Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Månadens artikel: Den första motionen om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning

Vi fortsätter idag på temat ”Göteborg jubilerar”, tidigare har du kunnat läsa om när idéer kring ett firande 1919 presenterades i dagspressen. Idag lyfts den första motionen inför Stadsfullmäktige fram och du får möjlighet att läsa den i sin helhet. 2021 har utsetts som Göteborgs stora jubileumsår då 400-års minnet av stadens anläggande skall firas. Det är dock långtifrån okomplicerat att avgöra när staden egentligen ”föddes”, det är egentligen inte heller speciellt viktig men det är intressant att se hur firandet planerades för lite mer än 100 år sedan och efterhand även jämföra det med vår egen tid. Idag kommer första delen i en längre serie här på Göteborgs historia under rubriken ”Göteborg jubilerar”. Planerna för 300-års firandet tog lite fastare former när ordföranden för stadsfullmäktige, herr Carlander, lade fram en motion 1915 där han föreslog att ”en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning”.

Motion af ordföranden herr Carlander om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning.

Till Stadsfullmäktige i Göteborg,

Bilden hämtad från: Svenskt biografiskt lexikon

Staden Göteborg har som bekant haft flera föregångare med annan belägenhet än den nuvarande. Såsom sådana kunna betraktas Gamla Lödöse, Göthaholm eller Nya Lödöse (numera Gamlestaden), Elfsborgs stad vid Gamla Elfsborgs fästning och slutligen den stad, som, enligt beslut af konung Carl IX år 1603, under de närmast följande åren anlades på Hisingen, och som erhöll namnet Göteborg. Redan kort efter det denna, den första staden med detta namn, blifvit förstörd under det år 1611 utbrutna kriget med Danmark, synes konung Gustaf Adolf hafva beslutat återuppbygga den på södra älfstranden. Först år 1618 vid en resa som konungen företog till dessa trakter, och sedan han enligt traditionen från Otterhälleberget tagit den omgifvande nejden i betraktande, blef emellertid stadens: läge definitivt bestämdt. I Mars 1619 utfärdades »interims» privilegier och den 4 .Juni 1621 de privilegier, som voro afsedda att för- blifva gällande för den nya staden.

Ettdera af åren 1618, 1619 eller 1621 torde således kunna betraktas som det nuvarande Göteborgs grundläggningsår. Det synes ligga närmast till hands att som sådant företrädesvis betrakta år 1619, men utan tvifvel kunna goda skäl anföras äfven för valet af ettdera af de andra nämnda årtalen. Snart nog hafva således 300 år förflutit från denna tid, och det torde få anses själffallet, att 300-års minnet af en så viktig tilldragelse icke bör gå obemärkt förbi. Måhända kan den nuvarande vanskliga och orosfyllda tiden anses mindre väl lämpad för öfverläggningar i dylika, ämnen, men då en del af de åtgärder, som kunna tänkas ifråga- komma, sannolikt kräfva en längre tids förberedelse, och då det i hvarje fall af flere skäl får anses önskvärdt, att staden inom närmaste tiden bestämmer sig för hvilket år 300-års minnet af stadens grundläggning skall anses infalla, har jag ansett mig ej höra underlåta att redan nu fästa stadsfullmäktiges uppmärksamhet härpå.

Bland åtgärder för minnets högtidlighållande, som kräfva en längre tids förberedelse, synes mig först och främst kunna ifrågakomma anordnandet af en utställning. Särskildt torde en utställning åskådliggörande lifvet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunal verksamhet i dess många olika förgreningar kunna anses äga ett naturligt samband med ett stadssamhälles jubileum och kunna blifva både intressant och lärorik. Sannolikt torde det befinnas önskvärdt att därmed äfven söka förena utställningar på andra särskilda områden såsom en konstutställning m. m. Huruvida det kan finnas lämpligt att söka utvidga den äfven till en allmän industri­utställning synes mig tvifvelaktigt, särskildt med hänsyn till den jämförelsevis korta tiden efter den nyligen afslutade Baltiska utställningen i Malmö, men kan gifvetvis först efter närmare utredning afgöras.

Öfver Göteborgs historia och utveckling under de gångna 300 åren förefinnas åtskilliga förtjänstfulla skildringar från äldre och nyare tid. En skildring af det senaste halfseklets kommunala historia ha stadsfullmäktige också redan med anledning af 50-års minnet af stadsfullmäktigeinstitutionens inrättande beslutat utgifva. Åstadkommandet af en på nyare forskningar stödd skildring äfven af stadens tidigare öden i politiskt och kulturhistoriskt hänseende, mera omfattande och fyllig än de hittills föreliggande, vore emellertid ett önskemål, hvars förverkligande — under förutsättning att för ett sådant uppdrag kompetent person kan förvärfvas — efter min mening vore ägnadt att värdigt hugfästa minnet af stadens grundläggning.

Därest ofvan antydda eller liknande åtgärder skola komma till utförande kräfva de uppenbarligen en längre tids förberedelse, och detta torde få anses utgöra tillräcklig anledning för stadsfullmäktige att redan nu taga frågan under om pröfning.

Uppdraget att verkställa utredning samt inkomma med yttrande och förslag i ärendet torde lämpligast kunna uppdragas åt en beredning. Icke minst med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter med afseende på stadens förvaltning som tillagts magistraten, torde det få anses lämpligt att magistraten beredes tillfälle att i en sådan beredning blifva representerad.

På grund af det anförda får jag hemställa, att stadsfullmäktige måtte besluta:

att uppdraga åt en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning, dels de åtgärder som med anledning däraf böra vidtagas.

Göteborg den 21 Januari 1915.

AXEL CARLANDER” (Ur: Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1915 Handling nr 22)

Hur motionen mottogs av fullmäktige presenteras snart här på Göteborgs historia.

Referenser

Axel C Carlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16373, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Röding.), hämtad 2020-02-22.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar

Månadens artikel: Koleraepidemin i Göteborg 1834

Möllerska plantaget inrättades som kolerasjukhus.

Koleraepidemin i Göteborg 1834 var en epidemi som pågick i Göteborg under perioden 26 juli – 8 oktober 1834 och var den största katastrof, som drabbat staden. Totalt dog 2 462 personer i staden och i Karl Johans församling, vilket motsvarade omkring 10 % av befolkningen. Flera kolerasjukhus inrättades, liksom kolerakyrkogårdar utanför staden och läkare fick rekvireras från Stockholm och Köpenhamn. Det är inte klarlagt hur koleran kom till Göteborg. Efter epidemin genomfördes flera hygieniska reformer i form av bland annat rent vatten, avlopp, bad- och tvättinrättningar och bättre arbetarbostäder.

Epidemins utbrott

Lördagen den 26 juli 1834 insjuknade och avled sjömannen Anders Ryberg, som bodde i Majorna, 52 år gammal. Han gick till arbetet klockan 5 på morgonen och mellan klockan 7 och 8 började han kräkas och fick diarré, samt kramp i benen. Han fördes hem och avled i hemmet vid klockan halv fyra på eftermiddagen. Hustrun Anna Persdotter insjuknade på eftermiddagen och avled efterföljande morgon, 55 år gammal. Obduktion av de avlidna genomfördes och dödsorsaken fastställdes till slag. Det noterades även att ”Wärmen har härstädes flera dagar varit 33° Cels; och efter dessa dödsfall ha flera på enahanda sätt inträffat.” Läkarna Johan Niclas Jedeur och David Lübeck, som var verksamma vid Flottans station på Nya Varvet, begärde hos länsstyrelsen rättsmedicinsk obduktion för att ta reda på om de hastiga dödsfallen berodde på förgiftning eller på smittsam sjukdom. På onsdagen efter dödsfallen meddelade länsstyrelsen att de två dödsfallen, samt ytterligare två dödsfall i Majorna, berodde på epidemisk sjukdom till följd av den starka värmen, men att sjukdomen inte var smittsam.[1] Makarna Rybergs fosterdotter, som var omkring 8–10 år gammal, fördes dagen efter till ett hus på Stampen och var då frisk, men insjuknade på natten och dog på förmiddagen den 28 juli.[2]

De fyra dödsfallen följdes av flera och den 2 augusti hölls ett möte med stadens samtliga läkare och länsstyrelsen, varvid det förklarades att sjukdomen sannolikt inte var införd i staden och att den inte var smittsam. De såg inte heller något behov av att man satte författningen om kolerafarsoten i kraft och det fanns inte heller något behov av att ställa in larsmässomarknaden. Två dagar senare hade situationen förvärrats så att koleraförordningen sattes i verkställighet och larsmässomarknaden ställdes in och den 5 augusti kungjorde länsstyrelsen att kolera brutit ut i staden och dess omgivningar.[3]

Sjukvård

Fattigvårdens barack vid Smedjegatan användes som kolerasjukhus.

I den så kallade Carlgrenska skolan i närheten av Stigbergstorget öppnades den 4 augusti ett kolerasjukhus med 50 sängar. Under de två första dagarna tog sjukhuset emot 78 patienter, varav 21 dog. På Sahlgrenska sjukhuset vid Spannmålsgatan/Östra Hamngatan fanns 65 sängar och man tog emot kolerasjuka under perioden 30 juli–9 augusti, varefter det reserverades för andra sjuka. Totalt tog man emot 168 kolerasjuka, varav 55 blev friska, 3 blev bättre och 110 dog. Utvärdshuset Möllerska plantaget vid Plantagegatan köptes av sundhetsnämnden den 6 augusti och blev kolerasjukhus den 9 augusti och hade drygt 50 sängar och redan den första dagen hade man tagit emot 53 sjuka. Som mest fanns det 156 intagna på Möllerska plantaget och under tio dagar var antalet intagna mellan 100 och 140 och till den 23 september kom det in 480 patienter, varav 28 var döda eller döende när de kom dit. Av de övriga blev 234 friska, 201 dog och 17 låg kvar.[4]

Sjukhus inrättades även i Willinska friskolanStampen och i Haga och de blev klara den 13 augusti och den 24 augusti hade 40 sängplatser ställts i ordning i fattigvårdens barackSmedjegatan. Även Gullbergsbrohemmet togs i bruk som sjukhus vid den tiden och vid nuvarande Lasarettsgatan fanns Göta artilleriregementes lasarett.[4] Sjukhusplatserna räckte inte till, utan de flesta sjuka låg hemma.[5]

Sjukhusen började avvecklas i mitten av september och den 24 september kvarstod endast två sjukhus med 32 patienter.[6] Den 8 oktober kungjorde länsstyrelsen att länets städer var fria från kolera.[7]

Det rådde brist på läkare. I Majorna insjuknade doktor Jedeur själv den 4 augusti efter fem dagars hårt arbete, men han tillfrisknade senare. Doktor Lübeck, som var Majornas andra läkare, kommenderades till Nya Varvet. Länsstyrelsen förordnade därför tre läkare, som var på tillfälligt besök i staden, till koleraläkare. I staden var situationen liknande, med brist på läkare, varav några blev sjuka, men tillfrisknade. Tre medicine kandidater från Stockholm och tolv läkare från Köpenhamn rekvirerades av länsstyrelsen.[4]

Försörjning och åtgärder

Svält uppstod i staden då hökarna stängde bodarna och bönderna inte vågade sig in till stadens torg. Tillfälliga marknadsplatser upprättades vid Lerbräckan nära Djurgårdskyrkogården och vid färjestaden vid Klippan.[4] Ett provisoriskt torg ordnades utanför staden vid Heden.[6]

Skolor och värdshus stängdes och alla samlingar förbjöds.[2] Tre gånger om dagen röktes det på gatorna med brinnande tjärstickor i en järnpanna med salpeter och inomhus röktes det efter det att sjuka eller döda förts bort. För att motverka rykten redogjordes för sundhetsnämndens verksamhet i tidningarna Götheborgs Dagblad och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Frivilliga gjorde insatser på sjukhusen, men straffångar fick kommenderas som likbärare och gravgrävare, liksom att kvinnor från spinnhusen fick arbeta på sjukhusen. En indelning av staden gjordes i fem distrikt. Varje distrikt leddes av en medlem av sundhetsnämnden och hade en läkare, samt sköterskor. Sundhetsnämnden leddes av professor Carl Palmstedt och i den ingick överläkaren vid Sahlgrenska sjukhuset, Pehr Christopher Westring, samt borgare, grosshandlare, hökare och hantverksmästare, liksom redaktörerna för de båda tidningarna.[6]

Dödstal

En sammanställning av dödsfallen i död- och begravningsböckerna visar att dödligheten räknat efter antalet kyrkskrivna uppgick till 9 % och efter efter mantalsskrivna till 11 %, det vill säga dödligheten var omkring 10 %. I Karl Johans församling dog under tre veckor dubbelt så många, som normalt dog under ett år och i staden dog under en månad tre gånger så många, som under ett år. Dödligheten bland kvinnor var högre än bland män och den högsta dödligheten var i åldern 60–69 år och över 70 år. Antalet insjuknade är okänt. Bland de boende på fattighuset dog 40 %. Koleraepidemin hade ett hastigt förlopp, där maximum nådes efter åtta dagar och det värsta var över efter 25 dagar. Under 11 dagar översteg dödstalen 80 döda per dag. Totalt dog 1 870 personer (av en total folkmängd år 1830 på 20 557) i staden och 592 (av en befolkning på 5 598) i Karl Johans församling.[8] Bland de avlidna återfanns landshövdingen Axel Pontus von Rosen, som blev det sista offret för epidemin.[6] I Örgryte församling utanför staden dog 98 personer.[9]

Begravningsplatser

Vid Sankt Pauligatan i Lunden finns en minnessten på platsen för Örgrytes kolerakyrkogård vid epidemin år 1834.

Begravningsplatser anlades vid Redbergslid och vid Övre Husargatan och liken kördes på nätterna ut för begravning.[6] Trots att snickarna enbart ägnade sig åt att göra likkistor, och dessa var av enkel typ bestående av hopfogade bräder, och livstidsfångarna på Nya Älvsborg tillverkade likkistor, räckte dessa inte till. Varje lik kunde inte få en egen kista, utan istället fick flera lik läggas i stora packlårar, som ställts på likvagnarna, som for från hus till hus. Begravningar dagtid, liksom jordfästningar i kyrkorna, förbjöds. På kvällarna gick en präst till kyrkogården och förrättade jordfästning genom att där det fyllts på med lik sedan föregående kväll strö med kastskopan och ropa ”av jord ären I komna, jord skolen I åter varda”. Vilka som begravdes och hur många de var, kände prästen inte till.[5] Det var bråttom med begravningarna, och de genomfördes redan samma dag som dödsfallet inträffat, till följd av smittan och förruttnelsen.[10]

I Örgryte socken anlades en kolerakyrkogård i Ranbergen,[9][11] liksom en i Bräcke på Hisingen.[12]

Utredning av orsakerna

Under år 1834 förekom i juli månad kolera i Lissabon och Gibraltar och i augusti rapporterades om fall i London, på Irland, i Malaga och i Fredrikstad. Läkarna bedömde att koleran i Göteborg inte importerats utan uppstått spontant, men karantänskommissionen begärde att omständigheterna kring de första dödsfallen skulle utredas, då det var känt att koleran ofta kom med fartyg. Utredningen pågick från mitten av augusti till mitten av oktober och konstaterade att den avlidne Ryberg arbetat på ett skeppsvarv med reparationer, men att varken han eller hans hustru varit i kontakt med fartyg eller besättning från utlandet. De fartyg som kommit till Känsö under juli månad hade alla varit smittfria. Utredningen lades ner sedan man inte kunnat finna hur smittan kommit in och alla rykten som florerat kunde vederläggas.[13]

Sanitära förhållanden och hygieniska reformer

Kolera var en återkommande farsot i Göteborg under 1800-talet. Under perioden 1834 till 1857 drabbades staden av sju hemsökelser, varav den värsta var den år 1834.[14]

Göteborg hade fram till i början av 1800-talet varit en befäst stad med omgivande murar, vilka raserats och utanför vallgraven hade det på det gamla befästningsområdet anlagts park, vilket förbättrade de hygieniska förhållandena. Stadsbränderna i början av seklet hade lett till att de nya byggnaderna uppfördes i sten istället för i trä, vilket också ansågs bättre ur hygiensynpunkt. Kanalerna i staden användes för att hämta hushållsvatten, medan dricksvatten sedan 1780-talet leddes från Kallebäcks källa till tappställen vid Kungsportsplatsen, Gustaf Adolfs torg och Domkyrkan. Latrin och avfall slängdes i gropar på husens gårdar och avfall rann längs rännstenen. Vid kolerautbrottet började man direkt att spola gatorna för att bli av med stanken, som ansågs sjukdomsalstrande.[15]

Efter koleraepidemin började man på 1840-talet förbättra de sanitära förhållandena genom att ersätta kullerstenen med gatstenar, vilket förbättrade avrinningen. Trångboddheten åtgärdades genom Lindströmska och Dicksonska stiftelserna i Haga, och vid kommande koleraepidemier drabbades inte de boende i stiftelsernas hus.[15]

Charles Dickson var ordförande i fattigförsörjningsdirektionen och väl insatt i stadens sociala förhållanden på 1850-talet. Göteborg hade en högre dödlighet än andra större städer och Dickson verkade därför för sanitära reformer, bland annat tillgång till gott vatten med ledning från Delsjön till varje hus, samt underjordiskt avlopp. Renlighet ansågs viktigt och alla skulle ha möjlighet att hålla sig rena. I Haga tillkom Renströmska badanstalten, kombinerad med en tvättstuga. Arbetarbostäderna förbättrades, nya bostäder granskades ur sanitär synpunkt och livsmedel kontrollerades. År 1857 inrättades en permanent sundhetsnämnd, vars uppgift var att förebygga koleraepidemier. Genom kommunallagen år 1862 fick staden beskattningsrätt och därmed kunde stadsfullmäktige driva sanitära reformer.[16]

Läs hela artikeln om Koleraepidemin i Göteborg 1834 på Wikipedia.

Text: Artikeln Koleraepidemin i Göteborg 1834 på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Bild på Möllerska plantaget, GSM. Public Domain.

Månadens artikel: Utställning i Göteborg 1919?

[Tidigare publicerad på Göteborgs historia]

Utställningar av olika slag blev allt vanligare under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En del var världsutställningar eller utställningar som belyste jordbruk eller industri medan andra riktade fokus mot regioner. Ett exempel på det senare är öppnandet av Baltiska utställningen i Malmö i maj månad 1914. När den konservativa tidningen Göteborgs Morgonpost berättade om utställningen i Malmö avslutas artikeln med följande stycke.

”Vi kunna ej lägga pennan, innan vi i detta sammanhang riktat den frågan till dem det vederbör i vår stad: När får Göteborg sin nästa utställning? Det är i år 23 år sedan landets industri stämde möte här. Den utställningen var allo lyckad och ej blott svenska näringar utan äfven samhället till fromma. Må de män, som här ha att taga initiativ, äfven göra det, och det snart. Ty förarbetena kräfva lång tid.

År 1919, då Göteborg firar sitt 300-årsjubileum synes vara särdeles lämpligt för en större utställning”.[1]

Det visar sig vid en närmare granskning att det fanns utställningsplaner redan 1909, men då inte kopplade till 300 års minnet av stadens grundläggning. Det var grosshandlare Erik Lundqvist, direktör Waldemar Zachrisson, redaktör Carl Ramberg, museiintendenten A. Romdahl och kamrer Jacob Hyberg som agerade för att få en utställning till Göteborg. Det var de två förstnämnda herrarna som hade tagit initiativet ”för att ventilera uppkommen fråga rörande en allmän svensk industri-, konstindustri- och konstutställning i Göteborg”. Man tänkte sig att ansöka hos K.m:t om statsbidrag och från stadsfullmäktige i Göteborg om garantibidrag. Det planerades ett lotteri med 100 000 lotter à 1 krona samt tombola på utställningsområdet. Det skulle bli en arbetande utställning där besökarna skulle få se hur tillverkningen av olika varor går till. Men det fanns även en historisk del i den tänka utställningen där ”Gamla Göteborg” skulle uppföras, Skansen Lejonet skulle bli utställningslokal för stadens historiska minnen. En speciell dag skulle ägnas å svensk-amerikanare, men även mer långväga besökare skulle lockas till utställningen, både från svenska Norrland och från Afrika. Som kontrast till ”Gamla Göteborg” skulle det även finnas ett ”nya Göteborg” där en modern stadsplan skulle visas upp och besökarna skulle få se alla nya moderna hygieniska resurser och utformningar av moderna lägenheter. Kulmen skulle möjligen ha blivit uppvisandet av det senaste i transportväg, ett luftskepp. Tänkta områden för denna stora utställning var Gullbergsvassområdet eller Katrinedalsområdet.

Arkitekterna Ericson och Bjerke upprättade konceptritningar och situationsplan samt skisser över utställningen. Men ekonomin försämrades under 1909 och det ansågs inte lämpligt att fortsätta driva frågan utan den fick vila.[2]

Utställningen i Malmö fick stadens affärsmän att börja intressera sig för frågan då det gav en ”dunderpuff” åt affärslivet. Åter uttalade sig mannen som varit drivande i förslaget från 1909, Erik Lundqvist, han ansåg att en utställning i Göteborg var en ”lifssak för stadens utveckling”. Göteborg, ansåg man, låg bra till för en utställning med sitt läge i hjärtat av Sverige och vid västerhavet samt med ”bekväma järnvägs- och ångbåtsförbindelser åt alla håll”. Var utställningen skulle hållas var diffust. Kanske på Hisingen alldeles invid hamnen eller på den så kallade Levgrenska ängen, eller rättare sagt ett 40 tunnland stort område mellan Skånegatan och Mölndalsån, det senare ansågs lämpligt då det fanns spårvagnsförbindelser i närområdet som enkelt skulle kunna byggas ut till utställningsfältet. Utställningen, menade herr Lundqvist, skulle kunna förenas med en byggnadsutställning. I dessa planer var arkitekt Arvid Bjerke delaktig.[3]

Waldemar Zachrisson var fortsatt varm anhängare av en utställning och han uttalade sig för Göteborgs Morgonpost våren 1914. Det är en intressant text som visar hur en affärsman kunde se på staden och dess plats i världen månaderna före första världskrigets utbrott. Lägg speciellt märke till hur starkt han betonar den ryska marknadens betydelse:

”Tillfölje Eder anmodan vill jag med nöje meddela min åsikt om en utställning i Göteborg 1919.

En stor industri- och konstutställning skulle utan tvifvel vara af den största betydelse för vår stad, hvars utveckling i flera afseenden blefve gynnsamt påverkad häraf. Ja, en utställning skulle helt säkert åstadkomma en allmän uppryckning af samhället, dess affärslif, byggnadsverksamhet m.m., och frågor, som tagit decennier utan att närma sig sin lösning, skulle med ett slag blifva ordnade. Jag är visserligen icke så djärf, att jag tänker mig ett nytt, värdigt rådhus vid Gustaf Adolfs torg, som jag anser att vi för länge sedan borde hafva haft, färdigt så hastigt som möjligt till 1919, ehuruväl det ingalunda vore omöjligt men den mycket omtalade och omskrifna teaterfrågan måste till utställningen hafva brakts ur världen, t.ex. genom bildandet af ett aktiebolag, hvilket byggde en alldeles ny teater, eller också att ett konsortium af intresserade män öfvertoge Stora teatern, som dock har det för en teater tänkbart bästa läget, och läte byggnaden ut- och invändigt genomgå en nödvändig omgestaltning. Ett tredje alternativ är en kommunal teater, hvartill medel anslås af stadsfullmäktige. Till 1919 borde det nya posthuset gifvetvis vara färdigt, saltvattenbadhuset, ett nytt Henriksberg, hvarifrån vi och resande främlingar finge tillfälle att beundra det storslagna hamnpanoramat, m.m, m.m.

Äfven den enskilda byggnadsverksamheten torde sporras i hög grad, på det att vår stad komme att te sig i det ståtligaste skick. I detta afseende såg man vid utställningen i Gefle, huru staden hade genomgått en grundlig ”opvaskelse”, och Malmö stad har till utställningen gjort storverk, såsom Hamngatans utvidgning och alla de nya, vackra broarnes tillkomst m.m.

Man har här hemma talat om utställningar som något föråldrat, någonting som borde läggas bort o.d., men detta tal ”håller icke streck”, ty lika litet som det är möjligt för den enskilda industrifirman att äga bestånd, än mindre utveckla sig, om icke en rätt kraftig reklam användes, lika väl behöfver ett lands hela industri dessa ständigt återkommande utställningar, hvarvid landet får tillfälle att både för sina egna och för främlingar visa, hvad vi kunna åstadkomma, och hvilken ståndpunkt vårt arbete intager. Det är dock icke nog med att vi veta med oss, att vi verkligen kunna tillverka det finaste maskin- och precisionsarbete i världen (tänk på att stålspindlarne till Panamakanalens slussportar måste tagas från Nydqvist & Holm i Trollhättan), vi måste se till att få den största möjliga afyttringen på världsmarknaden –, jag tänker nu närmast på en marknad, nämligen den ryska, som ensamt den skulle kunna absorbera lejonparten af allt hvad vi inom industrien tillverka af föremål, lämpliga för detta land.

Det svenska namnet har nog i Ryssland ännu lika god klang som för omkr. 30 år sedan, då jag var i tillfälle att konstatera detta. De stora industrilanden Tyskland och England äro ju samtidigt Rysslands politiska medtäflare, hvilket vi hafva stor fördel af, om vi blott vilja utnyttja det i tillräcklig grad.

I god tid före 1919 borde ångfärjeförbindelsen med Ryssland och daglig förbindelse med England vara ordnade, så att vi kunde draga till oss ryska och engelska utställningsbesökare i massa. Från Amerika torde vi kunna förvänta en hel del besök genom den nya direkta linien. Skulle man icke kunna tänka sig Bohusbanan i förbindelse med det norska järnvägsnätet, hvilket säkerligen skulle i väsentlig grad höjda antalet norska utställningsbesökande?

Att utställningstanken icke är ”på retur”, framgår bäst däraf att tyskarne i Berlin ha upprättat en ständig utställningsbyrå, ett helt ämbetsverk för tyska utställningars ordnande i in- och utlandet. Den storslagna tyska utställningen i Malmö bär vittne om dels att det anses lönande att lägga ned så oerhörda summor för en utställning, och dels vittnar den om, att ett genomtänkt system legat till grund (i motsats till hvad vid vår svenska industriutställning är fallet), ty ordningen är så fullständigt genomförd, att den nästan verkar tröttande.

Ofantligt mycket är att säga i utställningsfrågan, om utställningens omfattning – allomfattande elelr fack-utställningar –, om kollektiva anordningar eller icke, om prisbedömning eller ej, om den vackraste platsen m.m., men allt detta hör till ett senare stadium.

Då jag anser tiden för förarbetena tillräcklig, och tiden mellan Malmö- och Göteborgsutställningarna från utställaresynpunkt lämplig, uttalar jag den förhoppningen, att tanken måtte förverkligas, och att vi få till stånd en stor allmän industri- och konstutställning i Göteborg 1919.

Wald. Zachrisson”.[4]

Tankarna på en utställning med direkt koppling till minnet av stadens grundläggning 300 år tidigare framfördes alltså i Göteborgs Morgonpost 15 maj 1914. Men denna idé fick starkt stöd från de som redan 1909 arbetat för at skapa en stor utställning, bland annat med ett historiskt tema. Ännu hade dock frågan inte lyfts i Stadsfullmäktige, men det skall vi återvända till i nästa del av denna skildring av när Göteborg jubilerar.

Referens

Göteborgs Morgonpost


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Noter

[1] Göteborgs Morgonpost 15 maj 1914.

[2] Göteborgs Morgonpost 19 maj 1914.

[3] Göteborgs Morgonpost 18 maj 1914.

[4] Göteborgs Morgonpost 26 maj 1914.


Samtliga bilder i dagens artikel här hämtade ur Göteborgs Morgonpost.

Månadens artikel: Kvarteret Alströmer

Västra Hamngatan 1–Lilla Torget 5–6 i kvarteret Alströmer i stadsdelen Inom Vallgraven.

Kvarteret Alströmer (Kvarteret 54 Alströmer) är ett kvarter i stadsdelen Inom Vallgraven i Göteborg. Kvarteret omges av Magasinsgatan i väster, Drottninggatan i söder, Västra Hamngatan i öster och Lilla Torget i norr. Kvarteret fick sitt namn år 1923 och är namngivet efter Jonas Alströmer, som står staty på Lilla Torget. Sonen Clas Alströmer bodde under 1700-talet väster om torget vintertid.

Kvarteret bestod under 1600- och 1700-talen av nio tomter. Det drabbades av stadsbranden år 1804 och nya byggnader uppfördes därefter. På 1880-talet revs husen mot Västra Hamngatan och ersattes av de nuvarande, uppförda av Brand- och lifförsäkrings AB Svea och Göteborgs Enskilda Bank. På 1970-talet lämnade bank- och försäkringsbolagen kvarteret och numera är Sveahuset omdanat till Elite Plaza Hotel.

Historia

I Göteborgs brandordning från år 1639 delades det som numera utgörs av området inom vallgraven i fyra fjärdingar om vardera sju rotar, det vill säga totalt 28 rotar. År 1670 förändrades roteindelningen och antalet rotar blev tio. Efter raseringen av vallarna runt staden år 1807 utökades staden vid Lilla Bommen, Drottningtorget, Stora Nygatan, Kungstorget, Rosenlund, Skeppsbron och Järntorget. År 1923 tillkom en ny kvartersindelning i Göteborg och centrala staden delades in i stadsdelarna Inom Vallgraven och Nordstaden.

Området som begränsas av Västra Hamngatan–Drottninggatan–Magasinsgatan–Lilla Torget fick år 1923 namnet 54 kvarteret Alströmer.

Utefter Västra hamnkanalen bestod den första bebyggelsen i princip enbart av små trähus, med bostadshusen inne på tomten och ekonomihusen utefter kanalen. Huset i hörnet Västra Hamngatan–Lilla Torget var troligen av sten och ägdes av källarmästaren Isac Browald, som drev värdshuset Lejonet där.

Den 1 november 1804 klockan 2 på morgonen utbröt en brand i ett hus på Magasinsgatan, vilken ledde till att i princip hela kvarteret, liksom större delen av bebyggelsen på Stora Otterhällan, brann ner. Efter stadsbranden uppfördes nya byggnader i kvarteret.

Fastigheter

Västra Hamngatan 1 – Lilla Torget 5–6

Göteborgs Enskilda Bank var från 1888 lokaliserad vid Västra Hamngatan 1 och Lilla Torget 6. Foto från år 1904. Bildsamlingen vid Göteborgs stadsmuseum. Public Domain.

I kvarterets nordvästra del, Västra Hamngatan 1 – Lilla Torget 5–6 (Inom Vallgraven 54:8, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 43) uppförde Göteborgs Enskilda Bank år 1888 en byggnad efter ritningar av Georg Krüger.

Det första hörnhuset var av sten och kallades för Browalds hörna efter källarmästaren och vinhandlaren Isac Browald, som fick burskap i staden år 1683. Han drev värdshuset Lejonet i huset. Efter hans död år 1706 tog hans hustru över värdshuset.

På den andra hälften av tomten ägde rådmannen Magnus Melander ett trähus, vilket år 1711 kom att köpas av kaparekaptenen och handelsmannen Lars Gathe. Huset var i två våningar med en stor källarvåning.[8] År 1722 gifte Lars Gathes änka Ingela om sig med överstelöjtnanten Isac Browald, son till ovan nämnda källarmästare, som nu även blev ägare av denna fastighet.

Efter branden år 1804 lät vinhandlaren Georg Niclas Borgert uppföra två sammanbyggda trevånings stenhus på tomten. År 1839 köptes fastigheten av grosshandlaren Wilhelm Röhss och efter ytterligare ägarbyten såldes det år 1886 till Göteborgs Enskilda Bank, som lät riva huset.

År 1888 uppförde Göteborgs Enskilda Bank en ny byggnad i tysk nyrenässansstil efter ritningar av Georg Krüger. Huset uppfördes i tegel med prydnadsgavlar, tinnar och torn. År 1903 byggdes huset till åt väster. Dekorationerna riskerade senare att ramla ned, varför fasaden byggdes om år 1938. Ritningarna till ombyggnaden utfördes av Nils Einar Eriksson.

Lilla Torget 5 ägdes enligt taxeringskalendern år 1697 av en änkefru Elisabeth Spalding och kom i början av 1700-talet att ägas av handelsmannen och rådmannen Johan Beckman, vars dotter Elisabeth Beckman gifte sig med stadsmäklaren och rådmannen Johan Fredrik Brusewitz den äldre. Brusewitz hus var ett gulmålat tvåvånings trähus. Efter dennes död år 1742 behöll änkan huset, men det övertogs senare av sonen Carl Gustaf Brusewitz, som år 1782 blev justitieborgmästare och därefter hovrättsråd. Han dog år 1800 och vid branden år 1804 förstördes huset, varefter ödetomten såldes till grosshandlaren Rutger Ludvig Blidberg år 1807, vilken lät uppföra ett trevånings stenhus, i vilket han drev sin handel. År 1815 gick Blidberg i konkurs och flyttade till Thorskogs bruk. På konkursauktionen köptes fastigheten av handelsmannen Olof Wijk den äldre. Wijk flyttade år 1853 till det nybyggda Wijkska huset vid Lilla Torget 1. Ny ägare blev grosshandlaren Isac Philip Valentin, som bodde där fram till sin död år 1898. Fastigheten såldes av arvingarna till Göteborgs Enskilda Bank, som år 1903 lät riva den och uppföra en tillbyggnad till hörnfastigheten.

Lilla Torget 4

Fastigheten Lilla Torget 4 (Inom Vallgraven 54:9, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 45) uppfördes år 1811 för handelsmannen J A Lundvik efter ritningar av Michael Bälkow.

I bouppteckningen efter Benjamin Hall, far till John Hall den äldre, år 1748 anges att han ägde denna fastighet. John Hall den äldre lämnade dock huset på 1760-talet när han lät uppföra ett större stenhus med trädgård och egen teaterbyggnad i hörnet Sillgatan – nuvarande Postgatan – och Östra Hamngatan. Det såldes år 1782 till superkargören vid Ostindiska kompaniet James Maule, som även innehade huset vid Drottninggatan 6 och tomterna var då förenade. Det såldes vidare år 1795.

Lilla Torget 4 och Drottninggatan 6 kom i änkefru Christina Halls ägo år 1803, men hon bodde troligen aldrig där, utan huset användes som handels- och kontorshus. Vid branden år 1804 förstördes det. År 1810 kom de båda tomterna att skiljas åt, då de kom att tillhöra olika ägare. Det nuvarande huset kom därefter att uppföras av handelsmannen Johan August Lundvik. Under åren 1847–1852 ägdes fastigheten av stadsmäklaren Aron Samuel Kjellberg.

År 1852 köpte brukspatron James Dickson fastigheten och han lät år 1864 genomföra en ombyggnad efter ritningar av Johan August Westerberg, varvid portalen och balkongen tillkom. Fönstren på de övre våningarna förstorades i samband med renoveringen och på övervåningen, i trappan, sattes en gipsrelief utförd av Gustaf Wilhelm Billqvist upp år 1865. Vid James Dicksons död år 1873 övertogs fastigheten av brodern Edvard Dickson, som år 1874 lät uppföra ett stall åt Magasinsgatan. Brand- och lifförsäkrings AB Skåne köpte år 1898 huset av familjen Dickson, varvid det byggdes om till kontor och år 1909 såldes till Brand- och lifförsäkrings AB Svea. Huset togs över av Göteborgs Bank år 1925 och hyrdes ut till olika företag, bland andra Rundqvists Boktryckeri och byggnadsfirman A Krüger & Son. Vid ombyggnaden 1983 ersattes fönstren med nya, som liknar de ursprungliga. Det Pompejanska rummet med väggmålningar är välbevarat.

Fastigheten förklarades som byggnadsminne år 1980.

Lilla Torget 3 – Magasinsgatan 2

Fastigheten Lilla Torget 3 – Magasinsgatan 2 (Inom Vallgraven 54:10, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 46) uppfördes år 1811 för handelsmannen A Björnberg efter ritningar av Michael Bälkow, på en källare som klarat sig vid 1804 års brand.

År 1813 såldes huset till stadsmäklare L P Ström och efter att det innehafts av flera handelsmän, kom det år 1842 i doktor C F Ewerts ägo. Dessförinnan hade Riksbanken erbjudits att köpa huset för dess kontor i Göteborg, men det ansågs av direktionen som olämpligt. Det byggdes år 1849 om efter ritningar av Victor von Gegerfelt och fasaden mot Magasinsgatan fick samma klassicistiska stil som huvudfasaden och år 1883 rusticerades bottenvåningen. Ewerts arvingar sålde år 1899 huset till Brand- och lifförsäkrings AB Skåne, som genomförde en ombyggnation år 1903. Brand- och lifförsäkrings AB Svea köpte fastigheten år 1924. En ombyggnad, vilken bland annat omfattade grundförstärkning och inredning av vinden, genomfördes under åren 1979–1986.

Fastigheten förklarades som byggnadsminne år 1979.

Sveahuset

Sveahusets fasad mot Västra Hamngatan 3.

Sveahuset vid Västra Hamngatan 3 – Drottninggatan 8 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 42) uppfördes år 1888 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av A E Melander, vilka bearbetats av Hans Hedlund och Yngve Rasmussen.

Byggnaden är uppförd i florentinsk nyrenässans med en förhöjd tredje våning. På taket finns en Sveasymbol. Expeditionslokalen var inrymd i bottenvåningen, medan kontor och styrelserum fanns på andra våningen och på tredje våningen bodde verkställande direktören. Den tredje våningen började användas för företagets verksamhet år 1909.

Då försäkringsbolaget flyttade ut år 1970 byggdes lokalerna om för Göteborgs Universitet och i expeditionslokalerna inrymdes ett antikmuseum. År 1999 byggdes det om till hotell, varvid flera av de gamla interiörerna behölls och renoverades. Bland annat återställdes takstuck och en dekorerad gjutjärnspelare i den gamla expeditionshallen.

I början av 1700-talet fanns ett stort trähus, benämnt Utfallska gården efter dess ägare rådmannen och handelsmannen Jacob Utfall, på tomterna i hörnet Västra Hamngatan–Drottninggatan (Holländaregatan på den tiden). Vid branden år 1804 förstördes huset och tomten kom därefter att stå öde. Den såldes år 1810, varefter ett trevånings stenhus uppfördes och stod klart år 1818, men den nye ägaren tvingades sälja det på grund av att den grosshandel han var delägare i gick i konkurs, och det kom i grosshandlare David Carnegie den äldres ägo. År 1846 köpte grosshandlaren Elis Fredrik Brusewitz fastigheten av David Carnegie den yngre.

År 1867 köpte Brand- och lifförsäkringsaktiebolaget Svea det Brusewitzska huset. Några större förändringar av huset gjordes inte, men tjugo år senare hade bolaget expanderat och behövde nya lokaler, varför huset revs våren 1887. En arkitekttävling utlystes, vilken vanns av arkitekten Adolf Emil Melander. Ritningarna bearbetades sedan av Hans Hedlund och Yngve Rasmussen.

Magasinsgatan 6

Magasinsgatan 6 – Drottninggatan 6.

Fastigheten Magasinsgatan 6 – Drottninggatan 4 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 47) uppfördes år 1927 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av V Bäckman.

Byggnadens kontorsrum placerades runt en ljusgård med pelare och golvet lades i marmor. För att få mer kontorsutrymme försågs den nedre delen av ljusgården med ett glastak år 1956, vilket togs bort år 1978, då lokalerna byggdes om för Göteborgs Universitet. År 1999 byggdes huset om till hotell.

År 1717 köptes fastigheten av vinkyparen Alexander Sifwertz och kom efter dennes död att utvidgas till gästgiveri, vilket hette Stockholmskällaren, och var berömt för sin goda mat. Gästgiveriet stängdes i början av 1780-talet.

Efter branden år 1804 kom ödetomten i klensmeden Peter Hasselgrens ägo, som lät uppföra ett trevånings stenhus. Efter ett ägarbyte år 1883 sattes stora skyltfönster in i bottenvåningen och en affär inrättades där. År 1887 köptes fastigheten av Brand- och lifförsäkringsbolaget Svea. Bolaget behöll fastigheten i oförändrat skick, men under åren 1927–1929 uppfördes en helt ny bebyggelse efter ritningar av arkitekten Valdemar Bäckman. Fasaden anpassades till övriga vid Drottninggatan. Byggnaden uppfördes av F O Peterson & Söner med bottenvåning i granit och de två övre våningarna i Skrombergstegel, med fönsteromfattningar i granit och taket kläddes med kopparplåt.

Drottninggatan 6

Fastigheten Drottninggatan 6 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 103) byggdes om år 1897 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av Y Rasmussen i stil med Sveahuset vid Västra Hamngatan.

I slutet av 1600-talet bodde jaktlöjtnanten Sven Månsson Gonander (”Sven på galejan”) på denna adress. Dottern Brita Gonander gifte sig med Hans Jung, som därefter fick övertaga gården. Efter Brita Gonanders död år 1722 såldes gården. Den kom senare att ägas av handelsmän, skräddare och segelsömmare innan den år 1760 köptes av direktören vid Svenska Ostindiska Companiet Johan Fredrik Ström. Efter dennes död år 1781 kom fastigheten i handelsmannen John Hall den äldres och rådman Christian Lunds ägo, men såldes samma år till superkargören vid Ostindiska kompaniet James Maule, som även ägde trähuset mot Lilla Torget.

Efter ytterligare ett par byten av ägare kom fastigheten år 1803 i änkefru Christina Halls ägo. I samband med branden år 1804 brann hela kvarteret ner, så att endast ett magasin i sten stod kvar. Till följd av den Hallska konkursen såldes alla Hallska fastigheter på auktion.

Vid en konkursauktion år 1820 köptes fastigheten av överdirektör Samuel Norberg. Efter flera ägarbyten under senare delen av 1800-talet köptes fastigheten år 1897 av Brand- och lifförsäkringsbolaget Svea, varefter huset byggdes om. De gamla källarvalven från 1700-talet kom dock att bevaras, men en källarnedgång har senare tagits bort.

Läs hela artikeln om Kvarteret Alströmer på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Alströmer på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Bild på Göteborgs Bank, Västra Hamngatan 1 och Lilla Torget 5-6, GSM 1904. Public Domain.

Månadens artikel: Stadsdelen Gullbergsvass

Gullberget, där skansen Lejonet idag reser sig, har nyttjats av människan sedan åtminstone medeltiden. Namnet omnämns redan under 1250-talet då ett kungamöte ägde rum på Gullebergs hed. Detta möte fick stor betydelse för området då en korridor för första gången skapades från inlandet ut mot havet som skulle stå under den svenska kronans kontroll. År 1285 omnämns Gullbyærxhus vilket tyder på bebyggelse i någon form.[1]

Under kung Johan III regering presenterades år 1572 den första stadsplanen för en ny stad invid Gullberg som skulle ersätta Nya Lödöse. Tyvärr är stadsplanen sedan länge försvunnen men i området mellan Gullbergsvassen. Kungens instruktion var att bygget av den nya staden skulle inledas 1573, men så skedde inte. De som återvände till området åren efter nordiska sjuårskrigets slut kunde välja att slå sig ned ute vid Älvsborg, eller så som de flesta gjorde, bygga sina hus i Nya Lödöse. Staden Johan ville bygga vid Gullberg omgärdades av hårdare krav på att husen skulle uppföras i sten vilket var mycket dyrare än trä som husen i svenska städer oftast var byggda av.[2]

Det blev därmed inte någon stad vid Gullberg. Istället fortsatte området att tillhöra kronan som en del av Älvsborgs slotts marker. Efter Kalmarkriget beslutades det om en ny stad invid Otterhällan, något som varit på tal redan under 1500-talet, men som realiserades i och med byggstarten 1619 då de första privilegierna gavs till det nya Göteborg. Denna gång var det inte tal om att borgarna skulle kunna fortsätta att bygga i Nya Lödöse, alla skulle införlivas med den nya staden.[3]

Johan Wärnschiölds Gullbergsvass

När det nutida Göteborg ännu var en mycket ung stad lade Johan Wärnschiöld 1659 fram ett storstilat förstadsprojekt för Göteborg där två förstäder skulle uppföras sydväst och nordöst om centrum. Det var endast bebyggelsen sydväst som kom att delvis bli verklighet i form av stadsdelen Haga, dock i blygsam utformning jämfört med det ursprungliga förslaget. Nordöst om staden, i Gullbergsvass, var tanken att uppföra en mycket stor förstad. Den skulle få ett rikt nät av kanaler, omges av bastionsbefästningar som anslöt till stadskärnas försvarsverk. Dessutom skulle det finnas en skans till den nya stadsdelens försvar. Det kan tyckas som en mycket järv satsning då det inte fanns något betydande befolkningsöverskott att rekrytera på den omgivande landsbygden. Förklaringen till den stora utbyggnadsplanen är troligen att Karl X Gustav året innan beslutat dra in privilegierna för Kungälv, borgarna där skulle istället flytta till Göteborg.[4]

Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2019 utifrån Wärnschiöldhs karta i Krigsarkivets kartsamling, stads- och fästningsplaner. Göteborg 81. De svarta linjerna markerar fästningsvallarna. Den blå linjen visar gränsen mellan området med torr mark till söder och vassområdet i norr.

Ängarna och vassen

Ängsmarken invid Gullberg hade alltid varit eftertraktad då den gav rikliga skördar. Kronan hade haft kontrollen över markerna sedan medeltiden men överlämnades till den nya staden Göteborg. Det fanns under början av 1620-talet inte någon skans eller fästning på Gullberget och kronans intresse av området var därmed inte lika starkt som tidigare. Men detta kom att ändras under 1640-talet när det på nytt var aktuellt att befästa Gullberget, därmed kom det att uppstå en konflikt mellan staden Göteborg och den svenska staten kring vem som hade rätt till området. Det skulle dröja till 1892 innan det kom till förlikning mellan staden och staten.[5]

Gullbergsvassen var ett omkring 200 tunnland stort område tätt bevuxet med vass mellan dagens centralstation och Skansen Lejonet på Gullberget. Tillsammans med Tingstadsvassen och Lundbyvassen bildades ett mycket stort våtmarksområde som var omtyckt av olika arter av vadare och sjöfågel. Många utländska jägare bjöds in för att ta del i jakten i ett av Europas fågelrikaste våtmarksområden.

När Kungl. Maj:t år 1799 stadfäste ett reglemente rörande förbättring av Göteborgs stads arbetshus och fattigvårdsanstalter utgjorde Gullbergsvass en del av det ekonomiska underlaget. Det är därför området ibland kallas ”Fattigförsörjningsvassen”. Fattigvården hade rätten till vassområdet under 64 år och arrenderad ut den med tillhörande landområden och fick på så sätt inkomster till sin verksamhet. År 1863 beslutade stadsfullmäktige att Gullbergsvassen skulle återlämnas till staden vid årets slut och läggas under styrelsen för Gullbergsvassens torrläggning.[6]

Torrläggningen av vassen

Det första förslaget om att inpåla Gullbergsvassen kom från Kongl. Direktionen för Göteborgs Hamn och Elfarbeten 1841. Efter att staden beslutat om finansieringen kunde arbetet starta. En bank som var 2400 meter lång och 6 meter bred skapades i ett första skede, därefter ökades bredden till 210 meter vilket motsvarar ytan från dagens kajkant till Måren Krakowgatan. Fyllningen utgjordes av mudder från älven och dessa massor kördes i skottkärror från pråmar. De män som utförde arbetet kallades allmänt för lergökar.[7]

Gullbergsvass 1860. Källa: Södergren 1923.

Våren 1859 var invallningen av området klar från Lilla Bommen till Gullbergsbron. På vallen fanns en anläggning med en ångpump som med hjälp av en högtrycksmaskin byggd hos Keiller & Co började att tömma vassområdet på vatten den 17 maj 1859. Samtidigt inleddes arbetet med att fylla ut området innanför vallen, men det skulle komma att ta en del tid och det fanns en oro inför sommaren över stanken som skulle bildas i det nyligen torrlagda området, men ”ett obehag som man väl får tåligt fördraga för den goda saken skull” som Göteborgs Posten utryckte saken.[8] Sommarvädret visade sig bli varmt och torrt vilket snabbt torkade leran och gav upphov till en riklig vegetation i området vilket tillsammans gjorde att den befarade stanken nästan helt uteblev.[9] Vid årsslutet kunde Kom:e för Gullbergsvassens uttorkning lämna rapport till staden. Kostanden för invallning och utpumpning av vattnet hade varit 64 795 riksdaler och 56 öre, därmed hade det skett en kostnadsökning med 3 926 riksdaler jämfört med det kostnadsförslag som upprättats innan arbetet inleddes. Av kostnaden hade fattigvården endast kunnat bidraga med 52 45 riksdaler och därmed fanns en brist i projektet på 12 345 riksdaler och 56 öre, bristen fick stadens skattebetalare stå för. När den finansiella delen var rapporterad inför stadens beslutande församling tog Hr Hedlund till orda och förespråkade att området snarast skulle planläggas och ”apteras i och för stadens utvidgning”.[10] Men det skulle dröja innan det uppfördes någon mer omfattande bebyggelse i området. Större delen av Gullbergsvass bortarrenderades istället på fem års tid åt arrendator som skulle plöja jorden, förse den med avloppsdiken och anlägga planteringar.[11]

Gullbergsvass 1880. Källa: Södergren 1923.

Infrastrukturen bestämmer utvecklingen

I december 1861 utlystes en tävling där förslag på indelning av Gullbergsvass i gator, öppna platser och tomtkvarter efterfrågades. Det fanns möjlighet att få ända upp till två tusen riksdaler för den som fick sin plan erkänd som förstapristagare.[12] Resultatet blev två huvudförslag när det gällde stadsdelens utformning, en med och en utan kanaler. Stadsfullmäktige beslutade 1864 att planen med ett kanalsystem skulle antagas och planen godkändes av Kungl. Maj:t 1866. Men den stora och dyrbara planen ledde till att stadsfullmäktige 1868 beslöt att endast reservera mark för kanaler och pröva frågan i framtiden.[13]

Gullbergsvass enligt planförslaget med kanaler som presenterades för Göteborgs stadsfullmäkige.
Gullbergsvass 1890. Källa: Södergren 1923.

Större delen av planen kom aldrig att bli verklighet. Allt större delar av Gullbergsvass kom istället att behövas för infrastrukturen i form av järnvägar. Stambanan hade varit under byggande sedan 1850-talet men det var först 1862 som det gick att färdas med tåg hela vägen mellan Göteborg och Stockholm. Spåren och stationsbyggnaderna låg i kanten av Gullbergsvassområdet. När Bergslagernas Järnvägar drogs fram gick dess spår och anläggningar in över det område som hade planerats som bland annat bostadsområden. Det är inte märkligt att bostadskvarter fick stå tillbaka för denna järnvägssatsning som innebar en starkt ökande export över Göteborgs hamn då bruk i Bergslagen som tidigare skeppat ut sina varor via Stockholm istället valde Göteborg.[14] Den tredje järnvägen som drogs fram över området var Västergötland–Göteborgs Järnvägar som var färdigställd år 1900 och som fick sin station vid Lilla Bommen. Slutligen fördes även Bohusbanan fram till Gullbergsvassområdet. Banan var färdig i sin helhet 1909 och var den sista av järnvägssträckorna som korsade Gullbersvass.[15]

I takt med att Göteborgs industrialisering fortskred ökade behoven av infrastruktur och dess kringanläggningar. Under efterkrigstiden tillkom även en motorled genom området. Under 1970-talet avvecklades bergslagsbanans station och spåren revs upp. Samtidigt revs de få bostadskvarter som fanns nära Gullbergskajen och Måren Krakowgatan. Dessa ersattes med kontorsbyggnader.[16]

Gullbergsvass 1021. Källa: Södergren 1923.

Omvandlingen av Gullbergsvass under 2000-talet

De enda bostäderna inom stadsdelen som fanns kvar var de som låg mellan järnvägen och Friggagatan. Gatan hade lagts u enligt en plan från 1866 men det var i efter U Åhréns plan för området som en rad nya byggnader uppfördes. Det blev relativt låga byggnader för kontor och butiker i funktionalistisk stil och i hög grad avsedda för bilförsäljning och reparationer.[17] Men det var inte alla som uppskattade denna bebyggelse under början av 2000-talet. ”Bortsett från motorcykelfirmorna ser det för djävligt ut idag”, sa fastighetsnämndens ordförande Owe Nilsson till Göteborgs-Posten 2003.[18] Detta var början på en process som skulle leda fram till rivningen av området.

Friggagatan under slutet av 1990-talet. Foto ur Lönnroth 1999.
Friggagatan 2019. Foto: Per Hallén

I maj 2008 stod det klart att funkishusen utmed Friggagatan skulle rivas efter att länsstyrelsen avslagit överklagandet av den nya planen för området.[19] Under början av 2011 var projektet nästan färdigställt och det hade byggts 452 nya hyresrätter inom stadsdelen Gullbergsvass.[20]

Källa: Statistisk årsbok för Göteborg samt Statistikdatabas Göteborgs Stad.

Diagrammet över befolkningsutvecklingen skildrar tydligt denna historiska utveckling. När stadsdelen bildades 1924 bodde över 3 000 personer där. Antalet minskade sedan stadigt ned mot nära noll antal invånare under början av 1970- och 1980-talen. Det var först efter att de nya husen vid Friggagatan stod klara som stadsdelen åter fick omkring 500 invånare.

Den judiska begravningsplatsen är en av de historiska miljöerna inom Gullbergsvass. Foto: Per Hallén 2019.

År 2015 presenterades en förstudie över hur Gullbergsvass skall förändras i framtiden. Dokumentet innehåller de i vår tid vanliga fraserna om att ”knyta samman staden” att ”stärka kärnan” och att ”möta vattnet”, samt att ”det ska vara lätt att leva hållbart”.[21] Bakom orden finns givetvis den ekonomiska verkligheten och även den behandlas i förstudien. Utgifterna för exploateringen sägs bli 8,7 miljarder kronor vilket kräver en utbyggnad av bebyggelse med i genomsnitt cirka åtta våningar. I området beräknas 22 000 personer bo och det kan bli cirka 24 000 arbetsplatser.[22]

Ur: Gullbergsvass 2015.

Någon enhetlig plan för hela området lär det inte bli fråga om. Redan har Gullbergsvass fått ”nya” gränser där ”centralenområdet” hanteras för sig och Gullbergsvass för sig.[23] Här är det dock hela stadsdelen och dess förändring som står i fokus.

Påtagliga byggprojekt i området är den nya bron över älven, övertäckningen av Götaleden samt bygget av Västlänken. Det pågår även uppförandet av kontorsbyggnader och hotell i området. Men bostäder lär dröja. Länsstyrelsen påtalade 2018 att det planerade bostadsområdet ovanpå E45 (Götaleden) skulle drabbas av dålig luft och någon lösning på detta problem har inte hittats. Utsläppen invid tunnelmynningen sägs bli långt över miljökravsnormen. Den dåliga luften i området kan göra det omöjligt att bygga bostäder ovanpå tunneln samt i området mellan Nordstan och älven.[24]

Det pågående arbetet med att täcka över Götaleden. Foto: Per Hallén 2019.

Inte bara planerna på bostäder drabbades under hösten 2019 av bakslag. Det stora höghusområdet ”Region City” vid Göteborgs central ställdes inför geologins hårda verklighet, ett brant stup i berggrunden upptäcktes under den mellan 50 och 110 meter tjocka leran som kommer att göra det omöjligt att spetspåla. Denna ”upptäckt” har gjort att mycket har fått göras om. Dessutom är det ännu inte avgjort hur höga husen skall få vara med tanke på dess stora inverkan på riksintresset för kulturmiljön i centrala Göteborg.[25] Att kulturmiljön inte sätts främst i planeringen förvånar knappast någon. Men nog är det anmärkningsvärt att luftföroreningar och geologiska förhållanden undersöks relativt sent i processen.

Det är alltså idag storvulna planer, på samma sätt som under 1640-talet, för Gullbergsvass. Då var det misslyckandet med att utplåna Kungälv som satte käppar i hjulet för planen idag finns andra problem. Om Gullebergsvass någonsin blir en förstad i öster lär framtiden få utvisa, men det lär inte bli som dagens planerare tänkt sig.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Foto: Per Hallén 2019.
Även Lilla Bommen ligger inom stadsdelen Gullbergsvass. Foto: Per Hallén 2019.

Käll- och litteraturförteckning

Tryck källa

Statistisk årsbok för Göteborg, Göteborgs stadskansli, Göteborg, 1902-2015

Internet

Riksarkivet, Krigsarkivets kartsamling, stads- och fästningsplaner. https://sok.riksarkivet.se/

Statistikdatabas Göteborgs Stad, Statistik och Analys stadsledningskontoret Göteborgs Stad. http://www.goteborg.se

Litteratur

Ahlberg, N. (2005). Stadsgrundningar och planförändringar : svensk stadsplanering 1521-1721. Uppsala.

Andersson, B. (1996). Göteborgs historia : näringsliv och samhällsutveckling. 1, Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820. Stockholm.

Fritz, M. (1996). Göteborgs historia : näringsliv och samhällsutveckling. 2, Från handelsstad till industristad 1820-1920. Stockholm.

Gullbergsvass (2015). Gullbergsvass : förstudie juni 2015. Göteborg.

Karlsson, J.H. (1951). Gullbergsvass – Hultmans holme : stadsdelshistoria. Göteborg.

Lilienberg, A. (1928). Stadsbildningar och stadsplaner i Götaälvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra. Göteborg.

Lönnroth, G. (1999). Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg : ett program för bevarande. D. 1. Göteborg.

Olsson, G. (1953). ‘Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden’, .3:

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar (1925). Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg.

Södergren, Arvid, Historiskt kartverk över Göteborg upprättat för jubileumsutställningen i Göteborg 1923, [V. Wengelin], [Göteborg], 1923

Noter

[1] Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar 1925, s. 12.Olsson 1953, s. 33-34.

[2] Lilienberg 1928, s. 79-82.

[3] Andersson 1996, s. 25-29.

[4] Ahlberg 2005, s. 106.

[5] Karlsson 1951, s. 20-22.

[6] Karlsson 1951, s. 23-24.

[7] Karlsson 1951, s. 24-25.

[8] GP 1859-05-18, ”Gullbergsvassen”.

[9] GP 1859-08-24, ”Epidemiska sjukdomar”.

[10] GHT 1859-12-16, ”Allmänna Rådstugan”.

[11] GP 1860-04-25, ”Gullbergsvassen”.

[12] GHT 1861-12-31.

[13] Karlsson 1951, s. 39.

[14] Fritz 1996, s. 131-34. Karlsson 1951, s. 38-42.

[15] Karlsson 1951, s. 74-76.

[16] Lönnroth 1999, s. 46. Gullbergsvass 2015, s. 30.

[17] Lönnroth 1999, s. 64-65.

[18] GP 2003-08-15, ”Rivning hotar funkishusen på Friggagatan”.

[19] GP 2008-05-21 ”Klart för rivning på Friggagatan”.

[20] GP 2011-01-07, ”Nu tar bostäderna över Friggagatan”.

[21] Gullbergsvass 2015, s. 6.

[22] Gullbergsvass 2015, s. 7.

[23] Gullbergsvass 2015, s. 39.

[24] GP 2019-09-26, ”Giftig luft hotar bygget av ny stadsdel”.

[25] GP 2019-09-18, “Stup under leran ändrar höghusplaner vid centralen”.

Månadens artikel: Hotel Eggers

Hotel Eggers vid Drottningtorget.

Hotel Eggers är ett hotell vid Drottningtorget 3 i kvarteret 9 Nye Port i stadsdelen Nordstaden i centrala Göteborg. Huset är uppfört på resterna av bastionen Johannes Rex, som raserades kring 1810. Hotellet grundades år 1859 som järnvägshotell, bytte namn till Hotell Christiania år 1877 och övertogs av Emil Eggers år 1883, som lät bygga om och modernisera det, samt gav det dess nuvarande namn. År 1886 bildades Konstnärsförbundet i ett av rummen och flera filminspelningar har skett på hotellet.

Historia

Det var som järnvägshotell det började 1859, då ägt av traktörskan W Schmidt. På 1870-talet ägdes huset av bokhandlare C F Arvidsson, som 1874 sålde till L. E. Lindblad. Under namnet Hotel Christiania grundades föregångaren till Hotel Eggers 1877 av Lindblad som tidigare hade drivit ett hotell med samma namn vid Magasinsgatan 1 (senare Hotel Neptun; köptes 1966 av Göteborgs Bank). Lindblad innehade Christiania till 1883, då han efterträddes av sin måg Emil Eggers, som föddes 1850 i Bonn och som fick lära sig branschen från grunden. Först på Hôtel de l’Europe i Bremen, därefter på ett hotell i Bryssel, varefter han for till Paris. Det var här som Emil Eggers 1875 kom i kontakt med göteborgaren Lars Peter Haglund junior, som lockade honom till Göteborg för att bli förste kypareGrand Hotel Haglund. Eggers gick därefter till att bli portier på Hotel Neptun vid Magasinsgatan.

Emil Eggers utvidgade och moderniserade därefter hotellet under elva år samt gav det namnet Hotel Eggers, och den storslagna invigningen skedde 5 november 1894. Hotellet innehöll då ”…öfver 100 rum och salonger, ett elegant kafé, af glastak öfvertäckt gård, elevator, elektriskt ljus…”. Hissen var en av stadens första, elektrisk belysning och telefon fanns i alla rum och det fanns tolv privata badrum. År 1906 ombildades företaget till aktiebolag. Emil Eggers efterträddes 1910 av sin son Axel Eggers, som ledde företaget i 32 år, fram till sin död 1942. Därefter utsågs Axel Eggers änka Ebba Eggers till verkställande direktör, men hon omkom 1947 i en flygolyckaKastrups flygplats, samma flygolycka i vilken Sveriges arvprins Gustaf Adolf omkom. Den 29 maj 1947 utbröt en brand i hotellet, men brandkåren lyckades förhindra att hela byggnaden övertändes. Orsaken till branden har aldrig fastställts.

Efter Ebba Eggers död övertogs hotellet av Axel Eggers advokat Hilding Brodén. Han efterträddes av sonen Hans Brodén, som ägde det fram till år 1987. Under åren 1987–2014 ägdes hotellet av Jan och Gunilla Ramén, och sedan år 2015 innehas det av Lars-Olof Oskarsson och Anna Riis.

Hotel Eggers är ett av Sveriges äldsta storhotell, som fortfarande är i drift. Hotellet var också det första i Göteborg som 1880 öppnade en permanent verandaservering.

Eggers vapen

Emil Egger lät, inspirerad av kontinentens förstaklasshotell, utveckla hotellets logotyp och vapen, vilket är fyllt av symbolik. Överst syns en bikupa med flygande bin, vilket symboliserar personalens flit och omsorgsfulla arbete. En glödlampa visar att hotellet är elektrifierat, vilket var unikt under hotellets tidiga historia. Nyckeln är portierns nyckel och svärdet symboliserar det beskydd hotellet ger gästerna. Ett E står för grundaren och har på senare tid ersatt en tidigare symbol för en säng.

Konstnärsförbundet

Opponenterna var en grupp av 85 svenska konstnärer, bland andra Anders Zorn och Nils Kreuger, som under ledning av Ernst Josephson på 1880-talet organiserade sig i den så kallade Opponentrörelsen. De var missnöjda med utbildningen på Konstakademien, som de ansåg vara alltför traditionsbunden. De ansåg att naturalismen var konstens framtid. De framförde den 27 mars 1885 ett skriftligt krav på reformering av utbildningen, vilket avvisades. Till följd av detta bildade Opponenterna den 16 augusti 1886 Konstnärsförbundet i rum 134 på Hotel Eggers.

Filminspelningar

Flera filmer och tv-serier har spelats in på hotellet, bland andra Vår tid är nu, Gynekologen i Askim, Håkan Hellströms musikvideo Känn ingen sorg för mig Göteborg, Dom över död man, Ted – För kärlekens skull, Borg, Upp till kamp, Ettor och nollor och Det mest förbjudna.

Fastigheten

Fastigheten har tillkommit genom sammanslagning av två tomter (före detta Kvarter Nye Port, 9:2 och 9:3), där den äldsta delen består av ett tvåvåningshus som uppfördes 1814 för handelsmannen Tobias Lundgren. År 1874 köptes huset mot öster, närmast järnvägsstationen av L. E. Lindblad. Emil Eggers köpte in grannfastigheten Drottninggatan 3 – Köpmansgatan 35 och genomförde därefter en om- och påbyggnad av de två husen enligt Johan August Westerbergs ritningar, som blev klar 1894. Huset hade då i stort fått sitt nuvarande utseende.

Taxeringsvärdet för fastigheten, som omfattade tomterna 27 (del av), 28 och 29 (med adresserna: Köpmansgatan 35 och 37 samt Drottningtorget 3 och 4) i ”Artonde roten, Sjette Qvarteret” var 530 000 kronor år 1895.

År 1899 köpte Emil Eggers fastigheten åt väster, Drottningtorget 2 – Köpmansgatan 33, varvid andra våningen inreddes till hotell och tredje våningen var bostad fram till år 1956, varefter även den inreddes till hotell. Byggnaden revs 1994 för att lämna plats åt spårvägen.

År 1913 genomgick hotellet en grundlig renovering, då den kontinentala matsalen invigdes. Ungefär samtidigt kom sommarterrassen till, längs hela södra fasaden.

Sedan år 1944 ägs fastigheten av Göteborgs Stad och numera ägs och förvaltas den genom det kommunala fastighetsbolaget Higab. Byggnaden genomgick år 2015 en renovering, varvid den fick ny fasadbelysning och samtliga fönster byttes ut mot nytillverkade kopior av de gamla.

Byggnaden har, till följd av sitt läge i en trafikknutpunkt, flera gånger varit rivningshotad. Kommunens övertagande år 1944 var strategiskt, då det skulle ge dem möjlighet att riva hotellet, om trafiksituationen så skulle kräva. År 1983 fanns planer på att riva det.

Läs hela artikeln om Hotel Eggers på Wikipedia.

Text: Artikeln Hotel Eggers på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Andrzej Otrębski [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Den gamla göteborgsjulen

”GOD LÅNG HELG står det i skyltfönstren. GOD JUL stod det förr, men det ändrades till GOD HELG därför att skyltningen skulle kunna vara kvar över nyåret. Och nu har helgen vuxit på längden. Det vill säga, om man med helg menar detsamma som julskyltning, julhandel och offentliga jularrangemang.

Om en göteborgare från förra sekelskiftet kunde stå upp ifrån de döda skulle han omedelbart dö igen av häpnad över den nutida julens dimensioner i tid och rum. På hans tid var det blott de blyga adventsljusen som markerade veckornas skridande fram emot högtiden. Lucia lät sin krona stråla en enda morgon, men hon hörde liksom julen hemmet och familjekretsen till, även om hon mer eller mindre lockad av sina kavaljerer ibland gav sig ut på en del gatuupptåg. Julstämningen togs inte ut i förskott, därför att den var beroende av helgens innehåll och symbolik, och så länge symboliken inte hade blivit ett tomt skal kunde den inte exploateras hur som helst i det yttre prålets tjänst.

Juldagarne, skrev HT 1865, hava efter vanligheten förflutit i allsköns ro och stillhet. Väderleken har varit blid ehuru något mulen. Julaftonen på eftermiddagen voro de flesta butiker öppna, och julkommersen lär i allmänhet hava utfallit till respektive säljares och – som det är att hoppas – även till köpares och julklappsmottagares synnerliga belåtenhet.

Julmarknaden var kort men intensiv. Den började högst en vecka före helgen. Det var först vid seklets mitt efter skråtvångets upphävande och fabriksvarornas intåg som affärslivet omkring jultiden antog andra former än eljest. Konditor Rubenson blev pionjär genom de ”Confect-Expositioner” som han anordnade på Bloms stora sal (nu Grand) tre, fyra dagar före julafton. Han visade prov på egna tillverkningar av karameller, konfektyrer och bakverk men sålde även andras godsaker i den mån de lämpade sig till julklappar. Läckerheterna kunde också avsmakas på stället under åhörande av ljuv musik, och inträdet kostade sexton skilling, hälften för barn.

Fler sockerbagare följde Rubensons exempel, och längre fram fick Bloms sal hysa den årliga Jul-Bazaren, som flera handlare hade slagit sig ihop om. Där såldes bland annat silver, guld och juveler, enklare och finare leksaker, galanteri (prydnadsvaror) och bijouterivaror (smycken), pälsar, konfektyrer, cigarrer, krukväxter och blommor. Lokalen var dekorerad med springbrunnar och transparenter och en orkester spelade. Tjugofem öre kostade entrén till salen och tio öre till läktaren. Men det meddelades uttryckligt att endast snygga och ordentliga personer fick tillträde.

Julmarknaden under bar himmel var det inte mycket bevänt med, den hade butikerna gjort slut på, men en del av de främmande handelsmän som brukade infinna sig till Larsmässemarknaden i augusti gjorde Göteborg den äran även vid jultiden och dukade då upp sina lockbeten på något av hotellen.

Adolph Leja från Stockholm var en sådan årlig julgäst, och han drog till sig kunderna genom att särskilt lägga an på i utlandet inköpta varor. Till enhetsprisbutikerna var han en föregångare därigenom att han ordnade sina galanterivaror i fem prisklasser – från två riksdaler till åtta skilling banko. På hans exposition kunde göteborgarna köpa sådana för sekelmediet typiska julklappar som alabasterbordstudsare, nattlampor med lithofanieskärmar, comptoirlampor, dubbelbössor och pistoler, vagnslyktor, ridsadlar för damer och herrar, engelska tekök, ölprovare, alkoholometrar, stereoskop, periskopiska glasögon, tandutdragare, koppinstrument, åderknäppare med mera. En populär julklappsartikel omkring 1860 var Laubes Claque Hattar för Damer. De var prydda med blommor och band och kunde hopslagna användas som solfjädrar i teatrar och konsertsalonger.

Leksaksmarknaden fick på sextiotalet sitt högkvarter i Gumperska boklådan, som ordnade stora expositioner av från Paris importerade barnleksaker av alla slag och barnspel av hundradetals olika sorter. I själva bokhandeln flöt julfloden inte så strid då som nu. Med jullitteratur avsågs mest böcker och tillfällighetspublikationer som hade anknytning till helgen och gärna var av religiöst och sentimentalt innehåll. Men en sådan bok som Viktor Rydbergs Singoalla blev för sin tid en bestseller, liksom senare Lille Viggs äventyr på julafton, där jultomten i Jenny Nyströms version för första gången visade sig på tryck.

Söndagen närmast före jul stadgade sig under sjuttiotalet som kommersens premiärdag, och då hölls butikerna till och med öppna, dock inte förrän på eftermiddagen. I det följande decenniet slog skyltningen ut i full låga – när fönstren kunde ekläreras med det då nya och märkvärdiga elektriska ljuset. HT konstaterade 1885 att Göteborg på skyltsöndagens kväll rent av bjöd på utseendet av en stor stads folkliv. De köp- och skådelystna fyllde gatorna till trängsel, alla beundrade hrr handlares smak och skönhetssinne och enades om att julutställningarna i Göteborgs butiker var på god väg att upptaga tävlan med dylika anordningar i världsstäderna.

Helgfirandet inleddes på julaftonens förmiddag med barnfester dels för bättre mans barn, som höll till i den så kallade Leksalen, dels i Bloms hotell för de hundratals söndagsskolebarnen, dels i olika skolsalar för fattiga barn i allmänhet. Barnen undfägnades andligt och lekamligt med tal av präster och lärare samt utdelning av bullar och konfekt plus julklappar, exempelvis halsdukar, förkläden och andaktsböcker.

Medan barnen festade fortsatte de äldre med sitt arbete. Men julrushen var inte större än att doppet i grytan kunde begås på hävdvunnet sätt. Affärsmännen bodde i allmänhet nära intill sina butiker och kontor, och därför kunde bodbiträden och bokhållare i tur och ordning smita upp i principalens kök och hämta krafter ur julgrytorna.

De fattiga hade på julaftonen en bråd dag. Allmosegivandet hörde julen till, och det var en gammal sed bland stadens bättre lottade invånare att då dela med sig ur sina visthusbodar. I kök, på kontor och i butiker lades det alltid upp ett litet förråd av matvaror och förnödenheter som delades ut till vem som ville infinna sig. Kvinnor, män och barn sprang hela förmiddagen ur hus i hus med sina korgar och fick dem fyllda så länge förråden räckte.

Denna trafik kom dock med tiden att betraktas som ett mörkt inslag i julstämningen. Givmildheten missbrukades därför att alla gåvor lämnades utan någon kontroll och jultiggeriet urartade till en plåga. De verkligt behövande undanträngdes av de fräcka och bedrägliga tiggarna, och för nödens avhjälpande betydde allmoseutdelningen ingenting.

Vi vilja ingalunda, skrev HT 1890, yrka på att polismakten skall ingripa mot jultiggeriet. Men i bodarne och på kontoren har man i sin makt att efterhand låta seden försvinna för att i stället använda medlen på annat och mer ändamålsenligt sätt, vare sig till spridande av julglädje eller för andra goda syften.

Seden försvann också småningom men däremot inte den till julen knutna enskilda välgörenheten.

Frånsett barnfesterna på förmiddagen och kyrkornas julböner på eftermiddagen hade julaftonen inga attraktioner utanför hemmen. Jo, det hände att någon medlem av den sortens folk som visade sig för pengar gästade staden och uppträdde i samband med någon julexposition. Jättedamer, dvärgar, skäggdamer, ormmänniskor och andra missfoster vädjade inte förgäves om tjugofem öre titten i juletid.

När dagens kommers var slut skedde samlingen i hemmen kring granen, brasan och julbordet. Det hörde till göteborgs sed att julgranen skulle stå på bordet, medan den i det övriga landet hade flyttats ned på golvet. På åttiotalet introducerades i Göteborg den roterande julgranen. Foten var inrättad som en speldosa med svängverk, och medan granen sakta vreds runt löjd glada eller högtidliga stycken ur foten. Denna gransnurra var dock ingenting för fattigt folk – den kostade hela 32 kronor.

Roterandejulgran

Julklapparna skulle ligga på bordet under granen – tomten visade sig inte förrän vid adertonhundratalets slut. Däremot kunde en storhornad bock eller annan underlig figur komma in i köket och lämna julklappar till familjen. Släktingar och vänner skickade klapparna med sina pigor och drängar, och dessa fick maskera sig för att mottagaren inte skulle ana givaren. Därav uppstod det sällsamma inslag i gatulivet som kallades den göteborgska julaftonskarnevalen.

Det vanliga maskeradvimlet på gatorna på julaftonen börjades denna gång redan tidigt på eftermiddagen och företedde i synnerhet å Södra Hamngatan jämte närgränsande gator en livlig och brokig anblick. De mer eller mindre karakteristiska maskerade såväl till fots som till häst och i vagnar eskorterades på sin väg av täta skaror beundrande och recenserande ungdom, enkannerligen av det starkare könet. Vi erinrar oss sällan hava sett våra gator så påminnande om karnevalslivet i de södra länderna som denna julafton, hette det i en skildring från sextiotalet.

Liksom andra oskyldiga nöjen urartade även maskeradupptågen. Sällskapen blandades upp med busar och gatflickor som inte hade några julklappar att bära utan istället sökte tilltvinga sig sådana genom att antasta fredliga vandrare eller gå på våldgästning i hemmen. Samma ofog utövades av stjärngossarna, som oprerade alltifrån julaftonen till trettondagen, för det mesta utan andra avsikter än att sjunga sig till pengar och brännvin.

Till julen 1894 dekreterade polisen att alla som visade sig på gatorna maskerade, vare sig de var nyktra eller berusade, beskedliga eller oregerliga, skulle anhållas. Det tog dock några år innan karnevalslivet var helt utrotat.

Särdragen i göteborgsjulen urartade och försvann ett efter ett. Julhelgen blev som överallt annars förvandlad till julsäsong, ett kollektiviserat, kommersialiserat granlåtsspektakel med jultomten som merkantil spexfigur och alla julens meningsfulla attribut och symboler kvarlevande som lustiga handelsvaror” (Artikel av:  Claes Krantz, 24 december 1962, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Veckans artikel: Kvarteret Furiren

Kvarteret Furiren.

Kvarteret Furiren (Haga 12:6, 12:11) ligger i Haga, i Göteborg med adresserna Haga Nygata 5-9, Mellangatan 6-16 och Västra Skansgatan 5-13. Kvarteret är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan 30 september 2013.

Kvarteret är det enda kvarteret i Haga som i samband med upprustningen och saneringen fick behålla sina kringbyggda gårdar och blandningen med tvåvånings trähus och landshövdingehus.

Upprustningen av Haga är en av de största bevarandeinsatserna, som har gjorts i landet. De boende i kvarteret under 1970- och 1980-talen var en starkt pådrivande kraft för kvarterets bevarande. Husen i kvarteret ägs och förvaltas av Bostads AB Poseidon, som är ett helägt kommunalt bostadsbolag i Göteborg.

Beskrivning

Mot korsningen Haga Nygata – Västra Skansgatan vänder sig en byggnad, uppförd 1871, med ett diagonalt avskuret hörn. Bostadshusen Haga Nygata 7-9 och Västra Skansgatan 5-7 är sammanbyggda och bildar ett gemensamt gårdsrum där gårdarna avskiljs genom ett plank. Gårdsytan är täckt med storgatsten och kullerstensbeläggning.

Museet Hem i Haga[8] drivs av Göteborgs stadsmuseum och omfattar museirum i byggnaderna Haga Nygata 7-9.

Järnbärare Peterssons hus på Haga Nygata 7-9 bär på minnen från flera epoker. Bottenvåningen omfattar två envåningshus byggda på 1700-talet. I början av 1800-talet köpte järnbärare Petersson husen. Han hade sin bostad i det västra. År 1851 lät Petersson göra en om- och tillbyggnad. Ritningarna utformades av Bror Malmberg, som var Stora Teaterns arkitekt. Husen har ibland kallats för ”Haga herrgård”. Byggnaderna och förgården rustades upp och restaurerades 1987-90. Järnbärare Peterssons bostad bevarades och återställdes till ursprungligt utseende.

Bottenvåningen på Haga Nygata 7 innehåller även museilägenheten ”Skomakarens verkstad”, som är ett kök kombinerat med skomakeri från 1930-talet och ett bostadsrum från 1700-talet. På vinden finns bostadsrum från 1800-talets mitt.

Det yngre huset på Haga Nygata 9 inrymmer museilägenheten ”Arbetarens ett rum och kök”, som speglar ett arbetarhem från 1920-talet. I en källarlokal finns en utställning om Hagas historia. På gården finns en pump som användes fram till 1930-talet och ett utedass, som var i bruk så sent som till 1970-talet.

Snickaremästaren och fabrikören August Bark var svärson till järnbärare Petersson. Han lät 1871 uppföra en tillbyggnad mot Västra Skansgatan och på gården. Materialet kom från hans egen fabrik. Den grundades redan 1855 och var en av Sveriges första i snickeribranschen. På 1920-talet hade husets ägare en stor lägenhet på hörnet en trappa upp. Kring gården bodde flera barnrika arbetarfamiljer i ett rum och kök. Källaren har använts bland annat som speceributik och fruktaffär.

Byggnaderna restaurerades och moderniserades 1987-90. Gårdsmiljön med uthus behölls. En lägenhet med ett rum och kök bevarades och återställdes till ursprungligt utseende.

Historik

Kvarteret Furiren omfattade på 1600-talet cirka 15 tomter. Enligt stadskartan från 1704 ligger kvarteret Furiren endast 50 meter från den kaponjärgrav, som ledde från staden ut till Skansen Kronan. Tomterna var fram till 1800-talets början glest bebyggda med låga trähus. År 1840 bodde det cirka 150 personer i kvarteret. Många hade arbete i hamnen eller var hantverkare. Mellan åren 1884 och 1895 ersattes mer än hälften av kvarterets äldre låga byggnader med landshövdingehus då kvarterens tomtmark förtätades med högre hus.

Av de cirka 200 lägenheterna i kvarteret var mer än hälften på endast ett rum och kök. Vid gården Haga Nygata bodde på 1920-talet tre familjer med 5-7 barn i lägenheter om ett rum och kök. Göteborgs historiska museum påtalade 1985 betydelsen av att tillgängliggöra Hagas historia för allmänheten — exempelvis i form av ett museum. Delar av det äldsta huset, Haga Nygata 7, det så kallade ”Haga herrgård” och en lägenhet i huset iordningställdes för detta syfte.

Läs hela artikeln om Kvarteret Furiren på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Furiren på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Polisen hårdbevakade fotgängarna under julparaden

”I går afton sista söndagen före jul, denna enda helg­dag på året då affärsmännen få öppna sina butiker för köplystna kunder, hade Göte­borgs annars så folktomma gator ett något lifligare utseende än vanligt. De togo sig ut ungefär som de någorlunda trafikerade gatorna i en storstad hvilken annan som helst.

För vår älskvärdt påpassliga polis tedde sig emellertid denna lugna och stillsamma julparad nästan som en slags “folkskockning“ och polismännen voro därför i elden både till häst och till fots. De promene­rande föstes än hit än dit, som hade de varit stora barn utan ringaste förmåga att hålla reda på sig sjelfva. Polisen måtte säkerligen tro att det svenska folket är det dummaste folk på jorden.

På de ställen där man lät folkströmmarne sköta sig sjelfva gick det lugnare till, än på de ställen där polismännen ingrepo för att “upprätthålla ordningen“.

Och så den här tyskmilitäriska uppfin­ningen med trottoirrätt! På Londons mest trafikerade och smalaste gator behöfver man ej ens använda dylikt trottoirtvång för att reglera fotgängare trafiken. Hvad skola vi då med den på våra folktomma gator, där ej ens i går någon trängsel rådde?

Alla dessa reglementen och föreskrifter tjena blott till att störa “promenadfriden“ för dem som vilja betrakta julutställningarne eller för en gångs skull vilja njuta af att se lite folk omkring sig. Vår tra­fikerande publik är säkerligen tillräckligt “mogen“ för att kunna ta vara på sig sjelf.”

I anslutning till denna artikel noterades också att:

”Julmarknaden tyckes i år arta sig långt bättre än föregående år. Ända till en 20 procent bättre, påstås det.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 20 december 1897)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Julgransförsäljning på Järntorget. Fotografi från 1909 av Aron Jonason.