Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Månadens artikel: Kvarteret Alströmer

Västra Hamngatan 1–Lilla Torget 5–6 i kvarteret Alströmer i stadsdelen Inom Vallgraven.

Kvarteret Alströmer (Kvarteret 54 Alströmer) är ett kvarter i stadsdelen Inom Vallgraven i Göteborg. Kvarteret omges av Magasinsgatan i väster, Drottninggatan i söder, Västra Hamngatan i öster och Lilla Torget i norr. Kvarteret fick sitt namn år 1923 och är namngivet efter Jonas Alströmer, som står staty på Lilla Torget. Sonen Clas Alströmer bodde under 1700-talet väster om torget vintertid.

Kvarteret bestod under 1600- och 1700-talen av nio tomter. Det drabbades av stadsbranden år 1804 och nya byggnader uppfördes därefter. På 1880-talet revs husen mot Västra Hamngatan och ersattes av de nuvarande, uppförda av Brand- och lifförsäkrings AB Svea och Göteborgs Enskilda Bank. På 1970-talet lämnade bank- och försäkringsbolagen kvarteret och numera är Sveahuset omdanat till Elite Plaza Hotel.

Historia

I Göteborgs brandordning från år 1639 delades det som numera utgörs av området inom vallgraven i fyra fjärdingar om vardera sju rotar, det vill säga totalt 28 rotar. År 1670 förändrades roteindelningen och antalet rotar blev tio. Efter raseringen av vallarna runt staden år 1807 utökades staden vid Lilla Bommen, Drottningtorget, Stora Nygatan, Kungstorget, Rosenlund, Skeppsbron och Järntorget. År 1923 tillkom en ny kvartersindelning i Göteborg och centrala staden delades in i stadsdelarna Inom Vallgraven och Nordstaden.

Området som begränsas av Västra Hamngatan–Drottninggatan–Magasinsgatan–Lilla Torget fick år 1923 namnet 54 kvarteret Alströmer.

Utefter Västra hamnkanalen bestod den första bebyggelsen i princip enbart av små trähus, med bostadshusen inne på tomten och ekonomihusen utefter kanalen. Huset i hörnet Västra Hamngatan–Lilla Torget var troligen av sten och ägdes av källarmästaren Isac Browald, som drev värdshuset Lejonet där.

Den 1 november 1804 klockan 2 på morgonen utbröt en brand i ett hus på Magasinsgatan, vilken ledde till att i princip hela kvarteret, liksom större delen av bebyggelsen på Stora Otterhällan, brann ner. Efter stadsbranden uppfördes nya byggnader i kvarteret.

Fastigheter

Västra Hamngatan 1 – Lilla Torget 5–6

Göteborgs Enskilda Bank var från 1888 lokaliserad vid Västra Hamngatan 1 och Lilla Torget 6. Foto från år 1904. Bildsamlingen vid Göteborgs stadsmuseum. Public Domain.

I kvarterets nordvästra del, Västra Hamngatan 1 – Lilla Torget 5–6 (Inom Vallgraven 54:8, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 43) uppförde Göteborgs Enskilda Bank år 1888 en byggnad efter ritningar av Georg Krüger.

Det första hörnhuset var av sten och kallades för Browalds hörna efter källarmästaren och vinhandlaren Isac Browald, som fick burskap i staden år 1683. Han drev värdshuset Lejonet i huset. Efter hans död år 1706 tog hans hustru över värdshuset.

På den andra hälften av tomten ägde rådmannen Magnus Melander ett trähus, vilket år 1711 kom att köpas av kaparekaptenen och handelsmannen Lars Gathe. Huset var i två våningar med en stor källarvåning.[8] År 1722 gifte Lars Gathes änka Ingela om sig med överstelöjtnanten Isac Browald, son till ovan nämnda källarmästare, som nu även blev ägare av denna fastighet.

Efter branden år 1804 lät vinhandlaren Georg Niclas Borgert uppföra två sammanbyggda trevånings stenhus på tomten. År 1839 köptes fastigheten av grosshandlaren Wilhelm Röhss och efter ytterligare ägarbyten såldes det år 1886 till Göteborgs Enskilda Bank, som lät riva huset.

År 1888 uppförde Göteborgs Enskilda Bank en ny byggnad i tysk nyrenässansstil efter ritningar av Georg Krüger. Huset uppfördes i tegel med prydnadsgavlar, tinnar och torn. År 1903 byggdes huset till åt väster. Dekorationerna riskerade senare att ramla ned, varför fasaden byggdes om år 1938. Ritningarna till ombyggnaden utfördes av Nils Einar Eriksson.

Lilla Torget 5 ägdes enligt taxeringskalendern år 1697 av en änkefru Elisabeth Spalding och kom i början av 1700-talet att ägas av handelsmannen och rådmannen Johan Beckman, vars dotter Elisabeth Beckman gifte sig med stadsmäklaren och rådmannen Johan Fredrik Brusewitz den äldre. Brusewitz hus var ett gulmålat tvåvånings trähus. Efter dennes död år 1742 behöll änkan huset, men det övertogs senare av sonen Carl Gustaf Brusewitz, som år 1782 blev justitieborgmästare och därefter hovrättsråd. Han dog år 1800 och vid branden år 1804 förstördes huset, varefter ödetomten såldes till grosshandlaren Rutger Ludvig Blidberg år 1807, vilken lät uppföra ett trevånings stenhus, i vilket han drev sin handel. År 1815 gick Blidberg i konkurs och flyttade till Thorskogs bruk. På konkursauktionen köptes fastigheten av handelsmannen Olof Wijk den äldre. Wijk flyttade år 1853 till det nybyggda Wijkska huset vid Lilla Torget 1. Ny ägare blev grosshandlaren Isac Philip Valentin, som bodde där fram till sin död år 1898. Fastigheten såldes av arvingarna till Göteborgs Enskilda Bank, som år 1903 lät riva den och uppföra en tillbyggnad till hörnfastigheten.

Lilla Torget 4

Fastigheten Lilla Torget 4 (Inom Vallgraven 54:9, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 45) uppfördes år 1811 för handelsmannen J A Lundvik efter ritningar av Michael Bälkow.

I bouppteckningen efter Benjamin Hall, far till John Hall den äldre, år 1748 anges att han ägde denna fastighet. John Hall den äldre lämnade dock huset på 1760-talet när han lät uppföra ett större stenhus med trädgård och egen teaterbyggnad i hörnet Sillgatan – nuvarande Postgatan – och Östra Hamngatan. Det såldes år 1782 till superkargören vid Ostindiska kompaniet James Maule, som även innehade huset vid Drottninggatan 6 och tomterna var då förenade. Det såldes vidare år 1795.

Lilla Torget 4 och Drottninggatan 6 kom i änkefru Christina Halls ägo år 1803, men hon bodde troligen aldrig där, utan huset användes som handels- och kontorshus. Vid branden år 1804 förstördes det. År 1810 kom de båda tomterna att skiljas åt, då de kom att tillhöra olika ägare. Det nuvarande huset kom därefter att uppföras av handelsmannen Johan August Lundvik. Under åren 1847–1852 ägdes fastigheten av stadsmäklaren Aron Samuel Kjellberg.

År 1852 köpte brukspatron James Dickson fastigheten och han lät år 1864 genomföra en ombyggnad efter ritningar av Johan August Westerberg, varvid portalen och balkongen tillkom. Fönstren på de övre våningarna förstorades i samband med renoveringen och på övervåningen, i trappan, sattes en gipsrelief utförd av Gustaf Wilhelm Billqvist upp år 1865. Vid James Dicksons död år 1873 övertogs fastigheten av brodern Edvard Dickson, som år 1874 lät uppföra ett stall åt Magasinsgatan. Brand- och lifförsäkrings AB Skåne köpte år 1898 huset av familjen Dickson, varvid det byggdes om till kontor och år 1909 såldes till Brand- och lifförsäkrings AB Svea. Huset togs över av Göteborgs Bank år 1925 och hyrdes ut till olika företag, bland andra Rundqvists Boktryckeri och byggnadsfirman A Krüger & Son. Vid ombyggnaden 1983 ersattes fönstren med nya, som liknar de ursprungliga. Det Pompejanska rummet med väggmålningar är välbevarat.

Fastigheten förklarades som byggnadsminne år 1980.

Lilla Torget 3 – Magasinsgatan 2

Fastigheten Lilla Torget 3 – Magasinsgatan 2 (Inom Vallgraven 54:10, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 46) uppfördes år 1811 för handelsmannen A Björnberg efter ritningar av Michael Bälkow, på en källare som klarat sig vid 1804 års brand.

År 1813 såldes huset till stadsmäklare L P Ström och efter att det innehafts av flera handelsmän, kom det år 1842 i doktor C F Ewerts ägo. Dessförinnan hade Riksbanken erbjudits att köpa huset för dess kontor i Göteborg, men det ansågs av direktionen som olämpligt. Det byggdes år 1849 om efter ritningar av Victor von Gegerfelt och fasaden mot Magasinsgatan fick samma klassicistiska stil som huvudfasaden och år 1883 rusticerades bottenvåningen. Ewerts arvingar sålde år 1899 huset till Brand- och lifförsäkrings AB Skåne, som genomförde en ombyggnation år 1903. Brand- och lifförsäkrings AB Svea köpte fastigheten år 1924. En ombyggnad, vilken bland annat omfattade grundförstärkning och inredning av vinden, genomfördes under åren 1979–1986.

Fastigheten förklarades som byggnadsminne år 1979.

Sveahuset

Sveahusets fasad mot Västra Hamngatan 3.

Sveahuset vid Västra Hamngatan 3 – Drottninggatan 8 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 42) uppfördes år 1888 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av A E Melander, vilka bearbetats av Hans Hedlund och Yngve Rasmussen.

Byggnaden är uppförd i florentinsk nyrenässans med en förhöjd tredje våning. På taket finns en Sveasymbol. Expeditionslokalen var inrymd i bottenvåningen, medan kontor och styrelserum fanns på andra våningen och på tredje våningen bodde verkställande direktören. Den tredje våningen började användas för företagets verksamhet år 1909.

Då försäkringsbolaget flyttade ut år 1970 byggdes lokalerna om för Göteborgs Universitet och i expeditionslokalerna inrymdes ett antikmuseum. År 1999 byggdes det om till hotell, varvid flera av de gamla interiörerna behölls och renoverades. Bland annat återställdes takstuck och en dekorerad gjutjärnspelare i den gamla expeditionshallen.

I början av 1700-talet fanns ett stort trähus, benämnt Utfallska gården efter dess ägare rådmannen och handelsmannen Jacob Utfall, på tomterna i hörnet Västra Hamngatan–Drottninggatan (Holländaregatan på den tiden). Vid branden år 1804 förstördes huset och tomten kom därefter att stå öde. Den såldes år 1810, varefter ett trevånings stenhus uppfördes och stod klart år 1818, men den nye ägaren tvingades sälja det på grund av att den grosshandel han var delägare i gick i konkurs, och det kom i grosshandlare David Carnegie den äldres ägo. År 1846 köpte grosshandlaren Elis Fredrik Brusewitz fastigheten av David Carnegie den yngre.

År 1867 köpte Brand- och lifförsäkringsaktiebolaget Svea det Brusewitzska huset. Några större förändringar av huset gjordes inte, men tjugo år senare hade bolaget expanderat och behövde nya lokaler, varför huset revs våren 1887. En arkitekttävling utlystes, vilken vanns av arkitekten Adolf Emil Melander. Ritningarna bearbetades sedan av Hans Hedlund och Yngve Rasmussen.

Magasinsgatan 6

Magasinsgatan 6 – Drottninggatan 6.

Fastigheten Magasinsgatan 6 – Drottninggatan 4 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 47) uppfördes år 1927 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av V Bäckman.

Byggnadens kontorsrum placerades runt en ljusgård med pelare och golvet lades i marmor. För att få mer kontorsutrymme försågs den nedre delen av ljusgården med ett glastak år 1956, vilket togs bort år 1978, då lokalerna byggdes om för Göteborgs Universitet. År 1999 byggdes huset om till hotell.

År 1717 köptes fastigheten av vinkyparen Alexander Sifwertz och kom efter dennes död att utvidgas till gästgiveri, vilket hette Stockholmskällaren, och var berömt för sin goda mat. Gästgiveriet stängdes i början av 1780-talet.

Efter branden år 1804 kom ödetomten i klensmeden Peter Hasselgrens ägo, som lät uppföra ett trevånings stenhus. Efter ett ägarbyte år 1883 sattes stora skyltfönster in i bottenvåningen och en affär inrättades där. År 1887 köptes fastigheten av Brand- och lifförsäkringsbolaget Svea. Bolaget behöll fastigheten i oförändrat skick, men under åren 1927–1929 uppfördes en helt ny bebyggelse efter ritningar av arkitekten Valdemar Bäckman. Fasaden anpassades till övriga vid Drottninggatan. Byggnaden uppfördes av F O Peterson & Söner med bottenvåning i granit och de två övre våningarna i Skrombergstegel, med fönsteromfattningar i granit och taket kläddes med kopparplåt.

Drottninggatan 6

Fastigheten Drottninggatan 6 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 103) byggdes om år 1897 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av Y Rasmussen i stil med Sveahuset vid Västra Hamngatan.

I slutet av 1600-talet bodde jaktlöjtnanten Sven Månsson Gonander (”Sven på galejan”) på denna adress. Dottern Brita Gonander gifte sig med Hans Jung, som därefter fick övertaga gården. Efter Brita Gonanders död år 1722 såldes gården. Den kom senare att ägas av handelsmän, skräddare och segelsömmare innan den år 1760 köptes av direktören vid Svenska Ostindiska Companiet Johan Fredrik Ström. Efter dennes död år 1781 kom fastigheten i handelsmannen John Hall den äldres och rådman Christian Lunds ägo, men såldes samma år till superkargören vid Ostindiska kompaniet James Maule, som även ägde trähuset mot Lilla Torget.

Efter ytterligare ett par byten av ägare kom fastigheten år 1803 i änkefru Christina Halls ägo. I samband med branden år 1804 brann hela kvarteret ner, så att endast ett magasin i sten stod kvar. Till följd av den Hallska konkursen såldes alla Hallska fastigheter på auktion.

Vid en konkursauktion år 1820 köptes fastigheten av överdirektör Samuel Norberg. Efter flera ägarbyten under senare delen av 1800-talet köptes fastigheten år 1897 av Brand- och lifförsäkringsbolaget Svea, varefter huset byggdes om. De gamla källarvalven från 1700-talet kom dock att bevaras, men en källarnedgång har senare tagits bort.

Läs hela artikeln om Kvarteret Alströmer på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Alströmer på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Bild på Göteborgs Bank, Västra Hamngatan 1 och Lilla Torget 5-6, GSM 1904. Public Domain.

Månadens artikel: Stadsdelen Gullbergsvass

Gullberget, där skansen Lejonet idag reser sig, har nyttjats av människan sedan åtminstone medeltiden. Namnet omnämns redan under 1250-talet då ett kungamöte ägde rum på Gullebergs hed. Detta möte fick stor betydelse för området då en korridor för första gången skapades från inlandet ut mot havet som skulle stå under den svenska kronans kontroll. År 1285 omnämns Gullbyærxhus vilket tyder på bebyggelse i någon form.[1]

Under kung Johan III regering presenterades år 1572 den första stadsplanen för en ny stad invid Gullberg som skulle ersätta Nya Lödöse. Tyvärr är stadsplanen sedan länge försvunnen men i området mellan Gullbergsvassen. Kungens instruktion var att bygget av den nya staden skulle inledas 1573, men så skedde inte. De som återvände till området åren efter nordiska sjuårskrigets slut kunde välja att slå sig ned ute vid Älvsborg, eller så som de flesta gjorde, bygga sina hus i Nya Lödöse. Staden Johan ville bygga vid Gullberg omgärdades av hårdare krav på att husen skulle uppföras i sten vilket var mycket dyrare än trä som husen i svenska städer oftast var byggda av.[2]

Det blev därmed inte någon stad vid Gullberg. Istället fortsatte området att tillhöra kronan som en del av Älvsborgs slotts marker. Efter Kalmarkriget beslutades det om en ny stad invid Otterhällan, något som varit på tal redan under 1500-talet, men som realiserades i och med byggstarten 1619 då de första privilegierna gavs till det nya Göteborg. Denna gång var det inte tal om att borgarna skulle kunna fortsätta att bygga i Nya Lödöse, alla skulle införlivas med den nya staden.[3]

Johan Wärnschiölds Gullbergsvass

När det nutida Göteborg ännu var en mycket ung stad lade Johan Wärnschiöld 1659 fram ett storstilat förstadsprojekt för Göteborg där två förstäder skulle uppföras sydväst och nordöst om centrum. Det var endast bebyggelsen sydväst som kom att delvis bli verklighet i form av stadsdelen Haga, dock i blygsam utformning jämfört med det ursprungliga förslaget. Nordöst om staden, i Gullbergsvass, var tanken att uppföra en mycket stor förstad. Den skulle få ett rikt nät av kanaler, omges av bastionsbefästningar som anslöt till stadskärnas försvarsverk. Dessutom skulle det finnas en skans till den nya stadsdelens försvar. Det kan tyckas som en mycket järv satsning då det inte fanns något betydande befolkningsöverskott att rekrytera på den omgivande landsbygden. Förklaringen till den stora utbyggnadsplanen är troligen att Karl X Gustav året innan beslutat dra in privilegierna för Kungälv, borgarna där skulle istället flytta till Göteborg.[4]

Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2019 utifrån Wärnschiöldhs karta i Krigsarkivets kartsamling, stads- och fästningsplaner. Göteborg 81. De svarta linjerna markerar fästningsvallarna. Den blå linjen visar gränsen mellan området med torr mark till söder och vassområdet i norr.

Ängarna och vassen

Ängsmarken invid Gullberg hade alltid varit eftertraktad då den gav rikliga skördar. Kronan hade haft kontrollen över markerna sedan medeltiden men överlämnades till den nya staden Göteborg. Det fanns under början av 1620-talet inte någon skans eller fästning på Gullberget och kronans intresse av området var därmed inte lika starkt som tidigare. Men detta kom att ändras under 1640-talet när det på nytt var aktuellt att befästa Gullberget, därmed kom det att uppstå en konflikt mellan staden Göteborg och den svenska staten kring vem som hade rätt till området. Det skulle dröja till 1892 innan det kom till förlikning mellan staden och staten.[5]

Gullbergsvassen var ett omkring 200 tunnland stort område tätt bevuxet med vass mellan dagens centralstation och Skansen Lejonet på Gullberget. Tillsammans med Tingstadsvassen och Lundbyvassen bildades ett mycket stort våtmarksområde som var omtyckt av olika arter av vadare och sjöfågel. Många utländska jägare bjöds in för att ta del i jakten i ett av Europas fågelrikaste våtmarksområden.

När Kungl. Maj:t år 1799 stadfäste ett reglemente rörande förbättring av Göteborgs stads arbetshus och fattigvårdsanstalter utgjorde Gullbergsvass en del av det ekonomiska underlaget. Det är därför området ibland kallas ”Fattigförsörjningsvassen”. Fattigvården hade rätten till vassområdet under 64 år och arrenderad ut den med tillhörande landområden och fick på så sätt inkomster till sin verksamhet. År 1863 beslutade stadsfullmäktige att Gullbergsvassen skulle återlämnas till staden vid årets slut och läggas under styrelsen för Gullbergsvassens torrläggning.[6]

Torrläggningen av vassen

Det första förslaget om att inpåla Gullbergsvassen kom från Kongl. Direktionen för Göteborgs Hamn och Elfarbeten 1841. Efter att staden beslutat om finansieringen kunde arbetet starta. En bank som var 2400 meter lång och 6 meter bred skapades i ett första skede, därefter ökades bredden till 210 meter vilket motsvarar ytan från dagens kajkant till Måren Krakowgatan. Fyllningen utgjordes av mudder från älven och dessa massor kördes i skottkärror från pråmar. De män som utförde arbetet kallades allmänt för lergökar.[7]

Gullbergsvass 1860. Källa: Södergren 1923.

Våren 1859 var invallningen av området klar från Lilla Bommen till Gullbergsbron. På vallen fanns en anläggning med en ångpump som med hjälp av en högtrycksmaskin byggd hos Keiller & Co började att tömma vassområdet på vatten den 17 maj 1859. Samtidigt inleddes arbetet med att fylla ut området innanför vallen, men det skulle komma att ta en del tid och det fanns en oro inför sommaren över stanken som skulle bildas i det nyligen torrlagda området, men ”ett obehag som man väl får tåligt fördraga för den goda saken skull” som Göteborgs Posten utryckte saken.[8] Sommarvädret visade sig bli varmt och torrt vilket snabbt torkade leran och gav upphov till en riklig vegetation i området vilket tillsammans gjorde att den befarade stanken nästan helt uteblev.[9] Vid årsslutet kunde Kom:e för Gullbergsvassens uttorkning lämna rapport till staden. Kostanden för invallning och utpumpning av vattnet hade varit 64 795 riksdaler och 56 öre, därmed hade det skett en kostnadsökning med 3 926 riksdaler jämfört med det kostnadsförslag som upprättats innan arbetet inleddes. Av kostnaden hade fattigvården endast kunnat bidraga med 52 45 riksdaler och därmed fanns en brist i projektet på 12 345 riksdaler och 56 öre, bristen fick stadens skattebetalare stå för. När den finansiella delen var rapporterad inför stadens beslutande församling tog Hr Hedlund till orda och förespråkade att området snarast skulle planläggas och ”apteras i och för stadens utvidgning”.[10] Men det skulle dröja innan det uppfördes någon mer omfattande bebyggelse i området. Större delen av Gullbergsvass bortarrenderades istället på fem års tid åt arrendator som skulle plöja jorden, förse den med avloppsdiken och anlägga planteringar.[11]

Gullbergsvass 1880. Källa: Södergren 1923.

Infrastrukturen bestämmer utvecklingen

I december 1861 utlystes en tävling där förslag på indelning av Gullbergsvass i gator, öppna platser och tomtkvarter efterfrågades. Det fanns möjlighet att få ända upp till två tusen riksdaler för den som fick sin plan erkänd som förstapristagare.[12] Resultatet blev två huvudförslag när det gällde stadsdelens utformning, en med och en utan kanaler. Stadsfullmäktige beslutade 1864 att planen med ett kanalsystem skulle antagas och planen godkändes av Kungl. Maj:t 1866. Men den stora och dyrbara planen ledde till att stadsfullmäktige 1868 beslöt att endast reservera mark för kanaler och pröva frågan i framtiden.[13]

Gullbergsvass enligt planförslaget med kanaler som presenterades för Göteborgs stadsfullmäkige.
Gullbergsvass 1890. Källa: Södergren 1923.

Större delen av planen kom aldrig att bli verklighet. Allt större delar av Gullbergsvass kom istället att behövas för infrastrukturen i form av järnvägar. Stambanan hade varit under byggande sedan 1850-talet men det var först 1862 som det gick att färdas med tåg hela vägen mellan Göteborg och Stockholm. Spåren och stationsbyggnaderna låg i kanten av Gullbergsvassområdet. När Bergslagernas Järnvägar drogs fram gick dess spår och anläggningar in över det område som hade planerats som bland annat bostadsområden. Det är inte märkligt att bostadskvarter fick stå tillbaka för denna järnvägssatsning som innebar en starkt ökande export över Göteborgs hamn då bruk i Bergslagen som tidigare skeppat ut sina varor via Stockholm istället valde Göteborg.[14] Den tredje järnvägen som drogs fram över området var Västergötland–Göteborgs Järnvägar som var färdigställd år 1900 och som fick sin station vid Lilla Bommen. Slutligen fördes även Bohusbanan fram till Gullbergsvassområdet. Banan var färdig i sin helhet 1909 och var den sista av järnvägssträckorna som korsade Gullbersvass.[15]

I takt med att Göteborgs industrialisering fortskred ökade behoven av infrastruktur och dess kringanläggningar. Under efterkrigstiden tillkom även en motorled genom området. Under 1970-talet avvecklades bergslagsbanans station och spåren revs upp. Samtidigt revs de få bostadskvarter som fanns nära Gullbergskajen och Måren Krakowgatan. Dessa ersattes med kontorsbyggnader.[16]

Gullbergsvass 1021. Källa: Södergren 1923.

Omvandlingen av Gullbergsvass under 2000-talet

De enda bostäderna inom stadsdelen som fanns kvar var de som låg mellan järnvägen och Friggagatan. Gatan hade lagts u enligt en plan från 1866 men det var i efter U Åhréns plan för området som en rad nya byggnader uppfördes. Det blev relativt låga byggnader för kontor och butiker i funktionalistisk stil och i hög grad avsedda för bilförsäljning och reparationer.[17] Men det var inte alla som uppskattade denna bebyggelse under början av 2000-talet. ”Bortsett från motorcykelfirmorna ser det för djävligt ut idag”, sa fastighetsnämndens ordförande Owe Nilsson till Göteborgs-Posten 2003.[18] Detta var början på en process som skulle leda fram till rivningen av området.

Friggagatan under slutet av 1990-talet. Foto ur Lönnroth 1999.
Friggagatan 2019. Foto: Per Hallén

I maj 2008 stod det klart att funkishusen utmed Friggagatan skulle rivas efter att länsstyrelsen avslagit överklagandet av den nya planen för området.[19] Under början av 2011 var projektet nästan färdigställt och det hade byggts 452 nya hyresrätter inom stadsdelen Gullbergsvass.[20]

Källa: Statistisk årsbok för Göteborg samt Statistikdatabas Göteborgs Stad.

Diagrammet över befolkningsutvecklingen skildrar tydligt denna historiska utveckling. När stadsdelen bildades 1924 bodde över 3 000 personer där. Antalet minskade sedan stadigt ned mot nära noll antal invånare under början av 1970- och 1980-talen. Det var först efter att de nya husen vid Friggagatan stod klara som stadsdelen åter fick omkring 500 invånare.

Den judiska begravningsplatsen är en av de historiska miljöerna inom Gullbergsvass. Foto: Per Hallén 2019.

År 2015 presenterades en förstudie över hur Gullbergsvass skall förändras i framtiden. Dokumentet innehåller de i vår tid vanliga fraserna om att ”knyta samman staden” att ”stärka kärnan” och att ”möta vattnet”, samt att ”det ska vara lätt att leva hållbart”.[21] Bakom orden finns givetvis den ekonomiska verkligheten och även den behandlas i förstudien. Utgifterna för exploateringen sägs bli 8,7 miljarder kronor vilket kräver en utbyggnad av bebyggelse med i genomsnitt cirka åtta våningar. I området beräknas 22 000 personer bo och det kan bli cirka 24 000 arbetsplatser.[22]

Ur: Gullbergsvass 2015.

Någon enhetlig plan för hela området lär det inte bli fråga om. Redan har Gullbergsvass fått ”nya” gränser där ”centralenområdet” hanteras för sig och Gullbergsvass för sig.[23] Här är det dock hela stadsdelen och dess förändring som står i fokus.

Påtagliga byggprojekt i området är den nya bron över älven, övertäckningen av Götaleden samt bygget av Västlänken. Det pågår även uppförandet av kontorsbyggnader och hotell i området. Men bostäder lär dröja. Länsstyrelsen påtalade 2018 att det planerade bostadsområdet ovanpå E45 (Götaleden) skulle drabbas av dålig luft och någon lösning på detta problem har inte hittats. Utsläppen invid tunnelmynningen sägs bli långt över miljökravsnormen. Den dåliga luften i området kan göra det omöjligt att bygga bostäder ovanpå tunneln samt i området mellan Nordstan och älven.[24]

Det pågående arbetet med att täcka över Götaleden. Foto: Per Hallén 2019.

Inte bara planerna på bostäder drabbades under hösten 2019 av bakslag. Det stora höghusområdet ”Region City” vid Göteborgs central ställdes inför geologins hårda verklighet, ett brant stup i berggrunden upptäcktes under den mellan 50 och 110 meter tjocka leran som kommer att göra det omöjligt att spetspåla. Denna ”upptäckt” har gjort att mycket har fått göras om. Dessutom är det ännu inte avgjort hur höga husen skall få vara med tanke på dess stora inverkan på riksintresset för kulturmiljön i centrala Göteborg.[25] Att kulturmiljön inte sätts främst i planeringen förvånar knappast någon. Men nog är det anmärkningsvärt att luftföroreningar och geologiska förhållanden undersöks relativt sent i processen.

Det är alltså idag storvulna planer, på samma sätt som under 1640-talet, för Gullbergsvass. Då var det misslyckandet med att utplåna Kungälv som satte käppar i hjulet för planen idag finns andra problem. Om Gullebergsvass någonsin blir en förstad i öster lär framtiden få utvisa, men det lär inte bli som dagens planerare tänkt sig.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Foto: Per Hallén 2019.
Även Lilla Bommen ligger inom stadsdelen Gullbergsvass. Foto: Per Hallén 2019.

Käll- och litteraturförteckning

Tryck källa

Statistisk årsbok för Göteborg, Göteborgs stadskansli, Göteborg, 1902-2015

Internet

Riksarkivet, Krigsarkivets kartsamling, stads- och fästningsplaner. https://sok.riksarkivet.se/

Statistikdatabas Göteborgs Stad, Statistik och Analys stadsledningskontoret Göteborgs Stad. http://www.goteborg.se

Litteratur

Ahlberg, N. (2005). Stadsgrundningar och planförändringar : svensk stadsplanering 1521-1721. Uppsala.

Andersson, B. (1996). Göteborgs historia : näringsliv och samhällsutveckling. 1, Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820. Stockholm.

Fritz, M. (1996). Göteborgs historia : näringsliv och samhällsutveckling. 2, Från handelsstad till industristad 1820-1920. Stockholm.

Gullbergsvass (2015). Gullbergsvass : förstudie juni 2015. Göteborg.

Karlsson, J.H. (1951). Gullbergsvass – Hultmans holme : stadsdelshistoria. Göteborg.

Lilienberg, A. (1928). Stadsbildningar och stadsplaner i Götaälvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra. Göteborg.

Lönnroth, G. (1999). Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg : ett program för bevarande. D. 1. Göteborg.

Olsson, G. (1953). ‘Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden’, .3:

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar (1925). Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg.

Södergren, Arvid, Historiskt kartverk över Göteborg upprättat för jubileumsutställningen i Göteborg 1923, [V. Wengelin], [Göteborg], 1923

Noter

[1] Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar 1925, s. 12.Olsson 1953, s. 33-34.

[2] Lilienberg 1928, s. 79-82.

[3] Andersson 1996, s. 25-29.

[4] Ahlberg 2005, s. 106.

[5] Karlsson 1951, s. 20-22.

[6] Karlsson 1951, s. 23-24.

[7] Karlsson 1951, s. 24-25.

[8] GP 1859-05-18, ”Gullbergsvassen”.

[9] GP 1859-08-24, ”Epidemiska sjukdomar”.

[10] GHT 1859-12-16, ”Allmänna Rådstugan”.

[11] GP 1860-04-25, ”Gullbergsvassen”.

[12] GHT 1861-12-31.

[13] Karlsson 1951, s. 39.

[14] Fritz 1996, s. 131-34. Karlsson 1951, s. 38-42.

[15] Karlsson 1951, s. 74-76.

[16] Lönnroth 1999, s. 46. Gullbergsvass 2015, s. 30.

[17] Lönnroth 1999, s. 64-65.

[18] GP 2003-08-15, ”Rivning hotar funkishusen på Friggagatan”.

[19] GP 2008-05-21 ”Klart för rivning på Friggagatan”.

[20] GP 2011-01-07, ”Nu tar bostäderna över Friggagatan”.

[21] Gullbergsvass 2015, s. 6.

[22] Gullbergsvass 2015, s. 7.

[23] Gullbergsvass 2015, s. 39.

[24] GP 2019-09-26, ”Giftig luft hotar bygget av ny stadsdel”.

[25] GP 2019-09-18, “Stup under leran ändrar höghusplaner vid centralen”.

Månadens artikel: Hotel Eggers

Hotel Eggers vid Drottningtorget.

Hotel Eggers är ett hotell vid Drottningtorget 3 i kvarteret 9 Nye Port i stadsdelen Nordstaden i centrala Göteborg. Huset är uppfört på resterna av bastionen Johannes Rex, som raserades kring 1810. Hotellet grundades år 1859 som järnvägshotell, bytte namn till Hotell Christiania år 1877 och övertogs av Emil Eggers år 1883, som lät bygga om och modernisera det, samt gav det dess nuvarande namn. År 1886 bildades Konstnärsförbundet i ett av rummen och flera filminspelningar har skett på hotellet.

Historia

Det var som järnvägshotell det började 1859, då ägt av traktörskan W Schmidt. På 1870-talet ägdes huset av bokhandlare C F Arvidsson, som 1874 sålde till L. E. Lindblad. Under namnet Hotel Christiania grundades föregångaren till Hotel Eggers 1877 av Lindblad som tidigare hade drivit ett hotell med samma namn vid Magasinsgatan 1 (senare Hotel Neptun; köptes 1966 av Göteborgs Bank). Lindblad innehade Christiania till 1883, då han efterträddes av sin måg Emil Eggers, som föddes 1850 i Bonn och som fick lära sig branschen från grunden. Först på Hôtel de l’Europe i Bremen, därefter på ett hotell i Bryssel, varefter han for till Paris. Det var här som Emil Eggers 1875 kom i kontakt med göteborgaren Lars Peter Haglund junior, som lockade honom till Göteborg för att bli förste kypareGrand Hotel Haglund. Eggers gick därefter till att bli portier på Hotel Neptun vid Magasinsgatan.

Emil Eggers utvidgade och moderniserade därefter hotellet under elva år samt gav det namnet Hotel Eggers, och den storslagna invigningen skedde 5 november 1894. Hotellet innehöll då ”…öfver 100 rum och salonger, ett elegant kafé, af glastak öfvertäckt gård, elevator, elektriskt ljus…”. Hissen var en av stadens första, elektrisk belysning och telefon fanns i alla rum och det fanns tolv privata badrum. År 1906 ombildades företaget till aktiebolag. Emil Eggers efterträddes 1910 av sin son Axel Eggers, som ledde företaget i 32 år, fram till sin död 1942. Därefter utsågs Axel Eggers änka Ebba Eggers till verkställande direktör, men hon omkom 1947 i en flygolyckaKastrups flygplats, samma flygolycka i vilken Sveriges arvprins Gustaf Adolf omkom. Den 29 maj 1947 utbröt en brand i hotellet, men brandkåren lyckades förhindra att hela byggnaden övertändes. Orsaken till branden har aldrig fastställts.

Efter Ebba Eggers död övertogs hotellet av Axel Eggers advokat Hilding Brodén. Han efterträddes av sonen Hans Brodén, som ägde det fram till år 1987. Under åren 1987–2014 ägdes hotellet av Jan och Gunilla Ramén, och sedan år 2015 innehas det av Lars-Olof Oskarsson och Anna Riis.

Hotel Eggers är ett av Sveriges äldsta storhotell, som fortfarande är i drift. Hotellet var också det första i Göteborg som 1880 öppnade en permanent verandaservering.

Eggers vapen

Emil Egger lät, inspirerad av kontinentens förstaklasshotell, utveckla hotellets logotyp och vapen, vilket är fyllt av symbolik. Överst syns en bikupa med flygande bin, vilket symboliserar personalens flit och omsorgsfulla arbete. En glödlampa visar att hotellet är elektrifierat, vilket var unikt under hotellets tidiga historia. Nyckeln är portierns nyckel och svärdet symboliserar det beskydd hotellet ger gästerna. Ett E står för grundaren och har på senare tid ersatt en tidigare symbol för en säng.

Konstnärsförbundet

Opponenterna var en grupp av 85 svenska konstnärer, bland andra Anders Zorn och Nils Kreuger, som under ledning av Ernst Josephson på 1880-talet organiserade sig i den så kallade Opponentrörelsen. De var missnöjda med utbildningen på Konstakademien, som de ansåg vara alltför traditionsbunden. De ansåg att naturalismen var konstens framtid. De framförde den 27 mars 1885 ett skriftligt krav på reformering av utbildningen, vilket avvisades. Till följd av detta bildade Opponenterna den 16 augusti 1886 Konstnärsförbundet i rum 134 på Hotel Eggers.

Filminspelningar

Flera filmer och tv-serier har spelats in på hotellet, bland andra Vår tid är nu, Gynekologen i Askim, Håkan Hellströms musikvideo Känn ingen sorg för mig Göteborg, Dom över död man, Ted – För kärlekens skull, Borg, Upp till kamp, Ettor och nollor och Det mest förbjudna.

Fastigheten

Fastigheten har tillkommit genom sammanslagning av två tomter (före detta Kvarter Nye Port, 9:2 och 9:3), där den äldsta delen består av ett tvåvåningshus som uppfördes 1814 för handelsmannen Tobias Lundgren. År 1874 köptes huset mot öster, närmast järnvägsstationen av L. E. Lindblad. Emil Eggers köpte in grannfastigheten Drottninggatan 3 – Köpmansgatan 35 och genomförde därefter en om- och påbyggnad av de två husen enligt Johan August Westerbergs ritningar, som blev klar 1894. Huset hade då i stort fått sitt nuvarande utseende.

Taxeringsvärdet för fastigheten, som omfattade tomterna 27 (del av), 28 och 29 (med adresserna: Köpmansgatan 35 och 37 samt Drottningtorget 3 och 4) i ”Artonde roten, Sjette Qvarteret” var 530 000 kronor år 1895.

År 1899 köpte Emil Eggers fastigheten åt väster, Drottningtorget 2 – Köpmansgatan 33, varvid andra våningen inreddes till hotell och tredje våningen var bostad fram till år 1956, varefter även den inreddes till hotell. Byggnaden revs 1994 för att lämna plats åt spårvägen.

År 1913 genomgick hotellet en grundlig renovering, då den kontinentala matsalen invigdes. Ungefär samtidigt kom sommarterrassen till, längs hela södra fasaden.

Sedan år 1944 ägs fastigheten av Göteborgs Stad och numera ägs och förvaltas den genom det kommunala fastighetsbolaget Higab. Byggnaden genomgick år 2015 en renovering, varvid den fick ny fasadbelysning och samtliga fönster byttes ut mot nytillverkade kopior av de gamla.

Byggnaden har, till följd av sitt läge i en trafikknutpunkt, flera gånger varit rivningshotad. Kommunens övertagande år 1944 var strategiskt, då det skulle ge dem möjlighet att riva hotellet, om trafiksituationen så skulle kräva. År 1983 fanns planer på att riva det.

Läs hela artikeln om Hotel Eggers på Wikipedia.

Text: Artikeln Hotel Eggers på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Andrzej Otrębski [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Den gamla göteborgsjulen

”GOD LÅNG HELG står det i skyltfönstren. GOD JUL stod det förr, men det ändrades till GOD HELG därför att skyltningen skulle kunna vara kvar över nyåret. Och nu har helgen vuxit på längden. Det vill säga, om man med helg menar detsamma som julskyltning, julhandel och offentliga jularrangemang.

Om en göteborgare från förra sekelskiftet kunde stå upp ifrån de döda skulle han omedelbart dö igen av häpnad över den nutida julens dimensioner i tid och rum. På hans tid var det blott de blyga adventsljusen som markerade veckornas skridande fram emot högtiden. Lucia lät sin krona stråla en enda morgon, men hon hörde liksom julen hemmet och familjekretsen till, även om hon mer eller mindre lockad av sina kavaljerer ibland gav sig ut på en del gatuupptåg. Julstämningen togs inte ut i förskott, därför att den var beroende av helgens innehåll och symbolik, och så länge symboliken inte hade blivit ett tomt skal kunde den inte exploateras hur som helst i det yttre prålets tjänst.

Juldagarne, skrev HT 1865, hava efter vanligheten förflutit i allsköns ro och stillhet. Väderleken har varit blid ehuru något mulen. Julaftonen på eftermiddagen voro de flesta butiker öppna, och julkommersen lär i allmänhet hava utfallit till respektive säljares och – som det är att hoppas – även till köpares och julklappsmottagares synnerliga belåtenhet.

Julmarknaden var kort men intensiv. Den började högst en vecka före helgen. Det var först vid seklets mitt efter skråtvångets upphävande och fabriksvarornas intåg som affärslivet omkring jultiden antog andra former än eljest. Konditor Rubenson blev pionjär genom de ”Confect-Expositioner” som han anordnade på Bloms stora sal (nu Grand) tre, fyra dagar före julafton. Han visade prov på egna tillverkningar av karameller, konfektyrer och bakverk men sålde även andras godsaker i den mån de lämpade sig till julklappar. Läckerheterna kunde också avsmakas på stället under åhörande av ljuv musik, och inträdet kostade sexton skilling, hälften för barn.

Fler sockerbagare följde Rubensons exempel, och längre fram fick Bloms sal hysa den årliga Jul-Bazaren, som flera handlare hade slagit sig ihop om. Där såldes bland annat silver, guld och juveler, enklare och finare leksaker, galanteri (prydnadsvaror) och bijouterivaror (smycken), pälsar, konfektyrer, cigarrer, krukväxter och blommor. Lokalen var dekorerad med springbrunnar och transparenter och en orkester spelade. Tjugofem öre kostade entrén till salen och tio öre till läktaren. Men det meddelades uttryckligt att endast snygga och ordentliga personer fick tillträde.

Julmarknaden under bar himmel var det inte mycket bevänt med, den hade butikerna gjort slut på, men en del av de främmande handelsmän som brukade infinna sig till Larsmässemarknaden i augusti gjorde Göteborg den äran även vid jultiden och dukade då upp sina lockbeten på något av hotellen.

Adolph Leja från Stockholm var en sådan årlig julgäst, och han drog till sig kunderna genom att särskilt lägga an på i utlandet inköpta varor. Till enhetsprisbutikerna var han en föregångare därigenom att han ordnade sina galanterivaror i fem prisklasser – från två riksdaler till åtta skilling banko. På hans exposition kunde göteborgarna köpa sådana för sekelmediet typiska julklappar som alabasterbordstudsare, nattlampor med lithofanieskärmar, comptoirlampor, dubbelbössor och pistoler, vagnslyktor, ridsadlar för damer och herrar, engelska tekök, ölprovare, alkoholometrar, stereoskop, periskopiska glasögon, tandutdragare, koppinstrument, åderknäppare med mera. En populär julklappsartikel omkring 1860 var Laubes Claque Hattar för Damer. De var prydda med blommor och band och kunde hopslagna användas som solfjädrar i teatrar och konsertsalonger.

Leksaksmarknaden fick på sextiotalet sitt högkvarter i Gumperska boklådan, som ordnade stora expositioner av från Paris importerade barnleksaker av alla slag och barnspel av hundradetals olika sorter. I själva bokhandeln flöt julfloden inte så strid då som nu. Med jullitteratur avsågs mest böcker och tillfällighetspublikationer som hade anknytning till helgen och gärna var av religiöst och sentimentalt innehåll. Men en sådan bok som Viktor Rydbergs Singoalla blev för sin tid en bestseller, liksom senare Lille Viggs äventyr på julafton, där jultomten i Jenny Nyströms version för första gången visade sig på tryck.

Söndagen närmast före jul stadgade sig under sjuttiotalet som kommersens premiärdag, och då hölls butikerna till och med öppna, dock inte förrän på eftermiddagen. I det följande decenniet slog skyltningen ut i full låga – när fönstren kunde ekläreras med det då nya och märkvärdiga elektriska ljuset. HT konstaterade 1885 att Göteborg på skyltsöndagens kväll rent av bjöd på utseendet av en stor stads folkliv. De köp- och skådelystna fyllde gatorna till trängsel, alla beundrade hrr handlares smak och skönhetssinne och enades om att julutställningarna i Göteborgs butiker var på god väg att upptaga tävlan med dylika anordningar i världsstäderna.

Helgfirandet inleddes på julaftonens förmiddag med barnfester dels för bättre mans barn, som höll till i den så kallade Leksalen, dels i Bloms hotell för de hundratals söndagsskolebarnen, dels i olika skolsalar för fattiga barn i allmänhet. Barnen undfägnades andligt och lekamligt med tal av präster och lärare samt utdelning av bullar och konfekt plus julklappar, exempelvis halsdukar, förkläden och andaktsböcker.

Medan barnen festade fortsatte de äldre med sitt arbete. Men julrushen var inte större än att doppet i grytan kunde begås på hävdvunnet sätt. Affärsmännen bodde i allmänhet nära intill sina butiker och kontor, och därför kunde bodbiträden och bokhållare i tur och ordning smita upp i principalens kök och hämta krafter ur julgrytorna.

De fattiga hade på julaftonen en bråd dag. Allmosegivandet hörde julen till, och det var en gammal sed bland stadens bättre lottade invånare att då dela med sig ur sina visthusbodar. I kök, på kontor och i butiker lades det alltid upp ett litet förråd av matvaror och förnödenheter som delades ut till vem som ville infinna sig. Kvinnor, män och barn sprang hela förmiddagen ur hus i hus med sina korgar och fick dem fyllda så länge förråden räckte.

Denna trafik kom dock med tiden att betraktas som ett mörkt inslag i julstämningen. Givmildheten missbrukades därför att alla gåvor lämnades utan någon kontroll och jultiggeriet urartade till en plåga. De verkligt behövande undanträngdes av de fräcka och bedrägliga tiggarna, och för nödens avhjälpande betydde allmoseutdelningen ingenting.

Vi vilja ingalunda, skrev HT 1890, yrka på att polismakten skall ingripa mot jultiggeriet. Men i bodarne och på kontoren har man i sin makt att efterhand låta seden försvinna för att i stället använda medlen på annat och mer ändamålsenligt sätt, vare sig till spridande av julglädje eller för andra goda syften.

Seden försvann också småningom men däremot inte den till julen knutna enskilda välgörenheten.

Frånsett barnfesterna på förmiddagen och kyrkornas julböner på eftermiddagen hade julaftonen inga attraktioner utanför hemmen. Jo, det hände att någon medlem av den sortens folk som visade sig för pengar gästade staden och uppträdde i samband med någon julexposition. Jättedamer, dvärgar, skäggdamer, ormmänniskor och andra missfoster vädjade inte förgäves om tjugofem öre titten i juletid.

När dagens kommers var slut skedde samlingen i hemmen kring granen, brasan och julbordet. Det hörde till göteborgs sed att julgranen skulle stå på bordet, medan den i det övriga landet hade flyttats ned på golvet. På åttiotalet introducerades i Göteborg den roterande julgranen. Foten var inrättad som en speldosa med svängverk, och medan granen sakta vreds runt löjd glada eller högtidliga stycken ur foten. Denna gransnurra var dock ingenting för fattigt folk – den kostade hela 32 kronor.

Roterandejulgran

Julklapparna skulle ligga på bordet under granen – tomten visade sig inte förrän vid adertonhundratalets slut. Däremot kunde en storhornad bock eller annan underlig figur komma in i köket och lämna julklappar till familjen. Släktingar och vänner skickade klapparna med sina pigor och drängar, och dessa fick maskera sig för att mottagaren inte skulle ana givaren. Därav uppstod det sällsamma inslag i gatulivet som kallades den göteborgska julaftonskarnevalen.

Det vanliga maskeradvimlet på gatorna på julaftonen börjades denna gång redan tidigt på eftermiddagen och företedde i synnerhet å Södra Hamngatan jämte närgränsande gator en livlig och brokig anblick. De mer eller mindre karakteristiska maskerade såväl till fots som till häst och i vagnar eskorterades på sin väg av täta skaror beundrande och recenserande ungdom, enkannerligen av det starkare könet. Vi erinrar oss sällan hava sett våra gator så påminnande om karnevalslivet i de södra länderna som denna julafton, hette det i en skildring från sextiotalet.

Liksom andra oskyldiga nöjen urartade även maskeradupptågen. Sällskapen blandades upp med busar och gatflickor som inte hade några julklappar att bära utan istället sökte tilltvinga sig sådana genom att antasta fredliga vandrare eller gå på våldgästning i hemmen. Samma ofog utövades av stjärngossarna, som oprerade alltifrån julaftonen till trettondagen, för det mesta utan andra avsikter än att sjunga sig till pengar och brännvin.

Till julen 1894 dekreterade polisen att alla som visade sig på gatorna maskerade, vare sig de var nyktra eller berusade, beskedliga eller oregerliga, skulle anhållas. Det tog dock några år innan karnevalslivet var helt utrotat.

Särdragen i göteborgsjulen urartade och försvann ett efter ett. Julhelgen blev som överallt annars förvandlad till julsäsong, ett kollektiviserat, kommersialiserat granlåtsspektakel med jultomten som merkantil spexfigur och alla julens meningsfulla attribut och symboler kvarlevande som lustiga handelsvaror” (Artikel av:  Claes Krantz, 24 december 1962, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Veckans artikel: Kvarteret Furiren

Kvarteret Furiren.

Kvarteret Furiren (Haga 12:6, 12:11) ligger i Haga, i Göteborg med adresserna Haga Nygata 5-9, Mellangatan 6-16 och Västra Skansgatan 5-13. Kvarteret är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan 30 september 2013.

Kvarteret är det enda kvarteret i Haga som i samband med upprustningen och saneringen fick behålla sina kringbyggda gårdar och blandningen med tvåvånings trähus och landshövdingehus.

Upprustningen av Haga är en av de största bevarandeinsatserna, som har gjorts i landet. De boende i kvarteret under 1970- och 1980-talen var en starkt pådrivande kraft för kvarterets bevarande. Husen i kvarteret ägs och förvaltas av Bostads AB Poseidon, som är ett helägt kommunalt bostadsbolag i Göteborg.

Beskrivning

Mot korsningen Haga Nygata – Västra Skansgatan vänder sig en byggnad, uppförd 1871, med ett diagonalt avskuret hörn. Bostadshusen Haga Nygata 7-9 och Västra Skansgatan 5-7 är sammanbyggda och bildar ett gemensamt gårdsrum där gårdarna avskiljs genom ett plank. Gårdsytan är täckt med storgatsten och kullerstensbeläggning.

Museet Hem i Haga[8] drivs av Göteborgs stadsmuseum och omfattar museirum i byggnaderna Haga Nygata 7-9.

Järnbärare Peterssons hus på Haga Nygata 7-9 bär på minnen från flera epoker. Bottenvåningen omfattar två envåningshus byggda på 1700-talet. I början av 1800-talet köpte järnbärare Petersson husen. Han hade sin bostad i det västra. År 1851 lät Petersson göra en om- och tillbyggnad. Ritningarna utformades av Bror Malmberg, som var Stora Teaterns arkitekt. Husen har ibland kallats för ”Haga herrgård”. Byggnaderna och förgården rustades upp och restaurerades 1987-90. Järnbärare Peterssons bostad bevarades och återställdes till ursprungligt utseende.

Bottenvåningen på Haga Nygata 7 innehåller även museilägenheten ”Skomakarens verkstad”, som är ett kök kombinerat med skomakeri från 1930-talet och ett bostadsrum från 1700-talet. På vinden finns bostadsrum från 1800-talets mitt.

Det yngre huset på Haga Nygata 9 inrymmer museilägenheten ”Arbetarens ett rum och kök”, som speglar ett arbetarhem från 1920-talet. I en källarlokal finns en utställning om Hagas historia. På gården finns en pump som användes fram till 1930-talet och ett utedass, som var i bruk så sent som till 1970-talet.

Snickaremästaren och fabrikören August Bark var svärson till järnbärare Petersson. Han lät 1871 uppföra en tillbyggnad mot Västra Skansgatan och på gården. Materialet kom från hans egen fabrik. Den grundades redan 1855 och var en av Sveriges första i snickeribranschen. På 1920-talet hade husets ägare en stor lägenhet på hörnet en trappa upp. Kring gården bodde flera barnrika arbetarfamiljer i ett rum och kök. Källaren har använts bland annat som speceributik och fruktaffär.

Byggnaderna restaurerades och moderniserades 1987-90. Gårdsmiljön med uthus behölls. En lägenhet med ett rum och kök bevarades och återställdes till ursprungligt utseende.

Historik

Kvarteret Furiren omfattade på 1600-talet cirka 15 tomter. Enligt stadskartan från 1704 ligger kvarteret Furiren endast 50 meter från den kaponjärgrav, som ledde från staden ut till Skansen Kronan. Tomterna var fram till 1800-talets början glest bebyggda med låga trähus. År 1840 bodde det cirka 150 personer i kvarteret. Många hade arbete i hamnen eller var hantverkare. Mellan åren 1884 och 1895 ersattes mer än hälften av kvarterets äldre låga byggnader med landshövdingehus då kvarterens tomtmark förtätades med högre hus.

Av de cirka 200 lägenheterna i kvarteret var mer än hälften på endast ett rum och kök. Vid gården Haga Nygata bodde på 1920-talet tre familjer med 5-7 barn i lägenheter om ett rum och kök. Göteborgs historiska museum påtalade 1985 betydelsen av att tillgängliggöra Hagas historia för allmänheten — exempelvis i form av ett museum. Delar av det äldsta huset, Haga Nygata 7, det så kallade ”Haga herrgård” och en lägenhet i huset iordningställdes för detta syfte.

Läs hela artikeln om Kvarteret Furiren på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Furiren på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Polisen hårdbevakade fotgängarna under julparaden

”I går afton sista söndagen före jul, denna enda helg­dag på året då affärsmännen få öppna sina butiker för köplystna kunder, hade Göte­borgs annars så folktomma gator ett något lifligare utseende än vanligt. De togo sig ut ungefär som de någorlunda trafikerade gatorna i en storstad hvilken annan som helst.

För vår älskvärdt påpassliga polis tedde sig emellertid denna lugna och stillsamma julparad nästan som en slags “folkskockning“ och polismännen voro därför i elden både till häst och till fots. De promene­rande föstes än hit än dit, som hade de varit stora barn utan ringaste förmåga att hålla reda på sig sjelfva. Polisen måtte säkerligen tro att det svenska folket är det dummaste folk på jorden.

På de ställen där man lät folkströmmarne sköta sig sjelfva gick det lugnare till, än på de ställen där polismännen ingrepo för att “upprätthålla ordningen“.

Och så den här tyskmilitäriska uppfin­ningen med trottoirrätt! På Londons mest trafikerade och smalaste gator behöfver man ej ens använda dylikt trottoirtvång för att reglera fotgängare trafiken. Hvad skola vi då med den på våra folktomma gator, där ej ens i går någon trängsel rådde?

Alla dessa reglementen och föreskrifter tjena blott till att störa “promenadfriden“ för dem som vilja betrakta julutställningarne eller för en gångs skull vilja njuta af att se lite folk omkring sig. Vår tra­fikerande publik är säkerligen tillräckligt “mogen“ för att kunna ta vara på sig sjelf.”

I anslutning till denna artikel noterades också att:

”Julmarknaden tyckes i år arta sig långt bättre än föregående år. Ända till en 20 procent bättre, påstås det.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 20 december 1897)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Julgransförsäljning på Järntorget. Fotografi från 1909 av Aron Jonason.

Veckans artikel: Åkermanska huset

Åkermanska huset vid Södra Hamngatan 25.

Åkermanska huset är ett kontorshus med affärslokaler. Huset ligger vid Södra Hamngatan 25, Korsgatan 2–6 och Drottninggatan 24 i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Det ritades av Michael Bälkow efter branden 1802 och stod klart 1805. Källaren med valv är från 1600-talet. Den 8 december 1986 blev huset byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen.

Det kallas Åkermanska huset efter landskamreraren Fredrik Magnus Åkerman. Fastighetsbeteckningen är numera Inom Vallgraven 15:1 i centrala Göteborg. Tidigare beteckning var Kvarteret Frimuraren nr 1. Äldre tomtbeteckningar var tomterna 27, 28 och 29 i femte roten med gårdar på tomterna 110 och 111 i fjärde roten.

Beskrivning

Byggnaderna på dessa ursprungligen fyra sammanbyggda fastigheterna tillhör de få kvarvarande av den enhetliga empirebebyggelsen, som efter bränderna 1802 och 1804 tillkom längs Stora Hamnkanalens södra sida. Dessa byggdes 1803–1805 efter ritningar av den danske arkitekten Michael Bälkow (1772–1839). Byggnaderna är uppförda av tegel i tre våningar, putsade och avfärgade i grått och vitt. Taken är täckta delvis med plåt och delvis med tegel.

Huset vid Korsgatan 4 var ursprungligen lägre, men byggdes 1891 på till nuvarande höjd. Fasaderna förändrades 1897, 1906 och på 1940-talet, bland annat genom att ta upp större butiksfönster i bottenvåningen. Vid en restaurering 1984 återfick fasaden mot Södra Hamngatan sin ursprungliga karaktär med undantag av bottenvåningens skyltfönster.

Ahlströms konditori är den äldsta hyresgästen i huset – verksamheten har bedrivits här sedan 1901. Wasséns Läderaffär etablerades 1868 i en lokal på Vallgatan 39. Efter nära 100 år flyttade den 1967 till hörnhuset vid Korsgatan 6 och Drottninggatan 24.

Historia

I slutet av 1600-talet låg ett av stadens fåtaliga stenhus på tomten. Det köptes i november 1691 av generalguvernören Johan Benedict von Schönleben. I augusti 1706 köptes huset av staden och var kommendantbostad fram till den stora branden 1721. Handelsmannen Gustaf Cahman lät bygga ett stort tvåvåningshus i trä, som stod färdigt 1745. Hans förfäder hade varit orgelbyggare i tre generationer och fadern hade 1734 byggt domkyrkoorgeln. Vid eldsvådan 1802 brann huset ner.

Landskamrer Fredrik Magnus Åkerman (1754–1830) köpte 1804 fastigheten, som hade sin gård mot Drottninggatan. Han lät därefter bygga det nuvarande trevåningshuset. Huset hade ursprungligen en bred mittportal med kolonner och fritrappa samt två nedgångar till 1600-talskällaren. Tidigare hade stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg för Åkermans räkning ritat herrgården Villa Ellesbo, som uppfördes 1795–96.

I huset på Södra Hamngatan 25 öppnades 1830 den boklåda, som senare blev Gumperts bokhandel. År 1847 utspelades det stora tullkriget utanför huset. Demonstranterna drog härjande fram i staden och krossade 1 600 fönsterrutor. Det nymålade huset, i vilket tulldistriktschefen Wilhelm Karström bodde, fick alla fönster krossade och väggarna nedsmetade.

Klädeshandeln Blidberg & Strindberg köpte huset 1833 och från 1857 hade de sin butik här. År 1897 gjordes en ombyggnad då bland annat skyltfönster i form av burspråk tillkom på andra våningen mot Södra Hamngatan. Arkitekt för ombyggnaden var Hjalmar Cornilsen. År 1918 övertogs huset av AB Industribanken och därefter har en rad förändringar skett för olika kontor och butiker. Vid den senaste ombyggnaden 1985 togs burspråken bort och nya spröjsade fönster med ursprunglig karaktär sattes in. Samtidigt inreddes vinden, taket höjdes mot gården och nya takkupor byggdes.

Läs hela artikeln om Åkermanska husetn på Wikipedia.

Text: Artikeln Åkermanska huset på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Invigningen av Göteborgs Arkader

Konsul Gustaf Bolanders storslagna tanke att i hjertat af Göteborg uppföra ett staden värdigt, tidsenligt affärspalats är i dag för­verkligad i och med invigningen af Göteborgs Arkader.

Idén, hemtad från de stora världsstäderna, vann från början den anklang förslagets upphofsman gifvetvis tänkt sig. I eget namn inköpte konsul Bolander under sommaren 1897 de fastigheter som omfatta det af Östra- och Södra Hamngatorna samt Drottninggatan begränsade qvarteret, ett af de »finaste lägena» i Göteborgs »City», och på hösten samma år öfverlät han dessa köp till det då färdigbildade aktiebolaget »Göteborgs Arkader», hvars styrelse utgöres af hrr G.D. Kennedy, Christian Röhss och Gustaf Bolander.

Bolagets första steg var att inbjuda arkitekterna till en täflan om ritningarna till det tillämnade palatset, och af de inkomna förslagen tilldömde prisnämnden första rummet åt det förslag som insändts af arkitekten Louis Enders.

Därefter utbjöds byggnadens uppförande på entreprenad. Byggmästarefirman I. Dähn erhöll kontraktet, som den utfört på ett för alla parter tillfredsställande sätt: firman har här uppfört ett »monumentum perennius ære» såväl åt sig som åt arkitekt Enders.

Bolagets ursprungliga afsikt hade varit att på hela qvarteret uppföra ett affärskomplex, tudeladt af en passage eller genomgång. Planen strandade därpå att några af de gamla hyresgästerna vägrade att på antagliga vilkor uppgifva sina lokaler, och bolaget beslöt att nöja sig med uppförandet af den östra delen af komplexet. Om 3 1/2 år utgå emellertid alla kontrakt och bolaget ämnar då fullända komplexet, som torde blifva ett af de finaste affärspalats som Skandinavien har att uppvisa.

Vår illustration af den nu färdiga östra ; halfvan ger en mycket god föreställning om , dess yttre konturer. Den vestra halfvan, som vetter åt Hamngatorna, skall enligt ritningarna uppföras i sex våningar med stilfulla entréer från de båda Hamngatorna, – det hela krönt af ett ståtligt kupoltorn.

Först år 1904 få vi emellertid se hela komplexet i all dess storslagenhet.

En kort beskrifning af den nu färdiga halfvan torde emellertid ega sitt intresse. Arbetet har nu pågått i 1 1/2 år och vid bygget har hela tiden sysselsatts en arbetsstyrka af, i medeltal, 200 man. Af särskildt intresse är, att under denna byggnads uppförande ej en enda man därvid blifvit på något sätt allvarsamt skadad, hvilket ju vittnar högst fördelaktigt om de försiktighetsåtgärder som vidtagits for att skydda arbetarne.

Såsom bolagets kontrollant har arkitekten C. Übel fungerat; arbetet har för öfrigt ledts af verkmästarne C. Danielsson och S. Höier.

Grundläggningen var en både dyrbar och långvarig operation. I sju månader var en „ stor arbetsstyrka sysselsatt med pålning och i marken nedsattes icke mindre än 10,000 55 fot långa pålar — en hel skog af mastträd!

Efter sålunda verkstäld pålning lades en t solid betongrund, hvari stora jämbalkar inbäddades.

Källaren, som ligger till två tredjedelar

under vattenytan, är fullkomligt vattentät. Golfvet är af asfalt och grundmuren isolerad med tre olika lag af bly, filt och asfalt.

Det är första gång.denna isoleringsmetod, som för tre år sedan patenterades, kommit till användning i vårt land.

I den vidsträckta källaren, som går under hela komplexet, är värmledningsapparaten, som genom ledningar till de i de olika . lokalerna insatta radiatorerna uppvärmer i hela byggnaden. Varmvattensystemet har antagits och apparaternas insättande har verkställts af ingeniörsfirman Gegerfelt & Weijdling.

Uppförandet af den fem våningar höga ^ byggnaden har tagit en tid af ett år. Hufvudentréen, stilfull och värdig, är från Passagen. Man kommer då först in i Café Arkaderna. I första våningen finna vi – dessutom följande firmor: Henrik Ahlberg, manufaktur- och korta varor; Fruktaffären

Pomona; So. Hedenberg j:r: Eskilstuna-smiden, velocipeder, m. m.; Edo. Johansson: skrädderiaffär; Luthy & Roséns Elektriska A. B.; J. F. Nordlöf skobutik; Henry Törnsten & C:o: herrekipering, Jacobsson C:o: kongl. hofblomsterhandel. Joh. U. Johansson, borstbinderiaffär; Gustav Hagman: fotografi- och konsthandel; Alb. Lindstrand: musikhandel; Olof Lindstrand j:r: idrottsaffär.

För att komma upp i de högre belägna våningarna kan man antingen begagna sig af de breda, eleganta trapporna af hyflad kalksten på järnstomme med räcken af smidesjärn och öfverliggare af ljuspolerad mahogny, eller också stiger man in i de båda hypereleganta personhissarna, hvilka insatts af Kristianiafirman Kristian Wisbech. Elektrisk drifkraft användes till dessa såväl som till frakthissen inne på gården. I detta sammanhang må anmärkas att allt »elektriskt» arbete utförts af firman Boye & Thoresen.

I andra våningen finna vi A. Sterners Rak- och Frisérsalong; Erik Wesslau & C:o hafva lejonparten af denna våning och få här en expositionslokal utan like; Henr. Törnsten & C:o hafva i denna våning sin syatelier och lagerlokaler.

Hela tredje våningen med undantag af den åt Drottninggatan vettande delen, som innehafves af Oscar Molander: manufaktur en gros, har förhyrts af källarmästaren Ferd. Kortegast, bekant från Grand Hotel, hvarest han varit anstäld de sista tio åren. Hr Kortegast är äfven innehafvare af kaféet i första våningen, som står i direkt förbindelse med köksdepartementet i tredje. »Hotel Arkaderna» förfogar i tredje våningen öfver kök, matsal, läs- och rökrum samt ett femtiotal gästrum, badrum m. m. Det säger sig sjelf att alla rummen äro stora, ljusa och väl ventilerade, och Holländska Utstyrselmagasinet svarar för att rummens inredning blir i stil med det hela. Axel Örnberg & C:o hafva insatt ljuskronorna och levererat hotellets glas- och porslinsserviser. De stora köken och tvättstugorna äro naturligtvis ultramoderna och särskild uppmärksamhet väcker den storartade spiseln hvarifrån allt godt skall komma — och en särdeles praktisk torkugn.

I fjerde våningen har d:r A. Pihl inflyttat; de öfriga rummen höra till hotellet. Hela femte våningen består af bostadslägenheter.

Om läsaren ännu orkar följa med på denna vandring, gå vi ännu en trappa upp sedan vi först kastat en blick på mansardvåningen, hvilken kommer att i mon af

behof inredas till smärre rum, afsedda för de i byggnaden inrymda affärerna — upp på det asfaltbelagda, platta taket. En herrlig utsikt belönar vår möda, när vi väl kommit hit. Hela Göteborg ligger framför våra fötter och blicken når en klar dag långt ut åt landet.

Två höga torn höja sig öfver huset, svarande emot vestra halfvan, som eljes med sina sex våningars höjd alldeles skulle gömma den östra delen. I det södra tornet I kommer ett tornur att insättas som skall förtälja för de goda göteborgarne »hvad klockan är slagen». I norra tornet är inredd fotografiatelier, som förhyrts af fotografen W. Steen-Möller från Halmstad.

Passagen är belagd med asfalt, hvaremot ekonomigården och golfven i förstugor och passager äro belagda med Victoriaplattor. Till fasaderna åt gatorna och passagen har användts dels gul Skromberga facadsten med band af andra färger, dels finhuggen kalksten, stampad cement och granit.

Allt asfaltarbetet har utförts af en Hamburgerfirma.

Mansarden och tornen äro täckta med zinkplåt och Grythytteverks skiffer.

Fönstema i första och andra våningarna äro försedda med spegelglas, i tredje våningen med dubbeltjockt glas i bågar och i öfriga våningar med vanligt glas. Allt glasarbete har levererats af firman Louis Fehn. Allt vatten- och gasledningsarbete har utförts af A. J. G. Bissmarck & Co, tapeterna äro levererade af Joh. Ol. Andréen måleri- och dekorationsarbetet af firman C. W. Vinberg & Co;  stuccatörsarbetet af H. R. Rehder, järnbjelkar m. m. hafva levererats af firman Andersson & Lindberg; slutligen har bildhuggarearbetet på fasaden i sand- och kalksten utförts af Yxhults stenhuggeri, Anderson & Almström.

Byggnadskomplexets betydelse och utsträckning kan bäst förstås däraf att det i nästa års bevillning kommer att taxeras till — två och en half millioner kronor, taxeringen baserad på nu uppgjorda hyreskontrakt.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 4 oktober 1899.


Artikeln har tidigare publicerats på www.goteborgshistoria.se

Veckans artikel: Underås

Underås på en målning av Ludvig Messman 1881.

Underås var en gård i stadsdelen Gårda i Göteborg, i Örgryte socken. Den var belägen intill Örgrytevägen, ungefär där Focushuset ligger.

Historik

Underås var inte upptaget i 1550 års jordebok, men år 1566 fanns det två skattebönder där. År 1573 var det förlänat till Per Nilsson. Underås hörde samman med Burgården. År 1586 innehade Erik Gustafsson (Stenbock) Underås, liksom Överås.[1] På 1600-talet ägdes Underås av hans son Gustav Eriksson (Stenbock) och från 1689 av biskop Johan Carlberg och dennes arvingar. I början av 1720-talet bosatte sig Bengt Wilhelm Carlberg på Underås, där han bodde till år 1729, då Underås och Överås övergick genom köp till köpmannen Erik Nissen, varvid Carlberg flyttade till Kärralunds gård. År 1746 besökte Carl von Linné Underås och skildrade detta i sin ”Västgötaresa”. Bland annat fann han där det största kastanjeträdet i trakten, vilket mätte tre och en halv meter i omkrets vid stammens nedersta del.

Nissen uppförde en manbyggnad och anlade en vacker trädgård med lusthus, fiskdammar och kanaler på Underås, och denna kom att vårdas när Nissens dotterdotter änkefru Dorothea Elisabeth Santesson, född Matsen, år 1808 flyttade från Kärralund till Underås. Till trädgården hörde ett större orangeri med citron-, pomerans-, apelsin-, fikon-, granatäpple-, lagerbär-, muskot-, myrten- oliander- och flera sorters träd, samt orangeriblommor och växter. I växthuset odlades selleri, persilja och andra köksväxter. Efter fru Santessons död år 1829 såldes Underås med tillhörande Överås till kaptenen Lorents Giers år 1830. Denne kom på ekonomiskt obestånd och Underås inropades av handlanden L.A. Pettersson. I mitten av 1850-talet omdanades parken av hortikultören Frans Töpel. I slutet av 1860-talet och under 1870-talet uppfördes flera nya byggnader på Underåsområdet, bland annat byggde Carl David Lundström en villa där år 1867.

År 1851 övertog Carl David Lundström Underås och Överås och använde det som sommarbostad. I slutet av sin levnad bodde Lundström på Underås, där han avled år 1879. Sedan Lundström förvärvat Underås lät han riva mangårdsbyggnaden från 1730 och uppförde en tillfällig huvudbyggnad på norra sidan av Delsjöbäcken. År 1856 revs ekonomibyggnaderna och flyttades närmare Mölndalsån och en ny mangårdsbyggnad uppfördes på platsen för den tidigare ladan år 1862. Den tillfälliga huvudbyggnaden blev rättarbostad och år 1867 uppfördes Lilla Underås, dit sonen Carl flyttade med sin familj. Då Carl Lundström flyttade till Finland, där han blev vice konsul år 1881, övertogs villan av hans yngre broder David, som bodde kvar där till sin död år 1924. Hans hustru flyttade då till villa Magnhild intill och Lilla Underås monterades ner och flyttades till . Då David Lundström flyttade in i villa Underås år 1881, såldes resten av gården till Charlotta von Reis, som bodde där fram till år 1885, varefter sonen Alban von Reis tog över bostaden. Underås mangårdsbyggnad kom att innehas av olika ägare, fram tills att Livets Ord tog över och inrättade en samlingslokal i bottenvåningen år 1963. Byggnaden revs år 1972. Rättarbostaden förstördes vid en brand år 1935.

När staden växte styckades marken och Underås villastad med stora trävillor uppfördes. Den 26 februari 1897 annonserades det i Göteborgs Aftonblad: ”Intresserade personer hafva inbjudit till bildande af ett bolag ned syfte att omskapa parken vid Underås till ett villaqvarter. Upplysningar om företaget lemnas å hrr C. Uggla & C:s kontor, Norra Hamngatan 6.” Villorna hette bland annat Villa Lindenhof, Villa Glitne och Villa Idelund. Villorna revs på 1960-talet och i början av 1970-talet uppfördes affärshuset Focus på platsen för Underås corps-de-logi.

Engblads tapetfabrik

År 1919 byggdes Engblads Tapetfabrik, en filial till Göteborgs Tapetfabrik, i Underås nordvästra hörn, där gårdens ekonomibyggnader låg. I augusti 1935 förstördes de flesta byggnaderna, men även huvudbyggnaden i sten, vilken klarade sig, ersattes vid uppförandet av en ny fabrik. Antalet anställda var under 1940-talet omkring 60. På 1960-talet fusionerades ett antal tapetfabriker i AB Tapetinvest och verksamheten flyttade till Norrköping. Byggnaderna vid Åvägen revs år 1970.

Gatunamn

Underåsgatan i Gårda fick sitt namn år 1902, och det bekräftades år 1923. Gatan hette tidigare Neptungatan. Namnet Neptungatan kom senare att beteckna nuvarande Gudmundsgatan. Gudmundsgatan, som fastställdes år 1923, hette ursprungligen Tritongatan, men namnet flyttades från södra sidan av kvarteret Triton till dess norra sida år 1902, då namnändring till Neptungatan skedde. Gudmundsgatan fick sitt namn till minne av bonden Gudmund Ormsson, som brukade Underås på 1870-talet. Underås Villagata namnändrades år 1923 till Nissensgatan, efter köpmannen Erik Nissen, för att undvika förväxling med Underåsgatan. Namnet Nissensgatan har utgått på grund av stadsplaneändring.

Läs hela artikeln om Unerås på Wikipedia.

Text: Artikeln Underås på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Målning av Ludvig Messman (1881) [Public domain]. Från Wikimedia Commons.