Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är

  • att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden
  • att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
  • att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

Månadens artikel: Kvarteret Bokhållaren

Östra Hamngatan 33.

Kvarteret Bokhållaren (Kvarteret 19 Bokhållaren) är ett kvarter i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Kvarteret omges av Korsgatan i väster, Drottninggatan i norr, Östra Hamngatan i öster och Kyrkogatan i söder. Kvarteret förstördes i stadsbränderna åren 1721 och 1802 och fick sitt namn år 1923.

Kvarteret innehåller främst kontors- och affärsbyggnader. Efter stadsbranden 1802 byggdes det successivt upp och år 1860 var samtliga tomter bebyggda. Under de efterföljande decennierna byggdes flera hus på och åren 1905 och 1928 ersattes två av husen med modernare affärshus, men därefter har inga nya byggnader tillkommit. Flera snuskvarnar har funnits i kvarteret och flera gårdar har bevarad 1800-talskaraktär.[1]

Historia

På Kiättel Klasons karta från år 1644 framgår hur den del av Göteborg som ligger inom vallgraven är uppdelad i fem ”quarter”, vilka åtskiljs av vallgatorna och kanalerna. Första, andra och tredje kvarteren ligger söderut och räknas från väster till öster, och norrut från öster till väster fjärde och femte kvarteren. Tidigare var antalet kvarter fyra och enligt stadens första brandordning från år 1639 delades var och ett av dessa in i sju rotar, totalt 28 rotar. Roteindelningen kom att förändras och från och med år 1676 var antalet rotar tio. De var numrerade, samt bar namn efter långgatorna vars tomter de omfattade. Exempelvis benämndes 3:e roten Kyrkogaturoten och 4:e roten Drottninggaturoten. Roteindelning behölls fram till början av 1900-talet, även om antalet rotar då hade ökat väsentligt.[2] I samband med att stadens gamla roteindelning ersattes med kvartersindelning den 15 juni 1923, fastställdes namnet 19 Kvarteret Bokhållaren i Staden inom Vallgraven.[3]

Tomterna inom respektive rote fick på 1700-talet nummer och från och med år 1714 är numren införda i tomtöreslängderna. När tomter styckades upp, eller slogs samman, skedde förskjutningar av nummerordningen, varför tomternas nummer kom att förändras, ibland flera gånger. Senare infördes istället halvnumreringar vid uppdelningar, och vid sammanslagningar fick de behålla båda numren. Genom 1923 års kvartersindelning fick varje tomt ett givet nummer; i det fall olika tomter tillhör samma ägare, kan de föras samman till ett nytt nummer.[3]

På 1600-talet var kvarteret ett av stadens förnämare och längs Drottninggatan bosatte sig gärna stadens inflyttade holländare. Drottninggatans ursprungliga namn var Sankt Jacobsgatan och senare Holländaregatan. Längs Kyrkogatan bosatte sig flera köpmän.[4]

Två gånger har kvarteret brunnit ned. År 1721 utbröt en brand på Drottninggatan, varvid alla fastigheterna väster om Östra Hamngatan, totalt 213 hus, brändes ner. Byggnaderna var uppförda i trä, och trots brandrisken uppfördes även de flesta nya byggnaderna i trä. I december 1802 utbröt en ny brand, varvid omkring 180 hus och gårdar lades i aska.[5]

Fastigheter

Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46

Fastigheten i hörnet Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46 (Inom Vallgraven 19:9, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 22, 23[6]) uppfördes år 1810 för handelsman A. Nordqvist efter ritningar av M. Bälkow.[7]

Under 1600-talet var hörntomten nr. 22 Östra Hamngatan – Kyrkogatan bebyggd med ett trähus, som ägdes och beboddes av borgaren Söffrin (Severin) Nilsson, som representerade staden vid riksdagen i Göteborg år 1660 och år 1664 var han riksdagsrepresentant i Stockholm. Han blev ålderman i det år 1665 instiftade köpmansgillet. Tomten gick senare i arv till hans änka och barn. Efter branden år 1721 sålde dottern och jungfrun Margareta Söffrin ödetomten till smeden och sedermera järnhandlaren Anders Månsson.[6] Efter Månssons död år 1759 övertogs hans hus och gårdar av svärsonen, notarien, sedermera borgmästaren, kommerserådet Daniel Pettersson.[8]

Intill Månssons trähus uppförde skeppare Rauwerdts änka Maria Henning ett trähus på tomten nr. 23 efter branden år 1721. Hon sålde det år 1732 till mågen, handelsman Christian Ullman. Trähuset kom att vara i släkten Ullmans ägo fram till branden år 1802.[9]

År 1809 lät dåvarande ägaren till de båda tomterna nr. 22 och 23, handelsman Anders Nordqvist, planera nybygge på de år 1802 avbrända tomterna och ritningarna på en trevånings stenbyggnad, troligen utförda av arkitekten Michael Bälkow, godkändes i april 1810. Arkitekturen var enkel och osmyckad med sträng symmetri. Nedre våningen var avsedd för handelsverksamhet, medan de två övre våningarna var familjebostäder.[10]

Huset kom i vinhandlaren Fredric Ingelmans ägo år 1843, då han gifte sig med Anders Nordqvists näst yngsta dotter Anna Elisabet. Huset kom under handelshuset Ingelmans tid att genomgå flera förändringar för att omvandla byggnadens utrymmen till affärslokaler. År 1870 byggdes hela fasaden om med dekorationer i nyrenässansstil. År 1894 försökte Georg Ingelman få tillstånd att bygga på huset med en mansardvåning, vilket inte beviljades, men året därefter godkändes ritningar till ombyggnad med ett nytt yttertak med stora fönsterkupor. Arkitekt var Hjalmar Cornilsen. Samma år tillkom även balkongen i smidesjärn och koppar mot Östra Hamngatan och som ritades av arkitekten Ch. A. Eliasson.[11]

I januari 1905 köptes fastigheten av källarmästaren Axel Ludvig Paulson, som lät inreda butikslokaler i husets andra våning, varvid den försågs med stora skyltfönster. Klubben Enigheten, som var en en sällskapsklubb förstadsborgare och handelsmän[7], hyrde tredje våningen och stor del av vindsvåningen från år 1905 till i början av 1950-talet. Klubbens lokaler utökades vid två tillfällen, så att de kom att omfatta hela de två översta våningarna.[12]

Fastigheten såldes år 1918 till AB Svenska Lantmännens Bank, år 1924 till AB Jordbrukarbanken och år 1925 till Försäkringsaktiebolaget Allmänna Brand. År 1946 förvärvades huset, samt tomten nr. 9 i samma kvarter, av Sven Gulin, varefter hela huset byggdes om till affärshus, vilket invigdes den 30 mars 1954.[13] Arkitekt var G. Wetterlundh. Ytterligare förändring, varvid kvarvarande stuckatur och inredning togs bort, genomfördes år 1982.[7]

Östra Hamngatan 31 – Kyrkogatan 44

Östra Hamngatan 31.

Fastigheten Östra Hamngatan 31 – Kyrkogatan 44 (Inom Vallgraven 19:18, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 24 med baktomten 3 roten nr 72 och 19 kv. Bokhållaren nr. 8[14]) uppfördes omkring år 1808 åt handelsman G. Bergendahl (arkitekt okänd) och 1905 åt Nordiska Industri AB efter ritningar av E. Krüger.[15][16]

Den förste ägaren av dessa tomter var Volrath Tham d.ä.. Efter hans död år 1700 bodde änkan Gertrud Tham kvar till sin död år 1715. Fastigheten kom därefter i handelsmannen Eric Nissens ägo och byggnaderna, som uppfördes efter branden 1721, bestod av tvåvånings träbyggnader. Egendomen kom under slutet av 1700-talet att innehas av flera handelsmän – Niclas Jacobsson, Volrat von Öltken, Johan Minten och Samuel Schutz – och förstördes i branden år 1802.[17]

År 1806 sålde Samuel Schutz arvingar de avbrända tomterna till handelsmannen Gustaf Bergendahl, som åt Östra Hamngatan lät uppföra ett trevånings stenhus och åt Kyrkogatan uppfördes ett tvåvånings stenhus, i vilket Mosaiska församlingen lät inrätta en ny synagoga, sedan den gamla vid Drottninggatan brunnit ner. Synagogan invigdes i augusti 1808. Efter Bergendahls död såldes fastigheterna, förutom det som ägdes av Mosaiska församlingen, till grosshandlare Carl Johan Dymling. Dymling lät förändra fasaden på huset åt Östra Hamngatan, efter ritningar av Victor von Gegerfeldt. År 1855 flyttade Mosaiska församlingen till den nybyggda synagogan vid Stora Nygatan, varvid grosshandlare Dymling övertog hela huset vid Kyrkogatan. Han lät bygga på en våning, men ändrade därvid inte fasaden för övrigt. År 1859 sålde Dymling fastigheterna till handelsmannen Julius Lindström, som använde fastigheterna för sin tobaksfabrik. Lindström sålde fastigheterna till sin bror, grosshandlaren Otto Lindström.[18]

År 1899 kom fastigheterna i Nordiska Industriaktiebolagets ägo, som ändrade såväl fasader som inredning, efter ritningar av Ernst Krüger. Åt Östra Hamngatan fick bottenvåningen butikslokaler med stora skyltfönster. Även åt Kyrkogatan skedde liknande förändringar. I mars 1905 brann den gamla synagogan ner och ett modernt affärshus i glas och gult tegel uppfördes i jugendstil efter ritningar av Ernst Krüger. Huset åt Östra Hamngatan genomgick en grundlig förändring år 1942, varvid taket höjdes och vindsvåningen försågs med kvadratiska fönster. Arkitekt var Nils Einar Eriksson.[19]

Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37

Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37.

Fastigheten i hörnet Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37 (Inom Vallgraven 19:7, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 25, 26[20]) uppfördes år 1864 för handelsman J.G. Hamberg.[21]

Tomten nr. 25 ägdes på 1600-talet av handelsmannen Rutger Seth och senare av hans änka Maria Fistulator. Dottern Catharina gifte sig med handelsmannen Hans Calmes, som övertog gården år 1709. I bouppteckningen efter honom år 1710 framgår att det var ett envånings trähus och i bouppteckningen finns en av få beskrivningar av ett 1600-talshus i Göteborg. Tomten nr. 26 ägdes av remsnidaren Hans Graupner, som även bodde där.[22]

Byggnaden vid Östra Hamngatan kom år 1761 att köpas av handelsmannen Christian Arfvidsson, som hade en betydande roll i Göteborgs kommersiella liv i slutet av 1700-talet. Han hade med största sannolikhet ett kontor med 16 handelsbetjänter där, men bodde inte där själv. Tomten nr. 26 köptes år 1735 av handelsman Anders Månsson, som ägde grannfastigheten på Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46 och övergick senare till borgmästaren Daniel Pettersson.[23]

Efter branden år 1802 lät ägarna, handelsmännen Eric Setterborg och Sven Bressander, uppföra ett tvåvånings stenhus på resterna av de gamla murarna. År 1847 genomförde Bressander en förändring åt Östra Hamngatan för ytterligare en handelsbod. År 1864 lät handlanden J. G. Hamberg uppföra ett trevånings stenhus på hela tomten. Ritningarna finns ej bevarade, men av senare ritningar och fotografier framgår det att arkitekten kan ha varit Victor von Gegerfeldt. År 1897 köptes huset av handlanden Ernst Bergmark, som lät inreda nya butikslokaler, ritade av arkitekten Hjalmar Cornilsen.[24]

År 1899 lät Bergmark arkitekt Cornilsen utföra ritningar till en ombyggnad för att ordna en badinrättning och ett hotell i fastigheten. Hotellet drevs under namnet Kronprinsen. Badet invigdes den 2 oktober 1900 och hade ingång från Drottninggatan, varifrån en vit marmortrappa ledde upp. Damavdelningen på bottenvåningen hade sju badrum och herravdelningen en trappa upp hade nio badrum. Dessutom fanns det så kallade elektriska ljusbadet en trappa upp. Ett förslag till ombyggnad av exteriören kom ej att genomföras. År 1904 bildades AB Centralbadet, som övertog fastigheten. Badet var i bruk till år 1916, medan hotellet upphört tidigare.[25]

Efter badets upphörande såldes huset på exekutiv auktion till AB Göteborgs Bank. I affärslokalen vid Östra Hamngatan inrymdes under några år biografen Stjärnan, med en mycket spartansk inredning i form av träbänkar. AB Göteborgs Bank sålde direkt fastigheten till Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, som moderniserade den efter ritningar av arkitekt Joel Andrén. En större ombyggnad, efter ritningar av Nils Einar Eriksson och Erik Ragndal, genomfördes år 1946, då hela bottenvåningen blev affärslokaler med stora skyltfönster och byggnaden fick en funktionalistisk utformning.[26]

Drottninggatan 35

Drottninggatan 35.

Fastigheten Drottninggatan 35 (Inom Vallgraven 19:6, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 27 och 19 kv. Bokhållaren nr. 6[27]) uppfördes omkring år 1805 åt bagarmästaränkan M. Sjöberg.[28]

Tomten var under 1600-talet delad i två delar. Den östra delen ägdes av snörmakarmästare Johan Olofsson Ruth, medan den västra delen ägdes av handelsmannen och rådmannen Christopher Christophersson, som var järnexportör. Hans son adlades Adlersparre. Ruths tomt såldes år 1704 till remsnidare Hans Graupner, som även ägde granntomten nr. 26.[27] Christopherssons tomt övergick år 1704 till handelsmannen Anders Germundsson och ärvdes år 1721 av rådmannen och historieskrivaren Erik Cederbourg. Cederbourg lät aldrig bebygga den efter branden samma år, utan sålde den som ödetomt till handelsman Hans Liedgren år 1735, som lät uppföra en vagnbod på tomten. År 1744 kom klädesfabrikör Martin Sandberg att äga båda tomterna.[29]

Under åren 1744–1780 kom tomten att ägas av Martin Sandberg, brodern Niclas Sandberg, samt av köpmannen Johan Anders Lamberg, som var den störste klädeshandlaren i Sverige och han ägde de största tobaksplantagen kring staden. Han var ägare av gården Liseberg och landerierna Lyckan och Hedås.[30]

Vid branden år 1802 ägdes tomten av handelsman Emanuel B. Bahrman, som år 1805 sålde tomten till bagarmästaränkan Maria Sjöberg, som lät uppföra ett trevånings stenhus. Ett trevånings gårdshus uppfördes år 1868 av skräddarmästare H. Silvander. Genom ett byte kom Jan W. Peterson, innehavare av Petersons Wienerångbageri, att bli ägare. Fastigheten skrevs över på firman år 1901, men när företaget köpte Kyrkogatan 40 år 1919, såldes Drottninggatan 35 till Allmänna Sparbanken. Banken lät genomföra en ombyggnad och påbyggnad, varvid bottenvåningen rusticerades och försågs med stora fönster och port. Banken gick i konkurs år 1930 och fastigheten togs över av Svenska Ackumulatoraktiebolaget Jungner.[31] År 1968 övertogs fastigheten av Göteborgs scoutkår och Göteborgs Idrottsmagasin och Friluftsmagasinet öppnade där.[28]

Drottninggatan 33

Fastigheten Drottninggatan 33 (Inom Vallgraven 19:5, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 28 och 19 kv. Bokhållaren nr. 5[32]) uppfördes år 1886 åt Göteborgs Sparbank efter ritningar av C. Fahlström.[33]

Drottninggatan 33.

Ursprungligen var tomten delad i två lika stora delar. Remsnidare och sadelmakarmästare Johan Ström köpte den östra delen år 1706, men sålde den år 1718 till hattmakare Jöns Bergman, som var den som ägde den vid branden år 1721. Efter branden sålde han den. Den västra delen ägdes i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet av bleckslagare Christian Anerdt. Åren 1729 och 1737 köptes de båda tomterna av sadelmakare Sebastian Fock, och gick sedan i släkten Fock fram till år 1825. Under större delen av tiden var tomten bebyggd med en träbod, i vilken sadelmakeriet var inrett.[34]

År 1825 såldes fastigheten på offentlig auktion och ropades in av skäddareålderman Martin Thobin, som året därpå lät uppföra ett tvåvånings stenhus åt gatan. Efter Thobins död ägdes fastigheten av arvingarna, vilka år 1885 sålde den till Göteborgs sparbank, som lät uppföra ett nytt bankpalats i nyrenässans efter ritningar av Carl Fahlström. Banken flyttade år 1913 till Västra Hamngatan 7 och huset på Drottninggatan såldes. Det hade flera ägare, innan det år 1920 köptes av Göteborgs stad och användes av Göteborgs Vattenverk.[35] Vid en ombyggnad år 1917 togs den nuvarande entrén upp, en monumental marmortrappa och gårdshus uppfördes och gården överbyggdes.[33]

Drottninggatan 31

Drottninggatan 31.

Fastigheten Drottninggatan 31 (Inom Vallgraven 19:4, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 29, 30 och 19 kv. Bokhållaren nr. 4[36]) uppfördes omkring år 1810 åt åt snusfabrikör J. Sjöberg.[37]

I slutet av 1600-talet ägdes tomten nr. 29 av guldsmeden och åldermannen i guldsmedsämbetet Hans Sprinckhorn och år 1684 köptes tomten nr. 30 av entreprenören Nils Bengtsson Giessling. Sedan Sprinckhorn avlidit år 1715 kom hans tomt att ägas av perukmakare Ephraim Habicht, men övertogs år 1721 av kopparslagare Erik Roth. Efter branden samma år lät han bebygga tomten igen och efter hans död år 1763 gick den över på sonen, som var kopparslagarmästare. Efter dennes död år 1797 ärvdes den av hans änka, som bodde kvar där fram till branden år 1802. Tomten nr. 30 köptes år 1698 av handelsman Nils Greiff. Sonen Jacob Greiff lät bygga upp fastigheten efter 1721 års brand. I januari 1802 såldes tomten till Judiska församlingen, som lät uppföra den första synagogan på egen grund, men den förstördes i branden i december samma år.[38]

Tomten nr. 30, liksom nr. 31, annonserades ut år 1805, men inga spekulanter dök upp. Granntomten nr. 29 inköptes år 1809 av snusfabrikör Johan Sjöberg och året därefter köpte han även den Judiska församlingens tomter. Han sålde tomten nr. 31 till sin svåger, handelsman Jonas Bergström år 1814 och uppförde på de båda andra tomterna ett tvåvånings stenhus och på gården en ”snusquarnsbyggnad”. Sonen Johan Fredrik Sjöberg sålde år 1864 fastigheterna och år 1866 byggdes gathuset på med en tredje våning, bottenvåningen förändrades och nya gårdshus uppfördes. År 1876 köptes fastigheten av skolföreståndare B. Andersin, som hade ett privatläroverk för flickor. Arkitekt Adrian C. Peterson fick i uppgift att inreda en gymnastiksal på vinden.[39]

Sedan fastigheten förvärvats av spegelfabrikör Gustaf Bernhard Almquist år 1887, genomfördes ett antal förändringar med bland annat fönsteromramningar och dekorationer i nyrenässansstil, samt stora fönsterkupor på vindsvåningen, där det inreddes en fotoateljé. Almquist, och senare hans släktingar, hade kvar fastigheten till år 1929.[40] År 1931 köptes fastigheten av en bostadsförening och ett kafé öppnades.[37

Drottninggatan 29

Drottninggatan 29.

Fastigheten Drottninggatan 29 (Inom Vallgraven 19:3, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 31 och 19 kv. Bokhållaren nr. 3[41]) uppfördes omkring år 1810 åt handelsman J. Bergström.[42]

Efter några ägare i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet, köptes fastigheten år 1712 av remsnidare och sadelmakare Mathias Bechberg, som år 1723 blev ålderman i skrået. Efter branden år 1721 uppfördes en ny byggnad. Bechberg dog år 1743 och gården gick samma år över på sonen, sadelmakare Mathias Bechberg d.y. Efter dennes död år 1751 gifte änkan om sig med en hattmakare Gottfrid Jungberg. Efter branden år 1802 såldes den avbrända tomten år 1810 till Judiska församlingen, som ägde granntomten nr. 30, där deras synagoga legat.[43]

Judiska församlingen sålde de båda tomterna, varefter tomterna justerades. Den nye ägaren till tomten nr. 31 var handelsman Jonas Bergström, som lät uppföra ett trevånings stenhus med tegeltak. År 1820 fick Bergström tillstånd att tillverka snus, vilket han gjorde i en byggnad på gården. År 1836 gick fastigheten på offentlig auktion, men återlöstes av Bergströms äldsta dotter, som var gift med vinhandlaren J.W. Bratt. Bratt lät år 1848 uppföra ett trevånings gårdshus. Firman kom att gå i arv fram till dess att den övertogs av Vin- & Spritcentralen år 1920.[44]

År 1895 skedde en ombyggnad av takvåningen, fönstren försågs med dekorativa omramningar och skyltfönstren förstorades. Gårdshusen har senare byggts på och förändrats.[45] Sedan 1920-talet har huset använts för affärsverksamhet med kontor, lager och butik. På 1980-talet skedde en ombyggnad till kontor, varvid nya portar och fönster tillkom.[42]

Drottninggatan 27 och 25 – Korsgatan 8 och 10

Drottninggatan 25 – Korsgatan 8.

Fastigheten Drottninggatan 27 och 25 – Korsgatan 8 och 10 (Inom Vallgraven 19:1, 19:2 och 19:15, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 32[46]) uppfördes åren 1813–1814.[47][42][7]

Från början bestod denna tomt av tre delar, två delar mot Drottninggatan och en mot Korsgatan, och kallades för ”Vinkeln”. Fram till år 1642 ägdes tomten av handelsmannen Cordt Braun Johan. Han var gift med Elsebe Oberberg, som ärvde tomten, och kom att bo kvar där till sin död år 1680. Huset var ansenligt och efter rådhusbranden år 1669 höll magistraten sina sessioner där under åren 1669–1670. På 1690-talet inrättades klädesmanufakturfabriken Manufaktorihuset på tomten. År 1702 uppläts den som teaterlokal där en av Göteborgs första teaterföreställningar ägde rum.[48]

Efter branden år 1721 stod tomterna öde och köptes år 1753 av direktören Niclas Sahlgren. När de bebyggdes igen har inte kunnat fastställas, men tomten drabbades åter av elden år 1802. Därefter delades tomten upp i tre delar kallade nr. 32 A, 32 B och 32 C.[49]

Drottninggatan 27 (tomt nr. 32 A) bebyggdes av handlanden Jonas Jungqvist med ett tvåvånings stenhus. År 1863 byggdes huset på med en våning efter ritningar av A. Heres och större butiksfönster sattes in i bottenvåningen. Omkring år 1906–1907 skedde ett antal mindre förändringar och något senare byggdes huset på och vindsvåningen blev en mansardvåning med fyra fönsterkupor.[50]

Drottninggatan 25 – Korsgatan 8 (tomt nr. 32 B) bebyggdes år 1813 av handlanden Sven Wallin med ett tvåvånings stenhus, vilket stannade i släkten Wallins ägo till år 1871, varefter det såldes till handlande Johan Stenström och kom att stanna i släktens ägo fram till år 1944. År 1903 förändrades fasaden, varvid bottenvåningen försågs med rustikornament och butikslokalerna och vindsvåningen utökades.[51]

Korsgatan 10 (tomt nr. 32 C) bebyggdes av seglaren Johan Wedberg med ett trevånings stenhus åt gatan med en fyra våningar hög flygelbyggnad åt söder och öster. Huset kom senare att byta ägare flera gånger. År 1912 förändrades bottenvåningen och större skyltfönster sattes in.[52]

Korsgatan 12 – Kyrkogatan 34

Korsgatan 12 – Kyrkogatan 34.

Fastigheten i hörnet Korsgatan 12 – Kyrkogatan 34 (Inom Vallgraven 19:16, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 33[53]) uppfördes år 1820 för vinhandlare H.C. Koch som värdshus, vinlager och bostad.[54]

I slutet av 1600-talet ägdes hörntomten av slaktarmästare Peter Lübke (Lybecker). Hans änka Catharina Lybecker sålde egendomen år 1715 till handelsman Carl Söderberg, under förutsättning att hon fick bo kvar i huset åt Kyrkogatan under sin livstid. På tomten fanns två hus, ett åt Korsgatan och ett åt Kyrkogatan. Efter branden år 1721 uppförde Carl Söderberg ett nytt hus, vilket stod färdigt år 1723.[53]

Fastigheten såldes år 1770 på auktion till handelsman Lorentz Petersen, som var ägare av landeriet Lorensberg. Petersen dog år 1800 och efter branden år 1802 såldes ödetomten av hans änka Johanna Sophia Damm till källarmästare Hans Christian Koch år 1811.[55] Koch hade år 1800 grundat en vinhandelsfirma och innehade traktörsrättigheter i Rådhuskällaren. Sedan han blivit uppsagd därifrån uppförde han ett stenhus på tomten vid Korsgatan/Kyrkogatan, vilket stöd färdigt omkring år 1820. Han flyttade dit firman och bedrev även traktörsverksamhet där.[56]

När Hans Christian Koch dog år 1832 övertogs huset av arvingarna och två av sönerna fortsatte firmans verksamhet. De köpte år 1847 även tomt nr. 64 och ½65 i 3:e roten (Kyrkogatan 36) av handelsman Sven Bressanders son, Jan Carl Bressander, vilken de lät bygga på med en våning.[57] Fastigheterna gick ur släkten Kochs ägo år 1902. År 1924 genomfördes en genomgripande ombyggnad efter ritningar av arkitekterna R. O. Swenson och Harald Ericson, bland annat förstorades fönstren i nedre våningen och hörnhuset Korsgatan/Kyrkogatan byggdes på.[58]

Sedan 1930-talet har Josephssons bosättningsmagasin (numera Cervera) haft butik i fastigheten. Weidenborg–Svanhills herrekipering och skrädderi hade butik där fram till 1990-talet.[54]

Kyrkogatan 36

Kyrkogatan 36.

Fastigheten Korsgatan 36 (Inom Vallgraven 19:16, tidigare fastighetsbeteckning 3 roten nr. 64, ½65′[59]) uppfördes år 1823 för handelsman S. Bressander efter ritningar av murarmästare L. Dymling.[60]

År 1708 kom tomten nr. 64 i sadelmakare Berndt Möllers ägo och kom efter hans död att ägas av arvingarna, vilka fem år efter branden år 1721 sålde ödetomten till hattmakare Ulrik Falkensten, som bebyggde den. Hans änka behöll den ett par år, varefter hon sålde den. Vid 1802 års brand ägdes den av boktryckare Lars Wahlström.[59]

Tomten nr. 65 kom år 1703 i Båtekarl Per Larssons ägo, som ägde den vid 1721 års brand och därefter lät bygga ett nytt hus på tomten. Hans änka överlät den senare till tenngjutare Lars Borgström och den gick senare i släkten, tills dess att de år 1781 sålde egendomen till handelsman Bengt Ström. Efter hans död år 1804 såldes tomten år 1807 till boktryckare Lars Wahlström, som även ägde granntomten nr. 64. Wahlström ägde även andra fastigheter och sålde därför de båda tomterna till murarmästare Ludvig Dymling, som uppförde ett envåningshus åt handelsman Sven Bressander, som år 1823 tog över tomten nr. 64 och ½ av tomten nr. 65.[61]

År 1847 byggdes huset på med två våningar och övertogs av familjen Koch, som ägde hörnhuset. År 1910 etablerades A. Carlssons sybehörsaffär, senare namnändrat till Knapp-Carlsson. År 1924 skedde en förändring av fasaden efter ritningar av R. O. Swensson och Harald Ericson.[60]

Kyrkogatan 38

Kyrkogatan 38.

Fastigheten Kyrkogatan 38 (Inom Vallgraven 19:17, tidigare fastighetsbeteckning 3 roten nr. 66, senare ½65, 66 och 19 kv. Bokhållaren nr. 12[62]) uppfördes år 1813 åt skräddaränkan M. Odenius efter ritningar av L. Dymling.[60]

Under 1690-talets sista år ägdes fastigheten av barnen till Christoffer Ungewitter d.y., som avlidit år 1696. Hans äldsta dotter Maria Ungewitter gifte sig med klockaren i Tyska församlingen, brännvinsmakare Jacob Krafft, som löste in egendomen av de övriga arvingarna år 1698. Efter branden år 1721 lät han uppföra ett nytt hus på tomten. Den kom senare under 1700-talet att ägas av perukmakarmästare, skomakarmästare och järnhandlare, liksom av en krokmakare.[63]

Efter branden år 1802 köptes ödetomten, liksom tomterna nr. 64 och 65, samt hälften av tomten nr. 66, år 1806 av murmästare Ludvig Dymling, som lät hjälpa änkefru Maria Odenius att uppföra ett nytt tvåvånings stenhus på tomterna. Det stod färdigt år 1813 och liknade det på granngården Kyrkogatan 36, vilket uppfördes år 1823.[64] År 1830 sålde Odenius son fastigheten till Levy Fürstenberg, far till mecenaten och konstsamlaren Pontus Fürstenberg. Fürstenberg sålde den vidare år 1841 och under 1840-talet kom huset att byggas på med en tredje våning. Efter det att handlanden A. N. Wickman år 1856 inköpt fastigheten, skedde år 1863 en ombyggnad efter ritningar av A. Krüger, varvid fasaden förändrades och fick en ny inkörsport och butiksdörr, samt fönsteromramningar och bottenvåningen rusticerades.[65]

År 1894 köptes fastigheten av James Calvert, som ägde rör- och sanitetsfirman Calvert & Co, vilken då flyttade från Norra Hamngatan 10 till Kyrkogatan 38. År 1919 påbyggdes en mansardvåning och hela huset inreddes för firman med verkstäder, magasin, kontorslokaler, samt lagerlokaler i den nya våningen. År 1922 köptes fastigheten av innehavarna av Bröderna Weiss Boktryckeri och år 1934 skedde en förändring av bottenvåningen, varvid en ursprunglig källarnedgång togs bort.[66] Bröderna Weiss Boktryckeri behöll fastigheten i mer än 30 år. Dekoren från år 1863 har tagits ner och det ursprungliga utseendet har återställts. Under åren 1996–1998 skedde en ombyggnad för kafé och hotellverksamhet.[67]

Kyrkogatan 40

Kyrkogatan 40.

Fastigheten Kyrkogatan 40 (Inom Vallgraven 19:17, tidigare fastighetsbeteckning 3 roten nr. 67, 68, 69, 70 och 19 kv. Bokhållaren nr. 11[68]) uppfördes omkring år 1802 åt skräddarmästare S. Fiedler.[67]

Under 1600- och 1700-talen bestod denna del av fyra tomter, vilka efter branden år 1802 slogs ihop till en tomt. Den fick år 1923 tomtnummer 11 i kvarteret Bokhållaren. De fyra tomterna ägdes år 1696 av en guldsmedsänka, en handelsman och två personer, vars yrken är okända. Bland ägare under början av 1700-talet noteras en skräddarmästare och en handelsman. Byggnaden på tomt nummer 68 var enkel och värderades år 1744 till tomtvärdet. Halva tomten kom år 1797 i skräddare Samuel Fiedlers ägo, som även ägde tomten nummer 67 i väster sedan år 1765.[69]

Tomten nummer 69 ägdes under 1700-talet bland annat av en rotemästare, en urmakare, en saltmätare och en körsnär. Yrken representerade i ägarlängden för tomt nummer 70 är hattmakare och målare, samt rektorn vid Trivialskolan Carl Gustaf Lange och styresmannen vid Ostindiska kompaniet, löjtnant Nils Tegner.[70] Efter branden år 1802 köpte skräddare Samuel Fiedler, som sedan tidigare ägde tomten nr. 67 och halva tomten nr. 68, den återstående delen av tomten nr. 68, samt tomten nr. 69 och lät på dessa tre tomter uppföra ett tvåvånings stenhus. Skräddare Samuel Fiedler inköpte år 1809 tomten nr. 70 och bebyggde den med ett envånings stenhus, samt ett gårdshus. Enligt ett besiktningsdokument från år 1838 bestod gatuhuset då av två våningar. På gården fanns stall och magasin och i norr fanns ett tvåvånings stenhus.[71]

Skräddarmästare Samuel Fiedler bedrev även snusmalning, vilket han fått rättighet till år 1793. Därigenom grundade han Göteborgs äldsta tobaksfabrik, vilken kom att drivas fram till år 1915, då den gick upp i Svenska För. Tobaksfabriker. Sedan Fiedler avlidit år 1817, togs tomten och rörelsen över av äldste sonen Magnus Fiedler, som drev den fram till år 1834. Samma år kom en senare ättling, August Edvard Fiedler, att bilda bolaget Fiedler & Lundgren tillsammans med handelsman Fredrik Lundgren. Lundgren köpte fastigheterna av Magnus Fiedlers dödsbo år 1839 och drev rörelsen fram till år 1865.[72]

Lundgrens medarbetare Anders Fredrik och Ivar S. Nilsson tog därefter över verksamheten, vilka år 1865 lät uppföra en trevånings fabriksbyggnad, ritad av byggmästare N. Andersson, på gården. Fyra år senare ändrades fasaden på gatuhuset och huset på tomten nr. 70 försågs med en fasad i nyrenässansstil. Tomten nr. 70 slogs samman med tomten nr. 71 och inköptes år 1918 av Nordiska Industri AB. Tvåvåningsbyggnaden revs år 1923 och istället uppfördes ett fyra våningar högt affärshus.[73]

Tomterna 67–69 och 70–71 delades år 1917 upp i två delar och tomterna 67–69 kom 1918 att köpas av AB Petersons Wienerångbageri, som tidigare legat på Drottninggatan 35. Butik och kafé inreddes i bottenvåningen, på gården fanns lager och bageri och på övervåningen kontor och lager. År 1947 togs huset över av Nordiska Industri AB och bageriet flyttade till Engelska kvarteretKungsportsavenyen. Stora skyltfönster togs upp år 1931 och 1968 förändrades bottenvåningens utseende. Senare verksamheter i lokalen har varit Tjäreborg Resebyrå och Stuvkällaren.[74][67]

Byggnaden är en av få kvarvarande tvåvåningshus i innerstaden. Den före detta fabriksbyggnaden på gården är välbevarad.[67]

Kyrkogatan 42

Kyrkogatan 42.

Fastigheten Kyrkogatan 42 (Inom Vallgraven 19:18, tidigare fastighetsbeteckning 3 roten nr. 71 och 19 kv. Bokhållaren nr. 10[75]) östra delen uppfördes år 1814 åt bagaränkan M. Sjöberg. Byggnadens fasad med nyrenässansdekor från 1880-talet är huvudsakligen bevarad. Den västra delen revs år 1923 och ett nytt affärshus uppfördes för Nordiska Industriaktiebolaget efter ritningar av A. L. Peterson.[76]

Tomten beboddes år 1676 av rådman Frantz Koch. Efter faderns död år 1692 ärvdes gården av sonen Frans Koch, efter vilken den kom att kallas Frans Kochs gård.[75] Den kom år 1707 att övergå till svärdfejare Samuel Veit, vars änka tog över efter hans död år 1719. Hon gifte om sig år 1721 med svärdfejare Hindrich Drachman och efter branden samma år uppfördes ett trevånings trähus. År 1784 köptes huset av skräddare Hans Södergren.[75]

Vid branden år 1802 ägdes husets tre våningar av olika personer – skräddare Bengt Bergström, jungfru Catharina Barkenbom och körsnär Carl Liettman. År 1810 köpte bagaränkan Maria Sjöberg ödetomten och hon lät år 1814 bebygga tomten med ett tvåvånings stenhus. Bagaränkan Sjöberg köpte även del av tomten nr. 70 och var sedan tidigare ägare av tomten nr. 27 (Drottninggatan 35). År 1868 köptes fastigheterna på tomten av innehavarna till firman Fiedler & Lundgren. År 1886 genomfördes en ombyggnad, varvid huset byggdes på med en tredje våning och en hög vindsvåning, samt att fasaden genomgick förändringar.[77]

Då firman Fiedler & Lundgren upphörde med tobaks- och snusfabriken på Kyrkogatan år 1915 såldes den år 1917 till A.B. Gustav Mark & Co. En förändring av tomterna 67–69 och 70–71 skedde, och år 1918 köptes fastigheten av Nordiska Industri AB, som lät göra en förändring av bottenvåningen av byggnaden på tomten nr. 71, vilken försågs med stora skyltfönster. Nordiska Industri AB lät riva huset på tomten nr. 70 och lät uppföra ett affärshus i fyra våningar. Huset på tomt nr. 71 förblev i det närmaste oförändrat exteriört, med undantag för bottenvåningen där ingångsportar togs bort och stora skyltfönster togs upp.[78] Ytterligare förändringar av bottenvåningen skedde när Wilkensons Ramfabrik flyttade in år 1968. Wilkensons etablerades år 1907 och låg i mer än 45 år på Drottninggatan 18.[76]

Läs hela artikeln om Kvarteret Bokhållaren på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Bokhållaren på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Göteborgsbokens dag 4/12 och digital bokmässa

Göteborgsbokens dag och årets Göteborgsbok 2019 och 2020
4 december kl 13-16 på Göteborgs Stadsmuseum

På grund av pandemin, har priset varit vilande. Men under
Göteborgsbokens dag den 4 december 2021, kommer priserna för
Årets Göteborgsbok 2019 och 2020 att presenteras.
– Försäljning av Göteborgslitteratur.
-Årets kanske mest emotsedda boksläpp: Göteborg 400 år genom kartor.
-Vinnarna av Årets Göteborgsbok 2019 och 2020 tillkännages 14:30.
Kom och träffa författare, förlag och andra bokvänner! Fri entré!

Göteborgsbokens dag arrangeras av Riksarkivet och
Göteborgs hembygdsförbund.

Besök även vår digitala bokmässa – via denna länk.

Månadens artikel: Places for People och Göteborgs 350 år

Text: Sanja Peter, Göteborgs stadsmuseum

Dokumentärfilmen Places for People gjordes under stadens firande av 350-årsjubileet. Filmen kan ses som en spegel för rekordåren (1945–75) eftersom den presenterar några av de viktigaste konturerna som profilerade Göteborg under rekordåren.

Upptäckten av ett tidsdokument – filmen Places for People

En ruta ur filmen Places for People 1972.

I en intervju med arkitekten Arne Nygård i början av 2000-talet, mindes han ett utländskt tv-team som i början av sjuttiotalet åkte runt i Göteborg och filmade nya stadsdelar och bostadsområden under uppbyggnad. Småningom återupptäckters den filmen inom Stadsarkivets väggar i Otterhällan. Där förvarades ett 16 millimeters filmband i plåtkassett med etiketten Places for People – An expanding town in Sweden, BBC Enterprises. I en liknande kassett låg Modelle von Morgen – Stadterweiterung in Schweden, Fernsehen NDR. Det visade sig vara samma film. Det var två utländska tv-team som samarbetade för att dokumentera Göteborgs utbyggnad vid stadens 350-årsjubileum 1971.

Det som byggdes under de femtio rekordåren satte Sverige på kartan på olika sätt. Begreppet den Svenska modellen är kanske det mest internationellt kända och återger byggandet av en bekvämare och jämlikare framtid. 1

Göteborgs förändring mellan 1921 och 1971 var sammantaget större än vad det kom att bli under de nästkommande 50 åren. Nästan all infrastruktur byggdes ut enligt generalplanen från 1959. Miljonprogrammens och rekordårens bebyggelse var färdigställd och ännu anades inte riktigt
energikrisen. 1970-talet var slutet för rekordåren. Det var bara något decennium innan även den sedan trettiotalet uppbyggda välfärden började skaka i grunden.

Internationella influenser efter andra världskriget

Kung Gustaf VI Adolf besöker Lyktan på Gregorianska Gatan i Kortedala 1957. Han möter Lyktans dåvarande butiksägare Inga Hernebrand och i skuggan bakom står stadssekreterare Torsten
Henriksson. Fotograf okänd.
https://samlingar.goteborgsstadsmuseum.se/carlotta/web/object/627390

Rekordåren i Sverige hade både internationella föregångare och efterträdare. Samtida artiklar i arkitekturtidningar ger en uppfattning om internationella influenser från The South Bank Exhibition i London 1951 och Interbau i Berlin.

I Europa pågick olika utbyggnadsprogram för återuppbyggnad efter kriget. Utvecklingen i Storbritannien intresserade svensk arkitektkår genom olika varianter på New Towns i Harlow, Cumbernauld och Hook.

Omvänt, stadsdelar med grannskapsenheter, som i Norra Guldheden 1945, blev internationellt kända och ofta besökta. Julianska och Gregorianska gatorna i Kortedala var ett nationellt och internationellt uppmärksammat exempel på folkhemsbyggande och fick tvillingar i bland annat Storbritannien på grund av det nydanande bostadstänkandet. Miljonprogrammet med Skolspåret, Gårdsten och Masthugget dokumenterades av internationella tv-team i filmen Places for People. Helhetstänkandet och detaljrikedomen i den tidens rationella byggplanering för framtidens moderna boende prisades.

Göteborgska särdrag

Svenska särdrag i 1900-talets omvandlingsprocess var att landet fick en sen industrialisering och att det inte direkt drabbades av världskrigen. Speciellt göteborgska egenskaper var enligt Kent Olsson, i hans volym om Göteborgs historia under 1900-talet (1996 s. 415), att stadens industrialisering kom i slutet av den svenska utvecklingen. Till de göteborgska särdragen hörde också ställningen som näst största staden i riket. Positionen stärktes också av att Göteborg genom sitt läge var landets ledande hamnstad. Göteborgs hamn var inriktad på industrivaror, medan Stockholms hamn var en konsumtionshamn med en omfattande import främst för stadens egna behov.

Efter andra världskriget byggdes Göteborg ut i rekordfart med hjälp av en expansiv konjunktur och snabb industrialisering och urbanisering. En omfattande bostadsprojektering var både en förutsättning för och en konsekvens av de stora industrietableringarna. I Göteborg är denna omständighet särskilt tydlig därför att verkstadsindustrierna hade lagt grunden till en snabb stadstillväxt. De stora arbetsplatserna på Hisingssidan kompletterades av de likaledes stora bostadsområdena öster om älven. För att säkra marktillgången för industri, bostäder och andra samhällsfunktioner genomfördes en successiv införlivning av kranskommuner.

Göteborgs för svenska förhållanden unikt stora och växande markyta möjliggjorde uppbyggnad av ett alternativ till huvudstaden vad gällde utbildning, finansiella institutioner och industri. Enligt Olsson kännetecknades Högskolan, Chalmers och Handelshögskolan i många avseenden av Göteborgs kommersiella och industriella traditioner och avvek från ett normalt svenskt mönster, där ämbetsmannakopplad utbildning var vanligare.

Staden växer

Från 1910 till och med 1970 ökade invånarantalet i Göteborg från cirka 200 000 till dryga 400 000. Såväl inflyttning som inkorporeringar bidrog till den snabba ökningen. Åren därefter minskade och fluktuerade invånarmängden och stiger sedan 2000 stadigt över 500 tusen (källa: SCB och Göteborgs befolkningsstatistik). Den 31 december 2020 var folkmängden 583 056. Beräkningar finns som prognoserar en ökning med ytterligare ca 130 tusen inom de kommande tjugo åren.

Stadens utbredning

Göteborg som tidigare hade byggts cirkulärt som årsringar runt en kärna började efter andra världskriget att byggas ut med externa satelliter. Dessa var planerade som grannskapsenheter med bostäder och service och beroende av “moderstaden”. Generalplaneförslaget från 1959 innebär att city även i framtiden skulle fungera som ett överordnat handelsområde i regionen och utgöra dess A-centrum: ”Göteborgs klart avgränsande city är unikt och rymmer i sig möjligheter att vara kärnan i en stad av betydligt större storlek än Göteborg. Citys andel av den totala omsättningen i regionen förutsättes dock sjunka något. Anledningen till detta antagande är främst de ökande trafiksvårigheterna.” (s. 58) Problemen känns igen även idag.

Generalplan 1959, industriområden.

Den stora skalans ideal

Olsson (1996) berättar att Göteborgs ekonomi under rekordåren kännetecknades av brist på arbetskraft, bostadsbrist och svårigheter att finna exploateringsbar mark åt de växande företagen och de allt mer växande bostadsområdena. Enorma investeringar gjordes i trafiksystem och bostäder. Välfärdssamhället realiserades genom att man också investerade enorma summor i skolväsende, sjukhus, vårdhem av olika slag och i ett omfattande trygghetssystem. Staden ändrade karaktär från att ha dominerats av en sammanhängande bebyggelse till att kännetecknas av en utspridd bebyggelse med bilen istället för spårvagnen som sammanbindande transportlänk.

År 1958 inledde Volvo upphandlingen av ett område om fyratusen hektar jordbruksmark i Göteborg och Torslanda, rakt ovanpå kommungränsen, till vad som skulle komma att bli Sveriges största industriområde. Femton lantbruk och ett femtiotal mindre markfastigheter berördes, och protesterande markägare tvingades ge vika då Volvo, enligt politikerna, ansågs företräda ett riksintresse. Nya stadsplaner utarbetades, godsjärnväg och energiförsörjning byggdes ut och nya trafikleder planerades; allt för att möta biltillverkarens behov. Händelsen illustrerar en expansiv industriell utveckling och högkonjunktur i efterkrigstidens Sverige och Göteborg. Tidens rådande ideal var industriell utveckling, stor skala och massproduktion. Det ledde till en samhällelig omvandlingsprocess som har format större delen av det Göteborg som vi ser idag.

Verkstadsindustrin och hamnarna blomstrar

Viktiga årtal för Göteborg under rekordåren.

Rekordårens expansiva ekonomiska utveckling medförde för Göteborgs del en mycket djupgående
omvandling av stadens ekonomi och näringsliv. Den optimism tillväxten skapade innebar enligt Olsson (1996) att samhället utan tvekan accepterade en renodling av den göteborgska ekonomin i riktning mot tung verkstadsindustri. Textilindustrin och en stor del av livsmedelsindustrin avvecklades eller utlokaliserades.

Snart började omvandlingen från industristad till tjänstestad. Antalet industrianställda kulminerade år 1965. Därefter växte tjänsteekonomin snabbare än den industriella ekonomin. Industrins specialisering och en snabbt växande offentlig sektor förklarar mycket av tjänsteekonomins framväxt.

Sjöfarts- eller hamnblocket utvecklades också mycket gynnsamt. Hamnen omvandlades mot hantering av allt större laster. Stora bulklastare beställdes, passagerartrafiken ändrade karaktär till bilfärjor och en stor del av lasttrafiken containeriserades.

Högkonjunkturen på 1950-talet efterträddes av sämre tider och stora investeringar på 1960-talet. Men i början av 1970-talet betraktades det som skett på 1960-talet som normala konjunkturrörelser och optimismen inför framtiden var fortfarande stor.

Vid 1960-talet hade Göteborg blivit en av världens främsta båtbyggarstäder. Men då blev även överproduktionen av stora tankbåtar ett faktum. Redan i mitten på 1970-talet lades Lindholmens varv ner. Eriksberg och Götaverken, som bägge senare ingick i det statliga Svenska Varv, har inte producerat båtar sedan sjuttiotalet. På Arendal byggdes oljeplattformar, medan Cityvarvet (Götaverken) fortsatte att reparera fartyg fram till 2016. Volvo som på 1900-talet blev den största arbetsplatsen i Göteborg expanderade från sina ursprungliga lokaler i Lundby till Torslanda under 1960-talet och i Steneby under 1980-talet.

Sanering och motstånd

Saneringsplanering i Landala ur Vårt Göteborg 1970.

Begreppet sanering betyder bland annat att något ”ska göras sundare, befrias från gift eller röjas upp”. På 1960-talet betydde det även att Göteborgs bebyggelsestruktur skulle moderniseras.

1954 års stora saneringsutredning riktade in sig på förstäder som uppkommit kring slutet av 1800-talet vars bebyggelse bestod av enkla tegelhus, trähus eller landshövdingehus. I Göteborg kom den stora rivningsvågen igång ordentligt i början av 1960-talet, men en kraftig kritik mot rivningarna i slutet av samma decennium medförde att rivningsplanerna avmattades något.

När de äldre stadsdelarna i innerstäderna projekterades för rivning startades en kamp som pågick i två decennier och hade en starkt ideologisk laddning. Den kom att involvera protestgrupper och utkristalliserades i stadsdelen Haga.

Rörelsen som förespråkade sanering av äldre arbetarstadsdelar växte fram under 1930-talet då parollen ”riv hela Haga” myntades av hyresgäströrelsen. För delar av arbetarrörelsen var Haga en skammens plats, som vittnade om ett förflutet präglat av fattigdom och trångboddhet.

Den motsatta sidans engagemang hängde samman med att Historiska museet och Statistiska kontoret presenterade utredningar som problematiserade saneringsplanerna inom centrala staden. Men även bistått av det engagemang bland yngre som fick billigt boende mitt i centrala staden i de rivningsdömda husen.

Striderna involverade såväl myndigheter som politiska partier och sociala rörelser. Arbetsgruppen för diskussion om Landala bildades 1968 och samlade namnunderskrifter i protest mot rivningarna vilka genomfördes ändå. Hagagruppen bildades 1970 och Hagaaktivisterna krävde bevarande genom byggnadsminnesskydd och hade intensiva kontakter med Historiska museet och länsstyrelsen i dessa frågor. Detta ledde till att Riksantikvarieämbetet gav sitt största lån någonsin för varsamma renoveringar i stadsdelen. Slutligen togs ett koncept fram som handlade om Hagas bevarande. Därför finns stora delar av stadsdelens äldre struktur kvar.

Arkitektur som social rörelse

Skolspåret i Hjällbo som ett grannskapsideal. Vårt Göteborg 1970, fotograf okänd.

Det finns de som påstår att arkitekturen under rekordåren glömdes bort eller att arkitekterna var
undanträngda. Och att det var orsaken till att mycket av rekordårens bebyggelse upplevs som själlös och har fått en negativ stämpel. Men faktum är att rätt många ur arkitekturkåren såg det som sin uppgift att delta i samhällsrörelsen och skapa en nydanande rationell arkitektur för en expansiv framtid.

De tidiga internationella föregångarna var Le Corbusier med sina hus i park och betongbrutalism, Bauhaus-gruppen med sin industriella arkitektur och den amerikanska arkitektkåren som kreativt nyttjade ingenjörskapet för att konstruera höghus.

Varför är Places for People intressant?

Dokumentärfilmen Places for People visar ett Sverige i miniatyr och ett samhälle i framväxt, under ett fortfarande optimistiskt 1970-tal då Göteborg firade sina 350 år som stad i ett idealsamhälle som många länder på den tiden såg upp till. Den svenska modellen var och kanske fortfarande är ett karaktäriseringsbegrepp.

I en kort, kort sekvens ungefär mitt i filmen ser man ett runt inomhustorg. Från torgets bortre ände rullar en trappa upp. Väl uppe promenerar människor i riktning mot en dekorativ väggrelief på Masthuggsterrassen. Konstverket på väggen utanför dagens Masthuggs Teaterns lokaler som idag är borta, undanplockat i någon källare. Hela området presenteras som ett klockverk av olika funktioner där samhället ser till att livet fullföljs och fulländas.

En annan sekvens visar flitiga kvinnohänder på SKF och män som styr med en fjärrkontroll. Uppe i Gårdsten fikar lyckliga paret som har fått lägenhet med balkong och egen bastu intill lugna bostadsgårdar. I Hjällbo går familjen från lägenheten rakt ner i garaget och packar in sin picknick utan att få en droppe regn på huvudet. Allt är välplanerat. Skolspåret har även mattvätt och ordnade tvättider och sopsortering. I Frölunda tillbringas fritiden i gemensamma lokaler som alla ska ha tillgång till. Barnen får leka på konstnärliga lekplatser och under pedagoghjälpta evenemang. Den svenska välfärdsmodellen vilar sin trygga hand över livet.

Rekordåren (1945 – 1975) kan slutligen sammanfattas i några punkter:

  • En statlig satsning som skulle göra Sverige till världens modernaste land
  • Lösningen på en akut bostadsbrist
  • Ett nytt sätt att planera och bygga
  • Framtidsoptimism
  • Förberedelser för en miljonstad
  • Moderna, bekväma bostäder

Fem fakta om den fysiska miljön:

  • Den vanligaste hustypen var längor med lägenheter i tre till fyra våningar, så kallade lamellhus.
  • Nästan tre fjärdedelar av all bebyggelse i Göteborg byggdes efter andra världskriget 1945 fram till 1980.
  • Var fjärde bostad (27 %) var ett småhus.
  • 13 min med spårvagn till både Biskopsgården och Hammarkullen
  • En kyrka i varje stadsdel

Referenslitteratur

Caldenby, Claes med flera (2021). Staden, platserna och husen: Göteborgs arkitektur 1921–2021. Stockholm: Arkitektur Förlag,

Berg, Kristian o Vidén, Sonja / redaktör: Thomas Hall (1999). Rekordåren: en epok i svenskt bostadsbyggande. 1. uppl. Karlskrona, Boverket, s 224.

Houltz, Anders (2014). Den stora skalan. Volvo Torslandaverken och massproduktion som mål och mening i 1960-talets Sverige. Föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift, 2014. nr 68, s. 61–82

Lindgren, Anette, Peter, Sanja & Reuter-Metelius, Anna (2017). Moderna Göteborg – Kulturhistorisk värdefull bebyggelse del III. Ett kulturmiljöprogram för Göteborgs stad en översikt och ett kunskapsunderlag över utbyggnadsperioden 1955- 1975.

https://goteborgsstadsmuseum.se/kulturmiljo/vardefull-bebyggelse/

Olsson, Kent (1996). Göteborgs historia. Näringsliv och utveckling – från industristad till tjänstestad 1920–1995. Göteborg 1996, s. 415

Sidenbladh, Göran (1948) ”Grannskapsplanering – dess innehåll och form”. I: Plan 3 1948.

Staden vi byggde, Svenska Bostäder under 40 år, Svenska Bostäder. 1984.

Söderquist, Lisbeth (1999). Rekordår och miljonprogram. Stockholm.

Not

1 Som en sammanfattande översättning på engelska fungerar ett avsnitt ur Kristian Berg o Sonja Videns text om rekordåren, 1999 s. 224: The growth of welfare which started in the 1950s was based on a powerful economic boom. As part of a redistribution policy the surplus in state finances was invested in schools, hospitals, and eldercare. There was a widespread housing shortage; however which led at the start of the 1960s to sharp criticism of the sitting Social Democratic government. The Social Democratic congress in 1964 voted in favour of a huge effort to build Sweden out of the housing shortage, and a bill was introduced in parliament the following year.

The ideological and to a large extent organizational basis for the housing construction of the record years (1961-75) had been formulated as early as the 1930s and 1940s. The final reports of the Commission on Housing (1945 and1947) proposed objectives and regulations for housing construction which were adopted by parliament in 1946-48. This led to the introduction of a new organization and modernized legislation. In the late 1950s and early 1960s, housing construction also increased steadily reaching about 85,000 new apartments during 1964. This meant that it was just a short step to a rate of production whereby a million homes could be built in ten years. The great difficulties were rather in coping with this economic investment while simultaneously ensuring that the industry’s investment needs were satisfied, and in maintaining a high rate of production over a long time.

Månadens artikel: När ringlinien invigdes 1902

Spårvagnar har trafikerat Göteborgs gator sedan 1878 men 1902 såldes spårvägens hästar och elektrisk drift infördes. Under oktober månad 1902 öppnades flera nya linjer, däribland Ringlinien, och premiären på stadens gator skildrades av Göteborgs-Posten i en längre artikel som här återges.

”På Drottningtorget körde i går e.m. vid 2-tiden den ena med blågula dekorationer utsmyckade spårvagnen efter den andra fram och styrde in på ringliniespåret. Inalles tio vagnar vore snart samlade i tvänne rader och fylldes så småningom af de till ringliniens invigning inbjudna. Blad dessa voro landshöfdingen frih. Lagerbring, biskop Rodhe, stadsfullmäktiges ordförande professor Wijkander, ett stort antal medlemmar af stadsfullmäktige, ledamöter af drätselkammaren och öfriga stadens styrelser samt representanter för prässen. Chefen för Stockholms spårvägar, kapten Hortzberg var äfven med på invigningståget.

På Drottningtorget ökades åskådareskaran alltjämt i afvaktan på starten. Kl. 2,10 är allt klart, direktör Edström passerar mönstrande de båda leden af fästprydda vagnar och ger så signal till afgång. Med korta mellanrum går sedan den ena vagnen efter den andra öfver torget, viker af in på Nils Ericsonsgatan o.s.v.

Åskådareskaran på torget åser under djupaste tystnad det viktiga ögonblick då de elektriska vagnarna glida in på den nya linien. Inte ett försök till hurrarop förnimmes. På de gator, som närmast passeras, kantas spåren likaledes af talrika åskådare, och på S:t Ericsgatan ha en hel del småttingar fått flaggor i händerna med hvilka de tillvinka oss sin hälsning. Och från ett af husen vid nämnda gata hade man till och med hissat flaggan i topp dagen till ära. Det var endast på ett par eller tre ställen under hela vägen som något sådant förekom. Annars hade väl allmän flaggning inte varit så alldeles ur vägen vid de gator som välsignats med det nya kommunikationsmedlet.

Emellertid gick färden i mycket sakta mak öfver Packhusplatsen, genom Norra Hamngatan, öfver Kämpebron och så vidare upp till Vasagatan och genom Västergatan till Slottsskogen. Därmed var ringliniens ena hälft tillryggalagd och härtill hade åtgått en halftimma. I vanliga fall kommer hela ringlininieturen att taga föga mer än denna tid.

Så viker det långa tåget in på Linnégatan och passerar mellan flerdubbla åskådareled Järntorget, Renströmska badanstalten flaggar, den enda offentliga byggnad som på så vis deltager i högtidligheten. En reflektion i förbifaren: Hvarför har man inte anordnat hållplats midt för ’Renströmska’? Nu måste de många som skola till badinrättningen klifva af vid närmaste gathörn.

Uppför Viktoriagatan bär det sedan ännu en gång men vid Vasagathörnet göra vi nu vänster om. På Kungsportsavenyen låta de beskådande höra några svaga hurrarop. Annars förlöper hela rundresan under ihållande tystnad – från publikens sida. I vagnarna röra sig samtalen gifvetvis hufvudsakligen om de präktiga spårvägsanordningarna och spårvägsstyrelsens ledamöter ha för att tillhandagå med upplysningar tagit plats i hvar sin vagn. Den enstämmigaste belåtenhet råder helt naturligt med hvad som åstadkommits.

Efter jämt en timmes angenäm färd äro vi åter på Drottningtorget men göra ej halt här utan fortsätta ut till vagnstallarna vid Stampen. Vi stiga af och taga det ståtliga stallet jämte värkstäderna i närmare skärskådande. Byggnaderna, som uppförts af firman F.O. Peterson & Söner, äro ett sammanhängande komplex, omfattande vagnstall, reparationsvärksad och bostäder för personalen. Stallet är mycket ljust och rymligt och försedt med tio inkörsportar. I en värkstadsafdelning håller man på att göra om de gamla hästspårvagnarne till släpvagnar.

Emellertid bestiger spårvägsstyrelsens ordförande grosshandl. Aug. Koch en af de i stallet stående vagnarnas plattform, låter signalklockan ljuda och tar till ordet.

Spårvägsstyrelsen har, yttrade tal., äran att för stadsfullmäktige anmäla, att det uppdrag styrelsen haft nu kan anses fullgjordt. Vi veta af hvilken stor betydelse förbättrade kommunikationer äro och helt visst skola de elektriska spårvägarna bidraga till stadens utveckling och sätta en prägel af storstad öfver Göteborg. Spårvägsstyrelsen har städes varit mån om att iakttaga den största sparsamhet utan att låda denna invärka på hållbarheten och godheten. Vid anläggningar som denna är det vanligt att en stor firma får hela utförandet om hand. Så har ej skett här. Styrelsen inbjöd till täflan om de olika delarne och utvalde bland de inkomna anbuden det bästa. På så sätt har antalet leverantörer stigit till ett 50-tal. Styrelsen tror att den i hvarje detalj fått det bästa möjliga. Detta sätt att gå till väga hade ejvarit möjligt om styrelsen ej haft ingeniör Edströms stora sakkunskap att lita på. Tal. hoppades, att den 27 oktober 1902 skall i långa tider stå som en bemärkelsedag i Göteborg, och slöt med ett tack till de inbjudne för de de öfvervarit invigningen.

Professor Wijkander svarade med att ge uttryck åt allas glädje över att allt är så väl ordnat.

Det är med lifliga förhoppningar, sade tal., vi se hästspårvagnarna efterträdas af dessa i alla afseenden bättre och prydligare elektriska vagnar. Denna vändpunkt hade sin betydelse ej blott ur lokal utan äfven ur social synpunkt. Elektriciteten har förut visat, att afstånden kunna försvinna. Äfven här blir afstånden väsentligt mindre genom de nya spårvägarna och den närmaste framtiden skall visa möjligheten af att nedrifva gränsen mellan land och stad och låta en stor del af dem som nu bo i staden tillbringa sin mästa tid på landet i ren luft. Under sådana förhållanden måste de elektriska spårvägarnas fullbordande betraktas som en viktig vändpunkt. Det bästa är, att i främsta rummet mindre bemedlade få skörda fördelen häraf. Att kroppsarbetaren för en billig pänning kan komma en väg som kan räknas ända till ett tiotal kilometer är af stor betydelse ur social synpunkt. Dessa reflektioner syntes kanske obefogade när det nu vid invigningen endast gällde spårvägen för de inre delarna af staden. Men det låge inget motsägelse häri. Den handlingskraftige mannen vill konsolidera sig innan han företager utvidgning. Tal. tog fasta på att styrelsen när den nu fått till stånd en präktig anläggning äfven kommer att vidtaga den utveckling som under den närmaste framtiden kan påfordras. Spårvägsstyrelsen har fått namn om sig att vara den populäraste styrelsen här i staden. Men så har den också haft vid sin sida en man som genom duglighet, energi och nästan amerikansk raskhet vunnit allas förtroende och sympati. Direktör Edström har ock lyckats få en stab af dubliga tjänstemän vid arbetets utförande. Tal. uttalade till sist den önskan, att den anda som besjälat styrelsen vid denna anläggning skall vara mäktig sin lifskraftiga utveckling. I stadens namn tackade tal. styrelsen för hvad den uträttat.

Om en stund bestegos åter vagnarna, som förde deltagarna in till staden. Och därmed var ringlinien officiellt invigd. Den öppnas i dag för allmän trafik. Det blir nog till en början krångligt för mången att på denna 8-formiga väg taga sig till rätta. I detta afseende är den i dagarna utgifna spårvägskartan till synnerligen stor hjälp och vägledning. I detta sammanhang må påpekas, att den lilla praktiska fickkartan öfver spårvägarne, som för några veckor sedan af Pellerins Margarinfabrik genom en härvarande aftontidning i cirka 25,000 exemplar utdelades till allmänheten, är af samma tillförlitlighet som ofan nämnda större karta, enär båda äro utarbetade efter samma af spårvägsstyrelsen auktoriserade original.” (Ur: Göteborgs-Posten 28 oktober 1902)

Bilden i sidhuvudet och nedan är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Vykortet delat i 8 bildfält med gator/platser i Centrala Göteborg som spårvagnen passerar på linjen Ringlingen.

Månadens artikel: Göteborgs kulturarv – landerier

Text av: Sanja Peter

Göteborgs landerier var arrenderade jordbruksfastigheter på stadens mark som har tillkommit ungefär parallellt med stadens etablering under 1600-talet. Landerimark var den donationsjord som Göteborg fick av Kronan vid grundandet för att bidra till stadens livsmedelsförsörjning genom grönsaks eller fruktodling och boskapshållning för färska mejerier. Begreppet landeri förekommer inte i Svenska Akademiens ordlista men kommer enligt ordboken från tyskans länderei – bruksjord. Landerier fanns i någon form bland annat i Borås och Uppsala.

Att spåren efter landerierna fortfarande är synliga och lättillgängliga på många håll inom stadens ursprungliga marker är ett av Göteborgs speciella särdrag. Landerispåren visar på en inte alltför avlägsen tid då stadskärnan Inom Vallgraven och Nordstaden omgavs av odlings- och betesmarker. Bevarade spår efter landerierna är en del av riksintresset för kulturmiljövården ”Göteborgs innerstad” (O 2:1-5). De flesta av landerilämningarna är också upptagna i Göteborgs bevarandeprogram ”Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse – ett program för bevarande”. Stora Katrinelund är byggnadsminne skyddat enligt kulturmiljölagen.

Landeriernas olika funktioner

Från början avsåg ordet landeri endast jordområdet men efterhand kom begreppet att förskjutas till att även innefatta bebyggelsen och då särskilt de större herrgårdsliknande byggnaderna som ibland uppfördes på landerimarken. Idag är det främst byggnaderna som förknippas med begreppet, men landerier var så mycket mer och har lämnat spår där de har funnits i trädgårdar, parker och ortnamn. Vissa tidiga industrier under 1700-talet etablerades på landerimark, såsom Sahlgrenska sockerbruket på Ånäs landeri i Gamlestaden. Lisebergs landeri hade också ett sockerbruk medan andra hade småskaligt tegelbruk, lantbruk och betesmarker, eller satsade på tobaksplantager, värdshus på exempelvis Redberg och Lorensberg. Även fattighusinrättningar och militära exercisplatser kunde förekomma på landeriernas arrendejord.

På bifogad karta får man liten orientering i de olika platsernas användning, ur Arkeologernas magasin Under jorden i Göteborg. Arkeologi för Västlänken 1. (CC-BY)

Placering

De ursprungliga ägorna fanns runt själva fästningsstaden Göteborg men också runt området där stadens föregångare Nya Lödöse legat. Dessutom fanns marker i anslutning till utvidgade stadslägen mot syd. Landeriernas antal och utbredning ändrades under hela perioden som systemet var i bruk, från stadens grundande 1621 fram till tiden omkring sekelskiftet 1900. Då löstes landerierna in och på markerna växte nya stadsdelar fram.

Början på slutet för landerierna

1807 fattades ett beslut om att befästningarna kring Göteborg skulle rivas. Detta skapade förutsättningar för staden att utvidgas genom att markerna utanför befästningen planlades. Under andra halvan av 1800-talet löste staden successivt in landerierna och de gamla donationsjordarna planlades för stadens expansion. I vissa fall friköptes byggnaderna, men i andra fall löste staden även dessa. Under samma period köpte staden även upp andra egendomar som inte tillhörde donationsjorden exempelvis Gibraltar, Landala och stora och lilla Änggården. Egentligen var det inte tillåtet att sälja donationsjord, men efterhand som städerna expanderade blev det också vanligare att det lämnades dispenser för detta. Runt sekelskiftet 1900 revs många av landeribyggnaderna. Även Jubileumsutställningen 1923 fick påverkan på några av de större landerierna. Lyckan revs för att ge plats åt utställningen. På Johanneberg och Liseberg fick däremot huvudbyggnaderna stå kvar och kom att användas i utställningen.

På karta nummer två ser man ”äkta” gröna och” falska” röda landerier och deras utbredning över staden. Så kallade falska landerier är egendomar som inte har varit en del av donationsjorden. Vid Stora Änggården i Botaniska finns en trädgård som pedagogiskt vill visa hur en landeriträdgård kunde se ut. Men Änggården var från början en kronogård underställd Älvsborgs slott, senare under 1700-talet friköptes gården. Flera av de större herrgårdsliknande anläggningarna kring Göteborg förs ibland fram som före detta landerier, till exempel Gibraltar, Olivedal, Gubbero, men är inte det i ordets rätta bemärkelse.
Inom de med större blå stjärna markerade platserna finns än idag synliga spår av landerierna. (Göteborgs stadsmuseum arbetsmaterial till rapport CC-BY)  

Stadens kulturarv

Landerier är kulturhistoriskt värdefulla. De som finns kvar står ofta i kontrast till de moderna miljöerna runt om. De är historiska ankare och beståndsdelar i stadens DNA. De spår som idag finns kvar efter nästan 300 år av landerisystemet är något som särskiljer Göteborg från andra liknande städer, på samma sätt som landshövdingehus eller den ursprungliga befästa stadskärnan. Genom att stärka landerierna stärker man det speciella med Göteborg.

Källor

Mer om de enskilda landerierna kan du läsa i rapporten från 2018 Göteborg förstärkt – Landerierna. Rapporten är framtagen som ett kulturmiljöunderlag inför den kommande tågtunneln Västlänken som bland annat påverkar landerierna Johanneberg och Liseberg. Hela rapporten kan du läsa här: https://samlingar.goteborgsstadsmuseum.se/carlotta/web/image/blob/1335950/Kulturmilj%C3%B6rapport%202018_01.pdf

Med en sammanfattning här: https://goteborgsstadsmuseum.se/kulturmiljo/artiklar/landerier-i-goteborg/

Arkeologerna har i samband med Västlänken grävt i bland annat Johanneberg och fått fram rester av landeriernas olika utvecklingsfaser: https://arkeologerna.com/bloggar/arkeologi-i-goteborg/under-jorden-i-goteborg-1/

Övriga: https://goteborgshistoria.com/category/landerier/; http://lejsta.se/olger/utst/land.htm

Månadens artikel: Anfallet mot Nya Älvsborg

Nya Älvsborgs fästning. Foto: Dagjoh, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons

Anfallet mot Nya Älvsborg var en kortvarig dansk-norsk belägring av den svenska fästningen Nya Älvsborg i Göteborgs hamninlopp. Den ägde rum under några sommardagar år 1719, i slutet av stora nordiska kriget.

Under våren 1719 utförde danska flottstyrkor en blockad av Göteborgs hamninlopp. Som en del av ett större dansk-norskt anfall mot Bohuslän anfölls först Karlstens fästning i Marstrand och därefter fästningen Nya Älvsborg vid Göteborg av danska fartyg i juli 1719. Under fyra dagar utkämpades artilleristrider mellan fästningen, danska fartyg och mörsarbatterier. Efter det att svenskt artilleri hade placerats på södra stranden av Hisingen kunde anfallet slås tillbaka genom att de danska styrkorna nordväst om fästningen tvingades att utrymma sina ställningar. Det beslutsamma försvaret av Nya Älvsborg verkade moralhöjande på civilbefolkningen under slutet av kriget.

Bakgrund

Efter den svenska förlusten i slaget vid Poltava 1709, förklarade Danmark-Norge krig mot Sverige. Eftersom den svenska ekonomin efterhand blev allt sämre, blev det också svårare att bemanna och utrusta flottans fartyg i Göteborg, den så kallade Göteborgseskadern. För att kompensera för de små resurserna till örlogsflottan utfärdades svenska kaparbrev. Detta innebar att besättningar på beväpnade privatägda svenska fartyg kunde med statligt godkännande erövra fartyg från länder som Sverige var i krig med, och som ”god pris” sälja de på västkusten erövrade fartygens last i Göteborg. Efter att Kronan tagit tio procent kunde övriga deltagare dela på resten av vinsten.[1]

Kaparverksamheten, med centrum i Göteborg, blev ett allt större problem för de dansk-norska handelsförbindelserna.

I maj 1717 försökte den unge kommendören Peder Tordenskjold, att med en dansk flottstyrka segla förbi fästningen Nya Älvsborg och slå ut de svenska örlogs- och kaparfartygen i deras baser på Nya Varvet, och det längre in liggande Gamla Varvet. Anfallet misslyckades efter flera timmars kraftig eldgivning från fästningen, fregatterGöta älv och kanonbatterier vid Nya Varvet och Rya Nabbe.[2]

Efter Karl XII:s död i november 1718, marscherade den svensk armén tillbaka till Sverige, och kriget gick in i ett mera avvaktande skede. Danmark-Norge började bygga upp sina styrkor för ett anfall från Norge mot Bohuslän. Den 27 mars 1719 ankrade en dansk-norsk flottstyrka, bestående av fyra linjeskepp och en fregatt, på Rivö fjord utanför Göteborg. Den blockerande styrkan leddes av Tordenskjold, nu befordrad till den lägre amiralsgraden schoutbynacht, och senare under våren utökades styrkan med flera fartyg, bland annat specialfartyg för anfall mot kustnära befästningar. Den svenska militärledningen oroades också av den stora mängden soldater ombord, cirka 1 300 man. Detta tydde på att någon av kustfästningarna, Karlsten i Marstrand, eller Nya Älvsborg skulle kunna vara ett anfallsmål.[3]

Kommendanten i Göteborg, livländaren, överstelöjtnant J.R. von Trautvetter, sände ilbud till överste Johan von MentzerÖresten med begäran att denne omgående skulle uppbåda Älvsborgs regemente och sända det till Göteborg och kringliggande befästningar, vilket också skedde. Den 2 april övertog von Mentzer kommendantskapet i Göteborg, och till Nya Älvsborg förordnades överstelöjtnanten vid Älvsborgs regemente Johan Abraham Lillie som kommendant. Detta var ett tillfälligt förordnande under den ordinarie kommendanten, Gustaf Gaddes, ”sjuklighet och vistande vid Medevi hälsobrunn.[4] Lillie fick med sig norra Kinds kompani under kapten Nils Belfrage och södra Kinds under kapten Gunnar Bökman till fästningen.[5]

I slutet av juni beslöt den danske kungen Fredrik IV att börja anfallet mot den svenska västkusten, genom att norrifrån anfalla Strömstad. I södra Norge fanns cirka 30 000 soldater, varav 8 000 var planerade att efter sjötransport landsättas på Hisingen.[6] Den nye befälhavaren över de svenska trupperna i Bohuslän, fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, hade bara befäl över cirka 5 000 man, inklusive fästningsgarnisonerna i Göteborgs stadsfästning, Nya Älvsborg och Karlsten.[7] Soldaterna i norra Bohuslän drogs nu söderut, till trakten av Uddevalla, och dansk-norska styrkor kunde inta det oförsvarade Strömstad.

Den 10 juli började Tordenskjold ett anfall mot Marstrand. I hamnen fanns sedan 1717 stora delar av Göteborgseskadern, bland annat sex fregatter. Dessa fartyg hade inte kunnat rustas på grund av för liten tillgång på besättningar, samt otillräcklig utrustning. I samband med anfallet sänktes nio svenska fartyg den 12 juli av sina egna besättningar, för att inte erövras av danskarna. Fyra fartyg hindrades från att sjunka, bland annat galären Prins Fredrik av Hessen.[8] Den 15 juli kapitulerade garnisonen på Karlsten, under befäl av överste Henrich Danckwardt, och en av Sveriges starkaste fästningar [9] hade därmed erövrats, nästan utan strid. Fästningen namnändrades till Kristiansten, och Marstrand kunde därefter användas som bas av Tordenskjold för ytterligare anfall utmed den svenska västkusten.[10]

Fältmarskalk Rehnskiöld, som fått information om att fientliga styrkor på flera tusen man väntades landstiga på Hisingen, ville samtidigt inte överge området runt Uddevalla, med sina viktiga vägförbindelser mot Vänersborg och Dalsland. Han sände därför den bataljon från Skaraborgs regemente under befäl av överste Georg Bogislaus Staël von Holstein som sedan tidigare fanns vid Uddevalla, söderut för att förstärka de soldater under befäl av generalmajor Göran Silfverhielm som redan fanns på Hisingen, men lät resten av de svenska styrkorna vara kvar vid Uddevalla.[11]

Den 19 och 20 juli samlade Tordenskjold de flesta av de danska fartyg som varit avdelade till Marstrand och Nordre älvs fjord, ner till huvudstyrkan vid Rivö fjord. De svenska galärerna Carolus (9 kanoner), Wrede (4) och Lucretia (2) som bevakat Nordre älvs mynning vid Kippholmen, beordrades att förflytta sig till Göteborg via Nordre älv och Bohus. Kvar som bevakning lämnades brigantinen Framfuss (2).[12]

Garnisonen på Nya Älvsborg bestod den 1 juli 1719 av: från fortfikationsstaten: 1 mantalsskrivare, 1 timmerman, 1 smedgesäll, 1 murgesäll, 1 konduktör; från slottsstaten: 1 vaktmästare, 2 arrestanter, 1 proviantmästare; från artilleriet 56 man: 2 löjtnanter, 4 underofficerare, 49 soldater och 1 arklibetjänt; från Sachsiska regementet: 85 underofficerare och soldater; från Älvsborgs regemente: 201 underofficerare och soldater. Den sammanlagda styrkan under belägringen har därför troligen inte överstigit 350 man.[13] Överste Georg David Zengerleins Sachsiska infanteriregemente var sammansatt av sachsiska krigsfångar vilka tagits tillfånga i striderna med Sachsen-Polen. De hade senare rekryterats från fånglägren till den svenska armén och var därför dåligt motiverade legosoldater.[14]

Danskarna beskjuter Nya Älvsborg på tillbakaväg ut från Göta älvs mynning i maj 1717. Målning av Jacob Hägg, Public domain, via Wikimedia Commons

Anfallet mot Nya Älvsborg

Tisdagen den 21 juli

Tordenskjold hade fått sitt självförtroende stärkt av den lättvunna segern vid Marstrand, och den betydligt svagare Nya Älvsborg skulle därför intas lika lätt som man ”ryger sin pibe”.[15] Den danska flottstyrkan på Rivö fjord bestod av 50-60 stycken proviant- och ammunitionsskepp, samt linjeskeppen Laaland, Fyen, Prinds Wilhelm, Oldenborg, Delmenhorst, Sværdfisken och Tomleren, alla med 50 kanoner vardera. Fregatterna Stralsund (32 kanoner), och Høyenhald (30), skottpråmarna Hjælperinden (36), Fredrikshald (36), Prinds Jørgen (22) och Kronprinsen (22). Dessutom bombardergalioten S:t Johannes, och mörsarpråmarna Lange Maren och Spydstagen, samt galärerna Ulysses, Proserpina, Prinds Carl, Charlotte Amalie och den några dagar tidigare i Marstrand erövrade Prins Fredrik av Hessen. [16] Det totala antalet soldater och sjömän i den danska flottstyrkan uppgick nu till cirka 6 000 man.[17]

Faktorer som försvagade Nya Älvsborgs försvarsförmåga, var dels att det begränsade utrymmet på Kyrkogårdsholmen gjorde bastionerna små och murverket relativt tunt, inte minst i fästningens norra del, det så kallade hornverket. Detta hade uppmärksammats, bland annat av Erik Dahlbergh som i en skrivelse 1697 skriver att Nya Älvsborg ”med så små Bastioner och Wärck är anlagdt att därutj intet rum är sig tillbörligt att waria, och af den orsak Profilerne så swage att man fast kan skiuta in igenom det ena werket och uth igenom det andra, det där befindtliga tornet icke heller sin rätta defension kan giöra. Så att denna ort mycket wäl behöfdes kastas i en annan Form”[18] Dessutom anslöt han sig till de som ansåg att de näraliggande Aspholmarna var ett hot, om de skulle utnyttjas av en fiende, eftersom de erbjöd möjligheter att i skydd från fästningen landsätta trupper och kanoner. Fästningens dåvarande kommendant, överstelöjtnant Nils Posse af Säby skriver, också 1697, om fästningens försvarsförmåga att ”så länge på Asphomen (hwilken allenast 250 alnar ifrån denna Fästning belägen) icke blifwe nogot ansenligit werk anlagt eller och högsta delen af berget bårtsprängt, hwarunder nu 1 000:de man kunna stå förtäckte, att icke en man härifrån kan sees – -”[19]

Under morgonen började danskarna att i mindre sluparrekognosera bland holmarna i fästningens närhet.[15] På eftermiddagen placerade man ut 36 stycken 16-pundigamörsare på Stora Aspholmen, och 4 stycken 40-pundiga[20] (enligt vissa källor 60-pundiga)[15] på Lilla Aspholmen. Just det tillvägagångssätt som de svenska officerarna tidigare varnat för.

Innan striden började skickade Tordenskjold en förhandlare till kommendanten Lillie med en uppmaning till kapitulation. Lillie återsände förhandlaren med hälsningen att: ”…om herr schoutbynachten hade något att andraga, skulle han vända sig till guvernören i Göteborg; ty från Elfsborg ämnade man svara honom endast med eld.”[21] De fartyg som skulle delta i anfallet avancerade till stridsläge i höjd med Knippelholmarna – Aspholmarna. Precis som vid Marstrand var det i första hand skottpråmar, flytande batterier, galärer och liknande som användes. Dessutom användes två av linjeskeppen, och en fregatt.[12] De flytande batterierna Lange Maren och Spydstagen, samt bombardergalioten S:t Johannes varpades i läge bakom öarna. Då de danska fartygen kom inom skotthåll började eldgivning från Nya Älvsborg. Från klockan elva på kvällen öppnade också danskarna eld från Aspholmarna och fartygen. Närmare midnatt varpades linjeskeppen Sværdfisken och Tomleren i läge, och tillsammans med galären Prins Fredrik av Hessen öppnade fartygen eld mot fästningen. Efter tre timmar måste de sistnämnda fartygen dra sig tillbaka utom skotthåll och provisoriskt reparera uppkomna skador, varefter de återigen intog sina platser i eldlinjen.[20]

Onsdagen den 22 juli

Under natten till onsdagen varpades skottpråmarna Hjælperinden och Fredrikshald i läge utefter södra stranden av Hisingen, och fartygen började ge eld cirka klockan elva på förmiddagen. Dessförinnan, vid åttatiden på morgonen, hade fregatten Stralsund kommit i läge vid Svinholmarna, och påbörjat beskjutning av fästningen därifrån. Under dagen lät Tordenskjold manskap från linjeskeppen avlösa besättningarna på skottpråmarna.[22]

Vid tvåtiden på eftermiddagen exploderade ett krutmagasin på Nya Älvsborg, och den bastion som fanns närmast Stora Aspholmen, bastion Hummern, skadades. Dessutom hade fästningstornet med kyrkan, kommendanthuset och de raka muravsnitt, kurtiner, som låg närmast bastion Hummern skador efter den danska beskjutningen. En timma senare exploderade två kanoner på linjeskeppet Tomleren, med sju man dödade och flera sårade som följd.[22] Beskjutningen från fästningen orsakade också skador på de danska fartygen. Till exempel hade skottpråmen Fredrikshald före klockan åtta på kvällen blivit träffad av fyra kanonkulor i vattenlinjen och 48 i övriga skrovet. Fartyget hade själv avfyrat 723 skott mot fästningen. Två gånger fattade Tordenskjolds skottpråmar eld, på grund av den svenska beskjutningen.[22]

Vid femtiden på eftermiddagen slutade beskjutningen.[23] Från dansk sida hade man upptäckt att en vit flagga satts ut från fästningen mot öster, det vill säga åt det håll som syns från Göteborg. Avsikten var att göra stadens garnison uppmärksam på att fästningen behövde undsättning. Då Tordenskjold tolkade signalen som att man ville förhandla skickades kaptenlöjtnant Flensborg, med trumpetare och vit flagg, i en slup till fästningen med brev från Tordenskjold.[22]

Brevet var skrivet med samma taktik som till Danckwardt i Marstrand, med erbjudande om hedersam kapitulation efter tappert försvar.[6] ”eftersom Gud gjort de danska vapnen lyckliga, så hade han sin konungs befallning att även inta Älvsborg, och innan dess inte lämna platsen.” Han lade även in ett beröm: ”hvarav hele verlden maatte have at sige”, så kunde fästningen till besparande av blodsutgjutelse med heder genast uppges. Lillie svarade att han med Guds hjälp tänkte försvara den fästning som drottning Ulrika Eleonora anförtrott honom; ”…att gifva upp en fästning, som kan försvaras, är alltid ett skälmstycke, och vill herr schoutbynachten spara blod, så är säkrast, att han går sin väg igen, emedan man på Elfsborg är fast resolverad att till dess försvar låta sista blodsdroppen rinna, hvaraf herr Tordenskiold torde sluta, att han aldrig mer bör nämna kapitulation eller sända flera bud, ty man tänker ej vidare respectera hvit flagg eller trumpet, utan låta skjuta i grund ehvad fartyg som härefter förekommer.”[24]

Efter det negativa beskedet om kapitulation såg man från fästningen att den blå amiralsflaggan hissades på linjeskeppet Laaland, och att flera danska fartyg gjorde loss märsseglen. Detta tolkades först som inledning till ett stormningsförsök, men inget anfall kom. Efter mörkrets inbrott lät Tordenskjold hala Tomleren, Hjælperinden, Fredrikshald, Stralsund och galären Prins Fredrik av Hessen utom skotthåll för reparation.[25] Från övriga fartyg och Asphomarna ”continuerades mäd Bombardering natten egenom” enligt en senare redogörelse av den svenske kaptenen Anders Fischer.[23]

Fästningen Nya Älvsborg och Stora Aspholmen under belägringen. Bild: Krigsarkivet – Okänd konstnär, Public domain, via Wikimedia Commons

Torsdagen den 23 juli

Under natten anlände svenska förstärkningar till fästningen från Nya Varvet med galären Wrede. Vid fyratiden på morgonen hade de danska fartygen återtagit sina positioner och öppnade eld, vilken besvarades av de nyanlända soldaterna på fästningen. Klockan åtta på morgonen fick Stralsund sin stormast genomskjuten. I samband med att fartyget lämnade sin post gick det på grund, och blev illa åtgången av fästningens artilleri. Vid halvtolv-tiden måste också Fredrikshald dra sig tillbaka.[26]

Under morgonen fick Tordenskjold besked om att danske kungen Fredrik IV och kronprins Kristian hade för avsikt att från Strömstad besöka Marstrand.[25] Vid denna kritiska tidpunkt när bräscher, öppningar, börjat uppstå i murarna på Nya Älvsborg lämnade Tordenskjold stridsområdet för att ta emot de kungliga i Marstrand. Befälet över de danska styrkorna överlämnades till kommendörkapten Fredrik Hoppe.[12] Det visade sig senare att de kungliga inte kunde komma fram till Marstrand på grund av motvind, så Tordenskjolds resa hade varit förgäves.[27]

Från södra stranden av Hisingen hade överste Staël von Holstein, tillsammans med soldaterna i Skaraborgs regemente, haft en god överblick över de danska ställningarna på Aspholmarna. Frustrerat kunde de konstatera att kulorna från soldaternas musköter inte nådde fram. På eget initiativ tog sig översten därför in till Göteborg, för att försöka få tillgång till kanoner. Där möttes han av tveksamhet, och förrådsansvariga var rädda för att kanonerna snabbt skulle hamna i danska händer. Efter att ha lovat att personligen ersätta all materiel som eventuellt kunde gå förlorad, fick överste Staël von Holstein ut fyra kanoner och en mörsare, vilka transporterades över Göta älv till Hisingen.[28]

Under tiden kunde kommendörkapten Hoppe konstatera, att flera fartyg gjordes klara inne på Nya Varvet, tre galärer en fregatt och en galeas. Han beordrade att alla slupar skulle hållas bemannade och stridsfärdiga ifall de svenska fartygen planerade att angripa batterierna på Aspholmarna. Beskjutningen mot fästningen fortsatte hela dagen fram till halv elva-tiden på kvällen, då ett häftigt åskoväder avbröt beskjutningen. På svensk sida utnyttjade man avbrottet till att provisoriskt reparera bräscherna i murarna, och förbereda garnisonen för den nära förestående danska stormningen.[26] Manskapet delades upp i två grupper, en som skulle ladda alla tillgängliga musköter, och en grupp som skulle skjuta. Lillie tog också hedersord av officerare och manskap, att man skulle försvara Nya Älvsborg till sista blodsdroppen, och inte kapitulera.[29]

Kanonkula inskjuten i fästningskyrkans vägg år 1719. Foto: Artifex, Public domain, via Wikimedia Commons

Fredagen den 24 juli

Under natten släpade frivilliga soldater, under Staël von Holsteins ledning, kanoner och mörsare över Hisingen ut till stridsområdet norr om Aspholmarna. Där tillverkades två kanonbatterier [29] med hjälp av skanskorgar. I gryningen började eldgivningen från de nya batterierna, som enligt en samtida beskrivning ”fattade fienden uti flanquen.[30] Danskarna på Aspholmarna, som inte hade något skydd mot den nya eldgivningen, började snart att ta sig därifrån. Även de danska fartygen i närheten flyttades snabbt utom skotthåll. De tre svenska galärerna Carolus, Wrede och Lucretia löpte ut från Nya Varvet och anföll Lilla Aspholmen, men den danska styrkan på ön hann att dra sig undan. Däremot måste de lämna kvar materiel som blev svenskt krigsbyte, fyra stora mörsare, 60 bomber och tre tunnor krut.[29] Alla danska fartyg avbröt anfallet mot Nya Älvsborg, och återsamlades på Rivöfjorden. Striden var slut.

Konsekvenser

De svenska förlusterna under striden uppgick till ett trettiotal döda. Bland dem fanns underkommendanten major Gythreij, som dödades av en bomb som exploderade bredvid honom, samt en löjtnant. Båda officerarna tillhörde det Sachsiska regementet. Från detta regementes ursprungliga kompani med 85 underofficerare och soldater återstod 71 man. Från Älvsborgs regementes två kompanier med totalt 201 underofficerare och soldater, återstod 184.[13] Antalet sårade var cirka 70 man på svensk sida, de flesta från Älvsborgs regemente.[31] Bland de sårade fanns Lillie själv. På dansk sida uppgick förlusterna till 60 döda och 73 sårade. Flera danska fartyg hade svåra skador efter beskjutning.[32]

De stupade kunde inte få en sedvanlig begravning, därför att båtar saknades samt att strömmen vid tillfället var mycket stark. Enligt anteckning i slottsförsamlingens kyrkobok blev två officerare och tjugosex man istället kastade i sjön, sedan de vanliga begravningsceremonierna utförts över dem.[33] Denna skändliga handling upprörde många, och slottspastor John G. Lysells lär ha suckat: ”Uppgiften kändes tung”.[34]

Under belägringen hade över 1 000 bomber kastats in i fästningen,[35] och totalt hade cirka 7 000 ”skott och granater” avfyrats mot Nya Älvsborg.[34] När överste Staël von Holstein senare tillfrågades om vad som varit det svåraste i hans strapatsfyllda operation svarade han: Att få ut kanonerna ur förrådet![32]

Den danske kungens namnchiffer prydde mörsarna från Lilla Aspholmen, som under lång tid var utställda som troféer på Stora torget i Göteborg.[36] Lillie skrev den 28 juli till magistraten i Göteborg och tackade både myndigheten och borgarna ”…för visad benägenhet mot fästningen, garnisonen och honom sjelf, önskande att kunna sådant efter åstundan aftjena.”[37] Ett ordspråk om Lillie figurerade under lång tid i Göteborg: ”Låt honom komma, sade Per Lillie om dansken.[38] Ytterligare ett ordspråk som förärades kommendanten var ”De danske plocka inga svenska Liljer”. Nya Älvsborgs heroiska försvar väckte uppseende i hela landet, och det skrevs sånger och dikter om Lillie och hans mannar.[32] I raden av segernamn för Älvsborgs regemente återfinns ”Nya Älvsborg 1719”.

Den 5 augusti kom danske kungen Kristian IV inseglande till Marstrand under trumpetfanfar och saluter. Han visades runt på Kristiansten av Tordenskjold, och som belöning för erövringen av fästningen blev Tordenskjold utnämnd till viceamiral. Kungen reste vidare två dagar senare, medan Tordenskjold stannade kvar i Marstrand.[39] Den danska blockaden vid Rivö fjord fortsatte, men från slutet av augusti med ett betydligt mindre antal fartyg. Även blockaden på Nordre älvs fjord återupptogs, och den svenska bevakningen vid Kippholmen förstärktes. Efter en lyckad erövring av flera danska fartyg vid Grötö, hämnades Tordenskjold med ett anfall mot Nya Varvet i slutet av september.[40] Ett sex månaders vapenstillestånd ingicks mellan Sverige och Danmark-Norge i slutet av oktober, vilket övergick till fred den 3 juli 1720.[41]

Läs hela artikeln om Anfallet mot Nya Älvsborg på Wikipedia.

Text: Artikeln Anfallet mot Nya Älvsborg på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Månadens artikel: I kommunikationens tjänst, där gatunamn hjälper oss att minnas

Blå Hangaren. Foto: Torslanda Flygplats

Text av: Lars O. Carlsson

Mitt på Torslanda Torg står sedan hösten 1993 ett fem meter högt konstverk, skapat av konstnären Uwe Kersten. Det handlar om en nytillverkad bildsten i röd bohusgranit och döpt till det passande namnet Torstenen. Stenen står för övrigt endast ett kraftfullt stenkast från Torslanda kyrka, en byggnad som lär ha anor sedan slutet av 1100-talet.

Om kyrkans roll är att hantera de lodräta kommunikationerna så beskriver Torstenen mycket väl Torslandas historia när det gäller andra, mer vågräta, kommunikationer. Här finns symboler som anknyter till fartyg och båtbyggeri, bilar som får oss att tänka på Volvo och bilindustrin samt en stor propeller.

Den sistnämnda skall självfallet påminna oss om Torslanda flygplats, ursprungligen Göteborgs Flyghamn – ett fenomen som gjorde Torslanda välkänt över hela Sverige, ja troligen till och med utanför nationens gränser. Detta långt innan Torslanda blev känt för sin Volvofabrik.

Minnessten över anläggandet av Torslanda flygfält. Foto: Lars O. Carlsson

Invigningen i augusti 1923

Det var söndagen den 5 augusti 1923 som kronprins Gustav Adolf klockan 14.00 invigde flyghamnen och med vid flyghamnen fanns även prinsarna Gustaf Adolf, Sigvard och Bertil samt prinsessan Ingrid, hertigen och hertiginnan av Västergötland, prins Carl samt prinsessorna Margareta, Märtha och Astrid.

Några dagar senare, torsdagen den 9 augusti 1923, hedrade till och med H. M. Konungen flyghamnen med ett besök. Hans Majestät anlände klockan 14.15 och stannade ett par timmar för att se uppvisningar och tävlingar. Det pågick nämligen samtidigt internationella flygtävlingar den 4-12 augusti 1923 vid flyghamnen.

Det var med andra ord ett mycket stort antal kungligheter som gästade Torslanda under några augustidagar 1923: Kung Gustav V av Sverige, Kung Gustav VI Adolf av Sverige (då kronprins), Drottning Ingrid av Danmark (då prinsessa), Drottning Märta av Norge (då prinsessa) Drottning Astrid av Belgien samt några prinsar och prinsessor – imponerande.

På sitt speciella sätt skulle man kunna säga att invigningen helt och hållet följde det göteborgska mönstret. Göteborg skulle nämligen 1921 ha firat sina 300 första år, men valde att flytta firandet till 1923 och på samma sätt görs nu när staden firar sitt 400-årsjubileum – ett litet officiellt firande 2021, men det stora kalaset för allmänheten genomförs först 2023.

För hundra år sedan var det bland annat planering och ekonomi som var orsaken till flytten av festen, nu är den främsta anledningen en elak och lömsk pandemi. Hur var det då med invigningen av flyghamnen? Jo, den skulle ha invigts lördagen den 4 augusti 1923, men på grund av dåligt väder flyttade man ceremonin till dagen därpå.

Junker Ju 52 LN-DAH vid Göteborgs Flyghamn på 1940-talet. I bakgrunden Blå Hangaren. Foto: SAS Scandinavian Airlines, Public domain, via Wikimedia Commons

Blå Hangaren

Inför invigningen uppfördes, vid den södra delen av flygfältet, den Blå Hangaren. Detta var en blåmålad byggnad, helt i trä, och med en för den tiden unik takkonstruktion. Själva hangaren hade yttermåtten 27 x 60 meter. Det var arkitekten Malte Erichs som svarade för ritningarna, ingenjören John Lindberg som utförde konstruktionshandlingarna och Ullgren & Friman AB som genomförde entreprenaden. Kontraktssumman var fastställd till 63 800 kronor för hangaren samt 15 400 kronor för en anlagd slip vid vattnet.

Under åren genomfördes ett antal investeringar, exempelvis 1927 då trafikledartornet samt en mindre vinkelbyggnad byggdes i hangarbyggnadens nordvästra hörn och självfallet var även tillbyggnaden helt utförd i trä. År 1946 genomgick Blå Hangaren en ombyggnation då exempelvis nya portar monterades och mittpartiets gavel förändrades.

År 1973 då flygplatsen fyllde 50 år visades en flyghistorisk utställning i den Blå Hangaren, en utställning som senare flyttades till Svenska Mässan där en flygmässa genomfördes i slutet av augusti månad 1973.

År 1975, bara några år före det att flygtrafiken flyttade från Torslanda till Landvetter hösten 1977, upptogs Blå Hangaren som värdefull bebyggelse på Göteborgs kommuns bevarandeplan. Byggnaden hann dock aldrig bli
byggnadsminne – den ödelades vid en anlagd brand lördagen den 31 maj 1980.

Blå Hangarens Plats. Foto: Lars O. Carlsson

Gatunamn minner om flygplatsen

Men själva namnet lever ännu kvar ty i maj 2001 föreslog undertecknad, efter samråd med Hembygdsföreningen, att busstrafikens vändplats, i anslutning till Torslanda Golfklubbs parkering, skulle få namnet Blå Hangarens Plats – ett beslut som kulturnämnden senare fastställde.

Men när vi ändå var i farten kom fler av gatorna kring det nya Amhult Centrum att få namn till minne av tiden då området ingick i flygplatsens areal. Bland dessa kan vi nämna;
Gösta Andrées Gata, till minne av Gösta Andrée, som under många år var vd för Göteborgs Flyghamns AB samt förste svensk som flög över engelska kanalen 1920.
Einar Eriksons Gata, till minne av Einar Erikson, enligt uppgift den förste anställde hamnmästaren. Han var också aktiv inom det kommunala.
Gösta Fraenckel Väg, till minne av Gösta Fraenckel, flygare och initiativtagare till de så kallade ”kikhosteflygningarna” under 1940-talet.

Lars O. Carlsson

Månadens artikel: Skandalen på Nöjesfältet

När ”Utställningen” öppnades 1923 och längst i söder av området låg det nya Nöjesfältet, som senare skulle gå under namnet Liseberg. I samband med invigningen var ännu inte allt färdigställt. Gradvis öppnades fler attraktioner under sommaren 1923, alla var inte ens beslutade när Nöjesfältet öppnade sina portar.[1] En knapp månad efter invigningen annonserade Nöjesfältet om att det fanns ”Stora kontinentala och moderna tivolinöjen”, däribland ”Lustiga Huset” och flera andra attraktioner som besökarna kunde få uppleva.[2] Bland dessa nöjen fanns den nya satsningen Lillköping som öppnades på eftermiddagen 9:e juni.

I Svenska Dagbladet lämnades följande beskrivning dagen efter öppnandet av attraktionen ”Nöjesfältet har på lördagen fått en ny attraktion, en lilleputtstad, en hel liten by med värdshus, teatrar, polis och dylikt, befolkad av en trupp dvärgar. Tillställningen är icke av det sympatiska slaget, men kommer naturligtvis att finna sin publik”.[3] Även Dagens Nyheter var kritisk, ”Kvaliteten av detta nöje, att se mer eller mindre vanskapta människor, är dock tämligen omtvistad”.[4] Samma dag fick Nöjesfältet hård kritik i Göteborgs Dagblad som under rubriken ”Lillköping – en skandal” skrev följande:

”Skandal – ordet är hårt men tyvärr det enda rätta, när det gäller att karaktärisera den nya ”attraktion” nöjesfältet menar sig ha fått genom Lillköping och dess dvärginvånare. Dessa må bemöda sig så mycket och framgångsrikt som helst att visa ett gott humör, så är det dock i högsta grad osmakligt att så här låta dem exponera sitt lyte. Icke minst sedan utställningsstyrelsen visade sig ha den goda smaken att i tid inhibera lapplägersplanerna, hade man väntat, att den sagt nej även till detta företag. Något nöje kan ett besök i Lillköping endast bereda den tanklöse eller ofinkänslige, hos tänkande och kännande människor kunna ”offren” endast väcka medlidande och olust.

Och skall ovillkorligen denna ”attraktion” finnas kvar, måste i varje fall åtminstone två reformer vidtagas. För det första är entrén 1 kr., alldeles för högt, och för det andra måste vederbörande ordna så, att folk icke utan vidare kan tränga sig in i rådhuset, kring post- och poliskontoren o.s.v. Som det i lördags, förmodligen också i går, gick till får det icke fortsätta. Ty är det i allmänhet osmakligt att med nyfikna blickar betrakta en stackars krympling, verkar det fullkomligt upprörande att som här skedde se vuxna människor armbågas kring honom, besvära honom med mer eller mindre närgångna frågor o.s.v.

Men bäst och det enda rätta är att med detsamma stänga hela Lillköping och befria dess små invånare från lyckligare lottade medmänniskors nyfikenhet”.[5]

Lillköping 1923, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Trots kritiken i pressen var det många besökare som hittade till Lillköping. Anläggningen låg där attraktionen FlumeRide långt senare skulle uppföras.[6] En av besökarna lämnade en beskrivning av Lillköping till Aftonbladet som skrev, ”Då man träder in genom dess stadsport, mötes först blicken av ett stort rådhus, där en lien borgmästare kommer att döma över samhällets syndare, så öppnar sig ett stort torg, på vilket en cirkusarena finnes anbragt, och i den komma små nätta ponnies att framföras i lilleputtfrihet. Runt torget ligga vidare en servering och en rad butiker, som skötas av småherrskapet, en opera comique, i vilken en liten chansonettsångerska, ett par oerhört starka atleter, och en del andra dvärgar komma att uppträda, en polisstation m.m., och längst upp i backen finnas en rad bostäder samt högst upp kyrkan i den säregna staden. Meningen är att åskådarna, här varje kväll skola få titta på livet i staden med bröllop, polisbråk, nöjesliv och allt vad till modernt ”storstadsliv” hörer.

Dvärgtruppen räknar trettio stycken medlemmar, av vilka den äldste är 66 år och den yngste, en liten gosse på blott 7 kg., 16 år. De äro av tyskt eller österrikiskt ursprung och synas ha ett mycket gott humör samt se rätt nätta och prydliga ut — vilket allt ju är förutsättningar för att ett nöje av detta slag för åskådarna verkligen skall bli ett ’nöje’”.[7]

Nöjesfältets ledning kunde knappas klaga på mängden besökare till den nya attraktionen. Kritiken i tidningarna avtog även om det då och då kom kritiska kommentarer under sommaren. ”Det ohyggligaste är dock, att det skall kallas ett nöje att se på dessa stackare” skrev Göteborgs Dagblad 31 juli i samband med att en spåkvinnas framträdande stoppats av ordningsmakten medan Lillköping fick fortsätta sin verksamhet.[8] Invånarna i Lillköping blev vid flera tillfällen utsatta för trakasserier av besökare som hånade dem eller stal ur husen i mini-staden.[9] Lillköping fanns kvar under hela sommaren 1923 men därefter avvecklades attraktionen. Orsaken var främst en ekonomisk tvist som uppstått med Jubileumsutställningens ledning.[10]

Postkontoret i Lillköping, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Att visa upp människor som av något skäl ansågs ”exotiska” hade förekommit under lång tid men det började bli ett ifrågasatt ”nöje”. Tidigare under 1923 diskuterades möjligheten av att anlägga ”lappläger” på Göteborgsutställningen, i likhet med det som redan fanns på Skansen i Stockholm. Detta förslag avvisades dock, det ansågs nämligen vara stor skillnad på att visa upp ett ”lappläger” i ett etnografiskt sammanhang på Skansen jämfört med att bygga upp en liknande anläggning vid ett nöjesfält, ”Det är nedsättande för lappen att framföras till marknadsgyckel” skrev Göteborgs Dagblad.[11] Men 80 år senare skulle såväl Lappkåta som renar finnas med som nyheter under ”Jul på Liseberg”.[12] Givetvis var den satsningen inte på något sätt lik Lillköping från 1923, men att visa upp människor och deras kultur på ett nöjesfält kan alltid väcka debatt. Lappkåtan och renarna som inslag på Jul på Liseberg väckte dock inte någon proteststorm och blev ett bestående inslag i nöjesparken inför julen.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta och visar ”invånarna” i Lillköping.

Vill du lästa mer om Göteborgsutställningen? Då kan ett besök på Göteborgs historia, goteborgshistoria.se rekommenderas.


[1] Göteborgs Dagblad skrev 8:e maj 1923: ”Samma språk talar det ännu ganska ofärdiga nöjesfältet med sin glada ljusröda huvudfärg och sin lätta, luftiga byggnadsstil”.

[2] Annons i Göteborgs Dagblad 2 juni 1923.

[3] Svenska Dagbladet 10 juni 1923.

[4] Dagens Nyheter 11 juni 1923.

[5] Göteborgs Dagblad 11 juni 1923.

[6] http://www.lisepedia.se/Lillk%C3%B6ping (Hämtat: 2021-06-29)

[7] Aftonbladet 17 juni 1923.

[8] Göteborgs Dagblad 31 juli 1923.

[9] Svenska Dagbladet 12 oktober 1923.

[10] http://www.lisepedia.se/Lillk%C3%B6ping (Hämtat: 2021-06-29)

[11] Göteborgs Dagblad 1 februari 1923.

[12] http://www.lisepedia.se/Lillk%C3%B6ping (Hämtat: 2021-06-29)

Månadens artikel: Stadsbränder i Göteborg

Göteborg har under sin 400-åriga historia drabbats av flera förödande stadsbränder, som ödelagt hela kvarter. På kartan, som visar staden år 1795, har de största bränderna och stadens fem kvarter markerats. Karta: J A v Matérn (Copy), Public domain, via Wikimedia Commons

Göteborgs brandförsvar var Sveriges första brandförsvar och inrättades 1639. Genom åren utfärdades flera brandordningar för att skydda staden och dess invånare mot eldsvådor. Stadens bebyggelse bestod till största delen av trähus, och trots påbud om att ny bebyggelse skulle uppföras i sten, blev så inte alltid fallet på grund av penningbrist.

Staden har drabbats av flera förödande stadsbränder, som ödelade hela kvarter, vilket på den tiden avsåg större områden än dagens kvarter och staden var indelad i fem kvarter (se kartan ovan).

Brandordningar

1639 års brandordning

Göteborg fick Sveriges första[1] brandordning den 5 juli 1639 i 20 punkter genom presidenten Peder Eriksson Rosensköld, där staden indelades i fyra fjärdingar om sju rotar, som vardera hade en brandmästare som chef samt sju assistenter och rotmästare. De första brandmästarna var vinhandlaren Adolf Tack, brännvinsbrännaren Johan Wellemsson, Udde Larsson och köpmannen Jakob Merser. Varje borgare hade skyldighet att vid sin fastighet ”hålla nödiga brandredskap, nämligen 1 stege lika lång som husets höjd, 1 brandhake 12 alnar lång, 1 yxa, 2 läderämbar, 1 fylld vattentunna natt och dag stående vid porten.” Brandsyn skulle utföras fyra gånger per år av två av byggnadskollegiets medlemmar. Förbud mot ”elds hållande under viss del af dygnet i smedja och verkstad, mot vissa eldfarliga upplag, mot försäljning af vin och öl utom och inom hus efter klockan nio om aftonen, mot bruket af ljus och lykta, kol- och flameld i vissa byggnader, mot bestrykning af hus med beck och tjära samt deras torftäckning vid Stora och Lilla hamnen, mot elds upptändande på skepp inom stadens bom nattetid.” Även tornväktare tillsattes.[2]

Från 1660 var det Stadsfiskalen, en då nyinrättad tjänst, som skulle övervaka att ”brandtjänsten icke försummades”. Trång trähusbebyggelse, bristfällig utrustning, dåliga brandväktare som många gånger larmade falskt, samt en allmänt dålig övervakning gav Göteborg ett rykte om att vara den stad i landet som mest drabbades av förödande eldsvådor.

1665 års brandordning

År 1665 infördes en ny brandordning, som gällde 4 brandmästare och 24 assistenter och samtidigt en förordning av byggningskollegiet, att de kringspridda brandredskapen skulle uppsamlas i särskilda, under brandmästarens uppsikt stående förvaringsställen. Dessutom beslöts att vakar i isen skulle hållas öppna vintertid. En skorstensfejare (”sotegubbe” i protokollet) fick staden först år 1666, då Hans Kraman från Hamburg anlände.[3] Eftersom det inte fanns någon poliskår i Göteborg de tidigaste åren, övervakades lugn och säkerhet av stads- och brandvakter. Det var indelta soldater ur Älvsborgs regemente som bildade stadsvakten och en borgarebeväpning som skötte brandvakten. År 1703 upplät magistraten var sitt rum åt dessa vid Gustav Adolfs torg.

Stadens myndigheter såg allvarligt på brister i brandskyddet, exempelvis från 1670: ”Efter skorstenar under tiden råka uti bran. av orsak, att ägarna icke vilja låta dem sota, och staden därav en olycka /den Gud dock avvände/ kan hända. Fördenskuld är resolverat att när någon skorsten av sot i brand råkar, skall den motvillige, fast än ingen skada där av någonstädes i staden påkommer, fyrtio marker silvermynt bota, för det han skorstenen icke haver låtit sota.” Även: ”Denna dag ställte underskulten Nils Andersson skepparen Henrich de Letter för rätten, såsom den der sig hade förbrutit mot stadens brandordning 12:e punkt med sina källarluckors överstrykande med tjära och således till 50 dalers silvermynt böter förfallen. Varemot han, de Letter förebar sig av ovetenhet peccerat och bads för varför han och denna gången blev förskont och om correction förmanant.[4]

1748 års brandordning

Regeringen befallde den 14 januari 1748 att tomterna i den genom 1746 års brand nedbrända stadsdelen skulle bebyggas med stenhus, samt att holländskt murtegel fick införas tullfritt. Men på grund av penningbrist blev detta inte aktuellt förrän Gustaf III genom resolution av den 18 maj 1772 tillät korsvirkeshus, ”men att för framtiden detta medgivande ej finge lända till prejudikat.”[5]

Den 22 september 1748 antogs en ny brandordning, där nattjänsten övertogs av en särskild vaktkår à 50-60 personer,[6] som därmed befriade borgerskapet från denna syssla. Det var den nyblivne rådmannen, sedermera borgmästaren i Göteborg, Daniel Pettersson, som fick i uppdrag att utarbeta en ny brandordning för staden — den då gällande var över 100 år.[7] Vaktkåren skulle – mellan klockan tio på aftonen och tills revelj blåstes på morgonen – med två man patrullera inom varje kvarter, och alltid följas åt. Som utrustning hade brandvakten en yxa och ett läderämbar samt en lykta och på varje helt timslag skulle han långsamt ropa: Från eld och brand, från fiendens hand, Beware Gud wår stad och land – samt ange klockslag.

Den patrullerande brandvakten skulle då eld utbröt varna med sin skramla, och grannarna varandra med höga rop. Tornväktaren skulle larma med stora larmklockan och utanför högvakten vid Stora Torget (nuvarande Gustav Adolfs Torg) samt vid Bastionen intill Stora Bommen, avlossades skott med två kanoner. Garnisonens trumslagare skulle även tåga genom gator och gränder och trumma på sina larmtrummor. Vid brand i Masthugget eller Majorna, larmades befolkningen från en kanon vid Stigberget. Tornväktarnas uppgift var att bevaka staden från kyrktornen, där utblicken över bebyggelsen var god. De skulle ringa i sin klocka vid brand, samt sticka ut en flagga från tornet i riktning mot elden. En röd lykta användes nattetid.[8]

Brandredskap för gårdsägare skulle bestå av: Två läderkar, stege och båtshake, två ”eldyxor” tre ”wattugrytare” samt några lövkvastar som bundits på en stång för att stänka vatten på elden. Det förordnades även ”att de som Gud med större förmögenhet wälsignat hafwer, såsom ock Bryggare, Bagare och sådana som bruka stark eldning”, skulle vara försedda med vattenhandsprutor, och ”de som förmögnare äro”, med stora brandsegel.

Brandhuset, skulle vara beläget mitt i staden, och inrymma ”erforderliga redskap”, såsom: Sex vattensprutor, sexton brandsprutor, fjorton vattenkar, etthundra brandyxor, tvåhundra läderkar, med flera inventarier.[9]

En författning om att inga trähus vidare skulle få byggas i staden kom 1792, och en del avbrända kvarter blev genomskurna av gator för att minska eldfaran.[5]

Stadsbränder

Kvarteret Kommerserådet ligger i vad som tidigare benämndes 2:a kvarteret, vilket omfattade området mellan Västra Hamngatan – Södra Hamngatan – Östra Hamngatan och murarna mot vallgraven. Det ödelades i stadsbränderna 1721 och 1802. Foto: Mattias Blomgren, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Januari 1669

Natten mot 2 januari eldhärjades hela 3:e kvarteret, som begränsas av Norra– och Östra Hamngatorna, Nygatorna samt Drottningtorget. Ett sextiotal (cirka 1/12 av stadens hus) hus lades i aska, däribland flera av stadens förnämsta köpmanshus. Branden bröt ut i rådman Paul Rockes hus, där en brandvägg blivit överhettad.

Maj 1669

10 maj. Vid 16-tiden startade denna eldsvåda, som upphörde först vid 6-tiden morgonen därpå. Då hade mer än halva staden ödelagts i 4:e och 5:e kvarteren (nuvarande stadsdelen Nordstaden). I ett brev till kungen samma månad beskriver stadens ”Burg-Greffue, Presidenter och Rådh”, hurnledes een gräseligh och häfftig wådheld ähr här i stadhen nu andre gången dheth åhret, dhen sidstledne 10 Maij upkommen, huilken haffuer 241 huus, föruthan Tyska kyrkan, rådhuset och tullhuset i stor hast lagdt i aska och satt många Eders Kongl. Maij:tz underdånigste undersåter uthi störste jämmer och elendighet. Samme eldh war så häfftig och aff starck storm undersatt, att han genom ingen menniskligh macht och hielp kunne affwäries, uthan synes wara ett syndastraff aff Gudh Alzmächtigh uttgånget, huarigenom dhenne stadhen och dhes inwånare nu icke annat synes förestå ähn een oundwijkeligh undergång. Förlusterna var; rådhuset och en stor del av stadens arkiv (det återstående försvann vid en brand i rådhusets kansli, natten mellan 19 och 20 februari 1690), den år 1648 invigda Tyska kyrkan, mynthuset, våghuset, pack- och tullhusen, Biskopsgården, två stora och fem mindre broar. Totalt 241 byggnader, däribland de förnämsta stenhusen (av vilka endast 1/4 därefter stod kvar). Efter den stora eldsvådan måste borgerskapet erlägga ”prästgårdspenningar” samt skatta för reparation av Domkyrkans klocka och urverk. Samma år utgick även fastighetsskatt till avlöning för skorstensfejare, och år 1670 utgick en skatt till anskaffande av nya brandredskap.[35]

April 1721

14 april. Vid 23-tiden började en brand hos borgare Fredrik Ludvig (”utur en borgares backhus på Drottninge- eller eljest kallat Holländaregatan”). Under 15 till 16 timmar härjade elden hela 2:a kvarteret, området mellan Östra- Södra- och Västra Hamngatorna (”Sydstaden” mellan östra- och västra hamnarna). Domkyrkan och gymnasiet skadades svårt av lågorna, samt cirka 213 andra byggnader. Dessa hus var enligt landshövdingen ”de bästa i staden”. Även Kommendantshuset, stadens båda apotek och reparebanan blev helt eller delvis nedbrända.

Tyska kyrkan omkring år 1730 så som den såg ut före branden 1746. Bild: Eric Cederbourg, Public domain, via Wikimedia Commons

Januari 1746

Natten mellan 13 och 14 januari ödelades 196 hus på 212 bebyggda tomter i 5:e kvarteret (Nordstaden) samt den nybyggda Tyska kyrkan, kommendants-, nederlags- och barnhusen och Corps de gardet. Branden hade startat vid ett nytt hus som tillhörde gördelmakare Kristian Oberländer vid mitten av Sillgatan, mitt emot den gamla tyggårdssmedjan. Oberländers hustru och piga hade varit sysselsatta med att ”nösta” vekar till talgljus fram till kvart över 11 på kvällen. Elden upptäcktes av Oberländer klockan 1 på natten, då det brann kraftigt i ett uthus på gården. Paret Oberländer friades efteråt för att ha handskats ovarsamt med elden. Oberländer försökte omedelbart släcka branden, medan hustrun alarmerade brandvakten på Tyggården samt alla grannar i området. Men en stark västlig vind rådde, och elden hade redan hunnit sprida sig i sådan omfattning att den inte gick att hejda. Kvarteren mellan Sillgatan och Stora torget (Gustaf Adolfs torg) samt mellan Sillgatan och Köpmansgatan var snart ödelagda. Över Köpmansgatan till Tyska kyrkan spred sig nu elden, som tillsammans med kommendantshuset lades i aska. Rådhuset lyckades man rädda. I väster spred sig branden ända ner till Masthamnen, mittemot nuvarande Skeppsbroplatsen, och i öster till hamnkanalen. För att förhindra att elden spred sig till andra sidan kanalen, beskriver magistraten att det ”— gjordes alla upptänkliga anstalter med sprutor, brandsegel och annat redskap att hindra detta, vilket även lyckades, ehuru visserligen åtskilliga här belägna hus genom gnistor och bränder så i takrännor som i andra delar antändes.” I norr nådde elden ända till foten av Kvarnberget, men själva väderkvarnen och fortifikationens materialhus lyckades man rädda, jämte kruthuset som tillhörde bastionen Sanct Ericus. Därigenom räddades inte bara Kronhuset utan man förebyggde en explosionskatastrof, med förödande konsekvenser.

Stadsarkitekten Bengt Wilhelm Carlberg såg branden från sin bostad på Kärralund, men kunde inte komma in i stan, eftersom stadsportarna var stängda för natten. Först klockan 10 dagen därpå kom han in och kunde konstatera att ”– att allt stod i full brand och att elden var så avancerad, att fast ingen räddning syntes mera för denna del av nordstaden.” Carlbergs personal i Tyggården lyckades rädda kronans dokument och räkenskaper, alla redskap ur smedjan och ett stort antal instrument ur det nya instrumentalhuset på Tyggårdstomten. Båda dessa byggnader brann ner, samt vakthuset och en materialbod, uppförd av korsvirke och bräder. Fram till klockan 4 på morgonen den 15 januari bekämpades elden under Carlbergs ledning, vilken hade hejdats ”uti en smal gränd,” och den fick ”sålunda ej komma varken till kruthuset, väderkvarnen eller de många på det höga Kvarnberget belägna hus och gårdar.” Major Cederstråle vittnade om att brandredskapen snart blev odugliga. Corps de Garde på torget jämte det materialhuset bredvid kunde inte räddas. En bidragande och olycklig omständighet, var enligt majoren att ”– det från kl. 2 på natten till 10 på morgonen i ständigt arbete och till största delen utmattade manskapet måste tillåtas taga sig en stunds förfriskning, vartill jämväl kom att många som bodde vid Tyggården och på den trakt, där det brände, måste gå hem och rädda sina munderingspersedlar.” Brandredskapen var vid tiden mycket primitiva, och då brandmästaren Appelberg vittnade inför kämnärsrätten beskrev han hur brandsprutorna var smorda och försedda med tillräckliga slangar om 50 fots längd, men hur de under släckningsarbetet skadades i händerna på ovant folk. Dessutom var vattentillförselns otillräcklig, och brandsprutorna kunde ibland fyllas med så smutsigt vatten att trycket blev dåligt. Han beskriver yttreligare att ”den i Jönköping tillverkade sprutan nr 3 med en slang av 50 alnars längd hade vid Köpmansgatan ej med sitt vatten räckt högre än till halva husväggen.” Men han hade testat sprutorna tidigare på stadens tyggård, och då hade de fungerat till belåtenhet. Han skyllde främst på att ”– betjäningen dels varit för liten, dels alldeles felat, eller ock hade sådana personer biträtt som ej förstått att pumpa eller hantera sprutorna.” Denna brand innebar att staden nu på allvar bestämde sig för att vara bättre förberedd på brandfaran. För stadens räkning uppfördes vid Stora torget en ny Corps de Garde, ett brandhus samt tyg- och materialhus. Först nar brandstationen vid Heden stod klar, flyttade brandmännen från brandstationen vid Gustaf Adolfs torg. 1746 års brand var kanske den som fick störst betydelse för stadens framtida brandförsvar. Bland mycket annat tillsattes en fast avlönad brandvakt. Brandvaktsmanskapet förlades till Corps de Garde, och 12 man sändes skiftesvis ut var timme, sex till nordstaden och sex till stadens södra område. Brandväktarna gick två och två genom gatorna, och vid varje timslag skulle de långsamt ropa: ”Från eld och brand, från fiendens hand bevare Gud vår stad och land.”[36] En skröna säger att branden anlades av en fransk värvare, som samma natt tvingades fly landet efter att han i en duell stuckit ner och dödat en svensk officer, son till biskopen Georg Wallin.[37]Kongl. Mayestät, har under et Nådigt medlidande av berörde suppliquo inhämtat, den stora olycka, uti hwilken Staden Götheborg förmedelst den i förledne Januarii månad timade beklaglige Wådelden, skall wara råkad, och hwarigenom ej allenast den Tyska Kyrkan, Commendants-huset, Nederlagshuset, Stadsens Corps de Garde med Material- och Spruthuset, utan och 196 private Gårdar eller 212 bebygde Tomter ynckeligen blifwit i aska lagde;–” Så inleddes ”Kongl. May.ts Nådige Resolution, uppå Magistratens uti Staden Götheborg, insinuerade underdånige Supplique. Gifwen Stockholm i Råds-Cammaren, den 9 October 1746.” Man säger sig i nåder vara beredd till att ”…denna vackra Stadens återuppbyggande samt de lidande invånarnes hjälp och understöd bidraga allt vad vid då varande Rikets omständigheter åstadkommas kunde.” Hjälpen specificerades i fyra punkter: Först beviljades tre allmänna kollekter över hela landet för den avbrända Tyska kyrkans återuppförande. Den andra punkten avsåg byggandet av sten- och korsvirkehus på de eldhärjade tomterna. Sådana hus skulle inte bara ge staden ”större prydnad, utan även mera säkerhet för eldsvåda i framtiden. Och, som de Inrikes Murtegeln, der å orten ej skola wara tillräcklige, och Byggningswärket jämwäl der stigit til et ganska högt pris med mera; så wil Kongl. May:t, härmed i Nåder hafva förundt Götheborgs Stad trenne års Tullfrihet på Utrikes Tegel och Takpannor till de afbrända Husens återuppförande af Steen.” Men de importerade teglen och takpannorna fick endast användas för stadens och kyrkans återuppbyggnad, och inte säljas till annan ort. De återstående punkterna avsåg dels ”hämmande af den stora brist, som nu för tiden skall wara i Göteborg på Spannemål och Victualie-Persedlar,” samt de förluster som eldsvådan orsakat genom uppbrända nederlagsvaror. K. M:t beviljade därför nedsättning av tullen för vissa varuslag till slutet av juni månad 1747 samt befrielse från erläggande av tull på nederlag fördärvat gods.[38]

April 1793

10 april. Mitt på dagen utbröt en eldsvåda i lavettmakaränkan Rosenlövs arvingars hus i 5:e kvarteret på Kvarnberget (”Lilla Otterhällan”), och inom 6 timmar blev 65 hus totalförstörda, det vill säga så gott som alla hus – utom tre – på berget. Hela 1 400 människor förlorade sina hem. De flesta var fattiga personer som förlorade sin hem, men även sina torftiga ägodelar. I Götheborgs Tidningar den 12 april lämnades en förteckning över husägarna, folk i mycket små omständigheter. Bland dessa fanns en husar, en avskedad korpral, båtkarlar, hökare, brandvaktskarlar, soldater, drängar, sjötullsbesökare, artillerister, ‘en gammal piga,’ flera packhuskarlar, bomslutare som skulle stänga till bommarna för hamninloppen, stadsbetjänter, strumpvävare, ringkarlar, stensättare, tornväktare och murgesäller. Tidningarna tog upp exempel på vad som förlorats: sedel-, och metallmynt, snus- och svampdosor, gång- och sängkläder med mera. Boktryckare Samuel Norberg anhöll ”ödmjukeligen, att resp. prenumeranter af Götheborgs Allehanda och Nyheter icke ogunstigt upptaga, att bemälta tidningar i denna och nästa vecka icke kunna från mitt tryckeri utgivas, alldenstund detsamma genom eldsvådan förleden onsdag blivit helt och hållet rubbat och utan ordning bragt. Den värda Allmänheten, som prenumererat på Quart-Bibeln, varmed mina prässar voro i gång vid olyckans timade, kan också, Gudi lof! vara utan allt oroande bekymmer, alldenstund allt är i gott förvar.[39]

Stor insamlingsinsatser gjordes. Från Gävle med 1 000 riksdaler, Uddevalla med drygt 500 riksdaler, brukssocieteten i Kristinehamn med 850 riksdaler, garnisonen på Carlstens fästning, inom stiftets pastorat osv. Inom förstäderna Haga, Masthugget, Gamlestaden och varvs- och Fattighusförsamlingen samlades 13 371 riksdaler in. Totalt insamlades 21 156 riksdaler in, tillsammans med bröd, ved, hö och fläsk. Att folk var fattiga råder ingen tvivel om, och 14 dagar efter branden annonserades det att ”en Galosche kan mot makens uppvisande återfås i huset nummer 59 vid Kongsgatan.[40]

Februari 1794

I 4:e kvarteret mellan Östra– och Norra Hamngatan i stadsdelen Nordstaden kom elden lös natten mellan den 2 och 3 februari i polisgevaldiger Beckmans hus vid Sillgatan i 7:e roten. Efter 15 timmar hade 87 byggnader på 91 tomter norr om Sillgatan gått förlorade, alla husen vid vallen på Klädpressaregatan och Spannmålsgatan samt hela norra och största delen av södra sidan av Kronhusgatan. Genom att riva ett antal hus i 7:e Roten och 8:e Roten samt ett effektivt utnyttjande av ”eldsläckningsvatten”, räddades flera hus mellan Kronhuset och Sillgatan. Två av stadens färgerier och alla garverier (utom Björkmans) förstördes. Det övriga bestod endast av små, gamla, tätt sammanbyggda trähus.

Kvarteret Frimuraren byggdes upp efter branden 1802. Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

December 1802

20 december. Klockan 3 på morgonen började det brinna på tredje våningen i buntmakare Langes trähus vid Kyrkogatan 42 (alternativt skräddaren B.P. Bergströms trähus) i 2:a kvarteret. Området motsvarade det mellan Östra-, Södra och Västra Hamngatorna samt Vallgraven, och i nitton timmar rasade elden i stadens affärscentrum. Cirka 180 hus och byggnader förstördes, däribland Domkyrkan och frimurarlogen. Hela 2:a kvarteret låg i aska efter tjugo timmar, båda apoteken och boktryckeriet förutom två stenhus, skolhuset och Arfwidssonska stenhuset i 5:e Roten. Med få undantag var alla trähus, varav många i tre våningar, ”tätt hopstaplade och anstrukne med brännbara oljor.” Cirka 3 000 personer blev husvilla och utöver all egendom och allt lösöre gick mer än 7 000 tunnor spannmål förlorade.[41] Många blev totalt ruinerade, speciellt då brandförsäkringskontoret på grund av de ofta förekommande eldsvådorna inte kunde betala ut mer än 42,5 procent av försäkringsbeloppen. Eldsvådan skildras av en av Brödraskapets medlemmar (utdrag): ”Den 20 kl. 3 på morgonen väcktes stadens invånare ur sin sömn genom trumvirvlar, larmskott och ett långsamt, hemskt slående med påkar mot kanten av klockorna i kyrktornen.–Från Domkyrkotornets stora, kopparklädda kupol, såg man först en svart, sedan med eldsflammor blandad rök virvla upp, tills slutligen det 90 alnar höga tornet störtade samman.–När dess kopparklädda tak rasade ner slog det sönder allt, även gravstenarna, och t.o.m. de dödas kroppar blev helt eller delvis uppgrävda och stank utbredde sig vida omkring.[41]

Göteborgs Morgonpost återger den 5 november 1938 ett samtida referat från branden (något moderniserat språk): ”Då tidningens medarbetare kort efter eldsutbrottet anlände till brandplatsen var hela Kyrkogatan och Drottninggatan redan ett hav av lågor och rök. Och värre blev det! Med skrämmande snabbhet kastade sig lågorna vidare. Hus efter hus började brinna och släckningsmanskapets alla ansträngningar tycktes vara förgäves. I hundratals stodo männen — ibland också kvinnor — i kedja och langade vattenhinkar från kanalerna upp till brandplatsen. Åkarna körde nästan på kapp genom gatorna med sina vattentunnor. Men elden drev efterhand släckningsmanskapet tillbaka och till slut behövdes på många platser icke längre några langningskedjor. Segel hämtades från fartygen i hamnen och breddes ut över taken på de svårast hotade husen. Vatten spolades över och på så sätt ser det ut som om man äntligen lyckats sätta en gräns för eldens härjningar åt detta håll. Under tiden utspelades gripande scener på de kringliggande gatorna, då människorna flydde från sina hus medtagande vad de kunde rädda av bohag och värdesaker. Dyrbara klenoder kastades i meningslös panik ut genom fönstren och krossades mot gatan.”

November 1804

1 november. Drygt 8 000 av stadens fattigaste blev hemlösa, då en ny eldsvåda bröt ut klockan 2 på morgonen i guldsmeden M. Fausts och handelsmannen S. Heymans hus i hörnet av Kungs– och Magasinsgatorna i 2:a Roten. Efter 8 timmar var hela 1:a kvarteret och bebyggelsen på Stora Otterhällan nedbränt. Residenset med kansliet, en mindre del av kasernen och Sahlgrenska sjukhuset räddades. På 203 tomter brann 218 hus upp; bland andra frimurarebarnhuset, domprost- och komministerhusen, kurhuset samt två av kronans magasin. Direkt efter branden uppskattades att endast 296 hus fanns kvar, varav några ännu inte var färdigbyggda eller inredda.

September 1813

10 september[42]. I 4:e kvarteret i östra Nordstaden (begränsat av Sillgatan, Östra- och Norra Hamngatorna, samt nuvarande Nils Ericsonsgatan), bröt elden ut klockan 07.30 på söndag morgon i skomakare Hallbergs tvåvånings trähus vid Kronhusgatan i 8:e Roten. På grund av den starka vinden kunde elden inom 9 timmar sluka 4:e kvarterets södra hälft (motsvarande den del som klarade sig vid branden 1794). Omkring 100 trähus brann upp samt allt brännbart i sex stenhus. Ytterligare åtta andra stenhus blev mer eller mindre skadade. Det Santessonska sockerbruket i Brunnsparken skadades svårt i båda sina flyglar. Mellan 15 och 16 000 personer blev hemlösa. Ganska snart efteråt fick Brandkommittén motta 51 292 riksdaler som bistånd till de drabbade. Enskilda medborgare inom staden och förstäderna, samlade dessutom in över 47 000 riksdaler. I Göteborgs Allehanda skildras branden: ”Klockan halv 8 på morgonen utbröt eld under en stark . . . vind i skomakare Hallbergs hus, beläget vid Kronhusgatan, med en sådan häftighet, att en del av denna gata, hela Sill-, Köpmans- och Norra stora hamngatan inom kl. 5 lades i aska. Tre å fyra hus på norra sidan av Sillgatan blevo, fast mer och mindre skadade, bärgade, men allt på södra sidan av Sillgatan intill Stora hamnen blev lågornas rov, kronobageriet endast undantaget. Med möda blev Santessonska sockerbruket räddat, oaktat elden flera gånger tänt tak och fönsterkarmar. Våghuset på gamla järnvågen uppbrändes även. Inalles äro nära 100 trähus avbrända, och allt brännbart på sex stenhusbyggnader samt 8 stenhus blev mer eller mindre skadat. Ännu kan ej så noga bestämmas antalet av de personer, som denna olycka gjort husvilla, men förmodligen utgör det nära en fjärdedel av stadens befolkning.[43]

Läs hela artikeln om Göteborgs brandförsvar och stadsbränder i Göteborg på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs brandförsvar på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Beredningen för högtidlighållande af 300-årsminnet af stadens grundläggning

Den motion som Axel Carlander lade på Stadsfullmäktiges bord 1915 gillades av Kansliutskottet som skrev ”Utskottet, som finner riktigt att den föreslagna utredningen kommer till stånd och att åtgärder härför redan nu påbörjas genom en särskild, för ändamålet tillsatt beredning, tillstyrker alltså motionen i denna del, hvarjämte utskottet jämväl anser att beredningens uppdrag bör erhålla den allmänna affattning, som motionären föreslagit.” (GSH 1915 H41)

Förslaget till beslut blev:

”1:o) att tillsätta en särskild beredning med uppdrag att till stadsfullmäktige inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning, dels ock de åtgärder som härför bör vidtagas;

2:o) att bestämma antalet ledamöter i beredningen till nio, af hvilka stadens magistrat berättigas utse två, samt

3:o) att vid stadsfullmäktiges nästa sammanträde föredraga på fullmäktige ankommande val af sju ledamöter i beredningen.” (GSH 1915 H41)

Förslaget till ledamöter i beredningen för ärende angående högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning:

Stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande herrar Carlander och Boman, stadsfullmäktiges ledamöter herrar Lindholm, Almstrand och Lundström, konsul Carl Aug. Kjellberg och redaktören Carl Ramberg. (GSH 1915 H59)

 

Beredningen arbetade i åtta månader och den 8 november 1915 kunde kommittén presentera ett förslag. Det är en ganska lång text som bitvis detaljerat beskriver firandets utformning. Stadens historia ges stort utrymme och det är glädjande att läsa denna formulering ”Åstadkommandet af en på vetenskaplig forskning grundad Göteborgs historia är ett önskemål”, något man kunde önska varit ett mål även för staden 2021. Redan i detta förslag pekades en lämplig forskare ut för att skriva stadens historia, ”professoren vid härvarande högskola Helge Almquist”. Denna plan stannade inte på pappret utan förverkligades i det gedigna arbetet: Almquist, Helge, Göteborgs historia: grundläggningen och de första hundra åren, Göteborg, 1929-1935. Ett arbete som de flesta som studerar stadens historia idag fortfarande använder sig av.

”Berednings betänkande i fråga om åtgärder för högtidlighållande af 300-årsminnet af stadens grundläggning (1915 N:o 41 och 22).

Till Stadsfullmäktige i Göteborg.

Sedan undertecknad Carlander den 21 sistlidne Januari hos stadsfullmäktige väckt motion om åtgärder för högtidlighållandet af 300-årsminnet af stadens grundläggning (1915 N:o 22) samt kansliutskottet afgifvit yttrande öfver motionen (1915 N:o 41), hafva stadsfullmäktige den 11 sistlidne Februari beslutit:

  1. : o) att tillsätta en särskild beredning med uppdrag att till stads­fullmäktige inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för sagda högtidlighållande, dels ock de åtgärder, som härför borde vidta­gas; och
  2. : o) att bestämma antalet ledamöter i beredningen till nio, af hvilka stadens magistrat berättigades utse två.

Till ledamöter i beredningen utsagos af stadsfullmäktige den 4 sistlidne Mars undertecknade Carlander, Boman, Lindholm, Almstrand, Lundström, Kjellberg och Ramberg samt af magistraten den 5 i samma månad undertecknade Trana och Lamberg med rådmannen H. Sundstedt såsom suppleant för undertecknad Trana.

I anledning af sålunda erhållet uppdrag får beredningen anföra följande.

I motionen har framhållits såsom gifvet att 300-årsminnet af en så viktig tilldragelse som stadens grundläggning icke borde gå obemärkt förbi samt dels uttalats, att ettdera af åren 1618, 1619 eller 1621 kunde anses såsom det nuvarande Göteborgs grundläggningsår, dels ock, bland åtgärder för minnets firande och hugfästande, angifvits exempelvis såväl utställningar af olika slag, särskildt en sådan »åskådliggörande lifvet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunalverksamhet i dess många olika förgreningar», som äfven åstadkommandet af en på nyare forskningar stödd skildring af stadens tidigare öden i politiskt och kulturellt hänseende.

I likhet med motionären anser beredningen själffallet att 300-års- minnet af stadens grundläggning bör på lämpligt sätt af staden högtidlighållas.

Vidkommande tiden härför eller rättare det år, som bör anses såsom stadens grundläggningsår, har i motionen erinrats, att den nuvarande stadens läge af Konung Gustaf II Adolf definitivt bestämts år 1618 samt att af samme konung år 1619 utfärdats interimsprivilegier och den 4 Juni 1621 de gällande privilegierna för den nya staden.

Ur de i tryck föreliggande historiska redogörelserna för tillkomsten af det nuvarande Göteborg inhämtas: att anläggningen af staden påbörjades tidigast år 1619, att under åren 1620—1622 med kronans manskap och allmänna medel anlades den midt igenom staden från väster till öster gående »stora hamnen» och att redan under åren 1619 och 1620 staden börjat bebyggas, ehuru i mycket ringa omfattning. Det egentliga bebyggandet skedde emellertid först från och med år 1621; och då staden under detta år erhöll sina märkliga, för dess tillkomst och fortbestånd afgörande privilegier, anser beredningen att sistsagda år bör anses såsom stadens egentliga grundläggningsår, och att alltså 300-årsminnets firande bör ske år 1921, hälst å sådan tid att äfven minnet af dagen för privilegiernas utfärdande, alltså den 4 Juni 1921, hugfästes.

Vidkommande de anordningar, staden borde för ändamålet vidtaga, ha inom beredningen ett flertal förslag härutinnan framkommit, hvilka ingående behandlats af beredningen, som jämväl härvid inhämtat upplysningar från och samråd med sakkunnige på do olika områden, som beröras af beredningens i det följande återgifna förslag.

Sedan beredningen härunder enats om de hufvudsakliga åtgärder, som i angifvet syfte borde af staden vidtagas, har beredningen emellertid, för ett fullföljande och slutförande af sitt arbete, funnit nödigt att dessa åt­gärder i sina grunddrag underställdes stadsfullmäktiges pröfning och godkännande, innan desamma närmare utformades.

Vid uppgörandet af sitt förslag härutinnan har beredningen utgått från den förutsättning, att de tillämnade åtgärderna borde åtminstone i öfvervägande grad inriktas på högtidlighållandet och hugfästandet af 300-årsminnet och i följd häraf i första rummet af se Göteborgs stad och dess lif under den tid som gått och den tid som är.

De hufvudsakliga åtgärder, beredningen funnit sig böra förorda, äro dels de af motionären föreslagna eller utställningsanordningar och utarbetandet af en historisk skildring af Göteborgs tidigare öden, dels ock utgifvandet af en »bok om Göteborg», väsentligen innefattande en skildring af Göteborg vid tiden närmast före år 1921. Åtgärdernas omfattning an- gifvas närmare i det följande.

Utställningsanordningar.

Sådana äro i fall som det förevarande ej blott vanliga utan äfven de för ändamålet ifråga mest tjänliga, därest de få den karaktär ändamålet kräfver. Härtill kommer att en lång tid förflutit sedan den allmänna utställningen härstädes år 1891.

Denna, som ägde rum i samband med 17 :de allmänna svenska landtbruksmötet, var anordnad af handtverks- och industriföreningen samt tekniska samfundet och omfattade som bekant dels en byggnadsutställning för hela landet, dels en utställning af handtverks- och industrialster från västra Sverige och dels en närmast af svenska bryggareföreningen anordnad bryggeriutställning.

I olikhet med 1891 års, på enskildt initiativ tillkomna utställning, som hufudsakligen omfattade industriföremål, skulle den nu ifrågasatta utställningen anordnas af staden själf och i visst angifvet syfte, som endast delvis och i mindre grad sammanfaller med det för en industriutställning egentliga eller industriens främjande.

Då härtill kommer att tiden emellan 1914 års industriutställning i Malmö och en sådan utställning härstädes år 1921 blefve jämförelsevis kort samt, efter hvad beredningen tror sig känna, den bärande grunden för en någorlunda omfattande dylik utställning eller ett allmänt intresse för densamma bland industriens män, icke torde vara att. påräkna, har beredningen ansett sig icke böra tillstyrka några åtgärder från stadens sida för åstadkommande af en industriutställning i vanlig mening.

Med den här ofvan angifna förutsättningen eller att de erforderliga åtgärderna komma att i möjligaste mån ansluta sig till 300-årsminnet, anser beredningen mäst öfverensstämmande, att 1921 års utställning gifves karaktären af en minnesutställning, närmast för Göteborg.

Denna bör, såsom förut antydts, söka att ge en bild af stadens såväl gångna som nuvarande lif på olika områden och alltså blifva dels historisk och återblick ande, dels visande förhållandena vid själfva utställningstiden, dock så att dessa båda afdelningar ej skarpt åtskiljas utan så att den förra naturligt ansluter sig till och öfvergår i den senare.

Den historiska afdelningen skulle ge inblick i lefnadssättet och bostadsförhållandena i det gamla Göteborg samt i likhet med nutidsutställningen omfatta stadens kulturella, såväl kyrkliga som profana, förhållanden, kommunala anordningar för rättsväsen och administration, undervisning, hälso- och sjukvård, stadsplaner och byggnadsförhållanden, hamnen, gatuarbeten, renhållning m. m. äfvensom handtverk, industri, handel ock sjöfart.

Härvid vill beredningen särskildt framhålla lämpligheten af att den del af utställningen, som afser sjöfarten, gifves den omfattning den bör äga med hänsyn till Göteborgs ställning som landets främsta sjöfartsstad.

I mån så finnes lämpligt böra de delar af västra Sverige, som enligt historiens vittnesbörd ägt och i viss mån fortfarande äga kulturellt samband med Göteborg, beredas tillfälle att deltaga i särskildt den historiska utdelningen, hvar jämte bör lemnas öppet såväl för där belägna som möjli­gen äfven för andra rikets städer att deltaga i utställningens kommunala del i ord och bild genom statistiska och andra redogörelser, grafiska tabeller, stadsplaner m. m.

I öfrigt skulle utställningen blifva en ren Göteborgsk utställning, dock med nedannämnda två undantag.

I utställningens kulturella afdelning bör enligt beredningens mening en framstående plats beredas åt en allmän svensk konstutställning. Om än vissa delar af de för en sådan afsedda föremålen kunna få rum i den särskilda museibyggnad, som väntas komma till stånd med anlitande i främsta rummet af därför afsedda, af Göteborgs musei styrelse förvaltade donationsmedel, kräfves dock för den öfvervägande delen af de utställda, konstverken en särskild byggnad inom det egentliga utställningsområdet.

Det andra undantaget afser en utlandssvenskarnes utställning.

Göteborg är som bekant den ort, genom hvilken strömmen af till utrikes ort utvandrade svenskar till största delen passerat. Denna egenskap af utvandrarnes stad, hvilken egenskap staden ägt under så godt som hela sin tillvaro, har beredningen ansett innefatta ett lämpligt uppslag till anordnandet — om ej inom ramen af den egentliga jubileumsutställningen, så dock i samband med denna — af en utlandssvenskarnes utställning i likhet med de utställningar af enahanda art, som ägt rum i ett flertal europeiska länder, senast Norge, och som visat sig synnerligen uppskattade och besökta, ej minst af de utvandrade själfva. Med utställningen a.fses att lemna en inblick i utlandssvenskarnes lif i såväl äldre som nuvarande tid.

Slutligen bör inom utställningsområdet anordnas planteringar, restauranter, förvaltningsbyggnader m. m. d. hvar jämte vid eller i närheten af utställningen äfven torde böra träffas anordningar för ett s. k. nöjesfält.

I det förberedande skede, hvari beredningens arbete för närvarande befinner sig, har det icke varit möjligt att verkställa några beräkningar öfver utställningsanordningarnes inkomster och utgifter, ej heller att bestäm dt ange något visst område såsom det för utställningen lämpligaste.

I senare afseendet har beredningen af byggnadschefen F. Blidberg och förste stadsingenjören A. Lilienberg begärt och erhållit förslag å de platser, som anses användbara för jubileumsutställningen. Förslaget, som finnes angifvet å närslutna karta, upptager från väster till öster räknadt: Långedrag, Sandarne och Älfsborgs kungsladugård, Pölsebo, områdena sydväst om Slottsskogen, förra exercisheden, Levgrens äng och Stora Katrinelund samt Kristinedalshöjden.

Under förutsättning att utställningen erhåller den jämförelsevis mindre utrymme kräfvande omfattning, som innebäres i beredningens här ofvan gjorda förslag, beredes därigenom tillfälle att få utställningen förlagd inom stadens centrala delar. Detta innebär ej blott en synnerligen beaktansvärd fördel för utställningens tillgänglighet och ekonomi, utan underlättar äfven uppfyllandet af ett enligt beredningens mening angeläget önskemål, nämligen uppförande inom utställningsområdet af byggnader, som äro icke endast afsedda för utställningen utan äfven lämpade för något mera stadigvarande kommunalt behof och därigenom äfven utgörande en framtida staden värdig erinran om jubileet.

I beredningens fortsatta arbete bör ingå såväl ett närmare utarbetande af förslaget rörande utställningsanordningarne, som äfven att afgifva förslag till plats för dessa.

Historisk skildring af Göteborgs tidigare öden.

Åstadkommandet af en på vetenskaplig forskning grundad Göteborgs historia är ett önskemål, som ännu icke kan anses fylldt, men hvars ernående synes beredningen, i likhet med motionären, innebära ett värdigt hugfästande af minnet af stadens grundläggning, äfven om tiden icke skulle medgifva att före jubileet erhålla mera än — på sätt motionären också ifrågsatt — en skildring af stadens tidigare öden.

Beredningen, som har anledning att antaga att till utförandet af detta arbete skulle kunna erhållas en därför synnerligen lämplig person, nämligen professoren vid härvarande högskola Helge Almquist torde få stadsfullmäktiges bemyndigande att härom träffa aftal.

En bok om Göteborg.

I vissa af såväl utländska som inom landet belägna städer har vid utställnings- och jubileitillfällen plägat utgifvas en bok om vederbörande stads förhållanden, för att såmedels sprida kännedom om dessa ej blott bland stadens egna innevånare utan äfven hos staden besökande främlingar och andra intresserade. Vid Göteborgs 300-årsjubileum bör, enligt beredningens åsikt, en sådan bok icke saknas, angifvande med kortare historiker, stadens kom­munala och kulturella förhållanden samt viktigare näringsgrenar i ord och bild vid tiden för bokens utgifvande. De förberedande åtgärderna härför torde jämväl böra uppdragas åt beredningen.

Rörande de särskilda festivitetsanordningar, som till jubileets firande torde böra i öfrigt vidtagas, är gifvetvis för tidigt att nu framkomma med något förslag.

Till fullföljandet af sitt uppdrag torde beredningen bemyndigas att i stadskassan uppbära nödiga medel.

Åberopande livad sålunda anförts hemställer beredningen att stads­fullmäktige, i anledning af den i ärendet väckta motionen, preliminärt besluta:

1:o) att 300-årsminnet af Göteborgs grundläggning skall på lämpligt sätt högtidlighållas år 1921.

2:o) att för sådant ändamål och för hugfästande af detta minne låta vidtaga, bland andra, följande åtgärder, nämligen:

a) utställningsanordningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med beredningens här ofvan återgifna förslag;

b) utgifvandet af en vetenskaplig och historisk skildring af Göteborgs tidigare öden; och

c) utgifvandet af en bok om Göteborg, upptagande och belysande stadens kommunala och kulturella förhållanden, viktigare näringsgrenar m.m. vid tiden för utgifvandet;

3:o) att uppdraga åt beredningen att inkomma med ytterligare förslag till förverkligande af de under 2:o) omförmälda åtgärder äfvensom till plats för ofvan nämnda utställningsanordningar samt att träffa aftal om utarbetandet af den under 2:o) b) upptagna historiska skildring; och

4:o) att bemyndiga beredningen att, mot redovisningsskyldighet till stadsfullmäktige, i stadskassan lyfta de för fullgörandet af beredningens uppdrag erforderliga medel.” (GSH 1915 H368)

De fyra punkterna godkändes av Stadsfullmäktige vid mötet den 25 november 1915. (GSH 1915 protokoll N.o 16, §8)

Referens

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)