralitetet i Köpenhamn, att det hörde till att efter goda nyheter kommer dåliga. Några dagar senare var tonen mindre filosofisk då han skrev ”men jeg skal revangere det, skulde jeg end derved vorde massacreret”. Han började fundera ut en plan för att ta sig in till Nya Varvet och återta fartygen. Den 12 september sågs de sista danska fartygen på Rivö fjord styra till sjöss, och den halvårslånga blockaden var hävd. Medan övriga skepp sändes till Köpenhamn seglade linjeskeppet Laaland (50 kanoner) till Tordenskjold i Marstrand. Tillsammans med chefen på Laaland, kapten Oluf Budde, utarbetades detaljerna i anfallsplanen. Man beslöt att använda slupar som skulle fyllas med brännbart material, och bemannas med välbeväpnat manskap. Budde skulle föra befäl över sluparna, och två galärer skulle följa med som skydd, under Tordenskjolds befäl.

Eftersom det rådde brist på slupar, då blockadstyrkan hade seglat iväg, använde Tordenskjold sina personliga kontakter på fartyg som inte stod under hans befäl. I Marstrands hamn fanns fregatterna Høyenhald och Hvide Ørn, sysselsatta med att ta upp utrustning från de sänkta svenska fartygen i hamnen, under amiral Ole Judichærs befäl. På morgonen den 26 september gick Tordenskjold ombord på Hvide Ørn och bad en av fartygets officerare, löjtnant Wodroff, att få en av sluparna på Hvide Ørn klargjord och överlämnad till sig, men utan att nämna detta för amiralen eller fartygschefen. Wodroff gjorde senare under dagen som han blev ombedd, och Tordenskjold hade därmed tillgång till tre dubbla och sju enkla slupar.

Samtidigt hade Tordenskjold samtal med tre svenska lotsar, bland annat Nils Olofsson från Marstrand. Nils försökte att inte bli inblandad i något som skulle bli till svensk skada, ”såsom en ärlig svensk anstod”, och förklarade att hans lotsområde inte sträckte sig längre än till Kalvsund. Tordenskjold förklarade då att han inte behövde följa med fartygsstyrkan längre än till Brännö.

Eftersom de flesta större danska örlogsfartyg hade seglat iväg, beslöt amiral Örnfelt att försöka angripa de mindre danska fartyg som fortfarande rörde sig runt Marstrand. Han beordrade att amiralitetskapten Nils Nilsson med galärerna Prins Kristian (9 kanoner) och Lucretia, samt sluparna Luren, Uppassaren och Framfuss skulle via Nya Älvsborg och Kalvsund försöka komma åt fientliga bevakningsfartyg söder om Marstrand. I väntan på tillräcklig antal soldater kom inte Nilsson iväg från Nya Varvet med sin styrka förrän 25 september.

Konsekvenser

Bevaknings- och skyddsåtgärderna vid inloppet till Göteborg skärptes kraftigt efter anfallet. När överraskningen lagt sig, behövde man på svenska sida ha svar på frågan om hur Tordenskjolds attack över huvud taget varit möjlig att genomföra.

På begäran av den tillfällige kommendanten Johan Lillie hade Rehnskiöld tidigare gett order om att två slupar skulle patrullera runt Nya Älvsborg, mellan Aspholmarna och Nya Varvet, ”för Nya Älfsborgs säkerhet och de allt mer förlängda nätternas skull”. Sedan de danska fartygen lämnat Göteborgs hamninlopp, men fortfarande fanns kvar i Marstrand, ansåg amiral Örnfelt att faran för anfall var större genom Nordre älv mot Bohus fästning, och flyttade de två sluparna till att patrullera i Nordre älvs mynning mellan Kippholmen och Överön. Samtidigt var kommunikationen mycket dålig mellan de svenska fartygen vid Nordre älv, fästningen Nya Älvsborg och örlogshamnen Nya Varvet, vilket gjorde att kapten Nilssons information om de danska fartygen inte nådde fram till Örnfelt och den återinsatte ordinarie kommendanten på Nya Älvsborg, Gustaf Gadde.

För att reda ut händelseförloppet tillsattes en ”Kongl. Commision” som sammanträdde i Göteborg den 20 november 1724, under ledning av amiralen Carl Hans Wachtmeister. Domstolens förhandlingar, som pågick under 1724 och 1725, efterlämnade ett protokoll på 1 672 sidor, med 42 bilagor, som förvaras i riksarkivet. Den 4 augusti 1725 avkunnades domen. Kommissionen lyckades inte få fram vem som bar skulden till det misslyckade försvaret. Amiral Örnfelt och överste Gadde samt några andra officerare dömdes att betala obetydliga summor i böter.

Enligt danske historikern Casper Peter Rothe kunde Tordenskjold visa upp den återerövrade galären Prinds Carl för amrial Judichær i Marstrand. Enligt en skrivelse från överste Gadde till Kungl. Kommissionen hittades galären övergiven dagen efter striden vid Svinholmarna, sydväst om Nya Älvsborg. Tordenskjold nämner i en senare skrivelse, att den svenska sjöstyrkan i Göteborg nu var minskad till fem små galärer. Det var viktigt för Tordenskjold att behålla det psykologiska övertaget, även om bara några få mindre båtar återstod av den danska sjöstyrkan i Göteborgsområdet. Med anfallet visade han, att han fortfarande kunde bestämma tid och plats för militära operationer mot Sverige. Anfallet mot Nya Varvet var den sista stridshandlingen mellan Sverige och Danmark innan vapenstillestånd slöts den 28 oktober 1719, och slutligen freden i Frederiksborg den 3 juli 1720. Anfallet var också Tordenskjolds sista sjöstrid. Han dödades i en duell den 12 november 1720 med Jakob Axel Staël von Holstein, en officer som tidigare varit i svensk och polsk tjänst.

Läs hela artikeln om Anfallet mot Nya Varvet (1719) på Wikipedia.

Text: Artikeln Anfallet mot Nya Varvet (1719) på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

nyavarvet1719-1

Karta över Göta älvs mynning, uppritad i samband med den efterföljande utredningen av attacken mot Nya Varvet 1719.

Krigsarkivet: Sveriges Krig Stora Nordiska kriget 0425:14:100 1719 [Public domain]