Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Månadens artikel: I kommunikationens tjänst, där gatunamn hjälper oss att minnas

Blå Hangaren. Foto: Torslanda Flygplats

Text av: Lars O. Carlsson

Mitt på Torslanda Torg står sedan hösten 1993 ett fem meter högt konstverk, skapat av konstnären Uwe Kersten. Det handlar om en nytillverkad bildsten i röd bohusgranit och döpt till det passande namnet Torstenen. Stenen står för övrigt endast ett kraftfullt stenkast från Torslanda kyrka, en byggnad som lär ha anor sedan slutet av 1100-talet.

Om kyrkans roll är att hantera de lodräta kommunikationerna så beskriver Torstenen mycket väl Torslandas historia när det gäller andra, mer vågräta, kommunikationer. Här finns symboler som anknyter till fartyg och båtbyggeri, bilar som får oss att tänka på Volvo och bilindustrin samt en stor propeller.

Den sistnämnda skall självfallet påminna oss om Torslanda flygplats, ursprungligen Göteborgs Flyghamn – ett fenomen som gjorde Torslanda välkänt över hela Sverige, ja troligen till och med utanför nationens gränser. Detta långt innan Torslanda blev känt för sin Volvofabrik.

Minnessten över anläggandet av Torslanda flygfält. Foto: Lars O. Carlsson

Invigningen i augusti 1923

Det var söndagen den 5 augusti 1923 som kronprins Gustav Adolf klockan 14.00 invigde flyghamnen och med vid flyghamnen fanns även prinsarna Gustaf Adolf, Sigvard och Bertil samt prinsessan Ingrid, hertigen och hertiginnan av Västergötland, prins Carl samt prinsessorna Margareta, Märtha och Astrid.

Några dagar senare, torsdagen den 9 augusti 1923, hedrade till och med H. M. Konungen flyghamnen med ett besök. Hans Majestät anlände klockan 14.15 och stannade ett par timmar för att se uppvisningar och tävlingar. Det pågick nämligen samtidigt internationella flygtävlingar den 4-12 augusti 1923 vid flyghamnen.

Det var med andra ord ett mycket stort antal kungligheter som gästade Torslanda under några augustidagar 1923: Kung Gustav V av Sverige, Kung Gustav VI Adolf av Sverige (då kronprins), Drottning Ingrid av Danmark (då prinsessa), Drottning Märta av Norge (då prinsessa) Drottning Astrid av Belgien samt några prinsar och prinsessor – imponerande.

På sitt speciella sätt skulle man kunna säga att invigningen helt och hållet följde det göteborgska mönstret. Göteborg skulle nämligen 1921 ha firat sina 300 första år, men valde att flytta firandet till 1923 och på samma sätt görs nu när staden firar sitt 400-årsjubileum – ett litet officiellt firande 2021, men det stora kalaset för allmänheten genomförs först 2023.

För hundra år sedan var det bland annat planering och ekonomi som var orsaken till flytten av festen, nu är den främsta anledningen en elak och lömsk pandemi. Hur var det då med invigningen av flyghamnen? Jo, den skulle ha invigts lördagen den 4 augusti 1923, men på grund av dåligt väder flyttade man ceremonin till dagen därpå.

Junker Ju 52 LN-DAH vid Göteborgs Flyghamn på 1940-talet. I bakgrunden Blå Hangaren. Foto: SAS Scandinavian Airlines, Public domain, via Wikimedia Commons

Blå Hangaren

Inför invigningen uppfördes, vid den södra delen av flygfältet, den Blå Hangaren. Detta var en blåmålad byggnad, helt i trä, och med en för den tiden unik takkonstruktion. Själva hangaren hade yttermåtten 27 x 60 meter. Det var arkitekten Malte Erichs som svarade för ritningarna, ingenjören John Lindberg som utförde konstruktionshandlingarna och Ullgren & Friman AB som genomförde entreprenaden. Kontraktssumman var fastställd till 63 800 kronor för hangaren samt 15 400 kronor för en anlagd slip vid vattnet.

Under åren genomfördes ett antal investeringar, exempelvis 1927 då trafikledartornet samt en mindre vinkelbyggnad byggdes i hangarbyggnadens nordvästra hörn och självfallet var även tillbyggnaden helt utförd i trä. År 1946 genomgick Blå Hangaren en ombyggnation då exempelvis nya portar monterades och mittpartiets gavel förändrades.

År 1973 då flygplatsen fyllde 50 år visades en flyghistorisk utställning i den Blå Hangaren, en utställning som senare flyttades till Svenska Mässan där en flygmässa genomfördes i slutet av augusti månad 1973.

År 1975, bara några år före det att flygtrafiken flyttade från Torslanda till Landvetter hösten 1977, upptogs Blå Hangaren som värdefull bebyggelse på Göteborgs kommuns bevarandeplan. Byggnaden hann dock aldrig bli
byggnadsminne – den ödelades vid en anlagd brand lördagen den 31 maj 1980.

Blå Hangarens Plats. Foto: Lars O. Carlsson

Gatunamn minner om flygplatsen

Men själva namnet lever ännu kvar ty i maj 2001 föreslog undertecknad, efter samråd med Hembygdsföreningen, att busstrafikens vändplats, i anslutning till Torslanda Golfklubbs parkering, skulle få namnet Blå Hangarens Plats – ett beslut som kulturnämnden senare fastställde.

Men när vi ändå var i farten kom fler av gatorna kring det nya Amhult Centrum att få namn till minne av tiden då området ingick i flygplatsens areal. Bland dessa kan vi nämna;
Gösta Andrées Gata, till minne av Gösta Andrée, som under många år var vd för Göteborgs Flyghamns AB samt förste svensk som flög över engelska kanalen 1920.
Einar Eriksons Gata, till minne av Einar Erikson, enligt uppgift den förste anställde hamnmästaren. Han var också aktiv inom det kommunala.
Gösta Fraenckel Väg, till minne av Gösta Fraenckel, flygare och initiativtagare till de så kallade ”kikhosteflygningarna” under 1940-talet.

Lars O. Carlsson

Månadens artikel: Skandalen på Nöjesfältet

När ”Utställningen” öppnades 1923 och längst i söder av området låg det nya Nöjesfältet, som senare skulle gå under namnet Liseberg. I samband med invigningen var ännu inte allt färdigställt. Gradvis öppnades fler attraktioner under sommaren 1923, alla var inte ens beslutade när Nöjesfältet öppnade sina portar.[1] En knapp månad efter invigningen annonserade Nöjesfältet om att det fanns ”Stora kontinentala och moderna tivolinöjen”, däribland ”Lustiga Huset” och flera andra attraktioner som besökarna kunde få uppleva.[2] Bland dessa nöjen fanns den nya satsningen Lillköping som öppnades på eftermiddagen 9:e juni.

I Svenska Dagbladet lämnades följande beskrivning dagen efter öppnandet av attraktionen ”Nöjesfältet har på lördagen fått en ny attraktion, en lilleputtstad, en hel liten by med värdshus, teatrar, polis och dylikt, befolkad av en trupp dvärgar. Tillställningen är icke av det sympatiska slaget, men kommer naturligtvis att finna sin publik”.[3] Även Dagens Nyheter var kritisk, ”Kvaliteten av detta nöje, att se mer eller mindre vanskapta människor, är dock tämligen omtvistad”.[4] Samma dag fick Nöjesfältet hård kritik i Göteborgs Dagblad som under rubriken ”Lillköping – en skandal” skrev följande:

”Skandal – ordet är hårt men tyvärr det enda rätta, när det gäller att karaktärisera den nya ”attraktion” nöjesfältet menar sig ha fått genom Lillköping och dess dvärginvånare. Dessa må bemöda sig så mycket och framgångsrikt som helst att visa ett gott humör, så är det dock i högsta grad osmakligt att så här låta dem exponera sitt lyte. Icke minst sedan utställningsstyrelsen visade sig ha den goda smaken att i tid inhibera lapplägersplanerna, hade man väntat, att den sagt nej även till detta företag. Något nöje kan ett besök i Lillköping endast bereda den tanklöse eller ofinkänslige, hos tänkande och kännande människor kunna ”offren” endast väcka medlidande och olust.

Och skall ovillkorligen denna ”attraktion” finnas kvar, måste i varje fall åtminstone två reformer vidtagas. För det första är entrén 1 kr., alldeles för högt, och för det andra måste vederbörande ordna så, att folk icke utan vidare kan tränga sig in i rådhuset, kring post- och poliskontoren o.s.v. Som det i lördags, förmodligen också i går, gick till får det icke fortsätta. Ty är det i allmänhet osmakligt att med nyfikna blickar betrakta en stackars krympling, verkar det fullkomligt upprörande att som här skedde se vuxna människor armbågas kring honom, besvära honom med mer eller mindre närgångna frågor o.s.v.

Men bäst och det enda rätta är att med detsamma stänga hela Lillköping och befria dess små invånare från lyckligare lottade medmänniskors nyfikenhet”.[5]

Lillköping 1923, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Trots kritiken i pressen var det många besökare som hittade till Lillköping. Anläggningen låg där attraktionen FlumeRide långt senare skulle uppföras.[6] En av besökarna lämnade en beskrivning av Lillköping till Aftonbladet som skrev, ”Då man träder in genom dess stadsport, mötes först blicken av ett stort rådhus, där en lien borgmästare kommer att döma över samhällets syndare, så öppnar sig ett stort torg, på vilket en cirkusarena finnes anbragt, och i den komma små nätta ponnies att framföras i lilleputtfrihet. Runt torget ligga vidare en servering och en rad butiker, som skötas av småherrskapet, en opera comique, i vilken en liten chansonettsångerska, ett par oerhört starka atleter, och en del andra dvärgar komma att uppträda, en polisstation m.m., och längst upp i backen finnas en rad bostäder samt högst upp kyrkan i den säregna staden. Meningen är att åskådarna, här varje kväll skola få titta på livet i staden med bröllop, polisbråk, nöjesliv och allt vad till modernt ”storstadsliv” hörer.

Dvärgtruppen räknar trettio stycken medlemmar, av vilka den äldste är 66 år och den yngste, en liten gosse på blott 7 kg., 16 år. De äro av tyskt eller österrikiskt ursprung och synas ha ett mycket gott humör samt se rätt nätta och prydliga ut — vilket allt ju är förutsättningar för att ett nöje av detta slag för åskådarna verkligen skall bli ett ’nöje’”.[7]

Nöjesfältets ledning kunde knappas klaga på mängden besökare till den nya attraktionen. Kritiken i tidningarna avtog även om det då och då kom kritiska kommentarer under sommaren. ”Det ohyggligaste är dock, att det skall kallas ett nöje att se på dessa stackare” skrev Göteborgs Dagblad 31 juli i samband med att en spåkvinnas framträdande stoppats av ordningsmakten medan Lillköping fick fortsätta sin verksamhet.[8] Invånarna i Lillköping blev vid flera tillfällen utsatta för trakasserier av besökare som hånade dem eller stal ur husen i mini-staden.[9] Lillköping fanns kvar under hela sommaren 1923 men därefter avvecklades attraktionen. Orsaken var främst en ekonomisk tvist som uppstått med Jubileumsutställningens ledning.[10]

Postkontoret i Lillköping, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Att visa upp människor som av något skäl ansågs ”exotiska” hade förekommit under lång tid men det började bli ett ifrågasatt ”nöje”. Tidigare under 1923 diskuterades möjligheten av att anlägga ”lappläger” på Göteborgsutställningen, i likhet med det som redan fanns på Skansen i Stockholm. Detta förslag avvisades dock, det ansågs nämligen vara stor skillnad på att visa upp ett ”lappläger” i ett etnografiskt sammanhang på Skansen jämfört med att bygga upp en liknande anläggning vid ett nöjesfält, ”Det är nedsättande för lappen att framföras till marknadsgyckel” skrev Göteborgs Dagblad.[11] Men 80 år senare skulle såväl Lappkåta som renar finnas med som nyheter under ”Jul på Liseberg”.[12] Givetvis var den satsningen inte på något sätt lik Lillköping från 1923, men att visa upp människor och deras kultur på ett nöjesfält kan alltid väcka debatt. Lappkåtan och renarna som inslag på Jul på Liseberg väckte dock inte någon proteststorm och blev ett bestående inslag i nöjesparken inför julen.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta och visar ”invånarna” i Lillköping.

Vill du lästa mer om Göteborgsutställningen? Då kan ett besök på Göteborgs historia, goteborgshistoria.se rekommenderas.


[1] Göteborgs Dagblad skrev 8:e maj 1923: ”Samma språk talar det ännu ganska ofärdiga nöjesfältet med sin glada ljusröda huvudfärg och sin lätta, luftiga byggnadsstil”.

[2] Annons i Göteborgs Dagblad 2 juni 1923.

[3] Svenska Dagbladet 10 juni 1923.

[4] Dagens Nyheter 11 juni 1923.

[5] Göteborgs Dagblad 11 juni 1923.

[6] http://www.lisepedia.se/Lillk%C3%B6ping (Hämtat: 2021-06-29)

[7] Aftonbladet 17 juni 1923.

[8] Göteborgs Dagblad 31 juli 1923.

[9] Svenska Dagbladet 12 oktober 1923.

[10] http://www.lisepedia.se/Lillk%C3%B6ping (Hämtat: 2021-06-29)

[11] Göteborgs Dagblad 1 februari 1923.

[12] http://www.lisepedia.se/Lillk%C3%B6ping (Hämtat: 2021-06-29)

Månadens artikel: Stadsbränder i Göteborg

Göteborg har under sin 400-åriga historia drabbats av flera förödande stadsbränder, som ödelagt hela kvarter. På kartan, som visar staden år 1795, har de största bränderna och stadens fem kvarter markerats. Karta: J A v Matérn (Copy), Public domain, via Wikimedia Commons

Göteborgs brandförsvar var Sveriges första brandförsvar och inrättades 1639. Genom åren utfärdades flera brandordningar för att skydda staden och dess invånare mot eldsvådor. Stadens bebyggelse bestod till största delen av trähus, och trots påbud om att ny bebyggelse skulle uppföras i sten, blev så inte alltid fallet på grund av penningbrist.

Staden har drabbats av flera förödande stadsbränder, som ödelade hela kvarter, vilket på den tiden avsåg större områden än dagens kvarter och staden var indelad i fem kvarter (se kartan ovan).

Brandordningar

1639 års brandordning

Göteborg fick Sveriges första[1] brandordning den 5 juli 1639 i 20 punkter genom presidenten Peder Eriksson Rosensköld, där staden indelades i fyra fjärdingar om sju rotar, som vardera hade en brandmästare som chef samt sju assistenter och rotmästare. De första brandmästarna var vinhandlaren Adolf Tack, brännvinsbrännaren Johan Wellemsson, Udde Larsson och köpmannen Jakob Merser. Varje borgare hade skyldighet att vid sin fastighet ”hålla nödiga brandredskap, nämligen 1 stege lika lång som husets höjd, 1 brandhake 12 alnar lång, 1 yxa, 2 läderämbar, 1 fylld vattentunna natt och dag stående vid porten.” Brandsyn skulle utföras fyra gånger per år av två av byggnadskollegiets medlemmar. Förbud mot ”elds hållande under viss del af dygnet i smedja och verkstad, mot vissa eldfarliga upplag, mot försäljning af vin och öl utom och inom hus efter klockan nio om aftonen, mot bruket af ljus och lykta, kol- och flameld i vissa byggnader, mot bestrykning af hus med beck och tjära samt deras torftäckning vid Stora och Lilla hamnen, mot elds upptändande på skepp inom stadens bom nattetid.” Även tornväktare tillsattes.[2]

Från 1660 var det Stadsfiskalen, en då nyinrättad tjänst, som skulle övervaka att ”brandtjänsten icke försummades”. Trång trähusbebyggelse, bristfällig utrustning, dåliga brandväktare som många gånger larmade falskt, samt en allmänt dålig övervakning gav Göteborg ett rykte om att vara den stad i landet som mest drabbades av förödande eldsvådor.

1665 års brandordning

År 1665 infördes en ny brandordning, som gällde 4 brandmästare och 24 assistenter och samtidigt en förordning av byggningskollegiet, att de kringspridda brandredskapen skulle uppsamlas i särskilda, under brandmästarens uppsikt stående förvaringsställen. Dessutom beslöts att vakar i isen skulle hållas öppna vintertid. En skorstensfejare (”sotegubbe” i protokollet) fick staden först år 1666, då Hans Kraman från Hamburg anlände.[3] Eftersom det inte fanns någon poliskår i Göteborg de tidigaste åren, övervakades lugn och säkerhet av stads- och brandvakter. Det var indelta soldater ur Älvsborgs regemente som bildade stadsvakten och en borgarebeväpning som skötte brandvakten. År 1703 upplät magistraten var sitt rum åt dessa vid Gustav Adolfs torg.

Stadens myndigheter såg allvarligt på brister i brandskyddet, exempelvis från 1670: ”Efter skorstenar under tiden råka uti bran. av orsak, att ägarna icke vilja låta dem sota, och staden därav en olycka /den Gud dock avvände/ kan hända. Fördenskuld är resolverat att när någon skorsten av sot i brand råkar, skall den motvillige, fast än ingen skada där av någonstädes i staden påkommer, fyrtio marker silvermynt bota, för det han skorstenen icke haver låtit sota.” Även: ”Denna dag ställte underskulten Nils Andersson skepparen Henrich de Letter för rätten, såsom den der sig hade förbrutit mot stadens brandordning 12:e punkt med sina källarluckors överstrykande med tjära och således till 50 dalers silvermynt böter förfallen. Varemot han, de Letter förebar sig av ovetenhet peccerat och bads för varför han och denna gången blev förskont och om correction förmanant.[4]

1748 års brandordning

Regeringen befallde den 14 januari 1748 att tomterna i den genom 1746 års brand nedbrända stadsdelen skulle bebyggas med stenhus, samt att holländskt murtegel fick införas tullfritt. Men på grund av penningbrist blev detta inte aktuellt förrän Gustaf III genom resolution av den 18 maj 1772 tillät korsvirkeshus, ”men att för framtiden detta medgivande ej finge lända till prejudikat.”[5]

Den 22 september 1748 antogs en ny brandordning, där nattjänsten övertogs av en särskild vaktkår à 50-60 personer,[6] som därmed befriade borgerskapet från denna syssla. Det var den nyblivne rådmannen, sedermera borgmästaren i Göteborg, Daniel Pettersson, som fick i uppdrag att utarbeta en ny brandordning för staden — den då gällande var över 100 år.[7] Vaktkåren skulle – mellan klockan tio på aftonen och tills revelj blåstes på morgonen – med två man patrullera inom varje kvarter, och alltid följas åt. Som utrustning hade brandvakten en yxa och ett läderämbar samt en lykta och på varje helt timslag skulle han långsamt ropa: Från eld och brand, från fiendens hand, Beware Gud wår stad och land – samt ange klockslag.

Den patrullerande brandvakten skulle då eld utbröt varna med sin skramla, och grannarna varandra med höga rop. Tornväktaren skulle larma med stora larmklockan och utanför högvakten vid Stora Torget (nuvarande Gustav Adolfs Torg) samt vid Bastionen intill Stora Bommen, avlossades skott med två kanoner. Garnisonens trumslagare skulle även tåga genom gator och gränder och trumma på sina larmtrummor. Vid brand i Masthugget eller Majorna, larmades befolkningen från en kanon vid Stigberget. Tornväktarnas uppgift var att bevaka staden från kyrktornen, där utblicken över bebyggelsen var god. De skulle ringa i sin klocka vid brand, samt sticka ut en flagga från tornet i riktning mot elden. En röd lykta användes nattetid.[8]

Brandredskap för gårdsägare skulle bestå av: Två läderkar, stege och båtshake, två ”eldyxor” tre ”wattugrytare” samt några lövkvastar som bundits på en stång för att stänka vatten på elden. Det förordnades även ”att de som Gud med större förmögenhet wälsignat hafwer, såsom ock Bryggare, Bagare och sådana som bruka stark eldning”, skulle vara försedda med vattenhandsprutor, och ”de som förmögnare äro”, med stora brandsegel.

Brandhuset, skulle vara beläget mitt i staden, och inrymma ”erforderliga redskap”, såsom: Sex vattensprutor, sexton brandsprutor, fjorton vattenkar, etthundra brandyxor, tvåhundra läderkar, med flera inventarier.[9]

En författning om att inga trähus vidare skulle få byggas i staden kom 1792, och en del avbrända kvarter blev genomskurna av gator för att minska eldfaran.[5]

Stadsbränder

Kvarteret Kommerserådet ligger i vad som tidigare benämndes 2:a kvarteret, vilket omfattade området mellan Västra Hamngatan – Södra Hamngatan – Östra Hamngatan och murarna mot vallgraven. Det ödelades i stadsbränderna 1721 och 1802. Foto: Mattias Blomgren, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Januari 1669

Natten mot 2 januari eldhärjades hela 3:e kvarteret, som begränsas av Norra– och Östra Hamngatorna, Nygatorna samt Drottningtorget. Ett sextiotal (cirka 1/12 av stadens hus) hus lades i aska, däribland flera av stadens förnämsta köpmanshus. Branden bröt ut i rådman Paul Rockes hus, där en brandvägg blivit överhettad.

Maj 1669

10 maj. Vid 16-tiden startade denna eldsvåda, som upphörde först vid 6-tiden morgonen därpå. Då hade mer än halva staden ödelagts i 4:e och 5:e kvarteren (nuvarande stadsdelen Nordstaden). I ett brev till kungen samma månad beskriver stadens ”Burg-Greffue, Presidenter och Rådh”, hurnledes een gräseligh och häfftig wådheld ähr här i stadhen nu andre gången dheth åhret, dhen sidstledne 10 Maij upkommen, huilken haffuer 241 huus, föruthan Tyska kyrkan, rådhuset och tullhuset i stor hast lagdt i aska och satt många Eders Kongl. Maij:tz underdånigste undersåter uthi störste jämmer och elendighet. Samme eldh war så häfftig och aff starck storm undersatt, att han genom ingen menniskligh macht och hielp kunne affwäries, uthan synes wara ett syndastraff aff Gudh Alzmächtigh uttgånget, huarigenom dhenne stadhen och dhes inwånare nu icke annat synes förestå ähn een oundwijkeligh undergång. Förlusterna var; rådhuset och en stor del av stadens arkiv (det återstående försvann vid en brand i rådhusets kansli, natten mellan 19 och 20 februari 1690), den år 1648 invigda Tyska kyrkan, mynthuset, våghuset, pack- och tullhusen, Biskopsgården, två stora och fem mindre broar. Totalt 241 byggnader, däribland de förnämsta stenhusen (av vilka endast 1/4 därefter stod kvar). Efter den stora eldsvådan måste borgerskapet erlägga ”prästgårdspenningar” samt skatta för reparation av Domkyrkans klocka och urverk. Samma år utgick även fastighetsskatt till avlöning för skorstensfejare, och år 1670 utgick en skatt till anskaffande av nya brandredskap.[35]

April 1721

14 april. Vid 23-tiden började en brand hos borgare Fredrik Ludvig (”utur en borgares backhus på Drottninge- eller eljest kallat Holländaregatan”). Under 15 till 16 timmar härjade elden hela 2:a kvarteret, området mellan Östra- Södra- och Västra Hamngatorna (”Sydstaden” mellan östra- och västra hamnarna). Domkyrkan och gymnasiet skadades svårt av lågorna, samt cirka 213 andra byggnader. Dessa hus var enligt landshövdingen ”de bästa i staden”. Även Kommendantshuset, stadens båda apotek och reparebanan blev helt eller delvis nedbrända.

Tyska kyrkan omkring år 1730 så som den såg ut före branden 1746. Bild: Eric Cederbourg, Public domain, via Wikimedia Commons

Januari 1746

Natten mellan 13 och 14 januari ödelades 196 hus på 212 bebyggda tomter i 5:e kvarteret (Nordstaden) samt den nybyggda Tyska kyrkan, kommendants-, nederlags- och barnhusen och Corps de gardet. Branden hade startat vid ett nytt hus som tillhörde gördelmakare Kristian Oberländer vid mitten av Sillgatan, mitt emot den gamla tyggårdssmedjan. Oberländers hustru och piga hade varit sysselsatta med att ”nösta” vekar till talgljus fram till kvart över 11 på kvällen. Elden upptäcktes av Oberländer klockan 1 på natten, då det brann kraftigt i ett uthus på gården. Paret Oberländer friades efteråt för att ha handskats ovarsamt med elden. Oberländer försökte omedelbart släcka branden, medan hustrun alarmerade brandvakten på Tyggården samt alla grannar i området. Men en stark västlig vind rådde, och elden hade redan hunnit sprida sig i sådan omfattning att den inte gick att hejda. Kvarteren mellan Sillgatan och Stora torget (Gustaf Adolfs torg) samt mellan Sillgatan och Köpmansgatan var snart ödelagda. Över Köpmansgatan till Tyska kyrkan spred sig nu elden, som tillsammans med kommendantshuset lades i aska. Rådhuset lyckades man rädda. I väster spred sig branden ända ner till Masthamnen, mittemot nuvarande Skeppsbroplatsen, och i öster till hamnkanalen. För att förhindra att elden spred sig till andra sidan kanalen, beskriver magistraten att det ”— gjordes alla upptänkliga anstalter med sprutor, brandsegel och annat redskap att hindra detta, vilket även lyckades, ehuru visserligen åtskilliga här belägna hus genom gnistor och bränder så i takrännor som i andra delar antändes.” I norr nådde elden ända till foten av Kvarnberget, men själva väderkvarnen och fortifikationens materialhus lyckades man rädda, jämte kruthuset som tillhörde bastionen Sanct Ericus. Därigenom räddades inte bara Kronhuset utan man förebyggde en explosionskatastrof, med förödande konsekvenser.

Stadsarkitekten Bengt Wilhelm Carlberg såg branden från sin bostad på Kärralund, men kunde inte komma in i stan, eftersom stadsportarna var stängda för natten. Först klockan 10 dagen därpå kom han in och kunde konstatera att ”– att allt stod i full brand och att elden var så avancerad, att fast ingen räddning syntes mera för denna del av nordstaden.” Carlbergs personal i Tyggården lyckades rädda kronans dokument och räkenskaper, alla redskap ur smedjan och ett stort antal instrument ur det nya instrumentalhuset på Tyggårdstomten. Båda dessa byggnader brann ner, samt vakthuset och en materialbod, uppförd av korsvirke och bräder. Fram till klockan 4 på morgonen den 15 januari bekämpades elden under Carlbergs ledning, vilken hade hejdats ”uti en smal gränd,” och den fick ”sålunda ej komma varken till kruthuset, väderkvarnen eller de många på det höga Kvarnberget belägna hus och gårdar.” Major Cederstråle vittnade om att brandredskapen snart blev odugliga. Corps de Garde på torget jämte det materialhuset bredvid kunde inte räddas. En bidragande och olycklig omständighet, var enligt majoren att ”– det från kl. 2 på natten till 10 på morgonen i ständigt arbete och till största delen utmattade manskapet måste tillåtas taga sig en stunds förfriskning, vartill jämväl kom att många som bodde vid Tyggården och på den trakt, där det brände, måste gå hem och rädda sina munderingspersedlar.” Brandredskapen var vid tiden mycket primitiva, och då brandmästaren Appelberg vittnade inför kämnärsrätten beskrev han hur brandsprutorna var smorda och försedda med tillräckliga slangar om 50 fots längd, men hur de under släckningsarbetet skadades i händerna på ovant folk. Dessutom var vattentillförselns otillräcklig, och brandsprutorna kunde ibland fyllas med så smutsigt vatten att trycket blev dåligt. Han beskriver yttreligare att ”den i Jönköping tillverkade sprutan nr 3 med en slang av 50 alnars längd hade vid Köpmansgatan ej med sitt vatten räckt högre än till halva husväggen.” Men han hade testat sprutorna tidigare på stadens tyggård, och då hade de fungerat till belåtenhet. Han skyllde främst på att ”– betjäningen dels varit för liten, dels alldeles felat, eller ock hade sådana personer biträtt som ej förstått att pumpa eller hantera sprutorna.” Denna brand innebar att staden nu på allvar bestämde sig för att vara bättre förberedd på brandfaran. För stadens räkning uppfördes vid Stora torget en ny Corps de Garde, ett brandhus samt tyg- och materialhus. Först nar brandstationen vid Heden stod klar, flyttade brandmännen från brandstationen vid Gustaf Adolfs torg. 1746 års brand var kanske den som fick störst betydelse för stadens framtida brandförsvar. Bland mycket annat tillsattes en fast avlönad brandvakt. Brandvaktsmanskapet förlades till Corps de Garde, och 12 man sändes skiftesvis ut var timme, sex till nordstaden och sex till stadens södra område. Brandväktarna gick två och två genom gatorna, och vid varje timslag skulle de långsamt ropa: ”Från eld och brand, från fiendens hand bevare Gud vår stad och land.”[36] En skröna säger att branden anlades av en fransk värvare, som samma natt tvingades fly landet efter att han i en duell stuckit ner och dödat en svensk officer, son till biskopen Georg Wallin.[37]Kongl. Mayestät, har under et Nådigt medlidande av berörde suppliquo inhämtat, den stora olycka, uti hwilken Staden Götheborg förmedelst den i förledne Januarii månad timade beklaglige Wådelden, skall wara råkad, och hwarigenom ej allenast den Tyska Kyrkan, Commendants-huset, Nederlagshuset, Stadsens Corps de Garde med Material- och Spruthuset, utan och 196 private Gårdar eller 212 bebygde Tomter ynckeligen blifwit i aska lagde;–” Så inleddes ”Kongl. May.ts Nådige Resolution, uppå Magistratens uti Staden Götheborg, insinuerade underdånige Supplique. Gifwen Stockholm i Råds-Cammaren, den 9 October 1746.” Man säger sig i nåder vara beredd till att ”…denna vackra Stadens återuppbyggande samt de lidande invånarnes hjälp och understöd bidraga allt vad vid då varande Rikets omständigheter åstadkommas kunde.” Hjälpen specificerades i fyra punkter: Först beviljades tre allmänna kollekter över hela landet för den avbrända Tyska kyrkans återuppförande. Den andra punkten avsåg byggandet av sten- och korsvirkehus på de eldhärjade tomterna. Sådana hus skulle inte bara ge staden ”större prydnad, utan även mera säkerhet för eldsvåda i framtiden. Och, som de Inrikes Murtegeln, der å orten ej skola wara tillräcklige, och Byggningswärket jämwäl der stigit til et ganska högt pris med mera; så wil Kongl. May:t, härmed i Nåder hafva förundt Götheborgs Stad trenne års Tullfrihet på Utrikes Tegel och Takpannor till de afbrända Husens återuppförande af Steen.” Men de importerade teglen och takpannorna fick endast användas för stadens och kyrkans återuppbyggnad, och inte säljas till annan ort. De återstående punkterna avsåg dels ”hämmande af den stora brist, som nu för tiden skall wara i Göteborg på Spannemål och Victualie-Persedlar,” samt de förluster som eldsvådan orsakat genom uppbrända nederlagsvaror. K. M:t beviljade därför nedsättning av tullen för vissa varuslag till slutet av juni månad 1747 samt befrielse från erläggande av tull på nederlag fördärvat gods.[38]

April 1793

10 april. Mitt på dagen utbröt en eldsvåda i lavettmakaränkan Rosenlövs arvingars hus i 5:e kvarteret på Kvarnberget (”Lilla Otterhällan”), och inom 6 timmar blev 65 hus totalförstörda, det vill säga så gott som alla hus – utom tre – på berget. Hela 1 400 människor förlorade sina hem. De flesta var fattiga personer som förlorade sin hem, men även sina torftiga ägodelar. I Götheborgs Tidningar den 12 april lämnades en förteckning över husägarna, folk i mycket små omständigheter. Bland dessa fanns en husar, en avskedad korpral, båtkarlar, hökare, brandvaktskarlar, soldater, drängar, sjötullsbesökare, artillerister, ‘en gammal piga,’ flera packhuskarlar, bomslutare som skulle stänga till bommarna för hamninloppen, stadsbetjänter, strumpvävare, ringkarlar, stensättare, tornväktare och murgesäller. Tidningarna tog upp exempel på vad som förlorats: sedel-, och metallmynt, snus- och svampdosor, gång- och sängkläder med mera. Boktryckare Samuel Norberg anhöll ”ödmjukeligen, att resp. prenumeranter af Götheborgs Allehanda och Nyheter icke ogunstigt upptaga, att bemälta tidningar i denna och nästa vecka icke kunna från mitt tryckeri utgivas, alldenstund detsamma genom eldsvådan förleden onsdag blivit helt och hållet rubbat och utan ordning bragt. Den värda Allmänheten, som prenumererat på Quart-Bibeln, varmed mina prässar voro i gång vid olyckans timade, kan också, Gudi lof! vara utan allt oroande bekymmer, alldenstund allt är i gott förvar.[39]

Stor insamlingsinsatser gjordes. Från Gävle med 1 000 riksdaler, Uddevalla med drygt 500 riksdaler, brukssocieteten i Kristinehamn med 850 riksdaler, garnisonen på Carlstens fästning, inom stiftets pastorat osv. Inom förstäderna Haga, Masthugget, Gamlestaden och varvs- och Fattighusförsamlingen samlades 13 371 riksdaler in. Totalt insamlades 21 156 riksdaler in, tillsammans med bröd, ved, hö och fläsk. Att folk var fattiga råder ingen tvivel om, och 14 dagar efter branden annonserades det att ”en Galosche kan mot makens uppvisande återfås i huset nummer 59 vid Kongsgatan.[40]

Februari 1794

I 4:e kvarteret mellan Östra– och Norra Hamngatan i stadsdelen Nordstaden kom elden lös natten mellan den 2 och 3 februari i polisgevaldiger Beckmans hus vid Sillgatan i 7:e roten. Efter 15 timmar hade 87 byggnader på 91 tomter norr om Sillgatan gått förlorade, alla husen vid vallen på Klädpressaregatan och Spannmålsgatan samt hela norra och största delen av södra sidan av Kronhusgatan. Genom att riva ett antal hus i 7:e Roten och 8:e Roten samt ett effektivt utnyttjande av ”eldsläckningsvatten”, räddades flera hus mellan Kronhuset och Sillgatan. Två av stadens färgerier och alla garverier (utom Björkmans) förstördes. Det övriga bestod endast av små, gamla, tätt sammanbyggda trähus.

Kvarteret Frimuraren byggdes upp efter branden 1802. Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

December 1802

20 december. Klockan 3 på morgonen började det brinna på tredje våningen i buntmakare Langes trähus vid Kyrkogatan 42 (alternativt skräddaren B.P. Bergströms trähus) i 2:a kvarteret. Området motsvarade det mellan Östra-, Södra och Västra Hamngatorna samt Vallgraven, och i nitton timmar rasade elden i stadens affärscentrum. Cirka 180 hus och byggnader förstördes, däribland Domkyrkan och frimurarlogen. Hela 2:a kvarteret låg i aska efter tjugo timmar, båda apoteken och boktryckeriet förutom två stenhus, skolhuset och Arfwidssonska stenhuset i 5:e Roten. Med få undantag var alla trähus, varav många i tre våningar, ”tätt hopstaplade och anstrukne med brännbara oljor.” Cirka 3 000 personer blev husvilla och utöver all egendom och allt lösöre gick mer än 7 000 tunnor spannmål förlorade.[41] Många blev totalt ruinerade, speciellt då brandförsäkringskontoret på grund av de ofta förekommande eldsvådorna inte kunde betala ut mer än 42,5 procent av försäkringsbeloppen. Eldsvådan skildras av en av Brödraskapets medlemmar (utdrag): ”Den 20 kl. 3 på morgonen väcktes stadens invånare ur sin sömn genom trumvirvlar, larmskott och ett långsamt, hemskt slående med påkar mot kanten av klockorna i kyrktornen.–Från Domkyrkotornets stora, kopparklädda kupol, såg man först en svart, sedan med eldsflammor blandad rök virvla upp, tills slutligen det 90 alnar höga tornet störtade samman.–När dess kopparklädda tak rasade ner slog det sönder allt, även gravstenarna, och t.o.m. de dödas kroppar blev helt eller delvis uppgrävda och stank utbredde sig vida omkring.[41]

Göteborgs Morgonpost återger den 5 november 1938 ett samtida referat från branden (något moderniserat språk): ”Då tidningens medarbetare kort efter eldsutbrottet anlände till brandplatsen var hela Kyrkogatan och Drottninggatan redan ett hav av lågor och rök. Och värre blev det! Med skrämmande snabbhet kastade sig lågorna vidare. Hus efter hus började brinna och släckningsmanskapets alla ansträngningar tycktes vara förgäves. I hundratals stodo männen — ibland också kvinnor — i kedja och langade vattenhinkar från kanalerna upp till brandplatsen. Åkarna körde nästan på kapp genom gatorna med sina vattentunnor. Men elden drev efterhand släckningsmanskapet tillbaka och till slut behövdes på många platser icke längre några langningskedjor. Segel hämtades från fartygen i hamnen och breddes ut över taken på de svårast hotade husen. Vatten spolades över och på så sätt ser det ut som om man äntligen lyckats sätta en gräns för eldens härjningar åt detta håll. Under tiden utspelades gripande scener på de kringliggande gatorna, då människorna flydde från sina hus medtagande vad de kunde rädda av bohag och värdesaker. Dyrbara klenoder kastades i meningslös panik ut genom fönstren och krossades mot gatan.”

November 1804

1 november. Drygt 8 000 av stadens fattigaste blev hemlösa, då en ny eldsvåda bröt ut klockan 2 på morgonen i guldsmeden M. Fausts och handelsmannen S. Heymans hus i hörnet av Kungs– och Magasinsgatorna i 2:a Roten. Efter 8 timmar var hela 1:a kvarteret och bebyggelsen på Stora Otterhällan nedbränt. Residenset med kansliet, en mindre del av kasernen och Sahlgrenska sjukhuset räddades. På 203 tomter brann 218 hus upp; bland andra frimurarebarnhuset, domprost- och komministerhusen, kurhuset samt två av kronans magasin. Direkt efter branden uppskattades att endast 296 hus fanns kvar, varav några ännu inte var färdigbyggda eller inredda.

September 1813

10 september[42]. I 4:e kvarteret i östra Nordstaden (begränsat av Sillgatan, Östra- och Norra Hamngatorna, samt nuvarande Nils Ericsonsgatan), bröt elden ut klockan 07.30 på söndag morgon i skomakare Hallbergs tvåvånings trähus vid Kronhusgatan i 8:e Roten. På grund av den starka vinden kunde elden inom 9 timmar sluka 4:e kvarterets södra hälft (motsvarande den del som klarade sig vid branden 1794). Omkring 100 trähus brann upp samt allt brännbart i sex stenhus. Ytterligare åtta andra stenhus blev mer eller mindre skadade. Det Santessonska sockerbruket i Brunnsparken skadades svårt i båda sina flyglar. Mellan 15 och 16 000 personer blev hemlösa. Ganska snart efteråt fick Brandkommittén motta 51 292 riksdaler som bistånd till de drabbade. Enskilda medborgare inom staden och förstäderna, samlade dessutom in över 47 000 riksdaler. I Göteborgs Allehanda skildras branden: ”Klockan halv 8 på morgonen utbröt eld under en stark . . . vind i skomakare Hallbergs hus, beläget vid Kronhusgatan, med en sådan häftighet, att en del av denna gata, hela Sill-, Köpmans- och Norra stora hamngatan inom kl. 5 lades i aska. Tre å fyra hus på norra sidan av Sillgatan blevo, fast mer och mindre skadade, bärgade, men allt på södra sidan av Sillgatan intill Stora hamnen blev lågornas rov, kronobageriet endast undantaget. Med möda blev Santessonska sockerbruket räddat, oaktat elden flera gånger tänt tak och fönsterkarmar. Våghuset på gamla järnvågen uppbrändes även. Inalles äro nära 100 trähus avbrända, och allt brännbart på sex stenhusbyggnader samt 8 stenhus blev mer eller mindre skadat. Ännu kan ej så noga bestämmas antalet av de personer, som denna olycka gjort husvilla, men förmodligen utgör det nära en fjärdedel av stadens befolkning.[43]

Läs hela artikeln om Göteborgs brandförsvar och stadsbränder i Göteborg på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs brandförsvar på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Beredningen för högtidlighållande af 300-årsminnet af stadens grundläggning

Den motion som Axel Carlander lade på Stadsfullmäktiges bord 1915 gillades av Kansliutskottet som skrev ”Utskottet, som finner riktigt att den föreslagna utredningen kommer till stånd och att åtgärder härför redan nu påbörjas genom en särskild, för ändamålet tillsatt beredning, tillstyrker alltså motionen i denna del, hvarjämte utskottet jämväl anser att beredningens uppdrag bör erhålla den allmänna affattning, som motionären föreslagit.” (GSH 1915 H41)

Förslaget till beslut blev:

”1:o) att tillsätta en särskild beredning med uppdrag att till stadsfullmäktige inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning, dels ock de åtgärder som härför bör vidtagas;

2:o) att bestämma antalet ledamöter i beredningen till nio, af hvilka stadens magistrat berättigas utse två, samt

3:o) att vid stadsfullmäktiges nästa sammanträde föredraga på fullmäktige ankommande val af sju ledamöter i beredningen.” (GSH 1915 H41)

Förslaget till ledamöter i beredningen för ärende angående högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning:

Stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande herrar Carlander och Boman, stadsfullmäktiges ledamöter herrar Lindholm, Almstrand och Lundström, konsul Carl Aug. Kjellberg och redaktören Carl Ramberg. (GSH 1915 H59)

 

Beredningen arbetade i åtta månader och den 8 november 1915 kunde kommittén presentera ett förslag. Det är en ganska lång text som bitvis detaljerat beskriver firandets utformning. Stadens historia ges stort utrymme och det är glädjande att läsa denna formulering ”Åstadkommandet af en på vetenskaplig forskning grundad Göteborgs historia är ett önskemål”, något man kunde önska varit ett mål även för staden 2021. Redan i detta förslag pekades en lämplig forskare ut för att skriva stadens historia, ”professoren vid härvarande högskola Helge Almquist”. Denna plan stannade inte på pappret utan förverkligades i det gedigna arbetet: Almquist, Helge, Göteborgs historia: grundläggningen och de första hundra åren, Göteborg, 1929-1935. Ett arbete som de flesta som studerar stadens historia idag fortfarande använder sig av.

”Berednings betänkande i fråga om åtgärder för högtidlighållande af 300-årsminnet af stadens grundläggning (1915 N:o 41 och 22).

Till Stadsfullmäktige i Göteborg.

Sedan undertecknad Carlander den 21 sistlidne Januari hos stadsfullmäktige väckt motion om åtgärder för högtidlighållandet af 300-årsminnet af stadens grundläggning (1915 N:o 22) samt kansliutskottet afgifvit yttrande öfver motionen (1915 N:o 41), hafva stadsfullmäktige den 11 sistlidne Februari beslutit:

  1. : o) att tillsätta en särskild beredning med uppdrag att till stads­fullmäktige inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för sagda högtidlighållande, dels ock de åtgärder, som härför borde vidta­gas; och
  2. : o) att bestämma antalet ledamöter i beredningen till nio, af hvilka stadens magistrat berättigades utse två.

Till ledamöter i beredningen utsagos af stadsfullmäktige den 4 sistlidne Mars undertecknade Carlander, Boman, Lindholm, Almstrand, Lundström, Kjellberg och Ramberg samt af magistraten den 5 i samma månad undertecknade Trana och Lamberg med rådmannen H. Sundstedt såsom suppleant för undertecknad Trana.

I anledning af sålunda erhållet uppdrag får beredningen anföra följande.

I motionen har framhållits såsom gifvet att 300-årsminnet af en så viktig tilldragelse som stadens grundläggning icke borde gå obemärkt förbi samt dels uttalats, att ettdera af åren 1618, 1619 eller 1621 kunde anses såsom det nuvarande Göteborgs grundläggningsår, dels ock, bland åtgärder för minnets firande och hugfästande, angifvits exempelvis såväl utställningar af olika slag, särskildt en sådan »åskådliggörande lifvet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunalverksamhet i dess många olika förgreningar», som äfven åstadkommandet af en på nyare forskningar stödd skildring af stadens tidigare öden i politiskt och kulturellt hänseende.

I likhet med motionären anser beredningen själffallet att 300-års- minnet af stadens grundläggning bör på lämpligt sätt af staden högtidlighållas.

Vidkommande tiden härför eller rättare det år, som bör anses såsom stadens grundläggningsår, har i motionen erinrats, att den nuvarande stadens läge af Konung Gustaf II Adolf definitivt bestämts år 1618 samt att af samme konung år 1619 utfärdats interimsprivilegier och den 4 Juni 1621 de gällande privilegierna för den nya staden.

Ur de i tryck föreliggande historiska redogörelserna för tillkomsten af det nuvarande Göteborg inhämtas: att anläggningen af staden påbörjades tidigast år 1619, att under åren 1620—1622 med kronans manskap och allmänna medel anlades den midt igenom staden från väster till öster gående »stora hamnen» och att redan under åren 1619 och 1620 staden börjat bebyggas, ehuru i mycket ringa omfattning. Det egentliga bebyggandet skedde emellertid först från och med år 1621; och då staden under detta år erhöll sina märkliga, för dess tillkomst och fortbestånd afgörande privilegier, anser beredningen att sistsagda år bör anses såsom stadens egentliga grundläggningsår, och att alltså 300-årsminnets firande bör ske år 1921, hälst å sådan tid att äfven minnet af dagen för privilegiernas utfärdande, alltså den 4 Juni 1921, hugfästes.

Vidkommande de anordningar, staden borde för ändamålet vidtaga, ha inom beredningen ett flertal förslag härutinnan framkommit, hvilka ingående behandlats af beredningen, som jämväl härvid inhämtat upplysningar från och samråd med sakkunnige på do olika områden, som beröras af beredningens i det följande återgifna förslag.

Sedan beredningen härunder enats om de hufvudsakliga åtgärder, som i angifvet syfte borde af staden vidtagas, har beredningen emellertid, för ett fullföljande och slutförande af sitt arbete, funnit nödigt att dessa åt­gärder i sina grunddrag underställdes stadsfullmäktiges pröfning och godkännande, innan desamma närmare utformades.

Vid uppgörandet af sitt förslag härutinnan har beredningen utgått från den förutsättning, att de tillämnade åtgärderna borde åtminstone i öfvervägande grad inriktas på högtidlighållandet och hugfästandet af 300-årsminnet och i följd häraf i första rummet af se Göteborgs stad och dess lif under den tid som gått och den tid som är.

De hufvudsakliga åtgärder, beredningen funnit sig böra förorda, äro dels de af motionären föreslagna eller utställningsanordningar och utarbetandet af en historisk skildring af Göteborgs tidigare öden, dels ock utgifvandet af en »bok om Göteborg», väsentligen innefattande en skildring af Göteborg vid tiden närmast före år 1921. Åtgärdernas omfattning an- gifvas närmare i det följande.

Utställningsanordningar.

Sådana äro i fall som det förevarande ej blott vanliga utan äfven de för ändamålet ifråga mest tjänliga, därest de få den karaktär ändamålet kräfver. Härtill kommer att en lång tid förflutit sedan den allmänna utställningen härstädes år 1891.

Denna, som ägde rum i samband med 17 :de allmänna svenska landtbruksmötet, var anordnad af handtverks- och industriföreningen samt tekniska samfundet och omfattade som bekant dels en byggnadsutställning för hela landet, dels en utställning af handtverks- och industrialster från västra Sverige och dels en närmast af svenska bryggareföreningen anordnad bryggeriutställning.

I olikhet med 1891 års, på enskildt initiativ tillkomna utställning, som hufudsakligen omfattade industriföremål, skulle den nu ifrågasatta utställningen anordnas af staden själf och i visst angifvet syfte, som endast delvis och i mindre grad sammanfaller med det för en industriutställning egentliga eller industriens främjande.

Då härtill kommer att tiden emellan 1914 års industriutställning i Malmö och en sådan utställning härstädes år 1921 blefve jämförelsevis kort samt, efter hvad beredningen tror sig känna, den bärande grunden för en någorlunda omfattande dylik utställning eller ett allmänt intresse för densamma bland industriens män, icke torde vara att. påräkna, har beredningen ansett sig icke böra tillstyrka några åtgärder från stadens sida för åstadkommande af en industriutställning i vanlig mening.

Med den här ofvan angifna förutsättningen eller att de erforderliga åtgärderna komma att i möjligaste mån ansluta sig till 300-årsminnet, anser beredningen mäst öfverensstämmande, att 1921 års utställning gifves karaktären af en minnesutställning, närmast för Göteborg.

Denna bör, såsom förut antydts, söka att ge en bild af stadens såväl gångna som nuvarande lif på olika områden och alltså blifva dels historisk och återblick ande, dels visande förhållandena vid själfva utställningstiden, dock så att dessa båda afdelningar ej skarpt åtskiljas utan så att den förra naturligt ansluter sig till och öfvergår i den senare.

Den historiska afdelningen skulle ge inblick i lefnadssättet och bostadsförhållandena i det gamla Göteborg samt i likhet med nutidsutställningen omfatta stadens kulturella, såväl kyrkliga som profana, förhållanden, kommunala anordningar för rättsväsen och administration, undervisning, hälso- och sjukvård, stadsplaner och byggnadsförhållanden, hamnen, gatuarbeten, renhållning m. m. äfvensom handtverk, industri, handel ock sjöfart.

Härvid vill beredningen särskildt framhålla lämpligheten af att den del af utställningen, som afser sjöfarten, gifves den omfattning den bör äga med hänsyn till Göteborgs ställning som landets främsta sjöfartsstad.

I mån så finnes lämpligt böra de delar af västra Sverige, som enligt historiens vittnesbörd ägt och i viss mån fortfarande äga kulturellt samband med Göteborg, beredas tillfälle att deltaga i särskildt den historiska utdelningen, hvar jämte bör lemnas öppet såväl för där belägna som möjli­gen äfven för andra rikets städer att deltaga i utställningens kommunala del i ord och bild genom statistiska och andra redogörelser, grafiska tabeller, stadsplaner m. m.

I öfrigt skulle utställningen blifva en ren Göteborgsk utställning, dock med nedannämnda två undantag.

I utställningens kulturella afdelning bör enligt beredningens mening en framstående plats beredas åt en allmän svensk konstutställning. Om än vissa delar af de för en sådan afsedda föremålen kunna få rum i den särskilda museibyggnad, som väntas komma till stånd med anlitande i främsta rummet af därför afsedda, af Göteborgs musei styrelse förvaltade donationsmedel, kräfves dock för den öfvervägande delen af de utställda, konstverken en särskild byggnad inom det egentliga utställningsområdet.

Det andra undantaget afser en utlandssvenskarnes utställning.

Göteborg är som bekant den ort, genom hvilken strömmen af till utrikes ort utvandrade svenskar till största delen passerat. Denna egenskap af utvandrarnes stad, hvilken egenskap staden ägt under så godt som hela sin tillvaro, har beredningen ansett innefatta ett lämpligt uppslag till anordnandet — om ej inom ramen af den egentliga jubileumsutställningen, så dock i samband med denna — af en utlandssvenskarnes utställning i likhet med de utställningar af enahanda art, som ägt rum i ett flertal europeiska länder, senast Norge, och som visat sig synnerligen uppskattade och besökta, ej minst af de utvandrade själfva. Med utställningen a.fses att lemna en inblick i utlandssvenskarnes lif i såväl äldre som nuvarande tid.

Slutligen bör inom utställningsområdet anordnas planteringar, restauranter, förvaltningsbyggnader m. m. d. hvar jämte vid eller i närheten af utställningen äfven torde böra träffas anordningar för ett s. k. nöjesfält.

I det förberedande skede, hvari beredningens arbete för närvarande befinner sig, har det icke varit möjligt att verkställa några beräkningar öfver utställningsanordningarnes inkomster och utgifter, ej heller att bestäm dt ange något visst område såsom det för utställningen lämpligaste.

I senare afseendet har beredningen af byggnadschefen F. Blidberg och förste stadsingenjören A. Lilienberg begärt och erhållit förslag å de platser, som anses användbara för jubileumsutställningen. Förslaget, som finnes angifvet å närslutna karta, upptager från väster till öster räknadt: Långedrag, Sandarne och Älfsborgs kungsladugård, Pölsebo, områdena sydväst om Slottsskogen, förra exercisheden, Levgrens äng och Stora Katrinelund samt Kristinedalshöjden.

Under förutsättning att utställningen erhåller den jämförelsevis mindre utrymme kräfvande omfattning, som innebäres i beredningens här ofvan gjorda förslag, beredes därigenom tillfälle att få utställningen förlagd inom stadens centrala delar. Detta innebär ej blott en synnerligen beaktansvärd fördel för utställningens tillgänglighet och ekonomi, utan underlättar äfven uppfyllandet af ett enligt beredningens mening angeläget önskemål, nämligen uppförande inom utställningsområdet af byggnader, som äro icke endast afsedda för utställningen utan äfven lämpade för något mera stadigvarande kommunalt behof och därigenom äfven utgörande en framtida staden värdig erinran om jubileet.

I beredningens fortsatta arbete bör ingå såväl ett närmare utarbetande af förslaget rörande utställningsanordningarne, som äfven att afgifva förslag till plats för dessa.

Historisk skildring af Göteborgs tidigare öden.

Åstadkommandet af en på vetenskaplig forskning grundad Göteborgs historia är ett önskemål, som ännu icke kan anses fylldt, men hvars ernående synes beredningen, i likhet med motionären, innebära ett värdigt hugfästande af minnet af stadens grundläggning, äfven om tiden icke skulle medgifva att före jubileet erhålla mera än — på sätt motionären också ifrågsatt — en skildring af stadens tidigare öden.

Beredningen, som har anledning att antaga att till utförandet af detta arbete skulle kunna erhållas en därför synnerligen lämplig person, nämligen professoren vid härvarande högskola Helge Almquist torde få stadsfullmäktiges bemyndigande att härom träffa aftal.

En bok om Göteborg.

I vissa af såväl utländska som inom landet belägna städer har vid utställnings- och jubileitillfällen plägat utgifvas en bok om vederbörande stads förhållanden, för att såmedels sprida kännedom om dessa ej blott bland stadens egna innevånare utan äfven hos staden besökande främlingar och andra intresserade. Vid Göteborgs 300-årsjubileum bör, enligt beredningens åsikt, en sådan bok icke saknas, angifvande med kortare historiker, stadens kom­munala och kulturella förhållanden samt viktigare näringsgrenar i ord och bild vid tiden för bokens utgifvande. De förberedande åtgärderna härför torde jämväl böra uppdragas åt beredningen.

Rörande de särskilda festivitetsanordningar, som till jubileets firande torde böra i öfrigt vidtagas, är gifvetvis för tidigt att nu framkomma med något förslag.

Till fullföljandet af sitt uppdrag torde beredningen bemyndigas att i stadskassan uppbära nödiga medel.

Åberopande livad sålunda anförts hemställer beredningen att stads­fullmäktige, i anledning af den i ärendet väckta motionen, preliminärt besluta:

1:o) att 300-årsminnet af Göteborgs grundläggning skall på lämpligt sätt högtidlighållas år 1921.

2:o) att för sådant ändamål och för hugfästande af detta minne låta vidtaga, bland andra, följande åtgärder, nämligen:

a) utställningsanordningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med beredningens här ofvan återgifna förslag;

b) utgifvandet af en vetenskaplig och historisk skildring af Göteborgs tidigare öden; och

c) utgifvandet af en bok om Göteborg, upptagande och belysande stadens kommunala och kulturella förhållanden, viktigare näringsgrenar m.m. vid tiden för utgifvandet;

3:o) att uppdraga åt beredningen att inkomma med ytterligare förslag till förverkligande af de under 2:o) omförmälda åtgärder äfvensom till plats för ofvan nämnda utställningsanordningar samt att träffa aftal om utarbetandet af den under 2:o) b) upptagna historiska skildring; och

4:o) att bemyndiga beredningen att, mot redovisningsskyldighet till stadsfullmäktige, i stadskassan lyfta de för fullgörandet af beredningens uppdrag erforderliga medel.” (GSH 1915 H368)

De fyra punkterna godkändes av Stadsfullmäktige vid mötet den 25 november 1915. (GSH 1915 protokoll N.o 16, §8)

Referens

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Månadens artikel: Göteborgs fasta försvar

Skansen Lejonet.

Göteborgs fasta försvar var de fortifikationsbyggnader som användes till försvar av Göteborgsområdet och Hisingen, samt tidigare svenska stadsbildningar vid Göta älv. Under tidig medeltid var Göteborgs föregångare Lödöse försvarad av den starka borgen Lödösehus. Efter att staden på 1400-talet flyttats närmare älvmynningen bestod försvaret av en enkel jordvall och vallgrav, medan Älvsborg blev den centrala försvarsanläggningen vid anfall från havet, även om befästningen in på 1500-talet var byggd i trä. Sedan flera mindre föregångare förstörts i samband med krig, grundades staden Göteborg på sin nuvarande plats, med starkare befästningar bestående av bastioner och vallar enligt holländskt mönster. De olika krigen under 1600- och tidigt 1700-tal: Kalmarkriget, Hannibalsfejden, Gyldenløvefejden, och Stora nordiska kriget innebar att försvarsanläggningarna i staden och omgivningarna byggdes ut. Efter en lång period av förfall under 1700-talet började Göteborgs stadsbefästningar, efter ett kungligt beslut 1806, att raseras i november 1807. Under första hälften av 1800-talet byggdes Marstrandsfästningen Karlsten ut kraftigt, innan artilleriets utveckling tvingade fram en nerläggning av kustfästningarna. I början av 1900-talet färdigställdes Älvsborgs fästning som en samlande benämning på olika försvarsåtgärder i Göta älvs mynning, och senare under 1900-talet har det fasta försvaret bestått av anläggningar i bergrum runt staden.

Fästningsstaden Göteborg – första skedet (1621-1643)

Efter det att Älvsborgs lösen hade betalats 1619 beslöt Gustav II Adolf att anlägga en ny stad på södra älvstranden mellan Nya Lödöse och Älvsborg. Älven var djupare här än i Nya Lödöse, men samtidigt var platsen inte allt för nära havet. Staden Göteborg började byggas 1621, och eftersom marken var sank följde staden de holländska stadsbyggnadsidéerna. En befästningsplan upprättades 1624, men arbetena drog ut på tiden på grund av knappa resurser under Sveriges många krig.[33]

De tidiga befästningarna utfördes enligt den äldre holländska stilen, vilket innebar låga jordvallar, bastioner, utanverk i form av raveliner, och en bred vallgrav. Bastionerna hade vinkelräta kurtiner och raka flanker. De var, främst mot älvsidan, förstärkta med sten och träkonstruktioner. Huvudvallen omgavs av en framförliggande låg vall, på franska ”Fausse braie”, vilket gjorde att mängden försvarande soldater och vapen på det avsnittet av befästningen kunde fördubblas.[34] Försvarsvallen runt Göteborg, med en tjocklek på 4,8 meter, höjd mellan 2,4 och 3,6 meter, samt en vallgrav med 1,2 meters djup kunde till en början bara stå emot begränsade anfall.[35] Vallarna bestod av blålera från vallgraven. Leran skadades av regn och snö, trampades ner av stadens innevånare och deras boskap, och måste därför täckas noga med torv för att inte rinna bort.[36] Befästningsarbetet leddes från 1638 av generalkvartermästare Olof Hansson Örnehufvud, som var son till den tidigare borgmästaren i Nya Lödöse. År 1640-1641 grävdes en kanal från Mölndalsån till Stora Hamnen, vilken finns kvar ännu idag som Fattighusån. Kanalen innebar friskare vatten i hamn och vallgrav, kvarn samt möjlighet att vid behov kunna sätta ytterligare områden framför vallen under vatten.

Fästningsstaden Göteborg – andra skedet (1644-1683)

Göteborgs stadsfästning år 1646, med plan och profiler av fästningsvallarna. Mörk färg anger var arbete utförts under sista året. Söder är uppåt, och längdmåtten är angivna i Rhenländska roder, respektive Rhenländska fot.

Örnehufvud hade utarbetat en ny fästningsplan 1643, bland annat med en kommunikationslinje mellan Ryssåsen och Lilla Otterhällan, nuvarande Kungshöjd. Dessutom planerades en sammanhängande förskansad linje mot älven. När han avled 1644 övertogs befästningsarbetet av generalkvartermästare Johan Wärnschiöldh.

Den modernisering av fästningen som gjordes i mitten av 1600-talet utfördes efter den äldre franska befästningsskolans idéer. Huvudvallen höjdes till sju meter, och även fausse braie höjdes. Dessutom ökades vallens tjocklek och vallgravens djup, den senare till 2,2 meter. Vallens inre brant kläddes med 7 000 träpålar, och man anlade nya raveliner utanför vallen. För att ytterligare förstärka försvarsförmågan planterades hagtornshäckar på huvudvallens berm, en avsats på vallens framsluttning.[37]

Göteborgs stads yttre försvar hade tre svaga punkter. Dels Göta älvs övre lopp, vilket norska soldater kunde utnyttja till att anfalla staden. Dessutom älvmynningen där fientliga flottstyrkor kunde anfalla, och landsätta trupper. Slutligen bergen söder om staden, bakom vilka en anfallande fiende kunde få skydd, och där man från bergstopparna kunde beskjuta Göteborg.[38]

Under 1660-talet påbörjades försvarsverken mot älvsidan, bland annat bastionen Sankt Erik år 1664, och på 1670-talet byggdes ytterligare försvarsverk ute i älven. Dels en palissad, och utanför den ett ”krubbverk”. Det senare var sammankopplade stenkistor med plankor ovanpå där vaktmanskap kunde förflytta sig.

År 1652 hade stadens södra port, Gamle Port senare kallad Kungsporten, uppförts i tegel. År 1669 uppfördes stadens östra port, senare kallad Drottningporten, också i tegel. Båda portarna hade vindbryggor.

Ryssås skans

År 1639 hade den svenska förmyndarregeringen beslutat att förbättra Göteborgs befästningar. Detta skulle också innebära flera skansar på höjderna runt staden. Skansen på Ryssåsen, eller Risåsen, var den första som byggdes, och skyddade stadens vallar utanför Otterhällan. Den anmäldes som försvarbar 1640, och färdigbyggd 1641. Efter Hannibalsfejden förföll skansen, men förstärktes återigen i samband med senare krig då vallarna försågs med provisoriska palissader. År 1656 redovisades att de delar av murarna som var mest utsatta för fientlig eld, var anlagda med 24 verkfots bredd vid grunden.[42]

Gullbergs- och Göta älv-skansarna

Göteborg hade från början svaga befästningar mot öster. När dessa förbättrades, fick också Gullbergsklippan ökad betydelse. År 1643 fick generalkvartermästare Örnehufvud order att återigen anlägga en skans på Gullbergsklippan.[43]

Sedan Sehesteds trupper hade överfallit och bränt det nyanlagda Vänersborg i slutet av juni 1644, oroades den svenska krigsledningen av ett eventuellt anfall söderut utefter östra stranden av Göta älv. Överstelöjtnant Per Lillie, som skötte bevakningen, och ingenjör Wärnschiöldh lät uppföra ett antal mindre skansar, bland annat vid Lärje, Nya Lödöse och Gullbergs bro.[43] Skårdals skans, på norskt område, innehades av svenskarna och ingick i bevakningskedjan på hösten 1644. Den anfölls överraskande av danskarna, under ledning av befallningsmannen på Bohus, amiralen Ove Gjedde, den 27 januari 1645 och hela den svenska garnisonen togs till fånga.[44]

I samband med slaget vid Ranängen i augusti 1645, förekom strider utefter båda stränderna av Göta älv ner till ängarna vid Gullberg, och på Hisingen. Efter kriget fick de små skansarna förfalla, men i en redogörelse från 1673 nämns att pengar använts till palissader, kanonbatterier och hus på bergsskansen vid Gullberg, samt till redutter, det vill säga små, fristående försvarsanläggningar, vid Gullbergs och Nylöse bryggor.[45]

Nya Älvsborg

Eftersom Älvsborgs slott inte hade kunnat stoppa danska aktiviteter i Göta älvs mynning fanns behov av en befästning även i hamninloppet. De tillfälliga svenska befästningarna på Kyrkogårdsholmen från 1644, blev därför utökade efter Wärnschiöldhs utbyggnadsplan, och arbete påbörjades 1653. För att få byggnadsmaterial till fästningen, och andra befästningar i Göteborg, togs beslut om att riva Älvsborgs slott, vilket verkställdes 1661.[52] Anläggningen byggdes som en femsidig skans med bastioner på öns södra sida, och ett porttorn i flera våningar, med skyddade platser för kanoner, mitt på skansens norra kurtin. Dessutom byggdes ett hornverk mot norr.[53] Detta hornverk bestod av två parallella vallar, som i vardera ändan avslutades med en halv bastion och däremellan en kort vall – en kurtin. Fästningen ansågs redo att användas 1677, även om mycket arbete återstod.[54]

Fästningsstaden Göteborg – tredje skedet (1684-1720)

Redovisning över arbetet med bastionen Gustavus Magnus, och ravelinen Prins Carl vid nuvarande Kungsportsbron 1691. Omvandlingen av de gamla raka jordvallarna (grönt) till svängda stenmurar (rött), krävde omfattande pålningsarbeten på grund av den ökade tyngden.

Efter det att Karl XI hade beordrat allmän upprustning av Sveriges fästningar, blev de följande tio åren de mest betydelsefulla i svensk befästningshistoria.[56] År 1684 lade Erik Dahlbergh fram en ombyggnadsplan för Göteborg, och år 1687 beviljades 70 000 daler till stadens befästningsarbeten. Detta blev det största fästningsbygget under Dahlberghs tid som chef för fortifikationen. Han övervakade också att de 2 000 ditkommenderade soldaterna kom igång med arbetet. Ombyggnadsplanen följdes upp med ytterligare ändringar 1690 och 1693. Arbetet på plats leddes av överstelöjtnant David Lydinghjelm och generalkvartermästarlöjtnant Carl Magnus Stuart, medan Dahlbergh fördelade arbetet mellan dessa två.[57] Befästningarna förändrades enligt den nya franska befästningsskolans principer, och under påföljande år användes större delen av fortifikationsanslagen till Göteborgs befästning. Detta innebar att bastionerna gjordes större, och drogs fram till den cirka 50 meter breda vallgravens inre kant, eskarpen. De tidigare raka flankerna gjordes insvängda och med orilloner, det vill säga avrundande hörn. Vid vattengravar kläddes alla murar med sten. Inne i vallar och torn murades rum som stod emot beskjutning, så kallade kasematter.[58] Genom dessa och ytterligare förändringar, blev fästningen troligen en av de starkaste i hela norra Europa.[59] Sedan Lydinghjelm avlidit 1694 ersattes han av fortifikationsofficeren Paul Leijonsparre.

Skansen Kronan

Som en förstärkning av Ryssås skans lade Dahlbergh fram ett förslag om komplettering med ett fyrkantigt torn, med avskurna hörn. Detta förslag godkändes, och började byggas 1687. Tornet bestod av välvda kasematter i fyra våningar. Den understa våningen innehöll förrådsrum, ammunitionsvalv och spisar, där rökkanaler ledde upp till taket. Andra våningen innehöll förutom kanoner också en vattencistern. På tredje våningen fanns kanoner och en ugn för att glödga kanonkulor. Fjärde våningen hade skottgluggar för gevär. Tornet var bestyckat med 23 kanoner år 1698, och hade förbindelse med Lilla Otterhällan via en kommunikationslinje. [63]

Skansen Lejonet

Fram till 1687 hade befästningarna på Gullbergsklippan bestått av en försvarsanläggning med formen av en fyrauddig stjärna. Detta år godkände kung Karl XI att befästningen kompletterades med ett runt torn i mitten, kallat Wästgöta Lejonet. Detta torn skulle vara kasematterat i fyra våningar, och precis som Skansen Kronan ha kanoner i de två mellersta, och skyttegalleri på översta våningen. I kasematter på det ursprungliga stjärnformade försvarsverket gjordes dessutom skottgluggar för åtta tunga kanoner samt handeldvapen. Den 10 september 1689 inspekterade Karl XI den nya skansen, och drack en skål från taket, även om takarbetet inte var helt klart. [64]

Fästningsstaden Göteborg – fjärde skedet (1721-1807)

Fästningsstaden Göteborg år 1795.

Den svåra ekonomiska situationen som blev en följd av det utdragna Stora nordiska kriget, gjorde att en fortsatt utbyggnad av Göteborgs stadsbefästningar enligt 1690-1693 år ombyggnadsplan var utesluten. Dessutom hade Tordenskjolds anfall mot slutet av kriget, inneburit att nya försvarsverk hade uppförts vid Göta älvs mynning för att skydda hamnar och sjöfart.[69]

År 1733 inspekterades Göteborgs försvar av en fästningskommission, som konstaterade att fästningen var i sig själv en ”Capital och formidabel ort” som när den blev utbyggd både kunde och borde försvara sig själv. Fästningsmurarna runt staden var i dåligt skick, medan skansarna Lejonet och Kronan var bättre underhållna. Huvudanledningarna till att ändå behålla stadsfästningen var dels behovet av en befästning vid fronten mot Danmark-Norge, dels som förrådsplats för stora militära förråd, och slutligen som befäst hamn för krigs- och handelsfartyg. Kommissionen föreslog också att försvaret borde förstärkas vid Stora Billingen både med kanoner mot sjösidan, och en bättre befästning mot landsidan. Förutom att befästningarna i staden förföll var det också problem med kanonerna. Fästningskommissionen fann att bara några få kanoner på stadsfästningen gick att skjuta med. [70]

Nya Älvsborg

Under åren närmast efter Stora nordiska kriget reparerades skadorna på Nya Älvsborg. Eftersom anslagen till underhåll var låga gjorde fästningskommissionen många anmärkningar på brister år 1733, men man ansåg också att fästningen var viktig som förpost till Göteborg. Eftersom tornet behövde repareras, genomfördes mellan 1766 och 1769 en förstärkning genom att mura upp pilastrar i varje hörn, och montera genomgående järnankare. Dessutom sänktes tornet en våning, och fick därmed den silhuett det fortfarande har idag.[71]

Flera av bastionerna på Nya Älvsborg byggdes om under senare delen av 1700-talet, för att komma till rätta med tidigare brister som konstaterats bland annat av Erik Dahlbergh.

Stadsfästningens rasering

I början av 1800-talet insåg militärledningen att förfallet av Göteborgs stadsbefästningar gått så långt att det inte var meningsfullt att underhålla dem. En kommitté uttalade sig 1803 om att befästningarna inte längre kunde hålla stånd mot en belägring, utan bara borde anses som en ringmur omkring en depå, det vill säga en större förrådsplats. [74] Eftersom den trånga innerstaden behövde utrymme, och dåligt underhållna befästningar var mera till skada än nytta, tog kung Gustav IV Adolf i december 1806 beslut om att riva befästningarna mot landsidan, men på grund av de osäkra tiderna tills vidare behålla befästningarna mot älven. Arbetet med att rasera fästningsvallarna startade den 2 november 1807.[75]

Läs hela artikeln om Göteborgs fasta försvar på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs fasta försvar på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Hesekiel [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Bild: Okänd (1646), Public Domain, från Wikimedia Commons

Bild: Okänd (28 september 1691), Public Domain, från Wikimedia Commons

Bild: J A v Matérn (1795), Public Domain, från Wikimedia Commons

Masthugget för hundra år sedan – nostalgi och framtidsiver

Text av: Sanja Peter

Stadens planering inför 300-årsjubileet inbegrep bland annat planer på en tunnel under Stigberget. Nu, hundra år senare planeras andra tunnlar i samma område.

Under 1960-talet förändrades Masthugget och Stigberget genom sanering av hela bergssluttningen. Men det var inte första gången området ändrade karaktär. Det äldsta lagret bebyggelse på platsen försvann i mitten av 1800-talet och redan under 1910-talet uttrycktes en längtan efter gångna tider[i] samt ett intresse att bevara spåren av det gamla Göteborg. Allt detta ägde rum parallellt med stadens ambitiösa framtidsvisioner.

Ortnamnen Stigberget och Masthugget

Masthugget har blivit synonymt med det större område som ligger på Stigbergsåsen och tillhör stadsdelen Stigberget. Mastehugget[ii] finns omnämnt på 1600-talet, men Masthuggs Bergen och Stigbergs Åsen presenteras på historiska kartor antingen tillsammans eller bara det ena eller det andra namnet. Därför råder ibland viss förvirring kring områdets namn. Idag innefattar Masthugget långgatorna och Masthuggstorget. Stadsdelen Stigberget är det som finns på sluttningen och fram till Stigbergstorget, därefter börjar Majorna.

Masthugget 1809, ”Stibergs Åsen”
Masthugget 1855, Masthuggs Bergen

Masthuggets förändringar

Stigbergets sluttningar från nuvarande Fjällgatan ner mot älven och hamnområdet bebyggdes under det sena 1700-talet. Där fanns glest liggande bostadshus av trä och små fiskarstugor längs slingrande vägar med en tydlig koncentration mot Stigbergsliden.

Ett familjehem här kan ha varit envåningshus av trä på gråstensgrund, det kanske var en enkelstuga, parstuga eller framkammarhus. Stengrunden kunde vara mellan 0,3 och 2,5 meter i höjd beroende på läget i terrängen. Huset kanske var en enkel- eller parstuga med framkammare av västgötsk typ. I en arkivförteckning från 1903 beskrivs ett sådant hus. Det gamla huset skulle ersättas med en modernare byggnad i två våningar, med brandgavel.

Efter att Majorna och Stigberget 1868 blev en del av Göteborg, var stadens avsikt att ordna den gamla oregelbundna bebyggelsen. Det var inte enkelt. Stigberget har en dramatisk topografi med en höjdskillnad på 45 meter mellan Masthuggstorget och Fjällgatan, 50 meter till Masthuggskyrkan (uppgift i stadsplanen 1963).

Karta från 1921 visar två skikt: befintliga förhållanden och planerade ändringar för en större stadsmässighet. Lägg märke till utritad tunnel under Stigbergsåsen.

Grönska och idyll

I den gamla enkla bebyggelsens miljö fanns det mycket grönska. Trädgårdarna på Stigberget beskrevs redan på 1700-talet som ”härliga och sköna” av bland andra göteborgsskildraren Eric Cederbourg. Träden inramade de ålderdomliga stugorna på sluttningen.

Under 1920-talet skildrade Carl Rudolf A:son Fredberg nostalgiskt de försvunna gamla miljöerna i Masthugget: ”Han skall förgäves leta efter den gamla Renströmska brädgården nedanför Johanneskyrkan; öster om samma kyrka skall han finna slätstrukna landshövdinghus i stället för de forna stugorna, vars småtrevlighet förhöjdes av odlingarna däromkring: nätta hagar och sluttande potatisland.”

På 1920-talet fanns här några ensamma dekorativa popplar kvar från de gamla gårdarna vilka enligt Fredberg hette Bonne Esperance, Backen, Kompassen, Hebron, Lundsberg, Luna, Jupiter, Tvillingarna, Stjärnan, Zephyrus, Björkedal och Pindi källa. Dessa gårdar hade ersatts av: ”regelrätta kvarter med enformiga fasadlängor”. Han syftade på 1920-talets landshövdingehus.

Stort bostadsbehov

En omfattande nybyggnation inleddes i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Kvarvarande småhus revs och ersattes med typiskt göteborgska landshövdingehus, som hade en våning i sten och två i trä.

Från 1885, då fenomenet landshövdingehus skapades, gick byggandet rätt långsamt i Masthugget. Under 1890-talet kom det igång, men det var först på 1930-talet som de riktigt moderna landshövdingehusen byggdes av HSB. För att det som byggdes under 1870-talet snabbt blev omodernt. Förväntningarna på en god levnadsstandard hade ökat. De nya husen placerades på de sydligaste och nästan obebyggda partierna mot Stigbergets topp.

Sammanfattningsvis förändrades området i grunden redan under 1800-talet, långt innan 1960-talets storsanering. Landshövdingehusen, skolorna och vattenreservoarerna var 1800-talets moderniserade Masthugget. Gator och bebyggelse anlagda efter 1870 ändrade bilden av stadsdelen – från en fiskebyidyll till en urbaniserad förort. Elektrifiering och motordrivna fordon gav upphov till nya stadslösningar. Rivningar var ett sätt att bredda gator och skapa nya stadsrum.

Varvsarbetarstadsdel

Efter industrietableringen under sent 1800-tal växte sjöfarten i Göteborg till världsklasstorlek. Med Frihamnens utbyggnad, färdig året före Jubileumsutställningen 1923, fanns det ännu fler arbetstillfällen inom varvet och sjöfarten och där jobbade masthuggsborna.

Masthugget med Stigberget och Olivedal växte från dryga 2000 invånare under år 1880 till nästan 40 000 under 1920-talet.

Tunnel mellan Johannesplatsen och Kjellmansgatan

De äldsta vägarna på åsens sluttningar var branta och svårtrafikerade, i synnerhet under vintern. Walter Dickson ger en målande bild av det i sin bok Perspektiv från Stigberget:

”Tar du en avstickare uppåt Stigbergshöjden upplever du idyllen. I Nyströmsliden får mången gengastaxi ge upp andan och rulla ner till Masthuggstorget igen. Det är symboliskt, för det går en historisk gränslinje kring Stigbergshöjden: där möts det gamla och det nya och kämpar om herraväldet, och ofta får det nya rulla tillbaka utför sluttningen och stanna där nere.”

Så småningom gjordes förbättringar genom bland annat trappor och bättre uppfarter via Nyströmsgatan, Rangströmsliden, Mattssonsliden samt Johannes kyrkogata. Men efter att bostadsbebyggelsen planerades in i en kvartersstruktur var det dags för ett stort omregleringsprojekt för Masthugget nedanför Stigbergsliden. Det innebar bland annat planer för en tunnel genom Masthuggsåsen för att underlätta passagen mellan den centrala staden, Majorna och Masthuggsbergen.

Fredberg beskrev såväl denna tunnel som stadens utbredning i området som en byggnadsspekulation. Storstaden klättrar upp för höjderna och ”tar åsarne i besittning”. Markvärdet höjdes: ”Spekulationen har också passat på tillfället häruppe och de som råda över sina kåkar i den nya gatans närhet ha aktningsvärda klingande valutor som i små askar.” (del 1 s. 362).

Jubileumskartor från 1920-talet visar en ritning av tunneln under Stigbergsåsen mellan Johannesplatsen och Kjellmans-/Åsgatan.

Hela förloppet kring planeringen av tunneln kan bli en spännande kartläggning, men illustreras här enbart genom kartor och ritningar.

I stadens ingenjörsarkiv påträffades ett par visioner över hur tunnelmynningen skulle inkorporeras i ett stort byggkomplex intill Stigbergstorget med texten: Förslag till gruppering af och schema för kvarteret mellan Stigbergs och Kjellmansgatorna…

Syftet med tunneln var att förbättra kontakten mellan staden och stadsdelarna i sydväst. Visionen skapades innan Oscarsledens anläggning och Stigbergslidens breddning.

Den gamla tanken om en tunnel under Stigberget har återuppstått i trafikkontorets planerade koppling under älven mellan Linnéplatsen och Lindholmen.

Klipp från vision på http://www.stadsutveckling
Klipp från vision på http://www.stadsutveckling

Bevarande som motvikt

Parallellt med de djärva infrastrukturplanerna pågick en mobilisering för stadens bevarande. År 1917 bildades Natur- och kulturskyddsberedningen som dokumenterade äldre bebyggelse. Gatenhielmska området samt Gröna Gatan i Majorna var i fokus. Beredningen försökte hitta en motvikt gentemot modernisering och exploatering.

KÄLLOR

  • Cederbourg, Eric: Götheborg. En kort beskrifning öfwer den wid Wästra hafvet belägna, wäl bekanta och mycket berömliga siö- handel- och stapulstaden, 1738. Göteborg, 1986.
  • Dickson Walter Perspektiv från Stigberget, Bonnier Stockholm 1942, s 31.
  • Fredberg C.R.A: Det gamla Göteborg. 1922 del 1, (s 362ff och 412ff).
  • Fredlund, Björn och Allan T. Nilson: Göteborgs hamn: liv, arbete, konst. Warne, 2005.
  • Larbring, Barbro: Masthugget i Göteborg under 1920- och 1930-talen. Umeå universitet, Institutionen för historia, B-uppsats, vårterminen 1982

Bilderna och kartorna kommer från Göteborgs stadsmuseums arkiv samt Göteborgs Stads historiska kartsamling: http://goteborg.se/wps/portal/start/byggande–lantmateri-ochplanarbete/bygga-riva-och-forandra/arkivoch-ritningar/historiskt-material/kartor


Noter

[i] Olof Hellqvist konstaterade 1911 att allt som var kvar av den gamla staden Göteborg var gatunamnen inom Vallgraven (Göteborgs gatnamn 1911 s. 4).

[ii] Genom ett kungligt beslut blev Masthugget, 25 år efter Göteborgs grundande, en förstad likt Haga. 1646 erhöll en generalkvartermästare vid namn Wärnschiöld en resolution utfärdad av drottning Kristina för att tillhandahålla mark åt de som själva ville bygga och bo utanför befästningsmurarna.

Månadens artikel: Den första motionen om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning

Vi fortsätter idag på temat ”Göteborg jubilerar”, tidigare har du kunnat läsa om när idéer kring ett firande 1919 presenterades i dagspressen. Idag lyfts den första motionen inför Stadsfullmäktige fram och du får möjlighet att läsa den i sin helhet. 2021 har utsetts som Göteborgs stora jubileumsår då 400-års minnet av stadens anläggande skall firas. Det är dock långtifrån okomplicerat att avgöra när staden egentligen ”föddes”, det är egentligen inte heller speciellt viktig men det är intressant att se hur firandet planerades för lite mer än 100 år sedan och efterhand även jämföra det med vår egen tid. Idag kommer första delen i en längre serie här på Göteborgs historia under rubriken ”Göteborg jubilerar”. Planerna för 300-års firandet tog lite fastare former när ordföranden för stadsfullmäktige, herr Carlander, lade fram en motion 1915 där han föreslog att ”en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning”.

Motion af ordföranden herr Carlander om åtgärder för högtidlighållande af 300-års minnet af stadens grundläggning.

Till Stadsfullmäktige i Göteborg,

Bilden hämtad från: Svenskt biografiskt lexikon

Staden Göteborg har som bekant haft flera föregångare med annan belägenhet än den nuvarande. Såsom sådana kunna betraktas Gamla Lödöse, Göthaholm eller Nya Lödöse (numera Gamlestaden), Elfsborgs stad vid Gamla Elfsborgs fästning och slutligen den stad, som, enligt beslut af konung Carl IX år 1603, under de närmast följande åren anlades på Hisingen, och som erhöll namnet Göteborg. Redan kort efter det denna, den första staden med detta namn, blifvit förstörd under det år 1611 utbrutna kriget med Danmark, synes konung Gustaf Adolf hafva beslutat återuppbygga den på södra älfstranden. Först år 1618 vid en resa som konungen företog till dessa trakter, och sedan han enligt traditionen från Otterhälleberget tagit den omgifvande nejden i betraktande, blef emellertid stadens: läge definitivt bestämdt. I Mars 1619 utfärdades »interims» privilegier och den 4 .Juni 1621 de privilegier, som voro afsedda att för- blifva gällande för den nya staden.

Ettdera af åren 1618, 1619 eller 1621 torde således kunna betraktas som det nuvarande Göteborgs grundläggningsår. Det synes ligga närmast till hands att som sådant företrädesvis betrakta år 1619, men utan tvifvel kunna goda skäl anföras äfven för valet af ettdera af de andra nämnda årtalen. Snart nog hafva således 300 år förflutit från denna tid, och det torde få anses själffallet, att 300-års minnet af en så viktig tilldragelse icke bör gå obemärkt förbi. Måhända kan den nuvarande vanskliga och orosfyllda tiden anses mindre väl lämpad för öfverläggningar i dylika, ämnen, men då en del af de åtgärder, som kunna tänkas ifråga- komma, sannolikt kräfva en längre tids förberedelse, och då det i hvarje fall af flere skäl får anses önskvärdt, att staden inom närmaste tiden bestämmer sig för hvilket år 300-års minnet af stadens grundläggning skall anses infalla, har jag ansett mig ej höra underlåta att redan nu fästa stadsfullmäktiges uppmärksamhet härpå.

Bland åtgärder för minnets högtidlighållande, som kräfva en längre tids förberedelse, synes mig först och främst kunna ifrågakomma anordnandet af en utställning. Särskildt torde en utställning åskådliggörande lifvet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunal verksamhet i dess många olika förgreningar kunna anses äga ett naturligt samband med ett stadssamhälles jubileum och kunna blifva både intressant och lärorik. Sannolikt torde det befinnas önskvärdt att därmed äfven söka förena utställningar på andra särskilda områden såsom en konstutställning m. m. Huruvida det kan finnas lämpligt att söka utvidga den äfven till en allmän industri­utställning synes mig tvifvelaktigt, särskildt med hänsyn till den jämförelsevis korta tiden efter den nyligen afslutade Baltiska utställningen i Malmö, men kan gifvetvis först efter närmare utredning afgöras.

Öfver Göteborgs historia och utveckling under de gångna 300 åren förefinnas åtskilliga förtjänstfulla skildringar från äldre och nyare tid. En skildring af det senaste halfseklets kommunala historia ha stadsfullmäktige också redan med anledning af 50-års minnet af stadsfullmäktigeinstitutionens inrättande beslutat utgifva. Åstadkommandet af en på nyare forskningar stödd skildring äfven af stadens tidigare öden i politiskt och kulturhistoriskt hänseende, mera omfattande och fyllig än de hittills föreliggande, vore emellertid ett önskemål, hvars förverkligande — under förutsättning att för ett sådant uppdrag kompetent person kan förvärfvas — efter min mening vore ägnadt att värdigt hugfästa minnet af stadens grundläggning.

Därest ofvan antydda eller liknande åtgärder skola komma till utförande kräfva de uppenbarligen en längre tids förberedelse, och detta torde få anses utgöra tillräcklig anledning för stadsfullmäktige att redan nu taga frågan under om pröfning.

Uppdraget att verkställa utredning samt inkomma med yttrande och förslag i ärendet torde lämpligast kunna uppdragas åt en beredning. Icke minst med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter med afseende på stadens förvaltning som tillagts magistraten, torde det få anses lämpligt att magistraten beredes tillfälle att i en sådan beredning blifva representerad.

På grund af det anförda får jag hemställa, att stadsfullmäktige måtte besluta:

att uppdraga åt en beredning att inkomma med yttrande och förslag beträffande dels tiden för högtidlighållandet af 300-års minnet af stadens grundläggning, dels de åtgärder som med anledning däraf böra vidtagas.

Göteborg den 21 Januari 1915.

AXEL CARLANDER” (Ur: Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1915 Handling nr 22)

Hur motionen mottogs av fullmäktige presenteras snart här på Göteborgs historia.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Börsen. Stadsfullmäktige sessionssal.

Referenser

Axel C Carlander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16373, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Röding.), hämtad 2020-02-22.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar

Månadens artikel: Göteborgs grundande

Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).

Den första staden vid Göta älvs mynning som officiellt fick namnet Göteborg (dock bland annat Giötheborg 1605 – Göteborgh och Gothenburg 1607 – Gamble Gotenborg > 1619) anlades av Karl IX på Hisingen mitt emot gamla Älvsborg. Tillfälliga privilegier, i sju punkter, utfärdades den 14 mars 1603 och regelrätta privilegier undertecknades den 14 augusti 1607.[1] Staden skulle ligga på kronotorpet Färjestadens ägor, rakt över Göta älv från Älvsborg räknat och blev vid starten en ren nederländsk koloni med omfattande privilegier, bland annat 20 års skattefrihet. Staden brändes dock så effektivt av danskarna redan 1611 att man först under 1900-talet funnit byggnadsrester.

Den äldsta källan där namnet Göteborg omnämns är i en ‘Sigge Svenssons’ räkenskaper från 1604: ”Till 9 Stugur som opsatte ähre på hisingen der den Nyie Staden giötheborg blifua skall.”

De första göteborgarna per definition anses vara de sju holländarna A. Cabeliau, Paulus de Kempenere, P. Coymans, Herman Pelgroms, Nyclaes de Hand, Peeter Langer och Paridon van Horn, som i ett brev daterat den 5 december 1606 meddelar Karl IX att man bildat ett Compani i syfte att befolka det nya Göteborg enligt privilegierna.

Göteborgs första bebyggelse tillkom 1604, då ett antal holländare bosatte sig vid FärjenäsHisingen. Staden blev dock nedbränd 1611 under Kalmarkriget. Det nuvarande Göteborg började anläggas 1619 på tillskyndan av Gustav II Adolf, som, i Jönköping, på återresan till Stockholm den 18 mars 1619 undertecknar det första, tillfälliga privilegiebrevet. I mitten av juli 1619 hade den första stadsplanen för ”Gutenborgh” fastställts och överlämnades till generalståthållaren Nils Stiernsköld i Stockholm.[2]

Namnformerna under 1600-talet varierade mellan Giötheborgh 1605, Göteborgh 1606, Götheborg 1607, Götteborg 1607, Götheborgh 1611, Gutenborgh 1619, Gothenborg 1619, Göt(t)enborg 1620, Götenborgh 1623, Gotheborg 1635,[3] Giöthaborg 1640 samt de mer utländska Göttenborgisch 1621, Got(h)enburgk 1607, Gothenburgisch 1609, Götheborgisch 1609.[4] och Gotten Burg/Gottenborg 1716.[5]

Privilegierna år 1621

Den 4 juni 1621 fick Göteborg sina permanenta stadsprivilegier, avfattade på svenska och tyska i 37 paragrafer.[6] Ett utdrag från dessa, säger (inledning samt slutstycke):[7]

Wi GUSTAF ADOLPH, med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung, Stor-Furste uti Finland, Hertig uti Estland och Karelen, Herre til Ingermanland. Göre härmed för hwarjom och enom, som detta Wårt Privilegium företes, eller eljest til at läsa, förekommer, i synnerhet Wår tilkommande Stad Götheborgs Inwånare och deras Efterkommande, för nu och ewärdeliga tider, wetterligt, kunnigt och uppenbarligen. At efter det Wår Älskelige och Högtärade Herr Fader CAROLUS IX., af samma Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung etc, Storwördigst i Åminnelse, GUDS den Allsmägtige til Äro, och Et Christeligit Samhälde til fortplantande, Wårt Rike Swerige jämwäl til synnerligit Gagn, Prydnad och Lust, före satt sig, at fundera och uppbygga en Ny Stad uti Wårt Konunga-Rike, nära wid Wäster-Hafwet, och Götha-Älfs Inlopp belägen, den samma Götheborg kallad, och redan med allehanda Byggnader och Borgerliga Inwånare besatt och populerad blifwit, och således en god Början til et redan Borgerligit Samhälde och Handels-Stad sig synbarligen föreledt, men emedan Injuria temporum sådan börjad Fundation aldeles ruinerat och förstört. Altså hafwe Wi, efter Wår Högtärade Salige Käre Herr Faders anledning, warit allena derpå betänkt, huru Wi, näst Guds Äras utwidgande, måtte åter samma Stad å nyo upbygga, och därstädes til en Köp- Sjö- och Handels-Stad förfärdiga låta.

Sådant til yttermera wisso, hafwe Wi detta til stadigt och ewigt warande åminne, jämwäl fast och obrottslig efterlefnad med Wåre händer underskrifwit, och wetterligen, Wårt Maj:ts Insegel härunder hänga låtit. Skedt och gifwit på Wårt Kongl. Slott Stockholm, den fjerde dag uti Junii månad, som war dagen för Bonifacci, gamla Calendern, efter Christi wår Saliggörares födelse, uti det Sextonhundrade och Et och Tjugonde året. – Gustavus Adolphus

Anläggandet

Kiettil Klaessons karta från 1644. Den tidigast kända gatunamnskartan.

Staden Göteborg byggdes på Gullbergs ängar i öster och Eklanda ängar i väster, båda kronohemman i Örgryte socken och Sävedals härad. Gränsen mellan de båda kronohemman gick i nord-sydlig riktning, rakt genom nuvarande stadsdelarna Inom Vallgraven samt Nordstaden. Eklanda bys ängar/utmarker utgjordes av två kronohemman, motsvarande nuvarande Haga, norra delen[8] av Masthugget samt alltså de västra delarna av stadskärnan.[9][10] De ingick i de 1619–1621 donerade jordegendomarna: Eklandahemmanen, Gullbergs ängar, Kvibergs- och Härlandahemmanen och Sävedals härad.[11][12] Gustav II Adolf donerade mark för stadens byggande, den så kallade ”Donationsjorden”, som bestod av: Kvibergshemmanen (ursprungligen räknat från 1473, ingående i Sävedals härad); Härlandahemmanen (räknat från 1474, Sävedals härad); Eklandahemmanen (1619); Sävedals härad (1621); Mölndals ström (1621); Alingsåsskogen (1621) samt De fyra Mölndals-hemmanen (1622). Först den 10 april 1970 konfirmerade Kungl. Maj:t att donationsjorden tillhörde Göteborg (Göteborgs stadsfullmäktiges handling 1970:211). Uppgifterna om arean på donationsjorden har varierat mellan 894 hektar och 1 385 hektar, men fastställdes 1965 till 12 224 500 kvadratmeter.[13]

Under 1600-talet var många av Göteborgs invånare nederländare, skottar och tyskar, vilka spelade en stor roll för Göteborgs snabba utveckling.

Den första registrerade göteborgaren per definition var holländaren Johan wan Lingen som den 13 juni 1621 erhöll ”burskap som borgare”, och som därmed fick ett borgarebrev efter att ha avlagt en borgared, drygt en vecka efter Göteborgs bildande.[14]

I ett brev den 18 juni 1621 till Axel Oxenstierna skildrar Johan Adler Salvius hur lottningen av stadens nya tomter gick till: ”Efter treggiahande hus skole byggias, af idel trää, af idel steen, eller trähus medh steengafwel, giorde iagh ock tree pottor, och kastade så månge låtsedler i hwar, som tompterne för hwar hopen wore på cartet per numeros signerede, låthendes them sedan tage loth på rådstufwan, hwar uthur then potta, han wille byggia huset efter, nemligh at the som wille byggia steenhus, toge litt: A. på sedelen, och N:o 1, 2, eller 3; och så fort ahn medh B. och C. Så märker iagh at trähus medh steengaflar warde mast tagne, ty alle begäre lägenheet widh watnet, och fly despencer på steenhus.[15]

Kyrkans starka position visade sig tidigt, och redan den 26 juli 1619 utnämndes Göteborgs förste kyrkoherde, magister Sylvester Johannis Phrygius. Denne fick den 26 april 1620 konfirmationsbrevet som superintendent, och kvarstod i detta ämbete fram till sin död 1628. Superintendenter därefter var Andreas Johannes Prytz 1629–1647 och Erik E. Brunnius 1647-1664. Den första kyrkan uppfördes 1621 på nuvarande domkyrkoplatsen, utmed Kungsgatan, en träbyggnad med ett högt spetsigt torn.

Gustav II Adolf anlitade holländare för att bygga staden, eftersom de vid denna tiden ansågs vara de största specialisterna på att bygga på sankmark. Den 23 maj 1621 utfärdades instruktioner för den svenske diplomaten juris doktor Johan Adler Salvius att som kommissarie leda stadens byggnad och organisation, och som gatuläggare (straatmaker) anställdes holländaren Jan Hendriksen samt ingenjören Johan Schultz med uppdraget att låta ”afsticka och afdela” staden med hus, torg, gator och gränder. Redan på hösten samma år lämnade dock Salvius sitt uppdrag och ersattes av holländaren juris doktor Jacob van Dijck. Som betalning fick de bland annat vittgående ekonomiska och rättsliga privilegier. Den ledande holländaren under de tidigaste förhandlingarna var Peter Langer, men Gustav II Adolf anses på ett mycket skickligt sätt ha manövrerat fram de kompromisser som gynnade honom och Sverige.

Stadsplanen följde den holländska stadsbyggnadsidéerna så som de bland annat realiserats i BataviaJava, nuvarande Jakarta i Indonesien. Indonesien tillhörde senare det holländska kolonialväldet. Holländare var tidigare etablerade i Göteborg såsom kopparhandlare. Som byggmästare från grundläggningstiden känner man endast till ”Petrus Theodori, architectus noster” från Holland, vilken omtalas den 12 januari 1622 i ett brev till Axel Oxenstierna.[16]

Ända in på 1650-talet betraktades Göteborg närmast som en holländsk kolonialstad; Gotheburg ab Hollandis aliisque Belgis incolitur och a Batavis novum Amstelodamum nominatur.[17][18]

I mitten av 1600-talet revs Älvsborgs fästning och man byggde Nya Elfsborg i hamninloppet, som ett led i befästningen av staden. Med tiden blev Göteborg en av de starkast befästa städerna i norra Europa med sin sicksackformade vallgrav, murar av sten, Skansen Lejonet och Skansen Kronan.

Läs hela artikeln om Göteborgs historia på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs historia på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Bild: Erik Dahlberg, Svecia Antiqua et Hodierna (1690-1710), Public Domain.

Bild: Kiettil Klaesson (1644), Public Domain.

Månadens artikel: Vilse i Europa – om Gustav Adolf stodens väg till Göteborg

Gustav Adolfs statyn på torget med samma namn i Göteborg är troligen bekant för de flesta Göteborgare. Kanske har de som passerar förbi en åtminstone vag uppfattning om att det är en staty över kungen som signerade stadens privilegier och därmed ”grundade” staden. Kanske tänker någon på ett dimmigt slagfält där kungens liv avslutades. Men det är inte bara människan bakom statyn som kan vara intressant, i fallet med denna staty så är dess tillkomst och resa till Göteborg minst lika spännande. Göteborgskildraren Fröding jämförde med en saga från antiken ”Gustav Adolf stodens tillkommelse till Göteborg är en sorts odyssé, som räcker nära lika lång tid som den grekiske hjältens färd från Troja till Ithaka”.[1]

Det hände mycket i Göteborg under 1840-talet, ”gamla ruskiga vallar hafva blifvit nedrifne”, gatorna hade försetts med sten och trottoarer, trädgårdsanläggningar och parker med promenadplatser anlades. Dessutom beslutade Magistraten 1845 i samråd med Drätselkommissionen och stadens femtio Äldste att en kolossal staty i brons av stadens grundare skulle beställas. Kostnaderna beräknades till 25 000 riksdaler riksgälds vilket man hoppades kunna få ihop via en insamling.[2] Det skulle motsvara 2 043 198 SEK mätt med konsumentprisindex. Det är dock ett mycket ungefärligt mått att använda sig av, ett helt annat värde får man mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare, 7 4625 309 SEK.[3]

Insamlingen gick över förväntan och under de två första dagarna hade 5 000 riksdaler banco skänkts till projektets genomförande. De donerade beloppen varierade mellan 100 och 500.[4]

Förutom ekonomiska resurser behövdes givetvis även en kunnig konstnär som skulle kunna förverkliga projektet. Valet föll på göteborgsskulptören Bengt Erland Fogelberg som hade stor erfarenhet av liknande projekt.[5] Under början av oktober 1845 hyllades Fogelbeg vid en middag arrangerad av konst- och slöjdföreningen i frimurarsamhällets lokal. I samband med festen skrevs också kontrakt med Fogelberg som skulle få 2 500 riksdaler Hamburger banko i lön för sitt arbete. Statyn skulle bli 5 ¾ alnar hög istället för de 6 alnar som tidigare var beslutat. Modellen skulle vara klar före 1846 års slut och gjutningen klar före 1847 års utgång. I samband med kontraktsskrivningen talades det om att gjutningen skulle ske i Paris eller München.[6]

Men projektet kom inte att hålla den överenskomna tidplanen. I september 1847 meddelades att Fogelberg endast gjort upp med fransmannen herr E. Gonon om gjutningen av statyn, som skulle utföras i Rom. I Sverige hade herr G. Lundberg tillfrågats när det gällde konstruktionen av fundamentet av hård carrarmarmor som skulle fraktas till Göteborg från Livorno. Trappstegen skulle bestå av grantiblock från det mer närbelägna Flatholmen vid Lysekil.[7]

Dramatiken ute i Europa 1848 skulle komma att påverka gjutningen av statyn. Pengarna till gjutaren Gonon i Rom kom aldrig från revolutionens Paris. Vaxmodellen var klar och sommaren närmade sig med höga temperaturer, vilket är mindre bra för en vaxmodell. Det krävdes att modellen skulle konserveras och Fogelberg ordnade medel till en skyddande lerform. Gonon fick sin försörjning som anställd gjutare under Fogelberg och metallen hade köpts i Livorno.[8] Därefter gick nog många göteborgare, inte minst de som skänkt pengar, och undrade hur det gick med projektet. Först under slutet av september 1849 fick stadens invånare nya besked och det var inte några goda nyheter.

Förutom revolutionen i Frankrike hade det även utbrutit krig i Italien, som ännu vid denna tid inte var en enad nation. Modellen av statyn kunde därför inte skickas till München. Den koppar som hade köpts i Livorno hade gått fel. Gjutugnens material var inte tillräckligt eldfast och för att klara smältningen fick den utföras i flera tidsödande steg. Mitt under denna process proklamerades den Romerska republiken som fick Frankrike att ingripa militärt. All metall i Italien köptes upp för att tillverka kanoner medan en fransk armékår marscherade mot Rom. Gjuteriet och modellen av stadens grundare hamnade mitt i konflikten då Rom belägrades. Byggnaderna närmast gjuteriet sprängdes av minor och det var stor risk att modellen skulle skadas. All metall skulle beslagtagas av den nya republiken men Fogelberg lyckades med hjälp av danska konsulatet rädda det lager som fanns i gjuteriet. Även om metallen hade räddats hade Fogelberg mer eller mindre gett upp hoppet om att kunna slutföra arbetet. Han fruktade att alla skakningar till följd av sprängningar och beskjutningar skulle ha skadat de finare delarna hos modellen. Belägringen pågick i två månader och under den tiden utsattes gjutaren Gonon för fara både genom fransk beskjutning och av risken att italienarna skulle betrakta honom som spion, han var trotts allt fransman.[9]

Oroligheterna i Europa 1848. Bildkälla: Av Dahn – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3674410

När freden återvände gjorde Fogelberg ett sista försök att fullfölja gjutningen. Han köpte därför kostbar metall och skred till verket. Under gjutningen uppstod misstänkta förändringar och det visade sig att statyn fått en del skador på huvudet, hatten och kappan. Mycket arbete återstod.[10] Åter fick Göteborgs invånare ge sig till tåls, först i oktober 1851 kom beskedet att statyn hade gjutits med framgång den 12 oktober och det uppgavs att ”modellering som till sjelfva gjutningen, är ett af vår tids förnämsta och mest fulländade konstverk”.[11] Gjutningen hade ägt rum vid kungliga gjuteriet i München och där väckte den stort intresse. Statyn visade nu offentligt för första gången och uppemot 20 000 människor vallfärdade till gjuteriet för att få se statyn innan den skulle skickas till Göteborg. Efter inpackning skickades statyn på järnväg till Hamburg där den lastades ombord på Göteborgs skonerten Hoppet som den 11 november 1851 skulle avsegla mot Göteborg.[12]

Men färden över mot Göteborg skulle visa sig vara olycksdrabbad. ”Gårdagsposten medför den högst obehagliga notisen, att det fartyg, som skulle hitföra Gustaf Adolphs staty förolyckats” fick göteborgarna veta den 26 november 1851. Skonerten Hoppet hade den 20 november strandat på östsidan av Sandön, Helgoland. Fartyget fylldes med vatten men besättning och passagerare räddades. Det fanns hopp om att kunna bärga lasten, däribland statyn.[13] Skonerten Hoppets skrov slogs de följande dagarna sönder i en storm och statyn låg begravd i sanden, en bärgning planerades så snart stormen hade avtagit.[14]

När statyn befriats från sanden konstaterades det att en av hattfjädrarna hade skadats liksom ett finger och spetsen på värjan var avbruten. Hela statyn fick hjälpligt konserveras innan den såldes på auktion.[15] Köparna kom från Hamburg men det blev otänkbart att sätta upp statyn i staden då stadens allierade Österrike inte tyckte om hyllningar till den svenske kungen. Det blev istället staden Bremens företrädare som köpte statyn.[16] Den som idag besöker Bremen hittar inte några spår av statyn. Den monterades ned den 12 juni 1942 för att metallen skulle användas i industriproduktionen under kriget. Själva sockeln stod kvar ytterligare några år innan även den försvann kort efter freden 1945.[17]

Gustav Adolf-Denkmal in Bremen. Bildkälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Bremen_Gustav_Adolf.jpg

När statyn sålts tvingades Göteborg att beställa en ny staty, från samma gjuteri som framställt den första. Modellen fanns kvar i oskadat skick vilket gjorde det relativt enkelt att få en ny ”kopia”. Denna gång gick gjutning och transport utan några problem och den 18 november 1854 var det dags att avtäcka ”Gustaf Adolfs bildstod” på torget med samma namn.[18]

Skriften på fundamentet till Gustav Adolfs statyn avslutas med året 1849, alltså då man trodde att statyn skulle resas. Dock, som visats här, skulle det dröja till 1854 innan statyn avtäcktes. Foto: Per Hallén 2019.

Det var en storslagen tillställning när statyn skulle avtäckas. ”Göteheborgs stad gör sällan något tillhälften, och skyr inga kostnader, när det gäller att representera kommunen”, skrev Post- och inrikes tidningar. Men allt gick inte enligt stadens önskemål, kungen hade inte möjlighet att närvara. Istället hade tronföljaren rest till Göteborg, en resa som lär ha varit både lång och besvärlig. Vi måste minnas att vägarna inte höll dagens standard och att järnvägarna ännu inte var byggda. Att resa med fartyg erbjöd också vissa utmaningar ifall höstvädret var ostadigt. Den militära närvaron i staden denna dag var betydande. Representanter från alla regementen som deltagit i Gustav den andre Adolfs fälttåg fick vara med vid avtäckningen av statyn, representerade av 12 man från vart och ett. Statyn skildrades enligt följande. ”Monumentet omgifves av fyra rikt ornerade, stora kandelabrar af bronz, gjutna vid Ginspong efter Fogelbergs egen modell. Kungens bild är sex alnar hög. Han är klädd i sin vanliga kosym, uti kyller, stöflar och hatt med fjäderbuske, samt den korta kappan kastad öfver axlarne, och hela kostymen historiskt sann, ända in i sina minsta detaljer. Bredvid honom står stadens vapen, på en sköld, stödd emot en gränssten, å hvilken läses bokstafven E, till betecknande af namnet å den f.d. skog, Ekelanda kronopark, på hvilken staden nu ligger, och af hvilken ännu en lemning finnes qvar, kallad »Slottsskogen». Konungen är framställd i det ögonblick han, stående på Otterhälleberget, pekande med högra handen, bestämmer hvar staden skall läggas. Han var vid denna tid blott 26 år gammal och synes alltså här af mer smärt figur, än öfriga bilder, vi af honom ega.”[19]

Även Fogelberg var med vid avtäckningen och det skulle visa sig att detta också blev hans sista staty. När han lämnat Göteborg och återvänt till Triest insjuknade han och avled. Han ligger ännu begravd på Östra begravningsplatsen i Göteborg.[20]


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Gustav Adolf statyn i Göteborg. Foto Per Hallén 2019.

Internet

Historia.se

Svenskt biografiskt lexikon.

Wikipedia

Litteratur

Fröding, H. (1924). Berättelser ur Göteborgs historia [5] Under nyare tiden. Göteborg.

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Post- och inrikes tidningar

Noter

[1] Fröding 1924, s. 371.

[2] GHT 1845-06-06.

[3] Enligt historia.se (Hämtat 2020-01-18)

[4] GHT 1845-06-11.

[5] Bengt E Fogelberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14284, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Melin), hämtad 2020-01-18.

[6] GHT 1845-10-09 och 1845-10-10.

[7] GHT 1847-09-24.

[8] GHT 1848-12-22.

[9] GHT 1849-09-27.

[10] GHT 1849-09-27, Post- och inrikes tidningar 1849-10-02.

[11] GHT 1851-10-27.

[12] GHT 1851-11-21.

[13] GHT 1851-11-26.

[14] GHT 1851-11-29.

[15] GHT 1852-06-02.

[16] GHT 1854-11-21.

[17] https://de.wikipedia.org/wiki/Liste_der_Denkmale_und_Standbilder_der_Stadt_Bremen#Gustav-Adolf-Denkmal (Hämtat 2020-01-19)

[18] GHT 1852-07-24, GHT 1854-11-18, GHT 1854-11-21,

[19] Post- och inrikes tidningar 1854-11-18.

[20] Fröding 1924, s. 375-76.

Månadens artikel: Bracka

Holtermanska baracken vid Smedjegatan 3.

Bracka var namnet på en form av fattighus, eller ”arbetsinrättningar” som de också kallades, i Göteborg. Benämningen kommer från inhysningen i de militära baracker som låg på Smedjegatan och som uppförts för stadens garnison med centrum runt Kronhuset.

Kungl. Maj:t stadfäste den 20 augusti 1799 reglementet för Göteborgs fattigförsörjningsanstalt, men Göteborgs fattigvårds historia går tillbaka till stadens grundläggning. Det medeltida hospitalet i Gamla Lödöse överflyttades av Gustav Vasa år 1526 till gråbrödersklostret i Nya Lödöse. Sistnämnda stiftelse, av konungen benådad med en del hemmansräntor, kronotionden med mera, blev i sitt efter reformationen ombildade skick Göteborgs första fattigvårdsinrättning. Att ”hamna på bracka” ansågs långt in på 1900-talet något av det värsta som kunde hända en person, det vill säga att bli beroende av fattigvård eller annan socialhjälp.

Historia

Den första inrättningen låg från 8 november 1726 vid Stampen och ända fram till sekelskiftet 1900. Det var efter förhandlingar mellan magistrat och borgerskap som insamlade medel, år 1725 användes till inköp av burggreve Hans von Gerdes sterbhus tillhöriga fabriksbyggnader, därefter benämnt ”Göteborgs Stads Fattighus.” Inrättningar fanns även på 1770-talet vid Mellangatan 12-16 i Haga (Göteborgs arbets- och fattighus, genom donation av Niklas Sahlgren), för att 1806 flytta in i de tidigare garnisonsbarackerna på Smedjegatan 3 i Västra Nordstaden. Stenhuset hade förvärvats av grosshandlare Martin Abraham Holterman (1766-1838) sedan regementet från 1801 hade flyttat till sin nya förläggning på Kaserntorget. Holterman skänkte huset till ”Götheborgs Arbetshus- och Fattigförsörjnings-Anstalt” (inrättad 1799)[1]. Stenhuset fick snabbt namnet ”Holtermanska baracken”, ett namn som snart förenklades till ”Bracka”. År 1832 inkluderades även grannhuset ”trähuset i hörnet till Sillgatan” (nuvarande Postgatan 3 B) till fattigförsörjningen, genom ett köp från assessorn Carl Henrik Ewert (1802-1882).[2][3]

Namnet Bracka följde sedan med när verksamheten under hösten 1855[4] flyttade till tomten öster om Drottningtorget. Det var vid en allmän rådstuga 8 januari 1852 som det beslutades att uppföra en anstalt, beräknad att till en början mottaga 600 understödstagare. I september 1855 kunde 65 kvinnor från det ”Spångbergska huset” flytta in i den östra flygeln, och i juni 1856 var anstalten färdig att mottaga de sista från den tidigare ”baracken”.

Huset ritades av Adolf W. Edelsvärd[5] och byggdes på ravelinen Prins Fredrik, i närheten av Gullbergsvassarna ”vilkas uttorkning och uppodling skulle bereda de arbetsföra understödstagarna sysselsättning”. Detta fattighus var 104 meter långt, hade 128 rum och plats för cirka 1 100 personer. Staden hade även planer på att dra fram Norra Hamngatan över platsen för Bracka, och att Drottningtorget skulle utvidgas däröver. Norra Hamngatan skulle då bli 1 400 meter lång, men dessa planer förverkligades aldrig.[6] År 1915 köpte poststyrelsen tomten och 1917 revs Bracka för att ge plats åt ett nytt posthus.

Göteborgshumorn på sin tid, döpte huset till Kexfabriken, eftersom de som (tvångs-) arbetade där utfordrades med bland annat hundkex.[7]

Lokalerna vid Drottningtorget ansågs snart otillräckliga, då antalet ”fattighjon” växte, och i december 1876 väckte redaktör Sven Adolf Hedlund en motion hos stadsfullmäktige om en utvidgning och förflyttning av verksamheten till landeriet Gibraltar, och följande år tillsattes en särskild beredning för frågan. Redan innan beredningen hunnit lämna sitt utlåtande, blev det akut nödvändigt att skaffa ökat utrymme och i stadens hus nr 59 i 12:e roten (det så kallade ”Corinska huset”) ordnades 1878 plats för 60 hjon, dessutom överflyttades ett femtiotal till det nya sopphuset i Haga, vid Skolgatan 25. Den 26 april 1883 beslutade stadsfullmäktige om den nya anstaltens uppförande på Gibraltarområdet i Johanneberg med 1 075 platser till en kostnad av 1 262 767 kronor. Det officiella namnet blev ”Gibraltar Fattigvårds- och Försörjningsanstalt”, och verksamheten drevs i samma regi och även det gick under namnet Bracka. Flytten påbörjades 3 september 1888, då 751 understödstagare togs emot. Av dessa kom från Drottningtorget 362 arbets- och försörjningshjon, 132 sjuka, 99 sinnessjuka, 21 ammor, 25 dibarn, 9 koltbarn och 13 skolgossar, från ”Corinska huset” kom 36 kvinnor samt från Haga sopphus, 40 män och från Barnhemmet vid Järnvågen, 14 skolflickor.[8]

1939 överfördes verksamheten till Vasa sjukhus.

Läs hela artikeln om Bracka på Wikipedia.

Text: Artikeln Bracka på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons