Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Månadens artikel: 5179 krigsfångar skola utväxlas

”Göteborg, tisdag. Greve Folke Bernadotte hade på tisdagen konferenser angående krigsfångeutväxlingen över Göteborg med överkommendanten i Göteborg, general major Malmberg, och chefen för Västkustens marindistrikt, kommendör Björklund.

Vidare närvoro representanter för Göteborgs stad och polisen med polismästare Fontell i spetsen, järnvägsmyndigheterna, Svenska Amerika Linien och engelska fartyget Arundel Castles rederi samt pressen.

Det svenska lasarettsfartyget Prins Carl anländer på onsdagsmorgonen och går in till Masthuggskajen. Fartyget skall tjäna som logement för en del av den personal, som skall utväxlas från Gripsholm. Detta fartyg är ett dygn försenat och beräknas anlända till Göteborg kl. 14 på torsdagen. Det går in till frihamnen, icke till Stigbergskajen som tidigare planerats.

Prinsessan Sibylla väntas till Göteborg kl. 22.25 på onsdagskvällen och skall följande dag göra besök ombord på de tre i utväxlingen deltagande fartygen, Gripsholm, Drottningholm och Arundel Castle, av vilka de två sistnämnda anländer på torsdagen. Hon besöker vidare lasarettståget ”C”, som blir det första som avgår från Göteborg, kl. 20.45 på torsdagen. Prins Carl kommer till Göteborg samma kväll och prins Gustaf Adolf på morgonen följande dag.

Ett av de på fredagen anländande tågen från Trelleborg, som bl.a. medför 860 friska krigsfångar, framföres till Sävenäs rangerbangård. Passagerarna omhändertagas där av bl.a. socialtjänsten på polisens luftskyddsavdelning och militära myndigheter. De inkvarteras vid Göta artilleriregemente, Göteborgs luftvärnskår, Älvsborgs kustartilleriregemente och utrymningskommissionens Delsjöförläggning samt på Hallandsbolagets ångare Svanen. Spårvägsstyrelsen sköter transporterna med bussar. Vid Delsjöförläggningen skall frälsningsarmén sköta förplägnaden.

Den personal, som skall utväxlas, uppgår enligt de senast lämnade uppgifterna till 5179, därav 2834 från Tyskland och 2345 från de allierade.” (Ur: Svenska Dagbladet 6 september 1944)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från filmen ”Krigsfångeutväxling – Sårade tyska och allierade krigsfångar utväxlas genom Röda korsets förmedling”, klicka på länken för att se filmen via Filmarkivet.se

Månadens artikel: Kapten Hanssons hus

Kapten Hanssons hus.

Kapten Hanssons hus (även Cofferdicaptainens hus) är en byggnad i stadsdelen Majornas 1:a rote i Göteborg. Byggnaden uppfördes av sjökaptenen Elias Hansson år 1850. Den låg ursprungligen vid Karl Johansgatan, men hotades av rivning och flyttades år 1953 till Chapmansgatan 5.

Historia

I en liten stuga vid Allmänna vägen i Majorna bodde år 1760 båtsmannen Anders Kiellman, som i april samma år avseglade med Svenska Ostindiska Companiets skepp Riksens Ständer från Klippan i Göteborg. Han kom under resan att avlida av rödsot i Kanton i Kina, men familjen kunde behålla byggnaden och tomten. Änkan Anna avled år 1777 och döttrarna tog över ägandet. Torpet ”Kiellestad” under Älvsborgs Kungsladugård såldes år 1787 till sjömannen Bengt Biörkelund och änkan Anna Berg, vilka ägde det fram till dess att det kom i smeden Magnus Levanders ägo år 1829. Den 18 januari 1850 såldes huset till sjökaptenen Elias Hansson för 566 riksdaler och 32 skilling.[1]

Torpet var nedslitet och kapten Hansson lät uppföra en ny byggnad. I anmälan till brandförsäkring den 26 september 1851 beskrivs ett bostadshus och ett tvättkök beläget i söder på sju alnars avstånd. Huset stod på ofri grund, men köptes loss av kapten Hansson. När kapten Hansson och hans hustru Brita dött ägdes det av sonen, redaren Pontus Hansson, som dog år 1909. Hans änka Anna Hansson bodde kvar och hyrde ut undervåningen till Myrornas barnhem. Fastigheten kom att ägas av familjen Hansson i 66 år och såldes den 9 mars 1917 till maskininspektören Carl Anton Berglund.[2]

Berglund sålde i början av 1950-talet huset, som hade adress Karl Johansgatan 88, till AB Turitz & Co, som skulle riva det för att uppföra ett affärs- och bostadshus på tomten. Rivningshotet uppmärksammades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilket startade en bevarandedebatt, och det föreslogs att huset skulle flyttas upp på Timmermansplatsen och bli en välbehövlig samlingslokal. Ett intresse för detta förslag fanns även hos stadens fastighetskontor och hos Turitz & Co. Resultatet blev att staden svarade för flyttning, nyinredning och ny tomt, medan Turitz & Co skänkte huset och det blev en samlingslokal för Sällskapet Länkarna. Flytten av huset cirka 125 meter till Chapmansgatan 5 (Hellstedtsplatsen 5) skedde i februari–mars 1953 och tog ungefär 14 dagar.[3]

Byggnaden

Byggnaden är i en våning med inredd vind och en stor frontespis, samt källare, ursprungligen i sten. Huset beskrevs i brandförsäkringshandlingarna som 25,5 alnar långt och 15 alnar brett, uppfört i timmer och brädfodrat. Det är försett med tegeltäckt sadeltak och två skorstenar. Undervåningen bestod av en stor sal, två boningsrum, kök, skafferi och tambur. Rummen hade franska tapeter och kakelugnar. På övervåningen fanns två rum i frontespisen, ett gavelrum och kök.[2]

Efter flytten år 1953 inreddes huset för Sällskapet Länkarnas verksamhet med en stor samlingslokal i första våningen och vaktmästarbostad, två expeditionsrum och ett sjukrum i andra våningen.[4] Enligt kommunens bevaringsprogram från 1987 är ”byggnaden ett värdefullt exempel på de relativt stora bostadshus som byggdes längs Karl Johansgatan (f.d. Allmänna Vägen) före 1860-talet”.[5]

Byggnaden ägs och förvaltas av det kommunala bolaget Higab.[6]

Gatunamn

Båtsman Kiellmans torp Kiellestad lever kvar i gatunamnet Kjellestadsgatan i stadsdelen Kungsladugård.[7][8]

Läs hela artikeln om Kapten Hanssons hus på Wikipedia.

Text: Artikeln Kapten Hanssons hus på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Månadens artikel: Ett Tivoli på Kungshöjden?

I maj månad 1900 diskuterades det hur de militära anläggningarna på Kungshöjd skulle användas i framtiden när försvarsmakten flyttade ut från centrum. Skulle detta område kunna bli Göteborgs nöjescentrum, ett Tivoli likt det i Köpenhamn?

”Kungshöjdens Tivoli. De ritningar till ett kombineradt teater- och konsertpalats m. m. å Kungshöjden, Lilla Otterhällan, hvilka utförts af arkitekt Hj. Cornilsen och som af polismästaren förevisades vid det förut omtalade mötet å Börsen i tisdags samt af oss i går närmare omnämndes, äro från och med i dag utställda i Wettergren & Kerbers bokhandelsfönster vid Södra Hamngatan. En plankarta öfver hur man tänkt sig .Kungshöjdens planering för det tilltänkta ; nya ändamålet finnes äfven utstäld på samma ställe.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 10 maj 1900)

I samma tidning fanns den 9:e maj en längre beskrivning av det föreslagna projektet.

”Lilla Otterhällan i ny skepnad. Som vi i går omnämnde voro vid det möte, som styrelsen för Göteborgs orkesterkassa till i måndags utlyst, ritningar framlagda öfver ett projekt att å Lilla Otterhällan anlägga ett storartadt förlustelseetablissement à la Tivoli i Köpenhamn.

Ritningarna, som äro uppgjorda af arkitekt Hj. Cornilsen, visa en mycket tilltalande bild af den gamla arsenalsbyggnaden. Den skulle i sitt förändrade skick rymma i midten en stor cirkus med platser för omkring 3,000 personer och omgifvas på ena sidan af en konsertsal, rymmande omkring 1,800 personer, och på andra sidan af en folkteater med platser för omkring 1,200 personer. I källarvåningen har man tänkt sig ett akvarium ordnadt.

Platsen utanför skulle omskapas till en folkpark, där de besökande skulle erbjudas olika förströelser. Så skulle t. es. anordnas en djurgård, en kägelbana, en dansplan, en ballong captive m. m., hvarjemte ett utsiktstorn skulle byggas strax vid den höga vallen åt Rosenlund. Bergsluttningarna skulle vackert terrasseras och planteras och fyra stora uppfartsvägar anordnas.

Idén är ju ganska storartad — kanske allt för storartad för Lilla London— och utförandet skulle nog draga betydliga summor, men det är ju alls icke omöjligt att saken i sinom tid kommer att go from sounds to things.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 9 maj 1900)

Nöjesanläggningen på Kungshöjden kom att ingå när en beredning kring byggandet av en konsertbyggnad utreddes. Deras slutsats kring projektet blev 1901 att ”projektet att omdana Lilla Otterhällan till ett Tivoli med lokaler äfven för musik och sång har ansetts vara så godt som outförbart”. (Göteborgs Aftonblad 11 april 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta:Arsenalen, Tyghuset, fr. s. år 1900.

Månadens artikel: Willinska fattigfriskolan

Willinska fattigfriskolan vid Stampgatan 32.

Willinska fattigfriskolan, Willinska friskolan eller Willinska skolan, var en skola vid Stampgatan 32 i stadsdelen Stampen och vid Skolgatan i Haga i Göteborg. Den grundades år 1767 av prästen Johan Willin och var en förebild för den kommande folkskolan. Den finansierades genom årliga bidrag och donationer från flera framstående göteborgare. Skolverksamheten upphörde år 1945. Willinska stiftelsen verkar fortsatt för att hjälpa Göteborgs unga genom att dela ut bidrag.

Historia

År 1765 utnämndes Johan Willin till fattighuspräst och han fick idén om en friskola för fattiga barn i Halle i Tyskland, där han sett många fattiga barn tigga utanför rika personers hus. Willin ville göra mer för barnen än att ge dem allmosor.[1]

Willin kontaktade sin vän borgaren Peter P. Ekman, som haft Willin till informator, om planen och denne påverkade i sin tur några vänner. Gruppen utgjordes av totalt tio personer: Carl Gustaf Brusewitz, Anders Lesse, Gudmund Dahl, Christian Beckman, Peter P. Ekman, Martin Holterman, Hans Jacob Beckman, J. D. Wetterling, Gustaf Bernhard Santesson och Martin Zachrisson. Dessa förband sig att hjälpa genom att lämna årliga bidrag. Willins mål var att kunna ge barnen mat, kläder och undervisning.[2]

Den 1 juni 1767 öppnade friskolan på Stampen i närheten av fattighuset med 17 barn och Willin skötte till en början själv undervisningen och barnen fick ett hem på skolan. Ekman hjälpte honom att komma igång med organisationen och de årliga bidragen från de övriga inkom sedan verksamheten startats. De första föreståndarna var Ekman och Santesson, medan Willin var inspektor. När Willin dog år 1772 hade 160 barn fått fri undervisning.[3]

År 1775 köptes en tomt med ett större trähus på Stampgatan 32, och i slutet av 1790-talet fick inte mindre än 300 barn fri undervisning dagligen, varav 200 fick fri mat och några fick hem och hel försörjning. År 1817, då skolan på Stampen blev för trång, inrättades även en filial i östra Haga, där undervisningen pågick till år 1834.[4] År 1827 uppfördes en stor lancastersal till Hagaskolan.[5] Vid de båda skolorna fick mellan 500 och 600 barn undervisning årligen och större delen av dem fick gratis mat.[4]

Vid en eldsvåda den 9 mars 1830 brann skolhuset på Stampgatan ned och ersattes av ett nybyggd stenbyggnad på samma tomt, ritad av arkitekt Justus Fredrik Weinberg som stod färdig 1835. Under 1834, då koleran härjade i samhället, blev hundratals barn föräldralösa. Samtidigt härjade barnsjukdomar, så att skolan i Haga måste stängas. Under koleraepidemin år 1834 upplät Willinska skolan sina lokaler på Stampen och i Haga till sjukhus.[6] Under denna svåra tid utackorderades en del barn på landet.[4]

1837 inrättades även en slöjdavdelning i skolan, för att ge barnen praktiska kunskaper, för att underlätta möjligheten till arbete efter skolan. Pojkarna fick utbildning i snickeri och smide medan flickorna fick lära sig sömnad. 1853 byggdes skolan på Stampgatan ut för att tillfredsställa behoven som slöjdutbildningen krävde. Verksamhet vid skolan fungerade senare som influens till att slöjdundervisning blev del i de allmänna folkskolorna.[4]

Ända till år 1844 var Willinska institutionen stadens enda egentliga folkskola; sedan folkskoleundervisningen ett par år tidigare genom lagstiftningen blivit obligatorisk och staden alltså skyldig att bekosta densamma, hade skolan på Stampen inte samma ställning som förut. Fram till år 1886 verkade den emellertid som folkskola och upplät ända till år 1919 även några rum till den allmänna folkskoleundervisningens tjänst. Från år 1886 tillämpades en ny ordning för skolan, då den blev internat för trettio välartade gossar. De kom in vid 12 års ålder och stannade tills de konfirmerats. De fick kläder, mat och undervisning. Bland skolans elever kan nämnas Carl Wilhelm Skarstedt.[7]

Friskolor för fattiga barn uppstod snart efter Willinska skolans mönster, exempelvis i Majorna och i Tyska församlingen inne i staden, samt på Underås, samtliga under 1700-talets senare del, liksom Prins Oscars skola vid Kaserntorget.[8]

Under åren 1924–1946 innehade Willinska fattigfriskolan Villa Ellesbo och hade där internat för fattiga barn som undervisades i bland annat träslöjd och trädgårdsskötsel.[9] Skolverksamheten upphörde år 1945.[10

Donationer

Köpmannen Anders Lesse skänkte år 1795 sitt hus och tomt i hörnet Sillgatan (Postgatan) och Torggatan, samt 6 000 specieriksdaler kontant. Hans syster Hedvig Lesse ökade donationen med 2 666 riksdaler och 32 skilling banco, samt en sextondel av skeppsvarvet Kusten. Enligt donationsbestämmelserna skulle huset och tomterna tillfalla friskolan för evärdliga tider och avkastningen skulle användas till skolans underhåll.[11]

Bland andra donatorer återfanns kommerserådet Martin Holterman, som år 1792 skänkte 3 000 riksdaler, Peter P. Ekmans arvingar som år 1807 skänkte 2 000 riksdaler, och David Carnegie 15 000 riksdaler, liksom även tidigare elever vid skolan. Under fyra generationer fanns släkten Ekman bland skolans beskyddare, däribland Johan Jacob Ekman under ett halvt sekel.[11]

Willinska stiftelsen

Willinska stiftelsen verkar fortsatt för att hjälpa Göteborgs unga genom att ”dela ut bidrag för att främja utbildning, vård och uppfostran till barn och ungdomar från Göteborg med omnejd”.[12]

Läs hela artikeln om Willinska fattigfriskolan på Wikipedia.

Text: Artikeln Willinska fattigfriskolan på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Aron Jonason (1901), GSM, Public Domain.

Månadens artikel: Den första motionen om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning

Vi fortsätter idag på temat ”Göteborg jubilerar”, tidigare har du kunnat läsa om när idéer kring ett firande 1919 presenterades i dagspressen. Idag lyfts den första motionen inför Stadsfullmäktige fram och du får möjlighet att läsa den i sin helhet. 2021 har utsetts som Göteborgs stora jubileumsår då 400-års minnet av stadens anläggande skall firas. Det är dock långtifrån okomplicerat att avgöra när staden egentligen ”föddes”, det är egentligen inte heller speciellt viktig men det är intressant att se hur firandet planerades för lite mer än 100 år sedan och efterhand även jämföra det med vår egen tid. Idag kommer första delen i en längre serie här på Göteborgs historia under rubriken ”Göteborg jubilerar”. Planerna för 300-års firandet tog lite fastare former när ordföranden för stadsfullmäktige, herr Carlander, lade fram en motion 1915 där han föreslog att ”en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning”.

Motion af ordföranden herr Carlander om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning.

Till Stadsfullmäktige i Göteborg,

Bilden hämtad från: Svenskt biografiskt lexikon

Staden Göteborg har som bekant haft flera föregångare med annan belägenhet än den nuvarande. Såsom sådana kunna betraktas Gamla Lödöse, Göthaholm eller Nya Lödöse (numera Gamlestaden), Elfsborgs stad vid Gamla Elfsborgs fästning och slutligen den stad, som, enligt beslut af konung Carl IX år 1603, under de närmast följande åren anlades på Hisingen, och som erhöll namnet Göteborg. Redan kort efter det denna, den första staden med detta namn, blifvit förstörd under det år 1611 utbrutna kriget med Danmark, synes konung Gustaf Adolf hafva beslutat återuppbygga den på södra älfstranden. Först år 1618 vid en resa som konungen företog till dessa trakter, och sedan han enligt traditionen från Otterhälleberget tagit den omgifvande nejden i betraktande, blef emellertid stadens: läge definitivt bestämdt. I Mars 1619 utfärdades »interims» privilegier och den 4 .Juni 1621 de privilegier, som voro afsedda att för- blifva gällande för den nya staden.

Ettdera af åren 1618, 1619 eller 1621 torde således kunna betraktas som det nuvarande Göteborgs grundläggningsår. Det synes ligga närmast till hands att som sådant företrädesvis betrakta år 1619, men utan tvifvel kunna goda skäl anföras äfven för valet af ettdera af de andra nämnda årtalen. Snart nog hafva således 300 år förflutit från denna tid, och det torde få anses själffallet, att 300-års minnet af en så viktig tilldragelse icke bör gå obemärkt förbi. Måhända kan den nuvarande vanskliga och orosfyllda tiden anses mindre väl lämpad för öfverläggningar i dylika, ämnen, men då en del af de åtgärder, som kunna tänkas ifråga- komma, sannolikt kräfva en längre tids förberedelse, och då det i hvarje fall af flere skäl får anses önskvärdt, att staden inom närmaste tiden bestämmer sig för hvilket år 300-års minnet af stadens grundläggning skall anses infalla, har jag ansett mig ej höra underlåta att redan nu fästa stadsfullmäktiges uppmärksamhet härpå.

Bland åtgärder för minnets högtidlighållande, som kräfva en längre tids förberedelse, synes mig först och främst kunna ifrågakomma anordnandet af en utställning. Särskildt torde en utställning åskådliggörande lifvet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunal verksamhet i dess många olika förgreningar kunna anses äga ett naturligt samband med ett stadssamhälles jubileum och kunna blifva både intressant och lärorik. Sannolikt torde det befinnas önskvärdt att därmed äfven söka förena utställningar på andra särskilda områden såsom en konstutställning m. m. Huruvida det kan finnas lämpligt att söka utvidga den äfven till en allmän industri­utställning synes mig tvifvelaktigt, särskildt med hänsyn till den jämförelsevis korta tiden efter den nyligen afslutade Baltiska utställningen i Malmö, men kan gifvetvis först efter närmare utredning afgöras.

Öfver Göteborgs historia och utveckling under de gångna 300 åren förefinnas åtskilliga förtjänstfulla skildringar från äldre och nyare tid. En skildring af det senaste halfseklets kommunala historia ha stadsfullmäktige också redan med anledning af 50-års minnet af stadsfullmäktigeinstitutionens inrättande beslutat utgifva. Åstadkommandet af en på nyare forskningar stödd skildring äfven af stadens tidigare öden i politiskt och kulturhistoriskt hänseende, mera omfattande och fyllig än de hittills föreliggande, vore emellertid ett önskemål, hvars förverkligande — under förutsättning att för ett sådant uppdrag kompetent person kan förvärfvas — efter min mening vore ägnadt att värdigt hugfästa minnet af stadens grundläggning.

Därest ofvan antydda eller liknande åtgärder skola komma till utförande kräfva de uppenbarligen en längre tids förberedelse, och detta torde få anses utgöra tillräcklig anledning för stadsfullmäktige att redan nu taga frågan under om pröfning.

Uppdraget att verkställa utredning samt inkomma med yttrande och förslag i ärendet torde lämpligast kunna uppdragas åt en beredning. Icke minst med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter med afseende på stadens förvaltning som tillagts magistraten, torde det få anses lämpligt att magistraten beredes tillfälle att i en sådan beredning blifva representerad.

På grund af det anförda får jag hemställa, att stadsfullmäktige måtte besluta:

att uppdraga åt en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning, dels de åtgärder som med anledning däraf böra vidtagas.

Göteborg den 21 Januari 1915.

AXEL CARLANDER” (Ur: Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1915 Handling nr 22)

Hur motionen mottogs av fullmäktige presenteras snart här på Göteborgs historia.

Referenser

Axel C Carlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16373, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Röding.), hämtad 2020-02-22.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar

Månadens artikel: Koleraepidemin i Göteborg 1834

Möllerska plantaget inrättades som kolerasjukhus.

Koleraepidemin i Göteborg 1834 var en epidemi som pågick i Göteborg under perioden 26 juli – 8 oktober 1834 och var den största katastrof, som drabbat staden. Totalt dog 2 462 personer i staden och i Karl Johans församling, vilket motsvarade omkring 10 % av befolkningen. Flera kolerasjukhus inrättades, liksom kolerakyrkogårdar utanför staden och läkare fick rekvireras från Stockholm och Köpenhamn. Det är inte klarlagt hur koleran kom till Göteborg. Efter epidemin genomfördes flera hygieniska reformer i form av bland annat rent vatten, avlopp, bad- och tvättinrättningar och bättre arbetarbostäder.

Epidemins utbrott

Lördagen den 26 juli 1834 insjuknade och avled sjömannen Anders Ryberg, som bodde i Majorna, 52 år gammal. Han gick till arbetet klockan 5 på morgonen och mellan klockan 7 och 8 började han kräkas och fick diarré, samt kramp i benen. Han fördes hem och avled i hemmet vid klockan halv fyra på eftermiddagen. Hustrun Anna Persdotter insjuknade på eftermiddagen och avled efterföljande morgon, 55 år gammal. Obduktion av de avlidna genomfördes och dödsorsaken fastställdes till slag. Det noterades även att ”Wärmen har härstädes flera dagar varit 33° Cels; och efter dessa dödsfall ha flera på enahanda sätt inträffat.” Läkarna Johan Niclas Jedeur och David Lübeck, som var verksamma vid Flottans station på Nya Varvet, begärde hos länsstyrelsen rättsmedicinsk obduktion för att ta reda på om de hastiga dödsfallen berodde på förgiftning eller på smittsam sjukdom. På onsdagen efter dödsfallen meddelade länsstyrelsen att de två dödsfallen, samt ytterligare två dödsfall i Majorna, berodde på epidemisk sjukdom till följd av den starka värmen, men att sjukdomen inte var smittsam.[1] Makarna Rybergs fosterdotter, som var omkring 8–10 år gammal, fördes dagen efter till ett hus på Stampen och var då frisk, men insjuknade på natten och dog på förmiddagen den 28 juli.[2]

De fyra dödsfallen följdes av flera och den 2 augusti hölls ett möte med stadens samtliga läkare och länsstyrelsen, varvid det förklarades att sjukdomen sannolikt inte var införd i staden och att den inte var smittsam. De såg inte heller något behov av att man satte författningen om kolerafarsoten i kraft och det fanns inte heller något behov av att ställa in larsmässomarknaden. Två dagar senare hade situationen förvärrats så att koleraförordningen sattes i verkställighet och larsmässomarknaden ställdes in och den 5 augusti kungjorde länsstyrelsen att kolera brutit ut i staden och dess omgivningar.[3]

Sjukvård

Fattigvårdens barack vid Smedjegatan användes som kolerasjukhus.

I den så kallade Carlgrenska skolan i närheten av Stigbergstorget öppnades den 4 augusti ett kolerasjukhus med 50 sängar. Under de två första dagarna tog sjukhuset emot 78 patienter, varav 21 dog. På Sahlgrenska sjukhuset vid Spannmålsgatan/Östra Hamngatan fanns 65 sängar och man tog emot kolerasjuka under perioden 30 juli–9 augusti, varefter det reserverades för andra sjuka. Totalt tog man emot 168 kolerasjuka, varav 55 blev friska, 3 blev bättre och 110 dog. Utvärdshuset Möllerska plantaget vid Plantagegatan köptes av sundhetsnämnden den 6 augusti och blev kolerasjukhus den 9 augusti och hade drygt 50 sängar och redan den första dagen hade man tagit emot 53 sjuka. Som mest fanns det 156 intagna på Möllerska plantaget och under tio dagar var antalet intagna mellan 100 och 140 och till den 23 september kom det in 480 patienter, varav 28 var döda eller döende när de kom dit. Av de övriga blev 234 friska, 201 dog och 17 låg kvar.[4]

Sjukhus inrättades även i Willinska friskolanStampen och i Haga och de blev klara den 13 augusti och den 24 augusti hade 40 sängplatser ställts i ordning i fattigvårdens barackSmedjegatan. Även Gullbergsbrohemmet togs i bruk som sjukhus vid den tiden och vid nuvarande Lasarettsgatan fanns Göta artilleriregementes lasarett.[4] Sjukhusplatserna räckte inte till, utan de flesta sjuka låg hemma.[5]

Sjukhusen började avvecklas i mitten av september och den 24 september kvarstod endast två sjukhus med 32 patienter.[6] Den 8 oktober kungjorde länsstyrelsen att länets städer var fria från kolera.[7]

Det rådde brist på läkare. I Majorna insjuknade doktor Jedeur själv den 4 augusti efter fem dagars hårt arbete, men han tillfrisknade senare. Doktor Lübeck, som var Majornas andra läkare, kommenderades till Nya Varvet. Länsstyrelsen förordnade därför tre läkare, som var på tillfälligt besök i staden, till koleraläkare. I staden var situationen liknande, med brist på läkare, varav några blev sjuka, men tillfrisknade. Tre medicine kandidater från Stockholm och tolv läkare från Köpenhamn rekvirerades av länsstyrelsen.[4]

Försörjning och åtgärder

Svält uppstod i staden då hökarna stängde bodarna och bönderna inte vågade sig in till stadens torg. Tillfälliga marknadsplatser upprättades vid Lerbräckan nära Djurgårdskyrkogården och vid färjestaden vid Klippan.[4] Ett provisoriskt torg ordnades utanför staden vid Heden.[6]

Skolor och värdshus stängdes och alla samlingar förbjöds.[2] Tre gånger om dagen röktes det på gatorna med brinnande tjärstickor i en järnpanna med salpeter och inomhus röktes det efter det att sjuka eller döda förts bort. För att motverka rykten redogjordes för sundhetsnämndens verksamhet i tidningarna Götheborgs Dagblad och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Frivilliga gjorde insatser på sjukhusen, men straffångar fick kommenderas som likbärare och gravgrävare, liksom att kvinnor från spinnhusen fick arbeta på sjukhusen. En indelning av staden gjordes i fem distrikt. Varje distrikt leddes av en medlem av sundhetsnämnden och hade en läkare, samt sköterskor. Sundhetsnämnden leddes av professor Carl Palmstedt och i den ingick överläkaren vid Sahlgrenska sjukhuset, Pehr Christopher Westring, samt borgare, grosshandlare, hökare och hantverksmästare, liksom redaktörerna för de båda tidningarna.[6]

Dödstal

En sammanställning av dödsfallen i död- och begravningsböckerna visar att dödligheten räknat efter antalet kyrkskrivna uppgick till 9 % och efter efter mantalsskrivna till 11 %, det vill säga dödligheten var omkring 10 %. I Karl Johans församling dog under tre veckor dubbelt så många, som normalt dog under ett år och i staden dog under en månad tre gånger så många, som under ett år. Dödligheten bland kvinnor var högre än bland män och den högsta dödligheten var i åldern 60–69 år och över 70 år. Antalet insjuknade är okänt. Bland de boende på fattighuset dog 40 %. Koleraepidemin hade ett hastigt förlopp, där maximum nådes efter åtta dagar och det värsta var över efter 25 dagar. Under 11 dagar översteg dödstalen 80 döda per dag. Totalt dog 1 870 personer (av en total folkmängd år 1830 på 20 557) i staden och 592 (av en befolkning på 5 598) i Karl Johans församling.[8] Bland de avlidna återfanns landshövdingen Axel Pontus von Rosen, som blev det sista offret för epidemin.[6] I Örgryte församling utanför staden dog 98 personer.[9]

Begravningsplatser

Vid Sankt Pauligatan i Lunden finns en minnessten på platsen för Örgrytes kolerakyrkogård vid epidemin år 1834.

Begravningsplatser anlades vid Redbergslid och vid Övre Husargatan och liken kördes på nätterna ut för begravning.[6] Trots att snickarna enbart ägnade sig åt att göra likkistor, och dessa var av enkel typ bestående av hopfogade bräder, och livstidsfångarna på Nya Älvsborg tillverkade likkistor, räckte dessa inte till. Varje lik kunde inte få en egen kista, utan istället fick flera lik läggas i stora packlårar, som ställts på likvagnarna, som for från hus till hus. Begravningar dagtid, liksom jordfästningar i kyrkorna, förbjöds. På kvällarna gick en präst till kyrkogården och förrättade jordfästning genom att där det fyllts på med lik sedan föregående kväll strö med kastskopan och ropa ”av jord ären I komna, jord skolen I åter varda”. Vilka som begravdes och hur många de var, kände prästen inte till.[5] Det var bråttom med begravningarna, och de genomfördes redan samma dag som dödsfallet inträffat, till följd av smittan och förruttnelsen.[10]

I Örgryte socken anlades en kolerakyrkogård i Ranbergen,[9][11] liksom en i Bräcke på Hisingen.[12]

Utredning av orsakerna

Under år 1834 förekom i juli månad kolera i Lissabon och Gibraltar och i augusti rapporterades om fall i London, på Irland, i Malaga och i Fredrikstad. Läkarna bedömde att koleran i Göteborg inte importerats utan uppstått spontant, men karantänskommissionen begärde att omständigheterna kring de första dödsfallen skulle utredas, då det var känt att koleran ofta kom med fartyg. Utredningen pågick från mitten av augusti till mitten av oktober och konstaterade att den avlidne Ryberg arbetat på ett skeppsvarv med reparationer, men att varken han eller hans hustru varit i kontakt med fartyg eller besättning från utlandet. De fartyg som kommit till Känsö under juli månad hade alla varit smittfria. Utredningen lades ner sedan man inte kunnat finna hur smittan kommit in och alla rykten som florerat kunde vederläggas.[13]

Sanitära förhållanden och hygieniska reformer

Kolera var en återkommande farsot i Göteborg under 1800-talet. Under perioden 1834 till 1857 drabbades staden av sju hemsökelser, varav den värsta var den år 1834.[14]

Göteborg hade fram till i början av 1800-talet varit en befäst stad med omgivande murar, vilka raserats och utanför vallgraven hade det på det gamla befästningsområdet anlagts park, vilket förbättrade de hygieniska förhållandena. Stadsbränderna i början av seklet hade lett till att de nya byggnaderna uppfördes i sten istället för i trä, vilket också ansågs bättre ur hygiensynpunkt. Kanalerna i staden användes för att hämta hushållsvatten, medan dricksvatten sedan 1780-talet leddes från Kallebäcks källa till tappställen vid Kungsportsplatsen, Gustaf Adolfs torg och Domkyrkan. Latrin och avfall slängdes i gropar på husens gårdar och avfall rann längs rännstenen. Vid kolerautbrottet började man direkt att spola gatorna för att bli av med stanken, som ansågs sjukdomsalstrande.[15]

Efter koleraepidemin började man på 1840-talet förbättra de sanitära förhållandena genom att ersätta kullerstenen med gatstenar, vilket förbättrade avrinningen. Trångboddheten åtgärdades genom Lindströmska och Dicksonska stiftelserna i Haga, och vid kommande koleraepidemier drabbades inte de boende i stiftelsernas hus.[15]

Charles Dickson var ordförande i fattigförsörjningsdirektionen och väl insatt i stadens sociala förhållanden på 1850-talet. Göteborg hade en högre dödlighet än andra större städer och Dickson verkade därför för sanitära reformer, bland annat tillgång till gott vatten med ledning från Delsjön till varje hus, samt underjordiskt avlopp. Renlighet ansågs viktigt och alla skulle ha möjlighet att hålla sig rena. I Haga tillkom Renströmska badanstalten, kombinerad med en tvättstuga. Arbetarbostäderna förbättrades, nya bostäder granskades ur sanitär synpunkt och livsmedel kontrollerades. År 1857 inrättades en permanent sundhetsnämnd, vars uppgift var att förebygga koleraepidemier. Genom kommunallagen år 1862 fick staden beskattningsrätt och därmed kunde stadsfullmäktige driva sanitära reformer.[16]

Läs hela artikeln om Koleraepidemin i Göteborg 1834 på Wikipedia.

Text: Artikeln Koleraepidemin i Göteborg 1834 på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Bild på Möllerska plantaget, GSM. Public Domain.

Månadens artikel: Utställning i Göteborg 1919?

[Tidigare publicerad på Göteborgs historia]

Utställningar av olika slag blev allt vanligare under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En del var världsutställningar eller utställningar som belyste jordbruk eller industri medan andra riktade fokus mot regioner. Ett exempel på det senare är öppnandet av Baltiska utställningen i Malmö i maj månad 1914. När den konservativa tidningen Göteborgs Morgonpost berättade om utställningen i Malmö avslutas artikeln med följande stycke.

”Vi kunna ej lägga pennan, innan vi i detta sammanhang riktat den frågan till dem det vederbör i vår stad: När får Göteborg sin nästa utställning? Det är i år 23 år sedan landets industri stämde möte här. Den utställningen var allo lyckad och ej blott svenska näringar utan äfven samhället till fromma. Må de män, som här ha att taga initiativ, äfven göra det, och det snart. Ty förarbetena kräfva lång tid.

År 1919, då Göteborg firar sitt 300-årsjubileum synes vara särdeles lämpligt för en större utställning”.[1]

Det visar sig vid en närmare granskning att det fanns utställningsplaner redan 1909, men då inte kopplade till 300 års minnet av stadens grundläggning. Det var grosshandlare Erik Lundqvist, direktör Waldemar Zachrisson, redaktör Carl Ramberg, museiintendenten A. Romdahl och kamrer Jacob Hyberg som agerade för att få en utställning till Göteborg. Det var de två förstnämnda herrarna som hade tagit initiativet ”för att ventilera uppkommen fråga rörande en allmän svensk industri-, konstindustri- och konstutställning i Göteborg”. Man tänkte sig att ansöka hos K.m:t om statsbidrag och från stadsfullmäktige i Göteborg om garantibidrag. Det planerades ett lotteri med 100 000 lotter à 1 krona samt tombola på utställningsområdet. Det skulle bli en arbetande utställning där besökarna skulle få se hur tillverkningen av olika varor går till. Men det fanns även en historisk del i den tänka utställningen där ”Gamla Göteborg” skulle uppföras, Skansen Lejonet skulle bli utställningslokal för stadens historiska minnen. En speciell dag skulle ägnas å svensk-amerikanare, men även mer långväga besökare skulle lockas till utställningen, både från svenska Norrland och från Afrika. Som kontrast till ”Gamla Göteborg” skulle det även finnas ett ”nya Göteborg” där en modern stadsplan skulle visas upp och besökarna skulle få se alla nya moderna hygieniska resurser och utformningar av moderna lägenheter. Kulmen skulle möjligen ha blivit uppvisandet av det senaste i transportväg, ett luftskepp. Tänkta områden för denna stora utställning var Gullbergsvassområdet eller Katrinedalsområdet.

Arkitekterna Ericson och Bjerke upprättade konceptritningar och situationsplan samt skisser över utställningen. Men ekonomin försämrades under 1909 och det ansågs inte lämpligt att fortsätta driva frågan utan den fick vila.[2]

Utställningen i Malmö fick stadens affärsmän att börja intressera sig för frågan då det gav en ”dunderpuff” åt affärslivet. Åter uttalade sig mannen som varit drivande i förslaget från 1909, Erik Lundqvist, han ansåg att en utställning i Göteborg var en ”lifssak för stadens utveckling”. Göteborg, ansåg man, låg bra till för en utställning med sitt läge i hjärtat av Sverige och vid västerhavet samt med ”bekväma järnvägs- och ångbåtsförbindelser åt alla håll”. Var utställningen skulle hållas var diffust. Kanske på Hisingen alldeles invid hamnen eller på den så kallade Levgrenska ängen, eller rättare sagt ett 40 tunnland stort område mellan Skånegatan och Mölndalsån, det senare ansågs lämpligt då det fanns spårvagnsförbindelser i närområdet som enkelt skulle kunna byggas ut till utställningsfältet. Utställningen, menade herr Lundqvist, skulle kunna förenas med en byggnadsutställning. I dessa planer var arkitekt Arvid Bjerke delaktig.[3]

Waldemar Zachrisson var fortsatt varm anhängare av en utställning och han uttalade sig för Göteborgs Morgonpost våren 1914. Det är en intressant text som visar hur en affärsman kunde se på staden och dess plats i världen månaderna före första världskrigets utbrott. Lägg speciellt märke till hur starkt han betonar den ryska marknadens betydelse:

”Tillfölje Eder anmodan vill jag med nöje meddela min åsikt om en utställning i Göteborg 1919.

En stor industri- och konstutställning skulle utan tvifvel vara af den största betydelse för vår stad, hvars utveckling i flera afseenden blefve gynnsamt påverkad häraf. Ja, en utställning skulle helt säkert åstadkomma en allmän uppryckning af samhället, dess affärslif, byggnadsverksamhet m.m., och frågor, som tagit decennier utan att närma sig sin lösning, skulle med ett slag blifva ordnade. Jag är visserligen icke så djärf, att jag tänker mig ett nytt, värdigt rådhus vid Gustaf Adolfs torg, som jag anser att vi för länge sedan borde hafva haft, färdigt så hastigt som möjligt till 1919, ehuruväl det ingalunda vore omöjligt men den mycket omtalade och omskrifna teaterfrågan måste till utställningen hafva brakts ur världen, t.ex. genom bildandet af ett aktiebolag, hvilket byggde en alldeles ny teater, eller också att ett konsortium af intresserade män öfvertoge Stora teatern, som dock har det för en teater tänkbart bästa läget, och läte byggnaden ut- och invändigt genomgå en nödvändig omgestaltning. Ett tredje alternativ är en kommunal teater, hvartill medel anslås af stadsfullmäktige. Till 1919 borde det nya posthuset gifvetvis vara färdigt, saltvattenbadhuset, ett nytt Henriksberg, hvarifrån vi och resande främlingar finge tillfälle att beundra det storslagna hamnpanoramat, m.m, m.m.

Äfven den enskilda byggnadsverksamheten torde sporras i hög grad, på det att vår stad komme att te sig i det ståtligaste skick. I detta afseende såg man vid utställningen i Gefle, huru staden hade genomgått en grundlig ”opvaskelse”, och Malmö stad har till utställningen gjort storverk, såsom Hamngatans utvidgning och alla de nya, vackra broarnes tillkomst m.m.

Man har här hemma talat om utställningar som något föråldrat, någonting som borde läggas bort o.d., men detta tal ”håller icke streck”, ty lika litet som det är möjligt för den enskilda industrifirman att äga bestånd, än mindre utveckla sig, om icke en rätt kraftig reklam användes, lika väl behöfver ett lands hela industri dessa ständigt återkommande utställningar, hvarvid landet får tillfälle att både för sina egna och för främlingar visa, hvad vi kunna åstadkomma, och hvilken ståndpunkt vårt arbete intager. Det är dock icke nog med att vi veta med oss, att vi verkligen kunna tillverka det finaste maskin- och precisionsarbete i världen (tänk på att stålspindlarne till Panamakanalens slussportar måste tagas från Nydqvist & Holm i Trollhättan), vi måste se till att få den största möjliga afyttringen på världsmarknaden –, jag tänker nu närmast på en marknad, nämligen den ryska, som ensamt den skulle kunna absorbera lejonparten af allt hvad vi inom industrien tillverka af föremål, lämpliga för detta land.

Det svenska namnet har nog i Ryssland ännu lika god klang som för omkr. 30 år sedan, då jag var i tillfälle att konstatera detta. De stora industrilanden Tyskland och England äro ju samtidigt Rysslands politiska medtäflare, hvilket vi hafva stor fördel af, om vi blott vilja utnyttja det i tillräcklig grad.

I god tid före 1919 borde ångfärjeförbindelsen med Ryssland och daglig förbindelse med England vara ordnade, så att vi kunde draga till oss ryska och engelska utställningsbesökare i massa. Från Amerika torde vi kunna förvänta en hel del besök genom den nya direkta linien. Skulle man icke kunna tänka sig Bohusbanan i förbindelse med det norska järnvägsnätet, hvilket säkerligen skulle i väsentlig grad höjda antalet norska utställningsbesökande?

Att utställningstanken icke är ”på retur”, framgår bäst däraf att tyskarne i Berlin ha upprättat en ständig utställningsbyrå, ett helt ämbetsverk för tyska utställningars ordnande i in- och utlandet. Den storslagna tyska utställningen i Malmö bär vittne om dels att det anses lönande att lägga ned så oerhörda summor för en utställning, och dels vittnar den om, att ett genomtänkt system legat till grund (i motsats till hvad vid vår svenska industriutställning är fallet), ty ordningen är så fullständigt genomförd, att den nästan verkar tröttande.

Ofantligt mycket är att säga i utställningsfrågan, om utställningens omfattning – allomfattande elelr fack-utställningar –, om kollektiva anordningar eller icke, om prisbedömning eller ej, om den vackraste platsen m.m., men allt detta hör till ett senare stadium.

Då jag anser tiden för förarbetena tillräcklig, och tiden mellan Malmö- och Göteborgsutställningarna från utställaresynpunkt lämplig, uttalar jag den förhoppningen, att tanken måtte förverkligas, och att vi få till stånd en stor allmän industri- och konstutställning i Göteborg 1919.

Wald. Zachrisson”.[4]

Tankarna på en utställning med direkt koppling till minnet av stadens grundläggning 300 år tidigare framfördes alltså i Göteborgs Morgonpost 15 maj 1914. Men denna idé fick starkt stöd från de som redan 1909 arbetat för at skapa en stor utställning, bland annat med ett historiskt tema. Ännu hade dock frågan inte lyfts i Stadsfullmäktige, men det skall vi återvända till i nästa del av denna skildring av när Göteborg jubilerar.

Referens

Göteborgs Morgonpost


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Noter

[1] Göteborgs Morgonpost 15 maj 1914.

[2] Göteborgs Morgonpost 19 maj 1914.

[3] Göteborgs Morgonpost 18 maj 1914.

[4] Göteborgs Morgonpost 26 maj 1914.


Samtliga bilder i dagens artikel här hämtade ur Göteborgs Morgonpost.

Månadens artikel: Kvarteret Alströmer

Västra Hamngatan 1–Lilla Torget 5–6 i kvarteret Alströmer i stadsdelen Inom Vallgraven.

Kvarteret Alströmer (Kvarteret 54 Alströmer) är ett kvarter i stadsdelen Inom Vallgraven i Göteborg. Kvarteret omges av Magasinsgatan i väster, Drottninggatan i söder, Västra Hamngatan i öster och Lilla Torget i norr. Kvarteret fick sitt namn år 1923 och är namngivet efter Jonas Alströmer, som står staty på Lilla Torget. Sonen Clas Alströmer bodde under 1700-talet väster om torget vintertid.

Kvarteret bestod under 1600- och 1700-talen av nio tomter. Det drabbades av stadsbranden år 1804 och nya byggnader uppfördes därefter. På 1880-talet revs husen mot Västra Hamngatan och ersattes av de nuvarande, uppförda av Brand- och lifförsäkrings AB Svea och Göteborgs Enskilda Bank. På 1970-talet lämnade bank- och försäkringsbolagen kvarteret och numera är Sveahuset omdanat till Elite Plaza Hotel.

Historia

I Göteborgs brandordning från år 1639 delades det som numera utgörs av området inom vallgraven i fyra fjärdingar om vardera sju rotar, det vill säga totalt 28 rotar. År 1670 förändrades roteindelningen och antalet rotar blev tio. Efter raseringen av vallarna runt staden år 1807 utökades staden vid Lilla Bommen, Drottningtorget, Stora Nygatan, Kungstorget, Rosenlund, Skeppsbron och Järntorget. År 1923 tillkom en ny kvartersindelning i Göteborg och centrala staden delades in i stadsdelarna Inom Vallgraven och Nordstaden.

Området som begränsas av Västra Hamngatan–Drottninggatan–Magasinsgatan–Lilla Torget fick år 1923 namnet 54 kvarteret Alströmer.

Utefter Västra hamnkanalen bestod den första bebyggelsen i princip enbart av små trähus, med bostadshusen inne på tomten och ekonomihusen utefter kanalen. Huset i hörnet Västra Hamngatan–Lilla Torget var troligen av sten och ägdes av källarmästaren Isac Browald, som drev värdshuset Lejonet där.

Den 1 november 1804 klockan 2 på morgonen utbröt en brand i ett hus på Magasinsgatan, vilken ledde till att i princip hela kvarteret, liksom större delen av bebyggelsen på Stora Otterhällan, brann ner. Efter stadsbranden uppfördes nya byggnader i kvarteret.

Fastigheter

Västra Hamngatan 1 – Lilla Torget 5–6

Göteborgs Enskilda Bank var från 1888 lokaliserad vid Västra Hamngatan 1 och Lilla Torget 6. Foto från år 1904. Bildsamlingen vid Göteborgs stadsmuseum. Public Domain.

I kvarterets nordvästra del, Västra Hamngatan 1 – Lilla Torget 5–6 (Inom Vallgraven 54:8, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 43) uppförde Göteborgs Enskilda Bank år 1888 en byggnad efter ritningar av Georg Krüger.

Det första hörnhuset var av sten och kallades för Browalds hörna efter källarmästaren och vinhandlaren Isac Browald, som fick burskap i staden år 1683. Han drev värdshuset Lejonet i huset. Efter hans död år 1706 tog hans hustru över värdshuset.

På den andra hälften av tomten ägde rådmannen Magnus Melander ett trähus, vilket år 1711 kom att köpas av kaparekaptenen och handelsmannen Lars Gathe. Huset var i två våningar med en stor källarvåning.[8] År 1722 gifte Lars Gathes änka Ingela om sig med överstelöjtnanten Isac Browald, son till ovan nämnda källarmästare, som nu även blev ägare av denna fastighet.

Efter branden år 1804 lät vinhandlaren Georg Niclas Borgert uppföra två sammanbyggda trevånings stenhus på tomten. År 1839 köptes fastigheten av grosshandlaren Wilhelm Röhss och efter ytterligare ägarbyten såldes det år 1886 till Göteborgs Enskilda Bank, som lät riva huset.

År 1888 uppförde Göteborgs Enskilda Bank en ny byggnad i tysk nyrenässansstil efter ritningar av Georg Krüger. Huset uppfördes i tegel med prydnadsgavlar, tinnar och torn. År 1903 byggdes huset till åt väster. Dekorationerna riskerade senare att ramla ned, varför fasaden byggdes om år 1938. Ritningarna till ombyggnaden utfördes av Nils Einar Eriksson.

Lilla Torget 5 ägdes enligt taxeringskalendern år 1697 av en änkefru Elisabeth Spalding och kom i början av 1700-talet att ägas av handelsmannen och rådmannen Johan Beckman, vars dotter Elisabeth Beckman gifte sig med stadsmäklaren och rådmannen Johan Fredrik Brusewitz den äldre. Brusewitz hus var ett gulmålat tvåvånings trähus. Efter dennes död år 1742 behöll änkan huset, men det övertogs senare av sonen Carl Gustaf Brusewitz, som år 1782 blev justitieborgmästare och därefter hovrättsråd. Han dog år 1800 och vid branden år 1804 förstördes huset, varefter ödetomten såldes till grosshandlaren Rutger Ludvig Blidberg år 1807, vilken lät uppföra ett trevånings stenhus, i vilket han drev sin handel. År 1815 gick Blidberg i konkurs och flyttade till Thorskogs bruk. På konkursauktionen köptes fastigheten av handelsmannen Olof Wijk den äldre. Wijk flyttade år 1853 till det nybyggda Wijkska huset vid Lilla Torget 1. Ny ägare blev grosshandlaren Isac Philip Valentin, som bodde där fram till sin död år 1898. Fastigheten såldes av arvingarna till Göteborgs Enskilda Bank, som år 1903 lät riva den och uppföra en tillbyggnad till hörnfastigheten.

Lilla Torget 4

Fastigheten Lilla Torget 4 (Inom Vallgraven 54:9, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 45) uppfördes år 1811 för handelsmannen J A Lundvik efter ritningar av Michael Bälkow.

I bouppteckningen efter Benjamin Hall, far till John Hall den äldre, år 1748 anges att han ägde denna fastighet. John Hall den äldre lämnade dock huset på 1760-talet när han lät uppföra ett större stenhus med trädgård och egen teaterbyggnad i hörnet Sillgatan – nuvarande Postgatan – och Östra Hamngatan. Det såldes år 1782 till superkargören vid Ostindiska kompaniet James Maule, som även innehade huset vid Drottninggatan 6 och tomterna var då förenade. Det såldes vidare år 1795.

Lilla Torget 4 och Drottninggatan 6 kom i änkefru Christina Halls ägo år 1803, men hon bodde troligen aldrig där, utan huset användes som handels- och kontorshus. Vid branden år 1804 förstördes det. År 1810 kom de båda tomterna att skiljas åt, då de kom att tillhöra olika ägare. Det nuvarande huset kom därefter att uppföras av handelsmannen Johan August Lundvik. Under åren 1847–1852 ägdes fastigheten av stadsmäklaren Aron Samuel Kjellberg.

År 1852 köpte brukspatron James Dickson fastigheten och han lät år 1864 genomföra en ombyggnad efter ritningar av Johan August Westerberg, varvid portalen och balkongen tillkom. Fönstren på de övre våningarna förstorades i samband med renoveringen och på övervåningen, i trappan, sattes en gipsrelief utförd av Gustaf Wilhelm Billqvist upp år 1865. Vid James Dicksons död år 1873 övertogs fastigheten av brodern Edvard Dickson, som år 1874 lät uppföra ett stall åt Magasinsgatan. Brand- och lifförsäkrings AB Skåne köpte år 1898 huset av familjen Dickson, varvid det byggdes om till kontor och år 1909 såldes till Brand- och lifförsäkrings AB Svea. Huset togs över av Göteborgs Bank år 1925 och hyrdes ut till olika företag, bland andra Rundqvists Boktryckeri och byggnadsfirman A Krüger & Son. Vid ombyggnaden 1983 ersattes fönstren med nya, som liknar de ursprungliga. Det Pompejanska rummet med väggmålningar är välbevarat.

Fastigheten förklarades som byggnadsminne år 1980.

Lilla Torget 3 – Magasinsgatan 2

Fastigheten Lilla Torget 3 – Magasinsgatan 2 (Inom Vallgraven 54:10, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 46) uppfördes år 1811 för handelsmannen A Björnberg efter ritningar av Michael Bälkow, på en källare som klarat sig vid 1804 års brand.

År 1813 såldes huset till stadsmäklare L P Ström och efter att det innehafts av flera handelsmän, kom det år 1842 i doktor C F Ewerts ägo. Dessförinnan hade Riksbanken erbjudits att köpa huset för dess kontor i Göteborg, men det ansågs av direktionen som olämpligt. Det byggdes år 1849 om efter ritningar av Victor von Gegerfelt och fasaden mot Magasinsgatan fick samma klassicistiska stil som huvudfasaden och år 1883 rusticerades bottenvåningen. Ewerts arvingar sålde år 1899 huset till Brand- och lifförsäkrings AB Skåne, som genomförde en ombyggnation år 1903. Brand- och lifförsäkrings AB Svea köpte fastigheten år 1924. En ombyggnad, vilken bland annat omfattade grundförstärkning och inredning av vinden, genomfördes under åren 1979–1986.

Fastigheten förklarades som byggnadsminne år 1979.

Sveahuset

Sveahusets fasad mot Västra Hamngatan 3.

Sveahuset vid Västra Hamngatan 3 – Drottninggatan 8 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 42) uppfördes år 1888 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av A E Melander, vilka bearbetats av Hans Hedlund och Yngve Rasmussen.

Byggnaden är uppförd i florentinsk nyrenässans med en förhöjd tredje våning. På taket finns en Sveasymbol. Expeditionslokalen var inrymd i bottenvåningen, medan kontor och styrelserum fanns på andra våningen och på tredje våningen bodde verkställande direktören. Den tredje våningen började användas för företagets verksamhet år 1909.

Då försäkringsbolaget flyttade ut år 1970 byggdes lokalerna om för Göteborgs Universitet och i expeditionslokalerna inrymdes ett antikmuseum. År 1999 byggdes det om till hotell, varvid flera av de gamla interiörerna behölls och renoverades. Bland annat återställdes takstuck och en dekorerad gjutjärnspelare i den gamla expeditionshallen.

I början av 1700-talet fanns ett stort trähus, benämnt Utfallska gården efter dess ägare rådmannen och handelsmannen Jacob Utfall, på tomterna i hörnet Västra Hamngatan–Drottninggatan (Holländaregatan på den tiden). Vid branden år 1804 förstördes huset och tomten kom därefter att stå öde. Den såldes år 1810, varefter ett trevånings stenhus uppfördes och stod klart år 1818, men den nye ägaren tvingades sälja det på grund av att den grosshandel han var delägare i gick i konkurs, och det kom i grosshandlare David Carnegie den äldres ägo. År 1846 köpte grosshandlaren Elis Fredrik Brusewitz fastigheten av David Carnegie den yngre.

År 1867 köpte Brand- och lifförsäkringsaktiebolaget Svea det Brusewitzska huset. Några större förändringar av huset gjordes inte, men tjugo år senare hade bolaget expanderat och behövde nya lokaler, varför huset revs våren 1887. En arkitekttävling utlystes, vilken vanns av arkitekten Adolf Emil Melander. Ritningarna bearbetades sedan av Hans Hedlund och Yngve Rasmussen.

Magasinsgatan 6

Magasinsgatan 6 – Drottninggatan 6.

Fastigheten Magasinsgatan 6 – Drottninggatan 4 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 5 roten nr. 47) uppfördes år 1927 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av V Bäckman.

Byggnadens kontorsrum placerades runt en ljusgård med pelare och golvet lades i marmor. För att få mer kontorsutrymme försågs den nedre delen av ljusgården med ett glastak år 1956, vilket togs bort år 1978, då lokalerna byggdes om för Göteborgs Universitet. År 1999 byggdes huset om till hotell.

År 1717 köptes fastigheten av vinkyparen Alexander Sifwertz och kom efter dennes död att utvidgas till gästgiveri, vilket hette Stockholmskällaren, och var berömt för sin goda mat. Gästgiveriet stängdes i början av 1780-talet.

Efter branden år 1804 kom ödetomten i klensmeden Peter Hasselgrens ägo, som lät uppföra ett trevånings stenhus. Efter ett ägarbyte år 1883 sattes stora skyltfönster in i bottenvåningen och en affär inrättades där. År 1887 köptes fastigheten av Brand- och lifförsäkringsbolaget Svea. Bolaget behöll fastigheten i oförändrat skick, men under åren 1927–1929 uppfördes en helt ny bebyggelse efter ritningar av arkitekten Valdemar Bäckman. Fasaden anpassades till övriga vid Drottninggatan. Byggnaden uppfördes av F O Peterson & Söner med bottenvåning i granit och de två övre våningarna i Skrombergstegel, med fönsteromfattningar i granit och taket kläddes med kopparplåt.

Drottninggatan 6

Fastigheten Drottninggatan 6 (Inom Vallgraven 54:11, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 103) byggdes om år 1897 för Brand- och lifförsäkrings AB Svea efter ritningar av Y Rasmussen i stil med Sveahuset vid Västra Hamngatan.

I slutet av 1600-talet bodde jaktlöjtnanten Sven Månsson Gonander (”Sven på galejan”) på denna adress. Dottern Brita Gonander gifte sig med Hans Jung, som därefter fick övertaga gården. Efter Brita Gonanders död år 1722 såldes gården. Den kom senare att ägas av handelsmän, skräddare och segelsömmare innan den år 1760 köptes av direktören vid Svenska Ostindiska Companiet Johan Fredrik Ström. Efter dennes död år 1781 kom fastigheten i handelsmannen John Hall den äldres och rådman Christian Lunds ägo, men såldes samma år till superkargören vid Ostindiska kompaniet James Maule, som även ägde trähuset mot Lilla Torget.

Efter ytterligare ett par byten av ägare kom fastigheten år 1803 i änkefru Christina Halls ägo. I samband med branden år 1804 brann hela kvarteret ner, så att endast ett magasin i sten stod kvar. Till följd av den Hallska konkursen såldes alla Hallska fastigheter på auktion.

Vid en konkursauktion år 1820 köptes fastigheten av överdirektör Samuel Norberg. Efter flera ägarbyten under senare delen av 1800-talet köptes fastigheten år 1897 av Brand- och lifförsäkringsbolaget Svea, varefter huset byggdes om. De gamla källarvalven från 1700-talet kom dock att bevaras, men en källarnedgång har senare tagits bort.

Läs hela artikeln om Kvarteret Alströmer på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Alströmer på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Bild på Göteborgs Bank, Västra Hamngatan 1 och Lilla Torget 5-6, GSM 1904. Public Domain.

Månadens artikel: Stadsdelen Gullbergsvass

Gullberget, där skansen Lejonet idag reser sig, har nyttjats av människan sedan åtminstone medeltiden. Namnet omnämns redan under 1250-talet då ett kungamöte ägde rum på Gullebergs hed. Detta möte fick stor betydelse för området då en korridor för första gången skapades från inlandet ut mot havet som skulle stå under den svenska kronans kontroll. År 1285 omnämns Gullbyærxhus vilket tyder på bebyggelse i någon form.[1]

Under kung Johan III regering presenterades år 1572 den första stadsplanen för en ny stad invid Gullberg som skulle ersätta Nya Lödöse. Tyvärr är stadsplanen sedan länge försvunnen men i området mellan Gullbergsvassen. Kungens instruktion var att bygget av den nya staden skulle inledas 1573, men så skedde inte. De som återvände till området åren efter nordiska sjuårskrigets slut kunde välja att slå sig ned ute vid Älvsborg, eller så som de flesta gjorde, bygga sina hus i Nya Lödöse. Staden Johan ville bygga vid Gullberg omgärdades av hårdare krav på att husen skulle uppföras i sten vilket var mycket dyrare än trä som husen i svenska städer oftast var byggda av.[2]

Det blev därmed inte någon stad vid Gullberg. Istället fortsatte området att tillhöra kronan som en del av Älvsborgs slotts marker. Efter Kalmarkriget beslutades det om en ny stad invid Otterhällan, något som varit på tal redan under 1500-talet, men som realiserades i och med byggstarten 1619 då de första privilegierna gavs till det nya Göteborg. Denna gång var det inte tal om att borgarna skulle kunna fortsätta att bygga i Nya Lödöse, alla skulle införlivas med den nya staden.[3]

Johan Wärnschiölds Gullbergsvass

När det nutida Göteborg ännu var en mycket ung stad lade Johan Wärnschiöld 1659 fram ett storstilat förstadsprojekt för Göteborg där två förstäder skulle uppföras sydväst och nordöst om centrum. Det var endast bebyggelsen sydväst som kom att delvis bli verklighet i form av stadsdelen Haga, dock i blygsam utformning jämfört med det ursprungliga förslaget. Nordöst om staden, i Gullbergsvass, var tanken att uppföra en mycket stor förstad. Den skulle få ett rikt nät av kanaler, omges av bastionsbefästningar som anslöt till stadskärnas försvarsverk. Dessutom skulle det finnas en skans till den nya stadsdelens försvar. Det kan tyckas som en mycket järv satsning då det inte fanns något betydande befolkningsöverskott att rekrytera på den omgivande landsbygden. Förklaringen till den stora utbyggnadsplanen är troligen att Karl X Gustav året innan beslutat dra in privilegierna för Kungälv, borgarna där skulle istället flytta till Göteborg.[4]

Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2019 utifrån Wärnschiöldhs karta i Krigsarkivets kartsamling, stads- och fästningsplaner. Göteborg 81. De svarta linjerna markerar fästningsvallarna. Den blå linjen visar gränsen mellan området med torr mark till söder och vassområdet i norr.

Ängarna och vassen

Ängsmarken invid Gullberg hade alltid varit eftertraktad då den gav rikliga skördar. Kronan hade haft kontrollen över markerna sedan medeltiden men överlämnades till den nya staden Göteborg. Det fanns under början av 1620-talet inte någon skans eller fästning på Gullberget och kronans intresse av området var därmed inte lika starkt som tidigare. Men detta kom att ändras under 1640-talet när det på nytt var aktuellt att befästa Gullberget, därmed kom det att uppstå en konflikt mellan staden Göteborg och den svenska staten kring vem som hade rätt till området. Det skulle dröja till 1892 innan det kom till förlikning mellan staden och staten.[5]

Gullbergsvassen var ett omkring 200 tunnland stort område tätt bevuxet med vass mellan dagens centralstation och Skansen Lejonet på Gullberget. Tillsammans med Tingstadsvassen och Lundbyvassen bildades ett mycket stort våtmarksområde som var omtyckt av olika arter av vadare och sjöfågel. Många utländska jägare bjöds in för att ta del i jakten i ett av Europas fågelrikaste våtmarksområden.

När Kungl. Maj:t år 1799 stadfäste ett reglemente rörande förbättring av Göteborgs stads arbetshus och fattigvårdsanstalter utgjorde Gullbergsvass en del av det ekonomiska underlaget. Det är därför området ibland kallas ”Fattigförsörjningsvassen”. Fattigvården hade rätten till vassområdet under 64 år och arrenderad ut den med tillhörande landområden och fick på så sätt inkomster till sin verksamhet. År 1863 beslutade stadsfullmäktige att Gullbergsvassen skulle återlämnas till staden vid årets slut och läggas under styrelsen för Gullbergsvassens torrläggning.[6]

Torrläggningen av vassen

Det första förslaget om att inpåla Gullbergsvassen kom från Kongl. Direktionen för Göteborgs Hamn och Elfarbeten 1841. Efter att staden beslutat om finansieringen kunde arbetet starta. En bank som var 2400 meter lång och 6 meter bred skapades i ett första skede, därefter ökades bredden till 210 meter vilket motsvarar ytan från dagens kajkant till Måren Krakowgatan. Fyllningen utgjordes av mudder från älven och dessa massor kördes i skottkärror från pråmar. De män som utförde arbetet kallades allmänt för lergökar.[7]

Gullbergsvass 1860. Källa: Södergren 1923.

Våren 1859 var invallningen av området klar från Lilla Bommen till Gullbergsbron. På vallen fanns en anläggning med en ångpump som med hjälp av en högtrycksmaskin byggd hos Keiller & Co började att tömma vassområdet på vatten den 17 maj 1859. Samtidigt inleddes arbetet med att fylla ut området innanför vallen, men det skulle komma att ta en del tid och det fanns en oro inför sommaren över stanken som skulle bildas i det nyligen torrlagda området, men ”ett obehag som man väl får tåligt fördraga för den goda saken skull” som Göteborgs Posten utryckte saken.[8] Sommarvädret visade sig bli varmt och torrt vilket snabbt torkade leran och gav upphov till en riklig vegetation i området vilket tillsammans gjorde att den befarade stanken nästan helt uteblev.[9] Vid årsslutet kunde Kom:e för Gullbergsvassens uttorkning lämna rapport till staden. Kostanden för invallning och utpumpning av vattnet hade varit 64 795 riksdaler och 56 öre, därmed hade det skett en kostnadsökning med 3 926 riksdaler jämfört med det kostnadsförslag som upprättats innan arbetet inleddes. Av kostnaden hade fattigvården endast kunnat bidraga med 52 45 riksdaler och därmed fanns en brist i projektet på 12 345 riksdaler och 56 öre, bristen fick stadens skattebetalare stå för. När den finansiella delen var rapporterad inför stadens beslutande församling tog Hr Hedlund till orda och förespråkade att området snarast skulle planläggas och ”apteras i och för stadens utvidgning”.[10] Men det skulle dröja innan det uppfördes någon mer omfattande bebyggelse i området. Större delen av Gullbergsvass bortarrenderades istället på fem års tid åt arrendator som skulle plöja jorden, förse den med avloppsdiken och anlägga planteringar.[11]

Gullbergsvass 1880. Källa: Södergren 1923.

Infrastrukturen bestämmer utvecklingen

I december 1861 utlystes en tävling där förslag på indelning av Gullbergsvass i gator, öppna platser och tomtkvarter efterfrågades. Det fanns möjlighet att få ända upp till två tusen riksdaler för den som fick sin plan erkänd som förstapristagare.[12] Resultatet blev två huvudförslag när det gällde stadsdelens utformning, en med och en utan kanaler. Stadsfullmäktige beslutade 1864 att planen med ett kanalsystem skulle antagas och planen godkändes av Kungl. Maj:t 1866. Men den stora och dyrbara planen ledde till att stadsfullmäktige 1868 beslöt att endast reservera mark för kanaler och pröva frågan i framtiden.[13]

Gullbergsvass enligt planförslaget med kanaler som presenterades för Göteborgs stadsfullmäkige.
Gullbergsvass 1890. Källa: Södergren 1923.

Större delen av planen kom aldrig att bli verklighet. Allt större delar av Gullbergsvass kom istället att behövas för infrastrukturen i form av järnvägar. Stambanan hade varit under byggande sedan 1850-talet men det var först 1862 som det gick att färdas med tåg hela vägen mellan Göteborg och Stockholm. Spåren och stationsbyggnaderna låg i kanten av Gullbergsvassområdet. När Bergslagernas Järnvägar drogs fram gick dess spår och anläggningar in över det område som hade planerats som bland annat bostadsområden. Det är inte märkligt att bostadskvarter fick stå tillbaka för denna järnvägssatsning som innebar en starkt ökande export över Göteborgs hamn då bruk i Bergslagen som tidigare skeppat ut sina varor via Stockholm istället valde Göteborg.[14] Den tredje järnvägen som drogs fram över området var Västergötland–Göteborgs Järnvägar som var färdigställd år 1900 och som fick sin station vid Lilla Bommen. Slutligen fördes även Bohusbanan fram till Gullbergsvassområdet. Banan var färdig i sin helhet 1909 och var den sista av järnvägssträckorna som korsade Gullbersvass.[15]

I takt med att Göteborgs industrialisering fortskred ökade behoven av infrastruktur och dess kringanläggningar. Under efterkrigstiden tillkom även en motorled genom området. Under 1970-talet avvecklades bergslagsbanans station och spåren revs upp. Samtidigt revs de få bostadskvarter som fanns nära Gullbergskajen och Måren Krakowgatan. Dessa ersattes med kontorsbyggnader.[16]

Gullbergsvass 1021. Källa: Södergren 1923.

Omvandlingen av Gullbergsvass under 2000-talet

De enda bostäderna inom stadsdelen som fanns kvar var de som låg mellan järnvägen och Friggagatan. Gatan hade lagts u enligt en plan från 1866 men det var i efter U Åhréns plan för området som en rad nya byggnader uppfördes. Det blev relativt låga byggnader för kontor och butiker i funktionalistisk stil och i hög grad avsedda för bilförsäljning och reparationer.[17] Men det var inte alla som uppskattade denna bebyggelse under början av 2000-talet. ”Bortsett från motorcykelfirmorna ser det för djävligt ut idag”, sa fastighetsnämndens ordförande Owe Nilsson till Göteborgs-Posten 2003.[18] Detta var början på en process som skulle leda fram till rivningen av området.

Friggagatan under slutet av 1990-talet. Foto ur Lönnroth 1999.
Friggagatan 2019. Foto: Per Hallén

I maj 2008 stod det klart att funkishusen utmed Friggagatan skulle rivas efter att länsstyrelsen avslagit överklagandet av den nya planen för området.[19] Under början av 2011 var projektet nästan färdigställt och det hade byggts 452 nya hyresrätter inom stadsdelen Gullbergsvass.[20]

Källa: Statistisk årsbok för Göteborg samt Statistikdatabas Göteborgs Stad.

Diagrammet över befolkningsutvecklingen skildrar tydligt denna historiska utveckling. När stadsdelen bildades 1924 bodde över 3 000 personer där. Antalet minskade sedan stadigt ned mot nära noll antal invånare under början av 1970- och 1980-talen. Det var först efter att de nya husen vid Friggagatan stod klara som stadsdelen åter fick omkring 500 invånare.

Den judiska begravningsplatsen är en av de historiska miljöerna inom Gullbergsvass. Foto: Per Hallén 2019.

År 2015 presenterades en förstudie över hur Gullbergsvass skall förändras i framtiden. Dokumentet innehåller de i vår tid vanliga fraserna om att ”knyta samman staden” att ”stärka kärnan” och att ”möta vattnet”, samt att ”det ska vara lätt att leva hållbart”.[21] Bakom orden finns givetvis den ekonomiska verkligheten och även den behandlas i förstudien. Utgifterna för exploateringen sägs bli 8,7 miljarder kronor vilket kräver en utbyggnad av bebyggelse med i genomsnitt cirka åtta våningar. I området beräknas 22 000 personer bo och det kan bli cirka 24 000 arbetsplatser.[22]

Ur: Gullbergsvass 2015.

Någon enhetlig plan för hela området lär det inte bli fråga om. Redan har Gullbergsvass fått ”nya” gränser där ”centralenområdet” hanteras för sig och Gullbergsvass för sig.[23] Här är det dock hela stadsdelen och dess förändring som står i fokus.

Påtagliga byggprojekt i området är den nya bron över älven, övertäckningen av Götaleden samt bygget av Västlänken. Det pågår även uppförandet av kontorsbyggnader och hotell i området. Men bostäder lär dröja. Länsstyrelsen påtalade 2018 att det planerade bostadsområdet ovanpå E45 (Götaleden) skulle drabbas av dålig luft och någon lösning på detta problem har inte hittats. Utsläppen invid tunnelmynningen sägs bli långt över miljökravsnormen. Den dåliga luften i området kan göra det omöjligt att bygga bostäder ovanpå tunneln samt i området mellan Nordstan och älven.[24]

Det pågående arbetet med att täcka över Götaleden. Foto: Per Hallén 2019.

Inte bara planerna på bostäder drabbades under hösten 2019 av bakslag. Det stora höghusområdet ”Region City” vid Göteborgs central ställdes inför geologins hårda verklighet, ett brant stup i berggrunden upptäcktes under den mellan 50 och 110 meter tjocka leran som kommer att göra det omöjligt att spetspåla. Denna ”upptäckt” har gjort att mycket har fått göras om. Dessutom är det ännu inte avgjort hur höga husen skall få vara med tanke på dess stora inverkan på riksintresset för kulturmiljön i centrala Göteborg.[25] Att kulturmiljön inte sätts främst i planeringen förvånar knappast någon. Men nog är det anmärkningsvärt att luftföroreningar och geologiska förhållanden undersöks relativt sent i processen.

Det är alltså idag storvulna planer, på samma sätt som under 1640-talet, för Gullbergsvass. Då var det misslyckandet med att utplåna Kungälv som satte käppar i hjulet för planen idag finns andra problem. Om Gullebergsvass någonsin blir en förstad i öster lär framtiden få utvisa, men det lär inte bli som dagens planerare tänkt sig.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Foto: Per Hallén 2019.
Även Lilla Bommen ligger inom stadsdelen Gullbergsvass. Foto: Per Hallén 2019.

Käll- och litteraturförteckning

Tryck källa

Statistisk årsbok för Göteborg, Göteborgs stadskansli, Göteborg, 1902-2015

Internet

Riksarkivet, Krigsarkivets kartsamling, stads- och fästningsplaner. https://sok.riksarkivet.se/

Statistikdatabas Göteborgs Stad, Statistik och Analys stadsledningskontoret Göteborgs Stad. http://www.goteborg.se

Litteratur

Ahlberg, N. (2005). Stadsgrundningar och planförändringar : svensk stadsplanering 1521-1721. Uppsala.

Andersson, B. (1996). Göteborgs historia : näringsliv och samhällsutveckling. 1, Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820. Stockholm.

Fritz, M. (1996). Göteborgs historia : näringsliv och samhällsutveckling. 2, Från handelsstad till industristad 1820-1920. Stockholm.

Gullbergsvass (2015). Gullbergsvass : förstudie juni 2015. Göteborg.

Karlsson, J.H. (1951). Gullbergsvass – Hultmans holme : stadsdelshistoria. Göteborg.

Lilienberg, A. (1928). Stadsbildningar och stadsplaner i Götaälvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra. Göteborg.

Lönnroth, G. (1999). Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg : ett program för bevarande. D. 1. Göteborg.

Olsson, G. (1953). ‘Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden’, .3:

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar (1925). Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. Göteborg.

Södergren, Arvid, Historiskt kartverk över Göteborg upprättat för jubileumsutställningen i Göteborg 1923, [V. Wengelin], [Göteborg], 1923

Noter

[1] Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 2 Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar 1925, s. 12.Olsson 1953, s. 33-34.

[2] Lilienberg 1928, s. 79-82.

[3] Andersson 1996, s. 25-29.

[4] Ahlberg 2005, s. 106.

[5] Karlsson 1951, s. 20-22.

[6] Karlsson 1951, s. 23-24.

[7] Karlsson 1951, s. 24-25.

[8] GP 1859-05-18, ”Gullbergsvassen”.

[9] GP 1859-08-24, ”Epidemiska sjukdomar”.

[10] GHT 1859-12-16, ”Allmänna Rådstugan”.

[11] GP 1860-04-25, ”Gullbergsvassen”.

[12] GHT 1861-12-31.

[13] Karlsson 1951, s. 39.

[14] Fritz 1996, s. 131-34. Karlsson 1951, s. 38-42.

[15] Karlsson 1951, s. 74-76.

[16] Lönnroth 1999, s. 46. Gullbergsvass 2015, s. 30.

[17] Lönnroth 1999, s. 64-65.

[18] GP 2003-08-15, ”Rivning hotar funkishusen på Friggagatan”.

[19] GP 2008-05-21 ”Klart för rivning på Friggagatan”.

[20] GP 2011-01-07, ”Nu tar bostäderna över Friggagatan”.

[21] Gullbergsvass 2015, s. 6.

[22] Gullbergsvass 2015, s. 7.

[23] Gullbergsvass 2015, s. 39.

[24] GP 2019-09-26, ”Giftig luft hotar bygget av ny stadsdel”.

[25] GP 2019-09-18, “Stup under leran ändrar höghusplaner vid centralen”.