Kronhusjul

30 November till 15 December
Hembygdsförbundet har sedan 1960-talet firat jul i Kronhuset, nu under namnet Kronhusjul. I vår monter kan du prata om Göteborg med oss, men även köpa böcker, kartor med mera. Eller bli medlem hos oss. Fina julklapps-erbjudanden på allt detta utlovas. Du betalar kontant eller med swish.
Öppettider: tisdag till lördag 11-18, söndag 11-17. Måndagar stängt.
Välkomna!

Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Veckans artikel: Polisen hårdbevakade fotgängarna under julparaden

”I går afton sista söndagen före jul, denna enda helg­dag på året då affärsmännen få öppna sina butiker för köplystna kunder, hade Göte­borgs annars så folktomma gator ett något lifligare utseende än vanligt. De togo sig ut ungefär som de någorlunda trafikerade gatorna i en storstad hvilken annan som helst.

För vår älskvärdt påpassliga polis tedde sig emellertid denna lugna och stillsamma julparad nästan som en slags “folkskockning“ och polismännen voro därför i elden både till häst och till fots. De promene­rande föstes än hit än dit, som hade de varit stora barn utan ringaste förmåga att hålla reda på sig sjelfva. Polisen måtte säkerligen tro att det svenska folket är det dummaste folk på jorden.

På de ställen där man lät folkströmmarne sköta sig sjelfva gick det lugnare till, än på de ställen där polismännen ingrepo för att “upprätthålla ordningen“.

Och så den här tyskmilitäriska uppfin­ningen med trottoirrätt! På Londons mest trafikerade och smalaste gator behöfver man ej ens använda dylikt trottoirtvång för att reglera fotgängare trafiken. Hvad skola vi då med den på våra folktomma gator, där ej ens i går någon trängsel rådde?

Alla dessa reglementen och föreskrifter tjena blott till att störa “promenadfriden“ för dem som vilja betrakta julutställningarne eller för en gångs skull vilja njuta af att se lite folk omkring sig. Vår tra­fikerande publik är säkerligen tillräckligt “mogen“ för att kunna ta vara på sig sjelf.”

I anslutning till denna artikel noterades också att:

”Julmarknaden tyckes i år arta sig långt bättre än föregående år. Ända till en 20 procent bättre, påstås det.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 20 december 1897)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Julgransförsäljning på Järntorget. Fotografi från 1909 av Aron Jonason.

Veckans artikel: Åkermanska huset

Åkermanska huset vid Södra Hamngatan 25.

Åkermanska huset är ett kontorshus med affärslokaler. Huset ligger vid Södra Hamngatan 25, Korsgatan 2–6 och Drottninggatan 24 i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Det ritades av Michael Bälkow efter branden 1802 och stod klart 1805. Källaren med valv är från 1600-talet. Den 8 december 1986 blev huset byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.

Det kallas Åkermanska huset efter landskamreraren Fredrik Magnus Åkerman. Fastighetsbeteckningen är numera Inom Vallgraven 15:1 i centrala Göteborg. Tidigare beteckning var Kvarteret Frimuraren nr 1. Äldre tomtbeteckningar var tomterna 27, 28 och 29 i femte roten med gårdar på tomterna 110 och 111 i fjärde roten.

Beskrivning

Byggnaderna på dessa ursprungligen fyra sammanbyggda fastigheterna tillhör de få kvarvarande av den enhetliga empirebebyggelsen, som efter bränderna 1802 och 1804 tillkom längs Stora Hamnkanalens södra sida. Dessa byggdes 1803–1805 efter ritningar av den danske arkitekten Michael Bälkow (1772–1839). Byggnaderna är uppförda av tegel i tre våningar, putsade och avfärgade i grått och vitt. Taken är täckta delvis med plåt och delvis med tegel.

Huset vid Korsgatan 4 var ursprungligen lägre, men byggdes 1891 på till nuvarande höjd. Fasaderna förändrades 1897, 1906 och på 1940-talet, bland annat genom att ta upp större butiksfönster i bottenvåningen. Vid en restaurering 1984 återfick fasaden mot Södra Hamngatan sin ursprungliga karaktär med undantag av bottenvåningens skyltfönster.

Ahlströms konditori är den äldsta hyresgästen i huset – verksamheten har bedrivits här sedan 1901. Wasséns Läderaffär etablerades 1868 i en lokal på Vallgatan 39. Efter nära 100 år flyttade den 1967 till hörnhuset vid Korsgatan 6 och Drottninggatan 24.

Historia

I slutet av 1600-talet låg ett av stadens fåtaliga stenhus på tomten. Det köptes i november 1691 av generalguvernören Johan Benedict von Schönleben. I augusti 1706 köptes huset av staden och var kommendantbostad fram till den stora branden 1721. Handelsmannen Gustaf Cahman lät bygga ett stort tvåvåningshus i trä, som stod färdigt 1745. Hans förfäder hade varit orgelbyggare i tre generationer och fadern hade 1734 byggt domkyrkoorgeln. Vid eldsvådan 1802 brann huset ner.

Landskamrer Fredrik Magnus Åkerman (1754–1830) köpte 1804 fastigheten, som hade sin gård mot Drottninggatan. Han lät därefter bygga det nuvarande trevåningshuset. Huset hade ursprungligen en bred mittportal med kolonner och fritrappa samt två nedgångar till 1600-talskällaren. Tidigare hade stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg för Åkermans räkning ritat herrgården Villa Ellesbo, som uppfördes 1795–96.

I huset på Södra Hamngatan 25 öppnades 1830 den boklåda, som senare blev Gumperts bokhandel. År 1847 utspelades det stora tullkriget utanför huset. Demonstranterna drog härjande fram i staden och krossade 1 600 fönsterrutor. Det nymålade huset, i vilket tulldistriktschefen Wilhelm Karström bodde, fick alla fönster krossade och väggarna nedsmetade.

Klädeshandeln Blidberg & Strindberg köpte huset 1833 och från 1857 hade de sin butik här. År 1897 gjordes en ombyggnad då bland annat skyltfönster i form av burspråk tillkom på andra våningen mot Södra Hamngatan. Arkitekt för ombyggnaden var Hjalmar Cornilsen. År 1918 övertogs huset av AB Industribanken och därefter har en rad förändringar skett för olika kontor och butiker. Vid den senaste ombyggnaden 1985 togs burspråken bort och nya spröjsade fönster med ursprunglig karaktär sattes in. Samtidigt inreddes vinden, taket höjdes mot gården och nya takkupor byggdes.

Läs hela artikeln om Åkermanska husetn på Wikipedia.

Text: Artikeln Åkermanska huset på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Invigningen av Göteborgs Arkader

Konsul Gustaf Bolanders storslagna tanke att i hjertat af Göteborg uppföra ett staden värdigt, tidsenligt affärspalats är i dag för­verkligad i och med invigningen af Göteborgs Arkader.

Idén, hemtad från de stora världsstäderna, vann från början den anklang förslagets upphofsman gifvetvis tänkt sig. I eget namn inköpte konsul Bolander under sommaren 1897 de fastigheter som omfatta det af Östra- och Södra Hamngatorna samt Drottninggatan begränsade qvarteret, ett af de »finaste lägena» i Göteborgs »City», och på hösten samma år öfverlät han dessa köp till det då färdigbildade aktiebolaget »Göteborgs Arkader», hvars styrelse utgöres af hrr G.D. Kennedy, Christian Röhss och Gustaf Bolander.

Bolagets första steg var att inbjuda arkitekterna till en täflan om ritningarna till det tillämnade palatset, och af de inkomna förslagen tilldömde prisnämnden första rummet åt det förslag som insändts af arkitekten Louis Enders.

Därefter utbjöds byggnadens uppförande på entreprenad. Byggmästarefirman I. Dähn erhöll kontraktet, som den utfört på ett för alla parter tillfredsställande sätt: firman har här uppfört ett »monumentum perennius ære» såväl åt sig som åt arkitekt Enders.

Bolagets ursprungliga afsikt hade varit att på hela qvarteret uppföra ett affärskomplex, tudeladt af en passage eller genomgång. Planen strandade därpå att några af de gamla hyresgästerna vägrade att på antagliga vilkor uppgifva sina lokaler, och bolaget beslöt att nöja sig med uppförandet af den östra delen af komplexet. Om 3 1/2 år utgå emellertid alla kontrakt och bolaget ämnar då fullända komplexet, som torde blifva ett af de finaste affärspalats som Skandinavien har att uppvisa.

Vår illustration af den nu färdiga östra ; halfvan ger en mycket god föreställning om , dess yttre konturer. Den vestra halfvan, som vetter åt Hamngatorna, skall enligt ritningarna uppföras i sex våningar med stilfulla entréer från de båda Hamngatorna, – det hela krönt af ett ståtligt kupoltorn.

Först år 1904 få vi emellertid se hela komplexet i all dess storslagenhet.

En kort beskrifning af den nu färdiga halfvan torde emellertid ega sitt intresse. Arbetet har nu pågått i 1 1/2 år och vid bygget har hela tiden sysselsatts en arbetsstyrka af, i medeltal, 200 man. Af särskildt intresse är, att under denna byggnads uppförande ej en enda man därvid blifvit på något sätt allvarsamt skadad, hvilket ju vittnar högst fördelaktigt om de försiktighetsåtgärder som vidtagits for att skydda arbetarne.

Såsom bolagets kontrollant har arkitekten C. Übel fungerat; arbetet har för öfrigt ledts af verkmästarne C. Danielsson och S. Höier.

Grundläggningen var en både dyrbar och långvarig operation. I sju månader var en „ stor arbetsstyrka sysselsatt med pålning och i marken nedsattes icke mindre än 10,000 55 fot långa pålar — en hel skog af mastträd!

Efter sålunda verkstäld pålning lades en t solid betongrund, hvari stora jämbalkar inbäddades.

Källaren, som ligger till två tredjedelar

under vattenytan, är fullkomligt vattentät. Golfvet är af asfalt och grundmuren isolerad med tre olika lag af bly, filt och asfalt.

Det är första gång.denna isoleringsmetod, som för tre år sedan patenterades, kommit till användning i vårt land.

I den vidsträckta källaren, som går under hela komplexet, är värmledningsapparaten, som genom ledningar till de i de olika . lokalerna insatta radiatorerna uppvärmer i hela byggnaden. Varmvattensystemet har antagits och apparaternas insättande har verkställts af ingeniörsfirman Gegerfelt & Weijdling.

Uppförandet af den fem våningar höga ^ byggnaden har tagit en tid af ett år. Hufvudentréen, stilfull och värdig, är från Passagen. Man kommer då först in i Café Arkaderna. I första våningen finna vi – dessutom följande firmor: Henrik Ahlberg, manufaktur- och korta varor; Fruktaffären

Pomona; So. Hedenberg j:r: Eskilstuna-smiden, velocipeder, m. m.; Edo. Johansson: skrädderiaffär; Luthy & Roséns Elektriska A. B.; J. F. Nordlöf skobutik; Henry Törnsten & C:o: herrekipering, Jacobsson C:o: kongl. hofblomsterhandel. Joh. U. Johansson, borstbinderiaffär; Gustav Hagman: fotografi- och konsthandel; Alb. Lindstrand: musikhandel; Olof Lindstrand j:r: idrottsaffär.

För att komma upp i de högre belägna våningarna kan man antingen begagna sig af de breda, eleganta trapporna af hyflad kalksten på järnstomme med räcken af smidesjärn och öfverliggare af ljuspolerad mahogny, eller också stiger man in i de båda hypereleganta personhissarna, hvilka insatts af Kristianiafirman Kristian Wisbech. Elektrisk drifkraft användes till dessa såväl som till frakthissen inne på gården. I detta sammanhang må anmärkas att allt »elektriskt» arbete utförts af firman Boye & Thoresen.

I andra våningen finna vi A. Sterners Rak- och Frisérsalong; Erik Wesslau & C:o hafva lejonparten af denna våning och få här en expositionslokal utan like; Henr. Törnsten & C:o hafva i denna våning sin syatelier och lagerlokaler.

Hela tredje våningen med undantag af den åt Drottninggatan vettande delen, som innehafves af Oscar Molander: manufaktur en gros, har förhyrts af källarmästaren Ferd. Kortegast, bekant från Grand Hotel, hvarest han varit anstäld de sista tio åren. Hr Kortegast är äfven innehafvare af kaféet i första våningen, som står i direkt förbindelse med köksdepartementet i tredje. »Hotel Arkaderna» förfogar i tredje våningen öfver kök, matsal, läs- och rökrum samt ett femtiotal gästrum, badrum m. m. Det säger sig sjelf att alla rummen äro stora, ljusa och väl ventilerade, och Holländska Utstyrselmagasinet svarar för att rummens inredning blir i stil med det hela. Axel Örnberg & C:o hafva insatt ljuskronorna och levererat hotellets glas- och porslinsserviser. De stora köken och tvättstugorna äro naturligtvis ultramoderna och särskild uppmärksamhet väcker den storartade spiseln hvarifrån allt godt skall komma — och en särdeles praktisk torkugn.

I fjerde våningen har d:r A. Pihl inflyttat; de öfriga rummen höra till hotellet. Hela femte våningen består af bostadslägenheter.

Om läsaren ännu orkar följa med på denna vandring, gå vi ännu en trappa upp sedan vi först kastat en blick på mansardvåningen, hvilken kommer att i mon af

behof inredas till smärre rum, afsedda för de i byggnaden inrymda affärerna — upp på det asfaltbelagda, platta taket. En herrlig utsikt belönar vår möda, när vi väl kommit hit. Hela Göteborg ligger framför våra fötter och blicken når en klar dag långt ut åt landet.

Två höga torn höja sig öfver huset, svarande emot vestra halfvan, som eljes med sina sex våningars höjd alldeles skulle gömma den östra delen. I det södra tornet I kommer ett tornur att insättas som skall förtälja för de goda göteborgarne »hvad klockan är slagen». I norra tornet är inredd fotografiatelier, som förhyrts af fotografen W. Steen-Möller från Halmstad.

Passagen är belagd med asfalt, hvaremot ekonomigården och golfven i förstugor och passager äro belagda med Victoriaplattor. Till fasaderna åt gatorna och passagen har användts dels gul Skromberga facadsten med band af andra färger, dels finhuggen kalksten, stampad cement och granit.

Allt asfaltarbetet har utförts af en Hamburgerfirma.

Mansarden och tornen äro täckta med zinkplåt och Grythytteverks skiffer.

Fönstema i första och andra våningarna äro försedda med spegelglas, i tredje våningen med dubbeltjockt glas i bågar och i öfriga våningar med vanligt glas. Allt glasarbete har levererats af firman Louis Fehn. Allt vatten- och gasledningsarbete har utförts af A. J. G. Bissmarck & Co, tapeterna äro levererade af Joh. Ol. Andréen måleri- och dekorationsarbetet af firman C. W. Vinberg & Co;  stuccatörsarbetet af H. R. Rehder, järnbjelkar m. m. hafva levererats af firman Andersson & Lindberg; slutligen har bildhuggarearbetet på fasaden i sand- och kalksten utförts af Yxhults stenhuggeri, Anderson & Almström.

Byggnadskomplexets betydelse och utsträckning kan bäst förstås däraf att det i nästa års bevillning kommer att taxeras till — två och en half millioner kronor, taxeringen baserad på nu uppgjorda hyreskontrakt.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899.


Artikeln har tidigare publicerats på www.goteborgshistoria.se

Veckans artikel: Underås

Underås på en målning av Ludvig Messman 1881.

Underås var en gård i stadsdelen Gårda i Göteborg, i Örgryte socken. Den var belägen intill Örgrytevägen, ungefär där Focushuset ligger.

Historik

Underås var inte upptaget i 1550 års jordebok, men år 1566 fanns det två skattebönder där. År 1573 var det förlänat till Per Nilsson. Underås hörde samman med Burgården. År 1586 innehade Erik Gustafsson (Stenbock) Underås, liksom Överås.[1] På 1600-talet ägdes Underås av hans son Gustav Eriksson (Stenbock) och från 1689 av biskop Johan Carlberg och dennes arvingar. I början av 1720-talet bosatte sig Bengt Wilhelm Carlberg på Underås, där han bodde till år 1729, då Underås och Överås övergick genom köp till köpmannen Erik Nissen, varvid Carlberg flyttade till Kärralunds gård. År 1746 besökte Carl von Linné Underås och skildrade detta i sin ”Västgötaresa”. Bland annat fann han där det största kastanjeträdet i trakten, vilket mätte tre och en halv meter i omkrets vid stammens nedersta del.

Nissen uppförde en manbyggnad och anlade en vacker trädgård med lusthus, fiskdammar och kanaler på Underås, och denna kom att vårdas när Nissens dotterdotter änkefru Dorothea Elisabeth Santesson, född Matsen, år 1808 flyttade från Kärralund till Underås. Till trädgården hörde ett större orangeri med citron-, pomerans-, apelsin-, fikon-, granatäpple-, lagerbär-, muskot-, myrten- oliander- och flera sorters träd, samt orangeriblommor och växter. I växthuset odlades selleri, persilja och andra köksväxter. Efter fru Santessons död år 1829 såldes Underås med tillhörande Överås till kaptenen Lorents Giers år 1830. Denne kom på ekonomiskt obestånd och Underås inropades av handlanden L.A. Pettersson. I mitten av 1850-talet omdanades parken av hortikultören Frans Töpel. I slutet av 1860-talet och under 1870-talet uppfördes flera nya byggnader på Underåsområdet, bland annat byggde Carl David Lundström en villa där år 1867.

År 1851 övertog Carl David Lundström Underås och Överås och använde det som sommarbostad. I slutet av sin levnad bodde Lundström på Underås, där han avled år 1879. Sedan Lundström förvärvat Underås lät han riva mangårdsbyggnaden från 1730 och uppförde en tillfällig huvudbyggnad på norra sidan av Delsjöbäcken. År 1856 revs ekonomibyggnaderna och flyttades närmare Mölndalsån och en ny mangårdsbyggnad uppfördes på platsen för den tidigare ladan år 1862. Den tillfälliga huvudbyggnaden blev rättarbostad och år 1867 uppfördes Lilla Underås, dit sonen Carl flyttade med sin familj. Då Carl Lundström flyttade till Finland, där han blev vice konsul år 1881, övertogs villan av hans yngre broder David, som bodde kvar där till sin död år 1924. Hans hustru flyttade då till villa Magnhild intill och Lilla Underås monterades ner och flyttades till . Då David Lundström flyttade in i villa Underås år 1881, såldes resten av gården till Charlotta von Reis, som bodde där fram till år 1885, varefter sonen Alban von Reis tog över bostaden. Underås mangårdsbyggnad kom att innehas av olika ägare, fram tills att Livets Ord tog över och inrättade en samlingslokal i bottenvåningen år 1963. Byggnaden revs år 1972. Rättarbostaden förstördes vid en brand år 1935.

När staden växte styckades marken och Underås villastad med stora trävillor uppfördes. Den 26 februari 1897 annonserades det i Göteborgs Aftonblad: ”Intresserade personer hafva inbjudit till bildande af ett bolag ned syfte att omskapa parken vid Underås till ett villaqvarter. Upplysningar om företaget lemnas å hrr C. Uggla & C:s kontor, Norra Hamngatan 6.” Villorna hette bland annat Villa Lindenhof, Villa Glitne och Villa Idelund. Villorna revs på 1960-talet och i början av 1970-talet uppfördes affärshuset Focus på platsen för Underås corps-de-logi.

Engblads tapetfabrik

År 1919 byggdes Engblads Tapetfabrik, en filial till Göteborgs Tapetfabrik, i Underås nordvästra hörn, där gårdens ekonomibyggnader låg. I augusti 1935 förstördes de flesta byggnaderna, men även huvudbyggnaden i sten, vilken klarade sig, ersattes vid uppförandet av en ny fabrik. Antalet anställda var under 1940-talet omkring 60. På 1960-talet fusionerades ett antal tapetfabriker i AB Tapetinvest och verksamheten flyttade till Norrköping. Byggnaderna vid Åvägen revs år 1970.

Gatunamn

Underåsgatan i Gårda fick sitt namn år 1902, och det bekräftades år 1923. Gatan hette tidigare Neptungatan. Namnet Neptungatan kom senare att beteckna nuvarande Gudmundsgatan. Gudmundsgatan, som fastställdes år 1923, hette ursprungligen Tritongatan, men namnet flyttades från södra sidan av kvarteret Triton till dess norra sida år 1902, då namnändring till Neptungatan skedde. Gudmundsgatan fick sitt namn till minne av bonden Gudmund Ormsson, som brukade Underås på 1870-talet. Underås Villagata namnändrades år 1923 till Nissensgatan, efter köpmannen Erik Nissen, för att undvika förväxling med Underåsgatan. Namnet Nissensgatan har utgått på grund av stadsplaneändring.

Läs hela artikeln om Unerås på Wikipedia.

Text: Artikeln Underås på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Målning av Ludvig Messman (1881) [Public domain]. Från Wikimedia Commons.

Veckans artikel: Striden vid Gullberg 1612

Mitt under Kalmarkriget utspelade sig dramatiska händelser kring Gullbergs fäste (idag Skansens Lejonet). Skildringen är hämtad ur Ekroths häfte som beskriver Skansen Westgötha Leijon.

”Det var nådens år 1612. Svenska armén och flottan var upptagna på andra sidan Östersjön i kriget mot Polen. Även mot Danmark rådde det krigstillstånd, men här hade inga krigiska händelser ägt rum sedan svenskarna under Gustaf II Adolf midsommardagen 1611 över­rumplat den danska gränsstaden Cristianopel och där anställt det sedvanliga blodbadet på stadens innevånare. Den danske kungen Christian IV förberedde emellertid ett större företag mot Sverige till våren 1612 och värvade krigsfolk i Tyskland (”oldenburgare”), i Skottland och i England. I januari 1612 fick han underrättelser om att i hela Västergöt­lhttps://goteborgshistoria.com/and fanns inget svenskt krigsfolk, med undantag av besättningarna på Gamla Elfsborg och Gullbergs Fäste. Som den tidigare stränga vintern övergått i blid­väder beslöt han sig för att redan nu göra ett härjningståg in i Västergötland och för att ”ha ryggen fri” inta Gullberg för att med en dansk besättning här hålla Elfsborg under kontroll. Att även intaga Elfsborg, med dess starka fortifikatoriska anläggningar och stora besätt­ning på 600 man, ansåg han sig icke ha folk nog tillhands.

På morgonen den 26 januari bröt han upp från Varberg i spetsen för en ryttarstyrka på 2.500 man, huvudsakligen vär­vat utländskt krigsfolk. Avsikten var att direkt efter 8-milsritten, man kunde rida långt på den tiden, med nattlig över­rumpling ta Gullberg. Man medförde långa stormstegar, parvis klövjade på två hästar. Riksgränsen, strax söder om nu­varande Mölndal, passerades vid mid­natt, och drygt en timme senare stod man framför Gullberg. Den snabba anmarschen var en garanti för att ev. svensk spaning inte skulle hinna varna besättningen på Gullberg. Ungefär 800 meter framför fästet gjordes halt och av­sittning. Medförda stormstegar klövjades av. Hästhållare och vakt utsattes och i två kolonner började man framryckningen. Den högra följde Gullbergsåns västra strand med uppgift att storma och ta östra delen av södra muren, muren som innanför vallgraven gick från Gullbergsån till Gullbergs vassar. Den vänstra kolonnen gick fram i terrängen där nu gamla mosaiska kyrkogården ligger, med uppgift att storma och ta västra delen av muren. Genom denna delade framryckning undvek man att stöta på utanverket Swingeln framför porten, med dess be­vakning.

Hur var då läget i Gullbergs fäste denna natt? Kommendant var Mårten Krakow, eller som han tidigare hetat: Mårten Kråk. Ordinarie besättning var ett 50-tal slottsknektar av varierande ål­der och stridsduglighet under befäl av hövitsmannen ”Jarl i Ragnarköf”. Men kung Christians krigsförberedelser och värvningar hade inte kunnat hållas hem­liga och Krakow hade därför vidtagit omfattande försvarsförberedelser. Till fästningen hade han dragit in en fänika Västgöta infanteri, under befäl av fänikelöjtnanten Sven Svensson, samt delar av två andra fänikor, eller summa 220 in- fanterister. Tillsammans med slottsknektarna hade han därför en besättning på närmare 300 man, vilket väl var vad han kunde hysa inom Gullbergs murar. Men Krakow hade även vidtagit andra anord­ningar för försvarets stärkande. På vallar­na hade han låtit lägga upp långa stockar, s.k. ”fällebommar” samt högar med ste­nar, i storlek lämpliga att kasta. Efter­som beställda ammunitionsförstärkningar dröjde, hade han låtit hugga upp 170 ”gångar” (omgångar) hästskor för att kunna skjuta ”skrotskott” med kanoner­na. Innanför portgången hade han låtit lägga upp material för att kunna blocke­ra porten om denna skulle sprängas. Om man därtill lägger att han anbefallt sträng bevakning och uppmärksamhet — så var Gullbergs fäste väl förberett att möta ett anfall.

Men danskarna hade också åtskilliga trumfkort. Förutom sin kvantitativa, nära tiodubbla överlägsenhet, voro de danska ryttarna till största delen stridsvana legoknektar och kunde beräknas göra sitt bästa när de nu stod under danske kung­ens direkta befäl. Men vad som framför­allt gynnade en nattlig överrumpling var vädret. Det regnade och blåste en stark västlig storm, vilket liksom den blöta marken dämpade alla ljud.

”På södra vallen patrullerar en vakt­post med hillebarden på axeln. Han går på murkrönet innanför bröstvärnen från västra hörntornet till det östra. Här vän­der han tillbaka till västra tornet och stannar alltemellanåt vid detta i lä för regnet och blåsten. Stödd mot hillebar­den står han så och lyssnar ut i den mörka natten. Han tycker sig då höra en häst gnägga i fjärran. Att ryttare är ute så här mitt i natten och i detta väder är ju i och för sig anmärkningsvärt, men han vågar inte slå larm för det har varit många falska larm under senare tid och kommendanten har varit mycket vred när han blivit väckt mitt i natten till ingen nytta — för att nu inte tala om besättningen i övrigt. Han står därför stilla och lyssnar. Tycker sig till slut höra plask i vallgraven.

Danskarna hade räk­nat med is i vallgraven. Och visst fanns det is! Men tack vare det myckna reg­nandet de senaste dagarna står vattnet två fot högt på isen. Någon eller några av de danske har väl halkat och fallit i — alltnog, posten på vallen hör det och även andra ljud, som vittnar om att mycket folk rör sig nedanför vallen. Han förstår att nu händer det något och nu måste han slå larm. Han springer de få stegen till vaktstugan, där vaktens slutna del ligger. Utanför dörren hänger på en galge en stor gonggong av järn. Han fat­tar hammaren, som hänger där bredvid och slår med full kraft ett slag på gong- gongen. Och han fortsätter att slå. Nu vaknar fästningen till liv. Vaktstugans dörr slås upp och vakten strömmar ut och upp på södra vallen. I övrigt tändes ljus i borgen. Dörrar slås upp, vapen skramlar och kommandoord ljuder. Men under hela tiden fortsätter posten att slå på gonggongen. Dess manande larmljud rullar in mellan murar och* byggnader och väcker även Kommendanten, där han bor vid inre borggården. Han ”sin­kar” sig inte med att ta på rustning utan griper sitt svärd och störtar ut mot södra muren från vilken han hör stridslarm. När han kommer fram ser han att dans­karna i stor mängd redan är uppe på vallen och i färd med att driva tillbaka vaktstyrkan och de av den övriga besätt­ningen som hunnit upp på vallen. Sam­tidigt strömmar allt fler danskar uppför stormstegarna. I detta läge är överrump­lingen fullbordad och segern danskarnas. Men Krakow kastar sig utan betänkande in i handgemänget. Med sitt föredöme och sin röst manar han sin lilla skara till ett förbittrat motstånd. Ett motstånd som efterhand blir allt hårdare, allt eftersom allt fler av borgens besättning blir strids­beredda och kommer upp på södra vallen. Och det otroliga inträffar. Dans­karna drives tillbaka och retirerar utför stegarna.

Anfallet är tillbakaslaget. Men även svenskarna har lidit förluster och på vallen ligger Krakow svårt sårad. Han kan inte längre föra befälet över försva­ret men tillkallar sin hustru Emerencia. Till henne överlämnar han så befälet, för han litar inte på sina två manliga under­befälhavare. Hövidsmannen för slotts-knektarna har han tidigare funnit vara feg och opålitlig, vilket skulle visa sig även denna natt, och fänikelöjtnanten Sven Svensson är för honom en ny be­kantskap. Men hustrun Emerencia, som tidigare följt honom på många krigiska färder i Europa, på henne litar han och till henne överlämnar han befälet över fästningen. Det skall visa sig vara en klok åtgärd. Emerencia vidtar genast åt­gärder för att möta ett ev. nytt danskt stormanfall. Hon ”purrar ut” allt vad som ”anda och liv har” inom borgen till försvar av den hotade södra vallen, där­ibland även ett antal kvinnor som bor inom fästningen. Bland dessa hennes egna kammarpigor och kökspigor samt ett antal knektehustrur. Kammarpigorna får order att ta hand om de sårade. Kökspigorna och några knektehustrur får order att tända i lakegraven” och koka skarp lut och de övriga kvinnorna be­ordras till södra vallen för att understödja försvaret med att kasta ner stenar på danskarna om de skulle komma igen. Och de kommer! Inom en timme löper danskarna till storms för andra gången. Men nu möter de en förvarnad, fulltalig besättning, förstärkt med kvinnorna. Och när de klättrar uppför stormstegarna kommer ”fällebommarna” åkande utför stegarna sopande undan alla som klättrar på dem. Och de som står bredvid och väntar på sin tur att klättra upp bom­barderas av de nedfallande stenarna. Detta bryter anfallet och danskarna vi­ker tillbaka. Men Christian, som får rapport om detta, räknar med att för­svararna nu förbrukat sitt förråd av fällebommar och ger order om ett nytt anfall, som dock mötes med nya fälle­bommar, flyttade från andra murar som inte anfallits och nytt stenregn, och även detta anfall avslås.

Christian, som var en stor älskare av mat och framför allt dryck, hade räknat med att äta frukost i Gullbergs fäste, dymedelst rekreerande sig efter den långa ritten från Varberg, anbefaller ”skum­mande av raseri” en ny stormning, som dock röner lika liten framgång som de tre föregående. Då övergår danskarna till en annan taktik, kanske delvis beroende på att förrådet av medförda stormstegar till stor del förbrukats, och som det nu börjar ljusna kan försvararna använda både kanoner och musköter. Man anfal­ler ”Swingeln”, som i detta läge kanske inte försvaras. Genom förbindelsegången tränger man fram mot fästningsporten, som man bearbetar med ”petarder”, långa stänger, framtill försedda med kraftiga krutladdningar antända med en stubin. Vid femte petardern brister ena dörrhalvan av den järnbeslagna ekporten. Segervissar strömmar så danskarna in i valvet. Men här möts de av en obehaglig överraskning. I stället för ett antal för­svarare som lätt kan nedkämpas med svärden stöter de på en blockering av tomma tunnor, lakekar, smörkärnor, vagnshjul och annan bråte. De måste sticka svärden i slidan och börja röja upp i bråten med händerna. Då begjutas de med skållhet lut, som kvinnorna häller ner över dem. Luten träffar händerna och stänker i ansiktena. Samtidigt haglar stenar över dem. Pistoler och musköter, avfyrade på korta håll kräver sin tribut. De bakom varande tränger på och träng­seln blir så svår att flera faller i brunnen intill ena väggen i portgången. Ett trettio­tal av de anfallande viker undan genom en port mot nedre borggården, men de övriga drar sig tillbaka och söker skydd i själva portvalvet. Anfallet är stoppat, men faran är ej över för de försvarande. Över tusen danskar står framför porten beredda tränga in. I ”död vinkel” för fästningens kanoner. Emerencia låter då flytta två kanoner från södra vallen och sätta upp dem på taket av en låg byggnad innanför portgången. Kanonerna laddas med skrot och avskjutes ner genom port­valvet mot de sammanpackade danskar­na. Då ger danskarna upp. Men innan de lämnar platsen framför fästningen skickar kung Christian fram en parlamentär, trumpetare med vit flagga. Den­ne begär att få tala med kommendanten. Emerencia tillkallas och säger till honom att ”vad han vill säga kommendanten kan han säga henne”. Parlamentären framför då en begäran från danskarna att de skall få hämta sina döda. De har 200 stupade i portvalvet och strax utan­för porten. Men Emerencia, som kanske fruktar ett försåt, svarar: ”Nej, har Gudi varit oss så nådig att han tillåtit oss slå dem ihjäl, så skola vi ock begrava dem”. Och så ber hon parlamentären: ”Hälsa Kong Christian att de danske kom oss lite häftigt uppå i natt, men vill de göra oss ett nytt besök vid middags­tiden så skola vi hava en bättre anrätt­ning att bjuda dem på”. När hon så står där på södra vallen får hon i det allt klarare morgonljuset se att nedanför på ängen håller en liten ryttarskara, ståtliga ryttare, väl beridna och bland dem en ryttare på en vit häst. Hon tänker då – att där har vi den danske kungen. Ger så sin bäste artillerist, en gammal ”bysse- mästare”, order: ”Skjut på ryttaren på den vita hästen!” Och han skjuter och träffar. Men tyvärr är det inte Christian, utan en överste i kungens följe. Men Christian sitter så nära på sin häst att blodet från den dödade danske översten stänker kungen i ansiktet och då utropar han vredgat: ”Däveln ta Kråken. Han sover icke. Detta var ämnat åt mig”.

Så drar då danskarna bort — mot Nya Lödöse. Men vid inbrytningen genom porten har ett 30-tal av danskarna genom en liten sidoport kommit in på nedre borggården. När de fortsätter över denna kommer de till en port och genom denna in i en bagarstuga där borgens alla barn äro samlade under uppsikt av en piga. När danskarna stormar in blir barnen förskräckta och ”skriker i högan sky”. Men pigan hon ”sansar sig” och river ner några nybakade kakor, som hänger på stänger under taket och slänger dem till danskarna. Och dessa, som äro mycket hungriga och inte ätit sedan de lämnade Varberg föregående dags morgon, slår sig ner och ”låter sig väl smaka”, menandes att nu har de gjort sitt och nu kan huvud­styrkan erövra resten av fästningen. För sent upptäcker de att de hamnat i en fälla och ger sig då fångna. Efter stridens slut låter Emerencia leda ut dem en efter en och, efter tidens sed, slå ihjäl dem med bössekolvar och vedträn. Hon sparar endast en, som hon sedan, när familjen Krakow en tid senare förflyttas till Vax­holms fästning, visar upp för svenske kungen Gustaf II Adolf i Stockholm.”

Under striden i portvalvet inträffade en händelse, som ibland felaktigt åter­gives. När danskarna besköts med skrotskott från de två kanoner, som flyttats till plats innanför portgången, började krutet ta slut och när man skulle hämta mera befanns hövitsmannen för slotts- knektarna, som hade hand om nycklarna till krutkammaren, vara försvunnen. Han hade när porten sprängdes blivit så för­skräckt att han ”stuckit sig undan”. Emerencia letade sedan efter honom och fann honom till slut på ”hemlighuset”. Hon frågade honom då om han ”tyckte det var tid att här svala sig”. Och hon blev så förbittrad att hon grep honom vid halsen och bägge fötterna och hävde honom ner i hans eget ”skarn”.

När Krakow lämnat befälet över Gullbergs Fäste tillsattes en utländsk befäl­havare med en besättning som till största delen bestod av värvat utländskt krigs­folk. När så kung Christian i maj månad återkom med en armé på 25.000 man, vari ingick kavalleri, infanteri och artil­leri, belägrade han de båda fästningarna Gamla Elfsborg och Gullberg. Gamla Elfsborg bjöd hårt motstånd, men när hälften av besättningen stupat antog kommendanten danskarnas erbjudande om fritt avtåg medförande handvapen. Två dagar senare kapitulerade även Gullbergs Fäste. Danskarna hade då hunnit skjuta en bräsch i södra muren och be­skjutit byggnaderna på inre borggården med glödgade kulor. Danskarnas belägringsartilleri stod uppställt öster om Gullbergsån, på den plats där nu Olskrokstorget är beläget.

Gullbergs fäste på en dansk minnespeng slagen 1612 för att fira fästets fall. Hämtad från arkeologerna.com.

Som kommendant på Waxholms fäst­ning, betydligt större och viktigare än det lilla Gullbergs Fäste, fick Mårten Krakow det snart ”hett om örona”. Danska flottan belägrade fästningen. Men Krakow bet bra ifrån sig under hela sommaren och när hösten kom vågade inte danska flottan här invänta höststor­marna utan seglade hem. Familjen Kra­kow blev för sitt tappra försvar belönad med två gårdar i Sätila socken i Halland. När och hur Mårten Krakow dog finnes ingen uppgift om. Men hans änka, den manhaftiga Emerencia, bosatte sig senare i det nyanlagda Göteborg och dottern Cecilia blev gift med en rådsherre i sam­ma stad.” (Ur: Ekroth 1977, s. 3-8)

Läs även Lars Gahrns text: ”Gullbergs försvar 1612 – ett 400-årsminne”.

Referens

Ekroth, Kurt, Skansen Westgötha Leijon: en beskrivning, Göteborg, 1977.

Veckans artikel: Broströmska stiftelsen

Broströmska stiftelsen vid Kungsladugårdsgatan 17-27.

Broströmska stiftelsen lät 1924 uppföra ett flerbostadshus på Kungsladugårdsgatan 17-27 i stadsdelen Kungsladugård i Göteborg. Huset blev byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen den 3 mars 2017.

Historik

Bostadshusen uppfördes 1924 efter ritningar av arkitekten Andrew Persson. Byggnaderna inrymmer drygt 100 lägenheter fördelade på 1-3 rum och kök. I bottenplanet finns några lokaler för andra verksamheter. Lägenheterna var ursprungligen avsedda för anställda – eller deras änkor – inom sjöfarten, vid Göteborgs hamn, Göteborgs tullverk eller inom järnväg, post-, telegraf- eller kommunalförvaltning. Byggnaderna uppfördes i Broströmska stiftelsens regi efter en donation, som arvingarna till Axel och Mathilda Broström instiftat. Denna angav en tydlig social inriktning för bostadsbyggandet. Än idag finns det hyresgäster med anknytning till sjöfarten.

Byggnaderna infogades i en stadsplan, som upprättats 1916 av Albert Lilienberg för Kungsladugård. Planens utgångspunkt var de breda huvudgatorna Mariagatan–Älvsborgsgatan–Kungsladugårdsgatan. Utmed huvudgatorna förespråkade planen påkostade och monumentala bostadshus varav några få byggdes i tegel, däribland Broströmska stiftelsens byggnader.

Motivering för byggnadsminne

Byggnaderna är ur ett socialhistoriskt perspektiv mycket representativa tidsdokument för det filantropiskt inriktade bostadsbyggandet, som var utmärkande för tiden kring sekelskiftet 1900. Broströmska stiftelsens hus i Kungsladugård har en hög arkitektonisk klass med omsorgsfullt utformade detaljer vad gäller kvalité, materialval och utförande. Byggnaderna är mycket välbevarade såväl interiört som exteriört. Samlingssalen är arkitektoniskt unik i sitt utförande och är ett monument över redaren Axel Broström, som hade mycket stor betydelse för Göteborgs näringsliv. Byggnaderna i kvarteret är ett viktigt arkitektoniskt inslag i den stadsplan, som Albert Lilienberg upprättade för Kungsladugård. Stadsplanen präglas av klassicistiskt utformade byggnader i slutna kvarter och variation i gatutyper och hushöjder.

Läs hela artikeln om Broströmska stiftelsen på Wikipedia.

Text: Artikeln Broströmska stiftelsen på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Göteborg som brunnsort

Brunnsparken är en av de mest besökta platserna i Göteborg. En stor del av stadens kollektivtrafik passerar platsen och många hastar mellan vagnar och bussar. Det är idag svårt att föreställa sig hur det var när Brunnsparken var omgiven av kanaler med enbart broar som förbindelse till den omgivande staden. Platsen var en grön oas i 1800-talets Göteborg som vissa kallade ”Paradiset”.

Namnet brukar tidfästas till 1846 och en referens i ”Göteborgs och Bohusläns calender 1847” enligt bland andra Lindstam (s. 102). Under arbetet med denna artikel har dock namnet påträffats längre tillbaka i tiden. Redan 26 maj 1838 skriver GHT ”I hörnhuset N:o 15 vid södra Hamngatan, midt emot Brunnsparken”.

Karta över Göteborg 1815 (Stadsbyggnadskontoret), visar platsen för gamla Jernvågen där Brunnsparken skulle komma att anläggas. Den var vid denna tid helt omfluten av vatten. Endast en bro bildade förbindelse åt söder.

Brunnsparkens tillkomst

Järnvågen hade sin plats där idag ”Johanna” eller ”Såningskvinnan” står staty. Efter att våginrättningen med dess verksamhet flyttats ut från stadens centrum 1785 användes området, kallat Jernvågsplaten, som en del av upplagsytorna invid Stora hamnkanalen. Omkring år 1822 planterades träd i området, antagligen som en del av det större projekt med trädplantering som då pågick i Nya Allén. (Wimarson s. 111-114) Det förefaller troligt att denna trädplantering hade ett samband med den minskande handelsaktiviteten under åren efter Napoleonkrigens slut. Ytor som under en livlig högkonjunktur hade behövts som varuupplag i stadens centrum kunde under 1820-talet istället ges lite fägring i form av träd. Det blev grunden till stadens mest centrala parkanläggning. Drygt tio år senare kom apotekare Cavallin att omvandla platsen till en brunnsanläggning (dock utan att ha en egen hälsokälla på platsen). Inför öppnandet annonserade Cavallin flitigt i tidningarna.

”Tillkännagifvande: Vid Götheborgs Brunns-Inrättning börjas Brunnsdrickningen d. 1 Juni och slutas i början af Augusti månad. De mest brukliga Mineralvatten, så väl varma som kalla, beredas med noggranhet och serveras ur Appareljerne, från kl. 6 till kl. 9 förmiddagarne, under nämnde månader. Mineralvattnen kunna ock hämtas från Inrättningen om mornarne i medförde, väl rengjorde, buteljer, och reqvisitioner från landsorterna skola med skyndsamhet expedieras. – För dem som ämna begagna denna inrättning, är lista för anteckning och poletter derför att tillgå på Apotheket Kronan. – Efter den vanliga Brunnstiden kunna promenerande hela dagen, emot serskild betalning, erhålla Soda- och Selters-vatten ur Appareljerna, samt Limonade Gazeuse på buteljer. På det högsta anhålles att föräldrar tillsäga sina barn och de personer som dem åtfölja, att icke tillfoga skada å träd och planteringar eller något af Inrättningens tillhörigheter. – För ingång är endast stora porten öppen, hvilken tillslutes hvarje afton kl 9.” (GHT 1834-05-31)

Den nya brunnsinrättningen fick, om vi får tro tidningarna, ett positivt omdöme bland de göteborgare som hade intresse av dess tjänster. Men alla var inte riktigt nöjda och i en insändare påpekades att det vid andra liknande inrättningar fanns läkare som kunde ge gästerna nödvändiga ”råd och dåd”. Men att i Göteborgs brunnsinrättning saknades läkare. (GHT 1834-06-16)

Redan under det första verksamhetsåret fick brunnen många besökare, framförallt från orter utanför Göteborg. I tidningarna infördes allt fler annonser där husägare erbjöd lämpliga rum för brunnsgäster. ”Tvenne väl möblerade Rum med uppassning, vid reel gata, för Brunns- och Badgäster.” (GHT 1935-06-03)

Under året började parken vid brunnshuset att öppnas vissa tider av dagen för allmänheten i Göteborg, men det gick inte riktigt som tänkt och Cavallin kom att återinföra begränsningar redan under sommaren 1836.

”Då åtskillige af härvarande Brunnssällskap, åt hvars begagnande den å gamla Jernvågsplatsen anlagda Park för närvarande egentligen är bestämd, besvärat sig ej mindre öfver trängsel, som uppkommer deraf, att Parken hvarje morgon efter Brunnsdrickningen, upplåtes till allmän promenad, utan ock öfver det oskick och den osnygghet, som deraf jemväl visat sig, så anser jag mig härmed böra tillkännagifva, att Parken hädanefter, så länge Brunnsdrickningen fortfar, är tillgänglig blott för Brunnsgäster och bättre personer, samt för barn, endast då de äro åtföljde af sina föräldrar. Götheborg den 15 Juni 1836. H.J. Cavallin” (GHT 1836-06-18)

Brunnsinrättningen på holmen i Stora Hamnkanalen vid vid 1800-talets mitt. Bild från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Berömda besökare

Brunnshuset i parken tycks ha fått ett gott rykte som lockade ledande personer att resa från Östkusten för att dricka brunn i Göteborg.

”Bland andre resande hitförde ångfartyget Erik Nordewall från Stockholm Ryske ministern vid Svenska hovet Potocks familj, som kommer att begagna härvarande bad. Antalet af bad- och brunnsgäster är nu ganska betydligt och bland dem räknas nu äfven Biskop Tegnér, som i Lördags härstädes inträffade”. (GHT 1837-07-04) Biskopen återvände även följande år, ”Biskop Tegnér begagnar för närvarande brunns-inrättningen i vår stad”. (GHT 1838-07-21)

Apothekaren Cavallin avled 1841 men det innebar inte slutet för brunnsanläggningen. Utrustningen för ”beredning af artificiela mineralvatten” utbjöds till försäljning men det verkar inte ha kommit några köpare så sterbhuset fortsatte att driva verksamheten. (GHT 1842-02-05, 1842-04-06)

”Den af Apothekaren Cavallin i lifstiden uti denna stad anlagda Carlsbader Brunns-Inrättningen kommer innevarande år att för Brunnsdrickning öppnas å vanlig tid vid den inträffande varmare årstiden, och att, på enahanda sätt som förut fortsättas. Vattenberedningen är anförtrodd åt en behörigen examinerad och vid befattningen fullkomligen vand person; och skall dagen för brunnsdrickningens början genom tidningarne kungöras. – Under alla tider af året kunna de vanlige kalle mineralvattnen, såsom Soda, Selfzer, Marienbader, eller hvilka kända mineralvatten som helst, äfvensom Limonade Gaseuze från denna Brunns-Inrätting erhållas efter tillsägelse ho eller requisition från landsorterne genom brefvexling med undertecknad, som, med öfvertygelsen att Inrättningen skall fortfara att förtjena en vördad Allmänhets förtroende, deruti vågar densamma innesluta. Arb. Orrberg.” (GHT 1843-03-13)

Parken och brunnen fortsatte att locka besökare, det kunde ibland bli trångt på den begränsade ytan och det noterades vid 1800-talets mitt att det skulle behövas ett större område för att ge gästerna möjlighet att motionera. Idéer framfördes också om att en vacker park som denna (ibland kallad Paradiset) borde kunna vara lämplig att ge musikunderhållning åt stadens invånare under sommarkvällarna. (GHT 1853-08-10, 1854-02-10)

Under 1850-talet fanns den efterfrågade läkartjänsten vid brunnen och 1855 tog Doktor Herr A. Montén över som läkare i Brunnsparken. Dessutom infördes gratis mineralvatten till mindre bemedlade personer. (GHT 1855-05-21)

En av de största festligheter som hållits i Brunnsparken var för att fira Sevastopols fall hösten 1855, den händelsen kan du läsa mer om via denna länk.

Denna tavla från tiden före 1854 (statyn är ännu inte rest på Stora Torget/Gustav Adolfs torg) visar Brunnsparken till höger. Det är lätt att förstå att parken ibland kallades ”Paradiset”. Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Brunnshuset blev badhus

Verksamheten i brunnshuset avvecklades 1858 och det framfördes istället planer på att bygga ett badhus. Planerna mötte dock kritik då tanken var att det även i fortsättningen skulle vara en ganska exklusiv anläggning och inte ett bad- och tvätthus för alla, så som bland annat Dr Dickson förespråkade. I Brunnsparken tänkte sig ägaren att det endast skulle finnas 6 badkar och därmed en hög inträdesavgift. (GHT 1858-03-17) Någon ny byggnad skulle det dock inte bli. Det gamla stenhuset skulle behållas och byggas om till badinrättning och ”de gamla fula trähusen” skulle undanröjas. (GHT 1858-03-22)

Fredagen den 19 februari 1858 hölls en auktion där brunnsanläggningens apparat för beredning av 10 olika slags artificiella vatten skulle säljas. Till apparaten hörde rör av förtennat koppar, tio kranar av fint silver, en särskild ”compressions apparat av koppar”, därutöver möbler och utrustning i brunnshuset samt själva byggnaderna. (GHT 1858-02-06)

Brunnsepoken i Brunnsparken var därmed till ända och istället inleddes en period då badhuset var parkens centrum. I sin handbok för resande från 1869 beskriver Octavia Carlén platsen.

”Brunnsparken, belägen öster om Lejonbron, mellan Stora Hamnkanalen och Södra hamngatan, planterad med vackra träd, hvilka sommartiden erbjuda en angenäm svalka. Platsen, som fordom varit upplåten för jernvågen, har erhållit sitt nuvarande namn af den vid dess ena sida förr befintliga Brunnsinrättning, hvarest nu stadens nya badhus är beläget.” (Carlén s. 51)

Badhuset (tidigare brunnshuset) syns mitt i bild strax innan Palacehuset. Foto före 1879. Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Johanna tar över Brunnsparken

Verksamheten vid badhuset avvecklades 1 oktober 1878 och stadens företrädare hade inte någon ersättningsverksamhet till lokalerna. Drätselkammaren fick i uppdrag att förvalta byggnaden då stadsfullmäktige inte önskade att riva den. (GP 1879-01-10) Men snart svängde man från bevarande till att auktionera bort byggnaderna. ”Kungörelse, Tisdagen den 11 instundande Mars kl. 12 på dagen försäljes på auktion inför Drätselkammaren i dess lokal i rådhuset det i Brunnsparken stående mindre stenhus. Huset skall vara afflyttadt från platsen före d. 8 påföljande April.” (GP 1879-03-08)

GP skrev om framtiden, ”Hon skall få sen en hel hop nya saker. Hon skall bl.a. få se Brunnsparken befriad från det gamla stenrucklet, som dock under många år utgjort en lifsens källa för många. /—/ få se arbetare sysselsatta med grundläggningen af den nya fontänen, som en enskild främlings välvilja kommer att skänka Göteborg, vare sig att denna blir upprest i Brunnsparken – den onekligen lämpligaste platsen – eller annorstädes.” (GP 1879-03-29)

”Johanna” i Brunnsparken, av P. Hasselberg, uppsatt den 21 juli 1883. Foto: Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Statyn som omtalas är givetvis ”Johanna” eller ”Såningskvinnan” som sedan invigningen 1883 varit kännetecknet för Brunnsparken. ”Johanna” kommer av att statyn invigdes samma dag som Johanna hade namnsdag.

”Fontänen i Brunnsparken blef i lördags middag kl. 1 vederbörligen aftäckt i närvaro af ett rätt stort antal af hrr Stadsfullmäktige, ävfvensom af komiterade för och utförande af arbetet samt åtskilliga andra inbjudna personer, bland hvilka också märktes landshöfding Sjöcrona med fru. Utanför inhägnaden hade redan tidigt på f.m. samlat sig en väldig menniskomassa, som vid tiden för aftäckningen tillväxte allt mer och mer. Sedan vattenkonsten börjat spela och grossh. Pontus Fürstenberg å komiterades vägnar öfverlemnat den vackra och storartade gåfvan till Göteborgs samhälle framträdde stadsfullmäktiges ordförande grossh. J.J. Ekman uttryckande samhällets tacksägelse till de frikostige gifvarne: framl. Ryttmäst. Krook i Helsingborg samt grossh:ne Pontus Fürstenberg och J.W. Wilson i Göteborg. Riktade vidare några tacksamhetens ord till grossh. Carl O. Kjellberg, som gifvit idén för användandet af den Krookska donationen, till byggnadskomiterade och konstverkets skapare, den närvarande artisten Per Hasselberg samt till alla dem som i öfrigt haft med arbetets utförande att bestyra, särskildt nämnande arkitekten Adrian Peterson. Under aftäckningstillfället utfördes musik af Göta Artilleriregementes hela musikkår.” (GP 1883-07-23)


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Tidigare publicerad på Göteborgs historia.


Referenser

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Göteborgs Posten (GP)

Karta

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, Historiska kartor, Göteborg 1815.

Litteratur

Fröding, Hugo, Berättelser ur Göteborgs historia. [5], Under nyare tiden, Göteborg, 1924

Carlén, Octavia, Göteborg: beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande, Rediviva, Stockholm, 1970[1869]

Lindstam, Carl Sigfrid, Göteborgs gatunamn, 3. uppl., Göteborgs kommuns namnberedning, Göteborg, 1986.

Wimarson, Nils, ”Gator, vägar och planteringar”, Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar. Göteborg 1923.

Veckans artikel: Bäckebols gård

Bäckebols gård.

Bäckebols gård är en herrgård och tidigare säteri, belägen vid en bäck i Backa socken i området Backa, Göteborg. Herrgården, med fastighetsbeteckning Backa 766:594, blev byggnadsminne den 9 januari 1969. Herrgården började byggas i sten 1764 av vågmästaren och brukspatronen Johan Oliveholm och den restaurerades 1943–1944.

Beskrivning

Huvudbyggnaden är av sten i två våningar med en källarvåning och brutet tegeltäckt tak, som saknar taksprång på gavlarna. Fasaderna är slätputsade utan dekor. Intressanta äldre detaljer, som ger byggnaden en speciell karaktär är entrésidans fritrappa av kalksten och lunettfönster på gavelspetsarna.

Interiören är delvis bevarad sedan 1700-talet – bland annat har källaren kryssvalv och i hallen finns en minnestavla över husets tillkomst. Ett rum är inrett med en 1700-talskakelugn, som flyttats hit från Lärjeholms gård, och tidigare stod i Tyska kyrkans pastorsboställe.

Nordväst om byggnaden finns en terrasserad park och åt öster ligger en stor fruktträdgård. En 150 meter lång trädallé – Friedländers Gata – leder fram till huset. Gatan är uppkallad efter familjen Friedländer, som åren 1851–1913 var innehavare av Bäckebols gård. Cirka 600 meter väster om gatan ligger den Friedländerska begravningsplatsen.

Historik

Bäckebols gård ägdes fram till 1700-talets mitt av adelsmän, som troligtvis inte bodde på gården. År 1759 köptes gården av Johan Oliveholm, som 1761 genomdrev ett storskifte i hela Lärje by. Han utvecklade gården till en välskött anläggning. Efter det att han låtit uppföra bostadshuset 1764 köpte han 1774 en del av Skälltorps Östergård där en privat begravningsplats – Friedländerska begravningsplatsen – senare kom att anläggas.

Vid sekelskiftet 1800 övertogs gården av en ny ägare. Bäckebol ägdes sedan av bland andra familjerna Lindqvist, Friedländer och Bratt, vilka var besläktade. Under 1830-talet påbyggdes stenhuset med ytterligare en våning och ett nytt bostadshus av trä tillkom. Ungefär samtidigt uppfördes ännu ett bostadshus vid stranden av Göta älv, vilket fick namnet Fredrikshamns gård.

Fram till 1900-talets början tillkom enstaka hus kring huvudbyggnaden. Bostadshuset av trä flyttades 1870 till Fredrikshamns gård. År 1943 genomgick den gamla huvudbyggnaden en större restaurering efter ritningar av arkitekten Anders Funkquist. Därefter revs ekonomibyggnaderna. Numera omfattar Bäckebols gård en huvudbyggnad omgiven av en terrasserad trädgård och ett garage. Söder om trädgården, på mark som tidigare tillhörde Bäckebols gård, finns ett område med odlingslotter och en trädallé.

Läs hela artikeln om Bäckebols gård på Wikipedia.

Text: Artikeln Bäckebols gård på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Göteborgs Arkader – Affärspalatset invigdt idag

”Konsul Gustaf Bolanders storslagna tanke att i hjertat af Göteborg uppföra ett staden värdigt, tidsenligt affärspalats är i dag för­verkligad i och med invigningen af Göteborgs Arkader.

Idén, hemtad från de stora världsstäderna, vann från början den anklang förslagets upphofsman gifvetvis tänkt sig. I eget namn inköpte konsul Bolander under sommaren 1897 de fastigheter som omfatta det af Östra- och Södra Hamngatorna samt Drottninggatan begränsade qvarteret, ett af de »finaste lägena» i Göteborgs »City», och på hösten samma år öfverlät han dessa köp till det då färdigbildade aktiebolaget »Göteborgs Arkader», hvars styrelse utgöres af hrr G.D. Kennedy, Christian Röhss och Gustaf Bolander.

Bolagets första steg var att inbjuda arkitekterna till en täflan om ritningarna till det tillämnade palatset, och af de inkomna förslagen tilldömde prisnämnden första rummet åt det förslag som insändts af arkitekten Louis Enders.

Därefter utbjöds byggnadens uppförande på entreprenad. Byggmästarefirman I. Dähn erhöll kontraktet, som den utfört på ett för alla parter tillfredsställande sätt: firman har här uppfört ett »monumentum perennius ære» såväl åt sig som åt arkitekt Enders.

Bolagets ursprungliga afsikt hade varit att på hela qvarteret uppföra ett affärskomplex, tudeladt af en passage eller genomgång. Planen strandade därpå att några af de gamla hyresgästerna vägrade att på antagliga vilkor uppgifva sina lokaler, och bolaget beslöt att nöja sig med uppförandet af den östra delen af komplexet. Om 3 1/2 år utgå emellertid alla kontrakt och bolaget ämnar då fullända komplexet, som torde blifva ett af de finaste affärspalats som Skandinavien har att uppvisa.

Vår illustration af den nu färdiga östra ; halfvan ger en mycket god föreställning om , dess yttre konturer. Den vestra halfvan, som vetter åt Hamngatorna, skall enligt ritningarna uppföras i sex våningar med stilfulla entréer från de båda Hamngatorna, – det hela krönt af ett ståtligt kupoltorn.

Först år 1904 få vi emellertid se hela komplexet i all dess storslagenhet.

En kort beskrifning af den nu färdiga halfvan torde emellertid ega sitt intresse. Arbetet har nu pågått i 1 1/2 år och vid bygget har hela tiden sysselsatts en arbetsstyrka af, i medeltal, 200 man. Af särskildt intresse är, att under denna byggnads uppförande ej en enda man därvid blifvit på något sätt allvarsamt skadad, hvilket ju vittnar högst fördelaktigt om de försiktighetsåtgärder som vidtagits for att skydda arbetarne.

Såsom bolagets kontrollant har arkitekten C. Übel fungerat; arbetet har för öfrigt ledts af verkmästarne C. Danielsson och S. Höier.

Grundläggningen var en både dyrbar och långvarig operation. I sju månader var en „ stor arbetsstyrka sysselsatt med pålning och i marken nedsattes icke mindre än 10,000 55 fot långa pålar — en hel skog af mastträd!

Efter sålunda verkstäld pålning lades en solid betongrund, hvari stora jämbalkar inbäddades.

Källaren, som ligger till två tredjedelar under vattenytan, är fullkomligt vattentät. Golfvet är af asfalt och grundmuren isolerad med tre olika lag af bly, filt och asfalt.

Det är första gång denna isoleringsmetod, som för tre år sedan patenterades, kommit till användning i vårt land.

I den vidsträckta källaren, som går under hela komplexet, är värmledningsapparaten, som genom ledningar till de i de olika . lokalerna insatta radiatorerna uppvärmer i hela byggnaden. Varmvattensystemet har antagits och apparaternas insättande har verkställts af ingeniörsfirman Gegerfelt & Weijdling.

Uppförandet af den fem våningar höga ^ byggnaden har tagit en tid af ett år. Hufvudentréen, stilfull och värdig, är från Passagen. Man kommer då först in i Café Arkaderna. I första våningen finna vi – dessutom följande firmor: Henrik Ahlberg, manufaktur- och korta varor; Fruktaffären

Pomona; So. Hedenberg j:r: Eskilstuna-smiden, velocipeder, m. m.; Edo. Johansson: skrädderiaffär; Luthy & Roséns Elektriska A. B.; J. F. Nordlöf skobutik; Henry Törnsten & C:o: herrekipering, Jacobsson C:o: kongl. hofblomsterhandel. Joh. U. Johansson, borstbinderiaffär; Gustav Hagman: fotografi- och konsthandel; Alb. Lindstrand: musikhandel; Olof Lindstrand j:r: idrottsaffär.

För att komma upp i de högre belägna våningarna kan man antingen begagna sig af de breda, eleganta trapporna af hyflad kalksten på järnstomme med räcken af smidesjärn och öfverliggare af ljuspolerad mahogny, eller också stiger man in i de båda hypereleganta personhissarna, hvilka insatts af Kristianiafirman Kristian Wisbech. Elektrisk drifkraft användes till dessa såväl som till frakthissen inne på gården. I detta sammanhang må anmärkas att allt »elektriskt» arbete utförts af firman Boye & Thoresen.

I andra våningen finna vi A. Sterners Rak- och Frisérsalong; Erik Wesslau & C:o hafva lejonparten af denna våning och få här en expositionslokal utan like; Henr. Törnsten & C:o hafva i denna våning sin syatelier och lagerlokaler.

Hela tredje våningen med undantag af den åt Drottninggatan vettande delen, som innehafves af Oscar Molander: manufaktur en gros, har förhyrts af källarmästaren Ferd. Kortegast, bekant från Grand Hotel, hvarest han varit anstäld de sista tio åren. Hr Kortegast är äfven innehafvare af kaféet i första våningen, som står i direkt förbindelse med köksdepartementet i tredje. »Hotel Arkaderna» förfogar i tredje våningen öfver kök, matsal, läs- och rökrum samt ett femtiotal gästrum, badrum m. m. Det säger sig sjelf att alla rummen äro stora, ljusa och väl ventilerade, och Holländska Utstyrselmagasinet svarar för att rummens inredning blir i stil med det hela. Axel Örnberg & C:o hafva insatt ljuskronorna och levererat hotellets glas- och porslinsserviser. De stora köken och tvättstugorna äro naturligtvis ultramoderna och särskild uppmärksamhet väcker den storartade spiseln hvarifrån allt godt skall komma — och en särdeles praktisk torkugn.

I fjerde våningen har d:r A. Pihl inflyttat; de öfriga rummen höra till hotellet. Hela femte våningen består af bostadslägenheter.

Om läsaren ännu orkar följa med på denna vandring, gå vi ännu en trappa upp sedan vi först kastat en blick på mansardvåningen, hvilken kommer att i mon af behof inredas till smärre rum, afsedda för de i byggnaden inrymda affärerna — upp på det asfaltbelagda, platta taket. En herrlig utsikt belönar vår möda, när vi väl kommit hit. Hela Göteborg ligger framför våra fötter och blicken når en klar dag långt ut åt landet.

Två höga torn höja sig öfver huset, svarande emot vestra halfvan, som eljes med sina sex våningars höjd alldeles skulle gömma den östra delen. I det södra tornet I kommer ett tornur att insättas som skall förtälja för de goda göteborgarne »hvad klockan är slagen». I norra tornet är inredd fotografiatelier, som förhyrts af fotografen W. Steen-Möller från Halmstad.

Passagen är belagd med asfalt, hvaremot ekonomigården och golfven i förstugor och passager äro belagda med Victoriaplattor. Till fasaderna åt gatorna och passagen har användts dels gul Skromberga facadsten med band af andra färger, dels finhuggen kalksten, stampad cement och granit.

Allt asfaltarbetet har utförts af en Hamburgerfirma.

Mansarden och tornen äro täckta med zinkplåt och Grythytteverks skiffer.

Fönstema i första och andra våningarna äro försedda med spegelglas, i tredje våningen med dubbeltjockt glas i bågar och i öfriga våningar med vanligt glas. Allt glasarbete har levererats af firman Louis Fehn. Allt vatten- och gasledningsarbete har utförts af A. J. G. Bissmarck & Co, tapeterna äro levererade af Joh. Ol. Andréen måleri- och dekorationsarbetet af firman C. W. Vinberg & Co;  stuccatörsarbetet af H. R. Rehder, järnbjelkar m. m. hafva levererats af firman Andersson & Lindberg; slutligen har bildhuggarearbetet på fasaden i sand- och kalksten utförts af Yxhults stenhuggeri, Anderson & Almström.

Byggnadskomplexets betydelse och utsträckning kan bäst förstås däraf att det i nästa års bevillning kommer att taxeras till — två och en half millioner kronor, taxeringen baserad på nu uppgjorda hyreskontrakt.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899). Texten är tidigare publicerad på goteborgshistoria.se

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899.