Välkommen till hembygdsförbundet

Vi är en sammanslutning av föreningar och enskilda med starkt intresse för, och kärlek till vår hembygd Göteborg. Välkommen att delta du också!
Förbundets uppgift är
– att öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hembygden,
– att väcka intresse för bevarande av stadens ur historisk, topografisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla kultur- och naturminnen
– att verka för tillgodoseende av historiska och estetiska krav vid stadens omdaning och utveckling.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Postgatan 4

 

Veckans artikel: Kanalerna var stadens stomme

1600-talets Göteborgs byggdes som en kanalstad där vattenburna transporter skulle föra varor in och ut ur det befästa handelscentrumet. Kanalerna gjorde det möjligt att frakta stora mängder varor och utrymmeskrävande varor. Kanalerna skapade även långa kajer med direktkontakt mellan vattnet och handelshusens byggnader. Det var kanalernas sträckning som först bestämdes, gator och torg fick sedan anpassas till dessa.

Läs mer om detta på hemsidan Göteborgs historia.

Veckans artikel: Kvarteret Idogheten

Kvarteret Idogheten (Kvarteret 24 Idogheten) är ett kvarter i centrala Göteborg i stadsdelen Inom Vallgraven. Kvarteret ligger väster om Kungsportsplatsen och norr om Kungstorget. Kvarteret gränsar i norr till Vallgatan, i söder till Kungstorget och i väster till gågatan Korsgatan. Kvarteret, som har goda kommunikationer med spårvägslinjer vid Kungsportsplatsen, består framför allt av hotell- och affärsbyggnader. Kvarteret fick sitt namn 1923 och är namngivet efter sockerbruket Idogheten, som låg i kvarteret under åren 1808–1849.

Kvarteret var den allra första tomten i planlagt område och bebyggdes år 1637. Kvarteret har under 1900-talet drabbats av svåra bränder 1965 och 1996.

Efter stadens grundande år 1621 delades det som numera utgör området inom vallgraven in i fjärdingar, vilka var och en omfattade sju rotar. Den allra första tomten i planlagt område (vid Vallgatans södra sida, väster om Kungsporten), Nr 1 i Första roten i Kvarteret Idogheten bebyggdes år 1637.

Genom magistratsbeslut år 1923 ändrades stadens kvartersindelning i stadsdelarna Inom Vallgraven och Nordstaden och kvarteren namngavs.

Kvarteret har en oregelbunden långsmal form, då det i söder gränsade till det tidigare befästningsområdet. Vid stadsbranden år 1802 förstördes hela kvarteret, liksom större delen av bebyggelsen mellan Stora Hamnkanalen, Vallgraven, Östra Hamngatan och Västra Hamngatan.

Läs hela artikeln om Kvarteret Idogheten på Wikipedia.

Text: Artikeln Kvarteret Idogheten på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

kungstorget_4-9_i_gc3b6teborg

Kungstorget 4-9 i kvarteret Idogheten.

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: Gör Slottsskogen till stadens tivoli

”Den store filosofen Hegel säger på ett ställe, förskräckligt att omtala, att “paradiset var en park, där endast djur kunde trifvas“. Skulle man räka erinra sig dessa ord, dä man besöker Slotts­skogen, så är det ganska förlåtligt.

Efter ett slitande arbete söker folk om söndagarna sin tillflykt i naturens sköte. Det är lugnande och vederqvickande. I ensamhet och stillhet kan man ett ögonblick hängifva sig ät egna betraktelser och lefva sitt eget själslif.

Men om man känner ett sådant bebof, begifver man sig ej till en offentlig promenadsplats, utan man uppsöker den rena landtligheten, där civilisationens buller helt och hållet förtonat.

Med offentliga park- och trädgårdsanläggningar i eller invid stora städer är det en helt annan sak. På sön- och helgdagar under den vackra årstiden fin­nes där en massa menniskor, som med afseende på sitt yttre uppträdande full­ständigt bero af hvarandra. Detta är ej den obrutna naturen, där man söker frid, utan det är sällskapslifvet, där man söker förströelse.

Därför är det bra märkvärdigt att den rätt betydliga staden Göteborg, Sve­riges andra stad, icke begagnar sig af det förträffliga tillfälle till beredande af folknöjen, som dess vackra och vidsträckta folkpark erbjuder. Troligtvis finnes det i hela världen ingen mera betydande stad, som bereder sig så litet nöje af en förträfflig och dyrbar parkanläggning.

Menniskor gå till Slottsskogen för att roa sig. Hvad skola de göra? Ingen­ting annat än långsamt gå och draga benen efter sig och titta på hvarandra. Men detta är ett mycket måttligt nöje. Skulle man för omvexlings skull begagna sig af den på platsen befintliga restau­rationen, så blir man uppskattad efter första klassens taxa liksom på de stora hotellen utan att just blifva på det klara med att man erhåller första klassens varor.

Detta senare är alldeles förvändt. Om Slottskogen skall vara företrädesvis en folkpark, så borde där också hållas folk­priser, d. v. s. billiga priser, på den mat och dryck, som där tillhandahålles.

Slottsskogen, sådan den nu är, är fullständigt misslyckad i egenskap af folkpark. I en folkpark skall finnas folknöjen. Det hör nu en gång för alla till saken och kan ej hjelpas. De maktegande i Göte­borg resonnera så, att arbetarne ej skola frestas genom några muntrande tillställningar. Allt skall vara så fridfullt och dygdigt och söndagsartadt. Men detta är ett grundligt folk psykologiskt misstag. Folk behöfver efter veckans slit litet munterhet, litet obruten lefnadsglädje. Eller ock behöfver man ren frid och stillhet, men då uppsöker man som sagdt ej en offentlig promenadplats.

Därför bör Slottsskogen ej hållas i en så förnäm afslutenhet som nu är fallet. De betydande summor som årligen kostas på denna anläggning böra ej afse endast styrelsens berömmelse, utan äfven fol­kets förströelse. Dessa penningar hafva hittills bra litet varit till glädje för Göteborgs allmänhet.

Af Slottsskogen kan göras ett förträff­ligt Tivoli med folknöjen af allehanda slag. Göteborgs allmänhet har rätt att fordra att platsen blifver en folkets egendom, som det ju så vackert heter att den skall vara.

Det bästa är att det ej kostar kommunen ett öre att göra Slottsskogen till hvad en stor stad har rättighet att for­dra. Snarare skulle kommunen kunna förtjena därpå. Det behöfs blott att gifva tillåtelse till härför erforderliga an­ordningar, och företagsamma personer skola sjelfva göra resten.

Det är, för att taga ett exempel, märkvärdigt att i den stora staden Göteborg ej finnas några kägelbanor. Blott vid Lorensberg finnas ett par sådana, och dock är kägelslagning bland det bästa i sportväg som någonsin blifvit uppfunnet. En stunds kroppsrörelse af denna art är få uppfriskande och så förträfflig, att få saker på sportens område kunna därmed jemföras. Det inverkar välgörande på både själs- och kroppskrafter. I andra samhällen begagna sig personer i de för­nämligaste samhällsställningar lika väl som den enkle arbetaren härutaf. Men I Göteborg får man fråga efter, huruvida det möjligen finnes en enda kägelbana i hela staden eller dess omnejd.

Men det kunde ju uppstå buller ooh oordningar? Än sen? Icke skall allmän­heten försaka alla nöjen och all glädje därför att det gifves personer, som göra sig skyldiga till missbruk. I sådant fall borde alla förströelser med ens förvisas ur världen.

Med ett ord: Göteborgs allmänhet, och i all synnerhet Göteborgs arbetare, kunna med allra största skäl göra anspråk på att Slottsskogen, som kostat och kostar så mycket penningar, verkligen kommer allmänheten till godo. Och dit hör att platsen göres till ett efter en stor stads behof afpasssdt Tivoli, dit det kan vara något nöje att begifva sig för att få en smala förströelse efter veckans slitande arbete.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 29 juli 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Slottsskogen, Lilla Dammen.

 

Veckans artikel: Nya Varvet

Nya Varvet är en stadsdel, en före detta örlogshamn och ett fängelse i Göteborgs kommun. Stadsdelen har en areal på 80 hektar. Mellan åren 1876–1931 utgjorde området Nya Varvets landskommun.

Området, som är beläget vid mynningen av Göta älv, togs i anspråk som planerad örlogshamn cirka år 1700, i samband med utbrottet av Stora Nordiska kriget. I slutfasen av kriget, år 1717 och 1719, utsattes örlogshamnen för anfall av danska örlogsfartyg under ledning av viceamiralen Peter Tordenskjold. Senare under 1700-talet användes området mest som förtöjningsplats, medan varvsverksamhet bedrevs på Gamla Varvet vid Stigberget. I samband med Napoleonkrigen i början av 1800-talet förstärktes försvaret av området, och nya byggnader uppfördes. Därefter skedde en långsam nedtrappning av verksamheten, och området överläts till Fångvårdsstyrelsen 1870 för att nyttjas som fängelse. Efter Unionsupplösningen med Norge 1905 fick området återigen ökad betydelse, och under de båda världskrigen skedde ytterligare utökning av den militära verksamheten. Efter ett riksdagsbeslut såldes området till civila intressenter år 1985. Idag finns olika typer av civil verksamhet och privatbostäder i området. Buss- och spårvagnsförbindelse, Långedragslinjen, finns både med centrala Göteborg, och med västerut liggande Långedrag och Saltholmen.

De flesta byggnaderna på Nya Varvet byggnadsminnesförklarades 25 januari 1935. Efter att marinens verksamhet vid Nya Varvet gradvis upphört under 1980-talet delades Nya Varvet upp i tre delområden. Byggnaderna inom ett av dessa tre områden omfattas av byggnadsminnesförklaringen och därmed sammanhängande skyddsföreskrifter. En av dessa byggnader är ”officersmässen Nobis”, som blev byggnadsminne 1 januari 2005. De två andra husen är byggnad 36, ”Gamla vaktstugan”, och byggnad 38, ”Inventariekammaren”, vilka 9 december 1986 förklarades som byggnadsminnen.

Läs hela artikeln om Nya Varvet på Wikipedia.

Text: Artikeln Nya Varvet på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

huvudbyggnadnv01

Gamla kanslihuset i den centrala delen av kasernlängan.

Foto: Dagjoh [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0) ], från Wikimedia Commons.

Veckans artikel: Stadsfullmäktige beslutade om ett nytt vattenverk

”Ett nytt vattenverk kommer staden att få, enligt det beslut som hrr Stadsfullmäktige i går fattade i den sedan länge på dagordningen stående frågan om till­godoseende af stadens alltjemt ökade vattenbehof.

Man har för afhjelpande af detta behof haft två utvägar att tillgå, att taga vatten från elfven och filtrera detsamma eller ock skaffa sig tillgång till drickbart grund­vatten, att filtreras med naturliga filtrer efter allra nyaste metoder.

Denna fråga förelåg i går hos Stadsfullmäktige för behandling, åtföljd at magi­stratens afstyrkande och budgetsberednin­gens tillstyrkande utlåtanden.

Som vi förut nämnt gick vattenverksstyrelsens förslag ut på att för en unge­färlig kostnad af 200,000 anlägga s. k. naturfiltrer med brunnar och rörledningar å Lerjeholm och Alelyckan.

Som var att vänta föranledde denna fråga en mycket liflig och långvarig debatt, i hvilken nära ett tjugotal af hrr Stads­fullmäktige deltogo.

Då emellertid denna diskussion ej gaf uppslag till några nya synpunkter i frågan utan till större delen utgjorde dels redo­görelse för frågans utredning dels citater af de sakkunnige torde den ej intressera.

Resultatet blef att hrr stadsfullmäktige med 40 röster mot 12 beslöto bifalla budgetberedningens förslag.

De 12 voro för ett af hr Hedgren framstäldt förslag att remittera frågan till vattenverksstyrelsen för att få utredning dels rörande vattnets beskaffenhet och kostnaderna för förslagets realiserande.

I sammanhang med denna fråga må äfven nämnas att vattenverksstyrelsens, af budgetsberedningen afstyrkta begäran om ett anslag af 150,000 kr. för uppförande af en hög reservoar å Masthuggsbergen, blef af stadsfullmäktige afslagen.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 30 december 1896)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Delsjöns vattenverk (foto år 1900) försörjde tillsammans med Kallebäcks källa hela Göteborg med vatten, det räckte inte så nu skulle vatten även hämtas i älven.

Veckans artikel: Larsmessomarknaden 1898 och 1798

”Larsmessans väfnadsmarknad har i dag tagit sin början på Drottningtorget, som till största delen är upptaget af väfnadsförsäljare. Af priserna på de olika artiklarne torde följande vara af mera allmänt intresse:

I Tedukar till kr. 1,60, 2 och 2,50 pr styck; duktyger till 1 kr. å 1,15 för 6 q v. bredd; servietter cirka 6 kr. dussinet och ett annat slag till kr. 1,50 stycket; lärft 90 öre m. för 6 qv. bredd, 75 öre för 5 qv. bredd; handdukar 6 å 8 kr. pr dussin, beroende på qvaliteten; näsdukar af linne 3,60 å 4 kr. dussinet; entänningshanddukar 3,50 å 4 kr. dussinet.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 8 augusti 1898)

Men hur såg det ut på stadens marknadsplats 1798? I Göteborgs Aftonblad infördes en kulturteckning över hur en Larsmessemarknad såg ut för hundra år sedan.

”Då i dagarne den gamla Larsmessemarknaden tager sin början, torde det icke sakna intresse att höra något om denna marknad under forna tider.

Den hölls då icke på sin nuvarande plats utan på Gustaf Adolfs torg, och marknaden var betydligt större än nu för tiden — en riktig folkhögtid. Kom­munikationerna voro då föga utvecklade; man kom till staden i kärra eller båt, ej i beqväma järnvägsvagnar. Do s. k. bondqvarteren hos flere af stadens hand­lande voro öfverfylda af landt- och skär­gårdsboar, och alla träbritsarne rundt det rum som utgjorde qvarteret voro nat­tetid upptagna till sista plats under den tid marknaden pågick.

Samtidigt med marknaden på Gustaf Adolfs torg pågick kreatursmarknad på Heden. Intill nuvarande Södra vågen funnos träskjul uppsatta, i hvilka utskänkning af mat, brännvin och öl egde rum.

Ölet hade dock icke på den tiden än­nu hunnit blifva den dominerande dryck som det i vår tid är, och det öl som fanns var äfven föga likt våra dagars. Brännvinet var ännu billigare än nu för tiden. Dock såg man icke så många raglande, druckna personer som man skulle kunna förmoda. Någon ordnad polis fanns icke; men på Heden höjde sig vid marknadstillfällen öfver mängden ett par granna husarer till häst från den staden förlagda husarkommenderingen. Uppenbarade sig någon drucken bråkmakars, eskorterades han af desse till den s. k. Korfkitteln vid Gustaf Adolfs torg i det hus, där sedermera högvakten va­rit inrymd. Eskorten tillgick sålunda, att husarerna slogo en lasso om perso­nen i fråga och därpå “bogserade“ ho­nom mellan sina hästar till ort och ställe.

Gustaf Adolfs torg upptogs af en mängd små trästånd i skiftande färger, och i stånden fanns allt hvad man kun­de önska sig. Där fanns guldsmedsar­beten, manufakturvaror och krukmakarealster. Pott- och krukomakareskrået var på denna tid rätt viktigt, innan fa­brikerna hunnit uttränga det, och flere verkstäder i det handtverket funnos ute i Majorna. Numera finnes knappast en enda qvarlefva af dessa.

Det rådde ett rörligt lif mellan de små salubodarne på torget. Barnen blå­ste i “lergök“ och mumsade pepparka­kor. Pepparkaksgummor från det gamla Kungelf hade nemligen infunnit sig med sina berömda tillverkningar i “långa ba­nor“; och en borgare knusslade icke på slantarne åt barnen vid en Larsmesse­marknad. Mäster sjelf, som kanske var major, kapten eller löjtnant vid borgar­gardet och kunde vid högtidliga till­fällen ståta i trekantig hatt, blå frack med förgylda knappar samt med värja vid sidan och långstöflar med sporrar, gjorde vanligen med fru och barn en rond på marknaden, hvarvid åtskilliga inköp gjordes.

Sjelfva Larsmessemarknadens egentliga alster, sådana vi nu för tiden tänka oss dem, nemligen väfnaderna från Marks och Kinds idoga bygder, de saluhöllos under åtskilliga år i sjelfva rådhuset.

I dess korridorer hade man nemligen “dukat“ upp i brokig prakt de olika tygerna från finaste snöhvita linneväfnader till de gröfre.

Och i det fria, där ute på torget, på­gick dessutom den s. k. tjenstehjonsmarknaden. Där stodo rödkindade jän­tor och kraftiga bygdens söner i klunga, och genom dess tätt packade led träng­de sig vördiga matronor och myndiga husbönder för att “välja i högen“.

Men jag har glömt det ståtligaste: marknadens inblåsande. Då det klock­slag förtonade, vid hvilket kommersandet fick lagligen taga sin början, utträdde nemligen i all sin värdighet stadsmusi­kanten på “burspråket“, utsprånget eller altanen på rådhuset öfver torget. Och från denna högt uppsatta plats “inblå­ste“ han med sitt horn marknaden. Här­ifrån “afblåstes“ också marknaden, hvarefter de små stånden bortfördes från torget och allt återtog sitt hvardagliga utseende. De som förts till den s.k. Korfkitteln för oskickligt marknadsuppförande näpstes och släpptes, och de s. k. bondhotellen utrymdes.

Det var ett marknadslif i många afseenden olikt nutidens.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 8 augusti 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Linnemarknad på drottningtorget framför hotell Eggers, år 1907.

 

Veckans artikel: Gatunamn i Göteborg

Gatunamn i Göteborg har troligen funnits alltsedan stadens grundande 1621, men det finns inga bevarade handlingar om de första gatunamnen. Då staden anlades av holländare, hämtades gatunamnen i flera fall från Amsterdam. Av de ursprungliga gatorna är det endast Kungsgatan och Kyrkogatan som aldrig haft något annat namn; Kungsgatan i Göteborg är också den äldsta gatan med det namnet i Sverige.

På 1700-talet tillkom få nya gator, men i samband med att murarna runt staden raserades i början av 1800-talet fick flera nya gator namn. Under 1800-talet expanderade staden och omkringliggande områden införlivades och på 1880-talet fördubblades antalet gatunamn. Därigenom fanns behov av att ta fram nya principer för hur gator skulle namnges, då det inte räckte till med lokalt motiverade och naturliga namn.

Staden växte under 1900-talet, många nya områden byggdes och gatorna i dessa områden fick gruppnamn utifrån yrken, växter, geografiska namn och musikinstrument.

Antalet namnsatta gator, torg, platser, trappor med mera år 2012 i Göteborg är 6 650, varav inom vallgravarna 101 gator. Längden på dessa är 140,5 mil och ytan 14 miljoner kvadratmeter. Totalt finns cirka 20 379 mellanblåa namnskyltar med vit text uppsatta.

Läs hela artikeln om Göteborgs gatunamn på Wikipedia.

Text: Artikeln Göteborgs gatunamn på Wikipedia, licensierad enligt Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported

Kungsgatan_i_GC3B6teborg_skylt

Foto: Mattias Blomgren [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) ], från Wikimedia Commons

Veckans artikel: ANLÄGGANDET AV ÄLVSBORGS SLOTT

Älvsborgs slotts ruin finns fortfarande kvar nära Älvsborgsbrons södra fäste. Det är tyvärr få göteborgare och turister som hittar till platsen. Detta trots att det där utspelat sig händelser som fått betydelse för hela Sverige, ja hela Norden.


Älvsborgsslott omnämns första gången år 1366. Då var slottet pantsatt av den svenske kungen till Peter Porse och Axel Kettilsson. Det visar att slottet hade funnits i ett antal år före 1366 och att det var en kunglig borg. I rapporten som publicerades efter utgrävningarna kring Klippan inför uppförandet av nya bostadsområdet framförs dock tanken att det funnits en befästning på Klippan redan under 1200-talet. (Fritz, s. 66, Lorentzson et al, s. 25)

Det hade inte funnits en borg vid Göta älvs mynning på 20-30 år efter att Lindholmen övergavs, om man utgår från att Klippan var obebyggd. Anledningen till att denna nya borg, Älvsborg, uppfördes var troligen att den politiska situationen förändrats dramatiskt. Unionen med Norge upplöstes 1343 och Halland samt Skåne kom åter under dansk kontroll på 1360-talet. Allt som återstod av ”svensk” mark i väster var den smala korridoren kring Göta älvs mynning. (Fritz, s. 66) Det är också tänkbart att borgen hade ett bättre läge då det gällde att kontrollera områdets befolkning. Då effekterna av den höga dödligheten under digerdöden efter 1300-talets mitt innebar social oro och bönder som försökte förbättra sin ställning och undvika skatter och avgifter. Nya borgar byggdes i rask takt av adel, kyrkan och givetvis kungamakten.(Myrdal, s. 163)

Hur många som dog och hur många gårdar som lades öde vid älvmynningen finns det inte några uppgifter om. Effekterna i övriga delar av landet och för den delen även i Europa var att de bönder som överlevt epidemin hade gott om jord och bönderna visste att adel och krona led brist på arbetskraft. Bönderna var väl medvetna om sin möjlighet att i detta läge kräva bättre villkor. Runt om i landet omtalas ”upproriska och rebelliska” landbor. Den vanligaste formen av protest var att bönderna övergav sina gårdar för att söka bättre villkor i andra delar av landet. Det förekom också att det utbröt dagsverksstrejker bland landborna. (Myrdal & Söderberg, s. 177)

Söder om älvmynningen dominerades området kring Örgryte, Härlanda och dalgången in mot Partille av frälsegårdar. I Askims härad i väster var gårdarna till övervägande delen skatte till sin jordnatur (jordnatur är vilken skattestatus gårdar hade i äldre tid, om gården var skattskyldig till staten, det vill säga kronan, frälset eller kyrkan). Det fanns endast några få frälse- och kronogårdar. Jordanaturen var mer blandad på Hisingen och det fanns ungefär lika mycket frälsegårdar som skattegårdar samt några kronogårdar som framförallt låg i den södra delen nära älven. Det är tänkbart att en bidragande orsak till att slottet byggdes upp vid Älvsborgsklippan var att man ville övervaka den södra delen av älvstranden och möjligen motverka bonderesningar i denna instabila tid.

Varför valde man då inte att bygga upp slottet på till exempel Gullberg som används som befästning tidigare eller vid Lindholmen? Förmodligen är svaret att borgbyggarna sökte en bättre hamn som tillät mer djupgående fartyg. I området vid Gullberg hade man ett vattendjup på mindre än tre meter vid lågvatten och liknande förhållanden rådde vid Lindholmen. Vid Älvsborgsklippan var vattendjupet vid lågvatten fyra till fem meter. Detta var tillräckligt för stora koggar och holkar som hade ett djupgående på cirka tre meter. Det var en fördelaktig plats att bygga slottet på. Större fartyg kunde angöra hamnen samtidigt som man hade goda förbindelser inåt svenska Hisingen via Kvillebäcken där mindre båtar kunde föra varor från Tuve och Lundby socknar ned till slottet. Via Säveån hade man direktförbindelse med Partilles dalgång. Från Askims härad och de inåt land belägna socknarna i Sävedals härad fanns det vägar som gick i dalgångarna mot Älvsborgs slott. Befästningen hade därmed även kontroll över vägtrafiken parallellt med kusten.

Älvsborgs slott var ur varje tänkbar aspekt strategiskt välplacerat, som en mötespunkt, där inlandet mötte havet, samt där landsvägen utmed västkusten korsade Göta älv. Indrivna skatter från slottslänet samlades på slottet för försäljning. Den kritik som senare har riktats mot slottets placering ur militärstrategisk synvinkel gällde inte vid 1300-talets mitt. Då fanns inte några belägringsmaskiner som kunde hota klippan från de omgivande bergen. Man såg troligen framförallt till klippans höjd, det var den som gav medeltidsborgen dess främsta styrka.

Referenser

Fritz, Birgitta, Hus, land och län: förvaltningen i Sverige 1250-1434. 2, Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1973.

Lorentzson, Mona, Sandin, Mats & Wennberg, Tom, Gamla Älvsborg i nytt ljus: arkeologiska undersökningar 2004-2006, Göteborgs stadsmuseum, Göteborg, 2011

Myrdal, Janken, Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse: ett perspektiv på senmedeltidens Sverige, Stockholm, 2003, http://www.agrarhistoria.se/pdf/Digerdöden_pestvågor_och_ödeläggelse.pdf

Myrdal, Janken & Söderberg, Johan, Kontinuitetens dynamik: agrar ekonomi i 1500-talets Sverige, Almqvist & Wiksell International, Stockholm, 1991.


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Älvsborgs belägring 1502. Pennteckning av en tysk landsknekt, Paul Dolnstein.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, samt styrelseledamot i Göteborgs Hembygdsförbund.

Texten har tidigare publicerats på Goteborgshistoria.se