Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är

  • att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden
  • att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
  • att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

Månadens artikel: Stadsplanering i Göteborg

Karta över Göteborg år 1644. Kiettil Klaesson, Public domain, via Wikimedia Commons

När Gustav II Adolf valde platsen för det nya Göteborg, som han långt innan Sverige återfick Älvsborgs fästning hade bestämt sig för att grunda, föll hans ögon på den fuktiga, sanka strandängen mellan bergsknallarna vid Göta älvs mynning. Han såg hur en av hans drabanter klafsade omkring i gyttjan mellan grästuvorna, och frågade därför sina följeslagare, om där inte var alldeles för blött. En av dessa, Johan Pedersson Schult (efter adlandet Johan Adler Salvius)[ifrågasatt uppgift], som hade studerat stadsbyggnadskonsten i Holland, lär då ha svarat: ”Det tror jag inte alls, Eders Majestät. Man kan påla, och man kan dränera. Jag föreslår, att man avstår från att gräva någon utvidgad hamnbassäng här nere mellan bergen och i stället lägger en bred kanal rakt in över gräset och kanske en tvärkanal, som går ut på andra sidan det lilla berget. Det suger upp vattnet och båtarna ligger minst lika bra. Så kan man bomma för kanalmynningarna också, nattetid och i krig.”[1] Planen för Göteborg gjordes av Salvius, efter holländskt mönster med snörräta gator och kanaler.[2][3]

De tidigaste stadsplanerna, från 1619 och 1620,[4] var utformade av holländarna enligt regularitetens princip eller castra romana (det romerska härlägret), vilket man även tillämpat i Amsterdam och i Batavia – nuvarande Djakarta – med flera städer. Troligen var det holländaren, överbyggmästaren Hans Fleming (”Långe mäster Hans”),[5] som tillsammans med ingenjören Johan Schultz[6] upprättade den ”rutnätsplan”, som låg till grund för den första stadsplanen, kallad ”Kungl. Majt:s dessein”.[7] Den besvärliga göteborgska berggrunden blev dock ett problem för stadsbyggarna, då Stora Hamnkanalen inte kunde dras rakt från öster till väster, främst på grund av Lilla berget (en utlöpare, bergsrevel från Kvarnberget),[8] som bland andra Tyska kyrkan och Rådhuset vilar på. Eftersom man önskade, att de öst-västligt gående gatorna skulle vara parallella med kanalen, vreds gatunätet några grader motsols. En svensk kyrka måste dock ligga strikt i öst-västlig riktning, varför Domkyrkan idag till synes ligger snett på tomten.[9] I den ursprungliga stadsplanen från 1619 hade Fleming skissat på en hamnkanal kring Kvarnberget, med sin norra mynning vid nuvarande Lilla Bommen och sin utgång i nordväst vid nuvarande Stora Hamnkanalens mynning. Meningen var att hamnen på detta sätt skulle hållas isfri och spolas ren genom Göta älvs genomströmning. Omfattande grävningsarbeten utfördes med start i slutet av 1619, men planerna fick överges då utlöparna från Kvarnberget kom i dagen redan på 4–5 meters djup. Resultatet av grävningarna blev ”gropen” eller ”pölen”, ett cirka 150×90 meter stort område, som sträckte sig från Tyska kyrkan och uppemot Nedre Kvarnbergsgatan – där stadens första begravningsplats var lokaliserad 1624–44.[10] Först i slutet av 1630-talet lades gropen igen, men fortsatte att ställa till problem för husbyggare under många år.[11][12][13][14]

De mest sanka delarna inom nuvarande vallgraven fanns i ett område, som avgränsades av Gullbergsvass, rakt söderut över Drottningtorget, därefter västerut och fram till Lilla Torget samt norrut mot Gullbergsvass. Träskartad mark var allt från Lilla Otterhällan – nuvarande Kungshöjd – i en rak linje till Gullbergsvass och sydost därom. Den enda marken, som betraktades som fast, var då stråket som förband Lilla– och Stora Otterhällan med Kvarnberget och bergsreveln Lilla Berget.[15]

Den holländska metoden – att gräva kanaler parallellt med gatumönstret – syftade i Göteborg till att dränera terrängen, få fyllnadsjord till tomtbildningar och att skapa hamnareal samt kajlängder – lastagier – innanför fästningsgördeln.[16]

Den allra första tomten i planlagt område (vid Vallgatans södra sida, väster om Kungsporten), Nr 1 i Första roten i Kvarteret Idogheten bebyggdes 1637.[17] I samband med stadsplaneringen under 1650-talet gjordes omfattande mätningar av Göteborg innanför Vallgraven. Stadens omkrets uppmättes då till 7 000 alnar (cirka 4,1 kilometer), dess längd i öst-/västlig riktning var 1 758 alnar (cirka 1 040 meter) och dess längd i syd-/nordlig riktning var 1 080 alnar (cirka 640 meter).[18]

Sveriges första stadsplanetävling utlystes i december 1861 och gällde en utvidgning av staden, med områdena utanför Göteborgs vallgrav, de nuvarande stadsdelarna Gullbergsvass, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga. Vid tävlingstidens utgång var 23 förslag inlämnade. Inget förstapris delades ut, utan de två bästa förslagen fick dela på andrapriset. Förslagen var inlämnade av kaptenerna vid Väg- och vattenbyggnadscorpsen Josef Richert och Gustaf Nerman. Ett förslag av ingenjören J. Damm belönades också. En kommitté bestående av Edvard Melin, Carl Gustaf Prytz och August Kobb sammanställde de belönade förslagen till ett nytt planförslag, vilket godkändes av Göteborgs stadsfullmäktige 1864 och av Kungl. Maj:t 1866. Huvudaxeln bildades av Kungsportsavenyn och den väst-östliga axeln av den trädplanterade Vasagatan och Nya Allén. Vid sekelskiftet 1900 var Göteborg utbyggt enligt planen från tävlingen 1861. Vasastaden, kvarteren kring Kungsportsavenyn och även stadsdelarna öster därom var i stort bebyggda. Nu behövdes en ny stadsplan, som omfattade Kungsportsavenyns avslutning i söder, området öster om Heden mot Fattighusån och Mölndalsån. Planen skulle även ange riktlinjer för hur Landala och Johanneberg skulle bebyggas. I april 1901 utlystes en internationell stadsplanetävling och i november samma år hade 32 förslag lämnats in, varav 19 var utländska. Det vinnande förslaget var upprättat av Per Hallman och Fredrik Sundbärg. Andra pris gick till Nils Gellerstedt och Torben Grut.[19][20]

Göteborg år 1795. J A v Matérn (Copy), Public domain, via Wikimedia Commons

Uppbyggnadsskeden

  • < 1620 – staden grundläggs i det gamla kulturlandskapet.
  • 1620–1800 – Kanal- och fästningsstaden Göteborg byggs av holländare. Den grunda hamnen gav ett bra skydd. Den nya handelsstaden behövde en djuphamn, varv och olika industrier. Förstäderna Masthugget och Majorna etablerades kring dessa verksamheter.
  • 1800–1850 – De forna fästningsverken raseras och staden utvidgas på befästningsområdet.
  • 1850–1910 – Industrialismens expansion sprängde de gamla stadsplanerna, och nya industrier lokaliseras kring Göta älv och längs åarna, mestadels utanför stadsgränsen. Landshövdingehusen sätter sin prägel på arbetarstadsdelarna.
  • 1910–1930 – Majorna, Lundby och Örgryte inkorporeras och staden kunde nu planera för vidare expansion. Stadsingenjör Albert Lilienberg sätter sin prägel på byggnadsverksamheten.
  • 1930–1945 – Funktionalismen bryter igenom och blir symbolen för en ny tid.
  • 1945–1960 – Folkhemmet etableras och efter andra världskriget satsas på ett utökat bostadsbyggande. Bostäder och stadsdelar får en hög boendestandard.
  • 1960–1975 – Det storskaliga stadsbyggandet. Bostadsbyggandet industrialiserades och det investeras i trafiksystem samt totalsanering av gamla stadsdelar.
  • 1975–1990 – Efter expansionsfasen växte intresset för kulturhistoria, stadsmiljöfrågor och en kretsloppsanpassning. Omfattande kontorsbyggen under 1980-talet.
  • 1990 > – Staden i samverkan. Allt starkare konjunkturer ledde till nya satsningar som Kollektivtrafikringen, stadsvård, bevarande och upprustning av byggnader. Begreppet ”att bygga staden inåt” etableras.[21]

Stadsdelar

I Statistisk årsbok för Göteborg 1900 anges följande 7 områden såsom stadsdelar 1891-1900:

  1. 1:a till och med 10:e rotarna samt 6:e till och med 10:e kvarteren.
  2. 13:e, 14:e, 15:e, 16:e, 17:e och 18:e rotarna.
  3. 11:e roten samt Masthugget.
  4. 12:e roten.
  5. Haga (Nya, Östra och Vestra).
  6. Annedal och Landala
  7. Majorna: 1:a till och med 7:e roten.

[22]

I Statistisk årsbok för Göteborg 1910 anges följande 24 områden såsom stadsdelar:

  1. Stadens 1:a till 4:e med del av 5:e roten samt 7:e till 10:e kvarteren.
  2. Del av stadens 5:e samt 6:e till 10:e rotarna samt 6:e och Magasinskvarteret.
  3. Stadens 11:e rote.
  4. Stadens 12:e rote.
  5. Stadens 13:e rote.
  6. Stadens 14:e rote.
  7. Stadens 15:e rote.
  8. Stadens 16:e rote.
  9. Stadens 17:e rote.
  10. Stadens 18:e rote.
  11. Stadens 19:e rote.
  12. Stadens 20:e rote.
  13. Haga
  14. Annedal
  15. Landala
  16. Majornas 1:a rote.
  17. Majornas 2:a rote.
  18. Majornas 3:e rote.
  19. Majornas 4:e rote.
  20. Majornas 5:e rote.
  21. Majornas 6:e rote.
  22. Majornas 7:e rote.
  23. Lundby
  24. Tingstadsvassen

[23]

Göteborg år 1890. Arvid Södergren, Public domain, via Wikimedia Commons

Dagens stadsdelar uppstår

Göteborg var fram till 1920, administrativt indelat i kvarter och rotar (se nedan), med en planlagd tomtareal av 6,1 miljoner kvadratmeter. Stadens fastigheter hade ursprungligen beteckningar av typen ”tomten N:o 20 & 21 i stadens 2:a rote” eller ”tomten B,C,D,E N:o 2 i stadens 8:e kvarter”. Redan vid stadens grundläggning uppstod alltså ett behov av en administrativ indelning av marken som entydigt kunde reglera åtminstone de bebyggda fastigheterna.[26] Vid 1917 års lagstiftning om fastighetsbildning och fastighetsregister för städer, ansågs det lämpligt att övergå till benämningen stadsdel för de områden som staden uppdelades i efter första indelningsgrund. Magistraten bröt helt med det gamla systemet då man 1923 fastställde en indelning i 52 stadsdelar. Utöver alla tidigare rotar innefattades då också de delar av staden som tidigare legat utanför roteindelningen, exempelvis Annedal, Tingstadsvassen, Krokslätt, Sannegården med flera.[27]

Den 30 januari 1920 fastställde Magistraten i Göteborg för första gången en indelning av staden i stadsdelar. Roteindelningen behölls därmed i huvudsak, medan uppdelningen i kvarter upphörde[28]. Idag finns endast rotarna kvar som stadsdelarna Majornas rotar 1-4, det vill säga området Majorna.

  1. Äldre staden, omfattande stadens 1—10 rotar, Magasinskvarteret samt 7—10 kvarteren.
  2. Stadens 11:te rote.
  3. Haga, med uppdelning i Östra, Västra och Nya Haga.
  4. Stadens 13:de rote.
  5. Stadens 14:de rote, begränsad till den del som är belägen mellan Vallgraven och Engelbrektsgatan.
  6. Stadens 15:de rote.
  7. Stadens 16:de rote.
  8. Stadens 17:de rote.
  9. Stadens 18:de rote.
  10. Stadens 19:de rote.
  11. Stadens 20:de rote.
  12. Kviberg, omfattande den oreglerade delen av 12:te roten, kvarter nr 1—8.
  13. Kålltorp.
  14. Nya Varvet.
  15. Sandarne, omfattande den oreglerade delen av Majornas l:sta rote.
  16. Kungsladugård, tidigare del av Majornas l:sta rote.
  17. Majornas 1:sta rote.
  18. Majornas 2:dra rote.
  19. Majornas 3:dje rote.
  20. Majornas 4:de rote.
  21. Majornas 5:te rote.
  22. Majornas 6:te rote.
  23. Majornas 7:de rote.
  24. Slottsskogen, tidigare del av Majornas 6:te rote.
  25. Annedal.
  26. Änggården.
  27. Landala och Gibraltar.
  28. Lorensberg, den del av 14:de roten, som i norr begränsas av Engelbrektsgatan samt i söder av Lärare-, Viktor Rydbergs-, Kungsbacka-, Bred- och Lennart Torstenssonsgatan med flera.
  29. Johanneberg.
  30. Tingstadsvassen.
  31. Lundbyvassen, tidigare del av Lundby landskommun.
  32. Lindholmen, tidigare del av Lundby landskommun.
  33. Sannegården, tidigare del av Lundby landskommun.
  34. Färjestaden, tidigare del av Lundby landskommun.
  35. Rödjan, tidigare del av Lundby landskommun.
  36. Bräckö, tidigare del av Lundby landskommun.
  37. Kyrkbyn, tidigare del av Lundby landskommun.
  38. Rambergsstaden, tidigare del av Lundby landskommun.
  39. Brämaregården, tidigare del av Lundby landskommun.
  40. Kvillebäcken, tidigare del av Lundby landskommun.
  41. Tolered, tidigare del av Lundby landskommun.
  42. Biskopsgården, tidigare del av Lundby landskommun.

[29]

Den 15 juni 1923 fastslogs dessa indelningar, namnändrades i huvudsak samt utökades (främst genom Örgryte landskommuns införlivning 1922 och dess municipalsamhällen) med tio stadsdelar, till:
Inom Vallgraven – Nordstaden – Gullbergsvass – Stampen – Heden – Lorensberg – Johanneberg – Krokslätt – Landala – Vasastaden – Pustervik – Masthugget – Stigberget – Olivedal – Haga – Kommendantsängen – Annedal – Änggården – Slottsskogen – Majornas 1:a rote – Majornas 2:a rote – Majornas 3:e rote – Majornas 4:e rote – Kungsladugård – Sandarna – Nya Varvet – Rödjan – Färjestaden – Bräckö – Biskopsgården – Tolered – Kyrkbyn – Rambergsstaden – Sannegården – Lindholmen – Lundbyvassen – Brämaregården – Kvillebäcken – Tingstadsvassen – Gamlestaden – Kviberg – Bagaregården – Olskroken – Gårda – Lunden – Kålltorp – Sävenäs – Delsjön – Torp – Bö – Skår och Kallebäck.[30]

Den 1 juli 1949 var stadsdelarna 54 till antalet, år 1955 var de 64 stycken[31] och 1965 var de 67 stycken[32]. Vid stadsfullmäktiges sammanträde i oktober 1967 beslöts om stadsdelsindelningen för de år 1967 införlivade områdena, och den 1 januari 1968 var antalet 81 stycken.[33] Den 1 november 1977, var antalet 84 stycken.[34]

Göteborg år 1921. Arvid Södergren, Public domain, via Wikimedia Commons

Historik över införlivade och förvärvade områden (urval)

Den 1 januari, där inget annat anges

  • 1813 – Från Nya Ostindiska kompaniet köptes sjöhamnen Klippan för 33 334 riksdaler banco.
  • 1868Carl Johans församling, genom Kungligt brev den 1 februari 1867 med tillhörande lägenheterna Majorna och Kungsladugård. Arealen var 670 hektar.[37]
  • 1868 – Egendomen Sannegården i Lundby socken – som staden hade haft som mudderupplagsplats – förvärvas 1867 för 24 250 kronor.[38]
  • 1871 – Genom Kungligt brev den 3 november 1870[39]; 3/80 mantal (7,22 hektar) av hemmanet Krokslätt Norgården – den så kallade Spekebergsängen[40] i Örgryte socken – till en kostnad av 15 000 riksdaler riksmynt[41].
  • 1876/77 – Åren 1876 och 1877 förvärvades områden i Landala och Gibraltar för 190 000 kronor. Den totala arealen utgjorde 96,26 hektar.
  • 1882 – Tingstadsvassen i Backa socken med cirka 135 hektar förvärvas 1876 genom Kungligt brev den 8 december 1881 och införlivas 1882[38]. Genom Kungligt brev den 3 mars 1882[39] och från 1883 års ingång; 1/12 mantal av Krokslätt Norregården, kallat Landala och 135,549/1,022,560 mantal av Krokslätt Kongegården, Gibraltar kallat.
  • 1892 – Egendomen Änggården i Örgryte socken förvärvas för 250 000 kronor. Arealen var 151,85 hektar.
  • 1895 – Egendomen Lärjeholm i Angereds socken köps för 308 000 kronor. Arealen var 1 099,94 hektar.
  • 1900 – Arendal i Lundby socken med 31/72 mantal samt delar av Vikan Mellan- och Bergegårdarna i Björlanda socken. Totalt 161,5 hektar för 313 087 kronor och 47 öre.
  • 1904 – Genom Kungligt brev den 21 augusti 1903, 2/5 mantal av Stora Änggården samt vissa delar (601/18,060 mantal) av Lilla Änggården[39].
  • 1904 – Egendomen Kålltorp i Örgryte köps in för 200 000 kronor. Arealen är 345,56 hektar.
  • 1906Lundby kommun inkorporeras genom Kungligt brev den 3 mars 1905. Arealen var cirka 2 787 hektar, varav 91 hektar vatten.
  • 1906 – Diverse egendomar på totalt 63,9 hektar i Partille socken för 129 443 kronor.
  • 1907 – 1/2 mantal Bräckö och 1/2 mantal Ulvegraven i Lundby för 360 000 kronor. Arealen var 76,72 hektar.
  • 1908 – 3/8 mantal (25,59 hektar) Västra Pilegården i Lundby till en kostnad av 150 000 kronor.
  • 1908 – 1/10 mantal (8,85 hektar) Fässberg Västergård i Fässberg.
  • 1908 – Sammanlagt 199,27 hektar av olika fastigheter i Västra Frölunda socken till en kostnad av 999 767 kronor.
  • 1909 – Genom Kungligt brev den 12 juni 1908[39]; delar av Kålltorp i Örgryte socken.
  • 1910 – Tre hektar (1/80 mantal) av Krokslätt Nordgården i Örgryte socken för 129 500 kronor.
  • 1910 – Egendomen Lilla Torp i Örgryte socken med 92,29 hektar till en kostnad av 218 800 kronor.
  • 1912 – Stora Änggården i Örgryte socken med 1/60 mantal (15 hektar) för 241 000 kronor.
  • 1912 – Olika fastigheter i Lundby, totalt 13,2 hektar för 42 565 kronor.
  • 1916 – Kärralund i Örgryte socken, 138,7 hektar för 300 000 kronor.
  • 1916 – 667 hektar av olika fastigheter i Partille socken för 1 009 500 kronor.
  • 1918 – Diverse fastigheter i Västra Frölunda socken, 306,5 hektar för 1 392 000 kronor.
  • 1918 – 201 hektar av diverse fastigheter i Askims socken för 549 000 kronor.
  • 1918 – Genom Kungligt brev den 14 april 1917[39]; delar av hemmanet Änggården nr 1 i Örgryte socken, del av det senare Guldheden.
  • 1920 – 65 hektar av Hökälla i Säve socken för 210 000 kronor.
  • 1921 – 65 hektar av Lingatan i Bro socken för 125 000 kronor.
  • 1922 – Genom Kungligt brev den 19 augusti 1921; hela återstoden av Örgryte kommun med municipalsamhällena Lunden, Gårda samt Krokslätt[39]. Den totala arealen utgjorde cirka 1 849 hektar, varav 101 hektar vatten.
  • 1923 – Överås 1/2 mantal och 1/32 mantal i Lunden med mera (totalt 24,8 hektar) i Örgryte socken för 563 700 kronor.
  • 1923 – 19,3 hektar (1/4 mantal) av Kärralund i Örgryte socken för 328 222 kronor.
  • 1928 – Genom Kungligt brev den 18 juni 1926, från Partille socken delar av Utby och Mellby byars skifteslag, tillhörande Gamlestads församling.
  • 1930 – Del av Angereds socken, genom Kungligt brev den 8 februari 1929.
  • 1931Nya Varvets socken. Enligt Kungligt brev den 16 maj 1919 skulle hela Nya Varvets socken införlivas med staden ”fr.o.m dag, som framledes kommer att bestämmas” samt i kyrkligt avseende hänföras till Carl Johans församling. Socknens areal utgjorde cirka 76 hektar varav 27 hektar vatten.[38]
  • 1936 – En mindre del av Backa socken. När Götaälvbron skulle byggas, införlivades marken för brofästet.[42]
  • 1940 – Del av Björlanda socken.
  • 1945 – Genom Kungligt brev den 25 augusti 1944, Västra Frölunda socken.
  • 1948 – Backa socken (återstoden).
  • 1949 – Genom Kungligt brev den 16 januari 1948, del av Säve socken, enklaven Tagene.
  • 1950 – Genom Kungligt brev den 17 december 1948 enklaven Båtsmanstorp inom Mölndals kommun, belägen inom Västra Frölunda socken.
  • 1951 – Genom Kungligt brev den 3 mars 1950, delar av Mölndals kommun om totalt cirka 219 hektar: intill Botaniska trädgården, vid Lana samt del av område strax norr om sjön Långvattnet[förtydliga]
  • 1960 – Del av Björlanda socken, Vikans by och Halvorsäng.
  • 1967Angereds kommun och Bergums socken i Stora Lundby landskommun, samt Torslanda landskommun, Tuve landskommun och Säve landskommun. Stadens landareal ökade därmed från 14 029 till 36 350 hektar eller med 160%. År 1900 omfattade staden endast cirka 2 300 hektar[43]. Områdena utgjordes av, med areal i hektar (land/vatten): Angered (1 785/46), Bergum (680/3), Björlanda (4 115/1 639), Gårdsten (1 172/106), Hjällbo (900/23), Högsjön (659/51), Kärra (1 358/80), Säve (3 595/128), Torslanda (2 285/2 140), Trollsjön (895/86), Tuve (1 655/19), Tyrsjön (1 839/30), Varpekärr (771/1) samt Vättlefjäll (651/42).[44]
  • 1974Askims kommun och Styrsö kommun samt Rödbo församling i Kungälvs kommun. Stadens areal ökade då med 8 100 hektar till 44 500 hektar och befolkningen med 18 000 invånare[45].

[46][47][48][49][50]

Kvarter

Beteckningen kvarter i Göteborg avsåg ända fram till 1800-talets mitt snarare dagens stadsdelar, och rotar motsvarade dagens kvarter. Kvarter hette förr kvartal. Stadens kvartersindelning inom Vallgraven är ordnad motsols enligt följande (med nuvarande beteckningar på gator, platser, kanaler, med mera):

  • 1:a kvarteret – avgränsades av Lilla Torget och Stora Hamnkanalen i norr, Västra Hamngatan (-kanalen) i öster, nuvarande Södra Larmgatan i söder samt Ekelundsgatan/Otterhällan i väster.
  • 2:a kvarteret – avgränsades av Södra Hamngatan/Stora Hamnkanalen i norr, Östra Hamngatan (-kanalen) i öster, Södra Larmgatan, Kungstorget och Kungsportsplatsen i söder samt Västra Hamngatan (-kanalen) i väster.
  • 3:e kvarteret – avgränsades av Brunnsparken/Södra Hamngatan i norr, Vallgraven/Stora Nygatan i öster/sydost, Kungsportsplatsen i söder samt Östra Hamngatan (-kanalen) i väster.
  • 4:e kvarteret – (i huvudsak nuvarande Östra Nordstaden) avgränsades av Götaleden/Kanaltorgsgatan i norr, Nils Ericssonsgatan och Drottningtorget i öster, Norra Hamngatan (-kanalen) i söder samt Östra Hamngatan (-kanalen) i väster.
  • 5:e kvarteret – avgränsades av Götaleden/Sankt Eriksgatan i norr, Östra Hamngatan (-kanalen) i öster, Södra Hamngatan (-kanalen) i söder samt Götaleden i väster.
    [55][56][57][58]

Genom ett magistratsbeslut den 15 juni 1923 fick staden en ny kvartersindelning. Då indelades city i stadsdelarna Inom vallgraven, söder om Stora hamnkanalen och Nordstaden, norr därom. Inom den första stadsdelen fanns det 65 namngivna kvarter och inom den senare 36, där de olika tomterna inom kvarteret är numrerade.[59]

Sedan 2017-01-01 namnges ej nybildade kvarter inom Göteborgs kommun eftersom blocknummer istället för kvartersnamn används som traktnamn i fastighetsbeteckningar.[60] Detta till skillnad från t.ex. Stockholm som använder kvarterets namn som del av fastighetens beteckning i fastighetsregistret.

Rotar

Från den 10 juni 1671[61] var Göteborg inom Vallgraven indelad i tio rotar, som var numrerade och hade namn efter den gata vars tomter de omfattade. Denna roteindelning behölls ända in på 1900-talet.[62]

  • 1:a roten – Vallgateroten, låg längst i söder
  • 2:a roten – Kungsgateroten
  • 3:e roten – Kyrkogateroten
  • 4:e roten – Drottninggateroten
  • 5:e roten – Stora Hamngateroten, omfattande såväl Södra som Norra Hamngatan
  • 6:e roten – Köpmansgateroten
  • 7:e roten – Sill– senare Postgateroten
  • 8:e roten – Kronhusgateroten
  • 9:e roten – Spannmålsgateroten
  • 10:e roten – Kvarnbergsgateroten

År 1923 hade följande rotar/motsvarande indelning tillkommit. Stadens totala areal var då 6 117 000 kvadratmeter:[63]

Rotar; 11:e, 13:e, 14:e, 15:e, 16:e, 17:e, 18:e, 19:e och 20:e. Magasinskvarteret (kvarter); 6:e, 7:e, 8:e, 9:e, 10:e. Västra Haga, Östra Haga, Nya Haga, Annedal och Änggården, Landala och Gibraltar. Majornas 1:a rote, 2:a, 3:e, 4:e, 5:e, 6:e kvarteret, 7:e kvarteret samt Lundby.

Läs hela artikeln om Stadsplanering i Göteborg på Wikipedia.

Text: Artikeln Stadsplanering i Göteborg på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Nyåret 1923

Temat för ”månades artikel” under 2023 blir det händelserika året 1923 som lämnat många märkbara spår även i dagens stad hundra år senare. Det skulle bli ett år av festligheter, storslagna invigningar, internationella gäster. Men när det nya året inleddes var det ganska lugnt i staden, så här skildrades nyårsfirandet i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 2 januari.

Bilden ovan: Nyårshälsning från Gårda 1902.

Hämtad från Carlotta.

Lugn nyårshelg i Göteborg 1923

”Även nyårshelgen har förflutit lugnt, om också icke alldeles så lugnt som juldagarna. De sistnämnda äro av ålder helgade åt det stilla familjelivet, vartill i går kom ett särdeles ogemytligt väder, som blev en ytterligare anledning för människan att hålla sig inom sina egna fyra väggar. Vid nyårstid är man betydligt mera benägen att kasta sig ut i vimlet, och dessutom kom gårdagen med ett strålande väder som drev folk ut på gatorna och vägarna. Det var den första vackra dagen på länge, och det vimlade av promenerande.

Årsskiftet brukar försiggå med en hel del gny och oväsen, och så även denna gång. När klockan slog tolv på nyårsnatten, sattes åtskilliga ångvisslor i livlig funktion på fartygen i hamnen, en del kyrkklockor började dåna, stoj och sång hördes från öppnade fönster, och glade a nyårshälsningar utväxlades på gatorna. För en kort stund hade Göteborg mist sin vanliga stelhet.

En mängd människor firade nyårsvaka på teatrar eller andra nöjesetablissemang, där kända teaterartister och andra publikfavoriter hjälpte till att förgylla upp stunden, då det ena året gled in i det andra. Nyårsvakor hade anordnats på teatrar, biografer, i Konserthuset, på Cirkus, Realläroverket m.fl. ställen. Överallt var publiken talrik och stämningen var den allra bästa.

Nyårsgudstjänsterna i stadens olika kyrkor ha varit livligt besökta. Särskilt många åhörare samlades till nyårsbönerna på nyårsafton kl. 5. I åtskilliga frikyrkolokaler höllos nyårsvakor, och även i Masthuggskyrkan samt Annedalskyrkan hade anordnats midnattsgudstjänster. Vid nyårsdagens högmässa i Domkyrkan predikade biskop Rodhe. Kollekterna under nyårsdagen voro anslagna till Göteborgs ålderdomshem.

Polisen har haft en lugn helg. Inga oordningar ha förekommit, och fylleristerna ha varit fåtaliga. På lördagskvällen hade man inalles ett 25-tal fyllerister, och blott sex överförfriskade individer tillbringade nyårsnatten i finkorna.

Brandkåren hade ett par utryckningar på lördagen, därav till ångaren –Virginia-, som fått eld i kollasten. Det blev ett tidsödande arbete för brandmännen. I huset Södra Larmgatan 4 hade eld utbrutit i en hiss, men denna brand släcktes omedelbart. På nyårsaftonen fick Olskroksavdelningen rycka ut till fastigheten Ågränd 4, där soteld utbrutit. Ett falsk alarm förekom vid 12-tiden natten till lördag från brandskåpet vid Rosenbergs fabriker. Såsom misstänkta ha tre personer varit i förhör hos polisen, men de neka.

I lördags kväll vid 7-tiden blev en äldre man på Norra Larmgatan påkörd av en åkare. Mannen kastades i gatan och erhöll en del mindre skador, dock av så pass godartad natur, att han ej behövde föras till sjukhuset.

En bilolycka, som anmäldes under helgen, inträffade i fredags i korsningen av Nya Allén och Södra Vägen. En från Mölndal kommande bil skulle svänga till vänster i Allén, men till följd av något mankemang körde chauffören rakt fram och hamnade på gräsmattan. I detsamma kom en bil från Järntorgshållet, och då Mölndalsbilen stannade mitt i vägen för den från Järntorget kommande och avståndet var ringa, kunde en sammanstötning icke undvikas. Därvid skadades Järntorgsbilens strålkastare, medan den andra bilen slapp oskadd undan.

Järnvägstrafiken har varit ungefär normal under helgen, och någon särskilt stark reslust har ej kunnat märkas. Ordinarie nattsnälltåget från Stockholm inkom på söndagsmorgonen närmare två timmar försenat, vilket emellertid berodde på en i Moholm inträffad lokskada.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 2 januari 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Hamnen, troligen år 1923.

Månadens artikel: Julen i Göteborg 1853

Det finns många traditioner kring vårt julfirande och känslorna kan ibland bli upprörda när något förändas, något som ”alltid varit” en tradition. Men hur långt tillbaka sträcker sig egentligen vissa av våra jultraditioner? En blick tillbaka med hjälp av äldre dagstidningar kan hjälpa till. I denna ”månades artikel – julspecial” skall Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från julaftonen 1853 ligga till grund för att skildra hur man såg på den gamla julen, hur man såg på julen förr i tiden för i tiden!

I julaftonens berättelse 1853 lyfter tidningen fram att julen, liksom många andra kyrkohögtider, har ett hedniskt ursprung i uråldriga fester för att fira händelser under olika årstider. Den gamla julfesten sägs ha börjat under årets längsta natt den 21 december och den varade sedan under tre dagar, men olika festligheter pågick fram till 13 januari och St. Knut (Knut kör julen ut). Detta menade artikelförfattaren byggde på en äldre hednisk fest.

Jul-grisen skulle ha sitt ursprung i den till Frej helgade ”galten” dit även det egendomligt formade brödet ”kuse” skulle påminna om galtens fyra fötter.

De på 1850-talet vanligt förekommande figurerna ”Nisse” och ”Nasse” på julbordet antogs vara ett minne av gamla gudabilder.

Julbocken var också vanligt förekommande under 1800-talets julfirande, liksom i dag, med att härleda dess historia är inte lätt. Några har föreslagit att det är minnet av ett offrat djur medan andra föreslagit att bocken personifierade Loke medan andra hänvisat till Tors bockar. Det går alltså att välja på många förklaringar till den figur av halm som många av oss ännu pryder våra hem med inför julen. Julhalmen på golvet däremot var mer tydligt en kristen symbol som skulle visa på den halm som fanns på golvet i krubban där frälsaren föddes. Det fanns dock en alternativ tolkning som menade att julhalmen ursprungligen strödds ut på golvet inför offrandet av djur under den hedniska julhelgen.

Julgranen var sedan länge vanligt förekommande i stadens hem och även där söktes efter ett spännande hedniskt ursprung. Trädet skulle vara en kvarleva av heliga träd som man dansat kring under gamla riter.

Jul-klappar berättas det om i artikeln såsom en gammal plägsed att vid större fester ge varandra vänskapsgåvor, men varifrån efterleden ”klapp” kommer ifrån var obekant för artikelförfattaren.

En gammal tradition med ursprung i medeltidens bibeldramatik fanns ännu kvar 1853 i form av Rupert knekt, som man förr skrämt barnen med då de varit olydiga. Rupert knekt kom utklädd och med ett avskräckande ris i handen och huvudet täckt med en gråpappers-mössa i form av en sockertopp. Han höll allvarsam räfst med barnen för deras förseelser, han kände till allt de gjort och efter stränga förmaningar försökte han föra bort barnen. Men då trädde den milde och vitklädde Kinkeljés in och efter viss övertalning tar barnen under sitt beskydd om de bara lovade att uppföra sig.

I vår tid översköljs vi av julbudskap i massmedia redan under november, om inte tidigare. Men när man bläddrar i tidningar från mitten av 1800-talet är julen knappt märkbar. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kom ut sex dagar i veckan och varje nummer omfattade fyra sidor där annonserna oftast fanns samlade sist i tidningen med några få undantag. Vid en genomgång av december månads tidningar har en liten grupp annonser som tydligt berör julen påträffats och dessa klipp återges nedan. Kanske är det något som lockar inför julen 2022? En viktig sak att uppmärksamma var att Minuthandels-Corpsen i Göteborg hade beslutat att inte dela ut julgåvor och presenter till de fattiga kunderna utan istället lämna bidrag till någon välgörenhetsinrättning. Vill du läsa mer om dessa julgåvor samt om karnevalen som länge hölls på julafton i Göteborg kan du följa denna länk.

Källa:

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 december 1853, samt för genomgången av annonser samtliga nummer i nämnda tidning 1 till 23 december 1853.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Folkliv på gustav Adolfs torg i juletid. (https://samlingar.goteborgsstadsmuseum.se/carlotta/web/object/226431)

Månadens artikel: Den gröna lungan – Slottsskogen del 2

Text och foto Sanja Peter

Byggnadsnämnden beslutade den 18 oktober 2022 att genomföra samråd för kulturreservatet Slottsskogen. Samrådstiden pågår under perioden 2 november – 27 december 2022.

Att bilda kulturreservat innebär att ett beslut med föreskrifter tas fram inom staden. Beslut beräknas tas under 2023. Slottsskogen skulle bli det första kulturreservatet inom Göteborgs Stad. Om kulturreservat kan du läsa mer på Riksantikvarieämbetets hemsida: https://www.raa.se/kulturarv/landskap/kulturreservat/

I september publicerades en artikel om Slottsskogens kulturarv. Här kommer några rader om parkens natur, dess träd, svampar och djur.

Slottsskogen blir stadens

1651 donerade regenten drottning Kristina nästan hela Älvsborgs Kungsladugårds ägor till staden, men beslutet blev återkallat efter fyra år. Det fanns ett till tillfälligt privilegium för användning av grönområdet men det var först 1868[1] som skogen blev Göteborgs. Det skedde parallellt med Majornas införlivning i januari samma år.

Innan dess hade skogen hunnit hamna i vanrykte på grund av tjuvar och eldsvådor. En djurvaktare anställdes som på 1700-talet hade titeln Hejderidare. I arbetsuppgiften ingick även att skydda ekarna mot olovlig fällning.

Under sent 1700tal räknades ekarna i Slottsskogen till flera tusen träd, nästan sju tusen i det stora området tillsammans med Änggården. Uppemot 300 år gamla ekar fanns i skogen i början av 1900-talet, men det är oklart är hur många som är kvar. Slottsskogen dominerades i förra seklet av ekar men också av andra planterade arter.

Eken kan bli upp till tusen år gammal. Då är den kanske 30 meter hög och har 15 meter i omkrets. Trädet förekommer i myter och har använts som ädelträ i bygge av såväl hus som möbler och båtar genom historien.

Ekstam från 1711

En inte helt naturlig skog

Slottsskogen representerar inte regionens viktigaste naturtyper, därför att det är en park påverkad av det urbana livet. Tillsammans med den under 1920-talet anlagda Botaniska trädgården, samt Änggården som en annan arena för botanikernas tidiga planteringsintresse, spelar det större naturområdet en viktig roll som biotop, hem för många nyckelarter och den biologiska mångfalden ska bevaras. Det har regering och riksdag slagit fast i olika övergripande miljömål. Sverige har undertecknat en rad internationella konventioner där bevarandet av den biologiska mångfalden ingår.

För Slottsskogen gäller ett program från 2011 och nya planer är på gång. Programmets syfte är att säkerställa Slottsskogens värdefulla park- och grönområde, en stor grön lunga, tillgänglig för alla.

Ekorre som bär något mjukt till boet

Nyckelbiotoper och nyckelarter

I skogen finns ett antal nyckelbiotoper och nyckelarter. Exempel på områden med nyckelbiotoper är bergbranten öster om Naturhistoriska museet. Där finns förutom lövskog med ask, alm och ek, flera andra intressanta arter, såsom getapel, kragjordstjärna, vitsippsvivel och vinbergssnäcka.

Såväl djur som växter kan räknas till nyckelarter. Med nyckelarter avses arter som har särskilt stor betydelse för många andra arter, biotoper eller ekosystem. De är i ett ömsesidigt beroende av varandra. I Slottsskogen är ek, hassel, större hackspett och gröngöling nyckelarter. Andra är svavelticka, al och lind.

Eken utgör livsmiljö för en mängd insekter och svampar. Hasselnötterna är näringsrika och äts av däggdjur och fåglar, smågnagare, ekorre, gräsand och nötskrika. Ekskogen vid Ekekullen har många rödlistade arter som oxtungsvamp, korallticka, ekticka och västlig rostticka. Ekskogen sydväst om Fågeldammarna har grova ekar i bergskant.

En för författaren okänd svampart, läsarna får gärna bidra med sin kunskap

Svaveltickan är en viktig art som ofta angriper eken och gör den ihålig (brunröta), vilket i sin tur är viktigt för många arter som utnyttjar trädhåligheter och den kaffesumpliknande bruna materia (mulm) som bildas i hålträd.

Äldre djurarter

Varje morgon jobbar flera skötare med att rensa i djurinhägnaderna och stallarna och att ge mat och föra hästarna till de öppna hagarna.

Renar i Slottsskogen

Skyltarna vid djurens hagar berättar till exempel att älgen är en vild art som jagas eftersom man bedömer att dess antal är tillräckligt stor. Men under 1800talet var arten nästan utrotad och det kan komma att hända igen. När Sverige reglerades genom kungliga dekret var jakten de privilegierades syssla. Kungen och adeln fick skjuta älg men inte andra. När jakten blev allmän sköts så många älgar att den nästan blev utrotad. I dag är det återigen reglerat, inte av kungen, utan av staten genom naturskyddslagarna. Om populationen minskar på grund av sjukdom, klassas den som hotad art och då måste jakten minska.

Linderödsgrisen är en tam art som i Sverige funnits sedan bronsåldern. Under 1800talet var de äldre tämjda eller halvtämjda arterna på väg att försvinna. Då valde en bonde i Skåne att ha kvar den speciella vitgrå och brunfläckiga grisen med stora öron och mycket päls som tålde kyla. Ett par stycken bor och får sina kullar vid djurgårdarna nära Dovhjortsstigen.

Där är också Jämtgeten, Göingegeten och Lappgeten som representerar de äldsta lantraserna som funnits sedan bronsåldern. De är inte avlade, utan naturligt anpassade till det nordiska klimatet och magra betesområden. Bland andra djur i Slottsskogen hittar man även dovhjorten, pingvinen, sälen och renen.

En jämtgetbock samt

Linderödsgrisar med kultingar

Den gröna lungan

Parken är som en levande organism som har andats i stadens takt sedan sin tillblivelse under 1800-talet. Med hjälp av en andningsmetafor kan man konstatera att det är tack vore skogens mäktiga lunga som staden får lite renare luft.

Källor

Holzhausen, C. J., Axelsson Karl E. med flera: En liten bok om Slottsskogen. Föreningen Linnégatan, Rundqvists boktryckeri, Göteborg 1944.

http://www5.Microsoft Word – Protokollsutdrag.doc (goteborg.se)oteborg.se/prod/fastig hetskontoret/etjanst/planobygg.nsf/vy Filer/Slottsskogen Program för Slottsskogen 2011

https://goteborg.se/wps/portal/start/byggande–lantmateri-och-planarbete/kommunens-planarbete/plan–och-byggprojekt


[1] Genom ett kungligt brev 1867 överläts Älvsborgs ladugård med tillhörande mark till staden.

Månadens artikel: Bilkalendern – samhällsspegel och spännande läsning

Oktober 2022. Text: Claes Rydholm

Tiderna förändras och vi med dem. 1955 hade världskriget varit slut i tio år. Freden kom till Europa i maj 1945 och i november det året blev bensinen i Sverige åter fri efter extremt hård ransonering sedan september 1939. Det allmänna välståndet hade ökat kraftigt sedan krigsslutet. Det avspeglade sig i allt högre levnadsstandard. Årsmedellönen för en industriarbetare – sådana fanns det många i 1950-talets Göteborg – var drygt 10 000 kr och för tjänstemän ca 12 000 kr. Bensinen kostade 65 öre litern och det gick 14 svenskar på varje bil – var femte familj disponerade en bil. Många cyklade eller körde moped till vardags men allt fler fick råd att skaffa bil. Ny eller begagnad. 1954 blev nytt rekordår för bilförsäljningen, bl.a. genom att kvoteringen av importerade tyska bilar till Sverige upphört 1953. Nyregistreringarna nådde nästan 127 000. Volvo var säker etta och Ford (brittiska, tyska, franska, amerikanska modeller) tvåa. Bilbranschen med räknade med rekord igen 1955, men dåvarande finansministern Per-Edvin Sköld (S) grusade grymt förhoppningarna genom att införa en punktskatt (accis) på alla registreringar av nya och begagnade bilar som direkt slog mot försäljningen.

Lilla Torget när det ännu rörde sig där, med bl.a. trådbussar (linje 35) och fri parkering nedanför
Jonas Alströmers fötter. Storlek och status på bilarna varierar högst betydligt och där står flera
förkrigare. Bland alla bilarna är Fiat 500 -52 minst och Hudson Terraplane -37 störst. Och det är bara bussen som är elektrisk. Foto: Erik Liljeroth

En årslön för en ny bil, både då och nu

1955, liksom idag, var priset för en ny genomsnittsbil grovt räknat en årslön. Marknadens billigaste nybil våren 1955 var IFA F8, en östtysk kopia av DKW:s sista förkrigsmodell. Den kostade 4 775 kr och följdes tätt av brittiska Ford Popular som var en femtiolapp dyrare. Under 7 000 kr fanns ett femtontal modeller att tillgå och där det bästa alternativet kvalitetsmässigt nog var Volkswagen 1200 för 6 450 kr. Upp till 10 000 kr fanns flera Fordar, Austin, Morris, Opel, Saab samt Volvo PV 444 som slank in just under strecket. Även marknadens billigaste sexcylindriga bil, Ford Zephyr, klarade sig in med 9 250 kr. I spannet upp till 15 000 kr fanns större vagnar av olika fabrikat, bl.a. marknadens billigaste bil med V8-motor (franska Ford Vedette för 10 900 kr), Mercedes minsting 180 för strax över 14 000 kr samt ett par sportbilar. Billigaste Porschen kostade 15 990 kr, fräcka Ford Fairlane Crown Victoria med V8 och plexiglastak 16 840 kr, sportiga märkessyskonet Thunderbird 19 450 kr och den ännu sportigare Jaguar XK140 en tia till. Över 20 000 kr fanns finare amerikanare, ryska Zim (!), Mercedes 300 och 300 SL ”Måsvinge” (34 900 kr) samt den dyraste katalogförda bilen, Bentley Continental för 52 200 kr. Alla priser var nettopriser exklusive accis, runt 10 % beräknad på nypriset.

Men alla kunde inte köpa nybil. Begagnat var hett och utbudet brett åldersmässigt. Nyare begagnade bilar fanns ännu inte så många av, men gamla bilar kunde man hitta för en femtiolapp om man vågade ta risken. Dåtidens bilskojare sålde allt som rullade, eller inte rullade, i varierande skick för en handfull tior upp till ett par tusen. Garanti var det inte tal om och många bilar såldes med mycket innovativa tillfälliga ”tekniska” lösningar för att kunna rulla ut från försäljarens gård av egen kraft. Svensk Bilprovning fanns ännu inte. Obligatorisk årlig kontrollbesiktning infördes först 1964, men polisens s.k. flygande inspektioner gjorde att många rishögar föll igenom vid kontroll och fick skrotas omgående. Ofta av sina fattiga tonårsägare.

Många ansvarsfulla ägare av äldre bilar höll dem dock i bra skick så gott det gick. Amerikanska bilar var särskilt bra och ganska billiga att underhålla, och gjorde god tjänst länge förutsatt god vård. Oftast var det dessa slitvargar som var de äldre i 1955 års trafikbild. Bilfinansiering var ett ännu okänt begrepp, men avbetalning var ett sätt att köpa något som man gärna ville ha men inte riktigt hade råd med. De flesta rättade munnen efter matsäcken och köpte vad man klarade av, men ibland blev det kanske dyrare än man egentligen tänkt sig för att stila lite. Då blev det att suga på ramarna när ingen såg det. Bilköpet kunde också vara motsatsen om man ville vara diskret.

Bilkalendern – en guldgruva späckad med information

Alla ägare av bil, buss eller lastbil listades i den mycket informativa Bilkalendern. En årsbok som utgavs länsvis mellan 1950 och 1963 av Svenska Polisens Idrotts- och Skytteförbund. Där fanns alla registrerade motorfordon (utom tvåhjulingar) i nummerordning med ägare och adresser. Den innehöll även lagar, trafikregler, tekniska artiklar, lokal information med kartor samt nyttiga tips. Intäkterna från försäljningen var välkomna bidrag till poliskassan. Bilkalendern var samtidigt en intressant spegel av samhället. På sätt och vis intressantare och tydligare än både telefonkatalogen och taxeringskalendern. Det blir helt uppenbart när man går igenom Bilkalenderns förteckning av bilar, deras ålder samt ägare och ”läser lite mellan raderna”.

Bilkalendern för Göteborgs och Bohus län 1955 ägnar 332 av sina 575 faktaspäckade sidor åt
registrerade fordon med länsbokstaven O och deras ägare. Det är ett styvt jobb att läsa alla de små raderna, och ännu styvare att läsa mellan dem, men det ger i gengäld så mycket mer information. Lite fantasi i sammanhanget skadar heller inte. Bild från artikelförfattarens arkiv.

På 50-talet var det noga med titlar. Den skulle anges vare sig det var generalkonsul eller galvanisör. Bilkalendern är därför trots sitt torra upplägg med täta rader av bilnummer underhållande och intressant läsning om man orkar följa sidornas små bokstäver. Bilkalendern 1955 för Göteborgs och Bohus Län omfattar även Halland – länsbokstäverna N och O – och har nästan 600 sidor fulla med nostalgisk information när man läser den idag. O-numren slutar på 55849 – en helt ny Mercedes-Benz på Kullegatan i Fredriksdal – men det rullade ännu många förkrigsbilar. Generellt gällde att ju högre nummer desto nyare bil, men inga regler utan undantag. Ägarbyte mellan länen gav ny länsbokstav och nytt nummer men med bibehållen slutsiffra. Det fanns därför många äldre bilar med höga nummer. O55577 var en amerikansk Graham från 1936. Bland numren upp till 10000 dominerade ännu 30-talsbilarna. Amerikanarna var i majoritet med inblandning av lite tyskar, britter och Volvo. Bland de upp till O1000 fanns inte mindre än nio Cadillac. Den äldsta O897 från 1938 ägd av en Uddevalladirektör och nyast O69 från 1953 och tillhörig svetsföretaget ESAB på Herkulesgatan.

Vi slår upp en sida på måfå och kollar lite. Det blev sidan 245, reg.numren O10003-10217 i Göteborgs och Bohus län med stor blandning när det gäller bilar, ägare och adresser. På denna sida liksom de flesta övriga återfinns flera kul och fina bilar: t.ex. Alvis -48, MG -54, LaSalle -38, Lago -51, Morgan -51 och Salmson -50. De flesta bilmärken i kalendern är försvunna idag men Volvo, Ford, Opel, Citroën, Peugeot, Renault, BMW, Fiat, Jaguar, Mercedes-Benz och Volkswagen finns ju fortfarande. Flera har bytt namn. Vauxhall säljs bara som Opel i Sverige, DKW heter Audi, Chevrolet är en förklädd Daewoo och tjeckiska Skoda är tekniskt en tysk VW. Asiatiska bilmärken lyser helt med sin frånvaro och skulle göra så i nästan tio år till. Många populära märken i 1955 års kalender sågs varje dag på gatorna då, men när såg man senast en Austin, De Soto, Hillman, Hudson, Panhard, eller Sunbeam i göteborgstrafiken?

Vissa märken och modeller var helt neutrala och överbryggade titlar, sociala klyftor och ekonomiska skillnader, och gör så fortfarande i flera fall. Ägarna kunde vara vad eller vem som helst. Med allt från mycket god ekonomi till motsatsen. Det syntes inte i bilvalet. Det avslöjade inte alls vem man var utan var helt styrt av rationellt resonemang. Bil hade man för att den behövdes. Huvudsaken var att den fungerade, inte hur ”fin” den var. Man körde kanske väldigt mycket, eller väldigt lite. Sådana neutrala märken var och är fortfarande t.ex. Volvo, VW, Opel, Ford och Citroën. Ägarna av nya eller nyare sådana bilar var allt från direktörer, överläkare och överstar till bagagebärare, banarbetare och betongslipare. Detta sagt helt utan värderingar. En reservation i sammanhanget är att 1955 kunde en listad Ford vara allt från en billig brittisk Anglia, en tysk Taunus, en flott fransk Vedette upp till en stor amerikansk Fairlane. Modellnamn angavs först i 1959 års kalender.

Alla kunde inte unna sig lyxbilar. Urmakaren Sven Ljungdahl på Viktoriagatan i Göteborg nöjde sig
med bara tre hästkrafter och mycket begränsad komfort men hade i gengäld låga driftskostnader.
Hans lilla franska Monocar hade kostat 650 kr (drygt 20 000 kr idag) plus tull- och fraktkostnader.
Minns månne någon läsare ekipaget? Bild från artikelförfattarens arkiv.

Låginkomsttagare i lyxbilar

Bil hade man ibland också för att man äntligen fått råd. Den var kanske bara för söndagsbruk, eller behövdes i arbetet. Ofta av kroppsarbetare eller hantverkare. Sådana exempel var enkla billiga tyska småbilar som Goggomobil, Goliath, Gutbrod och Lloyd, eller öststatare som IFA, Minor, Moskvitch och Skoda. Alla i de lägsta prisklasserna med motsvarande kvalitet och statusvärde. Men många valde att göra på ett annat sätt om bilens ålder var mindre känslig. Då körde man äldre större bilar som tålde att slitas på och där man kunde få uppleva lite status och prestige mot slutet av bilens livslängd. Därför återfanns påfallande många 30-talsbilar av ofta fina märken i händerna på ägare med kroppsarbeten och (sannolikt) begränsade inkomster. Några exempel är snickaren som körde en Nash 1927, en grovarbetare Marquette 1929 (föregångare till Buick) och en av kalenderns många mekaniker en Essex 1933, jämngammal med en skomakares Chevrolet. Nash hade även en härdare som körde en 1934. Lite udda var en göteborgsk grävmaskinist med en Mercedes-Benz från 1935 och lika gammal var en stenhuggares Hudson. En grovarbetare körde Terraplane 1936, en montör Lincoln 1937, en eldare Packard 1938 och en skeppstuvare en Pontiac 1939. Ståtliga bilar en gång i tiden och kanske ännu 1955. Med tanke på hur Sverige såg ut på 1930-talet undrar man vem som köpte de fina dyra statusbilarna nya, de som 1955 ofta rullade på sista varvet och skrotades innan 50-talet var slut.

Det fanns dock undantag i dessa ägarled. Bland fina 30-talsbilar fanns samtidigt många välbeställda originalägare i Buick, Cadillac, Chrysler, Hudson, LaSalle, Lincoln och Packard, med titlar som bankir, direktör, grosshandlare, konsul, rentier och skeppsredare. Alla rederierna i Göteborg höll sig med bilar av fina märken som Bentley, Cadillac, Lincoln och Packard. Varierande i ålder och chaufförskörda. På landet var det likadant med 30-talsbilar. Förutom europeiska bilar, rullade många äldre Buick, Chevrolet, Chrysler, Dodge, Hudson, Plymouth och Packard bland jordbruksarbetare (drängar) och hemmansägare/lantbrukare, vid sidan av mer alldagliga bilar av varierande ålder, och där de självägande bönderna säkert var förstaägare av sina 30-talsbilar. Det gällde också länets droskägare, i synnerhet på den bohuslänska landsbygden.
Bakom titeln fru fanns lite av varje i bilväg, både vardagsbilar och mer spännande vagnar. Vad sägs om att två fruar i samma stadsdel, Johanneberg, ägde varsin exklusiv fransk Hotchkiss? En från 1950 och den andra ett år yngre. Dessutom fanns det faktiskt en tredje Hotchkiss i området! Andra fina bilar registrerade på fruar var bl.a. Cadillac, Daimler, Humber, Jaguar, Lancia, Lincoln, MG, Oldsmobile och Singer. De bilägande kvinnorna i kalendern är faktiskt påfallande många. Fruar, fröknar eller med yrkestitel som oftast hade kameral, pedagogisk eller hälsovårdande inriktning.

Udda och spännande

I kalendern finns många exotiska bilmärken som var ovanliga redan 1955 men hade både svensk representation och försäljning. I Göteborg rullade mer än en Alfa Romeo, Allard, Alvis, Armstrong-Siddeley, Aston Martin, Hotchkiss, HRG, Jaguar, Lanchester, Lea-Francis, Moretti, Morgan, Panhard, Rolls-Royce, Rometsch, Rosengart, Salmson, Sunbeam, Talbot Lago och Tatraplan. Bland dessa udda märken intar studerande, ingenjörer, teknologer, arkitekter och militärer en särställning bland ägarna. Beroende på stort teknikintresse, intresse för självplågeri eller bara lust att utmärka sig? Märkligt nog har de flesta ägarna av den tjeckiska Tatraplan – kalendern listar flera – titeln chaufför! Intressant är också att hela sex exotiska vagnar, två Alfor, en Allard, en Jaguar och två Talbot Lago, innehades av samma person – göteborgske tävlingsföraren Gunnar Bengtson även om tre av dem ”ägdes” officiellt av hans företag Koppoms Pappersfabriks AB. Med den ena Lagon vann han och co-drivern Sven Zetterberg Midnattssolsrallyt 1951.
En annan kul göteborgsbil är O19611, en liten Renault 1952. Inte spännande i sig men ägaren var det: Boxare I. Johansson, Grimmeredsvägen 82. Han bodde då fortfarande hemma hos mamma Ebba och pappa Jens. Innan 50-talet var slut kom denne Johansson, med yrkestiteln boxare, att byta upp sig flera snäpp. 1960 körde han som nybliven världsmästare i tungviktsboxning en Ford Thunderbird. En av många fina bilar som Ingo kom att ratta under årens lopp.

1955 körde boxaren Ingemar Johansson en anspråkslös liten Renault. Efter EM-titeln 1956 och alla
år framåt blev det helt andra åk för Ingo, som här fångats tillsammans med fästmön Birgit i en Austin-Healey 100-6 komplett med lagerkrans från titelmatchen baktill. Av alla hundratals yrkestitlar i Bilkalendern 1955 var han ensam om titeln boxare. Bild från artikelförfattarens arkiv.

Var är dom nu?

Att tiderna förändrats är högst påtagligt när man ser alla udda titlar som försvunnit ur svenska språket. Kanske yrkena också. 1955 fanns det bilägare i länet som titulerade sig Bleckkärlsarbetare, Brossbas (skogsarbetare), Brukssjuksköterska, Cirkusartist, Dessinatör (mönsterritare), Diktare, Dockmästare, Fiskberedare, Gränsuppsyningsman, Hattmakare, Inpackerska, Konsulinna, Linderska, Lådhandlare, Packhuskarl, Poliklinikkassörska, Preceptor (biträd. professor), Sockerbagare, Stadstjänare, Sundhetskommissarie och Torvmästare. Titlarna är borta, bilarna de körde likaså. Vart tog alla Borgward, DKW, IFA, Jowett, Kaiser, Riley, Rover, Standard, Studebaker, Vauxhall, Willys och Wolseley vägen? Bilar som man kunde skilja åt och namnge genom att titta på dem. Försök med det bland elbilarna i dagens likriktade utbud!

Källor

Bilkalendern Göteborgs och Bohus Län samt Halland 1955, Svenska Polisens Idrotts-och Skytteförbund
Månadstidningen Allt:s bilsalong 1955, Åhlén & Åkerlunds Förlags AB

Månadens artikel: Det naturliga kulturarvet – Slottsskogen del 1

Text och foto Sanja Peter, antikvarie Göteborgs stadsmuseum

År 2022 arbetar Göteborgs stadsbyggnadskontor tillsammans med andra förvaltningar på olika kunskapsunderlag för att kunna bilda ett kulturreservat för Slottsskogen. Att bilda kulturreservat innebär att ett beslut med föreskrifter tas fram. Arbetet beräknas pågå fram till 2023. Innan dess hinner vi bekanta oss lite med Slottsskogens natur och kulturhistoria.

Slottsskogens många namn

Det sägs att kärt barn har många namn: Sundshagen, Sundzmarcken och Änggårdsskogen, är namnen som användes förr för att beteckna Slottsskogen. Slottsskogens bergstoppar och dalar har haft sina namn dokumenterade redan 1780. I en skildring av skogens olika terrängavsnitt kallades höjderna: Hanåsen, Ulvakullen, Gärdet, Högåsen, Fågelkullen, Aspkullen, Långkullen, Broåsen, Ängkullen samt Kärländans kulle. En platsbestämning av dessa namn har inte hittats och kräver lite mer efterforskning.

Karta från 1944

Den vilda skogen användes som kungsmark sedan medeltiden och den fina park det är i dag började formas under 1800-talet efter tidens rådande parkideal.

Håkan Sethelius skrev om Slottsskogen 1670 som då ännu inte var stadens park:

”vad för en skön och härlig lägenhet där är till plaisir, vet ingen bättre än den som sett huru där om sommaren spelas väderboll, då väl halva staden dit samlas.”

Eric Cederbourg skrev 1739 att ”det synes hafwa sitt ursprung af Gamla-Elfsborg Slott, emedan denna ägendom går i wäster in till detta Slott.”

1874 anslog staden de första medlen för parkens anläggande. Därefter började planeringen som pågick i några decennier och där några namn figurerar som känns igen i dagens gator eller platser: Söderling, Lewgren eller Kobb. År 1879 var Stora Dammen färdiggrävd men inte vattenfylld. Snart därefter tillkom Slottsskogens första dansbana. Dufvas Backe har namnet efter

en omtyckt spelman Johannes Dufva som spelade på någon av banorna.

I början av 1900-talet tar parken som vi känner den idag att form. Men parken, som mestadels är ett naturområde, ändras kontinuerligt och spåren av olika perioder finns kvar i den att upptäcka. Är man nyfiken kan man leta sig igenom parken till olika generationer av sittbänkar, vattentorn, skidbackar och åtskilliga upptäckarvänliga stigar.

Parken för göteborgarna

Slottsskogsparken skapades för göteborgarna och Slottsskogen är viktig för Göteborg. Stadsparken har skog och planteringar, exotiska och nordiska djur, utegym och frisbeegolf, dansbanor och lekplatser, gamla hus, serveringar. Parken har hänförande utsikter över Göteborg men också fritt springande rådjur, rävar och ekorrar samt inhägnade mer eller mindre ålderdomliga djursorter.

Det verkar även ha funnits hotbilder. Ett var att skogsparken skulle omvandlas till en nöjespark eller cirkus under 1960-talet.

Både på 1960- och på 1980-talet diskuterades idén om att anlägga en badsjö, ett allmänt bad ungefär vid Slottsskogsvallen; vattnet dit skulle dras från älven eller havet.

Ur Göteborgs-Posten 1983

Även om skogen ansågs lite orolig på nätterna fanns det en natt på året då göteborgare ville sova där – natten till Kristi himmelfärdsdag. Kristi Himmelsfärdsnatten gjorde ganska många Masthuggsbor utflykt till Slottsskogen och sov under bar himmel. Gökottan kallades det.

Till det fria utelivet hörde även skidåkningen. Idén om en skidbacke föddes 1901 vartefter Bragebacken uppfördes. Kasperteatern och friluftsteatern tillkom några år senare. Med andra ord är Slottsskogen en arena för göteborgarnas många kulturella traditioner förutom att det är ett viktigt naturområde.

Fornlämningar och kulturhistoriska rester

Uppe vid utsiktstornet i Slottsskogen, på bergets krön, finns lämningar. De kallas älvkvarnar och är små runda skålgropar i sten. De ligger 10 meter norr om trappan till utsiktstornet. Ursprunget till namnet och användningen av älvkvarnar är rätt oklart, även för de arkeologer jag talat med.

Skålgroparna karvades in i stenblock och hade antingen ett rituellt eller ett praktiskt syfte. De tillhör gruppen hällristningar och finns lite här och var i Göteborg.

Ett annat registrerat fynd i närheten är ett röse. Röset syntes inte vid registreringstidpunkten 1980, men har enligt uppgift av J. B. Johansson funnits på den plats där ”Stora utsikten”, före detta vattenreservoaren är idag. Han mindes röset som barn på 1890-talet. Röset försvann troligtvis i samband med att man byggde vattenreservoaren.

Mer information om fornlämningar kan du hitta i Riksantikvarieämbetets databas FMIS: http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html

Älvkvarnarna är skyddade och skyltade. Rösets stenar som fanns vid utsiktstornet kan finnas kvar, inbyggda i husgrunder i närheten.

Kringlan

Fornlämningsskyltarna kan vara både kommunala och statliga. Skyltar med information om fyndplatser framställdes tidigare av Göteborgs museum, numera försöker enheten för kulturmiljövård på Göteborgs stadsmuseum uppdatera dessa.

Den statliga skylten är en så kallad kringla. Det är Riksantikvarieämbetets symbol: en slinga med fyra öglor som korsar varandra. Riksantikvarieämbetet har haft ”kringlan” i sin logotyp sedan 1991. Och enligt egen utsago kallas den tetragram eller Sankt Hanskors. Motivet kommer från orientaliska och bysantiska ornament. I Norden finns symbolen på några av de tidigaste förhistoriska bildstenarna. Figuren ansågs kunna avvärja det onda.

I skrivande stund är det lite oklart om det finns någon kringla i parken, men det kan vara en bra anledning att promenera ut och på egen hand undersöka frågan.

Källor

Holzhausen, C. J., Axelsson Karl E. med flera: En liten bok om Slottsskogen. Föreningen Linnégatan, Rundqvists boktryckeri, Göteborg 1944.

Schånberg, Sven: Slottsskogen i Göteborg. Göteborgs gatunämnd, 1974. https://app.raa.se/open/fornsok/

Månadens artikel: Känsö karantänsanläggning

Karantänsstationen på Stora Känsö.

Känsö karantänsanläggning är en tidigare smittskyddsinstitution på Känsö utanför Göteborg. Flertalet byggnader är statligt byggnadsminne (SBM) sedan 10 november 1939.[1] Samtalspaviljongen, Parloiren, är en i sitt slag världsunik byggnad.

När Sverige på 1700-talet började handla allt mer med främmande länder följde även smittsamma sjukdomar som pest med.[2] En första karantänsanläggning på Känsö inrättades 1771, varvid uppfördes ett magasin och ett tvåvånings bostadshus. Stationen drogs in redan året därpå, varefter byggnaderna utnyttjades för en station för valfångstGrönland, trankokeri och sillsalteri. Från denna senare tid kvarstår idag en byggnad från 1800, som ursprungligen var tunnbinderiverkstad för sillsalteriet.

Sillsalterier växte fram längs hela Västkusten under 1700-talets sillperiod. Till det behövdes salt och det importerades från Medelhavet och där härjade ”Gula febern”. Karantänanstalterna öppnades igen.[2]

Hovrätten konstaterade i en dom från i maj 2009, att det råder enighet om att Känsö före år 1812 ägdes av Brännöborna. Frågan i målet har därför varit om staten förvärvat äganderätten därefter. Staten har gjort gällande köp, expropriation eller hävd eller en kombination av dessa olika slags förvärv. Hovrätten anser emellertid att staten inte har visat något giltigt förvärv från och med år 1812 och konstaterar att samtliga delägare i Brännö Bys skifteslag, inte endast de tre som överklagat, därmed ska anses ha bättre rätt än staten till Känsö.[3] Uppgiften om att, ”År 1805 träffade Kronan, enligt vad staten senare hävdat, en överenskommelse med åbornaBrännö, som av hävd utnyttjat ön, att överta Känsö för att bygga upp en permanent karanstänsanläggning där” har därmed visat sig felaktig.

Mellan 1816 och 1819 uppförde staten en anläggning under ledning av fortifikationsingenjören Jacob Forsell, som också blev stationens första chef från 1818 till sin död 1832. I anläggningen ingick en hamn, ett utkikstorn och ett kanonbatteri, samt ett drygt tiotal byggnader. För arbetet anlitades som högst 150 indelta soldater från Bohusläns regemente eller Älvsborgs regemente och upp till omkring 50 civila hantverkare.

För att minska smittrisken restes fyra av byggnaderna på anlagda stenkistor i en rad tvärs över en grund havsvik, förenade med ön genom en stenkaj med vindbryggor till land och mellan byggnaderna.

Historia

Det varierade från år till år hur många fartyg som togs emot vid anläggningen. År 1805 var det 174 fartyg men därefter minskade antalet för att öka igen efter 1808.

Personalen som arbetade på Känsö 1819 var karantänbefälhavare, karantänläkare, kassör, materialförvaltare, sekreterare, underofficer, vaktmästare, soldater och matroser. Matroser och drängar bodde i tjänstebostäder på Känsö. En familj kunde ofta ha åtta barn och samsades i ett rum och kök.

När lasten skulle renas lossades den från fartyget och las i ett magasin där den röktes med svavelföreningar.

Patienter hissades upp i Pestsjukhuset igenom en lucka i golvet. De badades, befriades från sina kläder och gneds in med ättika. Sjukrummen rengjordes och röktes varje dygn.

År 1857 togs karantänen mot kolera bort och aktiviteten på Känsöanläggning minskade åter drastiskt. År 1858 blev Känsö dock officiell karantänplats även för Danmark, Ryssland, Mecklenburg-Schwein, Lübeck och Travemünde.

År 1879 återkom pesten i Ryssland och arbetet på Känsö karantänsanläggning återupptogs. Sundhetsnämnden tog över kontrollerna och lånade observationssjukhuset på Känsö. År 1884 hade koleran kommit till Frankrike och Spanien varvid beredskapen ökade. Kunskapen om bakteriernas roll för sjukdomsspridning gjorde Medicinalstyrelsen intresserad av karantänverksamheten på Känsö. Inrättningen blev därmed en medicinsk angelägenhet. Istället för rökning började man använda desinficering. Säng- och gångkläder hettades upp till 100 grader med torr värme eller ånga. Fartyg och varor tvättades med karbolsyrelösning.

År 1892 blev Ryssland och Finland kolerasmittat. Fartygen stod i kö för observation och desinfektion utanför Känsö. Sverige klarade sig dock från epidemin.

Under första världskriget härjade fläckfebern som spreds med klädlöss. En skrubb inrättades i badhuset på Känsö där kläder som misstänktes innehålla löss röktes med cyanväte.

Under åren 1884-1922 togs totalt 929 fartyg in för observation och 15 för desinfektion.

1912 började man även kontrollera om fartygen hade råttor då man förstått att dessa kan sprida sjukdomssmitta.[2]

Anläggningen ser i huvudsak likadan ut idag som under första hälften av 1800-talet. Ett par byggnader har rivits eller blåst ned. Karantänsanläggningen var i bruk till 1918, då den siste patienten i karantän vistades där, en lots misstänkt för kolera. Stationen lades formellt ned 1934, varefter ön och anläggningen har disponerats av marinen.

Pestlasarettet

Pestlasarettet är en byggnad på Känsö karantänsanläggningKänsö utanför Göteborg. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.[1]

Pestlasarettet var ursprungligen ett lasarett, som uppfördes 1817. Det är ett tvåvåningshus i tegel med sadeltak, som senare under 1800-talet kläddes med lockpanel och rödmålades med mörk falu rödfärg. Det är 26,5 meter långt och 11,5 meter brett.

Pestlasarettet ligger, liksom tre av karantänsstationens övriga byggnader, på en egen stenkista ute i en grund havsvik. Pestlasarettets stenkaj var ursprungligen förbunden med grannbyggnadernas kajer med vindbryggor. Smittade patienter från fartygen i karantän togs in med roddbåt i en kanal under huset och hissades sedan upp i en koj in i huset från roddbåten.

I sjukhuset fann på andra våningen åtta välventilerade sjuksalar med upp till fyra bäddar i varje sal. Varje rum hade en toalettstol, vilken spolades med uppumpat havsvatten. I undervåningen fanns badrum, behandlingsrum samt bostäder och andra utrymmen för personalen. På vinden fanns en pumpanordning för havsvatten och blyklädda träkar för vattnet.

Vid de tillfällen, då sjukhuset hade patienter, skedde förbindelsen med omvärlden från ett låst rum i den närmast liggande observationssjukhusbyggnaden, dit bara karantänsmästaren och läkaren hade nyckel. Där utväxlades förnödenheter till sjukhuset och dokument från sjukhuset, vilka senare rökades och doppades i ättika.

Patienterna fick byta rum varje dygn och rummen rengjordes och röktes. Det fanns en ringledning som patienten kunde använda för att få hjälp. En bricka föll ner på en nummertavla så personalen kunde se vem som hade ringt.[2]

Byggnaden har senare använts som värnpliktsförläggning.

Kanslihuset

Kanslihuset.

Kanslihuset är en byggnad på den tidigare Känsö karantänsanläggningKänsö utanför Göteborg. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.[1]

Kanslihuset uppfördes 1818 som bostad och arbetsplats för karantänchefen, läkaren, befälhavaren för militärstyrkan, skrivaren/kassören och sex karantänsdrängar. I övervåningen bodde från början karantänchefen och kassören, och i undervåningen huserade läkaren och fanns vaktrum och två logement. Under årens lopp ändrades denna ordning något. Efter karantänsanläggningsperioden användes huset fram till tidigt 1970-tal som officersmäss, expedition och vaktlokal. Idag används det som befälsförläggning samt för samvarorum.

Huset är en tvåvåningsbyggnad i klassicistisk stil, som är 20,4 meter lång och 12,15 meter bred. Den är byggd i tegel, men fasaderna kläddes 1842 med stående lockpanel för att skydda den putsade ytan mot vittring. Byggnaden har ett sadeltak, som redan från första början var belagt med rött taktegel, idag tvåkupigt. Den har en fronton med en tympanon på långsidan mot sjön. Den målades på 1840-talet med vit oljefärg på de tre fasader som syns från sjösidan och med ljusröd slamfärg på fasaden inåt land.

Uppvärmningen skedde med sex kakelugnar och en köksspis på vardera våningsplanet.

Parloiren

Parloiren.

Parloiren är en byggnad på den tidigare Känsö karantänsanläggningKänsö utanför Göteborg, som användes för första kontakt med besättningar på ankommande fartyg, då smittrisk ansågs föreligga. Byggnaden förvaltas av Fortifikationsverket och är ett statligt byggnadsminne sedan den 10 november 1939.[1]

Ordet ”parloir” kommer från verbet parloir = tala på äldre franska, och betecknade ett rum, som var avsett för samtal, till exempel i medeltidens kloster. I detta fall var avsikten att kunna hindra smitta från att överföras, genom att kontakterna mellan de smittmisstänkta och de svenska militära smittskyddstjänstemännen skulle ske på ett så säkert sätt som möjligt. Samtal fördes – utan att direkt kontakt riskerades – över en ridå av svavelhaltig rök och dokument överlämnades genom en gallerförsedd lucka, efter att ha behandlats med ättika och rök, innan de transporterades till ansvarig myndighet i staden Göteborg för beslut om vidare åtgärd om karantän.

Parloiren ligger längst ut i den tidigare karantänsanläggningens hamn i anslutning till östra bryggan, ”karantänsbryggan”, och byggdes 1818 i en våning i tegel med fordring av ljust gulfärgad lockpanel. Brädfordringen tillkom 1860 för att skydda byggnaden mot vittring. Den är 6,4 meter x 6,0 meter och har en mycket markerad uppdelning i två delar. Den nordvästra, ”rena avdelningen” har röda kalkstensplattor på golvet och den sydöstra, ”orena avdelningen” har trägolv. Mellan avdelningarna löper en murad ränna i golvet, i vilken det kunde brännas svavel för att producera en svavelhaltig rök. På ömse sidor om rännan finns ett järngaller från golv till tak. En dörr finns på nordvästra fasaden, medan den sydöstra ursprungligen var öppen och hade ingångsportaler direkt från karantänsbryggan. Mitt på de nordöstra och sydvästra fasaderna finns på vardera sidan fönster.

På den nordvästra sidan leder en trappa, uppburen av två grönmålade träkolonner, upp på det plana, svagt lutande, och av en murad balustrad omgivna, taket. Där var en militär post placerad när fartyg låg utanför i karantän.

Parloiren är troligen den enda bevarade byggnaden i sitt slag i världen.

Läs hela artikeln om Känsö karantänsanläggning på Wikipedia.

Text: Artiklarna Känsö karantänsanläggning, Pestlasarettet, Kanslihuset, Känsö och Parloiren på Wikipedia, licensierade enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foton: Hesekiel, [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: Bryggeriet Kronan

Bryggeriet Kronan.

Kronan, Bryggeri AB Kronan, var ett bryggeri i Göteborg 1891-1917. Namnet kommer av lägenheten Kronan på egendomen Sveaborg vid Majnabbe. Här låg ett gammalt, envånings trähus fram till 1902. Henrik Pripp köpte Kronan av blockmakare A.J. Petersson för att anlägga ett bryggeri. Planerna blev aldrig verklighet just där, men namnet följde med.[1] Yrkesskickligheten hos Henrik Pripp och de goda möjligheterna till riskkapital genom familjen Röhss, var två viktiga faktorer bakom bryggeriets snabba utveckling.[2] Produkterna var främst Bayerskt öl, pilsner och svagdricka.[3] Bolagets ändamål beskrivs 1901 som ”att tillverka öl, andra maltdrycker och kolsyrade drycker samt drifva handelsrörelse.Bolagsordning fastställdes den 24 april 1891, och aktiekapital var 900 000 kronor. Styrelsen bestod samma år av: ”Herrar handl. J.A.A. Röhss, handl. Chr.A.A. Röhss, varvsdisponenten G. Douglas Kennedy, ingeniören J.Chr.H. Pripp. Suppleanter: A.B. Heljestrand och J.C.H. Lyon.”[4]

Historia

Bryggeribyggnaden år 2014.

Initiativtagare var August och Christian Röhss, George Douglas Kennedy (1850-1916)[5] samt Henrik Pripp (1861-1921), med den senare som verkställande direktör. Det ursprungliga aktiekapitalet var på 300 000 kronor, varav August och Christian Röhss tecknade 190 000 kronor, Henrik Pripp 100 000 och George Douglas Kennedy 10 000 kronor. Senare tillsköt i huvudsak August Röhss 600 000 kronor. Bolaget konstituerades den 11 maj 1891, och verksamheten skulle bestå i att ”tillverka öl och andra maltdrycker, kolsyrade drycker, samt att företaget skulle bedriva handelsrörelse.”[6]

Bryggeriet etablerades på Sågängen vid Karl Johansgatan 23-29 i 10:e och 11:e kvarteret i Majornas 2:a rote.[7] Skälet till att man valde Majorna som etableringsområde, anses vara att stadsdelen var mycket expansiv, de goda transportmöjligheterna samt läget vid älven. De två tomterna köptes för 127 500 kronor. Arkitekt för det nya bryggeriet var J.E. Billing och byggmästare var F.O. Peterson. Stockholmsbaserade Alwin Jacobi levererade maskinparken. Bryggmästare blev Ludvig Hansen, som anställdes på fem år. Bland annat mälteri, bryggeri, maskinhus, lagerkällare och tapphus, stod klart 1892. Men även arbetarbostäder och stallbyggnader. Vattenförsörjningen blev i starten ett problem, där borrande på tomten efter vatten gav negativt resultat. En sugledning från älven arrangerades då, men ersattes senare av att man anslöt sig till ”Göteborgs Wattenledning” (Kallebäcks källa). Bryggmästare Hansen tycks inte ha hållit måttet samt ”…ej fullgjort sina åligganden.” Redan 1893 ersattes han av Adolf Heljestrand från Stockholm.[8]

Göteborgshistorikern C.R.A. Fredberg skildrar 1902 bryggeriets in- och utsida:
”Bryggeriet, som är en verklig mönsteranläggning, omtattar tvänne huvudbyggnader, af hvilka den ena innehåller följande rum: till venster om den ståtliga dubbelportalen, prydd af väldiga granitpelare och ett par massiva, konstrikt arbetade portar af fasoneradt smidesjern, befinnes mälteriet /…/ Till höger om porten ligger först brygghuset, försedt med taillesgolv och det deri placerade bryggverket, som med sina blankpolerade kopparrör och metalldelar gör på den besökande ett imposant intryck.”[9]

Uppstart av verksamheten skedde den 20 september 1892. Under februari 1893 kom Kronans maltdrycker ut på marknaden. Bolaget redovisade för verksamhetsåret 1893 en förlust på 8 768 kronor.[6] Man exporterade även sina produkter och år 1900 hade man 150 anställda, varav 50 var kvinnor.[10] Tillverkningen uppgick detta år till över 50 000 hektoliter, med en vinst på 200 000 kronor.

Verksamheten expanderade kraftigt de första åren, och redan 1896 uppfördes ytterligare en stenbyggnad bredvid kontoret samt en ny kölna. Mälteriet byggdes till samma år. Försäljningsområdet sträckte sig nu från Strömstad i norr till Alingsås i nordost. Fler tillbyggnader skedde år 1900, då man även investerade i ytterligare två kylskepp. I planerna för framtida expansion, ingick ett förvärv av tomterna 36 och 37 vid Allmänna vägen i Majornas 3:e rote.[11]

Kronans tillverkningsvärde var 1 050 000 kronor år 1901, att jämföra med Pripps 924 500 kronor för samma år.[12] Företaget blev därmed en stark konkurrent till Pripps. Louis Frænckel utsågs att leda förhandlingarna med Kronan om ett uppköp, och för 1 860 375 kronor förvärvade denne Kronan år 1902. Vissa villkor stipulerades: AB Wicanders korkfabrik fick under fem år ensamrätt och Göteborgs Handelsbank skulle sköta Kronans bankaffärer. Den 5 december samma år köpte AB Pripp & Son hela aktiestocken. C. Röhss och G.D. Kennedy fick dock behålla var sin stamaktie. Det finns inga kända uppgifter om varför bryggeriet blev till salu.[13]

Styrelsen bestod 1899 av: August Röhss (ordförande), G.D. Kennedy (ledamot), Christian Röhss (ledamot), Henrik Pripp (ledamot), Carl Lyon (suppleant) och Adolf Heljestrand (suppleant).[14]

Bryggeriet lades ned 1917,[15] då också fastigheten vid Karl Johansgatan såldes till Göteborgs Livsmedelsnämnd[16] för lagring av livsmedel i samband med första världskriget.[17]

Läs hela artikeln om Bryggeriet Kronan på Wikipedia.

Text: Artikeln Kronan (bryggeri) på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foton: Okänd Unknown author, Public domain, via Wikimedia Commons

Mattias Blomgren, [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: Göteborgs förr och nu – Göteborgs Hembygdsförbunds årsbok 2022

Under ”Släktforskningens dagar 2022” på stadsbiblioteket i Göteborg presenterades 2022 års upplaga av Hembygdsförbundets årsbok. Tre av artiklarna i boken har anknytning till Örgryte för att uppmärksamma att det i år är 100 år sedan de resterande delarna av kommunen inkorporerades med Göteborg.

Örgryte gamla kyrkogård och Örgryte gamla kyrka. Från: Carlotta.

Lars Gahrn, kanske mest känd för sin forskning kring Mölndals historia, har i årsboken återvänt till en fråga som han uppmärksammade 1988, nämligen myten om Sankt Sigfrid i Örgryte. I kapitlet ”Örgryte gamla kyrka – några huvuddrag i historien och det lärda antagandet om Sankt Sigfrid” visar Gahrn hur fel det kan bli om generationer av skribenter helt underlåter att kontrollera sina källor. Det som många gångar har återgett som ”fakta” att Sankt Sigfrid döpt hedningarna i Delsjöbäcken och att det där sedan anlagts en kyrka är en helt uppdiktad historia som inte är äldre än omkring 1730, dryga 700 år efter Sankt Sigfrids död. En del i denna uppdiktade myt har varit den medeltida dopfunten i Örgryte kyrka som påstods ha haft en inskription med namnet ”Örekrypta”, även det bygger på ett sentida försök att förbättra en inskription som till stor del saknades på dopfunten, alltså åter en uppdiktad historia. Kapitlet är en mycket intressant läsning och visar tydligt på vikten av att granska källor, inte bara återge vad tidigare skribenter presenterat. Extra kritisk bör läsningen bli om det saknas referenser i texten.

Per Hallén, även författare till denna text, har i årsboken skrivit om ”Örgrytes förening med Göteborg 1922”. Många uppfattar i dag Örgryte som ett ganska begränsat område i Göteborg i huvudsak bestående av äldre villaområden med en tämligen välbeställd befolkning. Men Örgryte var vid tiden för införlivningen en kommun som dominerades av industri. Andelen industriarbetare av befolkningen var högre än i Göteborg. Utmed både Säveån och Mölndalsån växte det fram stora tillverkningsindustrier under 1800-talet och tusentals nya invånare flyttade till Örgryte för att söka arbete. Följden blev att det behövdes bostäder och det var dessa nya tätorter som fanns nära industrierna som ofta blev föremål för de första tankarna på att införlivning med Göteborg. Processen fram till dess att hela Örgryte kommun blev en del av staden 1922 var lång och krokig och hade tagit sin början redan med frågan om Carl Johans församling, Majornas, införlivning 1868. I kapitlet skissas Örgrytes industriella förhållanden under tidigt 1900-tal och hur processen med införlivningen gick till.

Jakobsdal (1859-1862), från Carlotta.

Göran Axel-Nilssons kapitel i årsboken publicerades ursprungligen i Göteborg förr och nu nr VI år 1970. Den handlar om en middagsbjudning på Jakobsdal 1833, och är därmed årsbokens tredje text på temat Örgryte. Med hjälp av tidningsartiklar, bouppteckning och efterlämnade brev bygger Nilsson upp en bild av hur det såg ut i Örgryte och Göteborg under 1830-talet, åtminstone för de något mer välbeställda personerna i samhället.

Martin Ahlstedt har i sitt kapitel ägnats sig åt att spåra landskapsgränsen på Hisingen, alltså gränsen mellan Västergötland och Bohuslän. Den slingrar sig fram på ett i det moderna landskapet och troligen är flertalet invånare på Hisingen i dag omedvetna om att ön delas av en landskapsgräns. Frågan är i ett historiskt perspektiv mycket viktig då gränsen är en rest efter den tid under 1200-talet då den svenska kronan expanderade västerut i områden som tidigare kontrollerats av Norge och Danmark. Detta är klassisk mark inom den historiska forskningen kring etablerandet av den så kallade Västkustkorridoren. I detta kapitel är fokus givetvis på Lundby och Tuve. Här presenteras även en del av det som publicerats i frågan de senaste åren men slutsatsen att den svenska expansionen skedde kring mitten av 1200-talet ligger fast enligt det som Gunnar Olsson kom fram till 1953. Del två i kapitlet ägnas en vandring utmed gränsen i vår egen tid. Författaren har så långt som möjligt vandrat hela sträckan, endast delar som i dag ligger inom avspärrade områden så som hamnområdet, har han fått avstå. Det har uppenbarligen varit ett mindre äventyr och skildringen kommer även att vara viktig för framtiden då vi får en bild av hur det gamla gränsområdet såg ut under 2020-talets inledning.

Kronhuset, från Carlotta.

Kristina Söderpalm uppmärksammar i sitt kapitel Kronhuset på 1900-talet – Ett kapitel i Göteborgs museihistoria. Kronhuset är stadens äldsta profana byggnad och ofta när husets historia beskrivs lyfts gärna 1600-talet fram, men författaren har i detta kapitel valt att fokusera på husets 1900-tals historia som kan sägas vara en ganska styvmoderligt behandlad epok i byggnadens historia. Under tidigt 1900-tal var Kronhuset ännu en del av militären under Kungl. Arméförvaltning och dess framtid var osäker. Det fanns farhågor att hela tomten skulle ”avröjas”, alltså rivning av huset. Så blev det dock inte utan de tidiga förslagen på att använda Kronhuset för museiverksamhet började sakta vinna mark. Hela denna ganska invecklade process skildras på ett mycket intressant sätt i kapitlet. När Göteborgs stad hade förvärvat Kronhuset från staten 1929 öppnades vägen för renovering av den slitna byggnaden och efterhand även de första utställningarna. De verksamheter som sedan bedrevs i Kronhuset under museets ledning skildras i både text och bild fram till mitten av 1990-talet då museets verksamhet i lokalerna upphörde. Något som Kristina Söderpalm beklagar och avslutar med en önskan om att huset åter skulle kunna användas för utställningsverksamhet och på så sätt ge ett ökat liv åt hela Kronhuskvarteret.

Raimonds Veenstra har i årsboken fortsatt sin undersökning av Göteborgs föregångare i kapitlet med rubriken ”Nya Lödöses borgar- och hjonelängder (1599–1610)”. Författaren arbetar med ett ganska underutnyttjat källmaterial för att försöka öka kunskapen kring befolkningen i Nya Lödöse i en tid då det inte fanns någon folkbokföring. Förutom information om befolkningen storlek presenterar Raimonds Veenstra nya resultat kring inkomstfördelningen i staden. Det var betydande skillnader och de borgare som ägnade sig åt utrikeshandel var stadens utan jämförelse rikaste personer. Detta är ny och viktig kunskap även för de som studerar 1500- och 1600-talets samhälle i ett makroperspektiv. Att utifrån dessa längder över borgare och hjon beräkna befolkningen eller försöka avgöra förändringar i befolkningen storlek är svårt och författaren uppmanar till att vara försiktig med alla sådana slutsatser.

Lars Olof Lööf skriver i årsbokens avslutande kapitel om ”En tidig fotoateljé i Göteborg – Vogel & Dienstbach photografiska –atelier”. I Göteborgs stadsmuseums arkiv förvaras omkring 30 bilder från 1860-talet och denna ateljés verksamhet. Bilderna är ganska okända och ofta har valts bort när böcker och artiklar om Göteborgs historia har publicerats. Många har föredragit mer livfulla fotografier från sekelskiftet 1900. Bilderna från 1860-talet är med några få undantag ganska folktomma, detta på grund av att dåtidens fototeknik gjorde det svårt att få bra skärpa om det förekom rörelse i motivet. Kapitlet skildrar dels hur ateljén byggde upp sin verksamhet och dels återges en del av dessa unika fotografier från 1860-talet.

Stora Hamnkanalen 1863, Vogel & Dienstbach Photografiska Atelier, Carlotta.

Månadens artikel: Varvet Kusten

Varvets tidigare huvudbyggnad och disponentbostad, numera benämnt Taubehuset.

Varvet Kusten (även Warfvet Kusten eller Kustens varv) var ett skeppsvarv, som låg vid Majnabbe mellan Älvsborgs skeppsgård och Gamla Varvet i stadsdelen Majornas 2:a rote i Göteborg. Det grundades år 1784 och avvecklades år 1895. På varvets tidigare område ligger sedan 1950-talet Majnabbehamnen och bland bevarade byggnader på Majnabbeberget finns Kustens hus och Taubehuset, vilket var varvets huvudbyggnad och disponentbostad.

Historia

Redan på 1550-talet byggdes segelfartyg vid Älvsborgs skeppsgård och under 1650-talet byggdes seglande örlogsfartyg vid Gamla Varvet. Under mitten av 1700-talet hade Ostindiska kompaniet stora framgångar, vilket medförde behov av en utökad varvsverksamhet i Göteborg. Köpmannen Petter Samuelsson-Bagge och skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman var intresserade av att anlägga ett skeppsvarv och år 1776 köpte de ett område strax söder om Gamla Varvet för att anlägga varvet Viken, vilket kom att bygga flera fartyg för Ostindiska kompaniet.[1][2]

Den 26 februari 1784 skrevs bolagsreglerna för Skepps-Warfvet Kusten och ett reglemente för varvet trycktes. Varje bolagslott var på tolvhundra riksdaler specie. Petter Bagge junior disponerade ett område, med tomtbeteckningen Kronan, mellan Älvsborgs skeppsgård och Gamla Varvet. Bagge hade på området tidigare anlagt ett sillrökeri, varifrån han under åren 1766–1783 exporterade flera tusen tunnor sill till kontinenten. Han flyttade det varv han år 1776 hade anlagt på Herrholmen vid Marstrand till området. Bland varvets 16 intressenter var betydande köpmän, som ägde egna skepp. Intressenterna i bolaget var köpmännen G. J. Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, A. P. Oterdahl, Olof Westerling, G. W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Niclas Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Troligen reparerades även Ostindiska kompaniets skepp vid varvet. Verksamheten utvecklades snabbt och Petter Bagge junior blev disponent på varvet, liksom senare köpmannen Johan Bäck, som var chef för handelsfirman Bäck & Co. Varvet fick mycket att göra, då varven Viken och Gamla Varvet, som låg längre upp i älven, inte hann med efterfrågan på fartyg. Bland yrkena på varvet fanns timmermän, riggare, segelsömmare, blockmakare och svarvare.[3][4]

Perioden 1820–1850 var för Göteborg en period av låg befolkningsökning, påverkan av koleraepidemin 1834, minskning av fartygsbeståndet och en måttlig ekonomisk aktivitet. Sjöfarten återhämtade sig något i mitten av 1830-talet och förbättrades än mer under 1840-talet genom den ökande världshandeln.[5] Den ekonomiska krisen på 1820-talet påverkade varvet, med liten reparationsverksamhet och obefintlig vinst. Besparingar med indragen båtsmanstjänst och utläggning av smedjan till en extern entreprenör under ett år, genomfördes och underhållet av varvet var eftersatt. För att stödja timmermännens behov för ålderdomen, samt att säkerställa att manskapet kunde behållas inför en vändning i konjunkturen, inrättades en sparkassa vid varvet. Sparkassan finansierades genom avdrag på lönen, vilket ledde till missnöje hos de anställda.[6]

År 1823 förvärvades det konkurrerande varvet Viken på ett treårigt arrende genom inrop på auktion för 1 700 riksdaler banco årligen, med syftet att komma över Vikens virkeslager. Man hade inte någon avsikt att bedriva någon egen verksamhet på Viken. Arrendet betalades i princip genom Vikens virkeslager.[7] När arrendeavtalet gick ut skedde inte någon ny uthyrning till Kusten, utan istället etablerades en ny verksamhet genom sammanslagning av Viken och Gamla Varvet, vilka låg intill varandra.[8]

Varvet Kusten på karta från år 1888.

Den nya verksamheten blev en allvarlig konkurrent till Kusten, vilken utförde arbetet väsentligt billigare, varför Kusten blev tvunget att hushålla med pengarna och vidtaga åtgärder för att sänka priserna och därigenom möta konkurrensen. Båda varven var i första hand reparationsvarv och det var inom det området konkurrensen skedde.[8] För att behålla arbetarna vid Kusten, när det rådde brist på reparationer, beslöt ledningen i april 1824 att bygga en brigg på 110 lästers dräktighet på spekulation utan någon beställare. Till följd av prioriterade reparationer drog nybygget ut på tiden och i november 1825 beslöt man att sälja briggen i halvfärdigt skick. Varvet lyckades inte sälja fartyget till önskat pris, varför det gick på auktion två gånger, utan att man fann någon köpare. Först år 1828 såldes briggen med stor förlust.[9]

Omkring år 1827 blev varvets ekonomi sämre, bland annat till följd av förlusterna för briggen, men också för underhållskostnader för varvet. Vid en extra bolagsstämma i december 1827 behandlades frågan om varvet skulle köpa in Klippan, som staden auktionerade ut, men stämman ansåg att man varken hade behov av, eller råd med, ytterligare fastigheter. Konjunkturen vände och redan år 1829 upplevde man brist på arbetskraft. Varvet renoverades och var i gott skick år 1830, men man var oroliga för att skeppsfarten minskade, vilket skulle kunna komma att få effekter på varven. År 1830 skulle inga nybyggen förekomma, antalet reparationer minskade och priserna sjönk och konkurrensen mellan Kusten och Viken blev hård. Varvets skick försämrades och den 2 januari 1835 sammankallades varvets intressenter för att ta ställning till varvets framtid och det beslöts att det skulle göras försök att sälja varvet för 50 000 riksdaler banco. Det blev ingen försäljning, och inte heller någon utarrendering, av varvet, vilket istället kom att drivas vidare.[10]

Ombildning

Under första hälften av 1800-talet överlämnades bolagslotterna till några få intressenter och de som bestämde på varvet var Kjellbergska handelshusets chefer och skeppsredaren Gustaf Melin. År 1865 bildades Varvet Kustens Aktiebolag av skeppsredare Gustaf Melin, E Brusewitz, Carl O Kjellberg, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, Emil Ekman, D. Carnegie & Co, Wilhelm Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson. C. E. Olsson utsågs till ledare. Efter Olsson blev J. P. Wikström disponent.[11]

Bolagsordningen fastställdes den 3 februari 1865. Liksom skett tidigare minskade reparationsverksamheten och styrelsen föreslog att ett nybygge skulle genomföras för egen räkning i den takt som medgavs, då man inte hade reparationsarbeten att utföra. Liksom bygget på 1820-talet, blev även detta bygge en ekonomisk belastning och varvet fick till följd av det en stor skuld. År 1870 beslöts att bygga en ångbåt för att hålla personalen sysselsatt och två år senare hade den sålts för 130 000 riksdaler riksmynt.[12] Ångbåtens namn var Meta.[13]

Bolaget byggde flera stora klipperskepp, bland annat Java och Albert Ehrensvärd. Rederi AB Örnen, som hade stiftats år 1873 med ett aktiekapital av 1 859 000 kronor[13], tog i juli 1873 över varvet. Örnen blev Sveriges största rederi och hade efter två år en flotta på 17 fartyg. Av dessa var de fyra Lärkan, Storken, Tärnan och Örnen byggda på varvet Kusten. Det byggdes även ett antal hemförarbåtar (pråmar) vid varvet, vilka användes för att föra lasten från fartygen in till bland annat Stora Hamnkanalen och Ostindiska kompaniets lager. År 1880 byggdes det sista segelfartyget, barkskeppet Storken, vid varvet.[14] De följande åren byggdes två ångbåtar, men i övrigt förekom endast mindre arbeten i form av reparationer och byggande av pråmar och hemförare.[15] När varvet var som störst arbetade 260 man där.[16]

Avveckling

Varvet klarade inte övergången då fartyg började byggas av järn istället för trä. Rederi AB Örnen upplöstes den 29 april 1893, den 27 februari 1895 såldes varvet till Skandinaviska Kreditaktiebolaget på auktion och fastigheten köptes år 1895 av Göteborgs stad för 350 000 kronor efter ett beslut i stadsfullmäktige den 5 oktober samma år. Då hade det bedrivits varvsverksamhet där i mer än 100 år. Den siste skeppsbyggmästaren var Fr. Olof Bergström, som ledde verksamheten under 25 år från år 1869.[17][18] Skandinaviska Kreditaktiebolaget hade lånat ut stora belopp till rederiet Örnen, men fick inte tillbaka sina medel vid likvidationen.[19] En viss mindre verksamhet bedrevs vid varvet, med endast ett 20-tal anställda, fram till år 1912.[20] Varvets anläggningar fanns kvar till 1950-talet då Majnabbehamnen byggdes.[21]

Kustens hus.

Byggnader

År 1780 uppfördes Kustens hus som bostadshus och det byggdes till med en flygelbyggnad på 1850-talet. Det har genom åren varit bostadshus, värdshus, sjöfartshotell, lokal för Frälsningsarmén och församlingshem för Karl Johans församling. Det hotades på 1960-talet av rivning, men räddades. Varvets huvudbyggnad var en bostads- och kontorsbyggnad, som uppfördes år 1796. Det uppfördes av timmer i två våningar med brutet tak, var 17 meter långt och 7,5 meter brett och var rödmålat med tjärade svarta ytterdörrar. På övervåningen fanns tre lägenheter och i bottenvåningen fanns vaktkammare och kontorsrum. Under åren 1869–1873 bodde varvets disponenter där och huvudbyggnaden benämndes från den tiden för disponentbostaden. Efter nedläggningen hyrdes varvsområdet ut till Wockatz & Co och år 1906 renoverades varvets huvudbyggnad och hyrdes ut till familjen Taube. Taubehuset hotades av rivning, men räddades och flyttades år 1967 omkring 200 meter upp på Majnabbeberget.[22][23][24]

Läs hela artikeln om Varvet Kusten på Wikipedia.

Text: Artikeln Varvet Kusten på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foton: Fluff [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Karta: Ludvig Simon år 1888, Public Domain, via Wikimedia Commons